Gästbloggen
DEC
28

"Hur kan jag äta en av mina finaste vänner?"


Foto: Carina Olofsson, Carinas fotosida

OM DENNA GÄSTBLOGG
Helena Ståhl insåg att hon inte kunde rädda sin älskade häst Iffy Mant från smärtan i höger framben. Då beslöt hon att stoet skulle få vandra vidare till de evigt gröna ängarna. Hon bestämde sig också för att ta vara på hästens kött för eget bruk, ett inte helt okontroversiellt beslut som hon nu hyllas för i sociala medier. Vi har fått lov att återpublicera Helenas text här i Gästbloggen.

"I slutet av oktober fick vi veta vad felet var. En urkalkning i höger framknä. Rätt rejäl också. Min hårda, tuffa tjej som alltid bet ihop och väldigt sällan visade att hon hade ont. Helt plötsligt var hon halt. På riktigt.
  
Sex månader tog det innan jag hade bestämt mig. Den jobbigaste tiden i mitt liv. Tre månader efter beskedet blev jag dumpad. Kanske för att jag tänkte mer på henne än på någon annan. Kanske för att livet tyngde så hårt på mina axlar att jag inte klarade av att vara lika glad som tidigare. I sex månader funderade jag på lösningar, medan hon gick på en fantastisk lösdrift med sina bästa vänner. Glad och rund om magen, men alltid lite halt på höger framben.
  
Att sälja henne var inget alternativ. Hon var en väldigt känslomässig tjej, precis som jag själv. Handlade först och tänkte sedan. Lite rädd för burdusa karlar, inte riktigt trafiksäker. Vem ville förresten ha en halt, avdankad travare? Vad skulle någon vilja ha henne till? Det finns så många fina hästar till salu, och jag ville aldrig se henne hamna på fel ställe.
  
Ville så gärna sätta ett föl i hennes mage, men visste inte hur benet skulle klara den extra belastningen som en dräktighet innebar. Dessutom, vad skulle jag göra med henne sen? Hon skulle inte bli bättre bara för att jag fick en till häst. Beslutet skulle bara bli uppskjutet.
  
Sex månader tog det för mig att inse att det bara fanns en sak att göra. Hon skulle till himlen. Inte med slaktbilen. Vågade inte riskera att hennes sista dygn skulle bestå av rädsla. Jag ville vara med. Kontrollera att hon mådde bra. Jag ville se hur det verkligen gick till. Jag ville inte drömma mardrömmar om hur hennes sista minuter varit.
  
Vi tog bort henne dagen efter Valborg. Min favorithögtid. Stirrade in i majbrasan och kände mig bara tom. På morgonen gjorde jag henne fin, klippte henne i nacken och redde ut alla små tovor som hon hade i manen. Hon gick direkt in i transporten och jag satte mig i bilen och körde mot platsen där vi skulle hålla till.
 
Körde in på en skogsväg och stannade. Gick in i transporten bredvid henne. Jag masserade hennes nacke som hon älskade, pratade med henne hela tiden om alla minnen vi hade tillsammans. Jag grät så mycket att jag inte kunde köra vidare, men efter en halvtimme puttade hon på mig och jag förstod att det var dags. Jag tror inte speciellt mycket på hästpratare, men jag förstod att hon visste. Hon var inte rädd, hon var redo.
  
Jag satte mig i bilen igen och fortsatte köra. Kom fram, lastade av henne, hälsade på han som skulle hjälpa till. Han var så lugn. Hon accepterade honom direkt. Han kliade henne på halsen och pratade med henne. Han frågade om jag var redo? Jag sa hej då och bad henne hälsa till Otto i himlen.
 
Jag såg henne i ögonen hela tiden. Det gick så fort. Först var hon där, så med och vaken som alltid, sedan plötsligt bara borta. Benen vek sig och hennes kropp sprattlade på marken. Jag som oroat mig så otroligt mycket över att behöva se hennes döda kropp kände mig bara lättad. Hon var inte där längre. Jag tänkte att sprattlandet måste vara ett sätt för henne att komma ifrån kroppen. Som om den tog fart för att skicka henne till nästa plats.
  
Han skar upp hennes knä och jag fick titta på skadan. Kände i hela mig att jag hade gjort rätt.
  
Tänker på henne väldigt ofta. När jag hör vinden viska i asplöven på min gård. När solnedgången är så där extra röd. Eftersom jag valde att ta rätt på köttet tänker jag även på henne när jag funderar på vad jag ska äta till middag. Det kanske låter hemskt för vissa, hur kan jag äta upp en av mina allra finaste vänner?
  
För mig var det beslutet en liten fis i jämförelse med allting annat. Antingen åt jag upp henne, eller så gjorde maskarna det. Jag trivs inte alls med att leka Gud, att bestämma vilka som ska få leva eller dö. Att det finns djur som föds i ett enda syfte, för att jag ska kunna köpa deras kött i en liten låda i affären.
  
I en evighet har vi människor ätit djur för att överleva. Djur som vi har tagit hand om och ansvarat över. Som vi har matat varje dag och klappat om varje kväll. På senaste tiden är det inte lika accepterat. Nu är det bättre att vi aldrig ens har träffat djuren. Att någon annan gör jobbet. Hur bryr vi oss mindre och mindre om. Viktigare blir prislappen på maten.
  
154 kilo benfritt kött fick jag av henne. Tillräckligt med mat för att mätta hur många svältande människor som helst. Vem är jag att vara petig? Vem är jag att välja bort det köttet för att det istället ska behöva dödas friska djur för min skull? Jag har alltid älskat naturen och förstått att vi måste vara en del av den. Det fanns aldrig något alternativ för mig.
  
Jag förstår att det kommer som en chock för vissa. Att vissa väljer att kalla mig äcklig och känslokall. Att till och med några av mina närmaste vänner säger åt mig att jag faktiskt inte behöver berätta vad jag äter, att jag får skylla mig själv för att jag provocerar. Förstår ni inte att det här handlar om något större än bara mig själv? Skulle du säga till en homosexuell att det var bäst att hålla det hemligt? Eller åt en mamma som fött ett handikappat barn att inte visa det för någon? Förut var det så. Nu är det så att vi sakta äter upp vår planet. Framtiden kommer att handla om hur vi kan rädda det som vi förstört.
  
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Det har jag alltid levt efter. Jag är stolt varje gång jag plockar upp ett paket köttfärs ur frysen. Jag är glad varje gång jag minns alla fina minnen vi haft tillsammans.
  
Kalla mig äcklig. Döm mig ni. Jag har inte sagt att ni måste göra som jag, men alla måste göra något! Börja med att tänka ett steg längre. Ta ansvar och ta hand om dem ni älskar allra mest!
  
Iffy Mant, tack för allt! Du är min tappraste stjärna! Min modigaste prinsessa! Jag kommer alltid att älska dig! <3
  
Tack för att du orkat läsa! Det betyder otroligt mycket för mig! Dela gärna!
  
/Helena"


Läst 58478 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
17

Gästbloggen: "Kommer jag få se Casello igen?"


(Foto, från vänster: Haide Westring/ Privat och Irma Karlsson)

OM DENNA GÄSTBLOGG
I den pågående ägartvisten berörs hela teamet bakom hoppryttaren Douglas Lindelöw och landslagshästen Casello. Sedan drygt tre år tillbaka har hästskötaren Madelen Isaksson haft det yttersta ansvaret för valacken, såväl hemma som på tävling.
Tillsammans har de rest mellan tävlingsplatser ute i Europa och har även hunnit med en flygresa till Las Vegas. På sin Facebook uttryckte Madelen sent i går sin sorg och sina tankar om den pågående tvisten. Vi har fått lov att återpublicera hennes text här i Gästbloggen.

  
Det gör mig spyfärdig att läsa allt som skrivs om min allra bästa vän i dag. Casello är inget objekt!
Han är en helt vanlig häst med fyra ben, en mjuk mule och ett hjärta som slår. Han älskar att hoppa men hatar markarbete. Han älskar uppmärksamhet men hatar att bli borstad. Han fryser lätt men hatar täcken. Han bromsar upp skrittmaskinen när han tröttnat på att gå i den, men kan bara ledas för hand om han får ha sin utsträckta tunga tryckt mot min axel.
  
Man bestämmer inte över Casello. Man kan tro att man gör det, men de gör man inte! Och det är tack vare Douglas tidiga förståelse för just detta som har tagit dem dit de är i dag. Att ge honom utrymmet att vara som är han, och sedan bygga vidare utefter det. Det formar starka band och skapar framgång, det är ingenting som går att köpa för pengar.
  
Och här sitter jag, mitt i natten och vet ärligt talat inte vad det är som gör mig mest ledsen?
1. Att jag inte vet när jag kommer få se honom igen?
2. Att den sport jag lagt ner oräkneliga timmars arbete inom – dag som natt, julafton, nyår, födelsedagar, röda dagar, kanelbullens dag och ALLA andra dagar för att jag trott att det var vägen att gå för att nå framgång numera bara behöver EN sak, pengar!
3. Att efter att ha sett Douglas hårda arbete och oändliga kärlek till sina hästar dagligen i tre års tid vet att han är den sista personen som förtjänar all den skit han fått ta emot de senaste månaderna.
  
Jag vet på riktigt inte. Det enda jag vet är att enligt mig ägs Casello av familjen Lindelöw/Persson. Om så 50 procent ekonomiskt och resterande i kärlek och hårt arbete. Det är synd att sånt inte räknas längre... <3
  
/Madelen


Läst 67226 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
08

Gästbloggen: "Tack för allt, älskade Windy"

OM DENNA GÄSTBLOGG
Sorgen när man måste skiljas från sin ponny, på grund av att man som ung ryttare växer ur sin bästa vän, kan bearbetas på många olika sätt. Vi har fått ta del av, och publicera, ett inlägg från Ponnyfarmors blogg. Det är barnbarnet Thea Filipsson som själv valt att skriva ner sorgen över att behöva skiljas från sin älskade ponny. Brevet överraskade farmor, men visade även vilken viktig del ponnyerna har i de unga ryttarnas liv.

"I januari säger jag hej då till Windy för ett tag – då hon flyttar till Maja Svensson
Våra fem år tillsammans har varit fantastiska. Du kom hem till oss i en snöstorm när du bara var tre år, de första månaderna jag hade dig så slet vi med att rida i skogen med tårar och svett. Jag minns andra gången jag red dig, då trampade du på något slags stenblock och snubblade baklänges upp på bakbena och vi bägge hamnade i marken. Jag minns även första Pay & Jump, då mådde jag illa för jag trodde inte det skulle gå bra, men det gjorde det.

Men två år i skogen slet vi, det tredje året var vi ute på tävlingarna med blod och tårar. Det sista året har varit både tragiskt och fantastiskt. I början av 2015 så fick du en pinne i kotleden i bakbenet, och du kunde knappt gå. Vi åkte till veterinären och de fick opererade dig. Men de sa att du kanske inte skulle överleva.
Tre timmar på operationsbordet låg du där och de fick inte ut pinnen, de var tvungna och väcka dig.

Men efter tre månaders vila kom vi igång igen – med en pigg Windy. Vi startar vår första tävling efter skadan och vi går in och vinner! Senare i sommar så kvalar vi in till Sugar cup, och vi går till final och kommer tvåa i hela Sverige av 350 ryttare. Sen har det gått bra hela året! Med blod, svett och tårar har vi kämpat tillsammans i fem år och nu är de Majas tur att ta över och tävla.
 
Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta Windy,
Din Thea"
 
"Ponnyfarmors" reflektion
Det finns mycket i hjärtat på en liten tjej som under dessa fantastiska år med blod, svett och tårar kämpat för sin rätt att få vara tillsammans med sin älskade ponny. Åren som gått tillsammans med Windy har gett ett 13-årig flicka mod att, trots mobbning och kontroverser, stå för sina åsikter och har gett henne en styrka i att kämpa för den idrott hon älskar mest av allt och gärna vill fortsätta med. 
Som hon tidigt sa en gång: "Farmor det är konstigt för på hästryggen kan jag till och med räkna bra."  
Vi lämnar alla en ponny som bär på många hemligheter – vi vet en del men inte allt.
/Farmor och farfar

Läst 54137 ggr Kommentarer Kommentera



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Populära taggar



Arkiv