Gästbloggen - Att tämja hästar i Uruguay – uppdraget avslutat
MAR
31

Att tämja hästar i Uruguay – uppdraget avslutat

Klicka på en bild för att starta bildspelet.
OM DENNA GÄSTBLOGG
Sara Hiller är iväg på världens äventyr i Uruguay. I Gästbloggen berättar hon vid ett par tillfällen under sin vistelse om kulturkrockar, vilda unghästar och om hur Monty Roberts kan komma till hjälp på andra sidan jordklotet.

Hej,

Nu är jag hemma i vackra Sverige igen! Jag älskar Sverige, men landet visade sig inte direkt från sin bästa sida när jag landade på Arlanda i fredags eftermiddag. Det var med blandade känslor jag reste hem ifrån Uruguay efter att ha spenderat drygt 10 veckor med att träna hästar och två veckors semestrande. Det är alltid lite sorgligt att säga hejdå till hästar som man tränat en lite längre period, men samtidigt kände jag mig redo att åka hem och komma igång med mitt företag lite mer ordentligt. Jag startade en enskilda firma, Svea Hästkraft, förra året men har bara haft enstaka kunder då jag haft fullt upp med en massa annat men nu när jag är hemma igen ska jag lägga ner mer tid på att träna hästar i Sverige och utbilda hästägare i att hantera sina hästar på ett säkert och effektivt sätt.

Men nu är ni är säkert nyfikna på hur det gick det med alla hästarna i slutändan?!
Vi hade ju en hel del hästar att jobba med, totalt 34 st varav 5 var inridna. Vissa var bara inne ett par dagar, andra ett par veckor och bara tre av dem var med från början till slut. Målet med träningen var att ge Mimi (15åriga dottern i familjen) så goda förutsättningar som möjligt att fortsätta arbetet när jag åkt hem. Hästarna ska inte användas i någon verksamhet utan bara som ridhästar åt familjen och då de nu hade blivit ganska många behövde familjen hjälp att få koll på läget. De första två veckorna hade vi även Jenny Alroth från Finland med oss. Hon är också certifierad Monty Robertsinstruktör. Då fokuserade vi mest på att trimma Mimi så att hon och jag skulle vara ett bra team när Jenny åkt hem. Efter det körde jag och Mimi stenhårt med hästträning och brainstorming och problemlösning till Mimis sommarlov var slut.

Mot slutet av sommaren fick vi ut en kille som skulle hjälpa oss att vara första ryttare på de hästar som var redo för det och han hann sitta på tre av pållarna innan Mimi skulle tillbaka till skolan i Montevideo. Jag oroade mig ju lite för språket då jag först tänkt mig att han skulle få hänga lite på hästen och sen kliva ner och sen hänga på hästen, medan jag ledde ett par steg innan han satt upp på riktigt och jag hade svårt att se framför mig hur vi skulle göra detta utan att prata samma språk. Nu löste det sig på så sätt att Damian, som killen heter, fick göra på sitt eget vis och sitta upp på egen hand medan vi andra såg på och hoppades att han visste vad han höll på med. Det gjorde han. Han var väldigt smidig och satt upp och av flera gånger innan han bad hästen att börja röra på fötterna lite.

Bockade av både sadel och ryttare
Med Miss Sofie blev det lite tokigt för hon for iväg och bockade en hel del tills sadeln tillslut åkte av och Damian fick "hoppa av i farten". De där gauchosadlarna verkar lite svåra men då han helst ville ha sin egen sadel och då vi inte direkt hade något bättre alternativ fick vi helt enkelt ta vad som fanns. Damian sadlade om och satt upp igen och efter ännu lite mer bockande lugnade hon sig och kunde skrittas runt i rundpaddocken. Med nästa häst Quila fick jag vara med inne i rundpaddocken och hålla i henne i en lång lina fäst i Dually-grimman vilket jag tror var en bättre ide då jag kunde hålla henne hos mig mer så hon inte kunde fara iväg på samma sätt och få upp fart. Quila var spänd och kastade sig bakåt någon gång när Damian satt upp men han höll sig så lugn och pratade och klappade henne hela tiden lugnande så hon blev mer och mer bekväm med honom på ryggen. Efter ett antal upp och avsittningar ledde jag dem runt i rundpaddocken vilket gick super bra. Lite spänd och fundersam var hon men hon följde med fint utan att bocka.

Damian gjorde även en annan lite lustig grej där han mjukt tog på hästens sidor och rumpa och sen passerade han på armslängds avstånd bakom hästen, alltså precis på lagom avstånd att bli sparkad. Jag förstod det som att han gjorde det i syfte att bygga förtroende hos hästen att den skulle våga ha honom bakom sig i sitt blinda fält för ett ögonblick och lita på att han inte skulle göra den illa vilket i sig är en god tanke, men det skulle aldrig falla mig in att gå precis på det anstånd där hästen har mest kraft om den sparkar, särskilt då vi tidigare sett att Quila faktiskt kunde ta till bakbenen om hon blev skrämd. Nu blev han inte sparkad som tur var och han berättade senare att han även brukade "tömköra" hästen från svansen. Han gick alltså bakom hästen och höll i ett par strån från svansen för att styra hästen. Tror det också handlar om att hästen ska lita på att man kan vara bakom den men att gå på svanslängds avstånd bakom oinridna hästar är kanske inget jag rekommenderar.

Förutom Sofie och Quila fick han även sitta upp på Henry, en häst som vi hade inne från allra första början men släppte ut för att han var så ung och vi hade andra hästar som behövde jobbas mer. Mot slutet av sommaren räknade de efter lite noggrannare och kom fram till att han ändå var 4 år och inte 2 som de tänkte först så då tog vi in honom igen och lät Damian sitta på honom en stund. Henry var en av hästarna som hade vuxit upp på familjens lilla gård inne i Salto där de bor och han var alltså van vid att hanteras av människor regelbundet. Han var inte alls lika spänd och orolig över ett det kom en ryttare trots att vi inte lagt ner i närheten av lika mycket tid på att förbereda honom genom att hänga och hoppa bredvid som vi gjort med Sofie och Quila. Det beror förmodligen delvis på att Henry helt enkelt är en lite mer avslappnad häst, men jag är också säker på att han tog det hela med mer ro för att han har mer erfarenhet av människor och därför är mer bekväm över huvud taget när människor är inblandade.

Jobbat med att få hästen trygg
Det finns både för och nackdelar med att hästar har hanterats från tidig ålder. Jag skulle säga att den största skillnaden på att träna vilda hästar och på att träna unga hästar som är vana vid människor är att de vilda hästarna har mer naturlig respekt för människans personliga utrymme medan många unghästar som har hanterats mycket under sin uppväxt ofta har en tendens att nästan sätta sig i knät på en. Det finns självklart olika grader på den här skalan och det bästa är om man hamnar nånstans i mitten. En häst som är överdrivet skygg mot människor behöver man lägga mycket tid på att få att slappna av och känna sig trygg med människor vilket är en utmaning jag och Mimi jobbat mycket med i Uruguay. I andra änden har vi hästar som har hanterats lite för mycket utan att människorna satt några tydliga gränser vilket lätt leder till att hästen blir en buffel som trampar en på tårna eller puttar en ur vägen för att själv bestämma vilket håll man ska gå åt. Med sådana hästar måste man istället jobba mer på att öka avståndet mellan häst och människa.

Under min tid i Uruguay var det först och främst den skyggare sortens hästar vi jobbade med men Join-Up och Dually-grimman fungerar oavsett vilket typ av häst man har, det gäller bara att anpassa sitt kroppsspråk och läsa av varje individ man jobbar med för att avgöra vad man kommer behöva träna mest på. Allra viktigast är att man alltid behandlar alla hästar med respekt och har förståelse för att hästarna bara agerar utifrån tidigare erfarenheter. Bara för att en häst beter sig respektlöst mot mig får jag inte tappa humöret eller ta till våld utan det är genom att på ett tydligt och konsekvent sätt sätta gränser som man kan få en sådan häst att respektera människor igen. Dually-grimman är i många lägen ett perfekt hjälpmedel för att sätta de här gränserna, utan att göra illa hästen. Om hästen t.ex. är svår att leda för att den knuffar på en och inte stannar där man vill stanna så ser man till att sätta en tydlig gräns på hur nära eller hur långt fram hästen får gå och så fort hästen kliver över den gränsen ger man hästen en negativ konsekvens genom att bestämt backa hästen tillbaka och förbi gränsen den passerade. Genom att konsekvent ge den här negativa konsekvensen för negativt beteende får man en häst som respekterar människans utrymme och blir enklare att hantera. Backandet kan sen se lite olika ut beroende på hur stort övertramp hästen gjorde. Om den bara försiktigt tog ett steg för nära kan man lika fint be hästen ta ett steg tillbaka, men om den är helt ouppmärksam på en, puttar en åt sidan och nästan trampar en på foten då är det snabbt backande ett par tre meter som gäller. Hästar lär sig bäst om de både får beröm för vad de gör rätt och tillrättavisning när de gör fel, det gäller bara att använda rätt sätt för att belöna och tillrättavisa hästen.

Det jag tycker har varit häftigast med att jobba med vilda hästar är att man blir medveten om alla sina rörelser på ett helt annat sätt än när man jobbar med mer tama hästar. Kliar man sig på näsan vid fel tillfälle kan man råka skrämma hästen och man får börja om från början lite. Sen är det spännande att se hur de successivt vänjer sig vid större och större rörelser, för i längden är det är ju ohållbart att jobba med hästar som inte klarar av att man kliar sig på näsan. Nackdelen med att låta hästarna gå flera år utan att hanteras alls är att de hinner bli stora och starka och om de skadar sig blir det väldigt svårt att sköta om såren. Därför tycker jag ändå att det är en bra ide att hantera sina unghästar redan från att de är små men i lagom mängd. Behåll en bubbla av personligt space runt dig som du själv kan välja när du vill dela med hästen eller inte så det inte blir någon som helst tveksamhet om hur nära hästen får gå. Slarvar man med den gränsen får man snart blåa tår.

Ser fram emot arbetet hemma
Min tid i Uruguay har varit otroligt givande för mig både som hästtränare och instruktör då jag förutom att ha fått träna superfina hästar har fått coacha Mimi genom den här upplevelsen. För mig är det det absolut roligaste, att hjälpa hästägare och ryttare förstå sina hästar bättre, då det i sin tur hjälper hästen. Nu ser jag fram emot att få jobba tillsammans med fler ambitiösa hästmänniskor som Mimi som vill få en bättre kommunikation med sin häst vare sig det är för att kunna nå bättre resultat på tävlingar, för att ha roligare tillsammans på träningar eller kanske känna sig säkrare på uteritter. Jag ser även fram emot sommaren då jag ska jobba som ridlärare på världens bästa ridläger på Karlshems gård! Det finns platser kvar så om ni vill träffa mig i sommar är det dit ni ska åka :) Jag tycker det är nått nästan magiskt över ridläger. Man är som i en egen värld och det är hästar och kompisar från morgon till kväll varvat med mellis och fika och studsmatta och lekar. Kan knappast bli bättre J

Sist men inte minst vill jag bara tillägga att om ni någonsin får chansen att resa till ett annat land och jobba med hästar, tacka ja! Man lär sig så otroligt mycket av att se olika miljöer och olika sorters hästhållning och även om man inte håller med om precis allt eller till och med tycker att vissa saker är helt förfärligt så kan man bara göra en skillnad om man tar del av det som är annorlunda och gör sitt bästa för att påverka det man kan. En av de viktigaste sakerna för att kunna göra en skillnad är att hela tiden försöka lära sig själv så mycket man kan och samtidigt vara öppen för diskussion. Ibland kan det vara svårt att veta vem man ska tro på i en bransch där en del verkar tycka att de vet bäst och ibland håller folk fast vid gammal kunskap eller till och med felaktig information. Därför vill jag uppmuntra folk att vara källkritiska och kolla upp fakta istället för att bara lita på vad boxgrannens ägare sagt. Lär av varandra, men läs även på i böcker, gå kurser, försök att läsa av hästen och hitta på många roliga saker med era hästar. På så sätt tror jag att man får roligare med sin häst och att hästen får det roligare med oss!

Hoppas vi ses i framtiden och ni får gärna höra av er om ni är intresserade av att veta mer om Join-Up eller vad jag hittar på i framtiden. Maila mig på saraisabel@live.se. Snart kommer jag även starta upp min hemsida, sveahastkraft.se Vill man läsa mer om träningen i Uruguay kan man läsa på min privata blogg sara-hiller.blogspot.se

Hörs och ses!
// Sara Hiller

Missa inte bildspelet i toppen av inlägget!

Läs Saras förra gästbloggsinlägg här

taggar


liknande webbartiklar


Läst 19708 ggr





Fler inlägg

NOV
11

Gästblogg: Att stå inackorderad – självklarhet eller privilegium?

OM DENNA GÄSTBLOGG
Jonna Persson äger och driver Södra Vrams hästgård själv sedan juni 2015, med inackorderings- och försäljningsstall. Men hon har lagt ner i princip båda då hon tycker att lönsamheten i att sälja häst och hyra ut boxar har blivit för liten jämfört med vad man själv lägger ut. Hon har tävlingshästar upp till 1,20-nivå som hon själv har tagit fram och inriktar sig numera på unghästar i första hand. I ett uppmärksammat inlägg på Facebook förklarar Jonna beslutet att lägga ner inackorderingsverksamheten. Hippson har fått hennes tillåtelse att dela inlägget.

Att få ha sin häst inackorderad – är det en självklarhet eller ett privilegium alldeles för många förunnat? Jag har sedan i juni 2015 drivit mitt alldeles egna inackorderingsstall innehavande 26 boxplatser, då 20 hästar fördelat på 20 ägare. Jag kommer så väl ihåg en inackordering som sa så här till mig när jag köpte stallet:
– 
Ja, du ska ju inte vara för tuff för du är ju beroende av oss ekonomiskt.
Då tänkte jag, "jaha, ja det kanske jag är?". Ganska förbryllad men en aning förbannad samtidigt. I dag, fyra och ett halvt år senare, tänker och känner jag helt annorlunda samt är i en helt annan ekonomisk sits.

Jag anser att om alla inackorderingsstall i Sverige hade lagt ner sin verksamhet samt stängt sina stall för utomstående, hade cirka 75 procent av Hästsverige stått utan boxplatser. Så frågan är egentligen vem det är som ska vara tuff? I dag är jag nere på åtta hästar fördelat på fyra ägare, varav två är uppsagda så tre hästar flyttar i slutet av månaden.

Jag anser och upplever samt har upplevt att inackorderingar bara vill ha och ha, utan att själva varken lägga ner tid eller pengar. De anser att de minsann betalar för en massa tjänster, fast gör de verkligen det eller är vi som driver stall bara dumma mot oss själva? I alla fall så har jag kommit fram till att det INTE är värt de här extra fem kronorna som är kvar i slutet av månaden samt all huvudvärk och stress som inackorderingar har gett mig genom dessa åren.

Så ni som står inackorderade och som har era hästar ståendes i stall runt om i Sverige, tänk en gång extra när ni klagar och pratar bakom ryggen på stallägaren. Ni kan lika väl bli uppsagda som att säga upp er plats! Var inte för trygga i er roll när ni går hårt åt stallägaren. Jag ska ärligt säga med handen på hjärtat, ni som står inackorderade, ni har absolut INGEN susning om hur det är att ha häst på riktigt. Alltså 24/7, 365 dagar om året.

I mitt stall har jag en tjej på 15 år som har stått hos mig sedan 2015, henne är jag rädd om. Men vi känner varandra väl, vi litar på varandra. Den tjejen är "tamejfan" den enda tonåringen genom dessa år som är riktigt, riktigt nära på hur det är att ha häst på riktigt. Så för henne är jag tacksam! Ni som driver stall och har den där personen, var rädd om den, för de växer inte i många inackorderingsstall. Så snart har jag ett stall på 26 boxar med fem inackorderade hästar på två ägare samt mina egna. Och vet ni vad? Det ska bli så skönt att kunna andas igen, att komma hem efter jobbet och inte behöva gå någon kontrollrunda för att se vad som inte är gjort eller vad som är glömt eller vad som är sönder.
Nu ska jag njuta av MITT stall.

Till er andra, köp ett eget stall om ni inte trivs med att vara inackorderade. Men det kostar minsann mer än att vara inackorderad, samt att det kostar er TID och tid är pengar.

/Hon med ett stort stall med bara några få hästar, men tomt på bekymmer! 


Läst 46141 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
06

Gästbloggen: Att våga säga till – var går din gräns?



Foto: Zandra Ahl Photography/Zahlo.se

OM DENNA GÄSTBLOGG
Maria Norberg bedriver verksamhet på Gesta gård i Stallarholmen. Hon jobbar på heltid som instruktör inom akademisk ridkonst och är licensierad Bent Branderup Trainer. Tillsammans med Anna Lindh, Camilla Frisell och Anna-Clara Olofsson driver hon Facebooksidan Akademisk ridkonst Stockholm & Mälardalen, där detta inlägg först publicerades. De verkar för att sprida kunskap och väcka tankar, för att få fler att få upp ögonen för akademisk ridkonst.
"Vi brinner alla för att kunna sprida och förmedla denna kunskap genom undervisning. Men också med bland annat inlägg som vi turas om att skriva på vår Facebooksida", hälsar Maria.

Att vara hästägare är en fantastisk och alldeles underbar uppgift. Att få njuta av dessa underbara varelser är en gåva. I vårt hästägande och som ansvariga för våra hästars välmående ligger även ett tungt ansvar och vi måste hela tiden brottas med att fatta en hel mängd beslut för våra hästars bästa. Vi är väldigt många hästägare i detta land och vi alla har olika syn på vad som är bäst för våra hästar. Det kan ibland vara svårt att ge råd till andra, med tanke på att det som känns rätt för mig kanske är helt fel för någon annan.
  
Var går då gränsen? Gränsen för när man ska börja lägga sig i andras förhållningssätt till sina hästar. För mig är detta ett fråga om etik. Vad kan man utsätta andra levande varelser för? Att vi tycker och tänker olika kommer vi aldrig ifrån, men en levande varelse ska inte behöva lida eller bli utsatt för fysiska övergrepp som den inte kan skydda sig emot.
  
Har jag då rätten att gå in och tycka att det jag tänker är rätt? Jag anser att om jag ser någon bruka våld mot sin häst ligger det i min fulla rätt att gå in och avbryta något som skulle klassas som misshandel om det vore i människovärlden. Är det lätt? Självklart inte, särskilt inte om den som utför handlingen kanske tycker sig vara professionell eller välutbildad och kunnig.
  
Vad vill jag då med det här inlägget? Jo, att vi alla som känner att vi står på hästarnas sida vågar stå på oss när vi ser någon missbruka sin position. Att våga säga till och påpeka att vi faktiskt ser vad som sker. Många gånger är personen man konfronterar knappt medveten om vad hen gör mot sin häst. 
  
Det här är en svår fråga och även här tycker vi olika. Var går din gräns? En fråga som är nyttig att fundera lite över. Hur agerar jag i en sådan situation och vågar jag? I min vardag är jag lyckligt förskonad från detta då alla i min närhet är varma och omhändertagande hästmänniskor. Att befinna sig i en miljö av likasinnade gör gott för själen. Jag önskar att alla kunde finna glädjen i att umgås och bygga en riktig relation till sin häst, i stället för att se samvaron med hästen endast som en strid och en kamp för prestation. Att alla kunde få uppleva hur underbart det är när man hittar känslan av harmoni i sin relation till hästen. Och få uppleva den tvåvägskommunikation som finns i ett sunt förhållande.
  
Djurägande är ett stort ansvar men också en av de största gåvorna. Jag önskar er alla att kunna njuta av och med era hästar i en god relation.
  
/Maria


Läst 86847 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
05

Gästbloggen: Emelies fina adjö till sin vän efter 26 år tillsammans

OM DENNA GÄSTBLOGG 
Emelie Güldenpfennig är 38 år gammal och hon fick sin första häst när hon var tolv. Stoet Lace har sedan dess varit med på det mesta som Emelie och hennes familj har hittat på. Men så förra veckan var det dags att säga adjö. Lace blev 32 år gammal. I texten nedan beskriver Emelie känslorna kring sitt fina sto – och tackar för tiden de fick tillsammans.


Foto: Privat

När jag var tolv år föll min allra högsta önskan in, mina föräldrar köpte en egen häst till vår familj. Lace, som hästen hette, var sex år gammal, hade tävlat hoppning och uppfödaren skulle nu sälja henne även om de älskade henne. Dagen du kom till oss var vi så lyckliga och svävade som på moln. Mamma och pappa kunde inte ha köpt en bättre häst åt sina små flickor; intelligent, klok, omtänksam och världens snällaste!
Du ställde upp på alla bus – och busade var det vi gjorde mest. Aldrig har du trampat på oss, än mindre bitit eller sparkat oss, du har alltid haft full koll på dina fötter och haft ett hjärta av guld. Du har följt med vår familj på våra sommarsemestrar och kuskat land och rike runt på tävlingar och äventyr. I 26 år hade vi äran att vara din familj. Aldrig har vi ångrat att vi valde just dig.
  
Även om du själv valt hur högt och ibland vilka hinder du skulle hoppa så kunde vi inte önskat en bättre kompis. I hela ditt liv har du varit frisk men i våras, vid en ålder av 32, blev du till slut skadad – en nerv hade kommit i kläm i ryggens S1-led. Veterinären hade från början goda förhoppningar men blev, allt efter att sommaren gick, allt mer fundersam. Veterinären sa till slut att han inte trodde att din rygg skulle klara första kylan och han fick rätt. I måndags var du lite knackigare men med varmare specialtäcken och dubbla doser medicin i några dygn mådde du bättre tisdag–torsdag, pigg och glad busade du med dina kompisar.
 
I fredags blev du dock sämre än du tidigare varit och i lördags bar inte längre dina ben och din rygg. Omgiven av extremt hästkunniga och omtänksamma människor blev slutet så fint det kunde och du fick somna in och åka till dina kompisar i hästhimlen. Även om vi saknar dig något oerhört är vi också så himla glada över att vi har fått dela 26 år med just dig! Älskade häst.
  
/Emelie


Läst 93036 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv