Gästbloggen - Att tämja hästar i Uruguay – med hjälp av Join-Up

OM DENNA GÄSTBLOGG
Sara Hiller är iväg på världens äventyr i Uruguay. I Gästbloggen berättar hon vid ett par tillfällen under sin vistelse om kulturkrockar, vilda unghästar och om hur Monty Roberts kan komma till hjälp på andra sidan jordklotet.


Miss Sofie, jag och Mimi efter tömkörning och lite kreativ hårstyling.
   
Tiden går så fort!
Sex veckor har jag hunnit vara i Uruguay och hästarna vi jobbar med har gjort stora framsteg. :) Jag har även lärt mig massor själv och varje häst har gett mig något nytt att tänka på. Hittills har vi jobbat med 24 av familjens 32 hästar, med allt från att träna på att lyfta fötter för hovslagaren och sköta om sår till första grimmor och sadlar och även en första ryttare.
  
Tyvärr har vi fått lägga en hel del tid på sårvård! Markerna är fulla av ståltråd i alla dess former, tjocka som sticker upp som spikar ur marken, vassa med taggar eller långa smala trasslade i härvor som halvt sitter fast i marken. Som om inte det var illa nog är det dessutom väldigt vanligt att det flyttar in larver i såren som snabbt blir riktigt otäcka.
Förutom att ståltråden skulle behöva plockas bort från markerna där hästarna går behövs det även rutiner för att se över hästarna mer regelbundet, och alla hästar behöver mer hantering för att man lätt ska kunna hämta in en skadad häst och sedan sköta såret. Alla de bitarna ligger de lite efter med än så länge, så att ta hand om ett enkelt sår kan bli ett rätt stort projekt beroende på vilken häst det gäller.
  
Detta är helt klart en stor skillnad mellan Sverige och Uruguay. Här ser man hästarna som halvvilda djur som får sköta sig själva när man inte behöver dem, och då kan de få hitta på precis vad som helst. Blir de skadade föser man bara in dem i en mindre fålla, smetar på lite salva som dödar larver och sen släpper man ut hästen igen och håller tummarna för att det ska läka ihop till slut.
Jag jobbar på att få dem att förstå hur viktigt det är att upptäcka en skada i god tid och sköta om den innan det blivit ett infekterat jättelarvbo. Jag tror att de börjar inse fördelarna mer och mer. Själv tycker jag att det är svårt att inte se fördelarna med att ha koll på sina hästar.
  
De hästar vi har haft inne på tomten, som vi har jobbat mest med, är tre fantastiska ston som vi har haft väldigt roligt med. De heter Miss Sofie, Quila och Jenara och är alla runt fyra år gamla. Miss Sofie var den enda som hade fått lite träning tidigare – av Mimi – dottern i familjen, medan de andra två i princip var helt orörda när jag kom hit. Eller, de hade blivit brännmärkta något år tidigare, så de hade varit i en liten fålla och bränts helt enkelt – men inte mer än det.
  

Quilas första dusch.
  
Med Quila och Sofie kunde vi använda träningsfållan som de har här som gör att vi kan komma tillräckligt nära för att kunna ta på dem, sätta på grimma och sen ta ut dem för att lära dem att ledas ordentligt. Fållan är rätt smal så att de inte ska kunna vända sig om och inte mycket längre än en häst, då tanken är att de inte ska kunna röra sig för mycket så att de skadar sig.
Både Quila och Sofie var rätt lugna när vi jobbade med dem i fållan och vi kunde jobba på rätt smidigt med grimmor och att ta ut och leda. Det här gjorde vi bara en gång med Sofie eftersom vi efter det kunde få tag i henne när hon var lös i rundpaddocken. Quila tog vi in i fållan fem gånger innan vi fått henne så pass lugn med människor omkring sig att vi kunde gå upp till henne och klappa henne när hon var lös. När vi väl kommit så långt att hästarna gick att få tag i inne i en större inhägnad var det dags att göra en Join-up.
  
Join-up är som jag nämnde i mitt förra inlägg här på Hippson ett träningssystem eller utbildningskoncept som vi jobbar efter (utvecklat av Monty Roberts), men det är även ett specifikt träningspass i rundpaddocken där man jobbar med hästen lös.
Man gör bara Join-Up med hästen mellan tre och sex gånger under hästens liv, beroende på hur väl kommunikationen fungerar mellan häst och människa. Efter det bör man vara hyfsat överens.
  
Principen är kort sagt att man först släpper hösten lös i en inhägnad, helst rund, som är 15-20 meter i diameter. Där ber man hästen springa cirka fem varv åt vardera hållet samtidigt som man läser av hästen för att se när den börjar vilja samarbeta med en.
De tydligaste tecknen hästen ger en är att den riktar in örat som är närmast mitten mot människan och då även har sin uppmärksamhet riktad dit, sen slickar de sig även om munnen och gör tuggande rörelser med käkarna vilket kan ses som ett tecken på att hästen slappnar av lite mer och visar att den inte är rädd. Hästen kommer även att röra sig på en lite mindre cirkel runt människan och även sänka ner huvudet mot marken.
  
De här tecknen kan komma i lite olika ordning, men när man uppmärksammat de här signalerna är det dags att sluta be hästen springa genom att sänka ner blicken som tidigare var riktad rätt in i hästens öga. Sen vänder man kroppen lite ifrån hästen och saktar ner alla sina rörelser – och stannar till slut snett framför hästen som då, om man gjort allt rätt, kommer att välja att komma in till mitten till människan som nu visat att hon inte vill hästen något illa.
  
När man gjort Join-Up med hästen kan man säga att man är överens om att vara ett team och att människan är den som får fatta de viktigare besluten. När man kommit så långt är det mycket lättare att introducera en första longergjord och senare en första sadel, då hästen kan lita på att man inte tänker göra den illa och att man tar på sig rollen som ledare – så att hästen inte behöver oroa sig över att hålla koll på allt och försöka styra människan.
Det är väldigt svårt för en häst att vara ledare över en människa och det blir sällan bra om man låter hästen bestämma precis åt vilket håll man ska gå. Medan om man ser till att vara tydlig med att det är du som sätter upp regler och visar vägen så blir de allra flesta hästar mycket lugnare. Både Miss Sofie och Quila har nu fått ett par Join-Up:s var och kommer att få i alla fall någon till när vi väl ska sätta upp den första ryttaren. Men tills dess jobbar vi på med annan träning som tömkörning, miljöträning och vanlig hantering som att borsta och lyfta fötter.
  

Aragorn och Picasa.
  
Jenara, vår tredje mustang, har det inte gått riktigt lika smidigt med... Det visade sig att hon var väldigt mycket mer klaustrofobisk än de andra hästarna. Alla hästar är mer eller mindre klaustrofobiska och gillar egentligen inte att bli instängda på en liten yta, eftersom deras främsta försvar är att fly. Men Jenara var alltså extremt rädd för att bli instängd.
Då fållan här har vissa brister och inte är supersmidig att stänga igen på ett säkert sätt, var vi tyvärr tvungna att avbryta första passet vi hade med henne och släppa ut henne – innan hon skadade sig själv eller någon av oss människor – medan vi försökte stänga grinden och sätta för bommen bakom henne. Efter det var vi tvungna att prova något helt annat och räknade med att det skulle få ta mycket längre tid.
  
Vi gjorde upp en plan, var otroligt kreativa och tänkte ut alla möjliga olika scenarion så att vi skulle vara väl förberedda hur hon än reagerade. Det visade sig snabbt att vår plan skulle ge resultat. Efter bara tre timmars effektiv träningstid kunde vi sätta på henne hennes första grimma! De här tre timmarna var utspridda på ett antal kortare pass på 5-15 minuter där vi använde oss av en lång pinne som vi stack in i hennes egen 4x4 meter stora fålla, så att vi först kunde klia henne på manken. Sedan satte vi en lång lina med en stor ögla i ena änden på den långa pinnen, så vi kunde lägga öglan runt halsen på henne.
  
På det sättet kunde vi lära henne att följa trycket från linan och på så sätt få henne så pass nära att vi kunde klappa henne. Hon var så himla rolig att jobba med, då hon utvecklades enormt varje pass vi hade och man kunde verkligen se hur hon försökte klura ut vad det var vi försökte få henne att göra.
Nu har vi kommit så långt att vi kan komma så pass nära när hon är lös i rundpaddocken att vi kan klappa på henne, få tag i hennes grimma och sätta på en lina vilket är en stor seger med tanke på att hon från början var så himla flyktbenägen. När man väl fått tag i grimman är hon som en annan häst, vi kan borsta och klappa på henne och gå fram och tillbaka utan att hon blir skrämd – men innan man knäppt fast den där linan måste man vara två som jobbar synkroniserat och står i precis rätt vinkel för att hon ska stå still.
Hon är en fantastisk häst som jag lärt mig massor av och kommer att lära mig mycket mer av innan jag åker hem!
  

Efterlängtat födelsedagspaket! Lät märke till de fina tidningarna jag fick :).
  
Det vi hoppas på att hinna med innan Mimi börjar skolan igen är att få upp en första ryttare på några fler av hästarna. Miss Sofie har jag hängt på lite redan och Quila är inte långt efter, så om några dagar kommer det ut en kille från granngården som ställer upp som första ryttare. Det lär bli spännande, då han inte pratar någon engelska. Så Mimi kommer att få sköta snacket.
Det känns rätt viktigt att alla är med på noterna när man ska göra något sådant, det funkar förmodligen inte så bra med för mycket fördröjning i sådana lägen.
  
Vi har även sju ohanterade unghästar som det vore bra om vi hann med, nu har vi fått träningsfållan ombyggd lite för att den ska vara säkrare – så det gäller bara att tiden räcker till även för dem.
  

De sju ohanterade två- och treåringarna.
  
Häng gärna med på min egen blogg http://sara-hiller.blogspot.se för att läsa mer om hur det går med allt, sedan skriver jag här på Hippson en gång till innan jag åker hem. :)
  
Ha det bra!
//Sara och alla hästarna :)
  
Läs Saras förra gästbloggsinlägg här


Läst 15772 ggr



Fler inlägg

OM DENNA GÄSTBLOGG
Det kom ett meddelande från Sandra Valkama, mamma till Jennifer i berättelsen, om hur två ponnyer skapat vänskapsband för livet mellan såväl två- som fyrbenta. När ponnyn blir för liten och ungdomarna växer ur sina bästa vänner drömmer nog alla om att hitta det perfekta hemmet för ponnyn när det är dags att skiljas åt. För ponnyerna och bästa kompisarna Frippe och Svante blev det just så och de hade också turen att hamna tillsammans. Hippson bad om att få dela med sig av den fina berättelsen om hur två ponnyer och deras familjer skapat vänskapsband som består.

Den här solskenshistorien började med att Corinne tog en isabellfärgad ponny Frippe (eller High Fly som han egentligen heter, en d-ponny född år 2000) på foder vintern 2019. I juni 2019 köpte hon honom och lyckan var total. Under tiden hon ägde honom tävlades han fortsatt i hoppning, reds i halsring, tränades i dressyr och reds ut i alla väder och gångarter oftast ihop med sin bästis C-ponnyn Svante (Dimmans Easy Action). Det var Corinnes kompis ponny som stod uppstallad intill Frippe och tjejerna och deras ponnyer gjorde det mesta ihop.

Det var de bästa första ponnyerna man kunde tänka sig. Full fart men med hjärtan av guld! Efter drygt två år tillsammans kände Corinne att Frippe förtjänade att pensioneras som tävlingsponny men då han fortfarande hade mycket kvar att ge söktes ett "för-alltid-hem" där han skulle fortsätta ridas, tränas och kanske få starta någon enstaka tävling utifrån förmåga och motivation. Han hade fortfarande energi så det räckte och blev över så något stillsamt pensionärsliv som sällskapsponny var inte aktuellt. Annons lades ut för att hitta det där perfekta "för-alltid-hemmet" och inom kort knöts kontakt med familjen Valkama. De uppfyllde alla önskemål för Frippe och efter en lyckad provridning köpte 11-åriga Jennifer honom i mars 2021 och två veckor senare anlände han till Valkamas gård som även beboddes av en quarter, en paint, en shettis och två ponnyer (förutom ett gäng hundar, kaniner, katter och marsvin). Den äldsta ponnyn de hade var 33 år gammal och mådde prima vilket talade för god hästhållning. Kort därefter (april 2021) köpte Corinne den lite större och yngre connemaravallaken Curlea Pakie ("Curre") för att utvecklas tillsammans med.

Familjerna höll kontakt och vid familjen Valkamas besök i Stockholm hade de börjat fundera på att köpa en ponny till lillasyster Josefin. Av en händelse fick hon upp ögonen för c-ponnyn Svante som var Frippes bästis. 14-åriga Lova hade börjat växa ur honom och insett att hon måste börja leta efter ett liknande hem till Svante som det Corinne hittat till Frippe. Att familjen Valkama skulle vara intresserade att köpa ytterligare en ponny från samma stall var en orealistisk tanke då. Svante var liksom Frippe en sån där ponny som det inte finns så många av. Pigg, glad, rolig och genomschysst. Det tog inte lång tid tills Svante också fick flytta hem till familjen Valkama. För Corinne och Lova kändes det fantastiskt att deras älskade ponnyer och läromästare skulle få vara tillsammans igen. Att behöva skiljas från sin bästa vän var givetvis hemskt men glädjen över att de skulle gå komma till samma familj var stor och dessutom ridas och tas omhand av två så underbara tjejer som Jennifer och Josefin. 

Att se dem återförenas på Valkamas gård hösten 2021 var oslagbart. Många glädjetårar fälldes den dagen vill jag lova … Några månader senare förmedlade familjen Valkama kontakt med en D-ponny som nog skulle passa Lova, Woodfield Ted (Ted). Det blev en fullträff och Ted fick flytta till Lova i Stockholm och bli boxgranne med Curre. De tre familjerna har hållit kontakten och många träffar senare åkte Corinne och Lova och hälsade på med sina nya ponnyer. Att rida ihop alla fyra kändes overkligt men såklart jätteroligt och familjerna har svetsats samman genom allt detta. Snabbast på uteritten var fortfarande  22-åriga Frippe. Den aldrig åldrande guldponnyn och hans kritvita lilla kompis Svante har hittat hem …

//Sandra Valkama


Läst 3179 ggr Kommentarer Kommentera

OM DENNA GÄSTBLOGG
För Annica Friberg Nilsson har stallet och hästarna varit allt. Genom åren har hon ridit, haft egen häst, fött upp hästar, kört med häst och vagn, ridit western och målat tavlor. Stallet blev en fristad full av likasinnade, men ingenting kom gratis. I ett inlägg i sociala medier uttryckte hon hur det genuina hästintresset har förändrats genom åren, och inlägget fick stark respons. Hon menar att dagens samhälle är stressigare och att barn och unga inte hänger kvar i stallet och kämpar lika hårt som förr. I detta inlägg i Gästbloggen har hon utvecklat sitt resonemang. Håller du med? Lärde man sig mer förr?

Det fanns en tid när man gick och cyklade till stallet så ivrigt att mamma tjatade om att äta först. Nu kan man faktiskt inte komma, för man har ingen skjuts just då.

Det fanns en tid när man stannade kvar och kände sig utvald, stolt och fick vara kvar för att kolla på träningen, bygga bana och lyssna på de äldre. Nu heter det oftast att jag måste åka, för klockan är faktiskt fem.

Det fanns en tid när man växte av stolthet när man fick rykta och förbereda stallägarens häst och man kunde ta en timme på sig att smörja grejerna extra noga. Men nu, nej vaddå. Varför jag, vad har jag gjort? Det får väl någon annan göra.

En gång fick jag sitta med tränaren och stallägaren i lunchrummet och blev bjuden på fika. Jag bara satt där med dem, som en i gänget och fick höra alla storys. Nu är det mer... Jag sopar sedan är det faktiskt rast. Och saknas fikarum är stallet kass.

Vissa gånger fick jag rida ut själv vilket var stort och spännande. Men oftast var jag väldigt stolt över att ha fixat alla boxar själv. I dag tänker man inte rida ut om ingen annan gör det. Då får det bli ett kort pass på banan och inte en chans att man gör vid andras boxar, som om inte den egna var trist nog att göra för att mamma inte hann hjälpa till i dag.

Ja, jag tycker att det har blivit skillnad och jag tror att man lärde sig mer förr. Det finns undantag förstås, men generellt har det "curlats" mycket och jag upplever att vi har tappat kunskap. Vi bytte arbetsmoral, genuinitet och kunskap mot bekvämlighet och ansvarsfrihet. 

Vi red i träskor och shorts, det enda som var viktigt var hjälmen. Nu är det ridstövlar och saker som kostar mer än vad min häst kostade i inköp. Jag minns att en gubbe sa till mig att ridkläder och skryt var ett dyrt sätt att försöka dölja sina brister på. För kläderna gör inte att man kan rida, men det ser bra ut på bild. /Annica Friberg Nilsson


Läst 9874 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Privat

Emma-Lotta Baggens beskriver sig själv som en riktig ponnymamma, med allt vad det innebär. Tills för några år sedan har hon själv tävlat i både dressyr och hoppning, men nu är det barnens tävlande som gäller. När det är dags att åka på meeting vill både hon och barnen bo nära hästarna på tävlingsplatsen, men att lösa boendesituationen på ett smart sätt kan vara en utmaning. Genom att bygga ihop ett tält med hästtransporten fick de både sovplatser och gott om utrymme för matlagning samrt förvaring. I det här inlägget delar Emma-Lotta med sig av sina bästa tips och förklarar hur de gjorde.

En riktig ponnymamma med allt vad det innebär, ja det är jag det. Jag är uppvuxen och bor på en hästgård och hästar har, som ni förstår, alltid varit en stor del av mitt liv.
När barnen kom för 19 år sedan ändrades så klart livet. Två av barnen har blivit riktiga hästfantaster och i dag så står det fyra ponnysar i stallet. I takt med att barnen blivit äldre, så har det även blivit mer prat om att åka på meetings.

Det är ju så roligt att dela intresset med barnen men det blir även lite mer praktiska saker som ska lösas än om man åker på meetings själv. Barnen har alltid varit bestämda och velat att vi ska bo på tävlingsplatsen. Det är liksom lite av halva grejen med att åka på meetings. Jag förstår dem. Man hittar nya vänner, kan mysa lite extra med ponnyn och kan följa tävlingarna på nära håll. Men så var det ju det där med HUR man ska bo.

Vi har bott i tält, stuga, hotell, bil och i husvagn. Stuga och hotell uppfyller oftast inte barnens önskan om att finnas på tävlingsplatsen. Bil fungerar inte när alla ska med. Även tält känns trångt och jobbigt när hela familjen ska med. Hur lätt är det att samsas på en minimal yta med hästkläder och allt? Ibland kan det vara svårt nog att hålla sams även i vårt vanliga hus, så tänk er då statusen på fyra eller fem familjemedlemmar efter tre dagars hällregn när dagarna tillbringats i tält. Nej, det alternativet går bort för oss. Husvagn då? Jo, det är såklart praktiskt om man äger en. Vårt problem är att då måste vi åka med två bilar, vilket innebär att både jag och min man måste med. Fördelen är att det är bekvämt, varmt och finns gott om yta för packning. Men hur gör vi då om vi inte kan åka med två bilar?

Jag började fundera på alternativa lösningar och landade efter mycket funderande i att det vore smidigt att kunna kombinera ett tält med hästtransporten. Hästtransporten har man ju alltid med sig när man ska tävla. Det svåra var att hitta ett tält som var lagom stort för hela familjen, hade ståhöjd, myggnät, flera dörrar och som kunde sluta tätt mot transporten. Ja, och så skulle vi så klart kunna öppna dörren på transporten också. Det sistnämnda visade sig vare en klurig nöt att knäcka. Men skam den som ger sig! Jag hittade ett tält som hade passande mått för vårt Bojsläp. Det är ett tält för skåpbilar/husbilar som är 3×3 meter, har en sluss mellan transporten och tältet som är cirka 1 meter och höjden är cirka 2,2 meter Kanon!

Bonus var att det är ett lufttält och skulle gå lätt att sätta upp och montera ned. Något som är ett krav när jag och min yngsta dotter är ute och åker själva. Man kan säga som så att tålamod och bruksanvisningar inte är vår starkaste sida... När vi är ute ska det gå fort (gäller även på hoppbanan så klart).

Men hur skulle nu tältet fästas på transporten? Vi ville ju ha en regnsäker lösning så vi köpte en kederlist som vi limmade på dekorlistens undersida. I den så trädde vi sedan in tältets skena och vips så var glipan mellan tält och transport borta. Och vad lätt det gick! Ja, ja, nu undrar väl alla ”smartisar” varför vi inte bara köpte ett vanligt förtält. Jo, av den enkla anledningen att vår Bojtransport har ett välvt tak, vilket gjorde att tältet behövde fästas på cirkaa 1,9 meters höjd för att det skulle fungera med att fästa listen. De flesta förtälten fästes på 2,2 meters höjd eller ännu högre. Det var även svårt att hitta ett tält där vi kunde öppna transportdörren på ett bra sätt. Vi valde ett tält som fått bra "storm-recensioner". Det kostade lite mer men det kändes bäst för oss. Så här i efterhand så visade det sig att tältet klarade både regn och blåst på ett utomordentligt sätt.

Tältet lyckades vi sätta upp på ett litet kick, men vi stod på en stenhård grusplan så kraftiga tältpinnar behövdes, samt en lång spik att göra hål med. Tältet bjöd på gott om plats. Ståhöjd och 3×3 meter. Mellan tältet och transporten är det en sluss där vi förvarade stallskor, vatten och liknande. Transporten fungerade den här gången som garderob, förvaring och plats för en elektrisk kylbox och vattenkokare. När hela familjen är med blir det en luftmadrass på varje sida av mittväggen.

Vi höll oss varma med ett element inne i tältet samt sovsäckar som klarar runt noll grader. Mat lagade vi med hjälp av toast-järn och vattenkokare. Den elektroniska kylboxen var toppen. Stol och bord rymdes lätt samt två luftmadrasser och packning. Första natten var det busväder. Då sov jag inte så mycket då jag trodde tältet skulle blåsa bort. Det gjorde det inte och natt två så sov jag som en stock. Nedmonteringen var snabbt avklarad och trots en liten regnskur så lyckades jag och dottern hålla sams under hela tiden. Nu ser vi redan fram emot att få använda det igen. Och för den som undrar, så gick meetinget alldeles lysande det med.

/Emma-Lotta Baggens.









Läst 41169 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Här hittar du alla våra husbloggare

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Inbjudens senaste



Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.