Gästbloggen - Att tämja hästar i Uruguay – uppdraget avslutat
MAR
31
2015

Att tämja hästar i Uruguay – uppdraget avslutat

Klicka på en bild för att starta bildspelet.
OM DENNA GÄSTBLOGG
Sara Hiller är iväg på världens äventyr i Uruguay. I Gästbloggen berättar hon vid ett par tillfällen under sin vistelse om kulturkrockar, vilda unghästar och om hur Monty Roberts kan komma till hjälp på andra sidan jordklotet.

Hej,

Nu är jag hemma i vackra Sverige igen! Jag älskar Sverige, men landet visade sig inte direkt från sin bästa sida när jag landade på Arlanda i fredags eftermiddag. Det var med blandade känslor jag reste hem ifrån Uruguay efter att ha spenderat drygt 10 veckor med att träna hästar och två veckors semestrande. Det är alltid lite sorgligt att säga hejdå till hästar som man tränat en lite längre period, men samtidigt kände jag mig redo att åka hem och komma igång med mitt företag lite mer ordentligt. Jag startade en enskilda firma, Svea Hästkraft, förra året men har bara haft enstaka kunder då jag haft fullt upp med en massa annat men nu när jag är hemma igen ska jag lägga ner mer tid på att träna hästar i Sverige och utbilda hästägare i att hantera sina hästar på ett säkert och effektivt sätt.

Men nu är ni är säkert nyfikna på hur det gick det med alla hästarna i slutändan?!
Vi hade ju en hel del hästar att jobba med, totalt 34 st varav 5 var inridna. Vissa var bara inne ett par dagar, andra ett par veckor och bara tre av dem var med från början till slut. Målet med träningen var att ge Mimi (15åriga dottern i familjen) så goda förutsättningar som möjligt att fortsätta arbetet när jag åkt hem. Hästarna ska inte användas i någon verksamhet utan bara som ridhästar åt familjen och då de nu hade blivit ganska många behövde familjen hjälp att få koll på läget. De första två veckorna hade vi även Jenny Alroth från Finland med oss. Hon är också certifierad Monty Robertsinstruktör. Då fokuserade vi mest på att trimma Mimi så att hon och jag skulle vara ett bra team när Jenny åkt hem. Efter det körde jag och Mimi stenhårt med hästträning och brainstorming och problemlösning till Mimis sommarlov var slut.

Mot slutet av sommaren fick vi ut en kille som skulle hjälpa oss att vara första ryttare på de hästar som var redo för det och han hann sitta på tre av pållarna innan Mimi skulle tillbaka till skolan i Montevideo. Jag oroade mig ju lite för språket då jag först tänkt mig att han skulle få hänga lite på hästen och sen kliva ner och sen hänga på hästen, medan jag ledde ett par steg innan han satt upp på riktigt och jag hade svårt att se framför mig hur vi skulle göra detta utan att prata samma språk. Nu löste det sig på så sätt att Damian, som killen heter, fick göra på sitt eget vis och sitta upp på egen hand medan vi andra såg på och hoppades att han visste vad han höll på med. Det gjorde han. Han var väldigt smidig och satt upp och av flera gånger innan han bad hästen att börja röra på fötterna lite.

Bockade av både sadel och ryttare
Med Miss Sofie blev det lite tokigt för hon for iväg och bockade en hel del tills sadeln tillslut åkte av och Damian fick "hoppa av i farten". De där gauchosadlarna verkar lite svåra men då han helst ville ha sin egen sadel och då vi inte direkt hade något bättre alternativ fick vi helt enkelt ta vad som fanns. Damian sadlade om och satt upp igen och efter ännu lite mer bockande lugnade hon sig och kunde skrittas runt i rundpaddocken. Med nästa häst Quila fick jag vara med inne i rundpaddocken och hålla i henne i en lång lina fäst i Dually-grimman vilket jag tror var en bättre ide då jag kunde hålla henne hos mig mer så hon inte kunde fara iväg på samma sätt och få upp fart. Quila var spänd och kastade sig bakåt någon gång när Damian satt upp men han höll sig så lugn och pratade och klappade henne hela tiden lugnande så hon blev mer och mer bekväm med honom på ryggen. Efter ett antal upp och avsittningar ledde jag dem runt i rundpaddocken vilket gick super bra. Lite spänd och fundersam var hon men hon följde med fint utan att bocka.

Damian gjorde även en annan lite lustig grej där han mjukt tog på hästens sidor och rumpa och sen passerade han på armslängds avstånd bakom hästen, alltså precis på lagom avstånd att bli sparkad. Jag förstod det som att han gjorde det i syfte att bygga förtroende hos hästen att den skulle våga ha honom bakom sig i sitt blinda fält för ett ögonblick och lita på att han inte skulle göra den illa vilket i sig är en god tanke, men det skulle aldrig falla mig in att gå precis på det anstånd där hästen har mest kraft om den sparkar, särskilt då vi tidigare sett att Quila faktiskt kunde ta till bakbenen om hon blev skrämd. Nu blev han inte sparkad som tur var och han berättade senare att han även brukade "tömköra" hästen från svansen. Han gick alltså bakom hästen och höll i ett par strån från svansen för att styra hästen. Tror det också handlar om att hästen ska lita på att man kan vara bakom den men att gå på svanslängds avstånd bakom oinridna hästar är kanske inget jag rekommenderar.

Förutom Sofie och Quila fick han även sitta upp på Henry, en häst som vi hade inne från allra första början men släppte ut för att han var så ung och vi hade andra hästar som behövde jobbas mer. Mot slutet av sommaren räknade de efter lite noggrannare och kom fram till att han ändå var 4 år och inte 2 som de tänkte först så då tog vi in honom igen och lät Damian sitta på honom en stund. Henry var en av hästarna som hade vuxit upp på familjens lilla gård inne i Salto där de bor och han var alltså van vid att hanteras av människor regelbundet. Han var inte alls lika spänd och orolig över ett det kom en ryttare trots att vi inte lagt ner i närheten av lika mycket tid på att förbereda honom genom att hänga och hoppa bredvid som vi gjort med Sofie och Quila. Det beror förmodligen delvis på att Henry helt enkelt är en lite mer avslappnad häst, men jag är också säker på att han tog det hela med mer ro för att han har mer erfarenhet av människor och därför är mer bekväm över huvud taget när människor är inblandade.

Jobbat med att få hästen trygg
Det finns både för och nackdelar med att hästar har hanterats från tidig ålder. Jag skulle säga att den största skillnaden på att träna vilda hästar och på att träna unga hästar som är vana vid människor är att de vilda hästarna har mer naturlig respekt för människans personliga utrymme medan många unghästar som har hanterats mycket under sin uppväxt ofta har en tendens att nästan sätta sig i knät på en. Det finns självklart olika grader på den här skalan och det bästa är om man hamnar nånstans i mitten. En häst som är överdrivet skygg mot människor behöver man lägga mycket tid på att få att slappna av och känna sig trygg med människor vilket är en utmaning jag och Mimi jobbat mycket med i Uruguay. I andra änden har vi hästar som har hanterats lite för mycket utan att människorna satt några tydliga gränser vilket lätt leder till att hästen blir en buffel som trampar en på tårna eller puttar en ur vägen för att själv bestämma vilket håll man ska gå åt. Med sådana hästar måste man istället jobba mer på att öka avståndet mellan häst och människa.

Under min tid i Uruguay var det först och främst den skyggare sortens hästar vi jobbade med men Join-Up och Dually-grimman fungerar oavsett vilket typ av häst man har, det gäller bara att anpassa sitt kroppsspråk och läsa av varje individ man jobbar med för att avgöra vad man kommer behöva träna mest på. Allra viktigast är att man alltid behandlar alla hästar med respekt och har förståelse för att hästarna bara agerar utifrån tidigare erfarenheter. Bara för att en häst beter sig respektlöst mot mig får jag inte tappa humöret eller ta till våld utan det är genom att på ett tydligt och konsekvent sätt sätta gränser som man kan få en sådan häst att respektera människor igen. Dually-grimman är i många lägen ett perfekt hjälpmedel för att sätta de här gränserna, utan att göra illa hästen. Om hästen t.ex. är svår att leda för att den knuffar på en och inte stannar där man vill stanna så ser man till att sätta en tydlig gräns på hur nära eller hur långt fram hästen får gå och så fort hästen kliver över den gränsen ger man hästen en negativ konsekvens genom att bestämt backa hästen tillbaka och förbi gränsen den passerade. Genom att konsekvent ge den här negativa konsekvensen för negativt beteende får man en häst som respekterar människans utrymme och blir enklare att hantera. Backandet kan sen se lite olika ut beroende på hur stort övertramp hästen gjorde. Om den bara försiktigt tog ett steg för nära kan man lika fint be hästen ta ett steg tillbaka, men om den är helt ouppmärksam på en, puttar en åt sidan och nästan trampar en på foten då är det snabbt backande ett par tre meter som gäller. Hästar lär sig bäst om de både får beröm för vad de gör rätt och tillrättavisning när de gör fel, det gäller bara att använda rätt sätt för att belöna och tillrättavisa hästen.

Det jag tycker har varit häftigast med att jobba med vilda hästar är att man blir medveten om alla sina rörelser på ett helt annat sätt än när man jobbar med mer tama hästar. Kliar man sig på näsan vid fel tillfälle kan man råka skrämma hästen och man får börja om från början lite. Sen är det spännande att se hur de successivt vänjer sig vid större och större rörelser, för i längden är det är ju ohållbart att jobba med hästar som inte klarar av att man kliar sig på näsan. Nackdelen med att låta hästarna gå flera år utan att hanteras alls är att de hinner bli stora och starka och om de skadar sig blir det väldigt svårt att sköta om såren. Därför tycker jag ändå att det är en bra ide att hantera sina unghästar redan från att de är små men i lagom mängd. Behåll en bubbla av personligt space runt dig som du själv kan välja när du vill dela med hästen eller inte så det inte blir någon som helst tveksamhet om hur nära hästen får gå. Slarvar man med den gränsen får man snart blåa tår.

Ser fram emot arbetet hemma
Min tid i Uruguay har varit otroligt givande för mig både som hästtränare och instruktör då jag förutom att ha fått träna superfina hästar har fått coacha Mimi genom den här upplevelsen. För mig är det det absolut roligaste, att hjälpa hästägare och ryttare förstå sina hästar bättre, då det i sin tur hjälper hästen. Nu ser jag fram emot att få jobba tillsammans med fler ambitiösa hästmänniskor som Mimi som vill få en bättre kommunikation med sin häst vare sig det är för att kunna nå bättre resultat på tävlingar, för att ha roligare tillsammans på träningar eller kanske känna sig säkrare på uteritter. Jag ser även fram emot sommaren då jag ska jobba som ridlärare på världens bästa ridläger på Karlshems gård! Det finns platser kvar så om ni vill träffa mig i sommar är det dit ni ska åka :) Jag tycker det är nått nästan magiskt över ridläger. Man är som i en egen värld och det är hästar och kompisar från morgon till kväll varvat med mellis och fika och studsmatta och lekar. Kan knappast bli bättre J

Sist men inte minst vill jag bara tillägga att om ni någonsin får chansen att resa till ett annat land och jobba med hästar, tacka ja! Man lär sig så otroligt mycket av att se olika miljöer och olika sorters hästhållning och även om man inte håller med om precis allt eller till och med tycker att vissa saker är helt förfärligt så kan man bara göra en skillnad om man tar del av det som är annorlunda och gör sitt bästa för att påverka det man kan. En av de viktigaste sakerna för att kunna göra en skillnad är att hela tiden försöka lära sig själv så mycket man kan och samtidigt vara öppen för diskussion. Ibland kan det vara svårt att veta vem man ska tro på i en bransch där en del verkar tycka att de vet bäst och ibland håller folk fast vid gammal kunskap eller till och med felaktig information. Därför vill jag uppmuntra folk att vara källkritiska och kolla upp fakta istället för att bara lita på vad boxgrannens ägare sagt. Lär av varandra, men läs även på i böcker, gå kurser, försök att läsa av hästen och hitta på många roliga saker med era hästar. På så sätt tror jag att man får roligare med sin häst och att hästen får det roligare med oss!

Hoppas vi ses i framtiden och ni får gärna höra av er om ni är intresserade av att veta mer om Join-Up eller vad jag hittar på i framtiden. Maila mig på saraisabel@live.se. Snart kommer jag även starta upp min hemsida, sveahastkraft.se Vill man läsa mer om träningen i Uruguay kan man läsa på min privata blogg sara-hiller.blogspot.se

Hörs och ses!
// Sara Hiller

Missa inte bildspelet i toppen av inlägget!

Läs Saras förra gästbloggsinlägg här

taggar


liknande webbartiklar


Läst 20148 ggr





Fler inlägg

MAR
17
2020

Gästblogg: Hovslagarens uppmaning i coronatider

Hovslagarens uppmaning i coronatiderArkivfoto: Adobe Stock och Privat (infälld)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Peter ”Peppe” Frosch är utbildad och examinerad på Hovslagarskolan i Skara, han har gesällbrev inom yrket samt har genom årens lopp fortbildat sig återkommande genom hovslagarföreningen. I ett inlägg på Facebook förklarar han för sina kunder att han kommer arbeta som vanligt i coronatider – men uppmanar samtidigt att man bör tänka till kring smittspridningen. Vi har fått tillåtelse att låna hans text. Läs mer om ”Peppe” här

Nu är det dags att börja jobba igen efter lite ledighet. Under ledigheten har ju detta med coronaviruset exploderat och tyvärr far ju information och desinformation runt snabbt på sociala medier.

Jag tänker undvika att drabbas av panik och ta allt lugnt och sansat. Jag kommer att jobba på som vanligt med mina skoningar. Är ju även något som jag måste göra av djurhälsoskäl. Jag är inte särskilt orolig för mig, men däremot för de som tillhör riskgrupperna. Så jag kommer jobba på som bokat. Men är ni sjuka ser jag helst att ni inte kommer till stallet utan hör av er till mig innan jag ska dit, för eventuell ombokning eller att jag om möjligt skor ensam. Givetvis kontaktar jag er kunder om jag skulle känna mig sjuk. Gäller även er som jobbar i stallen och inte kan vara hemma av djurhälsoskäl, är ni krassliga så meddela det och håll ett vettigt avstånd från oss andra om möjligt.

När vi ses i stallet får vi nog tyvärr undvika kramande eller handskakande ett tag framöver och extra viktigt är att jag har möjlighet till handtvätt med tvål och vatten när jag är klar hos er. Bra om det finns pappershanddukar eller dylikt att torka sig på, vanliga handdukar kan vara en smittkälla. Risken finns ju nu när allt stänger igen att vissa av er kan få problem med att betala era räkningar. Så hör ni bara av er innan räkningen förfaller, med ett vettigt skäl, går det alltid att lösa med en tillfälligt förlängd betalningstid.

Var rädda om er, få inte panik och tvätta händerna!

/Peppe


Läst 20640 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
15
2020

"Ridning som terapi – en livsnödvändig behandling"


Foto:  Camilla Johansson–Stark

OM DENNA GÄSTBLOGG
Lars Mullback är författare, journalist och filmregissör. Han är också CP-skadad och började tidigt på ridskola i en grupp för personer med funktionshinder. Lars har tävlat en del i distansritt och familjen har haft egna hästar i över 20 år. Lars vänder sig mot att Västra Götalandsregionen väljer att dra in ridterapin i länet. Tillsammans med dottern Gintare har han skrivit en debattartikel som vi publicerar här i Gästbloggen.

Sjukvården i Västra Götaland har beslutat att lägga ner ridterapin. Det är förmodligen svårt för de flesta att förstå vad ett sådant beslut innebär, för de som drabbas. Det är till och med svårt att förklara betydelsen i en sådan här debattartikel. Vi ska här försöka att verkligen förklara vad det betyder när vi skriver att ridning som terapi är en livsnödvändig behandling, för ett fåtal funktionshindrade. En behandling som gör att de kommer ur sin fysiska och/eller psykiska instängdhet.

För de flesta är ridning fritid och avkoppling, för några ett yrke. Det mesta i våra liv är utbytbart och enkelt. Om vi inte trivs i stallet kan man oftast byta. Till och med våra hästar är utbytbara. Det är naturligtvis tungt och mycket uppslitande om vi inte längre kan rida den häst vi älskar. Men de flesta av oss är så lyckligt lottade att det finns ett liv på andra sidan med många valmöjligheter. Visst saknar vi våra första hästar, Sally och Marwin och Trixie, men livet går vidare och nu börjar vår nya älsklingshäst – Coyt – växa in i rollen som den fantastiska, som passar in i just vår familj. Att livet är utbytbart och enkelt, betyder alltså inte att det saknar sorg och svårigheter. Det betyder att de flesta av oss har kapacitet att klara motgångar och förändringar.

Det är 48 barn och vuxna i Västra Götaland som drabbas när sjukvårdens habilitering lägger ner ridterapin. För dessa finns inga val på andra sidan, ingen annan ridskola att välja. För dessa 48 människor har mycket svåra funktionshinder. De har svårt att röra sig, ofta är de också så inåtvända av neuropsykiatriska problem att till och med föräldrarna har svårt att fånga deras uppmärksamhet och tolka deras vilja. Ridterapin väcker många gånger dessa människor att börja förstå sin omgivning och vakna till just människor.

Det är viktigt att komma ihåg att de 48, som har fått ridterapi i Västra Götaland, inte alltid räknats som människor. Vi har faktiskt bara betraktats som människor i 70 år. Så sent som på 1940-talet diskuterades avlivning inom svenska läkarkretsar, ”för många torde det inte finnas någon som helst tvekan om det berättigade i ett avlivande” skrev överläkare på Vipeholmsanstalten Dr Fröderberg 1943, enligt en FoU-rapport. Innan dess hade dessa barn fått bo i stallet eller på fattighem, och dog alltför tidigt i brist på kärlek och omvårdnad.

Men tack vare att Sverige blev en demokrati under 1900-talet och folket valde att välja politiker som stod för humanitet och för alla människors rätt till ett värdigt liv, så bestämdes att också svårt funktionshindrade skulle tillhöra samhället och omfattas av samma rättigheter som alla andra. Något som kallades habilitering växte fram på 1950-talet och fick uppdrag att hitta sätt att ge dessa mycket utsatta och rörelsehindrade människor ett värdigare liv.
Skolor byggdes upp för att utbilda oss svårt funktionshindrade att klara livet MED våra funktionshinder, för redan då visste man att allt inte går att bota. Vissa saker måste man lära sig att leva med. Jag, som skriver denna debattartikel tillsammans med min dotter, är svårt CP-skadad. Det var ingen läkare när jag var liten som trodde att jag skulle kunna lära mig gå, tala eller äta själv. Än mindre att jag skulle bli filmregissör, författare och egen företagare med familj och med hästar på en egen gård.

Jag är en av de lyckligt lottade, som föddes 1961. Två år senare fick sådana som jag rätt att gå i skolan. Och att jag över huvud taget fick möjlighet att klara av skolan berodde på att jag redan i förskolan fick vara med i en av Sveriges första handikappridningsgrupper på ridskolan Trekanten i Lerum. Där hittade inte bara min kropp styrka och balans, utan jag förstod även samspelet med hästen, med de som hjälpte mig och med övriga ridgruppen. Det var första steget för att förstå min roll och att det jag gjorde påverkade både hästen och övriga gruppen. Något som är mycket svårt att förstå, när man inte kan röra sig på annat sätt än genom ridningen.

I Radio Göteborg den 2 mars 2020 förklarade Barnhabiliteringens verksamhetschef Neri Samuelsson beslutet om att sluta med ridterapin: ”Vi tittar hela tiden på vilka metoder som ger bästa möjliga effekt till så många som möjligt. När det gäller djur- och hästunderstödd terapi är det en resurskrävande åtgärd.”
De politiker vi har röstat fram under 2000-talet har inte längre humanitet, och alla människors rätt till ett värdigt liv, som huvudambition. Habiliteringens uppdrag är därför inte längre att ge funktionshindrade ett värdigare liv. Habiliteringen är nu mer en del av sjukvården med uppdrag att bota eller lindra, inte att utveckla, utbilda och lära oss att leva MED våra funktionshinder som inte går att bota.
Huvudambitionen för de politiker vi röstat fram nu är att hålla budget och säkerställa att det som görs i sjukvården är medicinskt effektivt, oavsett om människovärdet urholkas. Därför säger Barnhabiliteringens verksamhetschef Neri Samuelsson vidare till Radio Göteborg: ”Vi har andra insatser som denna patientgrupp kan få med andra behandlingsmetoder.”

Vilka andra behandlingsmetoder menar då verksamhetschefen? Ett exempel är "Constraint Induced Movement Therapy" (på svenska "framtvingad rörelseterapi") som är en behandlingsform som passar medicinsk mätmetod. Terapin går ut på att man spänner fast barnets bättre hand, två timmar varje dag i åtta veckor. Barnet får leka efter bästa förmåga med sin bästa hand fastbunden i en ”förhållandevis bekväm” vante enligt professor Ann-Christin Eliasson. Tanken är att barnet på så sätt ska tvingas träning av den svagare kroppshalvan, utan att det krävs att habiliteringspersonal deltar.
Andra medicinskt effektiva metoder är att spänna fast spastiska barn i rullstolar, ståskal och på tippbrädor. I klartext betyder det barnhabiliteringens verksamhetschef Neri Samuelsson säger att det är mindre personalmässigt resurskrävande och medicinskt effektivare att använda tvångsbetonade behandlingar än ridterapi.

I övriga samhället är tvång och bältning i stort sett bannlyst, bland annat för att det pacificerar. Men att funktionshindrade bältas och pacificeras saknar tydligen betydelse, då de medicinska mätmetoderna tar hänsyn till detta. Ridsverige är en stor rörelse. Vi vet alla hur viktigt ridning är på många nivåer. Ridskolor runt om i landet kommer säkert fortsätta med handikappridning. Det är ridterapin som läggs ner. Alltså ridning för de allra svårast skadade, de som behöver sjukgymnast och annan kvalificerad personal för att klara att rida, alltså de som inte ens klarar handikappridning.

Över 1 500 har redan skrivit under uppropet ”Var med och rädda ridterapin. Skriv under!”. Om det är för dyrt att låta svårt funktionshindrade rida, dröjer det inte länge innan vår rätt att gå i skolan också ifrågasätts. Hjälp till att stoppa devalveringen av människovärdet.

Lars och Gintare Mullback


Läst 24108 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
09
2020

Dressyr med inslag av western: ”Gör underverk att gå utanför sin komfortzon”

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hilda Andersson är 20 år gammal. Till vardags har hon tränat och tävlat sitt tioåriga sto i dressyr på lokal respektive regional nivå, men vardagen ändrades helt och hållet för ungefär fyra månader sedan. I slutet av oktober förra året beslutade hon sig nämligen för att flytta till Kanada under ett års tid, i hopp om att få uppleva en annan del av ”hästvärlden”. Hon landade på en gård som drivs av ett pensionerat par och disciplinen som de tävlar i är cutting. I texten nedan reflekterar hon över om dressyren kan ta efter westernridning och vise versa.

Det sägs att det ska vara utvecklande att gå utanför sin egen komfortzon och utsätta sig själv för nya prövningar. För bara ett par månader sedan trodde jag att det inte var mycket mer än ett av alla uttjatade talesätt, men nu i dag har jag verkligen förstått den fulla innebörden av det hela. Denna insikt, som jag väljer att kalla det, kom till mig tack vare att jag beslutade mig för att flytta över till Kanada och leva på en westerninspirerad gård.

Innan jag börjar berätta vidare så låt mig spola tillbaka bandet. Liksom många av er har i stort sett hela min uppväxt varit präglad av hästar och ridning i alla dess former. Min mamma red så gott som samma dag jag föddes, jag låg och sov i vagnen ute i stallet under tiden som mina föräldrar fixade med hästarna och min första egna häst var en envis liten shettis som inte dansade efter någons pipa.
Som liten testade jag på både hoppning och dressyr men jag fastande relativt snabbt för dressyren. Jag drogs till dess elegans och hur vackert det var när häst och ryttare graciöst skred fram över dressyrbanan. Samma år som jag fyllde åtta deltog jag i min första dressyrtävling, en lokal Lätt C:2 tillsammans med min chockerande söta B-ponny Fantomen. Trots lågmälda resultat så fångade den dagen mitt intresse och sedan dess har jag varit som fastklistrad i dressyren.

Nu så här tolv år efter min tävlingsdebut kan jag konstatera att jag har blivit en av alla inbitna dressyrfantaster. Jag är alltså en av alla dem som passar in i stereotypbilden över den så kallade typiska dressyrryttaren. Det går inte en dag där jag inte vill sitta och fila på formen, jag lägger ner timmar och åter timmar på att putsa och rengöra all utrustning in i minsta lilla detalj inför varje tävling och så fort minsta moln skymtas på himlen väljer jag att lägga täcke på min häst. Med andra ord kan man säga att jag har en viss tendens till att behandla min häst likt en porslinsfigur. Inget fel med det, men jag kan nu konstatera att det finns flertalet hästmänniskor där ute i världen som har ett annat sätt att se på saken.

För cirka tre månader sedan förändras nämligen mitt liv helt och hållet då jag lämnade tryggheten hemma och allt jag var bekväm med för att bege mig av till andra sidan Atlanten och mina drömmars land, Kanada. Ett av målen med resan var att jag ville utforska en annan del av hästvärlden. Exakt vad det var jag ville utforska var aningen oklart, men jag har sedan länge drömt om att få testa på att rida western.
Det visade sig dock vara svårare än jag trodde att finna ett ställe som erbjöd mig möjlighet att göra just detta, men efter en del om och men lyckades jag slutligen komma till en mindre hästgård i västra Kanada som ägs och drivs av ett otroligt trevligt pensionerat par. Mannen ägnar sig åt westernridning, och mer specifikt åt en disciplin som kallas för cutting. Om ni, liksom jag, inte är helt på det klara med vad det innebär så kan jag försöka förklara det mest väsentliga. Cutting innebär kortfattat att man tillsammans med sin häst ska driva ut en ko från flocken för att sedan hindra den från att springa tillbaka dit innan man har arbetat klart med den.

Trots att jag var medveten om att jag skulle rida western så fick jag mig en smärre chock när jag först kom hit. Givetvis var jag beredd på att det skulle vara en hel del som skilde sig åt jämfört med ridningen hemma, men inte var jag beredd på att det skulle vara så pass stor skillnad. Inte enbart rent ridmässigt utan även hur de hanterar sina hästar i största allmänhet.

Av denna anledning blev det ett par problematiska första veckor för mig, då jag slogs mot alla skillnader och allt som de gjorde annorlunda. Om sanningen ska fram tyckte jag näst intill att allt de gjorde var fel. Nu efter fyra månader har jag dock kommit till insikten att det aldrig var de som gjorde fel utan att det helt och hållet berodde på att det var så långt ifrån vad jag är van vid.

Under min tid här har jag inte enbart lärt mig att uppskatta skillnaderna utan jag har även börjat inse att det finns en del som vi borde lära oss av varandra. Något som jag verkligen uppskattar hos cowboyhästarna är nämligen deras temperament och vilja till att arbeta.

Oavsett om det är en tvååring som precis har börjat bli inriden eller om det är en åttaåring som är på toppen av sin tävlingskarriär så är de lugna och harmoniska. När de arbetar med en ko eller liknande så är de minst sagt på alerten, men sekunden efter kan de även stå fullkomligt avslappnade. De utstrålar en glädje till att vilja arbeta som verkligen smittar av sig på ryttaren. Vi behöver därför aldrig på något sätt tvinga dem till arbete utan vi behöver enbart vägleda och se till så att de hushåller lite med sin energi.

Tack vare deras härliga temperament är de även väldigt okomplicerade att hantera. Inte bara för vuxna som har hästvana sedan 20 år tillbaka utan även för en liten flicka på fem år som knappt når under sadelkåporna. Man kan alltså säga att det är hästar som riktar sig till alla, och inte enbart de så kallade experterna. Det blir helt enkelt lite mer familjärt och jag uppskattar det faktum att även de högpresterande tävlingshästarna är så pass lugna och harmoniska att vem som helst skulle klara av att hantera dem utan några som helst bekymmer.

Givetvis är jag väl medveten om att det är viktigt att ha i åtanke att det är två vitt skilda grenar inom ridsporten, med två helt olika syften. Av den enkla anledningen krävs det därför olika typer av hästar samt olika träningsmetoder. Jag är även medveten om att de dressyrhästar som ska prestera på en högre nivå behöver ha en gnutta mer energi och temperament för att få den där extra lilla extra utstrålningen. Dock är det viktigt att vi påminner oss själva om att det enbart är ett fåtal professionella dressyrryttare där ute som kräver den typen av hästar.
Majoriteten av oss är helt vanliga hobbyryttare som enbart rider och tävlar för nöjes skull. Därför tror jag att dressyrsporten hade gynnats av att vi valde att ta in lite av cowboyhästarnas lugn i stället för att enbart fokusera på att ta fram den ena toppresterande hästen efter den andra.

Slutligen uppskattar jag det faktum att westernridning och själva hanteringen av hästarna bygger på att det ska vara praktiskt och enkelt genomförbart. Under min tid här har jag lagt märke till en hel del finurliga saker som de lär sina hästar. En del av de sakerna får nog stanna inom westernridningen då de kan vara lite knepiga att införa i dressyren, men det finns faktiskt en del saker som jag gärna ser att vi tar efter. Bara en sådan enkel sak som att de lär alla sina unghästar att när en tygel eller ett grimskaft hänger ner i marken så ska de stå stilla.

Man låter helt enkelt dem tro att de är fastbundna i marken när de i egentligen står helt fria. Inte speciellt svårt att lära, men ack så praktiskt. Ytterligare en sak som jag fastnat lite extra för är att de försöker göra det mesta från hästryggen. Exempelvis vänjer de hästarna vid att man ska kunna flytta runt saker på marken från hästryggen, samt att man ska klara av att öppna respektive stänga olika slags dörrar och grindar. Ännu en sak som relativt enkelt att lära sin häst – men det kan bespara oss ryttare en hel del onödiga avstigningar. Egentligen inte några vidare världsomspännande förändringar, men det hade förenklat den vardagliga ridningen en aning.

Givetvis finns det även en hel del i dressyren som jag anser att cowboyerna borde lära sig av oss dressyrryttare. Men vad jag har märkt av än så länge under min tid här är de aningen motsträviga när det gäller förändring. Tills vidare antar jag att jag helt enkelt får nöja mig med att de låter mig komma undan med att sitta om på rätt sittben och räta lite extra på ryggen när vi skrittar av hästarna.

Efter flytten till Kanada och tre månader fyllda med westernridning kan jag nu vara den första att skriva under på att det verkligen gör underverk att våga gå utanför sin komfortzon. Givetvis är det otroligt jobbigt och besvärligt till en början, men det gör minst sagt underverk. Jag är nästan förbluffad över hur mycket det finns kvar att lära sig om hästar och aldrig hade jag kunnat tro att westernridningen har en hel del förmåner som vi dressyrryttare borde anamma.

//Hilda Andersson


"Bilden visar upp en kontrast som jag knappt var kapabel till att föreställa mig. Från att rida med ståtlig hållning iförd proper utstyrsel till att jaga efter kossor med enhandsfattning. Till en början såg jag inte mycket mer än bekymmer i att behöva lära om så gott som allt jag någonsin lärt mig när det gäller ridning, men nu efter ett tag har jag börjat lära mig att se tjusningen i det hela. Det finns så otroligt mycket att lära och aldrig hade jag kunnat föreställa mig att vi dressyrryttare har en hel del att lära av westernridningen."


Läst 32863 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv