Sara Hiller är iväg på världens äventyr i Uruguay. I Gästbloggen berättar hon vid ett par tillfällen under sin vistelse om kulturkrockar, vilda unghästar och om hur Monty Roberts kan komma till hjälp på andra sidan jordklotet.
Hej,
Nu är jag hemma i vackra Sverige igen! Jag älskar Sverige, men landet visade sig inte direkt från sin bästa sida när jag landade på Arlanda i fredags eftermiddag. Det var med blandade känslor jag reste hem ifrån Uruguay efter att ha spenderat drygt 10 veckor med att träna hästar och två veckors semestrande. Det är alltid lite sorgligt att säga hejdå till hästar som man tränat en lite längre period, men samtidigt kände jag mig redo att åka hem och komma igång med mitt företag lite mer ordentligt. Jag startade en enskilda firma, Svea Hästkraft, förra året men har bara haft enstaka kunder då jag haft fullt upp med en massa annat men nu när jag är hemma igen ska jag lägga ner mer tid på att träna hästar i Sverige och utbilda hästägare i att hantera sina hästar på ett säkert och effektivt sätt.
Men nu är ni är säkert nyfikna på hur det gick det med alla hästarna i slutändan?!
Vi hade ju en hel del hästar att jobba med, totalt 34 st varav 5 var inridna. Vissa var bara inne ett par dagar, andra ett par veckor och bara tre av dem var med från början till slut. Målet med träningen var att ge Mimi (15åriga dottern i familjen) så goda förutsättningar som möjligt att fortsätta arbetet när jag åkt hem. Hästarna ska inte användas i någon verksamhet utan bara som ridhästar åt familjen och då de nu hade blivit ganska många behövde familjen hjälp att få koll på läget. De första två veckorna hade vi även Jenny Alroth från Finland med oss. Hon är också certifierad Monty Robertsinstruktör. Då fokuserade vi mest på att trimma Mimi så att hon och jag skulle vara ett bra team när Jenny åkt hem. Efter det körde jag och Mimi stenhårt med hästträning och brainstorming och problemlösning till Mimis sommarlov var slut.
Mot slutet av sommaren fick vi ut en kille som skulle hjälpa oss att vara första ryttare på de hästar som var redo för det och han hann sitta på tre av pållarna innan Mimi skulle tillbaka till skolan i Montevideo. Jag oroade mig ju lite för språket då jag först tänkt mig att han skulle få hänga lite på hästen och sen kliva ner och sen hänga på hästen, medan jag ledde ett par steg innan han satt upp på riktigt och jag hade svårt att se framför mig hur vi skulle göra detta utan att prata samma språk. Nu löste det sig på så sätt att Damian, som killen heter, fick göra på sitt eget vis och sitta upp på egen hand medan vi andra såg på och hoppades att han visste vad han höll på med. Det gjorde han. Han var väldigt smidig och satt upp och av flera gånger innan han bad hästen att börja röra på fötterna lite.
Bockade av både sadel och ryttare
Med Miss Sofie blev det lite tokigt för hon for iväg och bockade en hel del tills sadeln tillslut åkte av och Damian fick "hoppa av i farten". De där gauchosadlarna verkar lite svåra men då han helst ville ha sin egen sadel och då vi inte direkt hade något bättre alternativ fick vi helt enkelt ta vad som fanns. Damian sadlade om och satt upp igen och efter ännu lite mer bockande lugnade hon sig och kunde skrittas runt i rundpaddocken. Med nästa häst Quila fick jag vara med inne i rundpaddocken och hålla i henne i en lång lina fäst i Dually-grimman vilket jag tror var en bättre ide då jag kunde hålla henne hos mig mer så hon inte kunde fara iväg på samma sätt och få upp fart. Quila var spänd och kastade sig bakåt någon gång när Damian satt upp men han höll sig så lugn och pratade och klappade henne hela tiden lugnande så hon blev mer och mer bekväm med honom på ryggen. Efter ett antal upp och avsittningar ledde jag dem runt i rundpaddocken vilket gick super bra. Lite spänd och fundersam var hon men hon följde med fint utan att bocka.
