"Jorden slutar snurra och jag faller i ett svart hål"

Hej, 

I går grät jag nog mer tårar på två timmar mot vad jag gråtit på ett helt år. Dagen började bra, brist på sömn efter en natt med målning i nya stallet. Men det är inget som en Nocco inte kan ordna till, som jag brukar säga ;-) 

Efter morgonpasset på seminstationen åkte jag hem och hämtade kundhäst för återbesök till kliniken. Jag fick en märklig magkänsla när jag satt i lastbilen på vägen dit. Ringde hem och bad Per gå till beteshagen för att titta till Cajza. För er som inte vet det så är Cajza mitt hjärtashäst. (Här berättar jag om henne)

I 12 år har jag och Per haft vår fina häst <3

På kliniken nämnde jag för veterinären, som jobbade sin sista dag innan semestern, att jag kanske kommer tillbaka med Cajza. Jag sa det lite skämtsamt men nämnde det ändå, lite som att hennes arbetsdag inte var färdig ännu.

15 minuter hemifrån kom bilden - Cajza är sparkad i hagen. Skit! Rent ut sagt. Och jag visste att det var något fel. Vet inte hur jag visste det, men magkänslan kallade på mig till henne. Det låter jättemärkligt, men efter så många år tillsammans är det som att vi kan allt om varandra.
Jag kom hem, lastade av kundhästen och Per hade redan fått upp Cajza till spolspiltan. Vid den första undersökningen med tvättning, klippning runt såret och temp-koll, höll jag ihop det.

Det var en sammanbiten stämning i stallet, Per behövde inte säga det högt, men det kändes som han tittade på Cajza för sista gången. Och som att han visste det själv.

Analysering - transport eller inte
Jag var säker på att det inte var en fraktur rakt av i benet. Fakta framför ögonen var en sparkskada med djupt sår och i hjärtat kände jag eventuellt en spricka. Hon gick ändå så pass bra på benet att en transport i lastbilen kändes tryggt och säkert för henne. Vi lastade och när jag hoppade in i bilen ringde jag veterinären jag 40 minuter tidigare lämnat på kliniken. 

Hon svarade glatt efter två signaler och då brast det för mig. Jag fick inte ut ett ord. Tårarna rullade ner för kinderna och jag kunde staka fram "Cajza", "Spark", "Trasig". Hon sa det enda jag behövde höra, och som jag visste hon skulle säga, trots fullt med patienter under eftermiddagen: "Kom!"

I lastbilen gick mitt hjärta sönder flera gånger om. Jag fick ringa min bästis, hon som vanligen alltid finns på kliniken och jobbar. Nu är hon på semester. Samtalet var en blandning mellan tårar och panik. Varför är inte hon på jobbet, jag behöver henne när det handlar om Cajza. Behöver någon som översätter åt mig när hjärnan inte fungerar längre. Och framförallt någon som säger "andas och lugna ner dig, det är säkert ingen fara". Hon själv insåg allvaret och fick säga att om jag inte förstår så får veterinären ringa upp henne på plats.

Under den korta lastbilsfärden till kliniken reflekterar jag flera gånger över hur jag sitter och gråter. Jag åker en sträcka med häst som så många gånger innan. Ingen häst får mig att tappa kontrollen över situationen, som jag gör med Cajza. Jag är annars coolheten själv och ser allt väldigt faktamässigt när vi håller på med kundhästarna.

Ville inte möta någon eller ens behöva le
Väl framme på kliniken kliver jag in i ett undersökningsrum och gömmer mig. Stänger dörren och smsar veterinären vart jag är. Sen blir det ett team kompetenta kollegor som tar hand om Cajza. Jag själv går bredvid som ett rödgråtet spöke och kan inte alls klara av situationen. Det är som att jorden slutar snurra och jag faller i ett svart hål.
För de som känner mig så är jag ofta, nästan alltid, den glada och spralliga tjejen. Nu möttes de alla av en liten flicka med sin älskade häst som inte kunde sluta gråta. Det sas väldigt få ord. Den enda som pratade med mig var veterinären. Jag hörde henne prata men tog aldrig riktigt in vad hon sa. 

Det var först efter sista undersökningen som hon tittade upp på mig och sa "det här kommer bli bra". Då var det som att jag tog mitt första andetag på två timmar. Då kunde jag titta på ultraljudet och gå igenom det sparkade området med henne. Innan var allt bara en svartvit tv med dålig mottagning. Detta trots att jag brukar ha bra koll på ultraljud. När vi plåstrat om Cajza som fick vila lite i en box gick jag ett varv till alla som hjälpt till och tackade för hjälpen. Jag hade ju sett dem snabbt vara på sina platser på de olika avdelningarna, men ändå såg jag dem inte.

Eftervården hemma blir den vanliga efter en sårskada, mediciner och rengöring av såret. Cajza får bo på box i några veckor innan hon får komma ut till kompisarna igen. Per har även fått tillsägelse att köpa många påsar morötter i dag <3 



Cajza är 18 år, hon är pensionerad från ridningen, men jag har tänkt att hon ska leva och bo många många år till hos oss på gården. Det jag fick en påminnelse i går om är att när ens älskade häst blir skadad är det som att hjärnan slår av och hjärtat brister. Då behöver man någon som kliver fram och tar lead. Jag brukar vara den personen för våra kunder. I går fick veterinär-Eva vara den för mig. Så tacksam över att hon och jag är kollegor sedan ett år tillbaka så hon känner mig och förstod exakt hur hon skulle hantera situationen. 

När jag kom hem pussade jag lite extra på alla kundhästar. Bakom dem står hästägare som känner precis som jag känner för Cajza. Jag känner mig hedrad varje dag över att få vara den som tar hand om dem.

Kärleken till hästen hörni. Stark och fin sak! <3

Kram, Annelie

@stallsteningeby på instagram

Cajza - hästen med stort H för mig. Foto: Magdalena Grönneberg