Sofie, Quila och Jenara, trion som var med från start till mål

Jag har plötsligt fått hjorthorn

Jenara står på annorlunda underlag, här en bit av en träterass

Alaska med sin första grimma

Mango i rundpaddocken som fick risskal till underlag när gräset nötts bort

Morgan och Lena utsläppta i stora gräshagen igen (400 hektar)

Hej,

Nu är jag hemma i vackra Sverige igen! Jag älskar Sverige, men landet visade sig inte direkt från sin bästa sida när jag landade på Arlanda i fredags eftermiddag. Det var med blandade känslor jag reste hem ifrån Uruguay efter att ha spenderat drygt 10 veckor med att träna hästar och två veckors semestrande. Det är alltid lite sorgligt att säga hejdå till hästar som man tränat en lite längre period, men samtidigt kände jag mig redo att åka hem och komma igång med mitt företag lite mer ordentligt. Jag startade en enskilda firma, Svea Hästkraft, förra året men har bara haft enstaka kunder då jag haft fullt upp med en massa annat men nu när jag är hemma igen ska jag lägga ner mer tid på att träna hästar i Sverige och utbilda hästägare i att hantera sina hästar på ett säkert och effektivt sätt.

Men nu är ni är säkert nyfikna på hur det gick det med alla hästarna i slutändan?!
Vi hade ju en hel del hästar att jobba med, totalt 34 st varav 5 var inridna. Vissa var bara inne ett par dagar, andra ett par veckor och bara tre av dem var med från början till slut. Målet med träningen var att ge Mimi (15åriga dottern i familjen) så goda förutsättningar som möjligt att fortsätta arbetet när jag åkt hem. Hästarna ska inte användas i någon verksamhet utan bara som ridhästar åt familjen och då de nu hade blivit ganska många behövde familjen hjälp att få koll på läget. De första två veckorna hade vi även Jenny Alroth från Finland med oss. Hon är också certifierad Monty Robertsinstruktör. Då fokuserade vi mest på att trimma Mimi så att hon och jag skulle vara ett bra team när Jenny åkt hem. Efter det körde jag och Mimi stenhårt med hästträning och brainstorming och problemlösning till Mimis sommarlov var slut.

Mot slutet av sommaren fick vi ut en kille som skulle hjälpa oss att vara första ryttare på de hästar som var redo för det och han hann sitta på tre av pållarna innan Mimi skulle tillbaka till skolan i Montevideo. Jag oroade mig ju lite för språket då jag först tänkt mig att han skulle få hänga lite på hästen och sen kliva ner och sen hänga på hästen, medan jag ledde ett par steg innan han satt upp på riktigt och jag hade svårt att se framför mig hur vi skulle göra detta utan att prata samma språk. Nu löste det sig på så sätt att Damian, som killen heter, fick göra på sitt eget vis och sitta upp på egen hand medan vi andra såg på och hoppades att han visste vad han höll på med. Det gjorde han. Han var väldigt smidig och satt upp och av flera gånger innan han bad hästen att börja röra på fötterna lite.

Bockade av både sadel och ryttare
Med Miss Sofie blev det lite tokigt för hon for iväg och bockade en hel del tills sadeln tillslut åkte av och Damian fick "hoppa av i farten". De där gauchosadlarna verkar lite svåra men då han helst ville ha sin egen sadel och då vi inte direkt hade något bättre alternativ fick vi helt enkelt ta vad som fanns. Damian sadlade om och satt upp igen och efter ännu lite mer bockande lugnade hon sig och kunde skrittas runt i rundpaddocken. Med nästa häst Quila fick jag vara med inne i rundpaddocken och hålla i henne i en lång lina fäst i Dually-grimman vilket jag tror var en bättre ide då jag kunde hålla henne hos mig mer så hon inte kunde fara iväg på samma sätt och få upp fart. Quila var spänd och kastade sig bakåt någon gång när Damian satt upp men han höll sig så lugn och pratade och klappade henne hela tiden lugnande så hon blev mer och mer bekväm med honom på ryggen. Efter ett antal upp och avsittningar ledde jag dem runt i rundpaddocken vilket gick super bra. Lite spänd och fundersam var hon men hon följde med fint utan att bocka.

Damian gjorde även en annan lite lustig grej där han mjukt tog på hästens sidor och rumpa och sen passerade han på armslängds avstånd bakom hästen, alltså precis på lagom avstånd att bli sparkad. Jag förstod det som att han gjorde det i syfte att bygga förtroende hos hästen att den skulle våga ha honom bakom sig i sitt blinda fält för ett ögonblick och lita på att han inte skulle göra den illa vilket i sig är en god tanke, men det skulle aldrig falla mig in att gå precis på det anstånd där hästen har mest kraft om den sparkar, särskilt då vi tidigare sett att Quila faktiskt kunde ta till bakbenen om hon blev skrämd. Nu blev han inte sparkad som tur var och han berättade senare att han även brukade "tömköra" hästen från svansen. Han gick alltså bakom hästen och höll i ett par strån från svansen för att styra hästen. Tror det också handlar om att hästen ska lita på att man kan vara bakom den men att gå på svanslängds avstånd bakom oinridna hästar är kanske inget jag rekommenderar.

Förutom Sofie och Quila fick han även sitta upp på Henry, en häst som vi hade inne från allra första början men släppte ut för att han var så ung och vi hade andra hästar som behövde jobbas mer. Mot slutet av sommaren räknade de efter lite noggrannare och kom fram till att han ändå var 4 år och inte 2 som de tänkte först så då tog vi in honom igen och lät Damian sitta på honom en stund. Henry var en av hästarna som hade vuxit upp på familjens lilla gård inne i Salto där de bor och han var alltså van vid att hanteras av människor regelbundet. Han var inte alls lika spänd och orolig över ett det kom en ryttare trots att vi inte lagt ner i närheten av lika mycket tid på att förbereda honom genom att hänga och hoppa bredvid som vi gjort med Sofie och Quila. Det beror förmodligen delvis på att Henry helt enkelt är en lite mer avslappnad häst, men jag är också säker på att han tog det hela med mer ro för att han har mer erfarenhet av människor och därför är mer bekväm över huvud taget när människor är inblandade.

Jobbat med att få hästen trygg
Det finns både för och nackdelar med att hästar har hanterats från tidig ålder. Jag skulle säga att den största skillnaden på att träna vilda hästar och på att träna unga hästar som är vana vid människor är att de vilda hästarna har mer naturlig respekt för människans personliga utrymme medan många unghästar som har hanterats mycket under sin uppväxt ofta har en tendens att nästan sätta sig i knät på en. Det finns självklart olika grader på den här skalan och det bästa är om man hamnar nånstans i mitten. En häst som är överdrivet skygg mot människor behöver man lägga mycket tid på att få att slappna av och känna sig trygg med människor vilket är en utmaning jag och Mimi jobbat mycket med i Uruguay. I andra änden har vi hästar som har hanterats lite för mycket utan att människorna satt några tydliga gränser vilket lätt leder till att hästen blir en buffel som trampar en på tårna eller puttar en ur vägen för att själv bestämma vilket håll man ska gå åt. Med sådana hästar måste man istället jobba mer på att öka avståndet mellan häst och människa.

Under min tid i Uruguay var det först och främst den skyggare sortens hästar vi jobbade med men Join-Up och Dually-grimman fungerar oavsett vilket typ av häst man har, det gäller bara att anpassa sitt kroppsspråk och läsa av varje individ man jobbar med för att avgöra vad man kommer behöva träna mest på. Allra viktigast är att man alltid behandlar alla hästar med respekt och har förståelse för att hästarna bara agerar utifrån tidigare erfarenheter. Bara för att en häst beter sig respektlöst mot mig får jag inte tappa humöret eller ta till våld utan det är genom att på ett tydligt och konsekvent sätt sätta gränser som man kan få en sådan häst att respektera människor igen. Dually-grimman är i många lägen ett perfekt hjälpmedel för att sätta de här gränserna, utan att göra illa hästen. Om hästen t.ex. är svår att leda för att den knuffar på en och inte stannar där man vill stanna så ser man till att sätta en tydlig gräns på hur nära eller hur långt fram hästen får gå och så fort hästen kliver över den gränsen ger man hästen en negativ konsekvens genom att bestämt backa hästen tillbaka och förbi gränsen den passerade. Genom att konsekvent ge den här negativa konsekvensen för negativt beteende får man en häst som respekterar människans utrymme och blir enklare att hantera. Backandet kan sen se lite olika ut beroende på hur stort övertramp hästen gjorde. Om den bara försiktigt tog ett steg för nära kan man lika fint be hästen ta ett steg tillbaka, men om den är helt ouppmärksam på en, puttar en åt sidan och nästan trampar en på foten då är det snabbt backande ett par tre meter som gäller. Hästar lär sig bäst om de både får beröm för vad de gör rätt och tillrättavisning när de gör fel, det gäller bara att använda rätt sätt för att belöna och tillrättavisa hästen.

Det jag tycker har varit häftigast med att jobba med vilda hästar är att man blir medveten om alla sina rörelser på ett helt annat sätt än när man jobbar med mer tama hästar. Kliar man sig på näsan vid fel tillfälle kan man råka skrämma hästen och man får börja om från början lite. Sen är det spännande att se hur de successivt vänjer sig vid större och större rörelser, för i längden är det är ju ohållbart att jobba med hästar som inte klarar av att man kliar sig på näsan. Nackdelen med att låta hästarna gå flera år utan att hanteras alls är att de hinner bli stora och starka och om de skadar sig blir det väldigt svårt att sköta om såren. Därför tycker jag ändå att det är en bra ide att hantera sina unghästar redan från att de är små men i lagom mängd. Behåll en bubbla av personligt space runt dig som du själv kan välja när du vill dela med hästen eller inte så det inte blir någon som helst tveksamhet om hur nära hästen får gå. Slarvar man med den gränsen får man snart blåa tår.

Ser fram emot arbetet hemma
Min tid i Uruguay har varit otroligt givande för mig både som hästtränare och instruktör då jag förutom att ha fått träna superfina hästar har fått coacha Mimi genom den här upplevelsen. För mig är det det absolut roligaste, att hjälpa hästägare och ryttare förstå sina hästar bättre, då det i sin tur hjälper hästen. Nu ser jag fram emot att få jobba tillsammans med fler ambitiösa hästmänniskor som Mimi som vill få en bättre kommunikation med sin häst vare sig det är för att kunna nå bättre resultat på tävlingar, för att ha roligare tillsammans på träningar eller kanske känna sig säkrare på uteritter. Jag ser även fram emot sommaren då jag ska jobba som ridlärare på världens bästa ridläger på Karlshems gård! Det finns platser kvar så om ni vill träffa mig i sommar är det dit ni ska åka :) Jag tycker det är nått nästan magiskt över ridläger. Man är som i en egen värld och det är hästar och kompisar från morgon till kväll varvat med mellis och fika och studsmatta och lekar. Kan knappast bli bättre J

Sist men inte minst vill jag bara tillägga att om ni någonsin får chansen att resa till ett annat land och jobba med hästar, tacka ja! Man lär sig så otroligt mycket av att se olika miljöer och olika sorters hästhållning och även om man inte håller med om precis allt eller till och med tycker att vissa saker är helt förfärligt så kan man bara göra en skillnad om man tar del av det som är annorlunda och gör sitt bästa för att påverka det man kan. En av de viktigaste sakerna för att kunna göra en skillnad är att hela tiden försöka lära sig själv så mycket man kan och samtidigt vara öppen för diskussion. Ibland kan det vara svårt att veta vem man ska tro på i en bransch där en del verkar tycka att de vet bäst och ibland håller folk fast vid gammal kunskap eller till och med felaktig information. Därför vill jag uppmuntra folk att vara källkritiska och kolla upp fakta istället för att bara lita på vad boxgrannens ägare sagt. Lär av varandra, men läs även på i böcker, gå kurser, försök att läsa av hästen och hitta på många roliga saker med era hästar. På så sätt tror jag att man får roligare med sin häst och att hästen får det roligare med oss!

Hoppas vi ses i framtiden och ni får gärna höra av er om ni är intresserade av att veta mer om Join-Up eller vad jag hittar på i framtiden. Maila mig på saraisabel@live.se. Snart kommer jag även starta upp min hemsida, sveahastkraft.se Vill man läsa mer om träningen i Uruguay kan man läsa på min privata blogg sara-hiller.blogspot.se

Hörs och ses!
// Sara Hiller

Missa inte bildspelet i toppen av inlägget!

Läs Saras förra gästbloggsinlägg här