Gästbloggen - Att tämja hästar i Uruguay – med hjälp av Join-Up

OM DENNA GÄSTBLOGG
Sara Hiller är iväg på världens äventyr i Uruguay. I Gästbloggen berättar hon vid ett par tillfällen under sin vistelse om kulturkrockar, vilda unghästar och om hur Monty Roberts kan komma till hjälp på andra sidan jordklotet.


Miss Sofie, jag och Mimi efter tömkörning och lite kreativ hårstyling.
   
Tiden går så fort!
Sex veckor har jag hunnit vara i Uruguay och hästarna vi jobbar med har gjort stora framsteg. :) Jag har även lärt mig massor själv och varje häst har gett mig något nytt att tänka på. Hittills har vi jobbat med 24 av familjens 32 hästar, med allt från att träna på att lyfta fötter för hovslagaren och sköta om sår till första grimmor och sadlar och även en första ryttare.
  
Tyvärr har vi fått lägga en hel del tid på sårvård! Markerna är fulla av ståltråd i alla dess former, tjocka som sticker upp som spikar ur marken, vassa med taggar eller långa smala trasslade i härvor som halvt sitter fast i marken. Som om inte det var illa nog är det dessutom väldigt vanligt att det flyttar in larver i såren som snabbt blir riktigt otäcka.
Förutom att ståltråden skulle behöva plockas bort från markerna där hästarna går behövs det även rutiner för att se över hästarna mer regelbundet, och alla hästar behöver mer hantering för att man lätt ska kunna hämta in en skadad häst och sedan sköta såret. Alla de bitarna ligger de lite efter med än så länge, så att ta hand om ett enkelt sår kan bli ett rätt stort projekt beroende på vilken häst det gäller.
  
Detta är helt klart en stor skillnad mellan Sverige och Uruguay. Här ser man hästarna som halvvilda djur som får sköta sig själva när man inte behöver dem, och då kan de få hitta på precis vad som helst. Blir de skadade föser man bara in dem i en mindre fålla, smetar på lite salva som dödar larver och sen släpper man ut hästen igen och håller tummarna för att det ska läka ihop till slut.
Jag jobbar på att få dem att förstå hur viktigt det är att upptäcka en skada i god tid och sköta om den innan det blivit ett infekterat jättelarvbo. Jag tror att de börjar inse fördelarna mer och mer. Själv tycker jag att det är svårt att inte se fördelarna med att ha koll på sina hästar.
  
De hästar vi har haft inne på tomten, som vi har jobbat mest med, är tre fantastiska ston som vi har haft väldigt roligt med. De heter Miss Sofie, Quila och Jenara och är alla runt fyra år gamla. Miss Sofie var den enda som hade fått lite träning tidigare – av Mimi – dottern i familjen, medan de andra två i princip var helt orörda när jag kom hit. Eller, de hade blivit brännmärkta något år tidigare, så de hade varit i en liten fålla och bränts helt enkelt – men inte mer än det.
  

Quilas första dusch.
  
Med Quila och Sofie kunde vi använda träningsfållan som de har här som gör att vi kan komma tillräckligt nära för att kunna ta på dem, sätta på grimma och sen ta ut dem för att lära dem att ledas ordentligt. Fållan är rätt smal så att de inte ska kunna vända sig om och inte mycket längre än en häst, då tanken är att de inte ska kunna röra sig för mycket så att de skadar sig.
Både Quila och Sofie var rätt lugna när vi jobbade med dem i fållan och vi kunde jobba på rätt smidigt med grimmor och att ta ut och leda. Det här gjorde vi bara en gång med Sofie eftersom vi efter det kunde få tag i henne när hon var lös i rundpaddocken. Quila tog vi in i fållan fem gånger innan vi fått henne så pass lugn med människor omkring sig att vi kunde gå upp till henne och klappa henne när hon var lös. När vi väl kommit så långt att hästarna gick att få tag i inne i en större inhägnad var det dags att göra en Join-up.
  
