Gästbloggen - Att tämja hästar i Uruguay – med hjälp av Join-Up
FEB
14

Att tämja hästar i Uruguay – med hjälp av Join-Up

OM DENNA GÄSTBLOGG
Sara Hiller är iväg på världens äventyr i Uruguay. I Gästbloggen berättar hon vid ett par tillfällen under sin vistelse om kulturkrockar, vilda unghästar och om hur Monty Roberts kan komma till hjälp på andra sidan jordklotet.


Miss Sofie, jag och Mimi efter tömkörning och lite kreativ hårstyling.
   
Tiden går så fort!
Sex veckor har jag hunnit vara i Uruguay och hästarna vi jobbar med har gjort stora framsteg. :) Jag har även lärt mig massor själv och varje häst har gett mig något nytt att tänka på. Hittills har vi jobbat med 24 av familjens 32 hästar, med allt från att träna på att lyfta fötter för hovslagaren och sköta om sår till första grimmor och sadlar och även en första ryttare.
  
Tyvärr har vi fått lägga en hel del tid på sårvård! Markerna är fulla av ståltråd i alla dess former, tjocka som sticker upp som spikar ur marken, vassa med taggar eller långa smala trasslade i härvor som halvt sitter fast i marken. Som om inte det var illa nog är det dessutom väldigt vanligt att det flyttar in larver i såren som snabbt blir riktigt otäcka.
Förutom att ståltråden skulle behöva plockas bort från markerna där hästarna går behövs det även rutiner för att se över hästarna mer regelbundet, och alla hästar behöver mer hantering för att man lätt ska kunna hämta in en skadad häst och sedan sköta såret. Alla de bitarna ligger de lite efter med än så länge, så att ta hand om ett enkelt sår kan bli ett rätt stort projekt beroende på vilken häst det gäller.
  
Detta är helt klart en stor skillnad mellan Sverige och Uruguay. Här ser man hästarna som halvvilda djur som får sköta sig själva när man inte behöver dem, och då kan de få hitta på precis vad som helst. Blir de skadade föser man bara in dem i en mindre fålla, smetar på lite salva som dödar larver och sen släpper man ut hästen igen och håller tummarna för att det ska läka ihop till slut.
Jag jobbar på att få dem att förstå hur viktigt det är att upptäcka en skada i god tid och sköta om den innan det blivit ett infekterat jättelarvbo. Jag tror att de börjar inse fördelarna mer och mer. Själv tycker jag att det är svårt att inte se fördelarna med att ha koll på sina hästar.
  
De hästar vi har haft inne på tomten, som vi har jobbat mest med, är tre fantastiska ston som vi har haft väldigt roligt med. De heter Miss Sofie, Quila och Jenara och är alla runt fyra år gamla. Miss Sofie var den enda som hade fått lite träning tidigare – av Mimi – dottern i familjen, medan de andra två i princip var helt orörda när jag kom hit. Eller, de hade blivit brännmärkta något år tidigare, så de hade varit i en liten fålla och bränts helt enkelt – men inte mer än det.
  

Quilas första dusch.
  
Med Quila och Sofie kunde vi använda träningsfållan som de har här som gör att vi kan komma tillräckligt nära för att kunna ta på dem, sätta på grimma och sen ta ut dem för att lära dem att ledas ordentligt. Fållan är rätt smal så att de inte ska kunna vända sig om och inte mycket längre än en häst, då tanken är att de inte ska kunna röra sig för mycket så att de skadar sig.
Både Quila och Sofie var rätt lugna när vi jobbade med dem i fållan och vi kunde jobba på rätt smidigt med grimmor och att ta ut och leda. Det här gjorde vi bara en gång med Sofie eftersom vi efter det kunde få tag i henne när hon var lös i rundpaddocken. Quila tog vi in i fållan fem gånger innan vi fått henne så pass lugn med människor omkring sig att vi kunde gå upp till henne och klappa henne när hon var lös. När vi väl kommit så långt att hästarna gick att få tag i inne i en större inhägnad var det dags att göra en Join-up.
  
Join-up är som jag nämnde i mitt förra inlägg här på Hippson ett träningssystem eller utbildningskoncept som vi jobbar efter (utvecklat av Monty Roberts), men det är även ett specifikt träningspass i rundpaddocken där man jobbar med hästen lös.
Man gör bara Join-Up med hästen mellan tre och sex gånger under hästens liv, beroende på hur väl kommunikationen fungerar mellan häst och människa. Efter det bör man vara hyfsat överens.
  
Principen är kort sagt att man först släpper hösten lös i en inhägnad, helst rund, som är 15-20 meter i diameter. Där ber man hästen springa cirka fem varv åt vardera hållet samtidigt som man läser av hästen för att se när den börjar vilja samarbeta med en.
De tydligaste tecknen hästen ger en är att den riktar in örat som är närmast mitten mot människan och då även har sin uppmärksamhet riktad dit, sen slickar de sig även om munnen och gör tuggande rörelser med käkarna vilket kan ses som ett tecken på att hästen slappnar av lite mer och visar att den inte är rädd. Hästen kommer även att röra sig på en lite mindre cirkel runt människan och även sänka ner huvudet mot marken.
  
De här tecknen kan komma i lite olika ordning, men när man uppmärksammat de här signalerna är det dags att sluta be hästen springa genom att sänka ner blicken som tidigare var riktad rätt in i hästens öga. Sen vänder man kroppen lite ifrån hästen och saktar ner alla sina rörelser – och stannar till slut snett framför hästen som då, om man gjort allt rätt, kommer att välja att komma in till mitten till människan som nu visat att hon inte vill hästen något illa.
  
När man gjort Join-Up med hästen kan man säga att man är överens om att vara ett team och att människan är den som får fatta de viktigare besluten. När man kommit så långt är det mycket lättare att introducera en första longergjord och senare en första sadel, då hästen kan lita på att man inte tänker göra den illa och att man tar på sig rollen som ledare – så att hästen inte behöver oroa sig över att hålla koll på allt och försöka styra människan.
Det är väldigt svårt för en häst att vara ledare över en människa och det blir sällan bra om man låter hästen bestämma precis åt vilket håll man ska gå. Medan om man ser till att vara tydlig med att det är du som sätter upp regler och visar vägen så blir de allra flesta hästar mycket lugnare. Både Miss Sofie och Quila har nu fått ett par Join-Up:s var och kommer att få i alla fall någon till när vi väl ska sätta upp den första ryttaren. Men tills dess jobbar vi på med annan träning som tömkörning, miljöträning och vanlig hantering som att borsta och lyfta fötter.
  

Aragorn och Picasa.
  
Jenara, vår tredje mustang, har det inte gått riktigt lika smidigt med... Det visade sig att hon var väldigt mycket mer klaustrofobisk än de andra hästarna. Alla hästar är mer eller mindre klaustrofobiska och gillar egentligen inte att bli instängda på en liten yta, eftersom deras främsta försvar är att fly. Men Jenara var alltså extremt rädd för att bli instängd.
Då fållan här har vissa brister och inte är supersmidig att stänga igen på ett säkert sätt, var vi tyvärr tvungna att avbryta första passet vi hade med henne och släppa ut henne – innan hon skadade sig själv eller någon av oss människor – medan vi försökte stänga grinden och sätta för bommen bakom henne. Efter det var vi tvungna att prova något helt annat och räknade med att det skulle få ta mycket längre tid.
  
Vi gjorde upp en plan, var otroligt kreativa och tänkte ut alla möjliga olika scenarion så att vi skulle vara väl förberedda hur hon än reagerade. Det visade sig snabbt att vår plan skulle ge resultat. Efter bara tre timmars effektiv träningstid kunde vi sätta på henne hennes första grimma! De här tre timmarna var utspridda på ett antal kortare pass på 5-15 minuter där vi använde oss av en lång pinne som vi stack in i hennes egen 4x4 meter stora fålla, så att vi först kunde klia henne på manken. Sedan satte vi en lång lina med en stor ögla i ena änden på den långa pinnen, så vi kunde lägga öglan runt halsen på henne.
  
På det sättet kunde vi lära henne att följa trycket från linan och på så sätt få henne så pass nära att vi kunde klappa henne. Hon var så himla rolig att jobba med, då hon utvecklades enormt varje pass vi hade och man kunde verkligen se hur hon försökte klura ut vad det var vi försökte få henne att göra.
Nu har vi kommit så långt att vi kan komma så pass nära när hon är lös i rundpaddocken att vi kan klappa på henne, få tag i hennes grimma och sätta på en lina vilket är en stor seger med tanke på att hon från början var så himla flyktbenägen. När man väl fått tag i grimman är hon som en annan häst, vi kan borsta och klappa på henne och gå fram och tillbaka utan att hon blir skrämd – men innan man knäppt fast den där linan måste man vara två som jobbar synkroniserat och står i precis rätt vinkel för att hon ska stå still.
Hon är en fantastisk häst som jag lärt mig massor av och kommer att lära mig mycket mer av innan jag åker hem!
  

Efterlängtat födelsedagspaket! Lät märke till de fina tidningarna jag fick :).
  
Det vi hoppas på att hinna med innan Mimi börjar skolan igen är att få upp en första ryttare på några fler av hästarna. Miss Sofie har jag hängt på lite redan och Quila är inte långt efter, så om några dagar kommer det ut en kille från granngården som ställer upp som första ryttare. Det lär bli spännande, då han inte pratar någon engelska. Så Mimi kommer att få sköta snacket.
Det känns rätt viktigt att alla är med på noterna när man ska göra något sådant, det funkar förmodligen inte så bra med för mycket fördröjning i sådana lägen.
  
Vi har även sju ohanterade unghästar som det vore bra om vi hann med, nu har vi fått träningsfållan ombyggd lite för att den ska vara säkrare – så det gäller bara att tiden räcker till även för dem.
  

De sju ohanterade två- och treåringarna.
  
Häng gärna med på min egen blogg http://sara-hiller.blogspot.se för att läsa mer om hur det går med allt, sedan skriver jag här på Hippson en gång till innan jag åker hem. :)
  
Ha det bra!
//Sara och alla hästarna :)
  
Läs Saras förra gästbloggsinlägg här


Läst 12697 ggr





Fler inlägg

OKT
11

Gästblogg: Ridläraren Carolinas långa väg tillbaka

Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG:
Carolina Lundin arbetade tidigare som ridlärare på Gömmagårdens ridskola under många år. Men förra året försvann hon. Hennes häst gick omkull när de tränade på ridbanan och Carolina fick den över sig. Hon skadades allvarligt och låg i koma i tio dagar. Det var tveksamt om hon skulle överleva. I ett gemensamt inlägg på ridklubbens hemsida berättar Carolina om olyckan – och ridskolan tänker till kring säkerhet.

Visst har man läst och hört om allvarliga ridolyckor, men det är svårt att tro att det ska hända på Gömmargården. I januari 2018 var ändå olyckan framme, en av våra instruktörer skadade sig mycket allvarligt och allt stannade upp. Som instruktör och duktig dressyrryttare hade Carolina alltid säkerheten i fokus, men ibland hjälper inte det. Nu berättar hon själv om olyckan och om sin väg tillbaka. Och om kärleken till hästarna.

"Hej! Jag heter Carolina Lundin och har jobbat som ridinstruktör på söndagar, på Gömmargårdens ridskola i många år. Några av er ridelever träffade kanske mig då? Jag har inte arbetat den senaste tiden, för 2018 slutade jag ofrivilligt. Jag vill gärna berätta varför jag slutat och vad som hände mig.
  
