Lotties tankar om säkerhet

Medan BHIS ordförande Maria återhämtar sig efter sin ryggskada kommer här ett tillfälligt inhopp. Jag som skriver heter Lottie Eriksson, är sekreterare i föreningens styrelse och har varit med sedan starten. Numera är jag hästlös, men jag tränade belöningsbaserat i många år med min änglahäst Aslak.

Säkerhet är viktigt att tänka på för alla som håller på med hästar, och det är ett ämne som vi i föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige återkommer till. Olyckor går aldrig helt att undvika, men det finns mycket man kan göra för att förebygga och minska riskerna. Även i sammanhang som inte har med belöningsbaserad träning att göra påpekas allt oftare att en hästvänlig hantering ökar säkerheten. I en artikel i Hippson nyligen om en tragisk olycka med ett föl säger t.ex. veterinär Anne Haglund att ”Det är som med all hästhantering. Man måste ge eftergifter och aldrig hålla en häst med våld, definitivt inte ett föl.”

Vid nästa medlemsevent i BHIS kommer hästetolog Renate Larssen och klickercoach Sandra Månsson att föreläsa på temat säkerhet och ledarskap inom belöningsbaserad hästträning. Hur ser vi på begreppet ”ledarskap” inom belöningsbaserad hästträning? Hur gör vi för att få en trygg och säker samvaro med våra hästar? Det blir en intressant kväll som jag ser mycket fram emot!

Säkerhet har också varit grundläggande i mitt eget utforskande av belöningsbaserad träning. Det började med ett problem: Aslak skenade på uteritter. Att sitta på en nordsvensk brukshäst som i panik rusar fram genom tät skog är en allt annat än behaglig upplevelse! Saken blev inte bättre av att jag hade mycket ridrädsla i bagaget sedan tidigare, efter en del otrevliga incidenter med andra hästar. Hösten 2005 började jag leta orsaker och sätt att lösa problemet. Det visade sig att Aslak hade vargtänder där bettet låg an och orsakade smärta. Dessutom passade inte den begagnade sadel jag nyss köpt lika bra som jag hade trott.

När de fysiska problemen var åtgärdade återstod de psykiska, för både mig och Aslak. Skenturerna skedde alltid på hemvägen, och jag insåg att han inte kände sig trygg när han var hemifrån ensam med mig, utan sina flockkamrater. Vid den här tiden fanns inte alls samma utbud av resurser inom området som idag, och det skulle dröja flera år innan jag hittade en svensk tränare med kunskap om belöningsbaserad träning. Men en liten skrift av Alexandra Kurland fanns översatt till svenska, och med hjälp av den och en amerikansk e-postlista (ett slags otymplig föregångare till dagens Facebook-grupper) provade jag mig fram. 

Det tog lång tid, inte minst på grund av mina många misstag, men så småningom kunde vi tryggt rida ut ensamma. Den belöningsbaserade träningen gjorde att jag blev bättre på att uppfatta Aslaks signaler och därmed kunde undvika att försätta honom i alltför svåra situationer. All positiv förstärkning byggde också upp ett stort förtroendekapital, som gjorde att han började lita på mig även när något oväntat hände. Kvittot på detta kom när han under en skogstur blev skrämd av en crossmotorcykel. Istället för att få panik, bli helt okontaktbar och falla i sken, fortsatte han lyssna på mig och vi kunde ta oss hem under ordnade former.

Eftersom både Aslak och jag bar på rädslor var min utgångspunkt i träningen hela tiden att bara göra sådant som kändes bra. Magkänslan fick styra takten. Jag lade ner all ridning under en period och började om från början, med att ställa upp och stå stilla vid uppsittningspallen. Det blev många repetitioner med klick och belöning innan jag ens började sitta upp. Även det momentet bröt jag ner i små steg och förstärkte (belönade) vart och ett upprepade gånger – kliva upp på pallen, vända mig mot hästen, lägga handen på sadelhornet, lyfta benet, sätta foten i stigbygeln, ställa mig upp i stigbygeln osv. Det kan låta motsägelsefullt, men ju mindre steg man tar, desto fortare går det att komma framåt!

Genom att se till att hästen hela tiden lyckas bygger man nämligen en stark grund där önskade beteenden har förstärkts många gånger, vilket innebär att enstaka missöden inte behöver rasera stora framsteg. Om man i ett senare skede stöter på problem kan man lätt backa tillbaka bara en liten bit för att komma till en punkt där det hela fungerar. Mina första ”ridturer” bestod i att stå stilla vid uppsittningspallen. Så småningom tog vi ett varv runt stallplan, och senare red vi typ 20 meter in på stigen från gården. Då hade jag i förväg placerat ut en target, ett föremål som gav oss ett tydligt mål att sikta på, och kunde lägga in ett antal förstärkningstillfällen där innan vi vände tillbaka. 

Aslak och jag tränade också många trick, något som vi båda tyckte var roligt. Det var dessutom ett bra sätt för mig att under avslappnade former utveckla mina tränarfärdigheter. Här är en gammal film som jag gjorde sedan hans artros blivit så kraftig att han inte längre mådde bra av att ridas. Vi fick många fler fina år tillsammans efter detta.

För mig är det tydligt att säkerheten i umgänget med hästar inte sitter i utrustning och metoder för att fysiskt kontrollera hästen. Det som behövs är snarare kunskap om hästens beteende, förmåga att läsa den och en strävan efter ömsesidig kommunikation och tillit. Belöningsbaserad träning blev min nyckel till allt detta.