Malin Baryard coachar papporna, här tillsammans med redaktör Anna Batchelor. Foto: Magnus Söderquist
Tisdag kväll har tv-programmet Det stora hoppet premiär, där ett gäng döttrar ska lära sina pappor att rida. Men hur har man i produktionen av serien tänkt på hästarnas välfärd? Redaktör Anna Batchelor svarar.
Text: Ida Röök
Hippson har vid ett par tillfällen visat trailers och förhandsmaterial från TV3- och Viafree-serien Det stora hoppet. Det har då kommit reaktioner på hur hästarna rids. Hur gick ni till väga när ni valde hästar till programmet?
– Med tanke på vad papporna ska åstadkomma på så kort tid är hästvalet en av de absolut viktigaste grundpelarna för att detta ska vara möjligt. Vi ville ha hästar som var läromästare, lugna och trygga, men heller inte för ”skänkeldöva” som en del ridskolehästar kan vara. Detta eftersom målet för papporna är att rida en bana med hinder och att hoppa några språng.
– Hästarna måste kunna känna sig trygga med kamerateamen, kranen och ljudbommen och vi var tvungna att veta att de trivdes bra både på banan och ute i terrängen med mindre rutinerade ryttare.
– Vi spelade in på Bollerups naturbruksgymnasium och från första dagen har vi haft en otroligt proffsig dialog och bra känsla med dem, så vi beslutade oss för att använda deras skolhästar. Dels för att hästarna redan är trygga på de spelplatser vi har haft, dels för att personalen på Bollerup kan hästarna utan och innan. De kunde därmed hjälpa oss och Malin (Baryard Johnsson, reds anm.) att matcha ryttare och häst. Vi visste också att vi kunde byta ryttare och häst om vi kände att kemin inte var så bra.
– Vi kollade så klart rent fysiskt vikt och längd på papporna, men eftersom ingen av dem var extrem åt något håll fick deras personlighetsdrag och hur de var styra mer i valet av häst. Alla som har jobbat som ridlärare vet att man ger den mest orutinerade ryttaren den mest trygga och stabila hästen. Vi hade möten med såväl Bollerups personal som med Malin där vi gick igenom och bestämde vem som skulle få vilken häst.
– Bollerups hästar är välskolade i både hoppning och dressyr och de är vana att gå med olika typer av ryttare. Så med facit i hand vågar jag säga att vi aldrig hade kunnat hitta bättre hästar.
Hur har ni tänkt kring hästarna och den situation de utsätts för?
– Den typ av ridning hästarna har upplevt under inspelningen är rent utbildningsmässigt givetvis inget som är nytt för dem, eftersom de är vana att göra betydligt svårare saker än vad papporna gör. Det var ju snarare så att vissa av hästarna tyckte att det var för enkelt ibland och därför blev lite för pigga och glada. Däremot är det så klart nytt för hästarna med alla kameror, att ha små tävlingar så pass ofta och att ibland få stå och vänta medan de andra rider.
– Sedan är ju ryttaren ny för hästen de första dagarna, men det är också något hästarna är vana vid eftersom de är skolhästar. I övrigt har de haft precis samma rutiner som de är vana vid när det kommer till utsläpp, utevistelse och annan skötsel.
Reaktionerna handlar också om att det ska gå väldigt fort för papporna att lära sig rida. Varför denna stress?
– Det tar åratal att bli en duktig ryttare och här handlar det om att bli så bra som möjligt på den korta tid som ges. Men också om relationen mellan pappa och dotter och deras förmåga att samarbeta, dels med varandra och dels med sin häst. Jag tycker att man kan vända på det: Hur bra är det möjligt att bli i sadeln på så kort tid?
Hade ni kunnat göra det annorlunda, för att slippa lite av stressen med att ryttarna ska lära sig fort?
– Ja, utbildningstempot är högt. Men när jag började rida när jag var liten, vilket var på ett ridläger, galopperade och hoppade jag också små hinder vid veckans slut. Kraven som ställs är inte orimliga på något sätt och vi jobbade dagligen med att stämma av och justera varenda tävling för att anpassa säkerhetsnivån och för att inte ta onödiga risker.
– Som tv-producent slits man hela tiden mellan att göra ett intressant program och att dra en gräns mot onödigt risktagande. Självklart finns det alltid saker man i efterhand hade kunnat justera, men tack vare proffsigt team och utbildad personal på plats hela tiden är jag nöjd med den balans vi hittade.
I det vi hittills har sett av programmet i trailers och teasers syns många avramlingar. Hur tänker ni kring att visa dem?
– Det låter som världens klyscha, men ska man lära sig rida får man helt enkelt räkna med att ramla av. Om man tror något annat är det tyvärr fel sport man har valt. Döttrarna i programmet visste så klart redan detta eftersom de är rutinerade ryttare och papporna blev ganska snabbt varse. Jag vet inte hur många gånger jag själv har flugit av och det händer ju fortfarande. Att inte visa avramlingarna vore att censurera svårigheten och det känns inte fair åt något håll.
”Det här är inte underhållning, det är taskigt mot hästarna”, finns det de som tycker. Hur ser du på det?
– Jag tycker att man måste kunna skilja på att hästen blir irriterad och under några sekunder känner sig obekväm mot att kalla det ”djurplågeri”. Detta är så klart svårt för ett mindre rutinerat öga och framför allt om man inte var där på plats och såg det i sin helhet. Under inspelningen har vi hela tiden jobbat förebyggande för att minimera att ryttarna hamnar i obalans, vi har använt och förespråkat halsrem och mantag och så vidare, samt att utbildad personal och veterinär ständigt har funnits på plats för att överblicka träningarna. Jag tycker det är fantastiskt att så många värnar om hästarnas välmående, men som sagt, man måste kunna sätta saker i perspektiv.
– Jag minns till exempel att vi fick mycket kritik under ”Ponnyakuten” (som Anna var programledare för, reds anm.) när en rutinerad ryttare satt upp och korrigerade en bråkig ponny, då det i själva verket var ett måste för att ponnyn inte skulle bli farlig och ta över helt.
– För vem som helst som var på plats på inspelningen av “Det stora hoppet” var det uppenbart att hästarna alltid hade högsta prioritet. Eftersom de hade huvudrollerna var vi hela tiden tvungna att se till att de var på topp och mådde bra. Att papporna som rider tar risker är oundvikligt, men att vi på riktigt skulle riskera hästarnas hälsa och välmående är helt otänkbart.
Till sist, hur känns det inför premiären?
– Det är otroligt spännande! Jag kommer att sitta bänkad och hoppas att hela häst-Sverige gör detsamma. I hela mitt liv har jag jobbat för att ridsport ska få mer plats i media, och har pläderat för att ridning är en sport och ska behandlas som sport! För mig känns det lite som en revansch mot alla de, ofta killar och män, som genom åren sagt att ”det är larvigt att rida – det är ju hästen som gör allt jobb". Och att ridning inte skulle vara någon sport.
Equine Asthma, eller i mer vardagligt tal bronkit, är en av de vanligaste orsakerna till hosta och näsflöde hos uppstallade hästar.
Distriktsveterinär Sofie Enström: "Kraftfulla scener på plats"
Avancerade material som bibehåller värmen, har vattentäta membran och tejpade sömmar samt reflexkomponenter för ökad säkerhet. Det är fokus i Ariats höst- och vinterkollektion.
Inspirerade av svenskarnas fina ritter under VM i Tryon ger vi fem förslag på lovande och storhoppande hästar. Kanske någon av dessa atleter kommer att gå mästerskap i framtiden?
Guld till USA och bronset till Tyskland
Om du lägger in din annons i Galleriet på Hippson Market syns den från och med nu även i en av Facebooks största köp- och säljgrupper.
Till HorseNews.se
Hippson Nr 4
Tema: Hästhållning. Trots all forskning om djurens behov går många hästar ensamma i hagen. Vi försöker förstå varför, i nya numrets temadel.
Läs mer om innehållet
Dessutom:
Och mycket, mycket mer...
Ansvarig utgivare: Ann Kristin Yngve
Kundtjänst: info@hippson.se
Adress: Hippson AB Storgatan 17, 302 43 Halmstad
Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen artiklar, frågespalter, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden.
