Text: Linnea Lindahl
Foto: Nikita Svensson och Angelica Fors Krekula

För 13 år sedan köpte Sara Knutsson en trevlig valack.
– Han blev min första alldeles egna häst. Jag hade ridit på ridskola länge och beslöt mig för att köpa en egen häst i present till mig själv när jag fyllde 30, säger Sara.
Enligt annonsen skulle det vara en läromästare i hoppning som var snäll i all hantering. Sara åkte hela vägen från Luleå ner till Skåne för provridning.
– Det var en trevlig och snäll häst. Allt kändes bra på provridningen så jag bestämde mig för att köpa honom. Vi hoppade inte speciellt högt på provridningen, bara några låga språng och det kändes bra och okomplicerat, säger hon.

”Blev en ond spiral”
Snart var Sara hästägare och valacken följde med henne hem till Luleå.
– Jag fick hem honom och började rida lite lätt. Han var väldigt pigg men jag tyckte ändå att det fungerade bra till en början. Det gick bra att hoppa låga hinder, men vi fick en del problem i hoppningen när hindren kom upp emot 90 cm. Han började stanna, men jag tänkte att vi inte kände varandra så bra ännu och att alla kan ha en testperiod i början. Men till sist så ramlade jag av och blev riktigt rädd. Det blev en ond spiral och det blev jobbigt för oss båda. Men då visste vi inte vad som hade hänt med honom tidigare eller vad problemet berodde på, säger Sara.

”Kan ju inte röntga huvudet”
Hästen var besiktigad, röntgad och verkade må bra fysiskt. Men Sara funderade även på hästens mentala mående och hans historia.
– Jag frågade den tidigare ägaren om det fanns något som jag borde veta som kanske kunde hjälpa oss, men de sa bara att han hade fungerat bra.
Sara tog regelbunden hjälp av flera tränare, men problemet kvarstod.
– En av mina tränare fick även rida hästen och då gick det väldigt bra. Men när hindren blev högre sa även han att det tydligt kändes som att hästen inte vågade gå fram och ta för sig och att det kunde ligga i en tidigare upplevelse som vi inte visste något om, säger Sara och fortsätter:
– Vid köpet så röntgade vi honom och kollade allt som är fysiskt. Men man kan ju inte röntga huvudet för att kolla hur de mår mentalt. Kanske borde man som köpare våga fråga mer om hur hästen har mått och hur allt har gått tidigare. Det är viktigt att man vågar ställa jobbiga frågor också.

”Då blev jag riktigt rädd”
Efter en del research fick Sara veta att hästen hade kraschat i ett hinder vid hoppning tidigare i livet.
– Där och då så kanske de inte förstod vilka konsekvenser det skulle få för hästen. Men om de bara hade berättat att det hade hänt tidigare så hade jag haft full förståelse för det och kunnat jobba med det på ett annat sätt, säger Sara.
Med den nya vetskapen fortsatte de att träna på och det gick bättre och bättre. Tills ytterligare ett bakslag kom.
– Vi vågade oss ut på en tävling men kraschade i ett hinder på framhoppningen och jag fick hästen över mig. Då blev jag riktigt rädd och efter det hoppade jag inte på flera månader.

Tog hjälp av psykolog
Hon beslutade sig för att gå tillbaka till grunderna och enbart jobba för att bli trygga tillsammans igen. Arbetet med hästen gick bättre och bättre, men Sara insåg att hon även skulle behöva jobba med sig själv och sin egna rädsla.
– Vändpunkten kom när vi var tillbaka på tävling och jag fick panikkänslor. Jag ville bara därifrån. Då insåg jag att det som hänt hade blivit som ett trauma för mig och att jag var tvungen att ta itu med det innan jag kunde rida ordentligt igen, säger hon.
Sara valde att ta hjälp av en psykolog. Sakta men säkert fick hon de verktyg som hon behövde för att våga rida igen.
– Det gick lite upp och ner, men det som jag var noggrann med var att bara göra saker där både jag och hästen kände oss trygga.

Framgångar på dressyrbanan
Våren 2020 fick de problem då hästen skadade en ryggmuskel i hagen.
– Ingen trodde att han skulle kunna komma tillbaka efter det. Men jag promenerade och skrittade honom i nio månader för att stärka upp honom från grunden på nytt. Nu är han tillbaka och finare än någonsin. Även veterinären var imponerad. Hästen ger mig så mycket glädje och jag skulle inte vilja göra den här resan igen med någon annan. Jag ger inte upp honom, jag känner att jag måste hjälpa honom och rehabilitera det jag kan. Tack vare en fantastisk veterinär och rehabpersonal återhämtade han sig mer och mer, säger Sara.
I år fyller hästen 22 år och är fortfarande pigg och glad. Två år efter hagolyckan gjorde de sin första start i Medelsvår dressyr.
– Jag valde att satsa mer på dressyren och det har gått väldigt bra. Vi började på Lätt B-nivå och efter ett tag började vi placera oss och vinna.  Nu tre år senare fortsätter vi tävla dressyr som är hans huvudgren och rider Medelsvår B på godkända procent. Men han har även gjort come back på hoppbanan i de lägre klasserna.

Har fått revansch
Hon menar att den psykiska delen av träningen har varit en tuff resa.
– Jag har mötts av en del oförståelse från folk runtomkring mig som har tyckt att vi varit allmänt dåliga och inte har kunnat prestera som ekipage. Men för oss har det inte handlat om något fysiskt i träningen som varit ett problem, utan det har varit det mentala som varit svårt. Det har gjort att jag har valt bort vissa träningar i perioder när jag kände att det inte var roligt att folk dömde oss. Men sedan har jag haft mina kompisar som alltid har stöttat mig i det här. Nu har vi fått revansch och kunnat visa att vi inte gav upp.
Sara rekommenderar att man tar hjälp mentalt om man känner att man behöver det, oavsett vilken nivå man rider på.
– Det har gjort att jag har kommit vidare. Att verkligen ha tålamod och att använda alla sina sinnen för att analysera och kunna förebygga olika situationer som kan uppstå, säger hon.
 
”Varje motgång behöver inte vara ett misslyckande”
För att hjälpa sig själv valde Sara även att ta kurser och utbilda sig till mental coach.
– En av de bästa sakerna som jag tar med mig från den utbildningen är att inte se alla motgångar negativt. Varje motgång behöver inte vara ett misslyckande. Tidigare såg jag på misstag väldigt negativt, till exempel om vi skulle få ett stopp vid en tävling. Då har jag försökt att blicka framåt för att få en uppfattning om vad jag kan göra nästa gång för att kunna vända det till något bra. Att se saker mer positivt och att kunna vända saker till möjligheter istället för att se problem är något som har hjälpt mig mycket. Jag har blivit mycket mer medveten rent allmänt och lägger upp en strukturerad plan kring min ridning. Att ha tydliga mål i vardagen hjälper mig att fokusera, säger hon.