Join-up är som jag nämnde i mitt förra inlägg här på Hippson ett träningssystem eller utbildningskoncept som vi jobbar efter (utvecklat av Monty Roberts), men det är även ett specifikt träningspass i rundpaddocken där man jobbar med hästen lös.
Man gör bara Join-Up med hästen mellan tre och sex gånger under hästens liv, beroende på hur väl kommunikationen fungerar mellan häst och människa. Efter det bör man vara hyfsat överens.
  
Principen är kort sagt att man först släpper hösten lös i en inhägnad, helst rund, som är 15-20 meter i diameter. Där ber man hästen springa cirka fem varv åt vardera hållet samtidigt som man läser av hästen för att se när den börjar vilja samarbeta med en.
De tydligaste tecknen hästen ger en är att den riktar in örat som är närmast mitten mot människan och då även har sin uppmärksamhet riktad dit, sen slickar de sig även om munnen och gör tuggande rörelser med käkarna vilket kan ses som ett tecken på att hästen slappnar av lite mer och visar att den inte är rädd. Hästen kommer även att röra sig på en lite mindre cirkel runt människan och även sänka ner huvudet mot marken.
  
De här tecknen kan komma i lite olika ordning, men när man uppmärksammat de här signalerna är det dags att sluta be hästen springa genom att sänka ner blicken som tidigare var riktad rätt in i hästens öga. Sen vänder man kroppen lite ifrån hästen och saktar ner alla sina rörelser – och stannar till slut snett framför hästen som då, om man gjort allt rätt, kommer att välja att komma in till mitten till människan som nu visat att hon inte vill hästen något illa.
  
När man gjort Join-Up med hästen kan man säga att man är överens om att vara ett team och att människan är den som får fatta de viktigare besluten. När man kommit så långt är det mycket lättare att introducera en första longergjord och senare en första sadel, då hästen kan lita på att man inte tänker göra den illa och att man tar på sig rollen som ledare – så att hästen inte behöver oroa sig över att hålla koll på allt och försöka styra människan.
Det är väldigt svårt för en häst att vara ledare över en människa och det blir sällan bra om man låter hästen bestämma precis åt vilket håll man ska gå. Medan om man ser till att vara tydlig med att det är du som sätter upp regler och visar vägen så blir de allra flesta hästar mycket lugnare. Både Miss Sofie och Quila har nu fått ett par Join-Up:s var och kommer att få i alla fall någon till när vi väl ska sätta upp den första ryttaren. Men tills dess jobbar vi på med annan träning som tömkörning, miljöträning och vanlig hantering som att borsta och lyfta fötter.
  

Aragorn och Picasa.
  
Jenara, vår tredje mustang, har det inte gått riktigt lika smidigt med... Det visade sig att hon var väldigt mycket mer klaustrofobisk än de andra hästarna. Alla hästar är mer eller mindre klaustrofobiska och gillar egentligen inte att bli instängda på en liten yta, eftersom deras främsta försvar är att fly. Men Jenara var alltså extremt rädd för att bli instängd.
Då fållan här har vissa brister och inte är supersmidig att stänga igen på ett säkert sätt, var vi tyvärr tvungna att avbryta första passet vi hade med henne och släppa ut henne – innan hon skadade sig själv eller någon av oss människor – medan vi försökte stänga grinden och sätta för bommen bakom henne. Efter det var vi tvungna att prova något helt annat och räknade med att det skulle få ta mycket längre tid.
  
Vi gjorde upp en plan, var otroligt kreativa och tänkte ut alla möjliga olika scenarion så att vi skulle vara väl förberedda hur hon än reagerade. Det visade sig snabbt att vår plan skulle ge resultat. Efter bara tre timmars effektiv träningstid kunde vi sätta på henne hennes första grimma! De här tre timmarna var utspridda på ett antal kortare pass på 5-15 minuter där vi använde oss av en lång pinne som vi stack in i hennes egen 4x4 meter stora fålla, så att vi först kunde klia henne på manken. Sedan satte vi en lång lina med en stor ögla i ena änden på den långa pinnen, så vi kunde lägga öglan runt halsen på henne.
  
På det sättet kunde vi lära henne att följa trycket från linan och på så sätt få henne så pass nära att vi kunde klappa henne. Hon var så himla rolig att jobba med, då hon utvecklades enormt varje pass vi hade och man kunde verkligen se hur hon försökte klura ut vad det var vi försökte få henne att göra.
Nu har vi kommit så långt att vi kan komma så pass nära när hon är lös i rundpaddocken att vi kan klappa på henne, få tag i hennes grimma och sätta på en lina vilket är en stor seger med tanke på att hon från början var så himla flyktbenägen. När man väl fått tag i grimman är hon som en annan häst, vi kan borsta och klappa på henne och gå fram och tillbaka utan att hon blir skrämd – men innan man knäppt fast den där linan måste man vara två som jobbar synkroniserat och står i precis rätt vinkel för att hon ska stå still.
Hon är en fantastisk häst som jag lärt mig massor av och kommer att lära mig mycket mer av innan jag åker hem!
  

Efterlängtat födelsedagspaket! Lät märke till de fina tidningarna jag fick :).
  
Det vi hoppas på att hinna med innan Mimi börjar skolan igen är att få upp en första ryttare på några fler av hästarna. Miss Sofie har jag hängt på lite redan och Quila är inte långt efter, så om några dagar kommer det ut en kille från granngården som ställer upp som första ryttare. Det lär bli spännande, då han inte pratar någon engelska. Så Mimi kommer att få sköta snacket.
Det känns rätt viktigt att alla är med på noterna när man ska göra något sådant, det funkar förmodligen inte så bra med för mycket fördröjning i sådana lägen.
  
Vi har även sju ohanterade unghästar som det vore bra om vi hann med, nu har vi fått träningsfållan ombyggd lite för att den ska vara säkrare – så det gäller bara att tiden räcker till även för dem.
  

De sju ohanterade två- och treåringarna.
  
Häng gärna med på min egen blogg http://sara-hiller.blogspot.se för att läsa mer om hur det går med allt, sedan skriver jag här på Hippson en gång till innan jag åker hem. :)
  
Ha det bra!
//Sara och alla hästarna :)
  
Läs Saras förra gästbloggsinlägg här


Läst 16935 ggr



Fler inlägg

OM DEN HÄR GÄSTBLOGGEN
Åsa Sjöberg har ridit sedan barnsben och beskriver sig som en tävlingsmänniska ända ut i fingerspetsarna. Hon äger jag tre hästar, varav en är utlånad till en duktig ungdomsyttare. Hon har en sexåring, e. Donkey Boy, som har startat några medelsvår B under 2023 och en tolvårig häst e. Bellagio med vilken hon red  Lag-SM för Klippans ridklubb i år. De har placeringar upp till Intermediaire och så här skriver Åsa själv: "När vi rider in på framridningen och ser alla fina svårklasshästar så undrar jag varje gång – hur vi hamnat här."
I Gästbloggen reflekterar hon över dokumentären Operation X som visar hur det går till hos Helgstrand dressage.
Gällande Operation X  – är jag en person som ska uttala mig gällande detta?
Jag är en hobbyryttare på ren amatörbasis, det är ingen som lyfter på ögonbrynen när jag finns med i startlistan, eller när min häst kommer in på framridningen. Snarare är det så att jag känner mig som ”kusinen från landet” när jag sitter och rider fram med alla högkvalitativa svårklasshästar. Jag kan dock helt ärligt säga att mina hästar aldrig utsatts för något som är i närheten av det som framkom i Operation X, och givetvis gäller detta för de flesta av oss hästägare. 
Helgstrand dressage är högst involverade i otroligt mycket kopplat till dressyr, både inom och utom Europa. I en del led börjar det till och med pratas om monopol inom dressyrbranschen. Reklamskyltarna på stora arrangemang talar sitt tydliga språk, antal hingstar att betäcka med från Helgstrand Dressage förstärker detta. 
Samma dag som Operation X skulle sändas så började det på eftermiddagen trilla in statements från en rad professionella stall och ryttare i våra sociala medier, både i och utanför Sverige. Det som kommuniceras i dessa är att man tar tydligt avstånd från den hästhållning och hästbehandling som framkommer i Operation X. 
Detta är å ena sidan sett en tydlig symbolisk handling. Att göra ett tydligt avståndstagande från det som sker, men å andra sidan – om vi nu blickar framåt och vill sätta ett stopp från detta så krävs det långt mycket mer än så.  Vad betyder det att svenska ryttare tar avstånd från detta? Givetvis betydelsefullt i det lilla perspektivet, utöver det – ingenting skulle jag vilja säga. Vi har en mängd uppfödare, hingststationer, ryttare, tränare som har större eller mindre samröre med Helgstrand dressage. Jag är fullt införstådd med att det handlar om mångsiffriga belopp, att säga nej till Helgstrand innebär för vissa att säga nej till flera miljoner. Men jag skulle ändå vilja sticka ut hakan och påstå att det inte är för än omgivningen har modet att säga nej som det blir kännbart för Helgstrand. Så länge det inte görs kommer han fortsätta och det finns väl ingen som är så naiv och tror att den metodiska behandlingen som hästarna får utstå kommer försvinna på grund av detta? 
Helgstrands kommunikatör kommer fortsätta trycka ut inlägg där en god och sund hästhållning presenteras. En inte alltför vild gissning är väl att Helgstrand kommer fortsätta försöka påtala sin oskuld och komma med mer eller mindre trovärdiga bortförklaringar. När den värsta häxjakten är över så kommer Helgstrand dressage fortsätta precis som vanligt … såvida inte majoriteten av de företag och privatpersoner som de har samröre med vågar bryta de ekonomiska samarbetena. 
Har hästvärlden mod att exempelvis säga stopp till: 
• Ingen hästägare borde med gott samvete kunna sätta sin häst till salu hos Helgstrand där hästen metodiskt utsätts för misshandel för att prestera och generera en högre försäljningssumma 

• Ingen seriös uppfödare borde vara intresserad av ett samägarskap tillsammans med en aktör som utsätter hästar för fruktansvärd behandling 

• Ingen stoägare borde stötta Helgstrand dressage genom att välja deras hingstar, och jag vet, det begränsar utbudet kraftigt 

• Våra stora seminstationer borde inte vilja ha ett uttalat samarbete med Helgstrand 

• Har hästbranschen mod att inte köpa ryttar- och hästutrustning från exempelvis Kingsland där Helgstrands företag är majoritetsägare 
Med stora gemensamma krafter kan detta stoppas, men det stoppas inte genom att man själv säger sig ta avstånd från detta, det krävs långt mycket mer än så. 
Vågar hästsekten stå upp för våra hästars välfärd, eller tycker vi en massa nu och bara fortsätter som vi gjort hela tiden och tror att detta kommer upphöra av sig själv? 
Jag låter Jens Fredricssons kloka citat avsluta denna artikel, för visst är det så att hästarna inte ska beskyllas för det vi ryttare gör tillräckligt bra. 
"Skyll aldrig på hästen – dess prestation är resultatet av ditt arbete. Antagligen hade du för bråttom igår, eller så red du ofokuserat i förrgår och därför gick det inte som du hade tänkt dig i dag. Respekten för hästen uteblir i samma stund som vi lägger skulden på den för att vi själva gjort ett dåligt jobb"
//Åsa Sjöberg, Kågeröd 

Läst 13252 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Maria Oscarius och Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Annelie Eriksson driver Stall Steninge By i Gottröra i Stockholm, där de bland annat tar emot hästar för rehabilitering. Annelie, som tidigare har arbetat på Hippson, skrev nyligen detta inlägg på stallets Facebooksida. Hon har nämligen funderat på varför många hästägare nästan känner skam över att ha sin häst på boxvila. Läs hennes tankar nedan.

Den här gästbloggen publicerades ursprungligen i november 2019. Ni har väl inte missat att Annelie numera är en av Hippsons husbloggare? Läs mer om hennes vardag i bloggen Hästliv!

"Under åren på gården och med verksamheten har vi löpande tagit emot hästar som är ordinerade boxvila. Ofta kommer de till oss i brist på sällskap i det egna stallet. Något som ofta slår mig är att det finns en lättare skam över att ha sin häst på boxvila. För mig handlar det ofta om att leva – eller inte leva.

Beroende på typ av skada kan boxvilans längd variera, från några få dagar till månader. Årstiden i vårt härliga land spelar också in i kalkylen. En häst med gips eller bandagerade sårskador ska inte komma ut i regn och vätan som uppstår. Som hästägare har man kanske aldrig behövt ställa sin häst på boxvila och det känns väldigt jobbigt, stort och betungande. För oss som stött på en stor mängd hästar i detta tillstånd vill jag ändå, om än kanske ut i tomma intet, skriva några rader om det.

Det första jag vill skriva, och som jag till fullo står för är: En häst med boxvila lider sällan!
Vi har inte haft någon häst här som har mått psykiskt dåligt över att hållas inne på box under en begränsad tid. Med det sagt finns det självklart förebyggande åtgärder man kan genomföra för att lätta upp tiden för hästen.

1. Lyssna på veterinären
Den första punkten är utan tvekan att lyssna på veterinären. Som hästägare har du åkt till denna yrkesperson för att få den sakliga, kunniga och objektiva bedömningen av skadan hästen har råkat ut för. Att åka därifrån och inte följa de ordinerade åtgärderna är inte ett alternativ. Om man inte känner sig bekväm är det bara att styra bilen mot en annan veterinärklinik för en second opinion - INTE lyssna på vad övriga säger hemma i stallet.

2. Miljöombyte
En av fienderna mot hästens läkande kan faktiskt vara de invanda rutinerna hemma i stallet. För en skadad häst kan det vara otroligt viktigt att vila verkligen betyder vila. Men hur blir det då för hästen när morgonen kommer och kompisarna leds ut till hagen? Flera hästar som kommer till oss är ranghöga och måste byta miljö för att landa och vila i lugn och ro. Våra uteboxar är mina älskade boxar, där blir det lite ute men ändå inne.

3. Sällskap
Kan det kanske finnas ett alternativ i hemmastallet, att hästkompisen stannar inne om dagarna för att hålla sällskap? Eller kanske i alla fall delar på uppgiften med någon annan hästkompis? Här finns det egentligen ingen självklarhet att hästägare ställer upp med sina hästar. Det är inte alla som vill låta sin fullt friska häst stå inne en solig dag i juli för att hålla en annan häst sällskap.

4. Håll igång magen
Ingen av våra kundhästar har någonsin fått problem med magen under boxvila. Dock ska man hysa väldigt stor respekt för att en häst i god kondition plötsligt ska stå still 24 timmar om dygnet. Det är ofta smärtstillande och inflammationshämmande medicin inblandat i detta, så rådfråga veterinären vad man kan göra för att förebygga eventuell kolik.

5. Rykta
”En skadad häst ska få mer omvårdnad än en tävlingshäst”, det sa en veterinär till mig för många år sedan. Boxvila får inte betyda bortglömd. Den vill vara med, synas och vårdas på samma sätt, om än inom ett begränsat utrymme. Personligen är jag för att hästens päls får växa ut, hellre en varm päls och tunnare täcke än klippt häst och tunga täcken under viloperioden är min filosofi.

6. Håll planen
Hästen ser glad ut, den känns lugn och det har ju faktiskt gått några veckor. Vad kan en kort promenad göra eller bara att ta ut den för att beta en stund? Så kan tankarna gå, men här finns det en röd lampa. Det kan faktiskt förstöra mycket. Ett enda bocksprång eller en snabb sväng för att den blir rädd, glad eller bara är taggad kan flytta tillbaka rehabiliteringen till ruta ett. Håll planen! Kliar det i fingrarna så ring veterinären och stäm av, det kan vara ok, men även vara i den fas där skadan är som mest skör.

Med ovan tips nedskrivna vill jag även lägga till – gnistan kommer tillbaka! Ni som sett det vet vad jag menar, och jag blir fortfarande lika varm i magen och hjärtat tar en dubbelstuds i bröstet när det sker. När man har jobbat med hästarna i flera månader, följt ordinationerna med boxvila, liten liten sjukruta till en större sjukruta till en större hage. Plötsligt kommer det – vändningen. Hästen känner det själv, kanske för att det inte längre finns någon smärta där skadan satt eller i samband med att vårgräset kommer efter en mörk vinter. Då höjs nacken sju centimeter och gnistan i ögonen är tillbaka. För mig handlar det ofta om att där kommer hästen åter, en häst som jag aldrig sett tidigare eftersom de kommer hit skadade. Då vet jag att vi har kommit en lång väg och snart är klara med vår del i arbetet.

Fotnot: Jag är inte veterinär, det här är ingen handbok eller svar på alla frågor. Jag kände bara ett behov att få skriva och kanske avdramatisera ordet ”boxvila” lite. Ett behov jag under några år faktiskt haft, men inte kommit mig för att skriva ner.

Mvh Annelie"


Läst 96591 ggr Kommentarer Kommentera

Girl with white pony jumping over the hurdle on equine competiti
Foto: Adobe Stock och Privat

Om denna gästblogg
Susanne Hamberg och är lagledare för Stöcke ponnyförenings elitlag för ponny. Föreningen har tävlat på Strömsholm sedan 1982 och enligt Susanne har det genom åren varit en av årets stora händelser för alla ponnyekipage i Norrland. Flytten av finalen för lagponny-SM – från Strömsholm till Falsterbo – har fått henne att fundera. I ett inlägg på Facebook har Susanne beräknat restider och grovt grundläggande kostnader, vilket Hippson fått tillåtelse att dela i Gästbloggen.
Susanne menar att det är superkul att Falsterbo vill ta emot ponnylag och låta alla få känna på hur det känns att ridai Falsterbo, men tyvärr är inte verkligheten rättvis i vårat långa land. Som lagledare tycker Susanne att det är ohållbart att begära att hela familjer ska ta minst en vecka ledigt och sedan lägga dessa extremt höga kostnader för en tävling. Enligt henne är det en svår fråga som skulle behövas diskuteras på alla nivåer innan beslut tas.

Vi har gjort en liten uträkning för resan till Falsterbo nästa år. Finalen för Elitserien har blivit flyttad dit från Strömsholm. Avståndet Stöcke-Falsterbo är 128,4 mil, enkel väg. Fram och tillbaka 256,8 mil. Då skall vi tänka på att vi bor 27 mil från Sveriges mittpunkt, Timrå. Detta betyder att alla ovanför oss har ännu mera mil och dagar i bilen.

Enligt Google tar denna resan 16,23 timmar utan stopp för mat, vila, toa eller vila för hästen. När vi har räknat ut tillåten restid för hästen och uppstallning/övernattning, mat, toa och pauser för hästen så tar resan ner två dygn. 48,23 timmar för en enkel resa ner. Då får det ej vara vägarbeten, olyckor eller några bilproblem.

Detta kostar i diesel = 256.8 mil x 25 kr/mil = 6400 kronor.
Hotell och uppstallning (ej mat inräknat) = 10 663 kr för två personer och en häst.
Resa Stöcke – Falsterbo, tur och retur = 17 000 kronor.

Då är allt räknat på ett barn och en vuxen och en häst. Ingen mat eller något annat som kan behövas på en resa är inräknat. Anmälning, uppstallning och veterinärbesiktning är EJ inräknat. Detta är endast resan som är räknad på och på den enklaste och kortaste tid som är rimligt att räkna på. Resan ner tar två dygn, vi har räknat på en vilodag innan tävling och sedan är det tävling i två dagar.

Sedan är det dags att åka hem och vi kommer hem till Stöcke igen så har det gått sju fulla dagar sedan avfärden. Personligen så är jag nöjd med Strömholms jättetrevliga tävlingar som som vi har 62,9 mil till och det tar oss sju timmar enkel väg. Vi klarar resan på en dag och hela tävlingen tar oftast ej mer än tre dagar med resor. Detta är våra små åsikter om beslutet om att flytta tävlingen från Strömsholm till Falsterbo.

/Susanne Hamberg, Stöcke ponnyförening


Tidigare på Hippson.se:
Ny arrangör för ponnylag-SM


Läst 46213 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Här hittar du alla våra husbloggare

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Inbjudens senaste



Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.