Damian gjorde även en annan lite lustig grej där han mjukt tog på hästens sidor och rumpa och sen passerade han på armslängds avstånd bakom hästen, alltså precis på lagom avstånd att bli sparkad. Jag förstod det som att han gjorde det i syfte att bygga förtroende hos hästen att den skulle våga ha honom bakom sig i sitt blinda fält för ett ögonblick och lita på att han inte skulle göra den illa vilket i sig är en god tanke, men det skulle aldrig falla mig in att gå precis på det anstånd där hästen har mest kraft om den sparkar, särskilt då vi tidigare sett att Quila faktiskt kunde ta till bakbenen om hon blev skrämd. Nu blev han inte sparkad som tur var och han berättade senare att han även brukade "tömköra" hästen från svansen. Han gick alltså bakom hästen och höll i ett par strån från svansen för att styra hästen. Tror det också handlar om att hästen ska lita på att man kan vara bakom den men att gå på svanslängds avstånd bakom oinridna hästar är kanske inget jag rekommenderar.
Förutom Sofie och Quila fick han även sitta upp på Henry, en häst som vi hade inne från allra första början men släppte ut för att han var så ung och vi hade andra hästar som behövde jobbas mer. Mot slutet av sommaren räknade de efter lite noggrannare och kom fram till att han ändå var 4 år och inte 2 som de tänkte först så då tog vi in honom igen och lät Damian sitta på honom en stund. Henry var en av hästarna som hade vuxit upp på familjens lilla gård inne i Salto där de bor och han var alltså van vid att hanteras av människor regelbundet. Han var inte alls lika spänd och orolig över ett det kom en ryttare trots att vi inte lagt ner i närheten av lika mycket tid på att förbereda honom genom att hänga och hoppa bredvid som vi gjort med Sofie och Quila. Det beror förmodligen delvis på att Henry helt enkelt är en lite mer avslappnad häst, men jag är också säker på att han tog det hela med mer ro för att han har mer erfarenhet av människor och därför är mer bekväm över huvud taget när människor är inblandade.
Jobbat med att få hästen trygg
Det finns både för och nackdelar med att hästar har hanterats från tidig ålder. Jag skulle säga att den största skillnaden på att träna vilda hästar och på att träna unga hästar som är vana vid människor är att de vilda hästarna har mer naturlig respekt för människans personliga utrymme medan många unghästar som har hanterats mycket under sin uppväxt ofta har en tendens att nästan sätta sig i knät på en. Det finns självklart olika grader på den här skalan och det bästa är om man hamnar nånstans i mitten. En häst som är överdrivet skygg mot människor behöver man lägga mycket tid på att få att slappna av och känna sig trygg med människor vilket är en utmaning jag och Mimi jobbat mycket med i Uruguay. I andra änden har vi hästar som har hanterats lite för mycket utan att människorna satt några tydliga gränser vilket lätt leder till att hästen blir en buffel som trampar en på tårna eller puttar en ur vägen för att själv bestämma vilket håll man ska gå åt. Med sådana hästar måste man istället jobba mer på att öka avståndet mellan häst och människa.
Under min tid i Uruguay var det först och främst den skyggare sortens hästar vi jobbade med men Join-Up och Dually-grimman fungerar oavsett vilket typ av häst man har, det gäller bara att anpassa sitt kroppsspråk och läsa av varje individ man jobbar med för att avgöra vad man kommer behöva träna mest på. Allra viktigast är att man alltid behandlar alla hästar med respekt och har förståelse för att hästarna bara agerar utifrån tidigare erfarenheter. Bara för att en häst beter sig respektlöst mot mig får jag inte tappa humöret eller ta till våld utan det är genom att på ett tydligt och konsekvent sätt sätta gränser som man kan få en sådan häst att respektera människor igen. Dually-grimman är i många lägen ett perfekt hjälpmedel för att sätta de här gränserna, utan att göra illa hästen. Om hästen t.ex. är svår att leda för att den knuffar på en och inte stannar där man vill stanna så ser man till att sätta en tydlig gräns på hur nära eller hur långt fram hästen får gå och så fort hästen kliver över den gränsen ger man hästen en negativ konsekvens genom att bestämt backa hästen tillbaka och förbi gränsen den passerade. Genom att konsekvent ge den här negativa konsekvensen för negativt beteende får man en häst som respekterar människans utrymme och blir enklare att hantera. Backandet kan sen se lite olika ut beroende på hur stort övertramp hästen gjorde. Om den bara försiktigt tog ett steg för nära kan man lika fint be hästen ta ett steg tillbaka, men om den är helt ouppmärksam på en, puttar en åt sidan och nästan trampar en på foten då är det snabbt backande ett par tre meter som gäller. Hästar lär sig bäst om de både får beröm för vad de gör rätt och tillrättavisning när de gör fel, det gäller bara att använda rätt sätt för att belöna och tillrättavisa hästen.
Det jag tycker har varit häftigast med att jobba med vilda hästar är att man blir medveten om alla sina rörelser på ett helt annat sätt än när man jobbar med mer tama hästar. Kliar man sig på näsan vid fel tillfälle kan man råka skrämma hästen och man får börja om från början lite. Sen är det spännande att se hur de successivt vänjer sig vid större och större rörelser, för i längden är det är ju ohållbart att jobba med hästar som inte klarar av att man kliar sig på näsan. Nackdelen med att låta hästarna gå flera år utan att hanteras alls är att de hinner bli stora och starka och om de skadar sig blir det väldigt svårt att sköta om såren. Därför tycker jag ändå att det är en bra ide att hantera sina unghästar redan från att de är små men i lagom mängd. Behåll en bubbla av personligt space runt dig som du själv kan välja när du vill dela med hästen eller inte så det inte blir någon som helst tveksamhet om hur nära hästen får gå. Slarvar man med den gränsen får man snart blåa tår.
Ser fram emot arbetet hemma
Min tid i Uruguay har varit otroligt givande för mig både som hästtränare och instruktör då jag förutom att ha fått träna superfina hästar har fått coacha Mimi genom den här upplevelsen. För mig är det det absolut roligaste, att hjälpa hästägare och ryttare förstå sina hästar bättre, då det i sin tur hjälper hästen. Nu ser jag fram emot att få jobba tillsammans med fler ambitiösa hästmänniskor som Mimi som vill få en bättre kommunikation med sin häst vare sig det är för att kunna nå bättre resultat på tävlingar, för att ha roligare tillsammans på träningar eller kanske känna sig säkrare på uteritter. Jag ser även fram emot sommaren då jag ska jobba som ridlärare på världens bästa ridläger på Karlshems gård! Det finns platser kvar så om ni vill träffa mig i sommar är det dit ni ska åka :) Jag tycker det är nått nästan magiskt över ridläger. Man är som i en egen värld och det är hästar och kompisar från morgon till kväll varvat med mellis och fika och studsmatta och lekar. Kan knappast bli bättre J
Sist men inte minst vill jag bara tillägga att om ni någonsin får chansen att resa till ett annat land och jobba med hästar, tacka ja! Man lär sig så otroligt mycket av att se olika miljöer och olika sorters hästhållning och även om man inte håller med om precis allt eller till och med tycker att vissa saker är helt förfärligt så kan man bara göra en skillnad om man tar del av det som är annorlunda och gör sitt bästa för att påverka det man kan. En av de viktigaste sakerna för att kunna göra en skillnad är att hela tiden försöka lära sig själv så mycket man kan och samtidigt vara öppen för diskussion. Ibland kan det vara svårt att veta vem man ska tro på i en bransch där en del verkar tycka att de vet bäst och ibland håller folk fast vid gammal kunskap eller till och med felaktig information. Därför vill jag uppmuntra folk att vara källkritiska och kolla upp fakta istället för att bara lita på vad boxgrannens ägare sagt. Lär av varandra, men läs även på i böcker, gå kurser, försök att läsa av hästen och hitta på många roliga saker med era hästar. På så sätt tror jag att man får roligare med sin häst och att hästen får det roligare med oss!
Hoppas vi ses i framtiden och ni får gärna höra av er om ni är intresserade av att veta mer om Join-Up eller vad jag hittar på i framtiden. Maila mig på saraisabel@live.se. Snart kommer jag även starta upp min hemsida, sveahastkraft.se Vill man läsa mer om träningen i Uruguay kan man läsa på min privata blogg sara-hiller.blogspot.se
Hörs och ses!
// Sara Hiller
Missa inte bildspelet i toppen av inlägget!
taggar
Liknande webbartiklar
- Glädjetårarna rann på Linda i bilen på väg hem
- Gästblogg: ”Varför visar inte åskådarna på tävling mer uppskattning?”
- Gästblogg: "SIS" – något många hästar lider av
- Gästblogg: Styrka och övergångar – med skottkärran och ensilagebalen
- Gästblogg: Summera året – och få bästa starten på 2020
- Gästbloggen: "Vänta inte ut hovbölden"
- Gästblogg: "Ett dåligt kapitel betyder inte bokens slut"
- Gästblogg: Att stå inackorderad – självklarhet eller privilegium?
- Gästblogg: "Utan små tävlingar stannar vår sport"
- Gästbloggen: Vem ansvarar för att min häst blivit smittad?
Läst 23704 ggr
Fler inlägg
Foto: Privat
Ditte Lindbom driver Stall Lövholmen strax söder om Stockholm. En anläggning där hon både har sina egna hästar, som hon tävlar hoppning med, och där hon driver inackorderingsstall sedan 15 år tillbaka. Vi har fått tillåtelse att publicera hennes tankar om "kriget mot leran" och hur man på bästa sätt kan bekämpa att hagarna förstörs. Till Stall Lövholmens hemsida.
Regnet öser ner vissa höstar. Många hundra kilo häst på fyra styltor till ben och kanske järnskor på det vandrar omkring på gräs över hela landet. Vissa på bättre marker med bra förutsättningar, vissa på sämre. Hos oss med sjöbottengård blir det lerigt vid ihållande regn. En extra regnig höst blir det – jättelerigt. Samtalsämnet kring hästeriet blir också gärna vädret. På gott och ont.
Tänk vad mycket energi som läggs på vädret ibland, när mörkret smyger in på hösten är vi också många som liksom känner oss lite deppiga nästan. Vädret känns svårt att ge råd kring, men vad man kan göra för att kriga mot leran har jag i alla fall några tips på.
Kriget mot leran
”Kriget”, jag mot leran, har pågått så länge jag kan minnas. Även om jag aldrig kommer att vinna så krigar jag på. År efter år.
”Måtte det inte bli en regnig höst” tänker jag varje år. Som om jag skulle kunna påverka vädret...
Anläggningar på vattensjuk mark
Vi har alltså en ”sjöbottengård”. Där bedriver jag en hästverksamhet med uthyrning av boxplatser och anordnande av träningar. Vi kallar den skämtsamt ”Lerholmen” ibland. Men sanningen är ju att det är lerigt. Ibland. Ibland inte. Det blir lerigt när det regnar. Enkel logik. Ju mer regn desto mer lera. 
Så här ser de ut, hagarna, en regnig höst som denna. Samma hage nedan, men på sommaren… 
Jag tror inte att jag är ensam om att bedriva hästverksamhet på en anläggning där det blir lerigt. Om vi alla med hästverksamheter hade kunnat byta till oss samma ställe på sandmark hade vi gjort det. Så sådana alternativ går bort ur lerkrigsstrategin ganska snabbt. Tvärtom är det många gårdar i Sverige som befinner sig på någon form av vattensjuk mark. Så vad ska man göra då?
Business, hobby eller välgörenhet?
Ansvarig på en anläggning med en verksamhet? Eller ägare till en liten, liten gård? Det handlar så klart om huruvida man bedriver en business eller hobbyverksamhet. Kanske är det du själv och dina kompisar i stallet, eller har du 45 hyresgäster? Hos oss med business-inriktad verksamhet bor 16 inhyrda hästar och ägare, 16 hyresgäster.
En investering ska ge payback. Bedriver man en business handlar verksamhetsutveckling i de flesta fall om att investera. Investeringen ska i sin tur ge pengar tillbaka, det är vanligt att det sker genom exempelvis höjd stallhyra.
Lera+grus = en omfattande investering
Att grusa leriga hagar är inte som att köpa nya täckeshängare eller sopkvastar. Det kostar. Det kräver mycket arbete både vid starten och löpande.
En frågeställning som säkert de flesta utvecklingsintresserade hyresvärdar slåss med är nog just vad för förbättringar som bör prioriteras i förhållande till vad verksamhetens målgrupp är beredd att betala. Det spelar ju ingen roll hur fina grusade hagar som finns på en anläggning om en alltför hög hyra gör att 90 procent säger nej tack.
Vår verksamhets ”grus-historia”
Med åren har jag lärt mig mer och mer hur man i alla fall kan försöka kriga mot leran. Vår mark är till viss del rejält dränerad, men i det här inlägget tänkte jag lägga fokus på hur vi har jobbat på några delar av hagmark som inte är dränerad.
Det startade för över tio år sedan. Då gick vi loss på en viss grussort som sades ”limma” ihop sig med leran. Vi köpte mängder till hela gården. Rätt ut med det på leran bara, utanför och en bit in i varje hage. 
I full färd med att planera ut materialet, totalt la vi 10 till 15 centimeter av detta material på leran när det var klart.
Gör grundjobbet grundligt
Fint blev det för stunden, men leran svalde alltihop och året därpå stod vi snopet och undrade vart det tagit vägen. Så, nytt försök med samma material igen. Samma visa upprepades. Leran åt gruset.
Jag bestämde mig för att ändra … och göra grundjobbet mer grundligt. Oftast handlar det om att först ta bort lera och matjord, schakta, för att sedan börja från grunden med markduk och olika storlekar på grus i lager på lager med markdukar emellan. Dels för att dränera, dels för att bygga en hållbar botten.
Jag är långtifrån någon expert, jag har bara lärt mig genom ”trial and error”-metoden. Grusning av leriga hagar har i princip gjorts på tre olika sätt på vår anläggning.
3 olika metoder
Metod 1: Lägga grus direkt på leran
Kort förklarat: Vräk helt enkelt ut grus direkt på marken. Det är snabbt gjort och förhållandevis billigt, men håller också tyvärr därefter – inte länge. Pengarna i sjön.
Vi har fyra sjukhagar på anläggningen, de är dryga 12 kvadratmeter stora och ligger på gräsmark. Här har ingen schaktning gjorts på bilden nedan utan vi bara tömde ut grus och sand om vartannat direkt på gräset. Det fungerade väl okej någon säsong, men gick snabbt mot att bli lerigt igen. 
Alternativ: Lägg markduk först. Sedan grus.
Vi försökte med ett annat snabbmats-alternativ i stället. Att lägga markduk först och betydligt mer material ovanpå, sjukhagarna är ju ändå bara ”tillfälliga” hagar, det borde väl räcka tänkte vi? 
Markduk ovanpå det första gruslagret med ett rejält lager kross för att bygga en stadig botten. 
Krossen blir ju alldeles för vass att stå på för hästarna så ovanpå krossen ligger här 0,16-grus. Med hjälp av denna fiffiga komprimator blir både toppytan och hela kalaset stadigt och fast.
Hur fungerar detta alternativ då?
Jo, jo. Det fungerar. Så länge regnet inte vräker ner och alla sjukhagar inte används länge och samtidigt. Jo, då fungerar det.
Problemet med den här metoden är dock att stängslet blir lägre och lägre ju mer man behöver bygga på med grus. Hade vi i stället schaktat från början, det vill säga tagit bort lera och matjord och byggt mer underifrån hade det funnits mer utrymme att fortsätta bygga uppåt och mindre möjlighet för leran att komma underifrån.
Metod 2: Bygg en fast yta med hjälp av ”raster”
Raster är äggkartongs-liknande plastmattor som fungerar som en ”botten” och även verkar dränerande. Rastren är dyra att köpa, de kan kosta mellan 200 och 300 kronor per kvadratmeter.
Resultatet måste jag säga har varit väldigt bra. I dessa hagar behöver det fyllas på cirka 10 centimeter grus i princip varje år och de håller sig då fina i skicket. Grundjobbet gjordes för tio år sedan… Så här:
– Markduk.
– Raster, antal beroende på hur stor yta som ska hårdgöras.
– Singel, cirka 7–8 centimeter, runda stenar som passar i rastren för dränerande funktion.
– Toppmaterial, exempelvis 0,16-grus i ett cirka 10 till 15 centimeters lager.
Markduk med raster ovanpå. Rastren var cirka en kvadratmeter stora och lades ihop som ett pussel.
Mycket 0,16-material gick åt som topplager.
Dock är detta inte hela sanningen, då dessa hagar hade viss mängd grus på plats innan rastren las dit, att schakta bort en del först om hagen är genomlerig från början är aldrig en nackdel skulle jag säga.
Det retliga med lera är att den alltid kommer tillbaka. Lite som när en maskros växer upp ur asfalt. För bara ett par veckor sedan är just dessa två hagar påfyllda med sin årliga dos grus på cirka 10 centimeter, innan de fylldes på såg de ut så här: 
Ser ni gruset? Ho ho… Det är där under, men leran har letat sig upp – trots det grundliga grundjobbet, trots påfyllning varje år. Efter att ha skottat bort all ”topplera” och efter årets påfyllning av grus, såg de ut så här: 
Hos oss har vi bara ett fåtal grusade hagar av olika anledningar, och som ses på bilden är det bara en del som är grusad av hela hagen. Att grusa en hel hage i den här storleken är lite som att anlägga en ridbana i kostnad och arbete. Vi har åtta rasthagar hos oss. Tanken att anlägga åtta ”ridbanor” känns rätt dyrt när man förstår det så.
Metod 3: Att grusa på det ”traditionella” sättet
Trots att rastren uppenbarligen var en hållbar om än dyr lösning har vi av ekonomiska skäl mest gjort grusjobb hos oss på det traditionella viset, det vill säga:
– Schakta bort lera och matjord.
– Markduk.
– Krossmaterial, exempelvis bergskross på 15–20 centimeter eller mer beroende på hur svag marken är.
– Markduk igen.
– Topplager, exempelvis 0,16-grus, sand eller stenmjöl. Minst 15 centimeter.
– Komprimera med vibrerande platta, så kallad komprimator.
Vad kostar det?
Vad det kostar att grusa en lerig hage hänger på en hel del praktiska förutsättningar och faktorer innan man kommer till själva gruset:
– Maskiner för att schakta (exempelvis grävmaskin), för att frakta bort grävmassor (exempelvis en dumper), för att köra mängder med grus till hagen och planera ut det (exempelvis en stor traktor) och slutligen komprimera ytan (exempelvis med en komprimator). Maskiner kan ju hyras eller köpas in till en verksamhet. Vilket man har möjlighet till.
– Maskinförare. Antingen jobbar man själv och behärskar/lär sig alla maskiner som behövs eller så behöver man hyra in arbetskraft och maskiner. Priser för det varierar mellan kanske 750 och 1 000 kronor i timmen + moms. Frakt för att få maskiner på plats på anläggningen brukar tillkomma också.
– Yta att lägga upp grävmaterial på, exempelvis schaktmassor som ingen vill ha (lera och matjord) vart ska allt det ta vägen? Om ingen yta finns behöver materialet fraktas bort, då tillkommer en kostnad för både transport och eventuell tippavgift.
– Grusmaterial av diverse sorter exempelvis bergskross under och toppmaterial i någon form, exempelvis 0,16-grus som vi har använt. Hör efter med närmsta grusgrop, de är ofta kunniga på sitt material och kan rekommendera vad man ska köpa för ändamålet och hur man beräknar åtgång beroende på markförhållanden.
– Markduk, hittas hos alltifrån de billigaste byggkedjorna till de dyrare.
För att ta lite exempel vad det kostat med de investeringar som gjorts i verksamheten här så kostade det totalt i Metod 2 mellan 35 000 och 40 000 kronor för 100 kvm (10×10 meter) vilket alltså då var för en grusad del i en hage. Vi gjorde totalt två hagar med raster. Att fylla på topplagret i dessa två hagar kostar cirka 5 000 kronor + moms per år för 30 ton grus och räcker då till ett 10 centimeter tjockt lager.
Att inte välja raster blir förstås billigare, att i stället ta bergskross och lägga mer markduk som i Metod 3. Rastren gjorde vi som ett test då. I dag gör vi all grusning ”traditionellt” enligt Metod 3. Det är ungefär samma underhållskostnad på dessa två metoder i dag, men från början stod rastren emot leran fler år än vad den traditionella metoden har gjort.
Gällande maskiner kan man göra väldigt mycket mer än man kanske tror med en sådan här liten krabat, en Avant 420 som har gått varm dagligen sedan den införskaffades för sex år sedan.
Är det värt det?
Så klart är det helt fantastiskt att ha åtminstone en grusad yta i en lerig hage, stor nog för hästarna i hagen att samsas på. Att grusa en hel hage är jag tveksam till om det är nödvändigt, leriga hagar har sina fördelar när det kommer gräs och hästarna har något att sysselsätta sig med. Min personliga åsikt om det är nog nej, jag skulle inte tycka att det var värt det ur ekonomisk synvinkel. Men en grusad del, ja. Grusade sjukhagar – ett måste anser jag.
Lerrelaterade skador?
Förutom det uppenbara i att ingen önskar sig lera i julklapp så finns det ju andra aspekter i det här. Visst är det så att olika material hästen vistas på betyder olika sorters problem eller inte. Sand kan leda till sandkolik, lera till mugg eller strålröta, grus till hovbölder om man har otur, gräs till fång eller fetma.
Snö kan jag inte komma på något dåligt med just nu. Snön har en tendens att lösa många problem, ingen lera, solen tittar gärna fram och det finns plötsligt så många fler ”ridvägar”…? 
Lerig mark innebär inte per automatik att en häst får mugg. Det är både hästens förutsättningar och lerans bakteriestatus som avgör det. Kanhända skor inte vill sitta på ibland och visst är känsliga hästar känsliga även för lera kanske. Men efter en lång tids drift av anläggningen ”Lerholmen” så får jag nog konstatera att det är förvånansvärt lite problem för hästarna med leran.
Slutliga tips!
Vi är nog trots allt många som längtar så efter grus eller ännu mer grus om vi redan har. Här är lite tips från mig till er – som kanske är hyresgäster eller hyresvärdar på anläggningar som inte har grusade hagar – kring hur ni kan tänka och resonera kring det här:
Som hyresgäst – tänk efter innan du väljer stallplats. Väl på plats har du accepterat förutsättningar och avtal. Vädret går inte att styra. Om du vill föreslå en utveckling av den anläggning där du står uppstallad, fråga alltid, det ska man göra och gärna komma med kreativa idéer. Men fundera på vad du är beredd att betala extra för, är det värt att hyran kanske stiger markant för att få en grusad del i hagen eller en hel hage? I så fall – berätta gärna det.
En businessinriktad verksamhet med en engagerad hyresvärd vill utvecklas under rätt förutsättningar, men inte under krav att kostsamma investeringar ska ingå i en redan befintlig hyra som är beräknad på och avser annat.
Som hyresvärd – var noga att ge en sann och tydlig bild av hur marken/hagar på din anläggning beter sig under olika delar av året för att undvika att x antal hyresgäster får sig en chock när regnet kommer och ”förstör”. Räkna på och fundera över om din verksamhets målgrupp är villig att betala mer i hyra.
Kommer investeringen betala tillbaka sig eller är det nyhetens behag? Hur ser marknaden ut, har varje stall runt ditt grusade hagar, blir du konkurrenskraftig prismässigt? Hur ser tillgången ut på kunnig arbetskraft, tid och maskiner? Prioritera störst behov först.
Med vänliga hälsningar,
Ditte Lindbom
Det jätteenkelt att lägga upp annonser på Hippson Market, oavsett om du säljer som privatperson eller som företag. Som säljare bestämmer du själv när du vill lämna ut dina kontaktuppgifter och många av användarna är verifierade med BankID, vilket ger en extra trygghet.
Publicerar du en annons under kategorin "Hästar/Allround" visas den just nu även på Hippson.se. Behöver du hjälp kan du kontakta oss via: info@hippsonmarket.se
| Läst 337536 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Foto: Privat
Att drabbas av kvarka är det sista en hästägare vill vara med om. Emma Nilsson driver Hässleberga Horse Center, där ett par hästar har drabbats av kvarka. Genom ett inlägg i sociala medier, som Hippson har fått tillstånd att dela här i Gästbloggen, vill hon uppmana flera att prata om smitta och inte skämmas för att man fått in det i stallet. För att kunna stoppa smittan behöver man vara ärlig, menar hon.
"Folk måste få se sanningen och vi försöker sprida den erfarenhet som vi samlar på oss genom denna vidriga sjukdom", säger Emma.
Obs. Varning för starka bilder längst ned i inlägget.
Kvarka, vi har blivit drabbade av kvarka.
/Emma Nilsson
| Läst 18775 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Foto: Elisabeth Elmseld
"För två veckor sedan körde jag punktering. I samband med bytet av detta hjulet insåg vi att ett hjullager var totalt kollapsat.
Efter att dessa två saker blivit bytta körde jag min gula unghäst ner till grannen för löshoppning. Hon var riktigt dum att köra (vilket hon aldrig varit innan). Jag bortförklarade detta med att hon var i brunst och kanske därför var stökig.
