Miss Sofie, jag och Mimi efter tömkörning och lite kreativ hårstyling.
   
Tiden går så fort! Sex veckor har jag hunnit vara i Uruguay och hästarna vi jobbar med har gjort stora framsteg. :) Jag har även lärt mig massor själv och varje häst har gett mig något nytt att tänka på. Hittills har vi jobbat med 24 av familjens 32 hästar, med allt från att träna på att lyfta fötter för hovslagaren och sköta om sår till första grimmor och sadlar och även en första ryttare.
  
Tyvärr har vi fått lägga en hel del tid på sårvård! Markerna är fulla av ståltråd i alla dess former, tjocka som sticker upp som spikar ur marken, vassa med taggar eller långa smala trasslade i härvor som halvt sitter fast i marken. Som om inte det var illa nog är det dessutom väldigt vanligt att det flyttar in larver i såren som snabbt blir riktigt otäcka.
Förutom att ståltråden skulle behöva plockas bort från markerna där hästarna går behövs det även rutiner för att se över hästarna mer regelbundet, och alla hästar behöver mer hantering för att man lätt ska kunna hämta in en skadad häst och sedan sköta såret. Alla de bitarna ligger de lite efter med än så länge, så att ta hand om ett enkelt sår kan bli ett rätt stort projekt beroende på vilken häst det gäller.
  
Detta är helt klart en stor skillnad mellan Sverige och Uruguay. Här ser man hästarna som halvvilda djur som får sköta sig själva när man inte behöver dem, och då kan de få hitta på precis vad som helst. Blir de skadade föser man bara in dem i en mindre fålla, smetar på lite salva som dödar larver och sen släpper man ut hästen igen och håller tummarna för att det ska läka ihop till slut.
Jag jobbar på att få dem att förstå hur viktigt det är att upptäcka en skada i god tid och sköta om den innan det blivit ett infekterat jättelarvbo. Jag tror att de börjar inse fördelarna mer och mer. Själv tycker jag att det är svårt att inte se fördelarna med att ha koll på sina hästar.
  
De hästar vi har haft inne på tomten, som vi har jobbat mest med, är tre fantastiska ston som vi har haft väldigt roligt med. De heter Miss Sofie, Quila och Jenara och är alla runt fyra år gamla. Miss Sofie var den enda som hade fått lite träning tidigare – av Mimi – dottern i familjen, medan de andra två i princip var helt orörda när jag kom hit. Eller, de hade blivit brännmärkta något år tidigare, så de hade varit i en liten fålla och bränts helt enkelt – men inte mer än det.
  

Quilas första dusch.
  
Med Quila och Sofie kunde vi använda träningsfållan som de har här som gör att vi kan komma tillräckligt nära för att kunna ta på dem, sätta på grimma och sen ta ut dem för att lära dem att ledas ordentligt. Fållan är rätt smal så att de inte ska kunna vända sig om och inte mycket längre än en häst, då tanken är att de inte ska kunna röra sig för mycket så att de skadar sig.
Både Quila och Sofie var rätt lugna när vi jobbade med dem i fållan och vi kunde jobba på rätt smidigt med grimmor och att ta ut och leda. Det här gjorde vi bara en gång med Sofie eftersom vi efter det kunde få tag i henne när hon var lös i rundpaddocken. Quila tog vi in i fållan fem gånger innan vi fått henne så pass lugn med människor omkring sig att vi kunde gå upp till henne och klappa henne när hon var lös. När vi väl kommit så långt att hästarna gick att få tag i inne i en större inhägnad var det dags att göra en Join-up.
  
Join-up är som jag nämnde i mitt förra inlägg här på Hippson ett träningssystem eller utbildningskoncept som vi jobbar efter (utvecklat av Monty Roberts), men det är även ett specifikt träningspass i rundpaddocken där man jobbar med hästen lös.
Man gör bara Join-Up med hästen mellan tre och sex gånger under hästens liv, beroende på hur väl kommunikationen fungerar mellan häst och människa. Efter det bör man vara hyfsat överens.
  
Principen är kort sagt att man först släpper hösten lös i en inhägnad, helst rund, som är 15-20 meter i diameter. Där ber man hästen springa cirka fem varv åt vardera hållet samtidigt som man läser av hästen för att se när den börjar vilja samarbeta med en.
De tydligaste tecknen hästen ger en är att den riktar in örat som är närmast mitten mot människan och då även har sin uppmärksamhet riktad dit, sen slickar de sig även om munnen och gör tuggande rörelser med käkarna vilket kan ses som ett tecken på att hästen slappnar av lite mer och visar att den inte är rädd. Hästen kommer även att röra sig på en lite mindre cirkel runt människan och även sänka ner huvudet mot marken.
  
De här tecknen kan komma i lite olika ordning, men när man uppmärksammat de här signalerna är det dags att sluta be hästen springa genom att sänka ner blicken som tidigare var riktad rätt in i hästens öga. Sen vänder man kroppen lite ifrån hästen och saktar ner alla sina rörelser – och stannar till slut snett framför hästen som då, om man gjort allt rätt, kommer att välja att komma in till mitten till människan som nu visat att hon inte vill hästen något illa.
  
När man gjort Join-Up med hästen kan man säga att man är överens om att vara ett team och att människan är den som får fatta de viktigare besluten. När man kommit så långt är det mycket lättare att introducera en första longergjord och senare en första sadel, då hästen kan lita på att man inte tänker göra den illa och att man tar på sig rollen som ledare – så att hästen inte behöver oroa sig över att hålla koll på allt och försöka styra människan.
Det är väldigt svårt för en häst att vara ledare över en människa och det blir sällan bra om man låter hästen bestämma precis åt vilket håll man ska gå. Medan om man ser till att vara tydlig med att det är du som sätter upp regler och visar vägen så blir de allra flesta hästar mycket lugnare. Både Miss Sofie och Quila har nu fått ett par Join-Up:s var och kommer att få i alla fall någon till när vi väl ska sätta upp den första ryttaren. Men tills dess jobbar vi på med annan träning som tömkörning, miljöträning och vanlig hantering som att borsta och lyfta fötter.
  

Aragorn och Picasa.
  
Jenara, vår tredje mustang, har det inte gått riktigt lika smidigt med... Det visade sig att hon var väldigt mycket mer klaustrofobisk än de andra hästarna. Alla hästar är mer eller mindre klaustrofobiska och gillar egentligen inte att bli instängda på en liten yta, eftersom deras främsta försvar är att fly. Men Jenara var alltså extremt rädd för att bli instängd.
Då fållan här har vissa brister och inte är supersmidig att stänga igen på ett säkert sätt, var vi tyvärr tvungna att avbryta första passet vi hade med henne och släppa ut henne – innan hon skadade sig själv eller någon av oss människor – medan vi försökte stänga grinden och sätta för bommen bakom henne. Efter det var vi tvungna att prova något helt annat och räknade med att det skulle få ta mycket längre tid.
  
Vi gjorde upp en plan, var otroligt kreativa och tänkte ut alla möjliga olika scenarion så att vi skulle vara väl förberedda hur hon än reagerade. Det visade sig snabbt att vår plan skulle ge resultat. Efter bara tre timmars effektiv träningstid kunde vi sätta på henne hennes första grimma! De här tre timmarna var utspridda på ett antal kortare pass på 5-15 minuter där vi använde oss av en lång pinne som vi stack in i hennes egen 4x4 meter stora fålla, så att vi först kunde klia henne på manken. Sedan satte vi en lång lina med en stor ögla i ena änden på den långa pinnen, så vi kunde lägga öglan runt halsen på henne.
  
På det sättet kunde vi lära henne att följa trycket från linan och på så sätt få henne så pass nära att vi kunde klappa henne. Hon var så himla rolig att jobba med, då hon utvecklades enormt varje pass vi hade och man kunde verkligen se hur hon försökte klura ut vad det var vi försökte få henne att göra.
Nu har vi kommit så långt att vi kan komma så pass nära när hon är lös i rundpaddocken att vi kan klappa på henne, få tag i hennes grimma och sätta på en lina vilket är en stor seger med tanke på att hon från början var så himla flyktbenägen. När man väl fått tag i grimman är hon som en annan häst, vi kan borsta och klappa på henne och gå fram och tillbaka utan att hon blir skrämd – men innan man knäppt fast den där linan måste man vara två som jobbar synkroniserat och står i precis rätt vinkel för att hon ska stå still.
Hon är en fantastisk häst som jag lärt mig massor av och kommer att lära mig mycket mer av innan jag åker hem!
  

Efterlängtat födelsedagspaket! Lät märke till de fina tidningarna jag fick :).
  
Det vi hoppas på att hinna med innan Mimi börjar skolan igen är att få upp en första ryttare på några fler av hästarna. Miss Sofie har jag hängt på lite redan och Quila är inte långt efter, så om några dagar kommer det ut en kille från granngården som ställer upp som första ryttare. Det lär bli spännande, då han inte pratar någon engelska. Så Mimi kommer att få sköta snacket.
Det känns rätt viktigt att alla är med på noterna när man ska göra något sådant, det funkar förmodligen inte så bra med för mycket fördröjning i sådana lägen.
  
Vi har även sju ohanterade unghästar som det vore bra om vi hann med, nu har vi fått träningsfållan ombyggd lite för att den ska vara säkrare – så det gäller bara att tiden räcker till även för dem.
  

De sju ohanterade två- och treåringarna.
  
Häng gärna med på min egen blogg http://sara-hiller.blogspot.se för att läsa mer om hur det går med allt, sedan skriver jag här på Hippson en gång till innan jag åker hem. :)
  
Ha det bra!
//Sara och alla hästarna :)
  
Läs Saras förra gästbloggsinlägg här