Hästliv

Hej!

Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan som jag skriver i rubriken. Det är i all välmening från de som undrar, inget snack om saken. Men för mig är det ganska enkelt. Jag får så mycket information om hur hästarna mår i den dagliga mockningen och kan reagera ganska snabbt på om något är märkligt, såsom ”rörig” box, torrhet i bajset eller färre högar än vanligt. Om ett sto gått in i brunst kan de förklara en eventuell ändring i hennes temperament, och inget som ska tolkas in som reaktion på något annat. 

Sen är min affärsidé och plan att vara ”det lilla stallet på landet”, med grunden i att det är jag och min familj som är här. Om jag lejer bort hälften av jobbet, vad ska jag göra då? Rulla på tummarna eller skaffa fler boxplatser? Båda alternativen känns fel.

Så jag mockar gärna, både för stunden när man kommer på sina bästa idéer och för att hålla koll på hästarna!



Notera mina stallskor, Moon Boots är grejen så slipper man frysa. Stallskorna står vid elementet medan hästarna är i hagen.

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram


Läst 25331 ggr Kommentarer Kommentera

Hej!

Först - god fortsättning! Här har vi en "slappardag" i dag. Det betyder iofs att vi är hemma och inte har några "måsten" utöver gårdsuppgifterna. Men det betyder också att jag och Per varit uppe sedan tidig morgon. Jag har varit till ridhuset och rört på hästar, medan Per hjälp mig med markservice här hemma. 


Årets julkort tog vi tillsammans med vår unghäst Rose Bay <3 

I dag assisterade tjejerna vid hemgång av en häst. De tyckte att ägarna skulle lasta fort, inte för att hästen frös, utan för att de väntat i fleeeera timmar (om du frågar dem, 20 minuter om du frågar oss) ;-) På att få gå ut i skogen med varm choklad. 


"Ska jag hjälpa dig att stänga?" Spana in termosen som Elwira har i ryggsäcken ;-) 

När hästen åkt gick vi ut till skogshagen och visiterade staketet. När vi kommit halvvägs var det dags för fika! Varm choklad och pepparkakor. Mycket uppskattat för de små, som inte insåg att de lurades med i arbete, även när det var så kallt. 



På tal om barnen... Jag tror att de flesta vet att vi har två döttrar. Towe fyller 6 år den 5 januari och Elwira fyller 3 år den 14 januari. Och ja, de är välplanerade januaribarn, för under december månad och fram till respektive förlossning hade jag räknat ut det så bra. Jag kunde få hjälp av Per i stallet och sedan var barnen ju så små och man ammade ju ändå om nätterna = perfekt för fölvakningarna.
Helt klart en hästtjej till mamma som även håller på med avel, som planerar in det så. 

När barnen varit hemma med mig nu inför julen har de fått hjälpa till i stallet. En kväll skulle jag även till kliniken, tyvärr så vältajmad dag så Per var inte hemma. Det betyder att båda barnen fick åka med mig och hästarna. Men det finns inget som inte en iPad, saft, pepparkakor och godis inte kan lösa ;-) Snällt satt de på stolarna och väntade på sin mamma. Hjälmar har de alltid på sig, för säkerhetsskull, och när de undrade vart mamma tog vägen så behöver de inte undra länge. Personalen är de näst intill uppväxta med, så vem som en kliver fram känner de sig otroligt trygga med. 


Här satt de så snällt och väntade. Deras hembakade pepparkakor bjöd de personalen på innan de åt upp resten.


Hjälper mamma i stallet <3

I två veckor har jag även dragits med en irriterande och smärtsam ögoninflammation. Den kom via barnen/förskolan och smittade Per först, men han klarade sig lindrit undan. Om man sedan tittar på hur det gick för mig... Jo tjena! Det var en rejäl ögoninflammation som jag drabbades av och till slut fick jag ögonkräm med antibiotika för att få bukt på det hela. 
Innan krämen börjat verka så kan man lugnt säga att jag fick märkliga blickar - för vem bär solglasögon inomhus i december...
Jag skrattade mest när jag åkte till ögonspecialist med kundhäst och först inne i undersökningsrummet tog jag av mig mina glasögon, efter att jag varnat teamet på plats om hur hemsk jag såg ut. 


"Life is a party - dress for it!" Eller? 

På hemmaplan är det mycket rehabilitering som gäller just nu. Vi har en stor blandning mellan ligamentskador, magsår, semesterhästar, hovskada och hästar som behöver sjukgymnastik. 
En av våra kundhästar behöver bygga på ryggmuskulaturen, så honom åker jag med till ridhuset och under täcket har jag ett equiband, detta för att få honom att dra upp magen och höja ryggen. Vi jobbar på och jag ser framsteg, om än små. 


Det handlar om att arbeta avslappnat och rätt. 

I veckan hämtade jag en häst som har hovgips på. Han ska på återbesök mot slutet av veckan, och för att förflytta honom utan att gipset skulle bli blött tog jag med min bästa vän, Gaffatejpen!



Jag ser fram emot nästa vecka. Den är fullbokad med både tandläkarbesök för Rose, återbesök på kliniken och ny häst anländer. 
På tal om ny häst... Nästa vecka kommer en ny häst och innan jag kan släppa på att ta in fler nya hästar står det 11 hästar på listan.

Det är helt sjukt! 11 hästar är bokade för att komma in. Tror det kan vara rekord på antalet hästar som står på vänt.
Och här trodde jag i november att jag inte skulle få en enda häst in i stallet för att jag tog semester i en vecka. :-)

Jag avrundar detta inlägg med en bild jag tog på julafton. Vilket underbart väder vi hade!
(Hästen på bild medicineras i ögat, och därför skyddar vi det mot ljus)



Ha en härlig sista vecka på 2022, snart är 2023 här - och personligen så längtar jag!

Mvh Annelie

Ps. På instagram uppdaterar jag massor, så följ där om du inte redan gör det @stallsteningeby


Läst 27629 ggr Kommentarer Kommentera


Cheldon <3 Kom som rehabhäst för några år sen och nu är en återkommande semesterhäst.

Hej!

Hoppas att ni alla har det bra och att era hästar håller sig krya!
Här på landet har jag hunnit med 2 omgångar VAB för kidsen. Att komma hem från utlandet och bli förkylda var inte så oväntat, men ögoninflammationen som cirkulerat där och nu smittat båda våra barn var lite mer oväntad. Har blivit VAB hela veckan, något som krånglar till det en del för mamman. Eller krånglar till och krånglar till. Mamman får jobba lite extra på kvällen, som denna vecka mellan 20 - midnatt. Då har jag haft min tid och kunnat ge hästarna och stallet den uppmärksamhet som de behöver. När det är -10 grader ute så vill mina barn nämligen hellre vara inne i värmen, inte ute 8-10 timmar med mamma på dagtid. 

Efter att vi kom hem så har det varit en stadig ström med hästar som anlänt. Både rehab- och semesterhästar. Vi har några lediga boxar i stallet, men de är bokade. December är nämligen vår högtid, så från och med i dag, fredag så börjar julhästarna trilla in. Men det betyder inte att jag har haft "rast och ro"...


Vår dotter Towe, tillsammans med en rehabhäst.



Detta sto har mellanlandat lite för att sedan åka vidare till ett stall för att bo och föla.


Ni vet att jag älskar duntäcken under transporttäcken nu på vintern väl? 


Livet som pensionär har inletts för min kompis häst. 

Veckan som har varit har jag spenderat nätterna i sadelkammaren. Vi har en häst som behövt ögondroppar och krämer klockan 02, 03, 06, 09, 10, 14, 15, 18, 21 och 22. Dagligen har det inte varit några problem, men när jag gått ner (läs, dragit mig ut i kylan) mitt i natten så har jag inte velat gå upp igen. Så jag bäddade helt enkelt i sadelkammaren och sovit där mellan 02-03 för att sen gå upp till min varma säng igen. Det blir slitigt att vara vaken så, men när återbesöket visade stor förbättring känns det plättlätt. Superkul!


Hemmasnickrad mörker huva för det infekterade ögat. 

Utöver ögonhästen och semesterhästar så har vi även en rygghäst under igångsättning samt sen- och ligamentskador uppstaplade just nu. För att hålla rygghästen och semesterhästarna igång är jag väldigt glad över vår skrittmaskin. Där får de inleda morgonen innan de går ut i hagarna. Perfekt för magarna och rörelsen.

Går det att klicka på denna film med ljud? Jag skrattade gott när jag publicerade den på vår instagram @stallsteningeby. Om det inte fungerar så gå in via appen och lyssna. 


En som blev glad över att vi kom hem från semestern var helt klart Bella <3 Vår älskade lilla hund!


Äntligen i traktorn igen!

Jag avslutar detta blogginlägg med två saker. Operation och Nobelfest. 

Gällande operationen så blev jag väldigt glad över att kunna se Dr Fabrice Rossignol vid den franska hästkliniken de Grosbois genomföra en livesänd operation med sitt team på ett treårigt fullblod. Operationen var en så kallad Tie-Back. Vi har flera gånger fått hästar som han och veterinär Gustaf Croon opererat tillsammans på Mälaren Hästklinik. Samtliga har läkt relativt enkelt, men jag har alltid varit nyfiken på hur den operationen egentligen går till. Och nu fick jag från soffan se allt. SÅ KUL!



Om jag var fokuserad under operationen? Korrekt!

Och för att avsluta med något festligt. Förskolan hade planerat en festlig nobelfest och mina barn var väldigt exalterade. Dock fick de ögoninflammation och kunde inte delta. Det är svårt att förklara för en fem- och en tvååring varför de inte får gå på festen utan att krokodiltårarna rullar. Så jag och Per beslutade oss för att göra vår egen nobelfest.

Jag och tjejerna inledde med förfest i väntan på Per. Det valdes klänningar, målades naglar och sminkades. Jag har nog aldrig haft så mycket rouge någonsin i pannan tror jag. Men det var deras kväll så var tyst. Därefter tog vi en välkomstdrink (saft i champagneglas) och tilltugg. När pappa kom hem hoppade han i smokingen och började tillaga en trerätters. 



Gänget på förfesten

Den vita duken var lite skrynklig och kocken tog av sig flugan, men vi tror inte att tjejerna tänkte på såna detaljer. De hade verkligen en härlig kväll och fick avsluta på dansgolvet innan de somnade på soffan. Då blev det kvällspass i stallet för mamman, lite tröttare men nöjd över att tjejerna var väldigt lyckliga när de somnade. Vårt försöka att finna balans i livet på hästgården och livet som familj :-) 



Hoppas att ni får en lika härlig middag i kväll, det är värt att sätta lite guldkant på vardagen <3

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram


Läst 32188 ggr Kommentarer Kommentera


Älskar att komma ut i hagen och Rose nästan puttar omkull en för hon vill pussas <3

Hej Sverige!

I natt vid 02 anlände vi hem till gården igen. Förseningar drabbade även oss nere i solen pga vädret här hemma. Tre timmar senare blev det för oss, en turbulent flygresa och jag var glad över att båda barnen sov medan vi landade på Arlanda, för det var till och med så att jag höll andan en stund. Men nu är vi hemma, påfyllda med energi och möts av ett vinterlandskap!

