Gästbloggen - Att tämja hästar i Uruguay – med hjälp av Join-Up
FEB
14

Att tämja hästar i Uruguay – med hjälp av Join-Up

OM DENNA GÄSTBLOGG
Sara Hiller är iväg på världens äventyr i Uruguay. I Gästbloggen berättar hon vid ett par tillfällen under sin vistelse om kulturkrockar, vilda unghästar och om hur Monty Roberts kan komma till hjälp på andra sidan jordklotet.


Miss Sofie, jag och Mimi efter tömkörning och lite kreativ hårstyling.
   
Tiden går så fort!
Sex veckor har jag hunnit vara i Uruguay och hästarna vi jobbar med har gjort stora framsteg. :) Jag har även lärt mig massor själv och varje häst har gett mig något nytt att tänka på. Hittills har vi jobbat med 24 av familjens 32 hästar, med allt från att träna på att lyfta fötter för hovslagaren och sköta om sår till första grimmor och sadlar och även en första ryttare.
  
Tyvärr har vi fått lägga en hel del tid på sårvård! Markerna är fulla av ståltråd i alla dess former, tjocka som sticker upp som spikar ur marken, vassa med taggar eller långa smala trasslade i härvor som halvt sitter fast i marken. Som om inte det var illa nog är det dessutom väldigt vanligt att det flyttar in larver i såren som snabbt blir riktigt otäcka.
Förutom att ståltråden skulle behöva plockas bort från markerna där hästarna går behövs det även rutiner för att se över hästarna mer regelbundet, och alla hästar behöver mer hantering för att man lätt ska kunna hämta in en skadad häst och sedan sköta såret. Alla de bitarna ligger de lite efter med än så länge, så att ta hand om ett enkelt sår kan bli ett rätt stort projekt beroende på vilken häst det gäller.
  
Detta är helt klart en stor skillnad mellan Sverige och Uruguay. Här ser man hästarna som halvvilda djur som får sköta sig själva när man inte behöver dem, och då kan de få hitta på precis vad som helst. Blir de skadade föser man bara in dem i en mindre fålla, smetar på lite salva som dödar larver och sen släpper man ut hästen igen och håller tummarna för att det ska läka ihop till slut.
Jag jobbar på att få dem att förstå hur viktigt det är att upptäcka en skada i god tid och sköta om den innan det blivit ett infekterat jättelarvbo. Jag tror att de börjar inse fördelarna mer och mer. Själv tycker jag att det är svårt att inte se fördelarna med att ha koll på sina hästar.
  
De hästar vi har haft inne på tomten, som vi har jobbat mest med, är tre fantastiska ston som vi har haft väldigt roligt med. De heter Miss Sofie, Quila och Jenara och är alla runt fyra år gamla. Miss Sofie var den enda som hade fått lite träning tidigare – av Mimi – dottern i familjen, medan de andra två i princip var helt orörda när jag kom hit. Eller, de hade blivit brännmärkta något år tidigare, så de hade varit i en liten fålla och bränts helt enkelt – men inte mer än det.
  

Quilas första dusch.
  
Med Quila och Sofie kunde vi använda träningsfållan som de har här som gör att vi kan komma tillräckligt nära för att kunna ta på dem, sätta på grimma och sen ta ut dem för att lära dem att ledas ordentligt. Fållan är rätt smal så att de inte ska kunna vända sig om och inte mycket längre än en häst, då tanken är att de inte ska kunna röra sig för mycket så att de skadar sig.
Både Quila och Sofie var rätt lugna när vi jobbade med dem i fållan och vi kunde jobba på rätt smidigt med grimmor och att ta ut och leda. Det här gjorde vi bara en gång med Sofie eftersom vi efter det kunde få tag i henne när hon var lös i rundpaddocken. Quila tog vi in i fållan fem gånger innan vi fått henne så pass lugn med människor omkring sig att vi kunde gå upp till henne och klappa henne när hon var lös. När vi väl kommit så långt att hästarna gick att få tag i inne i en större inhägnad var det dags att göra en Join-up.
  
Join-up är som jag nämnde i mitt förra inlägg här på Hippson ett träningssystem eller utbildningskoncept som vi jobbar efter (utvecklat av Monty Roberts), men det är även ett specifikt träningspass i rundpaddocken där man jobbar med hästen lös.
Man gör bara Join-Up med hästen mellan tre och sex gånger under hästens liv, beroende på hur väl kommunikationen fungerar mellan häst och människa. Efter det bör man vara hyfsat överens.
  
Principen är kort sagt att man först släpper hösten lös i en inhägnad, helst rund, som är 15-20 meter i diameter. Där ber man hästen springa cirka fem varv åt vardera hållet samtidigt som man läser av hästen för att se när den börjar vilja samarbeta med en.
De tydligaste tecknen hästen ger en är att den riktar in örat som är närmast mitten mot människan och då även har sin uppmärksamhet riktad dit, sen slickar de sig även om munnen och gör tuggande rörelser med käkarna vilket kan ses som ett tecken på att hästen slappnar av lite mer och visar att den inte är rädd. Hästen kommer även att röra sig på en lite mindre cirkel runt människan och även sänka ner huvudet mot marken.
  
De här tecknen kan komma i lite olika ordning, men när man uppmärksammat de här signalerna är det dags att sluta be hästen springa genom att sänka ner blicken som tidigare var riktad rätt in i hästens öga. Sen vänder man kroppen lite ifrån hästen och saktar ner alla sina rörelser – och stannar till slut snett framför hästen som då, om man gjort allt rätt, kommer att välja att komma in till mitten till människan som nu visat att hon inte vill hästen något illa.
  
När man gjort Join-Up med hästen kan man säga att man är överens om att vara ett team och att människan är den som får fatta de viktigare besluten. När man kommit så långt är det mycket lättare att introducera en första longergjord och senare en första sadel, då hästen kan lita på att man inte tänker göra den illa och att man tar på sig rollen som ledare – så att hästen inte behöver oroa sig över att hålla koll på allt och försöka styra människan.
Det är väldigt svårt för en häst att vara ledare över en människa och det blir sällan bra om man låter hästen bestämma precis åt vilket håll man ska gå. Medan om man ser till att vara tydlig med att det är du som sätter upp regler och visar vägen så blir de allra flesta hästar mycket lugnare. Både Miss Sofie och Quila har nu fått ett par Join-Up:s var och kommer att få i alla fall någon till när vi väl ska sätta upp den första ryttaren. Men tills dess jobbar vi på med annan träning som tömkörning, miljöträning och vanlig hantering som att borsta och lyfta fötter.
  

Aragorn och Picasa.
  
Jenara, vår tredje mustang, har det inte gått riktigt lika smidigt med... Det visade sig att hon var väldigt mycket mer klaustrofobisk än de andra hästarna. Alla hästar är mer eller mindre klaustrofobiska och gillar egentligen inte att bli instängda på en liten yta, eftersom deras främsta försvar är att fly. Men Jenara var alltså extremt rädd för att bli instängd.
Då fållan här har vissa brister och inte är supersmidig att stänga igen på ett säkert sätt, var vi tyvärr tvungna att avbryta första passet vi hade med henne och släppa ut henne – innan hon skadade sig själv eller någon av oss människor – medan vi försökte stänga grinden och sätta för bommen bakom henne. Efter det var vi tvungna att prova något helt annat och räknade med att det skulle få ta mycket längre tid.
  
Vi gjorde upp en plan, var otroligt kreativa och tänkte ut alla möjliga olika scenarion så att vi skulle vara väl förberedda hur hon än reagerade. Det visade sig snabbt att vår plan skulle ge resultat. Efter bara tre timmars effektiv träningstid kunde vi sätta på henne hennes första grimma! De här tre timmarna var utspridda på ett antal kortare pass på 5-15 minuter där vi använde oss av en lång pinne som vi stack in i hennes egen 4x4 meter stora fålla, så att vi först kunde klia henne på manken. Sedan satte vi en lång lina med en stor ögla i ena änden på den långa pinnen, så vi kunde lägga öglan runt halsen på henne.
  
På det sättet kunde vi lära henne att följa trycket från linan och på så sätt få henne så pass nära att vi kunde klappa henne. Hon var så himla rolig att jobba med, då hon utvecklades enormt varje pass vi hade och man kunde verkligen se hur hon försökte klura ut vad det var vi försökte få henne att göra.
Nu har vi kommit så långt att vi kan komma så pass nära när hon är lös i rundpaddocken att vi kan klappa på henne, få tag i hennes grimma och sätta på en lina vilket är en stor seger med tanke på att hon från början var så himla flyktbenägen. När man väl fått tag i grimman är hon som en annan häst, vi kan borsta och klappa på henne och gå fram och tillbaka utan att hon blir skrämd – men innan man knäppt fast den där linan måste man vara två som jobbar synkroniserat och står i precis rätt vinkel för att hon ska stå still.
Hon är en fantastisk häst som jag lärt mig massor av och kommer att lära mig mycket mer av innan jag åker hem!
  

Efterlängtat födelsedagspaket! Lät märke till de fina tidningarna jag fick :).
  
Det vi hoppas på att hinna med innan Mimi börjar skolan igen är att få upp en första ryttare på några fler av hästarna. Miss Sofie har jag hängt på lite redan och Quila är inte långt efter, så om några dagar kommer det ut en kille från granngården som ställer upp som första ryttare. Det lär bli spännande, då han inte pratar någon engelska. Så Mimi kommer att få sköta snacket.
Det känns rätt viktigt att alla är med på noterna när man ska göra något sådant, det funkar förmodligen inte så bra med för mycket fördröjning i sådana lägen.
  
Vi har även sju ohanterade unghästar som det vore bra om vi hann med, nu har vi fått träningsfållan ombyggd lite för att den ska vara säkrare – så det gäller bara att tiden räcker till även för dem.
  

De sju ohanterade två- och treåringarna.
  
Häng gärna med på min egen blogg http://sara-hiller.blogspot.se för att läsa mer om hur det går med allt, sedan skriver jag här på Hippson en gång till innan jag åker hem. :)
  
Ha det bra!
//Sara och alla hästarna :)
  
Läs Saras förra gästbloggsinlägg här


Läst 12950 ggr





Fler inlägg

JAN
15

Gästbloggen: Sårskada på häst – så agerar du

OM DENNA GÄSTBLOGG
Sårskador på häst kan ofta se dramatiska ut och det gäller att hantera dem rätt för att hästen ska kunna läka optimalt. Veterinär Johanna Almerén, på Brunmåla hästklinik, delade på Facebook med sig av tips och råd. Vi har fått tillåtelse att publicera dem här i Gästbloggen.

Plötsligt en dag händer det. Hästen kommer in från hagen med ett sår! Vad gör du då?
Ibland ser det ganska dramatiskt ut. En bra början är att spola bort blod och smuts med ljummet vatten för att tydligare se omfattningen av skadan. 
  
Lokalisera var sårskadan sitter. Är det nära en led, senskida eller ett öga bör man så snart som möjligt kontakta en veterinär. Likaså om det ser ut att gå in mot buken eller andra organ.
Sedan får man göra en bedömning om såret ser djupt ut. Sticksår kan vara luriga, det kan se litet ut för ögat men gå väldigt djupt vilket försvårar rengöring. 
Om såret blöder är det bra att sätta på ett rent bandage för att hämma blödningen och skydda såret. Bandaget hindrar även vävnaden runt såret från att svälla upp.
  
Ta även tempen på hästen regelbundet. Vid feber – kontakta veterinär. Normaltemperatur för en häst är lägre än 38,2. Kontrollera även om hästen är halt genom att skritta i stallgången.
Verkar såret vara ytligt som ett skrubbsår, och hästens allmäntillstånd är bra, kan du avvakta och skydda såret med ett bandage. Tänk på att låta det luftas ibland då det hjälper läkningsprocessen och håll hästen under uppsikt.
  
Kontakta alltid veterinär om:

  • Såret sitter nära en led/senskida/senor/öga.
  • Om såret är djupt.
  • Om såret går in mot bröst/bukhåla eller involverar andra organ.
  • Om hästen har feber.

/Johanna Almerén


Läst 8345 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
13

Gästblogg: Styrka och övergångar – med skottkärran och ensilagebalen


Foto: Adobe Stock och Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG 
Eva Glebenius är ryttare, sjukgymnast och intresserad av rörelse, anatomi och biomekanik. Hon har gått flera kurser på både Strömsholm och SLU samt har tränat och tävlat en hel del i dressyr. I ett inlägg på Facebook vill hon öka ryttarens förståelse för hur hästen bygger styrka med hjälp av övergångar. Detta förklarar hon med en liknelse mellan en skottkärra och en ensilagebal. Hippson har fått Evas tillåtelse att dela inlägget i Gästbloggen. 


I dag hade jag en ny liknelse som gjorde att ryttarna fick en liten aha-upplevelse. 
SKOTTKÄRRAN och ENSILAGEBALEN! Hur ska jag styrketräna min häst för att bygga muskler? Svar: Övergångar. 
 
Varför? Jo, det handlar om att flytta vikt och massa. Start och stopp. Ponnyn väger 350 till 400 kilo, som en ensilagebal. Tänk dig att du lastar balen på en skottkärra och ska ta tag i handtagen och starta för att köra framåt. Du behöver använda (bak-)benen och trycka på framåt med kraft för att få rull på den tunga skottkärran. När den rullar framåt och du vill stanna måste du bromsa med ryggen och (bak-)benen.
 
Det är tungt att få stopp på 400 kilo och det kräver styrka och balans för att inte välta. Båda dina ben jobbar liksom rygg, nacke och båda armarna. Du måste balansera skottkärran ännu mer på böjt spår när du svänger, det vill säga rama om med samsidiga inner- och ytterhjälper. Du kan inte ställa och förböja inåt och släppa ytterhjälperna för då välter skottkärran.
 
Allt handlar om balans och tajmning i ridningen. För mycket eller för lite i övergångarna blir inte bra. Alltså håll i handtagen och balansera både sista och första steget i övergången. Du kan inte släppa handtagen när du lyfter med rygg och bakbensdriv, inte ens för en sekund. Mjukna och andas utan att släppa allt, välta eller tappa ramen.
  
Rätt bärighet kommer av styrketräningen i och med viktändringen i övergångarna. Gas och broms. Hela ekipaget är då på rätt väg (linje) i lämplig takt och tempo, vilket ger balans och lätthet.

En häst som är obalanserad och svår att göra övergångar på är inte tillräckligt stark och behöver öva mer på just det. Det har ingenting att göra med munnen eller vilket bett man har eller tror sig behöva byta till. Den liknelsen funkade jättebra i dag.

Ride on!
/Eva Glebenius


Läst 15105 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
30

Gästbloggen: Det finns inte en mall för alla hästar

OM DENNA GÄSTBLOGG
Liza Gryning är handikappridledare i grunden, hon har haft stuteri och ridskola och har jobbat med hästar i 34 år. Nu vill hon slå ett slag för att vi ska börja tänka mer på vad som faktiskt passar ens egna fyrbenta vän. Att diskutera och ifrågasätta andras val kring hästen är inte alltid av godo. Det är ju individen som ska bestämma. Läs hennes tänkvärda text nedan.


Foto: Privat och Adobe Stock

  
I stället för att tycka och tänka, varför lyssnar vi inte på våra hästar? Kan de prata? Oooooo ja! Har de en åsikt? Absolut!
Bett/bettlöst, lösdrift/stall, täcke/naket, listan kan göras hur lång som helst. Men, är det egentligen viktigt vad jag tycker? Det är ju min häst som drabbas. Om vi börjar med bettfrågan:
  
Jag vet faktiskt inte hur många hästar jag har ridit in i mitt liv, jag tappade räkningen för många år sedan. Innan det är dags att sitta på hästen är det en lång förberedelse i form av markarbete, utprovning av utrustning med mera. Vad fäller då avgörandet vad det slutligen blir för utrustning? Hästen så klart! Något annat vore väl dumt?
Jag börjar för det mesta med repgrimma. Vissa hästar förstår signalerna enkelt redan där, andra har svårare att göra kopplingen. Jag har sidepull, olika hackamore, bett och alla möjliga huvudlag. Jag provar mig fram tills jag ser att hästen känner sig bekväm och så enkelt och avslappnat som möjligt kan läsa mina signaler. Erfarenheten säger mig att ett stort antal hästar ”väljer” ett bettlöst alternativ, men det förekommer absolut de som trivs bättre med bett. Då oftast på grund av att de är obekväma med nosgrimma.
  
Lösdrift vs stall då? Ja, där måste jag säga att jag upplever hästarna som periodare. Mina hästar har tillgång till både stall och lösdrift, ibland vill de vara inne, ibland vill de gå ute. Ibland vill de gå in och äta eller vila ifred en stund, sen vill de gå ut igen och då får de göra det.
Samma sak gäller täcken. Ibland fryser de, ibland gör de det inte. Vissa hästar är mer frusna än andra och vissa väder passar dem sämre än andra. Känns det igen? Det borde det, för det är ju precis så vi människor har det också. Det varierar helt enkelt.
Nu har inte alla det lika förspänt som jag, som har tillgång till både och, och dessutom är hemma så pass mycket att jag kan tillgodose hästarnas behov. Det förstår jag och så måste det ju få vara, men då får man se till hur hästen OFTAST vill ha det.
Som min ena valack, han gillar INTE lösdrift! Han avskyr all form av nederbörd och ställer sig demonstrativt utanför stalldörren med öronen bakåt och väntar om det börjar duggregna lite. Han är tydlig! En annan av mina hästar kan tänka sig att komma in och äta sina mineraler, men sen hänger han över boxdörren och fullkomligt skriker ”släpp ut mig”.
  
Jag tror att vi behöver bli duktigare på att se att HÄSTARNA är olika. För det är de faktiskt! Ett av argumenten som ofta kommer upp är:
”Men, har vildhästar täcken på sig?”
Nej, det har de inte. Men de har däremot enorma ytor att röra sig på, de har skogar som skydd, kan röra sig för att hålla värmen och äta. Men, sedan dör vissa av dem som inte klarar av att anpassa sig efter habitatets förhållanden. Det är så evolutionen ser till att de blir bättre och bättre anpassade.
Vi människor avlar på andra saker än täta pälsar, starka hovar och de egenskaper som är viktiga för hästens överlevnad utomhus. Vi avlar för VÅR skull, inte deras, alltså bör det även vara VÅR skyldighet att hjälpa dem med de ”brister” som vi eventuellt avlat fram. På bästa sätt.
 
Om jag nu ändå väljer att ha täcke, trots att hästen inte behöver det. Jag väljer att lära hästen att ha bett i munnen, trots att den redan visat att den är bekvämare med sidepull. Ja, då får jag erkänna att jag inte utgår ifrån hästen, utan ifrån mig själv.
Är det djurplågeri? Nej, inte enligt lagens mått mätt. Egoistiskt? Kanske... 
All utrustning som finns är framtagen av en anledning. Strykkappor finns för att skydda benen på de hästar som slår sig själva när de rids. Gör alla hästar som har strykkappor det? Mest troligt inte. Lider de av att ha det ändå? Förmodligen inte. Går det att rätta till beteendet, ja, i många fall.
  
Det finns nyanser, anledningar, förklaringar och åsikter. Hur många som helst! Vad jag vill komma fram till med denna text är att jag tar för givet att DU känner DIN häst och vet vad du håller på med, och DU får lita på att JAG känner MIN häst och tillgodoser dess behov.
Denna lilla tanke räcker för att lösa alla dessa konflikter. För nej, det finns inte EN mall som gäller alla hästar, lika lite som det gör det för oss människor.
 
/Liza


Läst 33762 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv