Text: Annika Grundberg
Foto: Haide Westring (porträtt) och Adobe Stock 
  
För att underbygga sin tes har Jonas Holmberg bland annat tittat på en del av de internationella banorna på högsta nivå. Han har plockat in banskisserna i sin dator och räknat ut tempot enligt den bansträckning banbyggaren har lagt, och jämfört med det tempo som är satt för klassen.
Vid till exempel världscupen i Lyon i höstas var tempot satt till 350 meter per minut. Men om man skulle rida den väg banbyggaren ritat i skissen hamnade tempot på 425 meter i minuten, en stor skillnad.
– Jag tycker att det här är ett problem medan ryttarna rycker på axlarna och säger att de är vana. Men om man gör en bana där man ändå inte tycker att den ska ridas så som det blir på banskissen, lägg inte ut vägsträckningen på skissen då, säger Jonas.
Han menar att banbyggarna inte bryr sig om tempot utan sätter ut en maxtid.
– Men det innebär att de åsidosätter det som står i proppen.
  
Problem när det anammas på lägre nivå
Jonas hävdar att trenden med att sätta maxtider på banorna som driver upp tempot även har anammats på nationell nivå i Sverige, det är då det blir ett problem.
– Det som oroar mig mest är att utvecklingen tas över här hemma och där pratar vi verkligen om orutinerade ryttare. Detta ska inte appliceras på banor över 1,10- eller 1,20-hinder men det ser jag varje vecka.
Han förklarar varför han tycker så:
– Ridning är en konstart som handlar om att kunna behärska både att länga och korta sprången. Som det är nu handlar det bara om att länga och att våga hoppa med fart. Det innebär att vi får ryttare som är modiga men som inte rider så bra, säger han.
  
Förbrukar snarare än brukar hästar
Historiskt gick banbyggnaden tidigare mot att bygga allt högre för att få ett större utslag på tävling. Men till slut tog det stopp, i stället skulle banorna göras mer tekniska. Nu har det alltså svängt mot att gå fortare och fortare. Något som också har hängt med i aveln, dagens hästar är avlade för att hoppa i högt tempo.
– Men vi måste variera frågorna vi ställer ekipage inför på banan, det ska gå att få banor utslagsgivande utan att låta tiden vara den avgörande faktorn, menar Jonas.
Han tycker att många av dagens tävlingsbanor i hoppning talar emot hästvälfärden och att ridningen ska anpassas utifrån hästens bästa.
– I dag finns inget utrymme att rätta till fel under rittens gång om man ska klara maxtiden. Ett misstag sker på bekostnad av hästens välfärd. Det är en farlig utveckling på bekostnad av hästens bästa.
Dagens internationella hoppsport handlar om stora pengar, något som också märks.
– Du ser i dag sällan hästar på högsta nivå som är en 17–18 år gamla, vilket var vanligt förr. Frågan är om vi föder upp hästar med sämre hållbarhet eller om vi förbrukar dem fortare.
  
Tävlar mer än vi tränar
Jonas tycker att hoppsporten står ut jämfört med många andra grenar.
– Jag tror att hoppningen är den enda sport där vi tävlar mer än vi tränar, med träning menar jag att man rider under överseende av en tränare antingen i grupp eller enskilt.
En del hävdar att tävling också är träning, det håller Jonas med om i vissa fall.
– När det kommer till de allra bästa ryttarna, som Rolf-Göran Bengtsson eller Steve Guerdat, då kan man säga att det är träning varje gång de sätter sig på en häst. Men så är det inte för den vanliga ryttaren.
Ändå går trenden mot att vi tävlar allt oftare och allt fortare.
– Risken är att man tappar omdömet i jakten på pengar.