Gästbloggen - Gästblogg: ”Det stora hoppet – ett hån mot en hel yrkeskår”
DEC
11

Gästblogg: ”Det stora hoppet – ett hån mot en hel yrkeskår”


Foto: TV3 och Helena Bergander

OM DEN HÄR GÄSTBLOGGEN
Åsa Foglé är diplomerad ridlärare level II, utbildad vid Biologiska yrkeshögskolan i Skara (BYS). Via BYS är hon också vidareutbildad i dressyr. Hon har två egna dressyrhästar och ambitionen är att starta dem båda i svår klass. Åsa har tidigare jobbat på Nääs RF och kombinerar nu arbetet som personlig assistent med eget företag där hon utbildar ryttare och hästar, samt har lektioner på Borås ridhus. Hennes två texter nedan publicerades först i Åsas blogg.

Missa inte TV3:s svar på kritiken längst ner.

"Det stora hoppet, ett hån...

Bosse Tibblin satte häromdagen ord på vad jag har tänkt kring tv-programmet 'Det stora hoppet'. Ett så kallat underhållningsprogram som går ut på att döttrar i tonåren ska lära sina pappor att rida och hoppa en bana. På några veckor. Priset till den som vinner är en häst. 
  
Jag tycker att idén med programmet är ganska bra, pappor ska få en bättre inblick i sina döttrars hobby (och det de betalar för?). Och kanske med det en bättre relation med sina döttrar. Men man har inte riktigt tänkt hela vägen.
  
1. Det finns en anledning till att ridlärare är utbildade under minst två år, på heltid. Annars hade vi haft tonårstjejer som undervisat på ridskolorna. Om inte annat hade det blivit billigare. Men ridskolan är just en skola, en utbildning i att lära sig rida och hantera hästar. Det är, som Bosse skriver, ett hån mot en hel yrkeskår, Sveriges ridskolor och dess verksamhet att visa program som dessa. För att vara ridlärare är ett yrke, ingen hobby eller ett fritidsintresse. Det är något vi tar ut lön för och lever på, som alla andra utbildade och licensierade lärare gör. Vi har också studielån (undrar för övrigt om någon förälder frågat läraren i skolan vad den jobbar med annars då?).
  
2. Det är djur vi jobbar med.
Hästarna i programmet behöver stå ut med obalanserade pappor som (ofrivilligt!) studsar i sadlarna och drar i tyglarna, för att deras döttrar med tävlingsdjävulen i sig pressar dem för hårt.
'Ja, men det är ju så på ridskolan också' säger en del. NEJ! Så är det inte på ridskolan! Där får man inte gå till nästa steg innan man har hyfsad kroppskontroll och balans på hästryggen. Man får inte galoppera innan man är balanserad i trav. Man får INTE hålla balansen i tyglarna och jag nöter mina nybörjare med sits- och balansövningar tills de tjatar om att få galoppera. Och inte ens då får de det. För säkerhetstänket ska alltid finnas i första rummet tillsammans med hästarnas väl och ve.
  
3. En häst i pris?
Gothenburg Horse Show hade under många år ett lotteri där man kunde vinna en häst. Det togs bort för ett par år sedan då man kom fram till att det inte riktigt bör gå till så när man skaffar häst. Vi som är hästkunniga vet att häst och ryttare måste passa varandra för att det ska bli bra. Man köper inte bara en häst och väljer efter färg och storlek. Men i 'Det stora hoppet' är första priset en specifik häst.
  
4. Det tar ÅR att att lära sig rida.
Inte några veckor på sommaren. Men det är det man kommunicerar till dem som inte vet och så får vi på ridskolan sedan förklara och försvara hur det egentligen går till att lära sig rida, som är en livslång process. 
  
Jag har bara sett första programmet. Det räckte för mig, för det går emot allt vad jag står för som yrkesmänniska. Att jobba som ridlärare är att både kunna teoretisk ridlära, om hästar, deras omvårdnad och behov, att sköta anläggning och ridunderlag, se till att hästarna har rätt utrustning och foder och dessutom få det hela att gå runt ekonomiskt.
  
