Text: Sara Bref
Foto: Ur studierna
 
Ett forskarlag i Storbritannien har tagit sig an den komplicerade frågan om ryttarens vikt i förhållande till hästens storlek. På grund av en allt tyngre befolkning togs ämnet upp som ett prioriterat forskningsområde vid International Saddle Research Trust Workshop 2015. Och nu börjar det komma resultat.
 
Många samverkande faktorer påverkar
Frågan är mycket komplex – likväl som känslig – och saker som påverkar är till exempel hästens ålder, typ och träningsstatus, vilken sorts ridning det handlar om, ryttarens skicklighet, fysik, koordination och balans, sadeln, underlag och terräng. Med andra ord är det inte lätt att ta fram vetenskapligt underbyggda riktlinjer för hur tung en ryttare kan vara utan att hästen påverkas negativt.
Ett av problemen med den här typen av forskning är hur man ska testa det praktiskt. I en del tidigare studier har man ändrat ryttarens vikt med hjälp av blytyngder, vilket på ett plan gör det lätt att jämföra. Men vilket samtidigt inte får med skillnader i exempelvis balans eller fysik som skulle kunna bero på ryttarens storlek och vikt.
 
Mellan 10 och 30 procent av hästens vikt
De brittiska forskarna har i sina pilotstudier valt att jämföra fyra ryttare som på pappret är ungefär likvärdiga när det gäller ryttarskicklighet, men som väger olika mycket. Precis som i studierna där forskare använde sig av blytyngder har det här tillvägagångssättet sina brister. Fyra ryttare är för få för att kunna säga något generellt och som vi alla vet är det oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, att säkerställa att två personer är ”lika bra på att rida”. Men det är en början på att försöka lära sig mer om ämnet.
Alla ryttarna arbetade med ridning professionellt och hade mångårig erfarenhet av att rida olika typer av hästar dagligen. Ryttarna vägde 60, 78, 91 respektive 142 kilo. Vilket i procent av hästarnas kroppsvikt motsvarade 10–12, 13–15, 17–20 respektive 26–30 procent.
Tanken var att varje ryttare skulle rida sex hästar i alla gångarter och att forskarna skulle observera hästarnas beteende, tecken på hälta och även mäta trycket under sadeln. Efter några omgångar stod det dock klart att alla ritter med de två tyngsta ryttarna hade blåsts av i förtid. I tolv fall eftersom hästarna visade tecken på hälta av minst grad tre på en åttagradig skala och i ett fall för att hästen visade minst tio tecken på smärta, gränser som forskarna hade satt innan studien påbörjades.
  

 
Red i hästarnas ordinarie sadlar
De båda tyngsta ryttarna genomförde därför inte hela protokollet och det gick inte att göra alla de jämförelser som forskarna hade planerat. Vissa hästar uppvisade hälta under en tyngre ryttare, som inte syntes när hästen alldeles innan reds av en av de lättare ryttarna. Två hästar genomförde också ridtestet utan problem med den lättaste ryttaren senare under dagen, efter att ha visat så mycket hälta att testet avbröts med en tyngre ryttare.
Förutom ryttarens vikt i förhållande till hästens vikt kan ryttarens position i sadeln, och därmed över hästens rygg, spela in. Alla ryttare i testet red i respektive hästs egen sadel, som inte passade lika bra för de tyngre ryttarna.
Forskarna valde ändå att använda hästens egen sadel, och att inte anpassa sadlarna även efter ryttarna, eftersom de i så stor utsträckning som möjligt ville imitera verkliga förutsättningar på exempelvis ridskolor. Eller situationen där en vuxen rider en ponny som i vanliga fall rids av ett barn. De konstaterade också att en sadel som hade passat den tyngsta ryttaren – på alla hästar i studien – hade legat an bakom det artonde revbenet, vilket anses vara för långt bak.
 
Viktigt med tillräckligt viktbärande häst
När forskarna mätte tryckfördelningen under sadeln såg de att det högsta tryck som uppmättes var när den tyngsta ryttaren galopperade. De såg även att vikten under sadeln fördelades annorlunda för den ryttaren. Det kan dock röra sig om individuella variationer eftersom det bara var en ryttare per viktkategori, olika ryttare har i sig själva lite olika ridstil och position i sadeln. Forskarna är noga med att poängtera i sin slutsats att det inte handlar om att tyngre ryttare inte ska rida, utan att det är viktigt att alla ryttare har en tillräckligt viktbärande häst som är tränad för ändamålet. Och en sadel som passar både ryttaren och hästen.
Ridtestet i studien hölls på en ridbana och ryttarna red i 30 minuter, på hästar som normalt hade en annan ryttare. Så forskarna påpekar även att det inte säkert går att säga något om annan typ av ridning eller om hästar som gradvis har fått vänja sig vid en ökad vikt.

Referenser:
Dyson, S. , Ellis, A. D., Mackechnie‐Guire, R. , Douglas, J. , Bondi, A. and Harris, P. (2019), The influence of rider:horse bodyweight ratio and rider‐horse‐saddle fit on equine gait and behaviour: A pilot study. Equine Vet Educ. doi:10.1111/eve.13085: 
https://onlinelibrary.wiley.com/doi/full/10.1111/eve.13085
 
Roost, L. , Ellis, A. D., Morris, C. , Bondi, A. , Gandy, E. A., Harris, P. and Dyson, S. (2019), The effects of rider size and saddle fit for horse and rider on forces and pressure distribution under saddles: A pilot study. Equine Vet Educ. doi:10.1111/eve.13102

OM FORSKNINGSKOLLEN
Varannan vecka berättar husdjursagronomen och journalisten Sara Bref (tidigare Slottner) om aktuell hästforskning här på Hippson.se.

Tipsa!
Finns det något du skulle vilja veta mer om? Lämna gärna förslag till Sara, även om hon inte kan lova att alla era "önskeämnen" tas upp: post@equinfo.se

Redaktion Hippson

redaktion@hippson.se