Gästbloggen - Gästblogg: "På hästryggen kände jag mig fri från alla normer och gränser"
JUN
12

Gästblogg: "På hästryggen kände jag mig fri från alla normer och gränser"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
15-åriga Rim Al-Attar besökte stallet av en slump för två år sedan. Nu rider hon flera gånger i veckan och siktar på att tävla högre klasser i framtiden. Ridningen har gett henne bättre självförtroende, även om både tidigare skolkamrater och äldre i stallet har ifrågasatt att hon som muslimsk tjej rider. I denna text berättar hon med egna ord vad ridningen betyder för henne. Läs även Hippsons intervju med Rim.

   
Det kan vara lätt
att gissa om en person har blivit hjärtekrossad eller inte. Med mig var det annorlunda, jag var för bra på att låtsas att allting var okej trots att det inte var det. Jag tyckte om en sport som tydligen inte passade mig, enligt eleverna i skolan.
Ni kanske undrar vilken sport jag skriver om, jag skriver om ridningen. Innan jag började rida och komma i kontakt med hästar kunde jag inte riktigt förstå hur en häst skulle kunna bota alla dina öppna sår i hjärtat. Jag förstod inte att ridningen kunde fungera som terapi. Men en söndag befann sig min familj i ett stall i Malmö för första gången, helt spontant. Stallets personal tog emot oss på ett mycket vänligt sätt.
  
Man kan säga att ett litet ljus tändes i min mörka själ just i den stunden då jag fick ögonkontakt med en av hästarna i stallet. Hästen hade stora fina fläckar med mina favoritfärger, svart och vitt. Jag gick fram sakta eftersom jag var jätterädd. Hästen med namnet A Wish accepterade mig och började slappna av vid min sida. Jag kände mig som hemma, trots att jag aldrig hade träffat hästen förut. På väg hem var hästen inborrad i hjärnan på mig. Det var just så jag började rida. Tankarna på den där fläckiga hästen släppte aldrig, jag ville träffa henne.
   
Till varje ljus sida så finns det en mörk sida må jag säga. Att jag red påverkade mitt umgänge i skolan. “Rim går det ens att rida med den där saken på ditt huvud?”, blev jag tillfrågad en dag. Jag har faktiskt rätt att säga att allting svartnade till just i den stunden. “Du kommer inte ens kunna utvecklas i ridningen, du är redan för dålig och folk tycker det är helt konstigt att du har slöjan på dig när du rider”, fick jag höra en annan dag av en gammal bästa vän i skolan.
  
Situationen började under slutet av femte klass. Jag kunde komma hem med tårar brännande bakom ögonlocken. Fanns det någon som skulle vara där för mig så var det mina föräldrar, vilket jag är jättetacksam över eftersom vissa föräldrar knappt har något gemensamt med sina barn. Mina föräldrar har stöttat mig sedan jag började rida, de har alltid förstått att ridningen kommer att funka som terapi för mig.
 
Som liten fick jag lära mig att världen är rätt så orättvis, det gäller att bara kämpa på och att aldrig ge upp. Ridningen har lärt mig att aldrig släppa taget om vad jag älskar, oavsett hur svår en situation verkar vara. Under de 15 år som jag har levt så känns det ändå som att man kan ändra på hur andra ser mig som en slöjbärande ryttare. Med det menar jag att jag kan få blickar, hatkommentarer och dessutom bli kränkt av andra för att jag bär slöja. Jag skulle inte ha haft slöjan om jag inte hade varit nöjd med det själv. Slöjan är en stor del av mig som jag har levt med, därför är det precis som att kränka en kroppsdel.
 
Sedan ska vi inte ta upp det med normen över hur man ska se ut egentligen enligt andra, det får mig att vilja gräva ner huvudet i sanden. Enligt min kultur framhävs ridningen som något för män, då hanteringen av hästar anses vara manligt. Som jag nämnde innan så avskyr jag normen, därför var det ett perfekt tillfälle för mig och bryta normen som påverkat unga tjejer. Jag hade aldrig sett en kvinna som bär slöja hålla på med ridsport förut.
 
Många som tillhör min kultur hade bestämda åsikter kring ridning. Det var mest frågor som “eller hur kommer du tröttna efter ett år?”. Men något de inte visste om mig är att träningen funkade som terapi för mig. På hästryggen kunde jag rensa tankarna, vara mig själv och sist men inte minst kunde jag känna mig fri från alla dessa normer och gränser som vi människor sätter för varandra. Mitt mål inom sporten är att kunna tävla och nå höga klasser. I framtiden ser jag mig själv med egna välutbildade hästar och jag hoppas att min röst kommer att få höras en dag.

/Rim


Läst 41100 ggr





Fler inlägg

JAN
15

Gästbloggen: Sårskada på häst – så agerar du

OM DENNA GÄSTBLOGG
Sårskador på häst kan ofta se dramatiska ut och det gäller att hantera dem rätt för att hästen ska kunna läka optimalt. Veterinär Johanna Almerén, på Brunmåla hästklinik, delade på Facebook med sig av tips och råd. Vi har fått tillåtelse att publicera dem här i Gästbloggen.

Plötsligt en dag händer det. Hästen kommer in från hagen med ett sår! Vad gör du då?
Ibland ser det ganska dramatiskt ut. En bra början är att spola bort blod och smuts med ljummet vatten för att tydligare se omfattningen av skadan. 
  
Lokalisera var sårskadan sitter. Är det nära en led, senskida eller ett öga bör man så snart som möjligt kontakta en veterinär. Likaså om det ser ut att gå in mot buken eller andra organ.
Sedan får man göra en bedömning om såret ser djupt ut. Sticksår kan vara luriga, det kan se litet ut för ögat men gå väldigt djupt vilket försvårar rengöring. 
Om såret blöder är det bra att sätta på ett rent bandage för att hämma blödningen och skydda såret. Bandaget hindrar även vävnaden runt såret från att svälla upp.
  
Ta även tempen på hästen regelbundet. Vid feber – kontakta veterinär. Normaltemperatur för en häst är lägre än 38,2. Kontrollera även om hästen är halt genom att skritta i stallgången.
Verkar såret vara ytligt som ett skrubbsår, och hästens allmäntillstånd är bra, kan du avvakta och skydda såret med ett bandage. Tänk på att låta det luftas ibland då det hjälper läkningsprocessen och håll hästen under uppsikt.
  
Kontakta alltid veterinär om:

  • Såret sitter nära en led/senskida/senor/öga.
  • Om såret är djupt.
  • Om såret går in mot bröst/bukhåla eller involverar andra organ.
  • Om hästen har feber.

/Johanna Almerén


Läst 12028 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
13

Gästblogg: Styrka och övergångar – med skottkärran och ensilagebalen


Foto: Adobe Stock och Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG 
Eva Glebenius är ryttare, sjukgymnast och intresserad av rörelse, anatomi och biomekanik. Hon har gått flera kurser på både Strömsholm och SLU samt har tränat och tävlat en hel del i dressyr. I ett inlägg på Facebook vill hon öka ryttarens förståelse för hur hästen bygger styrka med hjälp av övergångar. Detta förklarar hon med en liknelse mellan en skottkärra och en ensilagebal. Hippson har fått Evas tillåtelse att dela inlägget i Gästbloggen. 


I dag hade jag en ny liknelse som gjorde att ryttarna fick en liten aha-upplevelse. 
SKOTTKÄRRAN och ENSILAGEBALEN! Hur ska jag styrketräna min häst för att bygga muskler? Svar: Övergångar. 
 
Varför? Jo, det handlar om att flytta vikt och massa. Start och stopp. Ponnyn väger 350 till 400 kilo, som en ensilagebal. Tänk dig att du lastar balen på en skottkärra och ska ta tag i handtagen och starta för att köra framåt. Du behöver använda (bak-)benen och trycka på framåt med kraft för att få rull på den tunga skottkärran. När den rullar framåt och du vill stanna måste du bromsa med ryggen och (bak-)benen.
 
Det är tungt att få stopp på 400 kilo och det kräver styrka och balans för att inte välta. Båda dina ben jobbar liksom rygg, nacke och båda armarna. Du måste balansera skottkärran ännu mer på böjt spår när du svänger, det vill säga rama om med samsidiga inner- och ytterhjälper. Du kan inte ställa och förböja inåt och släppa ytterhjälperna för då välter skottkärran.
 
Allt handlar om balans och tajmning i ridningen. För mycket eller för lite i övergångarna blir inte bra. Alltså håll i handtagen och balansera både sista och första steget i övergången. Du kan inte släppa handtagen när du lyfter med rygg och bakbensdriv, inte ens för en sekund. Mjukna och andas utan att släppa allt, välta eller tappa ramen.
  
Rätt bärighet kommer av styrketräningen i och med viktändringen i övergångarna. Gas och broms. Hela ekipaget är då på rätt väg (linje) i lämplig takt och tempo, vilket ger balans och lätthet.

En häst som är obalanserad och svår att göra övergångar på är inte tillräckligt stark och behöver öva mer på just det. Det har ingenting att göra med munnen eller vilket bett man har eller tror sig behöva byta till. Den liknelsen funkade jättebra i dag.

Ride on!
/Eva Glebenius


Läst 18799 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
30

Gästbloggen: Det finns inte en mall för alla hästar

OM DENNA GÄSTBLOGG
Liza Gryning är handikappridledare i grunden, hon har haft stuteri och ridskola och har jobbat med hästar i 34 år. Nu vill hon slå ett slag för att vi ska börja tänka mer på vad som faktiskt passar ens egna fyrbenta vän. Att diskutera och ifrågasätta andras val kring hästen är inte alltid av godo. Det är ju individen som ska bestämma. Läs hennes tänkvärda text nedan.


Foto: Privat och Adobe Stock

  
I stället för att tycka och tänka, varför lyssnar vi inte på våra hästar? Kan de prata? Oooooo ja! Har de en åsikt? Absolut!
Bett/bettlöst, lösdrift/stall, täcke/naket, listan kan göras hur lång som helst. Men, är det egentligen viktigt vad jag tycker? Det är ju min häst som drabbas. Om vi börjar med bettfrågan:
  
Jag vet faktiskt inte hur många hästar jag har ridit in i mitt liv, jag tappade räkningen för många år sedan. Innan det är dags att sitta på hästen är det en lång förberedelse i form av markarbete, utprovning av utrustning med mera. Vad fäller då avgörandet vad det slutligen blir för utrustning? Hästen så klart! Något annat vore väl dumt?
Jag börjar för det mesta med repgrimma. Vissa hästar förstår signalerna enkelt redan där, andra har svårare att göra kopplingen. Jag har sidepull, olika hackamore, bett och alla möjliga huvudlag. Jag provar mig fram tills jag ser att hästen känner sig bekväm och så enkelt och avslappnat som möjligt kan läsa mina signaler. Erfarenheten säger mig att ett stort antal hästar ”väljer” ett bettlöst alternativ, men det förekommer absolut de som trivs bättre med bett. Då oftast på grund av att de är obekväma med nosgrimma.
  
Lösdrift vs stall då? Ja, där måste jag säga att jag upplever hästarna som periodare. Mina hästar har tillgång till både stall och lösdrift, ibland vill de vara inne, ibland vill de gå ute. Ibland vill de gå in och äta eller vila ifred en stund, sen vill de gå ut igen och då får de göra det.
Samma sak gäller täcken. Ibland fryser de, ibland gör de det inte. Vissa hästar är mer frusna än andra och vissa väder passar dem sämre än andra. Känns det igen? Det borde det, för det är ju precis så vi människor har det också. Det varierar helt enkelt.
Nu har inte alla det lika förspänt som jag, som har tillgång till både och, och dessutom är hemma så pass mycket att jag kan tillgodose hästarnas behov. Det förstår jag och så måste det ju få vara, men då får man se till hur hästen OFTAST vill ha det.
Som min ena valack, han gillar INTE lösdrift! Han avskyr all form av nederbörd och ställer sig demonstrativt utanför stalldörren med öronen bakåt och väntar om det börjar duggregna lite. Han är tydlig! En annan av mina hästar kan tänka sig att komma in och äta sina mineraler, men sen hänger han över boxdörren och fullkomligt skriker ”släpp ut mig”.
  
Jag tror att vi behöver bli duktigare på att se att HÄSTARNA är olika. För det är de faktiskt! Ett av argumenten som ofta kommer upp är:
”Men, har vildhästar täcken på sig?”
Nej, det har de inte. Men de har däremot enorma ytor att röra sig på, de har skogar som skydd, kan röra sig för att hålla värmen och äta. Men, sedan dör vissa av dem som inte klarar av att anpassa sig efter habitatets förhållanden. Det är så evolutionen ser till att de blir bättre och bättre anpassade.
Vi människor avlar på andra saker än täta pälsar, starka hovar och de egenskaper som är viktiga för hästens överlevnad utomhus. Vi avlar för VÅR skull, inte deras, alltså bör det även vara VÅR skyldighet att hjälpa dem med de ”brister” som vi eventuellt avlat fram. På bästa sätt.
 
Om jag nu ändå väljer att ha täcke, trots att hästen inte behöver det. Jag väljer att lära hästen att ha bett i munnen, trots att den redan visat att den är bekvämare med sidepull. Ja, då får jag erkänna att jag inte utgår ifrån hästen, utan ifrån mig själv.
Är det djurplågeri? Nej, inte enligt lagens mått mätt. Egoistiskt? Kanske... 
All utrustning som finns är framtagen av en anledning. Strykkappor finns för att skydda benen på de hästar som slår sig själva när de rids. Gör alla hästar som har strykkappor det? Mest troligt inte. Lider de av att ha det ändå? Förmodligen inte. Går det att rätta till beteendet, ja, i många fall.
  
Det finns nyanser, anledningar, förklaringar och åsikter. Hur många som helst! Vad jag vill komma fram till med denna text är att jag tar för givet att DU känner DIN häst och vet vad du håller på med, och DU får lita på att JAG känner MIN häst och tillgodoser dess behov.
Denna lilla tanke räcker för att lösa alla dessa konflikter. För nej, det finns inte EN mall som gäller alla hästar, lika lite som det gör det för oss människor.
 
/Liza


Läst 37445 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv