Text: Ida Röök
Foto: Natalie Jansson och Privat (boxen)
  
Vi når Malin Henlöv på telefon, hon har nästan precis rullat in på Grevlundagården med All In i lastbilen. Resan hem blev lång för henne, med flera byten av flyg. Medan All In togs omhand efter sin direktflygning av personal från Ludo Philippaerts stall i Belgien. Därifrån har Malin kört lastbil över natten till i dag, och nu har All In äntligen fått landa i sin box i stallet.
– Han står och mumsar hö, han får vila lite och sedan komma ut i skritten och hagen, säger Malin.
Hon ser tillbaka på ett par roliga veckor, som ju som bekant avrundades med en silvermedalj.
– För mig har OS inte varit så annorlunda mot andra tävlingar. Jag har gjort mitt jobb precis som vanligt. Det är snarare svårt att inte göra för mycket med hästen man har med sig, i och med att man har ganska mycket dötid mellan klasserna. Jag är ju van att ha tre–fyra hästar att ta hand om. Men jag har läst mycket böcker, tittat på de andra ridsportdisciplinerna och vilat när All In inte har behövt min uppmärksamhet, säger Malin.
  

  
Pyntad box
De senaste dagarna har man på hemmaplan hyllat Peder på olika sätt. Malin har ju varit på resande fot och har missat all uppståndelse.
– Det har varit ganska skönt att hamna lite utanför det. Nu när vi kom hem var ”Allans” box pyntad med ballonger och det är klart att vi har fått många gratulationer. Men inte så mycket mer än vanligt.
Peder har i alla intervjuer höjt teamet bakom prestationen till skyarna. Malin och hennes jobb med All In har så klart stor betydelse för att det blev medalj.
– Vi har haft det målet hela tiden. Vi åkte inte till OS för att delta utan vi ville ta medalj, vi visste att det var möjligt med tanke på hur bra ”Allan” faktiskt är. Det är inte så att jag och Peder har pratat om att medalj har varit vårt gemensamma mål – det har vi liksom inte behövt. Men det har varit en lång väg dit, vi visste ju för ett år sedan att om ”Allan” bara fortsatte prestera som han gjorde och höll sig frisk skulle vi få åka till OS. Det har varit en press i sig, inget fick gå fel på vägen, säger Malin.
  
Mycket press och stress
För henne har det tuffa jobbet legat i att få ordning på All Ins problematik med korsförlamningar. Under Sweden International Horse Show i Friends förra året blev ”Allan” åter dålig och efter det tog hela teamet krafttag för att komma tillrätta med upplägget omkring honom, en gång för alla.
– I början var det mycket press, stress och oro kring hur han mådde. Vi lade bland annat om hans foderstat, men för mig handlade det främst om att se till att han fick röra på sig under resor och längre uppstallningar.
För Malin blev det då ännu viktigare att hitta platser på längre resor där hon hade möjlighet att lösgaloppera ”Allan” varje dag.
– Det har varit nyckeln till att få ordning på honom. Han behövde få röra på sig i galopp varje dag. För min del innebar det att planera reserutt utifrån var vi hade möjlighet att göra detta på ett bra sätt.
  
Explosivitet av godo – och av ondo
Korsförlamning är stressrelaterat, så Malin har också jobbat mycket med att få ”Allan” att lugna ner sig.
– Han är en extremt explosiv häst vilket så klart är en fördel i hoppningen. Men för att få honom att prestera optimalt, och hålla honom frisk, har jobbet gått ut på att minska stresspåslaget.
”Allan” har varit särskilt rädd för flaggor och tv-skärmar.
– Därför köptes en projektor in som har varit påslagen när han har lösgalopperat i ridhuset. Han är verkligen världens snällaste häst, men han kan gå från att stå och sova till att flyga i luften på en halv sekund. För mig har det gällt att inte själv stressa upp mig, men ändå kunna förutse vad han kan reagera på. Detta för att kunna lindra reaktionen så mycket det går.
  
"Skit om vi kommer fyra"
På plats i Rio var alltså grundjobbet redan gjort. ”Allan” var i toppform, något alla i teamet var väl medvetna om. Även Malin hade som sagt medalj som mål inför mästerskapet.
– Jag var nog som mest nervös inför den första rundan. Och den enda gången jag tänkte en negativ tanke var när det stod klart att Peder var klar för omhoppning. Då tänkte jag att det vore skit om vi kom fyra. Men när jag sedan visste att det blev medalj och det var en ryttare kvar spelade det ingen roll. Då var jag bara så glad över medaljen, oavsett vilken valör det blev.
Nu ser Malin fram emot att åka på lite vanliga tävlingar, utan OS i bakhuvudet.
– Det har varit sådant fokus på det här, allt vi har gjort det senaste året har varit en förberedelse inför Rio. Nu ska det bli skönt att bara åka på en vanlig tävling utan att behöva tänka på mästerskapet.

Inbjuden Skribent

redaktion@hippson.se