Jisses vad det har kommit snö, så tråkigt att det troligtvis försvinner inom kort, för just nu är allt så vackert! Jag satte mig i traktorn och plogade stallplanen, runt hagarna och fixade nu på morgonen, sen ska jag och barnen ut och slå snö av trådarna så att alla staket ser ordentliga ut igen. För er som inte vet har vi varit en vecka på Lanzarote. Vi tömde stallet och åkte iväg. Det har varit otroligt skönt! Jag har lämnat telefonen hemma på hotellrummet varje dag och känt mig hur lugn som helst. Mina egna hästar är fullt försäkrade och jag vet att teamet på kliniken vet hur jag tänker om något skulle hända, och framförallt att My som passat hästarna på lösdriften här hemma resonerar på samma sätt som jag när det kommer till allt.

Att jag har haft ett tufft år orkar man inte ens skriva längre. (Har någon missat så läs lite i bloggen.) Men en av mina goda vänner sa att jag inte riktigt själv förstår hur mycket jag jobbat. Hjärnan är ju påkopplad 24/7 med det ansvaret jag har över hästarna som kommer till gården. När hon sa det så tänkte jag, men tusan det stämmer ju. Så nu har jag njutit av att bara få vara. Jag har även insett att jag ska varar nöjd med mig själv. Jag har jobbat hårt under 2022 och faktiskt gjort så gott jag kunnat. Jag går till jobbet varje dag, jag har en otroligt högarbetsmoral och jag lägger ner hjärta och själ i allt som har med hästarna och gården att göra. Så länge jag gör det, och älskar mitt liv och jobb. Då ska jag vara nöjd. Så jag är nöjd. Väldigt nöjd faktiskt, och stolt! Stolt över konvalescentstall Stall Steninge By. 

Med den insikten har jag kunnat slappna av. Och somnat i solstolen mitt på dagen och Per har fått vara lite "chef över barnen", eftersom mamma somnat titt som tätt.
En av dagarna vaknade jag ur solstolen, vet inte varför men beslutade mig för titta upp. Då ser jag en 1 1/2 årig flicka ligga med huvudet ner och ryggen upp i den "djupa" delen av barnpoolen. Ingen var i närheten. Jag fullkomligt flög upp med kläder på, ner i poolen och försökte nå henne så snabbt det bara gick utan att ramla själv. Jag fick tag i hennes hår och slet upp henne. När hon skrek rakt ut kände jag nästan som att benen vek sig. Jag hade redan i huvudet börjat fundera på hur jag skulle få liv i henne igen. Mamman, som "bara" skulle gå till solstolen kom springande och tog över. Och allt gick bra. Men man får aldrig glömma - det går fort och barn drunknar i tystnad. Det tog mig 30 minuter och en drink att lugna mig, om vi säger så. Jag blev livrädd. Tänk om något i mig inte sagt åt kroppen att titta upp? 

Vi har spenderat semstern i poolen, havet och på barnlandet som hotellet hade. En otroligt härlig och underbar blandning. En dag hade vi lite mulet väder, då åkte vi till ett Aquarium som fokuserade på rehabilitering av fiskar. Där var det en sköldpadda som fastnat i fiskenät som blivit övergivet i havet, snart skulle hon släppas ut igen efter rehabilitering. En hel utställning var inriktad på plasten som slängs i havet och vad det gör med djurlivet. Jag gillar sånt, att barnen får se fiskar men vi även kan prata om vad som är rätt och fel.


Härliga ansiktsmålningar!


Lillasyster älskade sin hink, den gick med henne hela dagarna! haha!


Båda barnen har lärt sig simma under semestern. Många timmar i poolen blev det!

Fokus i dag är att få på dubbdäcken på lastbilen, hämta hem rehabponny som varit hos grannen Maria medan vi varit borta. I morgon börjar vi fylla stallet igen och ska en vända till kliniken. 
Älskar det - så redo för att sätta igång! Nu kör vi!

Mvh Annelie

@Stallsteningeby på instagram


Läst 24101 ggr Kommentarer Kommentera

Hej!

Det går inte att inleda detta blogginlägg utan att rikta ut ett stort TACK till er alla. Tack för bemötandet jag fick efter mitt förra inlägg! Det blev en gigantisk våg av omtanke, pepp och respekt. Min telefon plingade hej vilt i tre dagar non stop kändes det som. Fina kommentarer, meddelanden, och dm/pm fullkomligt välde in på mina sociala medier. Och även om jag redan hade påbörjat plan "semester", så blev detta lite av en spark i baken för att fortsätta jobba mot lite ledighet.


Tack för att ni gett tröstande och peppande tillrop åt mitt håll!

Nu har jag endast två hästar i stallet. :-) Det är en plan som varit i verket ganska många veckor och jag har envist stått på mig att vi inte ska släppa in nya hästar i stallet just nu. Jag har även avsagt uppdrag utanför gården och varit ganska tydlig med att jag behöver en paus. Vi har rullat in på vårt 9:onde år på gården och enda gången vi haft så här få hästar hemma är veckan då vi flyttade in. Jag har älskat nästan varje sekund, men nu känner jag att jag behöver andas lite. 

Så vet ni vad jag gjort när antalet hästar sjunkit...?

Jag har åkt till IKEA och köpt garderober till mina barn, tvättat hemmets alla gardiner, äntligen slagit tag i saken och köpt ett nytt vardagsrumsbord. Nere i stallet har jag tvättat hästtäcken i högervarv, städat ute i vårt stora förråd och skurat de tomma boxarna. Allt är redo för att när vi återvänder från utlandet så kommer det vara fräscht, fint och redo för att välkomna nya hästar. <3

Och efter de veckorna som jag nu fått gå lite på halvfart så kryper det i kroppen. Jag saknar att inte ha tio hästar som glatt tittar på mig vid morgonfodringen, gillar inte tomheten som kryper in över gården. Så när vi kommer hem från solen, poolen och glass i överflöd är jag mer än redo att öppna dörrarna igen <3

På tal om nya tag! Det har hänt två jätteroliga saker också senaste tiden!!

1. Vi har köpt ett föl!
2. Vår uppfödning Rose Bay har hoppat för första gången med ryttare!

Fölet är så fantastiskt, så hon kommer få ett eget blogginlägg :-) Det är drygt 6 veckor till vi hämtar hem henne, och jag längtar redan väldigt mycket!


Social med en stam och möderne av idel prestation. Vad mer kan man önska? <3

Men åter till Rose <3
Vi vet att hoppa kan hon, diplomet från unghästtestet på Strömsholm gav oss ju kvittot på det. Men nu har hon även hoppat med ryttare för första gången. Pga min trasiga fot kunde jag inte ha häran själv att sitta på över de första hindret, men jag tittade glatt på!

Just nu jobbar hon mot vintervila. Hon ligger verkligen i fas för sin ålder och i måndags gick hon träning med Karin Engström (https://equitrain.se) och onsdag hoppades hon. Karin hjälpte mig i måndags från marken att få henne att ta för sig i galoppen. Jag har anlitat Karin för att hjälpa mig under uppbyggnaden av denna häst. Jag vill att Karin möter upp mot mina svagheter från marken, målet är att när Rose är 7 år har jag en stark, liksidig och sund häst som får varierad träning. 


Karin och Rose tränar på.

När Jossan satt upp på onsdagen så kände hon av måndagens träning, hur hon sökte sig mer mot bettet och var framåt i galoppen. Superkul! Och utan problem tog de sig an det lilla hindret. 


Hopp!

Nu ska jag springa ut till stallet. Med endast två boxar att mocka hinner man med annat, så i dag ska vi packa för resan, åka på öppet hus hos kompisar som köpt gård och köpa lördagsgodis.

Återigen, tack för senast!

Mvh Annelie

@stallsteningeby på instagram


Läst 18251 ggr Kommentarer Kommentera

Hej,

Jag vet inte hur många gånger jag öppnat datorn för att skriva ett blogginlägg. Men jag börjar skriva, skriver så där om livet på gården, kundhästar som det går bra för, nya hästar som kommit och friska som åkt hem. Vill dela med mig av hur fint vi gjort det. Hur vår skogshage vuxit fram, hur alla ton grus vi lagt ut för att förhindra leran gjort det ganska fint på gården. Det har även byggts staket för att rama in allt lite och mycket mycket mer har kommit till. Kundhästar har kommit och gått, en härlig mix på hästar med härliga hästägare som verkligen älskar sina djur.

Men jag känner ingen glädje i att dela med mig just nu. Jag känner att jag är lite trasig. Inombords lixom. 


Hästen på bilden har inget med texten att göra. 

Någonstans har jag känt att jag ska inte dela med mig av det. Dela med mig om hur jag egentligen mår. För tänk om detta gör att folk inte litar på mig längre. Att de tror att jag gör ett sämre jobb med deras hästar nu när jag själv är slagen lite ur balans. Jag lägger ner hela min själ och mitt hjärta i hästarna vi har i stallet. Allt för att ägarna ska veta att jag gjorde allt för att hjälpa dem med just deras guldklimpar. 

Och nu är jag så nära på att stänga ner fönstret här. Att inte skriva detta blogginlägg, men jag skriver på...

I år har varit ett riktigt jävla skitår för min del. Ursäkta svenskan. Men någonstans har det kommit till den grad att jag inte blir förvånad längre. Att jag och Per tittar på varandra och är överens. Våra barn mår bra, de är friska och krya, och det är faktiskt det viktigaste i världen. Våra två älskade tjejer som är våra solstrålar. 

Men för mig har 2022 inneburit så stora motgångar och käftsmällar att jag nu längtar till 1 januari 2023. Det har blivit ett mentalt mål att fortsätta kämpa mig igenom detta år och sen ta nya tag. 
Jag brukar känna stolthet och glädje över att jag alltid siktar på framåt, att jag alltid är den som är positiv i alla lägen och ser lösningar. Den enda lösningen jag sett för mig själv just nu är att lägga av. Att inte hålla på med hästar och att vara någon typ av "hemmafru" som bor i en vanlig villa. 

Men innerst inne vet jag ju att där kommer jag inte alls vara lycklig. Det är ju hästarna som är mitt liv, och speciellt att ta hand om skadade hästar. Och jag tror att det är en stor del i att jag är ur fas. 
Att jag trodde så mycket på att jag gjorde rätt val för två år sedan. Att jag tänkte att på en gård med skadade hästar kan inte en liten hingst växa upp och bli en hållbar individ. Han måste åka till någon med likasinnade kompisar för att lägga grunden till ett bra liv. 

Det var troligtvis över på en sekund eller två. Den dagen, den stunden och den olyckan där han, vad vi misstänker, blev sparkad i huvudet. Jag skriver om vår älskade unghäst, Concorde "Conny". Han som vi fick ta bort nyligen och som jag uttryckte i bloggen att jag aldrig ens fick chansen att rädda. Det var nämligen redan försent. 
Vem har rätt och vem har fel? Vad är förtal och vad är inte? Jag har arbetat på Hippson i så många år att jag vet vad man bör och inte bör skriva. Hur lagstiftningen går och vart man ska passa sig. De juridiskt utbildade vänner och kunder jag känner har alla rådgjort mig till samma sak. Gå vidare, ta inte upp en fight, det kommer bli utdraget och du måste leva kvar i detta då. Istället skrev jag ett mejl. Ett mejl till personen som, mot betalning varit ansvarig för min häst. Skrev att jag är arg, ledsen och besviken att jag själv fick upptäcka skadan utan att blivit informerad om det. 

Jag fick inte ut mer än hälften av Connys livförsäkring, men inga pengar i världen hade varit tillräckliga. Det var honom vi ville ha, inte pengar på ett konto. Skadan var redan så långt framskriden när jag fick veta att det redan bildats artros i hela käkleden. Det lilla som var kvar av hans så kallade käkled, dvs. Min sanning är att jag trodde jag hämtade hem min häst för sommarlov och sedan inridning. Men jag hämtade hem en häst som haft en illa läkt fraktur i höjd med käkleden, som gett omfattade skador så att vi tillslut insåg att varje dag gör ont och varje tugga. Veterinärer både i - och utanför landet sa alla samma sak. Avliva. 

Hade jag vetat om att han blivit skadad, då hade jag kastat mig in i bilen och hämtat honom. Oavsett dag eller tid på dygnet. Jag vet att jag hade haft ett helt operationsteam stående och vänta på oss på kliniken och jag vet att de val de rådgjort åt mig hade varit rätt väg att gå. Men jag fick aldrig chansen. För jag visste inte.

Detta är min stora förlust i år. Att jag inte visste.

Jag vet allt här hemma på gården, vet hur varje hår ligger på hästarna i stallet, vet när de åt senast, hur återbesöken gått, vad vi har för plan, vilken medicin vilken häst ska ha etc. 

Men jag släppte kontrollen över en av mina egna hästar. Cajzas son. Och det är mitt livs misstag inom ridsporten. 

Av alla käftsmällar i år med (och nu nämner jag bara några få av alla) stulen personbil, för tidigt fött föl som dog, kolik på ET-sto hos seminstationen, restskatt, krockad lastbil, resorberade embryon, höjda priser på el, räntor, foder och strö. Allt som hänt mig så känner jag att det går att ruska av sig. Men just detta går inte. Jag har försökt, men den enda slutsatsen jag kommer till är att jag litar bara på mig själv. Ingen av mina egna hästar kommer någonsin lämna gården igen.

Jag tror också att jag vet anledningen till att jag är så ledsen. Att jag är besviken. Varje dag tar jag hand om hästarna här på gården som om de vore mina egna, som om de är värda sin vikt i guld och att det är på mitt ansvar att de mår så bra de bara kan i min skötsel. Jag har nog varit naiv ute i världen och tänkt att så resonerar väl alla? Det har helt klart blivit ett uppvaknande av rang. 

Nu vill jag radera hela inlägget.
Det blev för personligt. 
Men jag gör inte det, jag publicerar. Ridsporten, hästlivet och hästägandet är inte guld och gröna skogar. Någonstans här i min dagbok på internet måste det finnas med. Den tiden av mitt liv när jag inte hade förtroende för någon annan än mig själv. 

Och jag saknar honom. Conny alltså. Och hans mor, Cajza. Varje dag.
Men mest saknar jag mig själv lite just nu. Den där obotliga optimisten och kände sig oslagbar och orubblig här på gården. 2022 har verkligen visat mig att när man känner sig som säkrast uppe på berget kan jordbävningen komma.

Tack för att du läst, tack för att du inte skriver någon elak kommentar och ge din häst en puss på mulen <3

Ps. Och för att ni ska förstå hur det känns för mig i år. För tre veckor sedan tog jag och min man ledigt en eftermiddag. Så där mitt i veckan. Vi hämtade barnen och åkte till Leo´s lekland. Vi ville skratta, busa och visa våra barn att de är viktigast för oss. Vi hade en superrolig eftermiddag och inte en häst var i närheten. Men sen åkte jag en "rutschkana" där man satt i en donut-grej. Pang åkte foten in i en pelare och jag fick ta mig till akuten. Vet ni att 26 % av befolkningen i världen har ett extra ben på yttersidan av foten. jag kan informera er om att jag är en av dessa personer. Tror ni det känns bra att det var just där jag träffade? Så nu har jag det där extra benet i foten, ett som är trasigt, men jag har det. Känslan av detta? Att jag inte ens kunde ta en ledig eftermiddag utan att det skulle skita sig. Jag har arbetat i stallet med kryckor, för den där 100% sjukskrivningen som läkaren satte, den var ju lite skrattretande. 

Mvh Annelie


@stallsteningeby på instagram


Läst 34318 ggr Kommentarer Kommentera

Hej,

Jag vill börja med att tacka! Tack för bemötandet jag fick i samband med mitt förra blogginlägg. De gånger jag bloggat om något som är jobbigt för mig har jag blivit bemött av respekt och omtanke. Några dåliga äpplen finns det alltid, men då har ni stått upp för mig och sagt ifrån. Jag ser det och uppskattar det otroligt mycket. Personer i min närhet, både familj, vänner och personalen på kliniken har alla stöttat och försöka göra denna smärtsamma del av livet lite lättare. 

Livet på gården fortsätter. I hjärtat känns det som att det saknas en puzzelbit och jag kommer på mig själv gå och titta efter hästarna, fast jag vet att de inte finns här. Just Cajza saknar jag extra mycket, kommer på mig själv att vilja gå och smeka hennes mule, men vänder åt andra hållet när jag inser att hon står inte där i hagen. 

Någon som helt klart märkt att matte varit lite "off" är min unghäst, Rose. Varje gång hon ser mig passera gnäggar hon. Varje morgon välkomnar hon mig lite extra och det var nog därför jag skrev det där smset. 
Jag satt i soffan en dag och skrev till min man, som då var på golfbanan, "I dag ska jag rida på Rose". Sagt och gjort. Jag menar, jag köpte mig ju en ny sadel dagarna innan (men inte hunnit uppdatera färgen på övrig utrustning...) 

Ner till stallet gick vi, hela familjen, när Per kommit hem. Jag sadlade, ledde ut och satt upp. Sen skrittade jag iväg. Då slog det mig och jag tittade bakåt samtidigt som jag skrattande sa "Just det, unghästar brukar man longera några varv innan man sitter upp på". Ni skulle sett hans ansikte, ren skräck. Men jag fortsatte skritta iväg. Sen har vi gjort så, jag rider ut och Rose blir starkare och starkare i kroppen. Vi betäckte ju henne under sommaren, efter treårstestet, men hade (the story of my life), sån otur. Två dagar efter ens ovulationen fick hon en sån galen hovböld. Hade så ont stackarn att hon fick sova inne på kliniken. Det blev inte direkt någon dräktighet efter det... Sen hade vi en chans kvar och då tog hon sig inte heller. Då avslutade jag försöken, för ett alldeles för sent föl ville jag inte ha. Nu får hon bli min ridhäst istället. 


Första ridturen på min egen uppfödning <3

Under hösten ska jag bygga upp min häst. Målet är en stark, välmusklad och sund individ som kommer hålla många många år framåt. Egentligen bör hon hoppas in under ryttare, om man ser till vad många andra gör med sina unghästar. Jag tänkte dock inte ha så bråttom med det. Jag fokuserar på att rida ut, varvat med träning av Karin Engström. Hon kommer upp till gården några minuter från oss, och är duktig på tömkörning. Rose gick sitt första pass för henne i veckan, och wow. Man glömmer lixom bort, men vilken fin häst vi har!


Rose och Karin in action!

Som ni ser så fortsätter vardagen framåt. Vi hästfolk är ju lite programmerade så. Man måste hela tiden fortsätta, djuren kräver det och någonstans finns det en tröst i det. En tröst i att man ska fortsätta arbeta, fortsätta älska och bry sig om hästarna. 
Hemma på gården har det både kommit och gått kundhästar. Vi har haft karantänhästar, importerade hästar, som nu åkt hem till sina nya ägare.
Nytt i stallet är en difus hälta, som vi troligtvis funnit orsaken till. En "rygghäst", som jag arbetar med från marken för att mjuka upp och stärka. En fånghäst som står på boxvila, en sårskada som även den står på box, och en unghäst som är på tillfälligt besök när matte tävlar med deras äldre hästar.


Spark på hasen ger stort gips! Under läker det dock superfint.


Arbetskamrat - Equibandet!


Parallellt med hästarna så ska gården förberedas inför hösten. Vi ska stänga våra sommarhagar, tömma lösdriften på andra gården och gå igenom allt här hemma. När vintern kommer har man lixom ingen andra chans på att ordna, då får saker vänta till våren. Och det är ju alldeles för tråkigt!
Nästa sommar ser jag fram emot att inte ha dubbla jobb, utan att "bara" vara hemma på gården. Känns som att man kan ordna det väldigt fint och bra när man har hela dagar på sig! Längtar!



Elwira säger god morgon <3

Hoppas ni får en fin söndag!

Och återigen, stort tack för bemötandet i samband med mitt förra inlägg. 

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram


Läst 43524 ggr Kommentarer Kommentera

Jag kommer för alltid minnas din päls mot min hud, din andning och dina mjuka näsborrar.


Vår skatt, vår vän och själsfrände.

Jag och Per kan inte minnas vårt liv utan dig i det. Så länge har du varit en del av vår familj. Älskade Cajza.

Det är med respekt och kärlek vi ser dig djupt i ögonen och ser det där vi egentligen inte vill se.
Ser hur du hamnar på efterkälken, ser du du inte orkar hålla fanan lika högt som du brukar, ser den matta blicken i annars så pigga ögon, och framförallt känner värmen i det där frambenet.
Men så har det kommit glimtar under sommaren där jag tänkt att du är inte redo. För vi är inte redo.

Men vi älskar ju dig. Du har lagt hela grunden för det liv vi lever, för miljön våra barn växer upp i och lärt mig känna kärleken till hästen och att lita på min magkänsla.

Jag minns när vi pensionerade dig. Hur veterinären sa att det var för tidigt, men jag stod på mig om röntgen. Hur förvånade vi blev av att se förändringarna och hur lätt valet blev att sitta av. Med det i bakhuvudet vet jag att du drar upp din sköld och visar inte hur ont du egentligen har.

Dagens beslut att låta dig somna in med din son Concorde är det tuffaste jag tagit. Med så fullt av respekt och kärlek för det känns som att bröstkorgen ska explodera.

Jag var inte redo. Jag hade aldrig blivit redo. Men alla tecken visade mig att du var.

Att säga tack går inte. Jag kan inte tacka dig för allt du gett mig. Känslorna ryms inte i det ordet. Men jag försöker. Tack, jag älskar dig och lovar att ingen någonsin kommer kunna mäta sig med dig. ❤️

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

När solen sjönk över Gottröra bjöd vi Concorde "Conny" och Cajza på godis och morötter. De har haft en härlig dag ute med sina vänner och med den största av respekter fick de sedan somna in. Att säga att vi är ledsna är inte ens i närheten av våra känslor. Vi känner sorg över sagan med Conny som vi inte ens fick påbörja. Vi känner tomheten efter Cajza. De gnäggar identiskt och jag kommer nog för alltid gå här hemma och lyssna efter de båda.


En dag kommer jag berätta varför vår 2:åring efter Cajza behövde avlivas, istället för att påbörja inridning. Men jag är inte redo ännu. Jag har inte kommit över smärtan att om jag blivit informerad om hans fraktur så hade jag kanske kunna rädda livet på honom. Nu fick jag upptäcka det själv, alldeles alldeles för sent, och trots att så många veterinärer engagerat sig, både i Sverige och utomlands så var svaret samma från alla. "Det går inte". Jag har skrikit, gråtit och bönfallit dem. Ta alla pengar jag har, men rädda livet på honom. Men det fanns ingen utväg som gjorde mig lycklig. 

Jag kommer minnas detta som mitt livs förlust och aldrig någonsin kommer jag släppa någon av våra hästar utanför gården. Låt mig läka och komma över chocken. Sen ska ni få veta. 


Våra älskade hästar, mor och son. Jag hoppas ni går på det eviga sommarbetet tillsammans nu <3 


Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram

Läst 82594 ggr Kommentarer Kommentera

Hej, 

Som jag skrev i föregående blogginlägg så väljer vi att avsluta vårt avelsprojekt här på gården. Vi har alltid kallat det projekt, för det var aldrig menat att vara något permanent. Det finns många uppfödare ute i landet, som år efter år jobbar med sina ston, föl och unghästar. Jag hade aldrig förhoppningen eller tanken att bli en av dem. Jag såg helt enkelt en del av hästvärlden som jag inte kunde något om - och valde att gå all in för att lära mig mer. 

Jag har jobbat fyra säsonger på Stockholm Seminstation och lärt mig MASSOR. Jag känner min otroligt trygg i rollen som assistent till veterinären och avslutade min anställning där med att undersöka mitt eget sto. (Detta självklart med överseende av veterinären!) Mallig var jag när jag snabbt fann allt han bad om ;-)


Älskade Chippen ställde snällt upp!

Hemmavid om våren har jag tagit hand om fölningar med allt vad det innebär. Min första fölning var ett rejält felläge där fölet redan var död, pga brusten navelsträng. Är inte det en start på avelskarriären så vet jag inte... Därefter har det varit enkla fölningar och svåra fellägen. Allt har vi ordnat. Och fram till fölen kommer handlar allt, året runt faktiskt, om stoet. Jag har vårdat mina avelsston med fint foder, tandvård, hovvård. Hyrt en gigantisk lösdrift för att ge dem friheten att röra på sig med en stoooor ligghall att gå in och sova i. Om sommaren vandrar de glatt på otroliga 10 hektar mark som ligger inbäddad i skog för underbar skugga de varmaste dagarna. Jag har verkligen gjort allt för att maxa mina chanser till att få föl på ston som är välmående och i fertil ålder.



Quimby på sommarbete som föl. 

Men har jag då fått föl?

Svaret blir nja. Jag summerar detta projekt med siffrorna 18 mot 4 (6). Det betyder att jag har försökt få 18 föl, men slutar med 4 stående avkommor. Vi har 2 föl på bakning, så jag hoppas vi slutar på 18 mot 6. Av dessa stående avkommor har vi sålt 2. Men! Vill jag ändå slå in här! De fyra avkommor vi fått är helt fantastiskt fina. Så stolt över dem!

Vi bedriver arbetet här på gården i ett företag. Därför får jag det ganska bra på papper hur det går, rent nummermässigt. Om man gör det privat så är det lätt att man blundar för siffrorna och kör på. Därför har jag varit hård mot mig själv. Jag har tagit till sägningen "kill your darlings", titta på företagets olika delar med granskande ögon och ta bort de delarna som kostar mer än de ger.

För oss blir det avelsdelen.


Mary Ellis och Rose Bay sommaren 2019.

Det blir naturligt på något vis. Jag känner mig lite "klar" med den delen av mitt liv. (just nu). Jag stänger inte dörren helt för att ta föl i framtiden. Men just nu är det inte där mitt hjärta slår en extra volt. Vi har därför sagt upp arrendet på lösdriften och den gruppen av hästar splittras. Det är unghästar som flyttar hem för inridning, Chippen är såld, Warona flyttar hem till sig etc. 
Ur gruppen kommer vi ha de två dräktiga mottagarstona och Lunatic. Just nu håller vi på att ordna en egen liten lösdrift hemmavid som de kan bo i. 

Att ha hästar på lösdrift på gården bredvid tar sin tid. Jag lägger ner mycket tid varje vecka på att ta hand om dem och istället frigör det tid och kraft för mig att lägga här hemma på gården. Det känns bra!


Concorde som föl 2020 <3 


Den här resan har öppnat så otroligt många dörrar för mig. Jag har inte bara lärt mig hela reproduktionsdelen utan även lärt mig hantering av föl och allt det administrativa med att ordna pass till dem, avmaskning, vaccinationer etc etc. 
Vi har varit på fölvisningar, fölauktion, unghästtest och varit med vid inridning. Jag ser inte tillbaka på denna resa med känslan av misslyckande - tvärtom! 
Utan denna resa hade jag inte suttit med i styrelsen för SWB Mälardalen, där jag lärt mig ännu mer. Min målsättning där är att tillsammans med salugruppen försöka skapa möjlighet och en fönster ut för uppfödare att kunna sälja sina fina avkommor. 



Projektet gav oss också Rose! Och för det är jag evigt tacksam <3 Om en månad är sommarlovet färdigt för henne och hon är min nya ridhäst.
Som jag väntat så många år på att hon ska växa upp :-) 



Mvh Annelie

@stallsteningeby på instagram


Läst 72006 ggr Kommentarer Kommentera

Hej!

Nedan bild är från 20 april, då vi inleder vår resa för att göra Embryotransfer på vårt sto Chipotle HH. Det har varit en rolig, lärorik och väldigt slitsam resa. Det slitsamma kommer jag inte sticka under stolen med ;-) Oj vad jag kört, trixat och fixat!


Chippen <3

Här finns mitt första blogginlägg, daterat 20 april: https://www.hippson.se/blogs/hastliv/drottningen-ar-redo-for-et.htm . Därefter kommer ett inlägg 10 maj, dagen efter vi spolade ur vårt första embryo. https://www.hippson.se/blogs/hastliv/embryo-uttaget-check.htm Därefter har jag inte hunnit blogga om det, så tänker att det blir ett längre inlägg denna gång. Kanske med ett litet oväntat slut?

Vi har gjort ET på Myrsjö Gård, det ligger cirka 90 minuter från oss. När man gör hos dem så köper man ett "paket" med tre sköljningar, dvs tre chanser att få embryo insatt i mottagarsto. Vi gick in i "projektet" med två egna mottagarston. "Hulda" och "Grisen", två ston som vi tidigare på året köpte av travtränare Peter Norrman i Sigtuna. Tyvärr drabbades Grisen av förstoppning på stationen och fick sova över på kliniken en vända. Då blev vi lite ur fas med stona och till första sköljningen fick vi låna ett annat sto. Det stoet resorberade tyvärr embryot vid dygn 19. 

Nästa vända gick det fort, och då snackar vi speed!
Jag kommer nog aldrig glömma hur vi åkte upp till stationen för en koll inför nästa försök och Chippen står med ett perfekt ägg som är på väg att gå. Nej nej nej! PANIK och jag vet att hingsten Caracas var fullbokad på fredagen. Ringer hem till min chef Linda på Sthlm Seminstation och panikar. Så här i efterhand kanske det känns lite dramatiskt, men sommaren är relativt kort och man vill inte missa en bra brunst. 
En normaldos skick-semin ligger på cirka 15-20 ml. Chippen seminerades hemma på Sthlm med 1,5 ml. Vi tog verkligen alla droppar vi hade. 

Om vi säger så här, ingen av oss hade så höga förhoppningar när vi 8 dagar senare skulle spola ur och se om vi hittade något embryo... Men där var det! Helt otroligt! Men som vi själva säger mest hela sommaren - "man behöver bara en spermie".
Inget av våra mottagarston låg bra i tid, så vi fick använda Odessa Face, som stod på Myrsjö. Hon är i dag dräktig med Chipotle HH - Caracas - bebis på 92 dygn <3.


Odessa i framkant med vår flock. <3

Inför vårt sista försök valde jag att byta hingst. En av hemmahingstarna på Sthlm är Tenor du Gue. Som jag älskar honom. Han är vacker, vänlig och haft en finkarriär med Jonna Ekberg. Denna gång kände jag mig lite matt på alla körningar upp till Myrsjö, så vår hemmaveterinär på stationen samarbetade med Myrsjös veterinär och vi tajmade allt här. När det väl var dags åkte jag upp med Chippen och "Grisen" för att se om det kunde finnas något att spola ur. Och JA DÅ <3 Det kom ut ett embryo som vi satte in i vår lilla travare. Helt otroligt, tre embryo på tre chanser. Nu var vi spända för att se så att det skulle "fastna" i unga "Grisen", som är 4 år. En vecka senare jublade jag och veterinärerna, helt otroligt! Vi har två föl på bakning efter vår älskade Chippen. 


Ett litet kollage över glada ägare och stolta föräldrar ;-) 


Döttrarna berömde Grisen med äppelkalas <3

I och med det var vi klara på Myrsjö, och måste ju påstå att vi fick en full pott, även om ett sto resorberade. Vad gjorde vi då med vårt egna travsto "Hulda"? Hon var på väg in i fin brunst, så vi lånade ut henne till Lövsta stuteri. Där kunde hon tajma med ett annat sto och har i dag ett foster som växer i magen. Superglada är vi att hon också får bli mamma, och extra glad är jag över att det är bra ägare som kommer ha hand om henne. Vi leasar ut henne under tiden hon går dräktig och sedan med fölet. 

Vad gör vi då med vår älskade Chippen? Hon kommer få flytta hemifrån. Det är med blandade känslor vi släpper taget om henne, men detta är vår sista avelssäsong och efter fölen som föds 2023 kommer vi inte längre hålla på med avel. Därför valde vi att sälja Chippen och jag visste direkt att någon annons kommer hon inte komma ut på. Det handlade om rekommendationer och magkänslan. Glädjande nog har jag hittat det perfekta hemmet! Hon flyttar till Spanien <3 En svensk familj lämnar Skåne för värmen utomlands och Chippen kommer få gå med hennes avelsston och fortsätta sin karriär inom aveln. 


Jag kommer sakna våra kramar <3

Nästa inlägg tänker jag ska handla om varför vi slutar med avelsprojektet (som vi kallat det) och hur jag ser på mitt företagande här på gården. 

Mvh Annelie

@stallsteningeby på instagram


Läst 49883 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa » sista » 

I bloggen hästliv får vi följa med Annelie Eriksson i hennes vardag. Det är allt från familjeliv till den dagliga verksamheten med både rehabilitering av hästar och avel. På den egna gården finns det ständigt något att göra.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.