Den 4 januari 2018 var jag med om en allvarlig ridolycka när jag tränade dressyr med min häst på utebanan. Hästen snubblade och gick omkull på mig. I fallet slog jag huvudet väldigt hårt i marken och fick 500 kilo häst över mig. Min armbåge och käke gick ur led, och mitt knä fick en rejäl skada. När ambulansen kom andades jag inte och jag blev intuberad. Jag hamnade i koma, för att min kropp var så skadad, och jag förblev i koma i tio dagar. Det var väldigt osäkert om jag skulle överleva.

Många frågar om jag hade hjälm och om jag red vilt. Ja, jag hade hjälm. Nej, jag red inte vilt. Det var helt under kontroll, men olyckan var framme. Jag har ridit sedan jag var sex år gammal, har blivit kursetta på ridledarkursen på Strömsholms ridskola 2012 och har tävlat framgångsrikt med min häst. Jag var en duktig ryttare.
 
Min rehabiliteringsprocess är en lång historia. Jag vistades på Danderyds sjukhus större delen av 2018, för jag blev halvsidesförlamad och såg väldigt dåligt efter olyckan. Tack och lov har jag återfått all rörlighet och synen är återställd. Balansen är fortfarande nedsatt och min röst är lite svag. Hur som helst är jag tacksam för att nästan allt har återgått till det vanliga.

Trots det som hänt mig är hästar fortfarande det bästa jag vet! Och för några månader sedan fick min häst ett litet föl! Ta hand om er, njut av hästarnas sällskap. Det är helande. Vi ses kanske i stallet!
  
/Carolina Lundin

När Carolinas olycka inträffade blev vi på Gömmargården påtagligt medvetna om hur snabbt livet kan ändras, när oturen är där och olyckan är ett faktum. Det är stora djur vi har att göra med och det går aldrig att skydda sig helt. Som tur var hade Carolina sett till att hon inte var ensam när hon red. Det fanns personer i närheten som snabbt kunde ingripa när hon och hennes häst gick omkull, och ambulans var snabbt på plats.

I Sverige kommer nästan en miljon människor i kontakt med hästar, 500 000 utövar sporten varje vecka. Cirka 10 000 uppsöker akuten under ett år, där det mesta handlar om att man har blivit biten, har fått hjärnskakning, har fått en fraktur eller har stukat/vrickat sig. Det är ändå sällan en sådan allvarlig olycka som Carolinas inträffar, med tanke på hur många vi är som träffar hästarna varje vecka.

Det man kan se är att olycksstatistiken är högre om man har färre än fem års ridvana, samtidigt som det är färre olyckor på ridskola än om man har en egen häst. Det tar tid innan man lär sig om hur hästen fungerar, reagerar och hur man själv ska tänka när det gäller säkerhet i stallmiljön, på hästryggen och när man hanterar hästarna. Därför är det så bra att man börjar rida på ridskola! Där man får lära sig från början, får skynda långsamt och kan vara med hästarna tillsammans med kunnig personal.
 
Vi ses i stallet!
  
Fotnot: Carolinas skador: En DAI III-skada och en subaraknoidalblödning i hjärnan. Samt en luxation i käken, en subluxation i armbågen och en lateral meniskskada.


Läst 20214 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
03

En fotografs arbete är inte över när tävlingen är det

Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Christer Kristiansson är fotograf och känns igen från många tävlingsplatser i Sverige. Han är ute nästan varje helg och säljer både till media och till privatpersoner. Han får ofta kommentarer om att hans bilder är dyra och därför gjorde han nyligen ett längre inlägg på sin Facebooksida. Där förklarar han fotografernas arbetssituation och hur många timmar de lägger ner på bilderna innan de presenteras för kund. 

Emellanåt får jag höra att mina bilder är på tok för dyra och det är helt orimligt att ta ut sådana summor när det är gratis att fota – "det är ju digitalt så det kostar inget att framkalla".

