Text: Linnea Lindahl
Foto: Privat

Ewa Wallin, 65, har inte ridit som barn. Istället tog hästintresset fart på riktigt först när hon fyllde 35 år. Via goda vänner blev hon introducerad för westernridning och gick så småningom över till engelsk ridning och började på ridskola. Efter en tid blev hon även delägare till en stabil läromästare, innan hennes nuvarande häst Paradis kom in i bilden.
– Innan jag köpte Paradis var jag delägare till hennes helsyster, det var så jag träffade henne. När min förra häst inte längre fanns kvar i livet bestämde jag mig för att köpa Paradis. Hon har 18 helsyskon och är den sista hästen i den syskonskaran, säger Ewa.

Köpte en unghäst
Hon köpte Paradis år 1999.
– Då hade jag ingen erfarenhet av unghästar och Paradis var fyra år då. Hennes helsyster var min stabila läromästare, så jag var ju inte så van. Men det hör lite till min personlighet, att prova på nya saker. Hon var precis inriden och hade egentligen inte gjort så mycket mer än det. Men jag gillade hennes temperament och fastnade för henne, säger Ewa och fortsätter:
– När hon gick lös i ridhuset följde hon efter mig varje steg jag tog. Innan jag hade bestämt mig för att köpa henne så hade hon redan valt mig, så kändes det. Även om det kanske skulle bli svårt med en unghäst så hade jag bestämt mig.
Paradis har alltid varit arbetsvillig och positiv, precis som sin storasyster. Genom åren har Ewas tidigare medryttare, Lisa Key, både utbildat samt tävlat hoppning och fälttävlan med henne. Ewa har även tränat dressyr för bland andra Kerstin André, som även hjälpt till att utbilda hästen.
– Hon är väldigt välskolad och Kerstin har kunnat göra svåra dressyrrörelser med henne.

Blev förlamad
En dag när Ewa körde bil var hon med om en olycka. Året var 2009 och hon befann sig i en korsning där högerregeln gällde.
– Personen i den andra bilen kom körandes i 70 kilometer i timmen. De skulle ha stannat och släppt förbi mig, men körde istället rakt in i min bil, säger hon.
Ewa bröt nacken – men överlevde. När hon vaknade upp på sjukhuset var hon delvis förlamad, kunde inte gå och hade svårt att röra sina händer.
Paradis var betäckt redan innan olyckan och fick sedan åka på bete. Ewa inledde sin rehabilitering. Hon var fast besluten om att hon skulle lära sig att gå igen – och att hon dessutom skulle tillbaka upp på hästryggen.

”Kände igen min egen kropp”
Fem månader efter olyckan kom hennes vänner till rehabiliteringskliniken med en ponny. Det var dags för hennes första ridpass efter olyckan.
– När jag satt upp på hästen var det som om jag kände igen min egen kropp. Det var ett bekant tillstånd att få sitta på en häst igen. En otroligt häftig känsla att få uppleva att kroppen var sig lik, säger Ewa.
I två års tid red hon olika ponnys hos Humlamadens rehab för att öva upp sin ridning och balans på nytt.
Paradis var dräktig och stod uppstallad hos en av Ewas vänner. Dessvärre miste hon fölet och när de betäckte på nytt miste hon det andra också.
– Efter det betäckte vi inte igen. Jag ville inte riskera det ännu en gång, säger Ewa.

Hästarna lärde henne att gå
Varje ridpass efter olyckan använde Ewa för att visualisera hur det kändes att röra på sina egna ben.
– Det som var häftigt var att jag kunde använda ponnyerna till att känna hur de rörde sig. På så sätt blev det lättare för mig att visualisera känslan av att jag gick själv. Jag tänkte att jag flyttade det ena benet framför det andra, säger Ewa.
Och träningen gav resultat.
– När jag hade lärt mig att gå hade jag sedan problem med att gå baklänges. Då sa min tränare att vi skulle öva på att rygga med hästen och att jag då även skulle tänka att jag gick baklänges. Dagen efter kunde jag backa själv, säger Ewa.
I dag går hon bra med stöd av en rullator.
– Jag kan även gå med kryckor, men då behöver jag ha någon med mig som stöd. När jag rider har jag handtag som sitter fast på tyglarna, det underlättar mycket för mina händer. Min skänkel fungerar inte alltid så bra, men jag rider i en vanlig sadel. Jag har bra bålstabilitet, men om hästen skulle kasta sig åt sidan så att jag ramlar av så har jag med mig assistenter som går bredvid och kan fånga mig.

Rider tre dagar i veckan
Efter en tid kunde hon även sitta upp på Paradis igen.
– Hon är ingen ”handikapphäst” utan är som vilken annan häst som helst att rida egentligen. Skillnaden är att jag känner henne väldigt väl. Jag känner redan långt i förväg om hon är spänd eller liknande och vet då hur jag ska ta mig igenom det.
I dag bor Ewa i en lägenhet i Lund och får hjälp av en assistent dagligen. Hon rider Paradis tre dagar i veckan, men är i stallet minst fem dagar. Hon får även hjälp av sin medryttare, Natalie Christensson.
– Jag lever med minst en assistent hela tiden, eftersom jag har svårt att göra saker med mina händer. Jag kan prata, gå, rida och köra bil själv men jag behöver hjälp med mycket annat.
Hennes medryttare, Natalie, är ett stort stöd och är en av dem som brukar vara med i stallet när Ewa rider.
– Jag tränar för tränare varannan vecka också. Då är det markarbete och lydnad på schemat.


Ewa och Paradis tillsammans med Natalie Christensson. 

Ville inte sälja hästen
Paradis är en känslig och kommunikativ häst.
– Det gillar jag med henne, hon är tydlig. Man förstår verkligen vad hon menar och hon visar tydligt vad hon tycker om saker och ting. Hon är kanske inte helt lätt att rida om man inte vet om hennes egenheter, men för mina behov så fungerar det bra, säger Ewa och fortsätter:
– Ingen tror att hästen är 26 år gammal. Hon blir riden flera dagar i veckan och min medryttare både tömkör och hoppar med henne. Det verkar inte som att hon riktigt förstår att hon har blivit äldre.
Paradis får även massage regelbundet.
– Jag blir ju ojämn i min egen ridning emellanåt, jag är ju inte alltid i balans. Därför försöker vi se till att hålla efter Paradis så att hon ändå belastas så jämnt som möjligt.
Att sälja hästen efter olyckan var det inte tal om.
– Eftersom jag har goda vänner som hållit på med hästar så har jag kunnat behålla henne och få hjälp. Jag var ute hos henne i stallet ett par månader efter olyckan och bara hon hörde min röst så kom hon springandes i hagen. Det kändes nästan som om hon ville krama om mig om hon hade kunnat. Att sälja henne var därför inget alternativ, säger Ewa.
I dag är hon väldigt glad att hon höll fast vid det beslutet.
– Speciellt i dessa coronatider är jag tacksam över att vi får åka ut till stallet och andas som vanligt. Och Paradis är framåt fortfarande. Hon älskar att träna, hoppa och att rida ut.

Jobbar och kör bil
Ewa har alltid varit envis, vilket också har motiverat henne till att fortsätta.
– Jag kände bara att jag var tvungen att ta tag i min egen rehab efter olyckan. Jag hade vissa mål som jag delade med mig av till min sjukgymnast, säger hon.
Ewas krav var att hon ville kunna gå, rida, jobba och köra bil igen. I dag har hon kunnat gå tillbaka till sitt jobb som sjuksköterska på halvtid, med administrativa uppgifter, och kör bil själv till jobbet i Malmö.
– Efterhand har jag sedan hittat flera träningsmöjligheter. Jag har tränat med sjukgymnaster och personliga tränare på gym för att stärka upp min kropp. När det gäller ridningen fick jag mycket stöd från vänner som också var helt övertygade om att hästen skulle vara bra för mig, säger hon.
Vissa läkare avrådde Ewa från att rida, medan andra uppmuntrade det och menade att hennes bålstyrka och balans skulle komma tillbaka snabbare från hästryggen.
Nu siktar Ewa framåt med nya mål.
– Det skulle vara kul om jag kan utvecklas ännu mer och kunna rida lite mer på egen hand, men jag har aldrig velat tävla. Det är inte det som driver mig. Jag har alltid varit intresserad av att utveckla min egen ridning, men tävling är inte väsentligt. Jag vill gärna att jag och Paradis ska kunna fortsätta utvecklas tillsammans. Att vi kan få en fin kommunikation i ridningen och att hon lyssnar på mina signaler. Jag ska fortsätta glädja mig åt att det har gått så bra som det faktiskt gjort.