Gästbloggen - Gästblogg: ”Det stora hoppet – ett hån mot en hel yrkeskår”
DEC
11
2017

Gästblogg: ”Det stora hoppet – ett hån mot en hel yrkeskår”


Foto: TV3 och Helena Bergander

OM DEN HÄR GÄSTBLOGGEN
Åsa Foglé är diplomerad ridlärare level II, utbildad vid Biologiska yrkeshögskolan i Skara (BYS). Via BYS är hon också vidareutbildad i dressyr. Hon har två egna dressyrhästar och ambitionen är att starta dem båda i svår klass. Åsa har tidigare jobbat på Nääs RF och kombinerar nu arbetet som personlig assistent med eget företag där hon utbildar ryttare och hästar, samt har lektioner på Borås ridhus. Hennes två texter nedan publicerades först i Åsas blogg.

Missa inte TV3:s svar på kritiken längst ner.

"Det stora hoppet, ett hån...

Bosse Tibblin satte häromdagen ord på vad jag har tänkt kring tv-programmet 'Det stora hoppet'. Ett så kallat underhållningsprogram som går ut på att döttrar i tonåren ska lära sina pappor att rida och hoppa en bana. På några veckor. Priset till den som vinner är en häst. 
  
Jag tycker att idén med programmet är ganska bra, pappor ska få en bättre inblick i sina döttrars hobby (och det de betalar för?). Och kanske med det en bättre relation med sina döttrar. Men man har inte riktigt tänkt hela vägen.
  
1. Det finns en anledning till att ridlärare är utbildade under minst två år, på heltid. Annars hade vi haft tonårstjejer som undervisat på ridskolorna. Om inte annat hade det blivit billigare. Men ridskolan är just en skola, en utbildning i att lära sig rida och hantera hästar. Det är, som Bosse skriver, ett hån mot en hel yrkeskår, Sveriges ridskolor och dess verksamhet att visa program som dessa. För att vara ridlärare är ett yrke, ingen hobby eller ett fritidsintresse. Det är något vi tar ut lön för och lever på, som alla andra utbildade och licensierade lärare gör. Vi har också studielån (undrar för övrigt om någon förälder frågat läraren i skolan vad den jobbar med annars då?).
  
2. Det är djur vi jobbar med.
Hästarna i programmet behöver stå ut med obalanserade pappor som (ofrivilligt!) studsar i sadlarna och drar i tyglarna, för att deras döttrar med tävlingsdjävulen i sig pressar dem för hårt.
'Ja, men det är ju så på ridskolan också' säger en del. NEJ! Så är det inte på ridskolan! Där får man inte gå till nästa steg innan man har hyfsad kroppskontroll och balans på hästryggen. Man får inte galoppera innan man är balanserad i trav. Man får INTE hålla balansen i tyglarna och jag nöter mina nybörjare med sits- och balansövningar tills de tjatar om att få galoppera. Och inte ens då får de det. För säkerhetstänket ska alltid finnas i första rummet tillsammans med hästarnas väl och ve.
  
3. En häst i pris?
Gothenburg Horse Show hade under många år ett lotteri där man kunde vinna en häst. Det togs bort för ett par år sedan då man kom fram till att det inte riktigt bör gå till så när man skaffar häst. Vi som är hästkunniga vet att häst och ryttare måste passa varandra för att det ska bli bra. Man köper inte bara en häst och väljer efter färg och storlek. Men i 'Det stora hoppet' är första priset en specifik häst.
  
4. Det tar ÅR att att lära sig rida.
Inte några veckor på sommaren. Men det är det man kommunicerar till dem som inte vet och så får vi på ridskolan sedan förklara och försvara hur det egentligen går till att lära sig rida, som är en livslång process. 
  
Jag har bara sett första programmet. Det räckte för mig, för det går emot allt vad jag står för som yrkesmänniska. Att jobba som ridlärare är att både kunna teoretisk ridlära, om hästar, deras omvårdnad och behov, att sköta anläggning och ridunderlag, se till att hästarna har rätt utrustning och foder och dessutom få det hela att gå runt ekonomiskt.
  
