Gästbloggen: ”Inte okej att behandla efter hemmagjorda diagnoser”

OM DENNA GÄSTBLOGG
Anne Haglund är leg. veterinär med specialistkompetens inom hästens sjukdomar. Här tycker hon till om det här med behandlingsförbudet, som togs upp av Cajsa Ericson i en gästblogg förra veckan och som väckte stor debatt. Anne har jobbat 25 år som hästveterinär och driver sedan nästan tio år tillbaka Saxtorps hästklinik i Skåne.

 
Foto: Adobe Stock/Saxtorps hästklinik
  
"Jag vill ge ett veterinärt perspektiv på de problem som leg. sjukgymnast Cajsa Ericson tog upp i Gästbloggen den 24 oktober, angående dålig respekt för djurskyddslagens behandlingsförbud. Många av hästarna som kommer till mig för utredning av hältor eller ridbarhetsproblem har tidigare behandlats av någon eller några ur gruppen ”utvärtes behandlande person med varierande utbildning”, fortsättningsvis kallar jag dessa för ”behandlare”.
Dessa behandlare har behandlat hästarna utan korrekt diagnos under varierande tid. Diagnosen som de själva har ställt är i princip alltid muskelrelaterad (en sträckning/låsning) alternativt en snedhet i bäckenet eller i ryggen.
Svarar inte hästen på en behandling ska den skickas vidare på veterinärutredning. Så här jobbar många behandlare av det seriösa slaget och det tycket jag är helt okej. Det finns så klart spänningar och låsningar beroende på fall, slag eller felaktig träning som behandlaren kan komma åt med sin behandling. Det är dock omöjligt att veta detta på förhand.
Tyvärr fortsätter många behandlare att behandla med sina hemmagjorda diagnoser som grund under lång tid, med djurägarens goda minne.
  
När hästen kommer till oss hittar jag efter noggrann utredning enligt veterinärmedicinsk praxis med rörelsebedömningar (olika underlag, rakt ut, longerad, eventuellt riden), palpation, provokationstester och diagnostiska anestesier en eller flera veterinärmedicinska diagnos/er som då behandlas enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. För rehabilitering och uppträning remitteras ofta hästen vidare till leg. sjukgymnast Pernilla Stenfeldt. Hon undersöker hästen och tillsammans kommer vi fram till rätt fysioterapeutisk behandling och/eller träningsprogram.
Jag som veterinär kan inte remittera en häst för rehabilitering till någon jag inte vet vad de kan. Många av dessa behandlare har tyvärr grunda kunskaper i hästens anatomi, fysiologi och sjukdomslära. Min erfarenhet är att en stor majoritet av hästarna som har ridbarhetsproblem faktiskt är halta utan att ryttaren förstått det.
Hästar som skyddar ett ben eller ryggen får muskelspänningar och ömheter. Behandlarna tolkar ofta detta som primära muskelskador vilket det sällan är. Hästen blir behandlad med den apparat som just den behandlaren förfogar över. I många fall blir hästen bättre en period, men snart märker ryttaren att problemet återkommit.
Om man då fortsätter att behandla de sekundära muskelspänningarna över en längre tid utan ett hållbart resultat, innebär detta ett lidande för hästen eftersom den inte får rätt hjälp med grundproblemet. I vissa fall blir hästen sämre av muskelbehandlingarna eftersom den i dessa fall ”fixerat” muskulaturen för att minska rörligheten (skydda en underliggande vävnadsskada). När muskeln slappnar av kan smärtan öka och hästen blir sämre. Grundorsaken till muskelspänningen kommer fram.
Det kan även finnas invärtesmedicinska orsaker till muskelömhet, spänningar och nedsatt prestationsförmåga som måste uppmärksammas för att ge hästen rätt hjälp. En bred medicinsk kunskap krävs för att inte missa dessa fall. Primära sträckningar och låsningar är ovanliga på hästar, de absolut vanligaste orsakerna till muskelproblem är skyddande av annan vävnadsskada och dålig träning/ridning/utrustning.
  
Tyvärr har jag flera hemska exempel på fördröjning av rätt behandling. En ponny hade under flera månader blivit behandlad med infrarött ljus av en behandlare för ”sträckningar” i bakdelens muskulatur. Behandlaren hade instruerat ryttaren att fortsätta rida för att hålla muskulaturen i gång. När ponnyn efter ett halvår kom till mig diagnosticerade jag benspatt och eftersom hästen hade ridits med detta hade den fått en sekundär senskada på ett framben. En häst som har spatt (det vill säga kronisk deformerande artros i hasens glidleder) har ont när den rör sig och spänner vissa av bakbenens muskler. Fallet plågade mig länge. Ett uppenbart brott mot behandlingsförbudet.
Djurägaren trodde att den anlitat en kompetent behandlare. Både djurägaren och behandlaren borde varit mer kritisk mot det dåliga resultatet och kommit till veterinär betydligt tidigare. Vi ska väl inte behöva gå dithän att vi polisanmäler varandra? Det är djurets ägare som är ytterst skyldig när djuret far illa, det måste man som djurägare vara medveten om.
  
En häst som är halt eller inte fungerar optimalt ska alltid utredas av kvalificerad veterinär. Det räcker inte att fråga hästägaren om hästen är halt, då många inte uppfattar lindriga hältor. ”Behandlare” är viktiga för branschen, men ska enbart användas till friskvårdsbehandlingar eller riktade behandlingar remitterade av veterinär efter kvalificerad utredning.

/Anne"