Men det är framför allt att kunna se varje elev och att veta hur jag ska kommunicera och vad jag vill lära ut just till den eleven. Vi är utbildade pedagoger. Inte bara hästtjejer.

/Åsa"


Åsas blogginlägg ovan fick stor uppmärksamhet och hon valde att följa upp texten med ännu ett inlägg om ämnet:

"Ridlärare är inte bara hästtjejer

Tänk att inlägget om 'Det stora hoppet' kunde få sådan spridning, att jag har haft så många besök i min lilla blogg och att flera delar mina tankar kring det. Inte för att det bara var det jag var ute efter, jag ville egentligen bara belysa faktumet att ridlärare är pedagoger och utbildade till det.
Jag har fått förvånade 'jaha, oj, så länge?' när jag har berättat att min utbildning var två år lång på heltid. Det är inte bara att stå i mitten och skrika 'TRAMPA NER HÄLARNA!' (ett uttryck som för övrigt håller på att försvinna) och lära ut olika ridvägar. Jag har behövt berätta att det innebär att kunna en hel del om allt kring hästar och ridning om man ska jobba heltid som ridlärare. Det räcker inte bara att kunna rida och ha tävlat på lite högre nivå, som många ryttare tyvärr har inbillat sig. 
 
Jag har sagt det förut och säger det igen, bara för att man är en duktig ryttare behöver det inte betyda att man är duktig på att förmedla det till andra. Och tvärtom, bara för att man inte har tävlat behöver det inte betyda att man är en dålig ridlärare. Snarare tvärtom många gånger, skulle jag nog våga påstå. De skickligaste ridlärarna jag har träffat och lärt mycket av är inga tävlingsryttare på elitnivå, men glada amatörer. 

Att arbeta som ridlärare innebär bland annat:
  • Att kunna se varje elev och dess individuella förutsättningar, att kunna vägleda eleven och förklara på ett sätt som den förstår, utifrån sina egna förförståelser och erfarenheter.
  • Att kunna planera verksamheten och göra övningar så att alla i gruppen får ut något av varje lektion. 
  • Att ha sådan variation att hästarna orkar och håller för sitt jobb och bibehåller sin motivation.
  • Att använda ett korrekt fackspråk med kommandon för ridning i grupp som gör verksamheten säkrare och tryggare, både för elever och hästar.
  • Det innebär också att kunna gå in och undervisa på individuell nivå. Och undervisar man vuxna gäller det att ha bra med teoretiskt kött på benen för att mer ingående kunna förklara de tre didaktiska grundfrågorna: Vad, hur, varför? Innehåll – Metod – Syfte. 
Och apropå ridlärare. För en vecka sedan var jag och en kollega på lite studiebesök på Strömsholm och fick se hippologerna träna för professor Kyra. Behöver jag säga att det var inspirerande? Kyra är helt fantastisk, hon korrigerar eleverna med små medel och allt blir bara rätt. Och det var allt från unghästar till hästar som har gått svår klass. Extra roligt var att få se en elev jag hade för tre år sedan. Hästen var då fyra år och lite vimsig med massor av energi. Energin var kvar, och med massor med vilja att gå framåt kan det räcka med instruktionen att 'studsa lite långsammare' i sadeln för att traven ska bli på en helt annan nivå. Åh, så kul det var att se! 
  
/Åsa"


Susanne Nylén, presschef på TV3, svarar på kritiken:
  
"Om att döttrarna inte är utbildade lärare.
– 'Det stora hoppet' är ett tv-program, där allt inte syns i bild. Inspelningarna och träningen leddes från början till slut av en innehållsansvarig på plats som är utbildad hippolog och stallchef. Dessutom spelades programmet in på Bollerups naturbruksgymnasium, med stöd av skolans erfarna personal inom professionell hästutbildning. Genomgående fick deltagarna dessutom råd och stöd av några av världens främsta ryttare och coacher. Vi menar att få nybörjare har så fina förutsättningar att lära sig rida som deltagarna i 'Det stora hoppet'.
  