Jag tänkte därför försöka förklara lite hur vi seriösa fotografer jobbar, vilka kostnader vi har och vilken tid vi faktiskt lägger ner för att kunna leverera dessa bilder till er ryttare tävling efter tävling.
1. Med reservation för diverse försovningar och andra oförutsedda förhinder så är vi oftast bland de första på plats och de sista som lämnar. I fredags blev jag till exempel nästan utslängd, för sista man ville låsa och komma hem.
2. Vi jobbar oftast ensamma vilket innebär att när tävlingen pågår så står man på banan, ibland fyra timmar men som i lördags blev det över tolv timmar.
3. Redigering av bilderna. En vanlig missuppfattning är att när vi fotat klart så är vårt jobb avslutat och vi kan åka hem, slappa lite och ta ett glas vin.

Nedanför är tre exempel på bilder före och efter redigering.
I den bästa av världar hinner man göra klart varje klass i pausen innan nästa drar i gång. Men att fota i ett ridhus där man hela tiden måste justera exponering och vitbalans blir det lite av en kompromiss, man får hitta ett mellanläge där allt går att rädda i redigeringen efteråt. Står man på banan och fotar så hinner man helt enkelt inte ställa om kameran mellan varje hinder.
Totalt med restid fram och tillbaka till tävlingsplatsen, redigering och så klart själva fotograferingen lade jag ner drygt 35 timmar på helgens tävling.
Det är nästan en hel arbetsvecka på tre dagar!

Utrustning! För att ens kunna fotografera och leverera bilder av kvalitet inomhus krävs en relativt bra kamera, men även ett bra objektiv och med bra stiger priset avsevärt mot de många sämre och billigare alternativen som finns att tillgå. Till det kommer dator för redigering och programvara för bildbehandling.

Nu varierar det väldigt mycket mellan hur mycket det olika fotograferna säljer.
Men jag ska försöka förklara hur det ser ut för mig. En bra tävling säljer jag en bild till runt 10–12 procent av antalet starter. Helgens tävling hade 686 starter vilket betyder att jag räknar med att få sålt cirka 68 bilder 68 x 200 = 13 600 kronor.
Drar man sedan bort moms och skatt så kan jag som mest plocka ut 9 500 kronor i faktiska pengar. Men jag skulle lika gärna kunna gå därifrån utan att få sålt en enda pixel.

Uppskattar ni bilder med bra kvalitet så köp gärna nån bild emellanåt. För säljer jag inga bilder så kommer jag till slut tvingas sluta åka ut och fota. Ansvaret för att få sin kanske livs ritt förevigad hänger då till slut enbart på mamma, pappa, någon nära vän eller alla de glada amatörer som står vid sidan om banan och levererar felexponerade oskarpa bilder, som sedan läggs ut på Facebook för gratis nedladdning.

Tack för mig!

UNGHÄSTVECKA PÅ HIPPSON!
Hitta din nästa hoppstjärna på Hippson Market

Ovan visas de tio senaste annonserna inom kategorin:
"Hästar | Hoppning | < 7 år".
Samtliga unghästar hittar du HÄR

Har du en egen häst att sälja?
Det jätteenkelt att lägga upp annonser på Hippson Market, oavsett om du använder en mobil eller en dator. Som säljare bestämmer du själv när du vill lämna ut dina kontaktuppgifter och många av användarna är verifierade med BankID, vilket ger extra trygghet.
 
Publicerar du en annons under kategorin "Hästar | Hoppning" och hästen är sju år eller yngre visas den just nu även på Hippson.se. Vill du ha hjälp med att komma med kan du kontakta: info@hippsonmarket.se

Läst 34000 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
26

Helena vill se mer teori på ridskolorna


Foto: Adobe Stock och Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG:
Helena Norrby är hästföretagare, författare och projektutvecklare. Hon driver sedan 1997 företaget Lösa Tyglar, en hästverksamhet med fokus på hästen som samarbetspartner, och sedan 2016 Lövslätten AB – ett företag med fokus på djurskydd, landsbygdsutveckling och småföretagande. Tidigare i år publicerade hon boken "Bästa Hästägaren – det du egentligen behöver veta för att ha en egen häst", för alla de som drömmer om att bli hästägare. 

Ryttare förväntas samarbeta med en kännande och tänkande varelse av en annan art, ett djur som också råkar vara snabbt som vinden och väga sisådär som en halv Volvo. Det ställer särskilda krav på att vi har kunskap, så att vi kan göra korrekta ställningstaganden utifrån hästens bästa och arbeta på ett säkert sätt med ett djur som på många sätt är olika oss. Det gör teoridelen extra viktig när det kommer till ridning. Inte minst på ridskolor.

Vi på Lövslätten ville därför få en bild av hur det ser ut på ridskolorna i dag vad gäller teoribiten. Det visade sig att vissa ridskolor satsar riktigt hårt på teoretisk utbildning i samklang med den praktiska ridningen, medan andra inte verkade ha någon teori alls. De stora flertalet sätter av en till två ridtimmar per termin till teori, med skiftande kvalitet och fokus.

Bäst teoretisk utbildning fås enligt undersökningen i ämnet ridlära, den enda parametern där de positiva svaren övervägde. Sämst utbildning anser respondenterna ges vad gäller arbete från marken, såsom visning för hand, longering, med mera samt inom inlärningsteori. Faktum är att många verkar tveka över vad inlärningsteori över huvud taget är för något. Det är uppseendeväckande, då inlärningsteori är grunden till att över huvud taget kunna träna en häst på ett konstruktivt sätt. Alla de tillfrågade ville lära sig mer – om det mesta. Det är inte så konstigt. Ridning är mycket mer än ridlära. Men i praktiken verkar det svårt att få till en teori som håller måttet. Varför?

Bristande kunskap om hästens beteende och behov är en allt för vanlig orsak till olyckor och skador inom hästsporten, både på människa och häst. Hästar som är missförstådda och inte mår bra riskerar hemfalla åt en rad olika negativa beteenden i stallar och vid hantering, något som inte bara visar på att hästarna mår dåligt, utan också kan drabba människor i form av ökade risker vid hantering och ridning. Det gäller på själva ridskolorna, men också utanför. Dagens lektionselever är nämligen ofta morgondagens hästägare.

Vi vill se en uppryckning för en bättre teoriutbildning inom alla områden som rör häst. För såväl hästars som hästälskares skull. Det finns inspiration att få därute, det finns engagemang och kunskap. Det gäller bara att förmedla kunskapen på ett sätt som får eleverna med på tåget.

/Helena Norrby

Om Helenas undersökning
Undersökningen som denna gästblogg grundar sig på utfördes av Lövslätten AB och Lösa Tyglar i samverkan. Den vände sig till individer som går på ridskola och spreds via sociala medier över landet. 95 helt anonyma respondenter deltog i undersökningen. Samtliga uppgav att de red på en ridskola en gång i veckan eller mer.

Andelen som instämmer eller instämmer helt i påståendet att de får god utbildning på ridskolan inom följande områden:
45 % i hästhållning och vård av häst
42 % hästens beteende
27 % inlärningsteori (notering: 32% har angett "neutral" på detta påstående)
67 % ridlära
29 % markarbete såsom visning för hand, longering och tömkörning

Andelen som instämmer eller instämmer helt i påståendet om att de önskar lära sig mer inom följande områden:
55 % hästhållning och vård av häst
70 % hästens beteende
58 % inlärningsteori (notering: 24% förhöll sig "neutrala" till påståendet)
72 % ridlära
71 % markarbete såsom visning för hand, longering, tömkörning etc.

(För samtliga rådata, kontakta helena@losatyglar.se.)

Undersökningen är enligt Helena ett steg av flera i arbetet för att lyfta vikten av teoretiska kunskaper vid hantering av häst och ridning. I nästa steg kommer de att kontakta ridlärare på olika ridskolor för att se hur deras syn på teori är, hur de arbetar med teorikunskaper i vardagen och vad de önskar för stöd och förändring inom detta område. "Vi kommer även att, i de fall vi ser lyckade exempel, lyfta fram dessa som inspiration till andra att ta efter. Tillsammans gör vi Hästsverige klokare!", skriver hon till Hippson.


Läst 42985 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv