”När ridning kritiseras offentligt gäller kritiken ofta elitryttare, kritiken utgörs av bilder som brukar vara tagna vid något offentligt tillfälle. Ibland bemöts sådana bilder med kommentarer om att det inte alls bara är elitryttare som kan ta hårt i tyglarna, utan att det framför allt är orutinerade ryttare som borde kritiseras i så fall.
Min inställning är den motsatta. Elitryttare vet vad de gör. Elitryttare bör rida på föredömliga sätt eftersom de är förebilder för så många andra ryttare. Orutinerade ryttare gör så gott de kan, alla är vi barn i början. Kritisera inte den nybörjare som kämpar för att lära sig, undervisa personen i stället. Tycker jag.
 
Inte heller nu vill jag kritisera ryttarna. Det kan se lite omdömeslöst ut att delta i en tävling i en sport där man är nybörjare, men vad vet jag om bakgrunden i det här fallet. Min kritik gäller i stället hela upplägget med Stjärnhoppningen (och Stjärnornas hoppning i Friends Arena).
Jag är starkt kritisk till den här tävlingsformen och jag är starkt kritisk till programidén. Själv kan jag inte se annat än att Stjärnhoppningen visar bristande respekt mot hästarna och bristande omdöme hos de ansvariga. Ansvariga för tävlingarna är Friends Arena, Svenska Ridsportförbundet och det Internationella ridsportförbundet FEI. Det är alltså till dessa organisationer jag riktar min kritik.
   
I det aktuella avsnittet av Stjärnhoppningen, och i trailern inför detta, ser vi hur stjärnorna tävlar i banhoppning mot ett lag som består av barn från en ridskola. Jag vill betona att jag inte har något negativt att säga om ridskolebarnen. Tvärtom! De rider riktigt trevligt och visar vikten av att åtminstone ha börjat få grunderna på plats innan man ger sig på banhoppning. Mycket rättvist vinner deras lag också tävlingen. Deras ridlärare kan unna sig att känna stolthet.
 
Stjärnorna, däremot, sitter instabilt och spänt på hästarna. De dunsar tungt och hårt i sadeln, både efter hindren och lite då och då under ritten. Stjärnorna rycker slumpmässigt i tyglarna, både för att styra hästarna och för att hålla sig kvar då de tappar balansen. De kan helt enkelt inte rida, de är inte ridskoleelever.
Det är inte så här det går till att lära sig rida. De här ryttarna är inte mogna uppgiften. Under vanliga omständigheter hade ingen ridlärare vid någon vanlig ridskola låtit de här ryttarna hoppa en bana. Normalt sett hade man inte ansett att det finns något pedagogiskt värde i att ge dem en så pass svår uppgift, och man hade inte velat belasta arbetande ridskolehästar på det sättet.
 
Ridning brukar handla om att först lära sig grunderna och sedan, successivt, tänja gränserna för sin ryttarkapacitet. Hela tiden med hänsyn till hästen. Här har det inte funnits tid för någon att lära sig några grunder. Som om hästarna vore leksaker sätter man sig bara på dem, styr mot hindren och hoppas på det bästa. Som om hästarna vore någon sorts cyklar eller fyrhjulingar. 
Nej, mitt syfte här är inte att klaga på kändisarnas ridning. De kan helt enkelt inte rida. Det är inte mer med det. Det beror på att det tar tid att lära sig ridningens ädla konst.
  
Ju mer jag tänker på det, desto mer obegriplig framstår Stjärnhoppningen för mig. Obegriplig därför att vi sedan länge har en stundtals intensiv debatt om hästvälfärden, inte minst i samband med tävlingar. Sedan ganska länge säger sig ridsportens organisationer arbeta för hästvälfärd. Och här ser vi på tv och vid de internationella tävlingarna i Stockholm hur man utsätter hästarna för obekväm och obalanserad ridning som någon sorts ploj! Hästar används som leksaker i ett sådant sammanhang, inför en stor och till stora delar hästkunnig publik.
     
Och det är inte bara hästarna. Sedan ganska länge arbetar man både nationellt och internationellt för att förbättra ryttarsäkerheten i ridsporten. Ingen kan tro att ryttarsäkerhet kan åstadkommas genom att låta nybörjare hoppa bana.
Jag får inte ihop det här. Det man säger och det man gör stämmer inte med varandra. Min övertygelse är att hästar förtjänar att behandlas mer respektfullt än de gör i Stjärnhoppningen.

Petra Andersson
Hobbyryttare, etikforskare och doktor i praktisk filosofi
     
PS. Medan jag skriver det här nås jag av nyheten att Stjärnhoppningen/Stjärnornas hoppning har ändrat bedömning. I stället för omhoppning på tid blir det nu enbart stilbedömning. Det är en förbättring, men ärligt talat har vi ingen anledning att tro att vi kommer att få se någon särskilt snygg och hästvänlig ridning ändå. Nej, Stjärnhoppningen är som en motsägelse mot allt ridsportens organisationer annars säger sig stå för. DS.
  

Förra året ramlade en av kändisryttarna av och bars ut på bår.
FOTO: Annelie Lundkvist