Dock gjorde min tävlingshäst likadant de två gånger jag körde henne efter detta, dock bara i vänster svängar. Denna häst känner jag utan och innantill. Egen uppfödning, som är mycket resvan. Alltid, ALLTID, stått som ett tänt ljus oavsett vad som hänt när man kört. Så detta gav mig en tankeställare. Nått är fel! Hon försöker säga mig något.
Såååå jag lånade en kompis släp och körde en sväng med min häst. Och hon stod återigen stilla. Och då kom jag på incidenten några dagar tidigare med unghästen. Det är definitivt något mer fel på min släp!
Så en kompis fick köra mig ett varv i släpen, och jodå. Mycket riktigt. Vibrationer och missljud.
Idag byttes övriga hjullager på släpen. Två av tre var brända/överhettade, ett av dem mer än de andra.
Så summa summarum. Lyssna på era hästar om de plötsligt blir "dumma". Det finns en anledning.
Imorgon åker vi på tävling. Förhoppningsvis är allt lika lugnt som vanligt då.
Var rädda om varandra!"
Guns N'Roses på Breeders Trophy hösten 2022
Guns N'Roses på Breeders Trophy hösten 2022
| Läst 33926 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Till startsidan för Gästbloggen »
Här hittar du alla våra husbloggare
Inbjudens senaste
- Gästblogg: "Så vinner du kriget mot leran"
- Gästblogg: Om skammen om smitta
- Gästblogg: Vikten av att lyssna på sin häst!
- Att börja i fel ände …
- Helena Mansén: "Mycket mer än ”bara” två awards"
- Gästblogg: Ha koll och undvik sandkolik
- Svullna hästben – vanligt förekommande på sommaren
- Gästbloggen: Hovslagarens uppmaning i torkan
- En sannsaga med ponnyerna Frippe och Svante
- Gästblogg: Smarta boende-lösningen i samband med meeting
- Gästbloggen: Vad händer med din häst när du dör?
- Hästen Golden om att tävla: "Då skulle domaren varit med"
- När det som inte får hända händer
- Dags för pälsfällning – tänk på det här
- Även ryttarrehabilitering måste få ta tid
- Tre elitidrottares imponerande väg till guldet
- Kerl, 30 år – den bestämda hästen som vann familjens hjärta
- Gästblogg: Vikten av att matcha unghästen rätt
- "Hemskt, dyrt, läskigt och alldeles, alldeles underbart"
- Cilla om stallkonflikter och att säga hej
Arkiv
- Mars 2023
- Februari 2023
- December 2022
- Augusti 2022
- Juli 2022
- Juni 2022
- Maj 2022
- April 2022
- Mars 2022
- Februari 2022
- December 2021
- November 2021
- Augusti 2021
- Juni 2021
- April 2021
- Mars 2021
- Januari 2021
- November 2020
- Oktober 2020
- September 2020
- Augusti 2020
- Juli 2020
- Juni 2020
- Maj 2020
- April 2020
- Mars 2020
- Februari 2020
- Januari 2020
- December 2019
- November 2019
- Oktober 2019
- September 2019
- Augusti 2019
- Juni 2019
- Maj 2019
- April 2019
- Mars 2019
- Februari 2019
- Januari 2019
- December 2018
- November 2018
- Oktober 2018
- September 2018
- Augusti 2018
- Juli 2018
- Juni 2018
- Maj 2018
- April 2018
- Mars 2018
- Februari 2018
- Januari 2018
- December 2017
- November 2017
- Oktober 2017
- September 2017
- Augusti 2017
- Juli 2017
- Juni 2017
- Maj 2017
- April 2017
- Mars 2017
- Februari 2017
- Januari 2017
- December 2016
- November 2016
- Oktober 2016
- September 2016
- Augusti 2016
- Juli 2016
- Juni 2016
- Maj 2016
- April 2016
- Mars 2016
- Februari 2016
- Januari 2016
- December 2015
- November 2015
- Oktober 2015
- September 2015
- Augusti 2015
- Juli 2015
- Juni 2015
- Maj 2015
- April 2015
- Mars 2015
- Februari 2015
- Januari 2015
- December 2014
- November 2014
- Oktober 2014
- September 2014
- Augusti 2014
- Juli 2014
- Juni 2014
- Maj 2014
- April 2014
- Mars 2014
Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist
Kundtjänst: info@hippson.se
Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad
Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.