Gästbloggen - Att tämja hästar i Uruguay – uppdraget avslutat
MAR
31
2015

Att tämja hästar i Uruguay – uppdraget avslutat

Klicka på en bild för att starta bildspelet.
OM DENNA GÄSTBLOGG
Sara Hiller är iväg på världens äventyr i Uruguay. I Gästbloggen berättar hon vid ett par tillfällen under sin vistelse om kulturkrockar, vilda unghästar och om hur Monty Roberts kan komma till hjälp på andra sidan jordklotet.

Hej,

Nu är jag hemma i vackra Sverige igen! Jag älskar Sverige, men landet visade sig inte direkt från sin bästa sida när jag landade på Arlanda i fredags eftermiddag. Det var med blandade känslor jag reste hem ifrån Uruguay efter att ha spenderat drygt 10 veckor med att träna hästar och två veckors semestrande. Det är alltid lite sorgligt att säga hejdå till hästar som man tränat en lite längre period, men samtidigt kände jag mig redo att åka hem och komma igång med mitt företag lite mer ordentligt. Jag startade en enskilda firma, Svea Hästkraft, förra året men har bara haft enstaka kunder då jag haft fullt upp med en massa annat men nu när jag är hemma igen ska jag lägga ner mer tid på att träna hästar i Sverige och utbilda hästägare i att hantera sina hästar på ett säkert och effektivt sätt.

Men nu är ni är säkert nyfikna på hur det gick det med alla hästarna i slutändan?!
Vi hade ju en hel del hästar att jobba med, totalt 34 st varav 5 var inridna. Vissa var bara inne ett par dagar, andra ett par veckor och bara tre av dem var med från början till slut. Målet med träningen var att ge Mimi (15åriga dottern i familjen) så goda förutsättningar som möjligt att fortsätta arbetet när jag åkt hem. Hästarna ska inte användas i någon verksamhet utan bara som ridhästar åt familjen och då de nu hade blivit ganska många behövde familjen hjälp att få koll på läget. De första två veckorna hade vi även Jenny Alroth från Finland med oss. Hon är också certifierad Monty Robertsinstruktör. Då fokuserade vi mest på att trimma Mimi så att hon och jag skulle vara ett bra team när Jenny åkt hem. Efter det körde jag och Mimi stenhårt med hästträning och brainstorming och problemlösning till Mimis sommarlov var slut.

Mot slutet av sommaren fick vi ut en kille som skulle hjälpa oss att vara första ryttare på de hästar som var redo för det och han hann sitta på tre av pållarna innan Mimi skulle tillbaka till skolan i Montevideo. Jag oroade mig ju lite för språket då jag först tänkt mig att han skulle få hänga lite på hästen och sen kliva ner och sen hänga på hästen, medan jag ledde ett par steg innan han satt upp på riktigt och jag hade svårt att se framför mig hur vi skulle göra detta utan att prata samma språk. Nu löste det sig på så sätt att Damian, som killen heter, fick göra på sitt eget vis och sitta upp på egen hand medan vi andra såg på och hoppades att han visste vad han höll på med. Det gjorde han. Han var väldigt smidig och satt upp och av flera gånger innan han bad hästen att börja röra på fötterna lite.

Bockade av både sadel och ryttare
Med Miss Sofie blev det lite tokigt för hon for iväg och bockade en hel del tills sadeln tillslut åkte av och Damian fick "hoppa av i farten". De där gauchosadlarna verkar lite svåra men då han helst ville ha sin egen sadel och då vi inte direkt hade något bättre alternativ fick vi helt enkelt ta vad som fanns. Damian sadlade om och satt upp igen och efter ännu lite mer bockande lugnade hon sig och kunde skrittas runt i rundpaddocken. Med nästa häst Quila fick jag vara med inne i rundpaddocken och hålla i henne i en lång lina fäst i Dually-grimman vilket jag tror var en bättre ide då jag kunde hålla henne hos mig mer så hon inte kunde fara iväg på samma sätt och få upp fart. Quila var spänd och kastade sig bakåt någon gång när Damian satt upp men han höll sig så lugn och pratade och klappade henne hela tiden lugnande så hon blev mer och mer bekväm med honom på ryggen. Efter ett antal upp och avsittningar ledde jag dem runt i rundpaddocken vilket gick super bra. Lite spänd och fundersam var hon men hon följde med fint utan att bocka.

Damian gjorde även en annan lite lustig grej där han mjukt tog på hästens sidor och rumpa och sen passerade han på armslängds avstånd bakom hästen, alltså precis på lagom avstånd att bli sparkad. Jag förstod det som att han gjorde det i syfte att bygga förtroende hos hästen att den skulle våga ha honom bakom sig i sitt blinda fält för ett ögonblick och lita på att han inte skulle göra den illa vilket i sig är en god tanke, men det skulle aldrig falla mig in att gå precis på det anstånd där hästen har mest kraft om den sparkar, särskilt då vi tidigare sett att Quila faktiskt kunde ta till bakbenen om hon blev skrämd. Nu blev han inte sparkad som tur var och han berättade senare att han även brukade "tömköra" hästen från svansen. Han gick alltså bakom hästen och höll i ett par strån från svansen för att styra hästen. Tror det också handlar om att hästen ska lita på att man kan vara bakom den men att gå på svanslängds avstånd bakom oinridna hästar är kanske inget jag rekommenderar.

Förutom Sofie och Quila fick han även sitta upp på Henry, en häst som vi hade inne från allra första början men släppte ut för att han var så ung och vi hade andra hästar som behövde jobbas mer. Mot slutet av sommaren räknade de efter lite noggrannare och kom fram till att han ändå var 4 år och inte 2 som de tänkte först så då tog vi in honom igen och lät Damian sitta på honom en stund. Henry var en av hästarna som hade vuxit upp på familjens lilla gård inne i Salto där de bor och han var alltså van vid att hanteras av människor regelbundet. Han var inte alls lika spänd och orolig över ett det kom en ryttare trots att vi inte lagt ner i närheten av lika mycket tid på att förbereda honom genom att hänga och hoppa bredvid som vi gjort med Sofie och Quila. Det beror förmodligen delvis på att Henry helt enkelt är en lite mer avslappnad häst, men jag är också säker på att han tog det hela med mer ro för att han har mer erfarenhet av människor och därför är mer bekväm över huvud taget när människor är inblandade.

Jobbat med att få hästen trygg
Det finns både för och nackdelar med att hästar har hanterats från tidig ålder. Jag skulle säga att den största skillnaden på att träna vilda hästar och på att träna unga hästar som är vana vid människor är att de vilda hästarna har mer naturlig respekt för människans personliga utrymme medan många unghästar som har hanterats mycket under sin uppväxt ofta har en tendens att nästan sätta sig i knät på en. Det finns självklart olika grader på den här skalan och det bästa är om man hamnar nånstans i mitten. En häst som är överdrivet skygg mot människor behöver man lägga mycket tid på att få att slappna av och känna sig trygg med människor vilket är en utmaning jag och Mimi jobbat mycket med i Uruguay. I andra änden har vi hästar som har hanterats lite för mycket utan att människorna satt några tydliga gränser vilket lätt leder till att hästen blir en buffel som trampar en på tårna eller puttar en ur vägen för att själv bestämma vilket håll man ska gå åt. Med sådana hästar måste man istället jobba mer på att öka avståndet mellan häst och människa.

Under min tid i Uruguay var det först och främst den skyggare sortens hästar vi jobbade med men Join-Up och Dually-grimman fungerar oavsett vilket typ av häst man har, det gäller bara att anpassa sitt kroppsspråk och läsa av varje individ man jobbar med för att avgöra vad man kommer behöva träna mest på. Allra viktigast är att man alltid behandlar alla hästar med respekt och har förståelse för att hästarna bara agerar utifrån tidigare erfarenheter. Bara för att en häst beter sig respektlöst mot mig får jag inte tappa humöret eller ta till våld utan det är genom att på ett tydligt och konsekvent sätt sätta gränser som man kan få en sådan häst att respektera människor igen. Dually-grimman är i många lägen ett perfekt hjälpmedel för att sätta de här gränserna, utan att göra illa hästen. Om hästen t.ex. är svår att leda för att den knuffar på en och inte stannar där man vill stanna så ser man till att sätta en tydlig gräns på hur nära eller hur långt fram hästen får gå och så fort hästen kliver över den gränsen ger man hästen en negativ konsekvens genom att bestämt backa hästen tillbaka och förbi gränsen den passerade. Genom att konsekvent ge den här negativa konsekvensen för negativt beteende får man en häst som respekterar människans utrymme och blir enklare att hantera. Backandet kan sen se lite olika ut beroende på hur stort övertramp hästen gjorde. Om den bara försiktigt tog ett steg för nära kan man lika fint be hästen ta ett steg tillbaka, men om den är helt ouppmärksam på en, puttar en åt sidan och nästan trampar en på foten då är det snabbt backande ett par tre meter som gäller. Hästar lär sig bäst om de både får beröm för vad de gör rätt och tillrättavisning när de gör fel, det gäller bara att använda rätt sätt för att belöna och tillrättavisa hästen.

Det jag tycker har varit häftigast med att jobba med vilda hästar är att man blir medveten om alla sina rörelser på ett helt annat sätt än när man jobbar med mer tama hästar. Kliar man sig på näsan vid fel tillfälle kan man råka skrämma hästen och man får börja om från början lite. Sen är det spännande att se hur de successivt vänjer sig vid större och större rörelser, för i längden är det är ju ohållbart att jobba med hästar som inte klarar av att man kliar sig på näsan. Nackdelen med att låta hästarna gå flera år utan att hanteras alls är att de hinner bli stora och starka och om de skadar sig blir det väldigt svårt att sköta om såren. Därför tycker jag ändå att det är en bra ide att hantera sina unghästar redan från att de är små men i lagom mängd. Behåll en bubbla av personligt space runt dig som du själv kan välja när du vill dela med hästen eller inte så det inte blir någon som helst tveksamhet om hur nära hästen får gå. Slarvar man med den gränsen får man snart blåa tår.

Ser fram emot arbetet hemma
Min tid i Uruguay har varit otroligt givande för mig både som hästtränare och instruktör då jag förutom att ha fått träna superfina hästar har fått coacha Mimi genom den här upplevelsen. För mig är det det absolut roligaste, att hjälpa hästägare och ryttare förstå sina hästar bättre, då det i sin tur hjälper hästen. Nu ser jag fram emot att få jobba tillsammans med fler ambitiösa hästmänniskor som Mimi som vill få en bättre kommunikation med sin häst vare sig det är för att kunna nå bättre resultat på tävlingar, för att ha roligare tillsammans på träningar eller kanske känna sig säkrare på uteritter. Jag ser även fram emot sommaren då jag ska jobba som ridlärare på världens bästa ridläger på Karlshems gård! Det finns platser kvar så om ni vill träffa mig i sommar är det dit ni ska åka :) Jag tycker det är nått nästan magiskt över ridläger. Man är som i en egen värld och det är hästar och kompisar från morgon till kväll varvat med mellis och fika och studsmatta och lekar. Kan knappast bli bättre J

Sist men inte minst vill jag bara tillägga att om ni någonsin får chansen att resa till ett annat land och jobba med hästar, tacka ja! Man lär sig så otroligt mycket av att se olika miljöer och olika sorters hästhållning och även om man inte håller med om precis allt eller till och med tycker att vissa saker är helt förfärligt så kan man bara göra en skillnad om man tar del av det som är annorlunda och gör sitt bästa för att påverka det man kan. En av de viktigaste sakerna för att kunna göra en skillnad är att hela tiden försöka lära sig själv så mycket man kan och samtidigt vara öppen för diskussion. Ibland kan det vara svårt att veta vem man ska tro på i en bransch där en del verkar tycka att de vet bäst och ibland håller folk fast vid gammal kunskap eller till och med felaktig information. Därför vill jag uppmuntra folk att vara källkritiska och kolla upp fakta istället för att bara lita på vad boxgrannens ägare sagt. Lär av varandra, men läs även på i böcker, gå kurser, försök att läsa av hästen och hitta på många roliga saker med era hästar. På så sätt tror jag att man får roligare med sin häst och att hästen får det roligare med oss!

Hoppas vi ses i framtiden och ni får gärna höra av er om ni är intresserade av att veta mer om Join-Up eller vad jag hittar på i framtiden. Maila mig på saraisabel@live.se. Snart kommer jag även starta upp min hemsida, sveahastkraft.se Vill man läsa mer om träningen i Uruguay kan man läsa på min privata blogg sara-hiller.blogspot.se

Hörs och ses!
// Sara Hiller

Missa inte bildspelet i toppen av inlägget!

Läs Saras förra gästbloggsinlägg här

taggar


liknande webbartiklar


Läst 22488 ggr




Fler inlägg

DEC
06
2021

Annelie tar en sista galopp med Sally Carrera. Foto: Johan Wesslén

OM DENNA GÄSTBLOGG
Annelie Weinehall inledde 2021 med att ramla av och bryta benet. En lång rehab väntade och den här veckan är det dags för ytterligare en operation. Hon vill dela med sig av hur hon har bemötts under den långa rehabtiden. Där lite förståelse lämnas för att läkning tar tid och där attityden många gånger är att det bara är ”upp i sadeln igen” som gäller.

”Jag inledde det nya året på sämsta tänkbara sätt. Den första dagen på 2021, när snön glittrar vackert i vår norrländska by utanför Umeå har jag sådan energi som många av oss känner när vi nyligen skålat in det nya året. Nya möjligheter. Det är dags för årets första ridtur. Jag är i ridhuset på min relativt nya häst, vi har precis börjat galoppera och jag står i lätt sits. Plötsligt blir min häst skrämd av ett mötande ekipage. Hon vänder tvärt och jag hinner i luften tänka "inte huvudet, inte huvudet". 

För några år sedan tävlade jag på Sundbyholm. Vi var felfria fram till det sista hindret i omhoppningen. Jag satsade, ni vet när man vet att det blir långt på linjen och man galopperar på framåt för att räcka till. Hästen lägger in ett sista galoppsprång och klarar hindret felfritt men jag, som tänkte att vi skulle ta av ett galoppsprång tidigare flyger själv i luften och landar på nacken. Jag vet vad rehabilitering innebär, jag vill inte dit igen. 

När jag faller av denna nyårsdag med tankarna om att inte slå i huvudet svarar kroppen upp med att försöka landa på fötter. Jag utbrister "inte bra inte bra inte bra". Sedan säger jag åt Johan, min pojkvän, att ta hästen och ringa ambulansen. 

Smärtan är obeskrivlig. Therese kommer fram, hon jobbar på sjukhuset i Umeå och tar över telefonen från Johan. Jag hör henne besvara frågorna som ställs i den andra änden. Med bestämd röst säger hon; "den ÄR av". Jag sneglar bak, jag har aldrig sett ett brutet ben förut men jag förstår att så där ska inte foten vara. Chocken kommer, det blir kallt att ligga i ridhussanden i minus 20 grader. Det dröjer en timme innan jag lyfts in i ambulansen. 

Jag blir opererad och inlagd över natten. Jag fick beskedet att det tar tre månader innan jag kan rida. Jag tänkte att då har jag ett gäng månader på mig att komma i form och kanske kan jag ändå tävla 130 i höst som planerat. Tankarna snurrar vidare, jag har två hästar som ska tränas och tävlas. Vem kan rida dom i närtid? Efter att jag berättat om olyckan i ett Facebookinlägg får jag hjälp med hästarna. En del kommenterar att de också varit skadade på olika sätt. 

Jag gör en mållista med rubriken "Fotledsfrakturer och vägen tillbaka". Därefter listar jag olika mål att bocka av såsom:

 Stygn tagna och byte av gips 

 Avgipsning 

🟩 Rehabilitering program del 1 

🟩 Rehabilitering program del 2

🟩 Ridning 3 månader efter olyckan

Varje gång ett delmål bockas av firar jag det. Även slutmålet ska firas. När det blir vet jag dock inte för jag har fått addera till exempel fler rehabiliteringsprogram och magnetröntgen tio månader efter olyckan.

Tiden går. I början har jag så ont att jag mest bara sover. Med tiden börjar jag läsa en bok om mindset. Jag har varit oerhört intresserad av mental träning länge och undrar vad jag kan lära mig av den här situationen. När gipset är borta och kryckorna ställs åt sidan kan jag äntligen börja rida. Men det är annorlunda. Benet är otroligt svagt, det har varit ett rejält trauma. Jag rider men kan inte hålla om med båda benen så det känns ostadigt. Men kul! Så otroligt roligt! Jag fokuserar på att rida en av hästarna och hon är på strålande humör dessa dagar då jag precis börjat rida. Jag hade ingen tanke på att vara rädd för att falla av igen. Kollegor på jobbet undrade om jag inte var rädd men det kände jag inte av. Femte dagen som jag red var det mörkt, jag hade pannlampa och red på en åker. Vi började galoppera och ett litet oskyldigt bocksprång i glädje var det enda som krävdes för att jag skulle falla av och landa med huvudet i marken. Jag ringde till Johan och berättade att hästen galopperar hem men att jag är okej, benet slog inte i så jag hade ganska bra nyheter trots avfallningen tyckte jag. Allt är relativt.

Glädjen som jag känt inför att kunna börja rida igen, motivationen för att kämpa mig upp i sadeln fast det gjorde väldigt ont, allt försvann där och då. Jag insåg hur lång väg jag faktiskt har tillbaka till att kunna rida ordentligt igen. Jag hade inte förstått hur svag kroppen kan bli. Jag har sedan tidigare varit relativt skonad från skador, det är min egen uppfattning. 

Så snart jag fått bort gipset började kommentarer komma, "när ska du börja rida" var vanlig och när jag svarade att det blir det datum som läkaren sagt var det som att jag hade svarat fel, som att jag borde sagt att jag redan har börjat fast med gips och kryckor kvar. En kommentar som också kom var "du får rida utan stigbyglar". Ja det känns ju jättekul när jag inte ens kan sitta kvar i ett litet bocksprång. Fotleden behövs med eller utan stigbyglar och jag tror inte att alla förstår att det kan kännas jobbigt att få den typen av kommentarer. Det är precis som att man inte gör tillräckligt. Jag har försökt vara i min egen bubbla men reflekterar över vad synd det är att det finns denna pushande attityd inom ridsporten. 

Det tar ett år för en fraktur att läka, men det är mycket däromkring, trasigt ledband etcetera. Skruvar inopererade för att stabilisera skapar också värk. Jag noterade att vänner som också skadat sig i samma veva som mig börjat tävla och jag hörde min inre röst "kanske är det dags för mig nu, kan hon så borde jag också …" sedan avbröt jag den tanken med ett; "stopp, fokusera på dig själv, vad som är rätt för dig, att jämföra gör ingen gott".

Sommaren kom och till slut började jag hoppa. Jag tävlade även fast det gjorde ont men jag fick göra det jag älskar så det var värt en kompromiss. På tävling kom frågor; "är benet bra nu" och jag blev så förvånad. Från mitt perspektiv var det inte nära bra. Visst jag kunde hoppa men hade ont, jag haltade efter jag ridit men det syns inte alltid för jag valde att gå extra sakta. Jag förstår frågan, att det är av omtanke, även fast jag var långt ifrån bra. Varje skada är unik, jag tror bara att många behöver få upp ögonen för att frakturer inte bara läker sen kan du rida. Det är ofta mer än så. Med detta vill jag öka insikten kring vad en skada kan innebära både fysiskt och mentalt. Ett positivt mindset har hjälpt mig enormt mycket. Jag har tränat upp det under en lång tid. Motgångar kommer ändå men det blir enklare att hantera motgångar med rätt mindset. 


Annelie tävlar med Mood Indigo. Foto: Johan Wesslén

Hur är det nu då? Jag behöver göra om denna resa. Ny operation blir det i veckan för att fixa ledbandet. Att ha ont tar på krafterna men vetskapen om att återigen ha gips och göra uppehåll i ridningen gjorde mig ledsen när jag fick besked från läkaren att vi behövde boka in en operation och att jag kommer behöva gips följt av rehabilitering, igen. Jag var ledsen på kvällen efter jag fått samtalet från sjukhuset. Nästa dag skissade jag på en plan för hur jag bäst kan ta vara på tiden före och efter operationen. För mig är det viktigt att tillåta sig att vara ledsen och besviken, sedan att dra lärdomar från tidigare utmaningar och fokusera på att hantera motgångar så bra som möjligt. Mitt fokus ligger där. Jag har gjort årets sista galopp i ett vackert vinterlandskap och är nu inställd på en tuff period framöver. Med ett så bra mindset som möjligt ska jag göra det bästa jag kan av detta med längtan efter nästa års träningar och tävlingar med mina två fantastiska hästar.

 Jag delar resan på min Instagram @annelieweinehall för den som vill få mer inblick."

//Annelie Weinehall


Läst 5560 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
15
2021

Morning mist
Foto: Adobe Stock och Privat (infälld)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Helena Kättström jobbar som veterinär och har 30 års erfarenhet. På fritiden är hon engagerad som exteriördomare för många raser och föder upp fjordhästar med stuterinamnet Kry. I sin privata blogg, som inlägget nedan kommer ifrån, resonerar hon kring huruvida människan förmänskligar hästen som individ och hon ställer sig frågan hur mycket hästmänniskan verkligen gillar just hästar?

Ibland tror jag att många så kallade hästvänner inte alls gillar hästar. Fast jag tror inte att de håller med eller tänker så.

Gillar du hästar förresten? Alltså på riktigt. Då menar jag att du tycker om hästen som häst och vill att den ska få leva sitt liv som häst. Alltså inte som människa.

Du får gärna vara hästmänniska, för då hoppas jag att du bryr dig om vad som är bäst för hästen. Bäst för hästen som häst då. Inte som människohäst.

Jag ser alldeles för många hästar som får leva ett liv som anpassas efter människornas behov. Det är därför jag undrar om de gillar hästar som är hästar. Jag ska ge några exempel.

Hästar är flockdjur och behöver sin flock för trygghet och trivsel. De vill ha andra hästar som delar på vakten, och de vill bli kliade av andra hästar. Jag tror att detta är en väldigt viktig del i hästars liv, och tror faktiskt inte att de är lyckliga utan riktiga sociala relationer, som är närmare än att se andra hästar eller nosa genom boxgallret.

Ändå går massor av hästar ensamma i sin box och ensamma i sin pyttelilla hage. Man säger att de gör det för att inte bli skadade. Men hur skadade blir de i själen av detta liv?

Hästar är grovfoderätare, som vill ströva långa sträckor i långsam takt och beta många timmar under dygnet. Då mår de bra i själen, och då mår de bra i magen. Med rätt grovfoder behövs det bara kompletteras med salt och mineraler, och så vatten förstås.

Ändå vill vi ge dem en massa kraftfoder, och gärna diverse andra saker i små dyra burkar, för att toppa prestationen, för att de ska bli "slanka" (ingen buk full av fiberrikt grovfoder) och snygga, eller för att vi tror att det går lika bra. På natten får de stå på spån och höet är slut under många, långa timmar.

Hästar har en funktionell päls, med fantastiska egenskaper som gör att de kan stå emot de flesta väder och hålla sig lagom varma och torra. Speciellt om de har en ligghall och tillgång till grovfoder så fryser de nästan aldrig.

Men vi köper täcken, och halstäcken och vi klipper och klipper. Inte bara lite för att lufta vid arbete, utan vi klipper bort hela den fina pälsen, och får köpa ännu mer skydd mot skav. Men det är klart att helklippta och halvnakna så blir de ju nästan som vi, så gott som hårlösa människor.

Och det är väl inget större fel på människor. Men är det en människa som du vill ha så kanske du kan hitta en sådan vän? Låt din häst vara häst, så kommer den att lyssna på dig och ge dig så mycket. Faktiskt sådant som inte människor kan.

De försöker lyssna och förstå oss, och det gör de oftast väldigt bra. Om du verkligen tycker om hästar så försök lyssna på vad som de tycker är viktigt och inte bara vad du skulle välja som människa. Då blir du en riktig hästmänniska och en riktig hästvän.

/Helena Kättström


Läst 32820 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
12
2021


Foto: Tomas Holcbecher

OM DENNA GÄSTBLOGG
Åsa Torninger är frilansskribent, verksamhetschef hos Upplands Bro ryttarförening, tränare, ryttare och banbyggare. I ett Gästbloggsinlägg delar hon med sig av hur hon imponeras av den stora idrottsliga prestation som hopplandslaget gjorde när de red hem guldet i OS. Tre lagryttare som ska hyllas som de elitidrottare de är. Och som är en sann inspiration för en ridsport som sätter hästens bästa i första hand och som visar på vikten av att även ryttaren måste vara en vältränad atlet. 

Jag kan inte sluta förundras, det tar liksom inte stopp, en evig beundran och fascination har slagit rot. Hur kommer det sig att svensk hoppsport tagit sig dit de nu gjort inför världens alla ögon? Peder sa det själv i någon intervju:
– Som ryttare har man en tendens att rida såsom man är som person.
Well, det undgick väl ingen att här hade vi tre stycken fokuserade, lugna, vältränade, disciplinerade, mycket väl förberedda vinnarskallar den ene mer kreativ än den andra. Tre människor som inte hade lämnat något åt slumpen och hade huvudet på skaft när det gällde som mest. Människor som lever ett liv där drömmen är verkligheten. Människor som jobbar extremt hårt för att leva den drömmen och nå sina mål. Som är omringade av passionerade och lika målinriktade medarbetare, långtidssatsande sponsorer, kärleksfulla familjemedlemmar och vänner. Jag får känslan av att tillsammans styr de kosan i en vacker symbios, kantad av mot- och medvind mot målet, dag ut och dag in.

På sociala medier ser man Malin ta milen vecka efter vecka, Peder styrketränar och yogar, jag möter Henrik löpandes i Stockholm city under LGCT-tävlingarna utan en tillstymmelse av att jaga efter andan. De alla rider med en lätthet i sitsen, använder små hjälper, följer hästen minutiöst i dess rörelser framåt och uppåt. Det är som att de tillsammans har lagt grunden och nu slagit fast att denna moderna, medvetna och hästvänliga ridstil är grunden för en svensk hoppryttare var denne än befinner sig – på ridskola, träning eller tävling! 

Självklart kan man tycka att dessa hästar härstammade ur en prestationsavel där energi, kapacitet, lätthet och kvickhet slår högt, kräver en sådan ridning, absolut. Men jag tror att alla hästar med fördel rids mer eller mindre så och om du som ryttare alltid gör ditt bästa för att läsa av hästen, hålla dig själv i en god form psykiskt och fysiskt, inverka i den lätta sitsen, träna klokt och efter hästens förmåga så har du en chans när din All In dyker upp. Att göra det bästa av er tillsammans. Oavsett om du vill tävla eller inte. Det är en modern ridkonst vi har sett utövas nu och den har kammat hem ett olympiskt guld! 

Indiana, All In och King Edward är magiska superstars men ingen av dem hade kunnat hoppa banorna själva eller med en sämre ryttare, den gamla stämpeln att hästen gör jobbet och ryttaren kan hoppa upp bakfull, tung i gumpen och ta ett vinnande varv är för evigt borta, passé och utesluten. Vi ser tre människor vars jobb är elitidrottare. När jag ser intervjuerna, där lättnad och ödmjukhet varvas med beundran för hästen ryser jag och tänker att inser de hur mycket deras insats betyder för bredden, för massan för alla oss som håller på med hästar på något sätt? Med all säkerhet gör de nog det, inom sinom tid. För dagens ryttare – unga som gamla – är dessa tre var och en och tillsammans den ultimata förebilden.  

De lever ett liv där inget fiffel och båg förekommer, där de kan stå rakryggade som personer, där de på olika sätt under sitt liv inhämtat en enorm kunskap om häst och hoppning genom att jobba åt andra mer kunniga, alltid vara nyfikna, ständigt vara på väg framåt utan att gå över lik och alltid, ja alltid försöka förstå hästen. Om du förstår din hästs mentalitet och fysik, förstår att varje häst är en egen individ och vad den behöver för att kunna må sitt bästa och hjälpa dig att uppnå dina drömmar – ja, då är du en bra bit på väg! Och jag tror att du är helt rätt ute om du dessutom lär känna dig själv  dina  utmaningar i vardagen , egenskaper och personliga drag. 

Då kan du rida som du är och vill vara!  

Medaljerna, placeringarna och hela sättet de 18 rundorna reds på är en prestation nästan bortom ord. Vi har haft förmånen att se svensk ridsporthistoria skapas och en vackrare historia har jag nog aldrig i mitt liv sett! 

//Åsa Torninger 


Läst 134406 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Belöningsbaserad hästträning Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 6

– TEMA: Kom längre med tekniken
– Porträtt: Louise Romeike
– Hjärngympa för ryttaren

– Tips från fotografen
– När är hästens karriär över?
– Sissela Smiths favoritövning
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

Omtvistade rättsregler för inackorderingsavtal
Eva Johansson svarar
Vad kan man göra när en inackorderad i ett kollektivt stall inte sköter sina uppgifter?
Eva Johansson svarar
Ramlade av vid veterinärbesök – vad gäller?
Eva Johansson svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.