Foto: TV3 och Helena Bergander
Åsa Foglé är diplomerad ridlärare level II, utbildad vid Biologiska yrkeshögskolan i Skara (BYS). Via BYS är hon också vidareutbildad i dressyr. Hon har två egna dressyrhästar och ambitionen är att starta dem båda i svår klass. Åsa har tidigare jobbat på Nääs RF och kombinerar nu arbetet som personlig assistent med eget företag där hon utbildar ryttare och hästar, samt har lektioner på Borås ridhus. Hennes två texter nedan publicerades först i Åsas blogg.
Missa inte TV3:s svar på kritiken längst ner.
"Det stora hoppet, ett hån...
Bosse Tibblin satte häromdagen ord på vad jag har tänkt kring tv-programmet 'Det stora hoppet'. Ett så kallat underhållningsprogram som går ut på att döttrar i tonåren ska lära sina pappor att rida och hoppa en bana. På några veckor. Priset till den som vinner är en häst.
Jag tycker att idén med programmet är ganska bra, pappor ska få en bättre inblick i sina döttrars hobby (och det de betalar för?). Och kanske med det en bättre relation med sina döttrar. Men man har inte riktigt tänkt hela vägen.
1. Det finns en anledning till att ridlärare är utbildade under minst två år, på heltid. Annars hade vi haft tonårstjejer som undervisat på ridskolorna. Om inte annat hade det blivit billigare. Men ridskolan är just en skola, en utbildning i att lära sig rida och hantera hästar. Det är, som Bosse skriver, ett hån mot en hel yrkeskår, Sveriges ridskolor och dess verksamhet att visa program som dessa. För att vara ridlärare är ett yrke, ingen hobby eller ett fritidsintresse. Det är något vi tar ut lön för och lever på, som alla andra utbildade och licensierade lärare gör. Vi har också studielån (undrar för övrigt om någon förälder frågat läraren i skolan vad den jobbar med annars då?).
2. Det är djur vi jobbar med.
Hästarna i programmet behöver stå ut med obalanserade pappor som (ofrivilligt!) studsar i sadlarna och drar i tyglarna, för att deras döttrar med tävlingsdjävulen i sig pressar dem för hårt.
'Ja, men det är ju så på ridskolan också' säger en del. NEJ! Så är det inte på ridskolan! Där får man inte gå till nästa steg innan man har hyfsad kroppskontroll och balans på hästryggen. Man får inte galoppera innan man är balanserad i trav. Man får INTE hålla balansen i tyglarna och jag nöter mina nybörjare med sits- och balansövningar tills de tjatar om att få galoppera. Och inte ens då får de det. För säkerhetstänket ska alltid finnas i första rummet tillsammans med hästarnas väl och ve.
3. En häst i pris?
Gothenburg Horse Show hade under många år ett lotteri där man kunde vinna en häst. Det togs bort för ett par år sedan då man kom fram till att det inte riktigt bör gå till så när man skaffar häst. Vi som är hästkunniga vet att häst och ryttare måste passa varandra för att det ska bli bra. Man köper inte bara en häst och väljer efter färg och storlek. Men i 'Det stora hoppet' är första priset en specifik häst.
4. Det tar ÅR att att lära sig rida.
Inte några veckor på sommaren. Men det är det man kommunicerar till dem som inte vet och så får vi på ridskolan sedan förklara och försvara hur det egentligen går till att lära sig rida, som är en livslång process.
Jag har bara sett första programmet. Det räckte för mig, för det går emot allt vad jag står för som yrkesmänniska. Att jobba som ridlärare är att både kunna teoretisk ridlära, om hästar, deras omvårdnad och behov, att sköta anläggning och ridunderlag, se till att hästarna har rätt utrustning och foder och dessutom få det hela att gå runt ekonomiskt.
Men det är framför allt att kunna se varje elev och att veta hur jag ska kommunicera och vad jag vill lära ut just till den eleven. Vi är utbildade pedagoger. Inte bara hästtjejer.
/Åsa"
Åsas blogginlägg ovan fick stor uppmärksamhet och hon valde att följa upp texten med ännu ett inlägg om ämnet:
"Ridlärare är inte bara hästtjejer
Tänk att inlägget om 'Det stora hoppet' kunde få sådan spridning, att jag har haft så många besök i min lilla blogg och att flera delar mina tankar kring det. Inte för att det bara var det jag var ute efter, jag ville egentligen bara belysa faktumet att ridlärare är pedagoger och utbildade till det.
Jag har fått förvånade 'jaha, oj, så länge?' när jag har berättat att min utbildning var två år lång på heltid. Det är inte bara att stå i mitten och skrika 'TRAMPA NER HÄLARNA!' (ett uttryck som för övrigt håller på att försvinna) och lära ut olika ridvägar. Jag har behövt berätta att det innebär att kunna en hel del om allt kring hästar och ridning om man ska jobba heltid som ridlärare. Det räcker inte bara att kunna rida och ha tävlat på lite högre nivå, som många ryttare tyvärr har inbillat sig.
Jag har sagt det förut och säger det igen, bara för att man är en duktig ryttare behöver det inte betyda att man är duktig på att förmedla det till andra. Och tvärtom, bara för att man inte har tävlat behöver det inte betyda att man är en dålig ridlärare. Snarare tvärtom många gånger, skulle jag nog våga påstå. De skickligaste ridlärarna jag har träffat och lärt mycket av är inga tävlingsryttare på elitnivå, men glada amatörer.
- Att kunna se varje elev och dess individuella förutsättningar, att kunna vägleda eleven och förklara på ett sätt som den förstår, utifrån sina egna förförståelser och erfarenheter.
- Att kunna planera verksamheten och göra övningar så att alla i gruppen får ut något av varje lektion.
- Att ha sådan variation att hästarna orkar och håller för sitt jobb och bibehåller sin motivation.
- Att använda ett korrekt fackspråk med kommandon för ridning i grupp som gör verksamheten säkrare och tryggare, både för elever och hästar.
- Det innebär också att kunna gå in och undervisa på individuell nivå. Och undervisar man vuxna gäller det att ha bra med teoretiskt kött på benen för att mer ingående kunna förklara de tre didaktiska grundfrågorna: Vad, hur, varför? Innehåll – Metod – Syfte.
/Åsa"
Susanne Nylén, presschef på TV3, svarar på kritiken:
"Om att döttrarna inte är utbildade lärare.
– 'Det stora hoppet' är ett tv-program, där allt inte syns i bild. Inspelningarna och träningen leddes från början till slut av en innehållsansvarig på plats som är utbildad hippolog och stallchef. Dessutom spelades programmet in på Bollerups naturbruksgymnasium, med stöd av skolans erfarna personal inom professionell hästutbildning. Genomgående fick deltagarna dessutom råd och stöd av några av världens främsta ryttare och coacher. Vi menar att få nybörjare har så fina förutsättningar att lära sig rida som deltagarna i 'Det stora hoppet'.
Huruvida djuren pressades för hårt.
Se tidigare utförligt svar här: 'Så säkrades hästarnas välfärd under inspelningen'
Att det är fel att få en häst i pris?
– Vi valde en häst som pris först när vi visste hur erfarna de medverkande döttrarna är. Vi skulle inte ha gett en häst till någon som inte kan ta hand om den, något vi säkrade med våra experter innan inspelning. Prishästen i 'Det stora hoppet' går till någon av döttrarna, som alla är erfarna tävlingsryttare, vissa med erfarenhet på landslagsnivå. Hästen är dessutom utvald av Malin Baryard och tränas av förre landslagscoachen Sylve Söderstrand. Vi är övertygade om att det kommer att bli jättebra för både häst och ryttare.
Det tar tid att lära sig rida, inte kort tid som kommuniceras i programmet.
– Här håller vi helt med, och det var också själva kärnan i tv-serien. Vi har enorm respekt för den passion skribenten har för sitt yrkesval, men det finns mer än bara en sanning inom ridning. 'Det stora hoppet' handlar också om att se hur bra du kan bli på ridning på kort tid. Om något så visar ju serien på hur viktigt det är med skickliga ridlärare och bra förutsättningar. Men serien visar även hur tuffa och ansvarstagande alla unga människor är som utövar ridsporten där ute i landet.
Det viktiga i slutändan är att hästarna mår bra och behandlas väl, vilket vi med gott samvete kan säga att de gjorde under inspelningarna. Vi kan också med stolthet säga att vi gjorde ett bra underhållningsprogram som utmanade många svenskars fördomar om ridning, samtidigt som vi lyfte fram en av Sveriges största folkrörelser på bästa sändningstid. Och vi gjorde det utan att tumma på hästarnas säkerhet eller välmående.
Tack för ordet!
Vänligen,
Susanne Nylén, presschef TV3"
Läst 92518 ggr
Fler inlägg
Åsa Sjöberg har ridit sedan barnsben och beskriver sig som en tävlingsmänniska ända ut i fingerspetsarna. Hon äger jag tre hästar, varav en är utlånad till en duktig ungdomsyttare. Hon har en sexåring, e. Donkey Boy, som har startat några medelsvår B under 2023 och en tolvårig häst e. Bellagio med vilken hon red Lag-SM för Klippans ridklubb i år. De har placeringar upp till Intermediaire och så här skriver Åsa själv: "När vi rider in på framridningen och ser alla fina svårklasshästar så undrar jag varje gång – hur vi hamnat här."
I Gästbloggen reflekterar hon över dokumentären Operation X som visar hur det går till hos Helgstrand dressage.
Jag är en hobbyryttare på ren amatörbasis, det är ingen som lyfter på ögonbrynen när jag finns med i startlistan, eller när min häst kommer in på framridningen. Snarare är det så att jag känner mig som ”kusinen från landet” när jag sitter och rider fram med alla högkvalitativa svårklasshästar. Jag kan dock helt ärligt säga att mina hästar aldrig utsatts för något som är i närheten av det som framkom i Operation X, och givetvis gäller detta för de flesta av oss hästägare.
"Skyll aldrig på hästen – dess prestation är resultatet av ditt arbete. Antagligen hade du för bråttom igår, eller så red du ofokuserat i förrgår och därför gick det inte som du hade tänkt dig i dag. Respekten för hästen uteblir i samma stund som vi lägger skulden på den för att vi själva gjort ett dåligt jobb"
Läst 16436 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Foto: Maria Oscarius och Privat
Annelie Eriksson driver Stall Steninge By i Gottröra i Stockholm, där de bland annat tar emot hästar för rehabilitering. Annelie, som tidigare har arbetat på Hippson, skrev nyligen detta inlägg på stallets Facebooksida. Hon har nämligen funderat på varför många hästägare nästan känner skam över att ha sin häst på boxvila. Läs hennes tankar nedan.
Den här gästbloggen publicerades ursprungligen i november 2019. Ni har väl inte missat att Annelie numera är en av Hippsons husbloggare? Läs mer om hennes vardag i bloggen Hästliv!
"Under åren på gården och med verksamheten har vi löpande tagit emot hästar som är ordinerade boxvila. Ofta kommer de till oss i brist på sällskap i det egna stallet. Något som ofta slår mig är att det finns en lättare skam över att ha sin häst på boxvila. För mig handlar det ofta om att leva – eller inte leva.
Beroende på typ av skada kan boxvilans längd variera, från några få dagar till månader. Årstiden i vårt härliga land spelar också in i kalkylen. En häst med gips eller bandagerade sårskador ska inte komma ut i regn och vätan som uppstår. Som hästägare har man kanske aldrig behövt ställa sin häst på boxvila och det känns väldigt jobbigt, stort och betungande. För oss som stött på en stor mängd hästar i detta tillstånd vill jag ändå, om än kanske ut i tomma intet, skriva några rader om det.
Det första jag vill skriva, och som jag till fullo står för är: En häst med boxvila lider sällan!
Vi har inte haft någon häst här som har mått psykiskt dåligt över att hållas inne på box under en begränsad tid. Med det sagt finns det självklart förebyggande åtgärder man kan genomföra för att lätta upp tiden för hästen.
1. Lyssna på veterinären
Den första punkten är utan tvekan att lyssna på veterinären. Som hästägare har du åkt till denna yrkesperson för att få den sakliga, kunniga och objektiva bedömningen av skadan hästen har råkat ut för. Att åka därifrån och inte följa de ordinerade åtgärderna är inte ett alternativ. Om man inte känner sig bekväm är det bara att styra bilen mot en annan veterinärklinik för en second opinion - INTE lyssna på vad övriga säger hemma i stallet.
2. Miljöombyte
En av fienderna mot hästens läkande kan faktiskt vara de invanda rutinerna hemma i stallet. För en skadad häst kan det vara otroligt viktigt att vila verkligen betyder vila. Men hur blir det då för hästen när morgonen kommer och kompisarna leds ut till hagen? Flera hästar som kommer till oss är ranghöga och måste byta miljö för att landa och vila i lugn och ro. Våra uteboxar är mina älskade boxar, där blir det lite ute men ändå inne.
3. Sällskap
Kan det kanske finnas ett alternativ i hemmastallet, att hästkompisen stannar inne om dagarna för att hålla sällskap? Eller kanske i alla fall delar på uppgiften med någon annan hästkompis? Här finns det egentligen ingen självklarhet att hästägare ställer upp med sina hästar. Det är inte alla som vill låta sin fullt friska häst stå inne en solig dag i juli för att hålla en annan häst sällskap.
4. Håll igång magen
Ingen av våra kundhästar har någonsin fått problem med magen under boxvila. Dock ska man hysa väldigt stor respekt för att en häst i god kondition plötsligt ska stå still 24 timmar om dygnet. Det är ofta smärtstillande och inflammationshämmande medicin inblandat i detta, så rådfråga veterinären vad man kan göra för att förebygga eventuell kolik.
5. Rykta
”En skadad häst ska få mer omvårdnad än en tävlingshäst”, det sa en veterinär till mig för många år sedan. Boxvila får inte betyda bortglömd. Den vill vara med, synas och vårdas på samma sätt, om än inom ett begränsat utrymme. Personligen är jag för att hästens päls får växa ut, hellre en varm päls och tunnare täcke än klippt häst och tunga täcken under viloperioden är min filosofi.
6. Håll planen
Hästen ser glad ut, den känns lugn och det har ju faktiskt gått några veckor. Vad kan en kort promenad göra eller bara att ta ut den för att beta en stund? Så kan tankarna gå, men här finns det en röd lampa. Det kan faktiskt förstöra mycket. Ett enda bocksprång eller en snabb sväng för att den blir rädd, glad eller bara är taggad kan flytta tillbaka rehabiliteringen till ruta ett. Håll planen! Kliar det i fingrarna så ring veterinären och stäm av, det kan vara ok, men även vara i den fas där skadan är som mest skör.
Med ovan tips nedskrivna vill jag även lägga till – gnistan kommer tillbaka! Ni som sett det vet vad jag menar, och jag blir fortfarande lika varm i magen och hjärtat tar en dubbelstuds i bröstet när det sker. När man har jobbat med hästarna i flera månader, följt ordinationerna med boxvila, liten liten sjukruta till en större sjukruta till en större hage. Plötsligt kommer det – vändningen. Hästen känner det själv, kanske för att det inte längre finns någon smärta där skadan satt eller i samband med att vårgräset kommer efter en mörk vinter. Då höjs nacken sju centimeter och gnistan i ögonen är tillbaka. För mig handlar det ofta om att där kommer hästen åter, en häst som jag aldrig sett tidigare eftersom de kommer hit skadade. Då vet jag att vi har kommit en lång väg och snart är klara med vår del i arbetet.
Fotnot: Jag är inte veterinär, det här är ingen handbok eller svar på alla frågor. Jag kände bara ett behov att få skriva och kanske avdramatisera ordet ”boxvila” lite. Ett behov jag under några år faktiskt haft, men inte kommit mig för att skriva ner.
Mvh Annelie"
Läst 99624 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Om denna gästblogg
Susanne Hamberg och är lagledare för Stöcke ponnyförenings elitlag för ponny. Föreningen har tävlat på Strömsholm sedan 1982 och enligt Susanne har det genom åren varit en av årets stora händelser för alla ponnyekipage i Norrland. Flytten av finalen för lagponny-SM – från Strömsholm till Falsterbo – har fått henne att fundera. I ett inlägg på Facebook har Susanne beräknat restider och grovt grundläggande kostnader, vilket Hippson fått tillåtelse att dela i Gästbloggen.
Susanne menar att det är superkul att Falsterbo vill ta emot ponnylag och låta alla få känna på hur det känns att ridai Falsterbo, men tyvärr är inte verkligheten rättvis i vårat långa land. Som lagledare tycker Susanne att det är ohållbart att begära att hela familjer ska ta minst en vecka ledigt och sedan lägga dessa extremt höga kostnader för en tävling. Enligt henne är det en svår fråga som skulle behövas diskuteras på alla nivåer innan beslut tas.
Vi har gjort en liten uträkning för resan till Falsterbo nästa år. Finalen för Elitserien har blivit flyttad dit från Strömsholm. Avståndet Stöcke-Falsterbo är 128,4 mil, enkel väg. Fram och tillbaka 256,8 mil. Då skall vi tänka på att vi bor 27 mil från Sveriges mittpunkt, Timrå. Detta betyder att alla ovanför oss har ännu mera mil och dagar i bilen.
Enligt Google tar denna resan 16,23 timmar utan stopp för mat, vila, toa eller vila för hästen. När vi har räknat ut tillåten restid för hästen och uppstallning/övernattning, mat, toa och pauser för hästen så tar resan ner två dygn. 48,23 timmar för en enkel resa ner. Då får det ej vara vägarbeten, olyckor eller några bilproblem.
Detta kostar i diesel = 256.8 mil x 25 kr/mil = 6400 kronor.
Hotell och uppstallning (ej mat inräknat) = 10 663 kr för två personer och en häst.
Resa Stöcke – Falsterbo, tur och retur = 17 000 kronor.
Då är allt räknat på ett barn och en vuxen och en häst. Ingen mat eller något annat som kan behövas på en resa är inräknat. Anmälning, uppstallning och veterinärbesiktning är EJ inräknat. Detta är endast resan som är räknad på och på den enklaste och kortaste tid som är rimligt att räkna på. Resan ner tar två dygn, vi har räknat på en vilodag innan tävling och sedan är det tävling i två dagar.
Sedan är det dags att åka hem och vi kommer hem till Stöcke igen så har det gått sju fulla dagar sedan avfärden. Personligen så är jag nöjd med Strömholms jättetrevliga tävlingar som som vi har 62,9 mil till och det tar oss sju timmar enkel väg. Vi klarar resan på en dag och hela tävlingen tar oftast ej mer än tre dagar med resor. Detta är våra små åsikter om beslutet om att flytta tävlingen från Strömsholm till Falsterbo.
Läst 49239 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Till startsidan för Gästbloggen »
Här hittar du alla våra husbloggare
Inbjudens senaste
- "Är jag en person som ska uttala mig gällande detta?"
- Gästblogg: "Boxvila – hästens eller hästägarens fiende?"
- Hästar kan drabbas av fång året om
- Hovslagarens tips mot strålröta
- Veterinären: Torra hagar verkar inte vara ett skydd mot fång
- My blev hjärntrött efter krasch på tävling
- Gästblogg: "På grund av våra mammor som vi kan göra det vi älskar"
- "Ögonen tåras, lite av farten men mest av ren och skär lycka"
- Gästblogg: "Så vinner du kriget mot leran"
- Gästblogg: Om skammen om smitta
- Gästblogg: Vikten av att lyssna på sin häst!
- Att börja i fel ände …
- Helena Mansén: "Mycket mer än ”bara” två awards"
- Gästblogg: Ha koll och undvik sandkolik
- Svullna hästben – vanligt förekommande på sommaren
- Gästbloggen: Hovslagarens uppmaning i torkan
- En sannsaga med ponnyerna Frippe och Svante
- Gästblogg: Smarta boende-lösningen i samband med meeting
- Gästbloggen: Vad händer med din häst när du dör?
- Hästen Golden om att tävla: "Då skulle domaren varit med"
Arkiv
- November 2023
- Oktober 2023
- September 2023
- Augusti 2023
- Juni 2023
- Maj 2023
- April 2023
- Mars 2023
- Februari 2023
- December 2022
- Augusti 2022
- Juli 2022
- Juni 2022
- Maj 2022
- April 2022
- Mars 2022
- Februari 2022
- December 2021
- November 2021
- Augusti 2021
- Juni 2021
- April 2021
- Mars 2021
- Januari 2021
- November 2020
- Oktober 2020
- September 2020
- Augusti 2020
- Juli 2020
- Juni 2020
- Maj 2020
- April 2020
- Mars 2020
- Februari 2020
- Januari 2020
- December 2019
- November 2019
- Oktober 2019
- September 2019
- Augusti 2019
- Juni 2019
- Maj 2019
- April 2019
- Mars 2019
- Februari 2019
- Januari 2019
- December 2018
- November 2018
- Oktober 2018
- September 2018
- Augusti 2018
- Juli 2018
- Juni 2018
- Maj 2018
- April 2018
- Mars 2018
- Februari 2018
- Januari 2018
- December 2017
- November 2017
- Oktober 2017
- September 2017
- Augusti 2017
- Juli 2017
- Juni 2017
- Maj 2017
- April 2017
- Mars 2017
- Februari 2017
- Januari 2017
- December 2016
- November 2016
- Oktober 2016
- September 2016
- Augusti 2016
- Juli 2016
- Juni 2016
- Maj 2016
- April 2016
- Mars 2016
- Februari 2016
- Januari 2016
- December 2015
- November 2015
- Oktober 2015
- September 2015
- Augusti 2015
- Juli 2015
- Juni 2015
- Maj 2015
- April 2015
- Mars 2015
- Februari 2015
- Januari 2015
- December 2014
- November 2014
- Oktober 2014
- September 2014
- Augusti 2014
- Juli 2014
- Juni 2014
- Maj 2014
- April 2014
- Mars 2014