Men det är framför allt att kunna se varje elev och att veta hur jag ska kommunicera och vad jag vill lära ut just till den eleven. Vi är utbildade pedagoger. Inte bara hästtjejer.

/Åsa"


Åsas blogginlägg ovan fick stor uppmärksamhet och hon valde att följa upp texten med ännu ett inlägg om ämnet:

"Ridlärare är inte bara hästtjejer

Tänk att inlägget om 'Det stora hoppet' kunde få sådan spridning, att jag har haft så många besök i min lilla blogg och att flera delar mina tankar kring det. Inte för att det bara var det jag var ute efter, jag ville egentligen bara belysa faktumet att ridlärare är pedagoger och utbildade till det.
Jag har fått förvånade 'jaha, oj, så länge?' när jag har berättat att min utbildning var två år lång på heltid. Det är inte bara att stå i mitten och skrika 'TRAMPA NER HÄLARNA!' (ett uttryck som för övrigt håller på att försvinna) och lära ut olika ridvägar. Jag har behövt berätta att det innebär att kunna en hel del om allt kring hästar och ridning om man ska jobba heltid som ridlärare. Det räcker inte bara att kunna rida och ha tävlat på lite högre nivå, som många ryttare tyvärr har inbillat sig. 
 
Jag har sagt det förut och säger det igen, bara för att man är en duktig ryttare behöver det inte betyda att man är duktig på att förmedla det till andra. Och tvärtom, bara för att man inte har tävlat behöver det inte betyda att man är en dålig ridlärare. Snarare tvärtom många gånger, skulle jag nog våga påstå. De skickligaste ridlärarna jag har träffat och lärt mycket av är inga tävlingsryttare på elitnivå, men glada amatörer. 

Att arbeta som ridlärare innebär bland annat:
  • Att kunna se varje elev och dess individuella förutsättningar, att kunna vägleda eleven och förklara på ett sätt som den förstår, utifrån sina egna förförståelser och erfarenheter.
  • Att kunna planera verksamheten och göra övningar så att alla i gruppen får ut något av varje lektion. 
  • Att ha sådan variation att hästarna orkar och håller för sitt jobb och bibehåller sin motivation.
  • Att använda ett korrekt fackspråk med kommandon för ridning i grupp som gör verksamheten säkrare och tryggare, både för elever och hästar.
  • Det innebär också att kunna gå in och undervisa på individuell nivå. Och undervisar man vuxna gäller det att ha bra med teoretiskt kött på benen för att mer ingående kunna förklara de tre didaktiska grundfrågorna: Vad, hur, varför? Innehåll – Metod – Syfte. 
Och apropå ridlärare. För en vecka sedan var jag och en kollega på lite studiebesök på Strömsholm och fick se hippologerna träna för professor Kyra. Behöver jag säga att det var inspirerande? Kyra är helt fantastisk, hon korrigerar eleverna med små medel och allt blir bara rätt. Och det var allt från unghästar till hästar som har gått svår klass. Extra roligt var att få se en elev jag hade för tre år sedan. Hästen var då fyra år och lite vimsig med massor av energi. Energin var kvar, och med massor med vilja att gå framåt kan det räcka med instruktionen att 'studsa lite långsammare' i sadeln för att traven ska bli på en helt annan nivå. Åh, så kul det var att se! 
  
/Åsa"


Susanne Nylén, presschef på TV3, svarar på kritiken:
  
"Om att döttrarna inte är utbildade lärare.
– 'Det stora hoppet' är ett tv-program, där allt inte syns i bild. Inspelningarna och träningen leddes från början till slut av en innehållsansvarig på plats som är utbildad hippolog och stallchef. Dessutom spelades programmet in på Bollerups naturbruksgymnasium, med stöd av skolans erfarna personal inom professionell hästutbildning. Genomgående fick deltagarna dessutom råd och stöd av några av världens främsta ryttare och coacher. Vi menar att få nybörjare har så fina förutsättningar att lära sig rida som deltagarna i 'Det stora hoppet'.
  
Huruvida djuren pressades för hårt.
Se tidigare utförligt svar här: 'Så säkrades hästarnas välfärd under inspelningen'
  
Att det är fel att få en häst i pris?
– Vi valde en häst som pris först när vi visste hur erfarna de medverkande döttrarna är. Vi skulle inte ha gett en häst till någon som inte kan ta hand om den, något vi säkrade med våra experter innan inspelning. Prishästen i 'Det stora hoppet' går till någon av döttrarna, som alla är erfarna tävlingsryttare, vissa med erfarenhet på landslagsnivå. Hästen är dessutom utvald av Malin Baryard och tränas av förre landslagscoachen Sylve Söderstrand. Vi är övertygade om att det kommer att bli jättebra för både häst och ryttare. 
  
Det tar tid att lära sig rida, inte kort tid som kommuniceras i programmet.
– Här håller vi helt med, och det var också själva kärnan i tv-serien. Vi har enorm respekt för den passion skribenten har för sitt yrkesval, men det finns mer än bara en sanning inom ridning. 'Det stora hoppet' handlar också om att se hur bra du kan bli på ridning på kort tid. Om något så visar ju serien på hur viktigt det är med skickliga ridlärare och bra förutsättningar. Men serien visar även hur tuffa och ansvarstagande alla unga människor är som utövar ridsporten där ute i landet.
 
Det viktiga i slutändan är att hästarna mår bra och behandlas väl, vilket vi med gott samvete kan säga att de gjorde under inspelningarna. Vi kan också med stolthet säga att vi gjorde ett bra underhållningsprogram som utmanade många svenskars fördomar om ridning, samtidigt som vi lyfte fram en av Sveriges största folkrörelser på bästa sändningstid. Och vi gjorde det utan att tumma på hästarnas säkerhet eller välmående.
  
Tack för ordet!
  
Vänligen,
Susanne Nylén, presschef TV3"


Läst 87319 ggr





Fler inlägg

AUG
09
2020

OM DENNA GÄSTBLOGG
Anna Wemlert är hopptränare, tävlings- och lägerarrangör med många års erfarenhet av svensk ridsport. Hon har, i egenskap av lägerarrangör, reagerat på den senaste tidens rapportering i media om ridlägerarrangörer. Dels förfäras hon över arrangörer som missköter sig. Dels förfäras hon över drevet som går och där många gånger så kallade "sanningar" får stå oemotsagda. Hon menar också att ridläger i dag är förhållandevis billiga men att det kanske är dags att höja priset för att kunna tillgodose alla krav som ställs. Anna är ordförande i Sveriges ridlägers riksförbund men skriver detta inlägg i Gästbloggen i egenskap av privatperson.

Lite tankar i egenskap av arrangör av ridläger, entreprenör inom ridsport, tävlingsarrangör, före detta ridskolechef, före detta tävlingsryttare, uppfödare av hopphästar och fyrbarnsmamma sedan snart två decennier.

Jag tycker att det är förskräckligt och hårresande, med allt som tack vare undersökande media har framkommit om olika arrangörer av ridläger i Sverige. En av mina värsta mardrömmar hade varit att lämna mitt eget barn på en gård där man utövar en av världens farligaste och svåraste sporter, under förhållanden som inte är optimala för mitt barn eller de ponnyer som ihop med ledare skall sätta grunden på ett säkert och inspirerande sätt.

Men det är något som skaver. Det skaver när jag ser att föräldrar utan någon egentlig insikt i ridsporten får två minuter i rampljuset med armarna i kors. Det skaver när drevet tagit sådan fart att det inte längre går att skilja på sanning, osanning, överdrifter, indicier, rent hat eller rapporter om så pass stora missförhållanden att myndigheter borde dragit i handbromsen för länge sedan. Det skaver när kränkta ungdomar, som i många fall omöjligtvis har erfarenhet eller kunskap att läsa av med fågelperspektiv och göra sunda bedömningar, drar med ännu okunnigare både vuxna och ungdomar i drevet.

Vi som arrangerar ridläger behöver vara lite av multikonstnärer, liksom alla småföretagare i Sverige. Vi har i det fall man är med i SRR ett regelverk och myndighetskontroll att ta hänsyn till som lägstanivå. Kanske kontrollverktygen blir än fler i framtiden. Många arrangörer väljer andra vägar. En del har små lägerverksamheter för sitt eget nätverk. En del gör det under till exempel föreningsparaply och kör på så länge det går med bristfälligt hobbykök och madrasser på loftet ovanför ridklubbens teorisal.  En del erbjuder endagsläger för att slippa en del myndighetskrångel och för att anpassa sig till vår yngsta målgrupp som inte vill bo hemifrån. Oavsett vilka vi är så har vi troligtvis ett gemensamt mål.  Det är att leverera en härlig upplevelse till våra unga ryttare, som får vänner för livet, lär sig ta ansvar och får bra riderfarenhet för framtiden till det pris våra kunder är beredda att betala.

Liksom med allt annat i den tjejdominerande ridvärlden är det ett ekonomiskt glapp. På ena sidan har vi vad det egentligen kostar att uppfylla myndigheternas krav, erbjuda bra villkor och okej löner till ungdomar utan erfarenhet, erbjuda utbildade ridlärare/tränare ordentlig lön under sommarsemester när barn är skollediga, vad det kostar att sköta hästar enligt konstens alla regler och helt galna kostnader för att driva en hästgård år 2020. På andra sidan har vi vad föräldrar är beredda att betala för att deras guldklimpar skall få en lagom utmanande och härlig hästvecka.

Vi arrangörer kanske borde ta varandra i hand och tredubbla priserna på ridläger (ridskolor, tävlingar, träningar, stallplatser också för den delen om vi pratar ridsport generellt). Eller fortsätta jobba dygnet runt, vädja till ideella krafter, kisa för myndigheters krav, låta barn med hemlängtan somna ensamma för man ej har råd att betala någon ordentlig husfru med ob-tillägg, och man själv troligtvis redan stupat efter lång dag på gården, kanske i någon traktor när man kört vatten till sommarbetet långt bort. Listan är lång, men jag tror ni fattar vart jag vill komma.

Hade man som lägerarrangör kunnat ta kostnadsbaserade priser istället för att vara fast i kundbaserad prissättning så hade mycket sett annorlunda ut i dag tror jag. Marknaden styr, det vill säga i detta fall föräldrarna.

Jag personligen välkomnar en ordentlig prishöjning för alla ridlägerbarns, hästars och lägerarrangörers säkerhet redan till nästan sommar. Till skillnad från semesterresan till Grekland, kräver ridläger 24 timmars råkoll med ansvar för minderåriga utan närvarande målsmän ihop med stora djur som skall pareras mellan matallergier, gruppdynamik och borttappad dyr ridutrustning som föräldrar med stor omsorg packat med i väskan.

Det finns alltid rötägg i alla branscher, men majoriteten vill väl. De flesta trollar med knäna, jobbar dubbla jobb och sliter som vargar för att erbjuda lägerlycka till föräldravänliga priser. Nu dessutom med drevets piska hack i häl för att eventuellt brännas på bål om man haltar.  

Jag, liksom de flesta av mina kollegor brinner för det här. Jag lever och får kickar av att följa och leda utvecklingen av våra blivandes ryttarstjärnor under en veckas hårdträning.  Men jag kan intyga att det inte är ett lätt jobb, UTAN att för den delen ge stöd åt rötägg som ej sköter djur väl eller struntar i myndigheternas minimumkrav. Ridläger kan vara den viktigaste veckan på året för unga ryttare. De skapar nätverk för livet, lär sig ta ansvar och växer som människor. De får gedigen kunskap, häst- och ridvana. Hoppas att vi på sikt tillsammans kan se värdet i tjänsten som erbjuds, så vi till slut kan hamna på en prisnivå där schyssta villkor är lika självklart som inom andra branscher.

Anna Wemlert, entreprenör i ridbranschen och mamma

 


Läst 25625 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
04
2020

Foto: Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Just nu finns det gott om fästingar i skog och hagmarker. Därför tycker Mälaren hästklinik att det kan vara bra att reda ut begreppen vad gäller hästar och fästingburna sjukdomar. Hippson har fått lov att dela inlägget med våra läsare i Gästbloggen.

Nu är fästingsäsongen här och vi tycker det är bra att reda upp begreppen lite kring fästingsjukdomar. Många hästar får fästingar och de flesta får inga men av detta. Men om man stöter på fästingar i den dagliga visitationen är de bra att plocka bort dem direkt, för de kan bära på sjukdom som kan smitta hästen.

Anaplasma, eller granulocytär anaplasmos, är det som man förr kallade för "ehrlichia". Anaplasma (A. phagocytophilum) är en bakterie som överförs från fästingar till hästar. De flesta hästar som drabbas utvecklar inga symptom, utan det enda som händer är att hästens immunförsvar reagerar och bildar antikroppar mot bakterien. Anledningen till att man vet detta är att man provtagit friska hästar och de visade sig då att många av dem bär på antikroppar, det vill säga de har stött på bakterien men inte varit sjuka eller mått dåligt. Man uppskattar att cirka 17 procent av svenska hästar har stött på bakterien, men långt ifrån alla dessa har varit sjuka.

Om hästen blir sjuk uppvisar den oftast symptom såsom hög feber (ofta 39-40 grader), svullna ben, flåsighet, gula slemhinnor, stelhet och trötthet. För att ställa diagnos kan man ta ett blodprov och påvisa bakterien i hästens blod (man vet då att den har en aktiv pågående infektion). Det är alltså inte samma sak som att se att hästen har antikroppar. Har hästen antikroppar har den någon gång under sitt liv stött på bakterien, men det säger inget om hästens problem för tillfället. Hittar man bakterien i hästens blod har den en pågående infektion. När man kollar på blodprovet för att leta efter aktiv infektion så kan man antingen titta på blodet i mikroskop, då kan man se bakterien som små prickar (inklusionskroppar) i hästens vita blodkroppar. Man kan även göra en analys som heter PCR, då påvisas bakteriens DNA i hästens blod.

Många hästar kan läka ut sin infektion själva, det vill säga ingen behandling behövs. Men ibland krävs behandling med antibiotika, vanligast bara ett par dagar och hästen brukar ofta svara snabbt på behandlingen.

Det har tidigare funnits spekulationer om hästar även kan drabbas av borreliainfektion (infektion med Borrelia burgdorferi). Man har gjort en större studie där man letat efter antikroppar mot anaplasma och borrelia på hästar i Sverige och man kunde då se att det finns många hästar som har antikroppar mot borrelia, det vill säga de har träffat på bakterien. Men man har inte i någon forskning kunnat visa på hästar som faktiskt blivit sjuka av borrelia. Borrelia finns i flera varianter i andra delar av världen och vi vet att människor kan bli sjuka av borrelia. Man har tidigare dragit paralleller och misstänkt samma sjukdom hos häst som hos människa men man måste vara försiktig med det eftersom många infektioner och sjukdomar inte fungerar alls på samma sätt hos olika djurslag.

Man har förr behandlat en del hästar mot borrelia med bredspektrumantibiotika och då upplevt att hästen mått bättre. Med det vi vet i dag så är det troligt att hästen egentligen led av någonting annat och blev bättre av vila, samt att den antibiotika man använder även har viss antiinflammatorisk effekt.

 


Läst 41162 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
01
2020


Foto: Frida Wismar och Privat

Johanna Ferlin, 18 år, är sedan åtta år tillbaka tävlingsryttare på ponny och tävlar främst i hoppning på lokal till nationell nivå med olika ponnyer. Förutom detta är hon aktiv på olika sociala medier och nyligen publicerade hon en video på Instagram, där hon tar upp ett problem hon uppmärksammat på tävlingsplatsen. Här i Gästbloggen sammanfattar hon innehållet i videon (som du även kan se nedan) och uppmanar alla att tänka till en extra gång, för barnens skull.

Att vara ryttare innebär oftast en stor press, inte bara från familjen, tränaren, eventuella hästägare utan även från en själv som ryttare. En press man oftast oönskat får, och räknas kunna acceptera och hantera, är pressen från okända utomstående.

Jag har sedan tio års ålder varit aktiv på ponnytävlingar och är i dag arton år gammal. Något jag reflekterat mer över de senaste åren är alla negativa kommentarer som hörs runt om på tävlingsplatsen, inte bara från andra tävlande utan främst från vuxna och speciellt föräldrar. Jag har varit och tävlat på alla olika nivåer och tycker det är likadant överallt. Negativa kommentarer, rent ut sagt taskiga kommentarer slänger folk ur sig överallt och om alla. En sak som jag är medveten om att alla upplevt, men få pratar om.

Framhoppningen sker endast i några få minuter, men så mycket som kan gå fel. Ibland kan man nästan känna nervositeten ligga i luften inför att klassen ska börja och då behöver man kunna fokusera. Mitt i all nervositet och förväntan, sista minuterna innan man lägga allt sitt fokus och prestera inne på banan, då är kommentarerna som värst. Kan vara allt från att "den ryttaren har verkligen inte har kontroll över sin ponny" till att "den ponnyn kommer inte klarar denna höjd, undra hur det kommer gå inne på banan". Kommentarerna kommer från vuxna, föräldrar som ska vara förebilder för sina egna men även andras barn.

Det handlar om barn mellan åldrarna 8 till 20 år gamla som befinner sig där inne. Barn som ofta är inne i en känslig ålder på grund av skolan och kompisar, som vill få en stund att fokusera på annat och känna att man är bra på något. Barn som utövar sin sport som de älskar tillsammans med djuren de älskar. All denna glädje som så lätt påverkas och förstörs, för vad? För att en vuxen människa kände ett behov att prata av sig alla sina negativa tankar till en bekant på framhoppningen. Till vilken nytta kan man undra? Skulle ekipaget de på något sett smutskastar inte ha kontroll, eller inte behandla sin ponny väl, finns det överdomare på plats för att ta hand om detta problem. Att prata elakt om andra ekipage får inte personens egna barn att rida bättre. Det får ingen att rida bättre, må bättre eller få en trevligare upplevelse på tävlingsplatsen.

Att ridning är dyrt, det är det ingen som kan säga emot. Så mycket pengar vi lägger på hästen, träning och tävling, även tiden vi lägger på all förberedelse inför tävlingsdagen som kastas bort på någon sekund för att en vuxen ska uttrycka sig utan att tänka efter. För det är just det de handlar om, att tänka efter. Sätta sig in i den andra personens situation, fundera en gång till på om det man tänkte säga är nödvändigt. Tänk er att ni är barnet som får kommentaren du tänkte säga? Eller att det är ditt barn som får sin tävlingsdag förstörd för att en annan förälder prata illa om hen öppet på tävlingsplatsen. Tror ingen förälder hade uppskattat elaka kommentarer om sitt barn, men kan ändå med att göra det mot någon annans? Skärpning!

Vuxna ska vara förebilder, för sina egna och andras barn. För barn tar efter beteenden, och om du som förälder står och mobbar folk: varför skulle inte barnen få det göra det? Tänk på hur ni beter er, för folk hör mer än ni tror och ni kan vara anledningen till att någons dag eller kanske så illa som framtida karriär blir förstörd.

Mina sista ord till er som läser detta är tänk till. Tänk er in i situationen ni utsätter någon annan för, tänk på hur ni uttrycker er och tänk på att det är barn det handlar om – barn som kanske ser upp till just dig.

Se Johannas Instagramklipp där hon först berörde ämnet:


Läst 56847 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv