Gästbloggen - Gästblogg: "Boxvila – hästens eller hästägarens fiende?"
NOV
20
2019

Gästblogg: "Boxvila – hästens eller hästägarens fiende?"


Foto: Maria Oscarius och Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Annelie Eriksson driver Stall Steninge By i Gottröra i Stockholm, där de bland annat tar emot hästar för rehabilitering. Annelie, som tidigare har arbetat på Hippson, skrev nyligen detta inlägg på stallets Facebooksida. Hon har nämligen funderat på varför många hästägare nästan känner skam över att ha sin häst på boxvila. Läs hennes tankar nedan.

"Under åren på gården och med verksamheten har vi löpande tagit emot hästar som är ordinerade boxvila. Ofta kommer de till oss i brist på sällskap i det egna stallet. Något som ofta slår mig är att det finns en lättare skam över att ha sin häst på boxvila. För mig handlar det ofta om att leva – eller inte leva.

Beroende på typ av skada kan boxvilans längd variera, från några få dagar till månader. Årstiden i vårt härliga land spelar också in i kalkylen. En häst med gips eller bandagerade sårskador ska inte komma ut i regn och vätan som uppstår. Som hästägare har man kanske aldrig behövt ställa sin häst på boxvila och det känns väldigt jobbigt, stort och betungande. För oss som stött på en stor mängd hästar i detta tillstånd vill jag ändå, om än kanske ut i tomma intet, skriva några rader om det.

Det första jag vill skriva, och som jag till fullo står för är: En häst med boxvila lider sällan!
Vi har inte haft någon häst här som har mått psykiskt dåligt över att hållas inne på box under en begränsad tid. Med det sagt finns det självklart förebyggande åtgärder man kan genomföra för att lätta upp tiden för hästen.

1. Lyssna på veterinären
Den första punkten är utan tvekan att lyssna på veterinären. Som hästägare har du åkt till denna yrkesperson för att få den sakliga, kunniga och objektiva bedömningen av skadan hästen har råkat ut för. Att åka därifrån och inte följa de ordinerade åtgärderna är inte ett alternativ. Om man inte känner sig bekväm är det bara att styra bilen mot en annan veterinärklinik för en second opinion - INTE lyssna på vad övriga säger hemma i stallet.

2. Miljöombyte
En av fienderna mot hästens läkande kan faktiskt vara de invanda rutinerna hemma i stallet. För en skadad häst kan det vara otroligt viktigt att vila verkligen betyder vila. Men hur blir det då för hästen när morgonen kommer och kompisarna leds ut till hagen? Flera hästar som kommer till oss är ranghöga och måste byta miljö för att landa och vila i lugn och ro. Våra uteboxar är mina älskade boxar, där blir det lite ute men ändå inne.

3. Sällskap
Kan det kanske finnas ett alternativ i hemmastallet, att hästkompisen stannar inne om dagarna för att hålla sällskap? Eller kanske i alla fall delar på uppgiften med någon annan hästkompis? Här finns det egentligen ingen självklarhet att hästägare ställer upp med sina hästar. Det är inte alla som vill låta sin fullt friska häst stå inne en solig dag i juli för att hålla en annan häst sällskap.

4. Håll igång magen
Ingen av våra kundhästar har någonsin fått problem med magen under boxvila. Dock ska man hysa väldigt stor respekt för att en häst i god kondition plötsligt ska stå still 24 timmar om dygnet. Det är ofta smärtstillande och inflammationshämmande medicin inblandat i detta, så rådfråga veterinären vad man kan göra för att förebygga eventuell kolik.

5. Rykta
”En skadad häst ska få mer omvårdnad än en tävlingshäst”, det sa en veterinär till mig för många år sedan. Boxvila får inte betyda bortglömd. Den vill vara med, synas och vårdas på samma sätt, om än inom ett begränsat utrymme. Personligen är jag för att hästens päls får växa ut, hellre en varm päls och tunnare täcke än klippt häst och tunga täcken under viloperioden är min filosofi.

6. Håll planen
Hästen ser glad ut, den känns lugn och det har ju faktiskt gått några veckor. Vad kan en kort promenad göra eller bara att ta ut den för att beta en stund? Så kan tankarna gå, men här finns det en röd lampa. Det kan faktiskt förstöra mycket. Ett enda bocksprång eller en snabb sväng för att den blir rädd, glad eller bara är taggad kan flytta tillbaka rehabiliteringen till ruta ett. Håll planen! Kliar det i fingrarna så ring veterinären och stäm av, det kan vara ok, men även vara i den fas där skadan är som mest skör.

Med ovan tips nedskrivna vill jag även lägga till – gnistan kommer tillbaka! Ni som sett det vet vad jag menar, och jag blir fortfarande lika varm i magen och hjärtat tar en dubbelstuds i bröstet när det sker. När man har jobbat med hästarna i flera månader, följt ordinationerna med boxvila, liten liten sjukruta till en större sjukruta till en större hage. Plötsligt kommer det – vändningen. Hästen känner det själv, kanske för att det inte längre finns någon smärta där skadan satt eller i samband med att vårgräset kommer efter en mörk vinter. Då höjs nacken sju centimeter och gnistan i ögonen är tillbaka. För mig handlar det ofta om att där kommer hästen åter, en häst som jag aldrig sett tidigare eftersom de kommer hit skadade. Då vet jag att vi har kommit en lång väg och snart är klara med vår del i arbetet.

Fotnot: Jag är inte veterinär, det här är ingen handbok eller svar på alla frågor. Jag kände bara ett behov att få skriva och kanske avdramatisera ordet ”boxvila” lite. Ett behov jag under några år faktiskt haft, men inte kommit mig för att skriva ner.

Mvh Annelie"


Läst 61142 ggr





Fler inlägg

APR
06
2020

OM DENNA GÄSTBLOGG
Johanna Sommar har sin häst på Norra Evlinge gård på Värmdö. En tid efter en tävling blev Johannas häst sjuk och man konstaterade att den hade fått EHV-1. Med ett snabbt agerande för att förhindra smittspridning blev ingen annan häst på gården sjuk. Här i Gästbloggen delar Johanna med sig av hur de gjorde.

Vi fick smitta på en häst sex dagar efter en hopptävling. Det hela började på fredagseftermiddagen med att hästen åt dåligt, men den hade inga andra symtom. På lördagen vid 14-tiden kom hästen in från skogshagen där den går tillsammans med en annan häst, cirka 30 meter från närmaste haggranne. Då hade den feber. Utan att fundera på om det kunde vara kolik eller fästingsjukdom, då vi inte såg några andra symtom än feber och att den åt lite dåligt vilket just denna häst kan göra ibland. Hon var pigg och vaken men vi vågade inte chansa, utan hon fick gå direkt ut till vår karantänbox. Vi har ett varmstall med tolv boxar och ett utestall med fem boxar samt karantänboxen.
  
Vi har en karantänbox där alla nya hästar står om de kommer från stall med fler än tre hästar som tävlar eller reser. När en ny häst kommer till oss får den stå i karantänboxen och vi hanterar den med plasthandskar och handsprit, den går i hage där den ser andra men minst tio meter ifrån. 
Vi tempar alla hästar dagligen och har gjort det i över ett års tid sedan EHV-1 kom förra året. Det ingår i den dagliga skötseln av hästen och vi skriver upp på hästens boxtavla vilken temp den har så att alla kan se. Det gör också att vi alltid har ryggen fri i hästägarförsäkran när vi anmäler till tävling och träning, för jag vet att min häst är frisk och även alla mina stallkompisars hästar. Vi har tidigare haft zooepidemicus på en häst som kom med lastbil och som stod i karantänboxen. Då lyckades vi också begränsa det till en häst. 
  
När vi upptäckte feber på min häst lät vi det inte gå ett dygn eller två för att se om hästen visade symtom på till exempel kolik eller fästingsjukdom, utan den åkte direkt ut i karantän i väntan på mer symtom. Detta då hon inte hade några andra tecken än feber, vilket upptäcktes genom den dagliga tagningen av tempen. Hade vi inte haft det som rutin hade jag antagligen ridit runt på min häst den dagen i och med att hon var som vanligt; pigg och gnäggade till sina kompisar.
Hagkompisen blev också isolerad eftersom de hade gått i hagen tillsammans redan när hon fått en febertopp. Hennes hagkompis har en box i utestallet som inte är i direktkontakt med de andra boxarna, samt att min häst inte har någon boxgranne. Så de två hade bara varit i kontakt med varandra. Vi som hästägare hanterar hästarna själva vid isolering. Ingen annan fick ha kontakt med dem oavsett byte av kläder etcetera. 
  
När min häst fick hosta efter två dagar med feber fick jag hantera henne ensam och hon var helt isolerad i boxen från andra hästar och människor. Jag var där upp till fem gånger om dagen och tempade, fodrade, mockade och så vidare. Vatten tog jag med i dunk hemifrån. Hästen hostade eller snorade inte på någon annan häst och ingen mer än jag var i kontakt med henne under den tiden.
  
När hon var symtomfri efter cirka en vecka tog vi en av sommarhagarna som ligger mer än 200 meter från stallet i skogen, och cirka 100 meter från närmaste bilväg, där vi byggde en temporär lösdrift. Hon och hennes hagkompis, som inte visade symptom men som hon haft kontakt med samma dag som hon hade feber, fick släppas ut dygnet runt i 21 dagar. Dock hade hon varken hunnit hosta eller snora på den hästen, vilket vi tror gjorde att han aldrig fick några symtom även om han med all säkerhet var smittad då de delar vatten och mat i hagen.
  
I den isolerade hagen hade endast jag och den andra hästägaren kontakt med dem, foder kom via traktor och vatten via vattenledning. När hästarna skulle komma hem anlitade vi ett företag som ångtvättar stallet i 160 grader och sedan dammsuger upp vattnet. Bakterier och virus dör, dagen efter virkonade vi och efter det kunde vi ta in hästarna. Även släpet som hästen hade åkt i blev ångtvättat och virkonat. Det tar tid men det är värt det! 
  
Jag tror att det här är det som gjorde att vi klarade oss så bra och kanske det som är mina tips till andra.

  1. Vi tempar varje dag. Vi vet att det kan bli jobbigt om någon häst har temp och alla måste stanna hemma tills vi vet vad det är. Men vi tycker att det är värt det. Under de 15 månader vi har tempat dagligen är det här första gången vi var tvungna att ta till denna åtgärd. Vi tycker också att det är viktigt att inte föra smitta vidare till andra.
  2. Vi har en karantänbox som står redo för till exempel smitta eller nya hästar. Där finns även egen kärra och grep, du går aldrig in i stora stallet under tiden du är i karantän. Ska du rida får du en egen krok och uppsittningspall i ett annat hörn än det ordinarie.
  3. Inackorderade i stallet känner till våra rutiner och är väldigt duktiga på att göra det som krävs i en sådan här situation, de gör det direkt och utan tvekan.
  4. Vi har även ett stallsläp som våra inackorderingar får hyra i stället för att hyra av andra stall.

När vi väl fick svaret om smitta insåg vi att ha två hästar isolerade på box i minst 21 dagar inte är det optimala, så vi funderade på om vi hade en annan lösning. Vi tog beslutet att offra en av våra sommarhagar som är långt ifrån både stall och väg. Där släpptes de ut och fick ett vindskydd och kunde röra sig fritt.
  
Det jag vill få fram är att alla stall behöver ha en krisplan om smittan är framme. Du kan bygga en karantänbox nästan var som, vår karantänbox är från början en spolspilta med tak till vårt utestall. Det finns sommarhagar långt bort där man kan låta dem gå utan att hela sommaren blir förstörd, det är värre med fler smittade hästar än om de får gå på sommarbete.
Även om det är tufft, låt endast en person ha kontakt med den sjuka hästen. För när andra stall fått smittor har flera blivit sjuka och det har vad jag förstått upptäckts när en eller flera hästar redan är snoriga/hostiga för att man inte tempar – samt att man inte sätter häst i karantän när den flyttar in. Man låter personal byta kläder och vandra mellan stall.
  
Sen vill vi också tacka Distriktsveterinärerna och SVA som har supportat oss så bra med alla våra frågor och tacka för allt beröm vi har fått för att vi fick stopp på smittan direkt!

//Johanna Sommar 


Läst 13069 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
17
2020

Hovslagarens uppmaning i coronatiderArkivfoto: Adobe Stock och Privat (infälld)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Peter ”Peppe” Frosch är utbildad och examinerad på Hovslagarskolan i Skara, han har gesällbrev inom yrket samt har genom årens lopp fortbildat sig återkommande genom hovslagarföreningen. I ett inlägg på Facebook förklarar han för sina kunder att han kommer arbeta som vanligt i coronatider – men uppmanar samtidigt att man bör tänka till kring smittspridningen. Vi har fått tillåtelse att låna hans text. Läs mer om ”Peppe” här

Nu är det dags att börja jobba igen efter lite ledighet. Under ledigheten har ju detta med coronaviruset exploderat och tyvärr far ju information och desinformation runt snabbt på sociala medier.

Jag tänker undvika att drabbas av panik och ta allt lugnt och sansat. Jag kommer att jobba på som vanligt med mina skoningar. Är ju även något som jag måste göra av djurhälsoskäl. Jag är inte särskilt orolig för mig, men däremot för de som tillhör riskgrupperna. Så jag kommer jobba på som bokat. Men är ni sjuka ser jag helst att ni inte kommer till stallet utan hör av er till mig innan jag ska dit, för eventuell ombokning eller att jag om möjligt skor ensam. Givetvis kontaktar jag er kunder om jag skulle känna mig sjuk. Gäller även er som jobbar i stallen och inte kan vara hemma av djurhälsoskäl, är ni krassliga så meddela det och håll ett vettigt avstånd från oss andra om möjligt.

När vi ses i stallet får vi nog tyvärr undvika kramande eller handskakande ett tag framöver och extra viktigt är att jag har möjlighet till handtvätt med tvål och vatten när jag är klar hos er. Bra om det finns pappershanddukar eller dylikt att torka sig på, vanliga handdukar kan vara en smittkälla. Risken finns ju nu när allt stänger igen att vissa av er kan få problem med att betala era räkningar. Så hör ni bara av er innan räkningen förfaller, med ett vettigt skäl, går det alltid att lösa med en tillfälligt förlängd betalningstid.

Var rädda om er, få inte panik och tvätta händerna!

/Peppe


Läst 39076 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
15
2020


Foto:  Camilla Johansson–Stark

OM DENNA GÄSTBLOGG
Lars Mullback är författare, journalist och filmregissör. Han är också CP-skadad och började tidigt på ridskola i en grupp för personer med funktionshinder. Lars har tävlat en del i distansritt och familjen har haft egna hästar i över 20 år. Lars vänder sig mot att Västra Götalandsregionen väljer att dra in ridterapin i länet. Tillsammans med dottern Gintare har han skrivit en debattartikel som vi publicerar här i Gästbloggen.

Sjukvården i Västra Götaland har beslutat att lägga ner ridterapin. Det är förmodligen svårt för de flesta att förstå vad ett sådant beslut innebär, för de som drabbas. Det är till och med svårt att förklara betydelsen i en sådan här debattartikel. Vi ska här försöka att verkligen förklara vad det betyder när vi skriver att ridning som terapi är en livsnödvändig behandling, för ett fåtal funktionshindrade. En behandling som gör att de kommer ur sin fysiska och/eller psykiska instängdhet.

För de flesta är ridning fritid och avkoppling, för några ett yrke. Det mesta i våra liv är utbytbart och enkelt. Om vi inte trivs i stallet kan man oftast byta. Till och med våra hästar är utbytbara. Det är naturligtvis tungt och mycket uppslitande om vi inte längre kan rida den häst vi älskar. Men de flesta av oss är så lyckligt lottade att det finns ett liv på andra sidan med många valmöjligheter. Visst saknar vi våra första hästar, Sally och Marwin och Trixie, men livet går vidare och nu börjar vår nya älsklingshäst – Coyt – växa in i rollen som den fantastiska, som passar in i just vår familj. Att livet är utbytbart och enkelt, betyder alltså inte att det saknar sorg och svårigheter. Det betyder att de flesta av oss har kapacitet att klara motgångar och förändringar.

Det är 48 barn och vuxna i Västra Götaland som drabbas när sjukvårdens habilitering lägger ner ridterapin. För dessa finns inga val på andra sidan, ingen annan ridskola att välja. För dessa 48 människor har mycket svåra funktionshinder. De har svårt att röra sig, ofta är de också så inåtvända av neuropsykiatriska problem att till och med föräldrarna har svårt att fånga deras uppmärksamhet och tolka deras vilja. Ridterapin väcker många gånger dessa människor att börja förstå sin omgivning och vakna till just människor.

Det är viktigt att komma ihåg att de 48, som har fått ridterapi i Västra Götaland, inte alltid räknats som människor. Vi har faktiskt bara betraktats som människor i 70 år. Så sent som på 1940-talet diskuterades avlivning inom svenska läkarkretsar, ”för många torde det inte finnas någon som helst tvekan om det berättigade i ett avlivande” skrev överläkare på Vipeholmsanstalten Dr Fröderberg 1943, enligt en FoU-rapport. Innan dess hade dessa barn fått bo i stallet eller på fattighem, och dog alltför tidigt i brist på kärlek och omvårdnad.

Men tack vare att Sverige blev en demokrati under 1900-talet och folket valde att välja politiker som stod för humanitet och för alla människors rätt till ett värdigt liv, så bestämdes att också svårt funktionshindrade skulle tillhöra samhället och omfattas av samma rättigheter som alla andra. Något som kallades habilitering växte fram på 1950-talet och fick uppdrag att hitta sätt att ge dessa mycket utsatta och rörelsehindrade människor ett värdigare liv.
Skolor byggdes upp för att utbilda oss svårt funktionshindrade att klara livet MED våra funktionshinder, för redan då visste man att allt inte går att bota. Vissa saker måste man lära sig att leva med. Jag, som skriver denna debattartikel tillsammans med min dotter, är svårt CP-skadad. Det var ingen läkare när jag var liten som trodde att jag skulle kunna lära mig gå, tala eller äta själv. Än mindre att jag skulle bli filmregissör, författare och egen företagare med familj och med hästar på en egen gård.

Jag är en av de lyckligt lottade, som föddes 1961. Två år senare fick sådana som jag rätt att gå i skolan. Och att jag över huvud taget fick möjlighet att klara av skolan berodde på att jag redan i förskolan fick vara med i en av Sveriges första handikappridningsgrupper på ridskolan Trekanten i Lerum. Där hittade inte bara min kropp styrka och balans, utan jag förstod även samspelet med hästen, med de som hjälpte mig och med övriga ridgruppen. Det var första steget för att förstå min roll och att det jag gjorde påverkade både hästen och övriga gruppen. Något som är mycket svårt att förstå, när man inte kan röra sig på annat sätt än genom ridningen.

I Radio Göteborg den 2 mars 2020 förklarade Barnhabiliteringens verksamhetschef Neri Samuelsson beslutet om att sluta med ridterapin: ”Vi tittar hela tiden på vilka metoder som ger bästa möjliga effekt till så många som möjligt. När det gäller djur- och hästunderstödd terapi är det en resurskrävande åtgärd.”
De politiker vi har röstat fram under 2000-talet har inte längre humanitet, och alla människors rätt till ett värdigt liv, som huvudambition. Habiliteringens uppdrag är därför inte längre att ge funktionshindrade ett värdigare liv. Habiliteringen är nu mer en del av sjukvården med uppdrag att bota eller lindra, inte att utveckla, utbilda och lära oss att leva MED våra funktionshinder som inte går att bota.
Huvudambitionen för de politiker vi röstat fram nu är att hålla budget och säkerställa att det som görs i sjukvården är medicinskt effektivt, oavsett om människovärdet urholkas. Därför säger Barnhabiliteringens verksamhetschef Neri Samuelsson vidare till Radio Göteborg: ”Vi har andra insatser som denna patientgrupp kan få med andra behandlingsmetoder.”

Vilka andra behandlingsmetoder menar då verksamhetschefen? Ett exempel är "Constraint Induced Movement Therapy" (på svenska "framtvingad rörelseterapi") som är en behandlingsform som passar medicinsk mätmetod. Terapin går ut på att man spänner fast barnets bättre hand, två timmar varje dag i åtta veckor. Barnet får leka efter bästa förmåga med sin bästa hand fastbunden i en ”förhållandevis bekväm” vante enligt professor Ann-Christin Eliasson. Tanken är att barnet på så sätt ska tvingas träning av den svagare kroppshalvan, utan att det krävs att habiliteringspersonal deltar.
Andra medicinskt effektiva metoder är att spänna fast spastiska barn i rullstolar, ståskal och på tippbrädor. I klartext betyder det barnhabiliteringens verksamhetschef Neri Samuelsson säger att det är mindre personalmässigt resurskrävande och medicinskt effektivare att använda tvångsbetonade behandlingar än ridterapi.

I övriga samhället är tvång och bältning i stort sett bannlyst, bland annat för att det pacificerar. Men att funktionshindrade bältas och pacificeras saknar tydligen betydelse, då de medicinska mätmetoderna tar hänsyn till detta. Ridsverige är en stor rörelse. Vi vet alla hur viktigt ridning är på många nivåer. Ridskolor runt om i landet kommer säkert fortsätta med handikappridning. Det är ridterapin som läggs ner. Alltså ridning för de allra svårast skadade, de som behöver sjukgymnast och annan kvalificerad personal för att klara att rida, alltså de som inte ens klarar handikappridning.

Över 1 500 har redan skrivit under uppropet ”Var med och rädda ridterapin. Skriv under!”. Om det är för dyrt att låta svårt funktionshindrade rida, dröjer det inte länge innan vår rätt att gå i skolan också ifrågasätts. Hjälp till att stoppa devalveringen av människovärdet.

Lars och Gintare Mullback


Läst 42563 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Ridsportens Innovationer
Hållbara ryttare
Patrik Kittel Dressage Tour
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen
I hästhälsans tjänst

Senaste numret

Läs mer om Hippson Nr 1

SPECIAL: Klimat & Miljö!
– Dags att framtidssäkra ridsporten
– Inspiration: Hållbarhet som lönar sig
– Naturbete har många fördelar
– Vårda hagen för sjöarnas skull
– Hållbar hemmahoppning
– Dressyrträna i mobilen
...och mycket mycket mer

Läs numret i det digitala arkivet