Text: Annika Grundberg
Foto: Malin Krog Torgersson

Sophie Jahn växte upp på en mönstergård utanför Stockholm. Hennes pappa var en karismatisk man och många ville rida på familjens pedantskötta ridskolan
- Men han var också en man som var en sexförbrytare och min far som utsatte oss för fruktansvärda övergrepp och tortyr, säger hon.
I dag är hennes pappa död sedan ett par år och Sophie har ett eget liv som hon rår alldeles själv över så varför vill hon berätta?
– Det är viktigt för mig att dela mina tankar och inspirera och inte bara dela en mörk historia. Vi måste våga prata om detta. Vi lever i en tystnadskultur och jag vill riva den muren. Det ska vara okej att prata. Titta inte ner i backen, uppmanar hon.
– Jag är ofta glad, så hur kan jag vara det? Jo, för att jag sedan barnsben har försökt att hitta verktyg för att se ljuset i tunneln och jag vill dela med mig av mina verktyg till er.

Ögonen blev svarta
Hon växte upp på en idyllisk hästgård med falu rödfärg och vita knutar. Den var pedantskött och där fanns kaniner, gäss, höns, hästar – det var som ett stort zoo där många ville vara. Men bakom stängda dörrar rådde ett mörker.
– Första gången som jag blev rädd för min far var när jag var sju-åtta år. Jag var osams med min lillasyster och hade hotat med att göra sönder hennes ridstövlar. Pappa kallade in mig i köket, mamma var där men hon vågade inte titta på mig. Pappa säger att jag ska gå fram till honom och jag ser hur hans ögon blir svarta och han ger mig en örfil. Jag studsar tillbaka men pappa säger att jag ska komma fram till honom igen, han säger att han inte ska göra mig illa men så slår han igen. När pappa sedan ber mig att hämta min lillasyster är den känslan mer smärtsam än den fysiska. För jag vet att han kommer att göra samma sak med henne. Det här är en episod som är tre-fyra minuter i Nattryttarna men det är 18 år av mitt liv.

Nattridningarna
TV-serien som baseras på Sophies uppväxt har fått namnet Nattryttarna efter de nattridningar som pappan utsatte Sophie och hennes lillasyster för.
– Det var det värsta jag visste för jag visste inte om jag skulle överleva. Det var kallt, läskigt och vi visste aldrig om det skulle ta slut. Vad har det lärt mig? Att sätta livet i perspektiv, det är inte så jobbigt trots allt. I dag kan jag välja själv hur jag vill leva mitt liv.
Sophie berättar att hon varje morgon gör tacksamhetsövningar.
– Det kan vara att tänka på tre saker som jag är tacksam för, prova, jag lovar att det fungerar.

Skoltiden
I skolan fick Sophie en fristad. Där kunde inte hennes pappa komma åt henne. När hon kom upp i gymnasiet upptäckte hon att världen var mer än hästar.
– Jag var duktig i skolan, fick vänner och började intressera mig för killar.
Men på jullovet kom smällen. Hennes pappa sa att hon var för korkad för att det skulle vara någon nytta med att gå i skolan. Det var bättre att hon var hemma på gården och jobbade. Han sa att hon hade en intelligenskvot som en fiskmås. Samma öde väntade hennes syster, hon fick inte heller gå i gymnasiet.
– Vi var två slavarbetare.
För att överleva räknade Sophie ner dagarna till då hon skulle fylla 18 år. Hon lärde sig också att zooma ut och se sig själv i ett helikopterperspektiv och tänka att hon är huvudrollen i filmen om sig själv. För lämna vågade hon inte.
– Jag visste inte hur. Jag kände också ansvar för mina syskon och djuren på gården. Pappa hade ögon i nacken och vårt ”fängelse” blev också vår trygghet.

En enorm karisma
Sophie berättar att hon kallade pappan ”varning galning” men att han också var full av äventyr. Som när de väcktes en natt och det stod en shettis i rummet. Hon fick namnet Pippi och var Sophies bästa vän i många år. Eller när de fick gå ut med ficklampa på natten och leta hästar som rymt.
– Han hade en enorm karisma. Han hade en förmåga att skanna av sin omgivning och få folk att springa hans ärenden. Han var som från en annan planet. Han fick djuren att helt dansa efter hans pipa. En natt tog han in en galen ponny i sovrummet och sov med den. Han var kejsare i sitt eget rike, allt man strävade efter var att få hans bekräftelse.
– Hästarna blev min räddning. Det var en ömsesidig kärlek, jag tog hand om dem och de tog hand om mig. De visade mig vad godhet är.

Att överleva
Men Sophie överlevde. När hon fyllde 18 år flyttade hon till London, utbildade sig, tog uppdrag som modell och gick på nattklubb. Hon berättar att musiken alltid varit viktig i hennes liv och nu kunde hon göra något av det. När hon fick uppdraget att sjunga på Café Opera bjöd hon in pappa.
– Det var fullt med folk i lokalen men jag såg bara honom där han satt längst fram. När jag sjungit klart så applåderade alla men han satt still, så till slut började han applådera, jag hade fått hans bekräftelse till slut.
Hennes pappa är död sedan några år tillbaka och hon har valt att inte hata.
– Jag är ärrad och bär på smärta och oro. Men jag har kommit ut på andra sidan, säger hon.
– Den vuxna Sophie kan göra vad hon vill, så vem är jag i dag. Jag gör massa saker. Har skrivit bok, uppträtt med min musik, suttit i tv-soffor, minglat, startat företag och är ambassadör för Trygga barnen. Jag har valt att göra vad jag vill göra med mitt liv. Jag vill att ni tar med er det härifrån i dag, att bestämma vem just du vill vara i filmen om ditt liv.