Gästbloggen - Gästblogg: ”Det stora hoppet – ett hån mot en hel yrkeskår”
DEC
11

Gästblogg: ”Det stora hoppet – ett hån mot en hel yrkeskår”


Foto: TV3 och Helena Bergander

OM DEN HÄR GÄSTBLOGGEN
Åsa Foglé är diplomerad ridlärare level II, utbildad vid Biologiska yrkeshögskolan i Skara (BYS). Via BYS är hon också vidareutbildad i dressyr. Hon har två egna dressyrhästar och ambitionen är att starta dem båda i svår klass. Åsa har tidigare jobbat på Nääs RF och kombinerar nu arbetet som personlig assistent med eget företag där hon utbildar ryttare och hästar, samt har lektioner på Borås ridhus. Hennes två texter nedan publicerades först i Åsas blogg.

Missa inte TV3:s svar på kritiken längst ner.

"Det stora hoppet, ett hån...

Bosse Tibblin satte häromdagen ord på vad jag har tänkt kring tv-programmet 'Det stora hoppet'. Ett så kallat underhållningsprogram som går ut på att döttrar i tonåren ska lära sina pappor att rida och hoppa en bana. På några veckor. Priset till den som vinner är en häst. 
  
Jag tycker att idén med programmet är ganska bra, pappor ska få en bättre inblick i sina döttrars hobby (och det de betalar för?). Och kanske med det en bättre relation med sina döttrar. Men man har inte riktigt tänkt hela vägen.
  
1. Det finns en anledning till att ridlärare är utbildade under minst två år, på heltid. Annars hade vi haft tonårstjejer som undervisat på ridskolorna. Om inte annat hade det blivit billigare. Men ridskolan är just en skola, en utbildning i att lära sig rida och hantera hästar. Det är, som Bosse skriver, ett hån mot en hel yrkeskår, Sveriges ridskolor och dess verksamhet att visa program som dessa. För att vara ridlärare är ett yrke, ingen hobby eller ett fritidsintresse. Det är något vi tar ut lön för och lever på, som alla andra utbildade och licensierade lärare gör. Vi har också studielån (undrar för övrigt om någon förälder frågat läraren i skolan vad den jobbar med annars då?).
  
2. Det är djur vi jobbar med.
Hästarna i programmet behöver stå ut med obalanserade pappor som (ofrivilligt!) studsar i sadlarna och drar i tyglarna, för att deras döttrar med tävlingsdjävulen i sig pressar dem för hårt.
'Ja, men det är ju så på ridskolan också' säger en del. NEJ! Så är det inte på ridskolan! Där får man inte gå till nästa steg innan man har hyfsad kroppskontroll och balans på hästryggen. Man får inte galoppera innan man är balanserad i trav. Man får INTE hålla balansen i tyglarna och jag nöter mina nybörjare med sits- och balansövningar tills de tjatar om att få galoppera. Och inte ens då får de det. För säkerhetstänket ska alltid finnas i första rummet tillsammans med hästarnas väl och ve.
  
3. En häst i pris?
Gothenburg Horse Show hade under många år ett lotteri där man kunde vinna en häst. Det togs bort för ett par år sedan då man kom fram till att det inte riktigt bör gå till så när man skaffar häst. Vi som är hästkunniga vet att häst och ryttare måste passa varandra för att det ska bli bra. Man köper inte bara en häst och väljer efter färg och storlek. Men i 'Det stora hoppet' är första priset en specifik häst.
  
4. Det tar ÅR att att lära sig rida.
Inte några veckor på sommaren. Men det är det man kommunicerar till dem som inte vet och så får vi på ridskolan sedan förklara och försvara hur det egentligen går till att lära sig rida, som är en livslång process. 
  
Jag har bara sett första programmet. Det räckte för mig, för det går emot allt vad jag står för som yrkesmänniska. Att jobba som ridlärare är att både kunna teoretisk ridlära, om hästar, deras omvårdnad och behov, att sköta anläggning och ridunderlag, se till att hästarna har rätt utrustning och foder och dessutom få det hela att gå runt ekonomiskt.
  
Men det är framför allt att kunna se varje elev och att veta hur jag ska kommunicera och vad jag vill lära ut just till den eleven. Vi är utbildade pedagoger. Inte bara hästtjejer.

/Åsa"


Åsas blogginlägg ovan fick stor uppmärksamhet och hon valde att följa upp texten med ännu ett inlägg om ämnet:

"Ridlärare är inte bara hästtjejer

Tänk att inlägget om 'Det stora hoppet' kunde få sådan spridning, att jag har haft så många besök i min lilla blogg och att flera delar mina tankar kring det. Inte för att det bara var det jag var ute efter, jag ville egentligen bara belysa faktumet att ridlärare är pedagoger och utbildade till det.
Jag har fått förvånade 'jaha, oj, så länge?' när jag har berättat att min utbildning var två år lång på heltid. Det är inte bara att stå i mitten och skrika 'TRAMPA NER HÄLARNA!' (ett uttryck som för övrigt håller på att försvinna) och lära ut olika ridvägar. Jag har behövt berätta att det innebär att kunna en hel del om allt kring hästar och ridning om man ska jobba heltid som ridlärare. Det räcker inte bara att kunna rida och ha tävlat på lite högre nivå, som många ryttare tyvärr har inbillat sig. 
 
Jag har sagt det förut och säger det igen, bara för att man är en duktig ryttare behöver det inte betyda att man är duktig på att förmedla det till andra. Och tvärtom, bara för att man inte har tävlat behöver det inte betyda att man är en dålig ridlärare. Snarare tvärtom många gånger, skulle jag nog våga påstå. De skickligaste ridlärarna jag har träffat och lärt mycket av är inga tävlingsryttare på elitnivå, men glada amatörer. 

Att arbeta som ridlärare innebär bland annat:
  • Att kunna se varje elev och dess individuella förutsättningar, att kunna vägleda eleven och förklara på ett sätt som den förstår, utifrån sina egna förförståelser och erfarenheter.
  • Att kunna planera verksamheten och göra övningar så att alla i gruppen får ut något av varje lektion. 
  • Att ha sådan variation att hästarna orkar och håller för sitt jobb och bibehåller sin motivation.
  • Att använda ett korrekt fackspråk med kommandon för ridning i grupp som gör verksamheten säkrare och tryggare, både för elever och hästar.
  • Det innebär också att kunna gå in och undervisa på individuell nivå. Och undervisar man vuxna gäller det att ha bra med teoretiskt kött på benen för att mer ingående kunna förklara de tre didaktiska grundfrågorna: Vad, hur, varför? Innehåll – Metod – Syfte. 
Och apropå ridlärare. För en vecka sedan var jag och en kollega på lite studiebesök på Strömsholm och fick se hippologerna träna för professor Kyra. Behöver jag säga att det var inspirerande? Kyra är helt fantastisk, hon korrigerar eleverna med små medel och allt blir bara rätt. Och det var allt från unghästar till hästar som har gått svår klass. Extra roligt var att få se en elev jag hade för tre år sedan. Hästen var då fyra år och lite vimsig med massor av energi. Energin var kvar, och med massor med vilja att gå framåt kan det räcka med instruktionen att 'studsa lite långsammare' i sadeln för att traven ska bli på en helt annan nivå. Åh, så kul det var att se! 
  
/Åsa"


Susanne Nylén, presschef på TV3, svarar på kritiken:
  
"Om att döttrarna inte är utbildade lärare.
– 'Det stora hoppet' är ett tv-program, där allt inte syns i bild. Inspelningarna och träningen leddes från början till slut av en innehållsansvarig på plats som är utbildad hippolog och stallchef. Dessutom spelades programmet in på Bollerups naturbruksgymnasium, med stöd av skolans erfarna personal inom professionell hästutbildning. Genomgående fick deltagarna dessutom råd och stöd av några av världens främsta ryttare och coacher. Vi menar att få nybörjare har så fina förutsättningar att lära sig rida som deltagarna i 'Det stora hoppet'.
  
Huruvida djuren pressades för hårt.
Se tidigare utförligt svar här: 'Så säkrades hästarnas välfärd under inspelningen'
  
Att det är fel att få en häst i pris?
– Vi valde en häst som pris först när vi visste hur erfarna de medverkande döttrarna är. Vi skulle inte ha gett en häst till någon som inte kan ta hand om den, något vi säkrade med våra experter innan inspelning. Prishästen i 'Det stora hoppet' går till någon av döttrarna, som alla är erfarna tävlingsryttare, vissa med erfarenhet på landslagsnivå. Hästen är dessutom utvald av Malin Baryard och tränas av förre landslagscoachen Sylve Söderstrand. Vi är övertygade om att det kommer att bli jättebra för både häst och ryttare. 
  
Det tar tid att lära sig rida, inte kort tid som kommuniceras i programmet.
– Här håller vi helt med, och det var också själva kärnan i tv-serien. Vi har enorm respekt för den passion skribenten har för sitt yrkesval, men det finns mer än bara en sanning inom ridning. 'Det stora hoppet' handlar också om att se hur bra du kan bli på ridning på kort tid. Om något så visar ju serien på hur viktigt det är med skickliga ridlärare och bra förutsättningar. Men serien visar även hur tuffa och ansvarstagande alla unga människor är som utövar ridsporten där ute i landet.
 
Det viktiga i slutändan är att hästarna mår bra och behandlas väl, vilket vi med gott samvete kan säga att de gjorde under inspelningarna. Vi kan också med stolthet säga att vi gjorde ett bra underhållningsprogram som utmanade många svenskars fördomar om ridning, samtidigt som vi lyfte fram en av Sveriges största folkrörelser på bästa sändningstid. Och vi gjorde det utan att tumma på hästarnas säkerhet eller välmående.
  
Tack för ordet!
  
Vänligen,
Susanne Nylén, presschef TV3"


Läst 82871 ggr





Fler inlägg

JAN
23

Gästblogg: ”Låt oss slippa fler osakliga floskler om vår älskade ridsport”

OM DENNA GÄSTBLOGG
Anders Högberg är, för fjärde året, lagledare för Strömsholms ridsportförenings elitlag i hoppning. Den senaste veckans debatt om Jerringpriset och Peder Fredricson har fått honom att reagera. Nedan delar han med sig av sina tankar kring det hela.


Foto: Hippson

Anders Högberg: ”Låt oss slippa fler osakliga floskler om vår älskade ridsport”

Vi var några ridsportintresserade familjer som följde Idrottsgalan med stor spänning. En av världens bästa hoppryttare – Peder Fredricson – var nominerad till två pris, Bästa manlige idrottare och Jerringpriset. De fyra som var nominerade till det första priset presenterades på ett charmigt sätt av sina mammor.
Diskuskastaren Daniel Ståhl drog det längsta strået och fick den välförtjänta uppskattning som alla vinnare bör få. När det sedan visade sig att svenska folket valde Peder Fredricson till vinnare av Jerringpriset visste glädjen inga gränser. Vi skålade i champagne för att svensk ridsport har den topp och bredd som gör det möjligt för en ryttare att två år i rad tilldelas idrottens mest prestigefyllda pris.
  
Till min stora förvåning fick jag dagen efter läsa det ena inlägget efter det andra om att det inte var rätt idrottsman som vunnit Jerringpriset, trots att prisets alla regler noggrant hade följts. Många utövare av andra sporter yttrar sig om hoppsporten och det må vara okej. Saknar man helt sinne för sportmanship är det naturligtvis bara att tycka till i alla typer av media.
Däremot tycker jag att det är direkt motbjudande att professionella sportjournalister inte håller sig för goda för att uttala sig om sådant som de saknar kompetens för. Sannolikt har de allra flesta av dem med mer eller mindre framgång prövat på de flesta sommar- och vintersporter. Därför kan de bedöma och skriva om den oerhörda skicklighet som krävs för att vinna mästerskap i dessa grenar. Ändå blir det tyvärr lätt i slutändan som att jämföra äpplen och päron. Det är den egna smaken som ytterst avgör.
  
En del sportjournalister anser att ridsporten inte är en riktig sport för att det är hästen som gör hela prestationen. Passagerarsport och andra förklenande omdömen kan man få läsa om i  en del tidningar. Men med handen på hjärtat, hur många av er professionella skribenter har själva suttit på en häst?
Först när ni i full galopp inte bara lyckas hålla er kvar på hästryggen, utan också får hästen att felfritt hoppa en massa en och halv meter höga hinder, kan ni rätt bedöma vilken idrottslig prestation det innebär att ta medaljer i olympiska spel och mästerskap i banhoppning.
  
Lägg därtill att svensk ridsport är en av våra största folksporter med cirka en halv miljon ryttare, varav majoriteten är kvinnor, som rider regelbundet. Detta ligger naturligtvis till grund för att hoppryttarna Rolf-Göran Bengtsson och Peder Fredricson har tilldelats inte mindre än tre Jerringspris under senare år.
Dessutom träffar jag numera allt fler som tycker att ridsport är en både vacker och spännande sport, trots att de inte själva rider. Om inte Jerringpriset hade funnits hade sannolikt alla de som inte tycker om ridsport lyckats hålla denna myt levande i evinnerlig tid.
  
Låt oss hoppas att vi ska slippa höra fler osakliga och inkompetenta floskler när Jerringpriset nästa gång tilldelas en ryttare. Utan i stället får höra mer från alla de journalister som har kunskap om ridsporten och som faktiskt redan i dag skriver sakligt och intressant om vår härliga sport!
   
Anders Högberg
Lagledare hoppning
Strömsholms RSF


Läst 3631 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
22

Gästblogg: "Drömmen var att bli hoppryttare"


Foto: Tommy Sarenbrant/Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Författaren Sofie Sarenbrant är en inbiten hästtjej, som via Instagram bjöd på ett härligt klipp från sin tidiga karriär som ung hoppryttare. Den tillhörande texten beskriver något många känner igen sig i och är dessutom en ödmjuk analys av ridsporten. Vi har fått tillåtelse att dela den här i Gästbloggen.


"Drömmen var att bli hoppryttare. Men som tonåring var det inte lika roligt längre att gå upp sju på helgerna och utfordra hästarna. Träna. Nöta. Lägga alla timmar på hästarna, för att sedan riva sista hindret i omhoppningen och komma sjua. Åka hem tomhänt. Tårar. Besvikelser. Som med alla andra idrotter handlar det om att ha marginalen på sin sida, och att våga ta risker. Vinna eller försvinna. Göra en snävare sväng och galoppera lite snabbare. Med lite tur och skicklighet kunde det ge utdelning.
  
Det var väldigt spännande – tills hindren blev för höga. Min riskanalys och mitt konsekvenstänkande stoppade mig. Vem rider i full galopp mot ett hinder som är nästan lika högt som en själv, sittande på ett sexhundra kilo tungt djur? Bara någon som är tillräckligt galen (läs: modig). En häst kan när som helst kasta sig skräckslaget åt sidan. Anledningen? Jo, en plastpåse råkade prassla.
Eller så snubblar hästen, då den kommer lite fel i ansatsen (ofta ryttarens fel), och vägrar. Eller också hoppar den av för tidigt (ryttarens ansvar), så att man måste klamra sig fast för att inte flyga av. Om den inte hoppar av för sent förstås och landar rakt i hindret. Det är betydligt tryggare med en skateboard under sig, som åtminstone inte lever sitt eget liv och behöver bemästras i den bemärkelsen.
  
Ju mer hindren höjdes, desto räddare blev jag. Jag var helt enkelt för feg för hästhoppning. Taktiken var att tävla utan glasögon för att slippa se höjden, men med tanke på att jag är väldigt närsynt var den strategin inte hållbar i längden.
  
Och plötsligt går hästen inte igenom veterinärbesiktningen, och då kan man inte tävla. Det är lättare att byta ut ett par trasiga skidor än en skadad häst. Men återigen, det är inte därför jag aldrig blev något. Jag hade helt enkelt inte modet, viljan, talangen, tålamodet och den totala hängivenheten som behövdes. Kärleken till hästarna räcker inte, konkurrensen är stenhård. En hockeyklubba måste inte skötas tjugofyra timmar om dygnet, men en ryttare måste träna både sig själv och hästen för att kunna leverera på topp i rätt ögonblick. 
  
Med det sagt, länge leve ridsporten! Och grattis Peder Fredricson till ett välförtjänt Jerringpris! 
  
/Sofie"

Drömmen var att bli hoppryttare. Men som tonåring var det inte lika roligt längre att gå upp sju på helgerna och utfordra hästarna. Träna. Nöta. Lägga alla timmar på hästarna, för att sedan riva sista hindret i omhoppningen och komma sjua. Åka hem tomhänt. Tårar. Besvikelser. Som med alla andra idrotter handlar det om att ha marginalen på sin sida, och att våga ta risker. Vinna eller försvinna. Göra en snävare sväng och galoppera lite snabbare. Med lite tur och skicklighet kunde det ge utdelning. . Det var väldigt spännande – tills hindren blev för höga. Min riskanalys och mitt konsekvenstänkande stoppade mig. Vem rider i full galopp mot ett hinder som är nästan lika högt som en själv, sittande på ett sexhundra kilo tungt djur? Bara någon som är tillräckligt galen (läs:modig). En häst kan när som helst kasta sig skräckslaget åt sidan. Anledningen? Jo, en plastpåse råkade prassla. Eller så snubblar hästen, då den kommer lite fel i ansatsen (ofta ryttarens fel), och vägrar. Eller också hoppar den av för tidigt (ryttarens fel), så att man måste klamra sig fast för att inte flyga av. Om den inte hoppar av för sent förstås och landar rakt i hindret. Det är betydligt tryggare med en skateboard under sig, som åtminstone inte lever sitt eget liv och behöver bemästras i den bemärkelsen. Ju mer hindren höjdes, desto räddare blev jag. Jag var helt enkelt för feg för hästhoppning. Taktiken var att tävla utan glasögon för att slippa se höjden, men med tanke på att jag är väldigt närsynt var den strategin inte hållbar i längden. . Och plötsligt går hästen inte igenom veterinärbesiktningen, och då kan man inte tävla. Det är lättare att byta ut ett par trasiga skidor än en skadad häst. Men återigen, det är inte därför jag aldrig blev något. Jag hade helt enkelt inte modet, viljan, talangen, tålamodet och den totala hängivenheten som behövdes. Kärleken till hästarna räcker inte, konkurrensen är stenhård. En hockeyklubba måste inte skötas tjugofyra timmar om dygnet, men en ryttare måste träna både sig själv och hästen för att kunna leverera på topp i rätt ögonblick. Med det sagt, länge leve ridsporten! Och grattis Peder Fredricson till ett välförtjänt Jerringpris! 🙌

Ett inlägg delat av Sofie Sarenbrant (@sofiesarenbrant)


Läst 8066 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
17

Gästbloggen: ”En manifestation av kärlek till hästen”


Foto: Haide Westring och SvRF

OM DENNA GÄSTBLOGG
Helena Carlsson är vice ordförande i Svenska ridsportförbundet. Här ger hon sin syn på måndagens två stora händelser – det efterlängtade beskedet att ridsport kan räknas som avdragsgill friskvård samt att Peder Fredricson tog emot Jerringpriset, för andra året i rad.

"Vilken måndag!

Först kom äntligen det efterlängtade beskedet att ridsport, precis som alla andra idrotter, kan räknas som friskvård. Och senare under kvällen kunde Peder Fredricson ta emot Jerringpriset sedan svenska folket sagt sitt. Ännu en gång har svensk ridsport visat sin styrka och sitt engagemang. Det gör oss obeskrivligt stolta.
  
Att ridsport är friskvård har vi som finns i sporten alltid vetat. Det har därför känts djupt orättvist att vi – tillsammans med bland andra golf, segling och utförsåkning – har varit så väldigt utpekade som en som inte får vara med i gänget. Vi har länge fått stå ut med en djup okunskap om ridsporten, både som idrott och folkrörelse.
  
Politiskt har frågan diskuterats i många år och med olika intensitet. Juridiken har hänvisat till politiken. Och politiken till juridiken. Dock har de flesta partier kunnat slå fast att reglerna bör ändras. Ändå har ingenting hänt. Vi har kallat diskrimineringen ”landets sjukaste friskvårdsfråga”.
  
Ridsport är friskvård både för kropp och knopp. I ridsporten jobbar hela kroppen, både på hästryggen och i stallet med alla sysslor som ska skötas. Men det är också balsam för själen att komma till stallet, mötas av en häst som inte bryr sig det minsta om hur märkvärdig du är. I stallet och på hästryggen kan du vara dig själv.
  
Ibland tycker jag att det känns jobbigt att behöva svara på alla dessa myter om ridsport som florerar. Inte för att jag tycker att det är jobbigt att stå upp för den idrott jag älskar, utan för att det är väldigt tröttsamt att ständigt påminnas om den djupa okunskap som finns. Nästan som om vissa människor tävlar i vem som vet minst om ridsporten.
  
Men som vanligt kavlar vi upp ärmarna och bemöter de oseriösa påståendena med kunskap och engagemang.
  
”Är ni en sekt?”
– Vi är ett engagerat släkte och trötta på den här typen av diskussioner. Det gör att när vi vill åstadkomma en förändring i samhället, eller hylla en fantastisk idrottsmänniska, engagerar vi oss. Att andra använder ordet sekt eller pratar om röstkupper är bara de avundsjukas versioner av kraft och stolthet.
  
”Är det hästen som gör jobbet?”
– Det är ett samarbete mellan häst och ryttare där erfarenhet, träning och rutiner leder till en gemensam framgång. Dessutom, det var väl ingen som skrev något om att det var motorcykeln som skulle ha priset när speedwayföraren Tony Rickardsson vann Jerringpriset. Nej, tänkte väl det.
  
”Är ridsport en rikemanssport?”
– En miljon svenskar är intresserade av ridsport och en halv miljon rider. De allra flesta rider på ridskola en gång i veckan och är en del av en stor och bred folkrörelse. Att rida på ridskola en gång i veckan är ofta dyrare än till exempel att spela fotboll. Men det finns ofta utrustning på ridskolan att låna. Och trots allt, det kostar mer att hålla 30 hästar än 30 fotbollar.
  
Vi vet att dessa myter och andra är långt ifrån sanningen. Jag skulle ändå vilja säga att vi förflyttar oss. Politiker upptäcker vår idrottsvärld, andra idrottare gör det. Journalister också. Fler och fler riktar ett nyfiket öga mot ridsporten, upptäcker nerven, pulsen och passionen i vår idrott. Jag är glad att många har fattat galoppen.
  
Den 15 januari 2018 är redan ett historiskt datum för svensk ridsport. Det engagemang vi har visat de senaste åren, dagarna och timmarna, fick Skatteverket att förstå vad ridsporten är och resten av idrotts-Sverige att återigen uppleva hur många vi är. Jag vill kalla det en manifestation av kärlek till hästen.
  
/Helena Carlsson"


Läst 18840 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv

Galleriet på Hippson Market

Populärt hos Granngården

Husbloggare

Vintersol

Saras vardag

Gästblogg: ”Låt oss slippa fler osakliga floskler om vår älskade ridsport”

Gästbloggen

Nytt år – nya möjligheter och fotbollens lagkänsla

Lisen

Till Husbloggarna