Huruvida djuren pressades för hårt.
Se tidigare utförligt svar här: 'Så säkrades hästarnas välfärd under inspelningen'
  
Att det är fel att få en häst i pris?
– Vi valde en häst som pris först när vi visste hur erfarna de medverkande döttrarna är. Vi skulle inte ha gett en häst till någon som inte kan ta hand om den, något vi säkrade med våra experter innan inspelning. Prishästen i 'Det stora hoppet' går till någon av döttrarna, som alla är erfarna tävlingsryttare, vissa med erfarenhet på landslagsnivå. Hästen är dessutom utvald av Malin Baryard och tränas av förre landslagscoachen Sylve Söderstrand. Vi är övertygade om att det kommer att bli jättebra för både häst och ryttare. 
  
Det tar tid att lära sig rida, inte kort tid som kommuniceras i programmet.
– Här håller vi helt med, och det var också själva kärnan i tv-serien. Vi har enorm respekt för den passion skribenten har för sitt yrkesval, men det finns mer än bara en sanning inom ridning. 'Det stora hoppet' handlar också om att se hur bra du kan bli på ridning på kort tid. Om något så visar ju serien på hur viktigt det är med skickliga ridlärare och bra förutsättningar. Men serien visar även hur tuffa och ansvarstagande alla unga människor är som utövar ridsporten där ute i landet.
 
Det viktiga i slutändan är att hästarna mår bra och behandlas väl, vilket vi med gott samvete kan säga att de gjorde under inspelningarna. Vi kan också med stolthet säga att vi gjorde ett bra underhållningsprogram som utmanade många svenskars fördomar om ridning, samtidigt som vi lyfte fram en av Sveriges största folkrörelser på bästa sändningstid. Och vi gjorde det utan att tumma på hästarnas säkerhet eller välmående.
  
Tack för ordet!
  
Vänligen,
Susanne Nylén, presschef TV3"


Läst 85274 ggr





Fler inlägg

APR
24

Ha en exit-plan om det börjar brinna

Foto: Adobe Stock och Gunilla Pravitz/Linköpings universitet (porträtt)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Charlotte Lundgren är filosofie doktor i kommunikation och samtalsforskning vid Linköpings universitet. Hon har varit delaktig i ett projekt för att föra universitets- och hästvärlden närmare varandra. I samband med de bränder som härjar runtom i landet för närvarande gjorde hon ett inlägg i Facebook-gruppen "Vi som är 50+ och tävlar dressyr" om hur vi förbereder oss i fall det börjar brinna. Vi har fått Charlottes medgivande att dela inlägget här i gästbloggen.

Med anledning av torkan i skog och mark samt pågående bränder 

Australiensiska kollegor som forskar om hästar och risker har bland annat visat att den som äger djur är mindre benägen än andra att evakuera på order från räddningstjänsten. Man har också visat att pro-aktiva åtgärder, alltså att tänka efter före och göra en realistisk plan, minskar riskerna för skador på såväl djur som människor. Forskningen visar vidare att inhalation av brandrök är mycket farligt för hästar (och för människor) och att behovet av hästtransporter vida överstiger tillgången i de flesta hästtäta områden. Dessutom ska transporterna ofta ske på smala vägar som lätt blir igenkorkade av de många ekipage som vill ut från området, varför det blir svårt att köra tillbaka in i evakueringsområdet och hämta en andra vända. Kom ihåg att du måste samsas om både fordon och vägar med andra människor och deras djur (inklusive får/svin/nöt).

Alltså:
– Gör en plan – en egen plan och en plan för hela stallet.
– Samla kopior av alla viktiga dokument (kontaktuppgifter till övriga i stallet, veterinär, försäkringsbolag etcetera, samt hästpass, försäkringsbrev, eventuella recept etcetera) i en evakueringsväska som du förvarar hemma.
– Se till att du har transportmöjligheterna säkrade.
– Se till att det finns reflexgrimmor märkta med hästens namn och ägarens kontaktuppgifter med påsatta grimskaft hängande utanför stalldörren för snabb evakuering och möjlighet att identifiera lösspringande djur i ett senare skede.
– Se över informationen utanpå stalldörren till räddningspersonal/frivilliga som ska evakuera om du själv inte kan hjälpa till (hur många hästar, plan över byggnaden med boxdörrar och utrymningsvägar utmärkta, var finns extra grimmor och grimskaft, var finns hagarna, var finns vatten, telefonnummer till ansvariga och ägare etcetera)!
– Om stallet hålls låst nattetid ska kontaktuppgifter finnas på utsidan till den som kan låsa upp.
– Om du har sommarbete på annan plats, se till att du har en plan för evakuering också därifrån.
– Om du har en stor anläggning, kontakta din lokala räddningstjänst och hör om de vill komma till er och öva.

– Evakuera i god tid!
– Evakuera i god tid!
– Evakuera i god tid!

Låt oss hoppas på regn!

Ta hand om er!
---

Tack till Kirrilly Thompson, Technical Large Animal Emergency Rescue-gruppen, Gala Argent, Julie Fiedler och Horse SA för bakgrundskunskapen. Och till Anne-Lie Tejneflo och Eva-Lena Roth för att ni delade med er av era erfarenheter av evakuering vid hotande skogsbränder.


Läst 29562 ggr Kommentarer Kommentera

APR
22

Hästspekulanter kommer i alla varianter

Foto: Ida Röök

OM DENNA GÄSTBLOGG
Fälttävlansryttaren och ridsportprofilen Anna Hassö förmedlar hästar i sin verksamhet. Där möter hon kunder av alla de slag. I ett inlägg på sin blogg förklarar hon hur mötet med presumtiva hästköpare kan gå till. Vi har fått Annas medgivande att dela inlägget i gästbloggen.

Mötet med kunder som går i hästköpartankar

Jag har skämtat om ryttare i alla grenar, nu är det dags för kunderna! Ja, vi lever på dem, och kunden har alltid rätt och så vidare. Men är de heliga? Det får du avgöra.

Man bokar tid för provridning på en eller flera hästar, och självklart har man kommunicerat innan om vad för slags häst kunden söker och vi har försökt sålla bland tillgängliga hästar, så att vi visar de som vi tror kan passa bra. Alla vill ha snälla hästar. Ärligt talat, vad är en snäll häst? Den går åt rätt håll när man försöker styra den, den bockar eller stegrar givetvis inte, den följer en som en hund när man leder den, den skyggar inte för något, hoppar alla hinder, fattar alla hjälper, även om ryttaren gör fel – typ drar i innertygeln hela tiden. Och självklart är den enkel att lasta, även om mamma är nervös, man har bråttom, och alla bråkat i en timme innan om packning och annat. Den är enkel att klippa även om man klantar sig lite, sticker klippmaskinen mellan frambenen, och den är enkel att sko. Det är ett måste.
Okej, nu har jag redan varit lite elak, och utgått från att alla är klantig. Men tillbaka till provridningen.

Kunden kommer ungefär 45 minuter sent. "Ja, vi fick stanna och äta lunch, eller det förra stället låg lite längre bort än vi trodde". Okej, känns nog inte så farligt, men ganska enkelt att skicka ett meddelande i god tid, vi har kanske tio andra hästar som ska ridas, och då hinner vi lite mer om vi vet om det. Man går ut till ridbanan, visar hästen, och kunden bestämmer sig för att de vill prova – nu kommer det nästan roligaste – "jag ska bara hämta min hjälm"! Det är standard, den är kvar i bilen. Sen hoppar man upp, hästen är antingen yngre och förstår först inte alls vad ryttaren menar (galoppfattning brukar vara svårast) och ryttaren tycker nog att hästen är lite korkad, känner sig sen lite dålig för att det inte funkar och bestämmer sig för att hästen är för grön. Eller den äldre hästen, som redan lärt sig olika signaler, och även att slippa undan lite när det kommer ny ryttare. Försöker fuska lite, och genast känner sig ryttaren dålig. Man ger upp ganska snabbt.

Sen finns det en annan typ av kund. Som utgår ifrån att hästen är en individ, som behöver vänja sig vid en ny ryttare, kanske inte känns fantastisk första fem minuterna. Men man vet att den har fina resultat, och har funkat bra innan, så man ger den lite tid, eventuellt ber att få prova den igen. Att alla inte funkar ihop är ju självklart, men ibland går det inte så snabbt att hitta alla knappar. Att man är lite nervös själv kanske också släpper vid ett andra försök.

Ofta har ju kunden kollat ganska mycket saker i förväg. Dissat för stor eller för liten häst, för ung eller gammal. Sen att hästar känns ganska olika stora, unga eller gamla spelar mindre roll, många går på det som står på pappret. Okej, men då har man valt ut en som låter som att den passar enligt kravlistan. Sen är det ofta så att det inte alls känns för stort, litet eller ungt när man väl provat. Eller så har vi förklarat att den irländska ponnyn är ganska grön och fem år. Låter inte som ett problem, ändå får många en chock, och kommer på efter en liten stund att den var alldeles för grön. Hur kan man förklara det bättre? Tyvärr styr nog ibland plånboken mer än kunskapen när man väljer häst att prova och köpa.

En annan sak som många kanske inte tänker på är att när hästar kommer till oss för försäljning så byter de ryttare och träning. Ägarna lämnar ju ofta hästen eftersom de av olika anledningar inte kan hålla i gång den, på grund av studier, graviditet eller annat. Vi kör i gång och försöker starta dem, då de ofta inte varit ute på länge. Kunden kan ju ofta bara helg, och då ska hästen ofta starta. Det blir väldigt mycket pusslande med tider, starter och hur man bäst förbereder en häst för tävling. Ska man prova dagen innan tävling så blir kanske tävlingen lidande, och det har ju ingen förståelse för, resultat är resultat… Ska man prova dagen efter till exempel en fälttävlan så är hästen inte på topp (och bör ju givetvis egentligen ha en vilodag) och hur många förstår det? Den kanske inte känns helt framme och så vidare. Inte så konstigt, den har stått tolv timmar på en transport och gått tre grenar dagen innan. Ingen enkel ekvation att lösa.

En svår kund är den som tror att de ska investera i en häst. Jag har full respekt för pappor som är business, och tänker så i sitt jobb. Men snälla, släpp det när det gäller din dotter som går från ponny (även om hon tagit upp sin ponny själv). Det är inte så enkelt! Hästen du köper kommer oftast inte att stiga i värde på tre år. Om du i stället köper en äldre häst, investerar i din dotter, så är chansen att hon i framtiden kan utveckla en häst och göra den bättre. Ja, du kommer att förlora pengarna om du köper en 14–15-åring, men ha en bättre ryttare. Om du köper en sex–sjuåring så kanske du förlorar både och. Det blir för svårt.

Den kanske svåraste kunden är mamma-dotter- kunden. Dottern vill klättra i klasserna, men mamman ska också rida. Tyvärr har mamman, som red mycket som yngre, blivit lite feg och behöver en lobotomerad kuse. Dessa två önskemål ska tillfredsställas i samma djur. Inte så enkelt. När de ringer så går dottern först, när man provrider så faller hela konceptet. Köp två hästar eller en övervuxen ponny, är mitt råd.

Dressyrkunden … vågar jag ens börja? Nu har vi sällan kunder som letar GP-häst i dressyr, men ganska ofta ”dressyrtanten”. Hon som ändå vill kunna rida ut, eller har ridavstånd till ridhus, och blir tvingad att rida ute. Hästen ska helst byta galopp av sig själv, men inte vara tittig, absolut inte vända, de (ryttarna) har ganska ofta ont i ryggen, så hästen ska vara lätt att sitta på, men ändå ha en stor fin trav. Finns de hästarna ens?

Väljer att sluta här. Med en liten risk för att kunderna inte vågar komma hit, så står jag för detta. Ni är välkomna (även om hjälmen är kvar i bilen) och jag älskar fortfarande att matcha rätt häst och ryttare, det är hela grejen.

Ge er själva och hästen en chans!

Välkomna!

/Anna Hassö


Läst 71946 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
27

Gästbloggen: Vem ansvarar för att min häst blivit smittad?

Foto: Privat och Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ingela Holmqvist är en advokat med mer än 30 års hästerfarenhet som tränar och tävlar dressyr. Hon driver advokatbyrån Holmqvist & Partners Advokatbyrå AB och arbetar främst med affärsjuridik, ekonomisk familjerätt och häst- och husdjursjuridik. Hon har nyligen även startat Facebooksidan Hästadvokaten för att belysa juridiska frågor ur ett hästperspektiv.


Vem ansvarar för att min häst blivit smittad?

Den här frågan
är ganska komplex och jag kommer inte kunna belysa alla vinklar av den, men jag hoppas kunna reda ut några saker i alla fall. Eftersom jag inte arbetar med brottmål utom i undantagsfall kommer jag inte gå in närmare på de straffrättsliga aspekterna på frågeställningen annat än att jag konstaterar att det kan vara straffbart att i vart fall medvetet smitta en häst med en sjukdom. Att orsaka att någon annans häst smittas av sjukdom kan dessutom både få konsekvenser disciplinärt i tävlingssammanhang och leda till skadeståndsskyldighet både mot den man har ett avtal med och mot andra. Även om någon varit oaktsam och din häst blivit smittad i samband med det så är det inte helt enkelt att få skadestånd.

Disciplinära påföljder
En aspekt på frågan är vad som gäller rent disciplinärt i samband med tävling. I TR I Mom 112 anges bland annat att ryttaren är skyldig att förvissa sig om att:
• Hästen under de senaste tre veckorna före tävlingens början inte visat några tecken på smittsam sjukdom.
• Hästen under de senaste tre veckorna före tävlingens början inte vistats i stall där smittsam sjukdom förekommit, inte heller i stall där misstanke om sådan sjukdom förekommit.

I samband med anmälan till tävling i Tävlingsdatabasen (TDB) måste också anmälaren acceptera följande villkor:
"Samtidigt intygar du på heder och samvete för varje häst du har anmält att den under de tre senaste veckorna – räknat från denna dag – inte har visat några tecken som kan tyda på smittsam sjukdom, att den under samma tid inte har vistats i ett stall där en smittsam hästsjukdom dig veterligen har förekommit, att den under samma tid inte heller på något annat sätt har varit i kontakt med en häst, som såvitt känt kan misstänkas ha haft eller ha en smittsam sjukdom, att den är erforderligt tränad för tävlingsdeltagande och att den i övrigt såvitt du vet är fullt frisk och att ovanstående också gäller fram till tävlingsdagen."

Ridsportförbundets disciplinnämnd ser allvarligt på brott mot hästägarförsäkran och under förra året dömdes ryttare och hästägare till avstängning i sex respektive nio månader i två olika fall som handlade om risk för smittspridning. Disciplinnämnden har möjlighet att vid grövre förseelser besluta om avstängning i upp till två år.

Skadestånd
Men vad kan då den enskilda hästägaren göra när dennes häst blivit smittad av en annan häst? Går det att kräva skadestånd av den andra hästägaren, eller av stallet där hästen står uppstallad? Ja, det beror lite på. Till att börja med måste vi skilja på olika typer av skadestånd. Skadeståndsrätten kan delas in på flera olika sätt, men den viktigaste indelningen är mellan inomobligatoriskt och utomobligatoriskt skadeståndsansvar.

Skadestånd inom avtalsförhållande
Inomobligatoriskt skadestånd gäller inom avtalsförhållanden, alltså mellan två avtalsparter och där är huvudregeln att den som orsakar den andra parten en skada genom att bryta mot avtalet är skyldig att ersätta den skadan, om inte avtalet säger något annat. Om du har din häst uppstallad och det finns ett avtal som reglerar hyresvärdens åtaganden i samband med smitta (till exempel att hästar med vissa symptom ska isoleras inom viss tid) och hyresvärden inte uppfyller detta kan du alltså ha möjlighet att kräva hyresvärden på skadestånd för den skada som du drabbas av till följd av avtalsbrottet, om inte avtalet säger något annat.

Ofta finns det dock olika former av ansvarsbegränsningar i avtal som gör att vissa skador inte ersätts, eller exempelvis att en avtalspart måste varit grovt oaktsam för att en skada ska ersättas. Det är också du som drabbats av skada som måste bevisa att skadan uppkommit just på grund av avtalsbrottet. Om skadan hade uppkommit oavsett så är det ju inte avtalsbrottet som orsakat skadan. Du är också skyldig att själv begränsa skadan i möjligaste mån.

Skadestånd utan ett avtalsförhållande
Om du i stället vill rikta ditt skadeståndsanspråk mot en stallkamrat, eller någon annan som du inte har något avtal med, då är det fråga om utomobligatoriskt skadestånd, alltså skadestånd utanför ett avtalsförhållande. Här är reglerna ännu mer komplicerade. Till att börja med finns det tre huvudtyper av skada; sakskada, personskada och ren förmögenhetsskada. Sakskada är skada på lös egendom, som exempelvis en häst. Personskada är en skada på en person och en ren förmögenhetsskada är en ekonomisk skada som inte är en följdskada till en person- eller sakskada. Ett exempel på ren förmögenhetsskada kan vara när någon förskingrar pengar. Ren förmögenhetsskada ersätts (förutom inom kontraktsförhållanden) endast om skadan orsakats genom brott eller vid felaktig myndighetsutövning.

Den typ av skada som är relevant här är alltså främst sakskada. För att den som orsakat en sakskada ska vara ersättningsskyldig krävs det att skadan uppkommit genom uppsåt (avsiktligt) eller genom oaktsamhet. För att avgöra om någon agerat oaktsamt tittar man på om någon regel har brutits eller om personen i fråga har agerat på ett sätt som en normalt aktsam person skulle ha gjort i den aktuella situationen.

Det går självklart inte att uttala sig generellt om vad som gäller i varje enskilt fall eftersom varje fall är unikt, men jag skulle ändå säga att på ett teoretiskt plan skulle det vara fullt möjligt att kräva en annan hästägare (som man inte har något avtal med) på skadestånd om denna besöker ett stall eller en tävlingsplats utan att vara ”normalt aktsam”. Att bryta mot hästägarförsäkran anser jag absolut vara att avvika från vad som är normalt aktsamt beteende. Likaså att besöka ett stall med en känd smitta (i vart fall om den är mycket smittsam och av allvarligare slag) och därefter klappa en häst i ett annat stall utan att i vart fall ha försökt desinficera sig själv.

Bevissvårigheter
I praktiken uppkommer dock en hel rad med problem i den här typen av fall. Om man ens kommer så långt som att man på goda grunder kan hävda att någon agerat oaktsamt så uppkommer som sagt frågan om det verkligen var det oaktsamma agerandet (exempelvis att åka på tävling) som orsakade skadan. När det gäller exempelvis herpesvirus som kan ligga latent och blossa upp hos en tidigare symtomfri häst medför detta naturligtvis stora bevissvårigheter, medan det i andra fall kanske är lättare att med en högre grad av säkerhet spåra vart smittan kommit ifrån. Och även om man tycker att man har ett ”klockrent case” (detta är för övrigt något som inte existerar i seriösa juristers värld) så ska man vara medveten om att det är komplicerat att driva ett skadeståndsmål och att det ofta innebär en stor osäkerhet och risk. Av dessa skäl rekommenderar jag alltid att parterna ska försöka komma överens innan man drivit ärendet allt för långt.

Sammanfattning
Sammanfattningsvis kan man konstatera att den som smittar någon annans häst kan både råka ut för disciplinära påföljder och bli skadeståndsskyldig. Att bevisa hur skadan uppkommit kan dock vara svårt och det är dessutom kostsamt, riskfyllt och tar lång tid att driva en rättsprocess. Att försöka komma överens är alltså alltid en bra idé i första hand.

Med vänliga hälsningar,
Ingela Holmqvist 
Hästadvokaten

P.S. Observera att ovanstående text inte på något vis är en fullständig redogörelse för skadeståndsrättens komplexa område och att det finns en mängd undantag och specialregler som kan medföra att mina slutsatser inte alls är korrekta eller ens tillämpliga i ett enskilt fall. Denna text utgör inte någon rådgivning och får inte läggas till grund för beslut om hur man ska agera i ett enskilt fall.


Läst 109515 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv