Gästbloggen
JUL
20

Gästbloggar om livet med kroniskt sjuk häst


Foto: Felicia Skoog

OM DENNA GÄSTBLOGG
Michaela Paldins häst lider av den genetiska muskelsjukdomen PSSM, tack vare att hon vet om det har hon dock kunnat förebygga kramper och ge honom ett liv som en normal ridhäst. I en personlig text, ursprungligen publicerad på Michaelas och vännernas egen blogg, berättar hon om sin hästvardag. Hennes förhoppning är att andra hästar där ute, som har PSSM utan att ägarna vet om det, ska få hjälp till ett bättre liv genom rätt foder och motion.

"Att äga en PSSM-häst
  
Det är nog många som inte vet det här, men Blåsan har en sjukdom som heter PSSM. Det är en väldigt elak sjukdom som påverkar hästens muskler. Här kan ni hitta ett jättebra inlägg om vad PSSM är.
 
Jag visste när jag köpte honom att han hade PSSM, men jag tog beslutet att våga ändå. Jag känner hon som ägde honom då och vi pratade länge och väl, så jag visste vad jag gav mig in på. I och med att jag visste att han hade PSSM var det så mycket lättare att förebygga och göra det jag kunde för att underlätta för honom. 
 
Det är ett himla passande och det kostar lite mer att äga en PSSM-häst. Jag ger honom speciell foderstat, analyserat grovfoder och måste tyvärr hela tiden vara på min vakt när det gäller folk som vill ge honom en godisbit. Det har hänt att man har fått säga åt folk att inte ge honom morötter även fast han är söt. 
Han går på vanligt bete och jag gör ingen större grej av om det är mer eller mindre gräs. Han måste få vara häst också.
 
Det som är jobbigast är att ’skydda’ honom mot vädret. Han får inte bli kall och stel och går därför nästan aldrig utan täcke under vinter, höst och vår. Jag vill inte riskera att han blir stel och kall på grund av väder och vind. Det är en svår balans, för jag vill att han ska få vara häst också.
Jag prövade att inte ’dalta’ med honom ett tag men han fick ordentliga kramper efter att ha stått ute i regnet utan täcke, så det var absolut inte värt det. 
 
Den största utmaningen för oss tror jag kommer att vara när han ska kliva in i livet som tävlingshäst på riktigt. Att stå på box dygnet runt eller åtminstone i flera timmar. Vi har prövat på clinics och småtävlingar vilket än så länge har gått jättebra, så jag hoppas verkligen att det fortsätter så. Det gäller att han får röra sig regelbundet och vid mycket stillastående blir det Back on track. Det är nog en av våra stora räddningar i det här fallet! 
 
Under de tre åren jag nu har haft honom har han visat symtom en gång på grund av det dåliga vädret och en gång hade han kramper i magen efter ett jättehårt pass på en clinic. Då vet jag inte varför han krampade, det kan ha varit för att han var trött i musklerna. För den gången gick han ute i hage så han var hela tiden i rörelse. Dock verkade han inte alls berörd av det.
Det positiva är att jag har haft kontakt med dem som haft hans föräldrar, och deras hästar har också var väldigt friska och symtomfria.
 
Självklart är det otroligt jobbigt att aldrig veta hur länge jag får spendera tid med honom. Han är en sådan underbar häst och har tagit mitt hjärta med storm. Jag älskar honom verkligen, men den dagen han blir dålig – då har jag lovat mig själv och honom att inget ska experimenteras med. Han ska aldrig behöva lida. Men den dagen hoppas jag aldrig kommer. 
 
Till dess kommer jag att behandla honom som den Barbiehäst han är. Och jag kommer låtsas som att han inte är sjuk så länge han själv är lycklig och inte visar att han är det!
  
/Mickis


Läst 54984 ggr Kommentarer Kommentera

JUL
06

Gästblogg: Luftgevärskulan satt kvar i bogen


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
För en vecka sedan besköts amatörtränaren Micael Brobergs hästar, bland annat välkända V75-hästen Spitcam Jubb, med luftgevär hemma i hagen utanför Bollnäs. I ett inlägg ursprungligen publicerat på Micaels Facebooksida berättar han om den otäcka attacken – där en av kulorna satt kvar i bogen efteråt.

  
Bollnäs, 29 juni 2017: Vem ger sig på oskyldiga djur?
”Ska försöka att sammanfatta dagens och nattens händelser! Som alla kanske vet nu har några av mina hästar blivit beskjutna med luftgevär. Power M.M. har blivit träffad ett antal gånger, Goofy Jubb minst en gång och i Spitcams bog satt kulan kvar som ni ser på bilden, även han är beskjuten mer än en gång. Spitcam Jubb har varit till veterinären och som tur är blev inget skadat, förutom hålet i huden.
  
Nu ställer man sig frågan, vad är det för kräk som ger sig på oskyldiga djur! Jag måste erkänna att jag har blandade hat- och ledsamhetskänslor, samt att jag känner mig förtvivlad. Vad jag vet har jag inga ovänner som skulle ge sig på att skada hästarna, men det vet man ju inte helt säkert. Jobbigt att få misstankar som kanske är felaktiga, därför väljer jag att försöka sikta framåt och bli ännu mer fokuserad på att göra bra ifrån mig!
  
Körde Spitcam i ett jobb i dag efter veterinärbesöket och han känns bara för grym. Blir glad över att detta sabotage inte fick önskad effekt för den eller de som gjorde det. Om det är barn eller ungdomar som har gjort det, så hoppas jag att alla föräldrar har koll på alla fritidsvapen i framtiden så att barnen inte kommer åt dem. Men den som har utfört detta djurplågeri måste ha en eller flera skruvar lösa i skallen oavsett ålder!
 
Micael Broberg"
  


Uppdatering: I tisdags (4/7) berättade Micael via Facebook att Spitcam Jubb startar i Norge på Jarlsbergs travbana nu på söndag. Polisen har skickat kulan på analys och har startat en förundersökning, de vet troligtvis varifrån skotten är avlossade. ”Det är tur i oturen att det inte har blivit några bestående skador efter luftgevärskulorna, men de har i alla fall förstört flera dagar i mitt liv. Hoppas att polisen får tag på djurplågaren/na. Men nu väljer vi att sikta på det som är roligare och det är att starta och vinna lopp!”, skriver han.
  
Läs Aftonbladets nyhetsartikel om händelsen


Läst 67251 ggr Kommentarer Kommentera

JUL
05

Gästblogg: Tack till mopedisterna som förstår hur man ska agera runt hästar

Foto: Felicia Abrahamsson

OM DENNA GÄSTBLOGG
Emelie Abrahamsson är 17 år och går barn- och fritidsprogrammet på gymnasiet. Hon har ridit hela sitt liv och fick sin första egna häst när hon var fem år. I det här inlägget vill hon tacka mopedisterna hon träffade ute på en ridtur. "Jag tycker att det är viktigt att man som ryttare visar hur mycket man uppskattar när människor gör rätt! Om man inte uppmärksammar det som är bra, utan alltid bara det dåliga, tror jag att folk tröttnar.”

"I dag när jag var ute och red mötte jag en äldre man på moped, som stannar för att jag ska kunna gå förbi. När min häst vägrar gå förbi stänger han av mopeden och låter mig passera, sedan väntar han tills jag är några meter bort innan han försiktigt startar och kör vidare.
 
Tio minuter senare hör jag återigen mopeder, fast denna gång bakom oss. När de två unga mopedisterna ser oss stannar de en bra bit bakom, jag kollar då efter en stig där vi kan smita in så att mopederna kan köra förbi. Jag hittar en liten stig och ställer mig där.
  
De två mopedisterna kör lugnt förbi och hälsar. Vill bara säga ett stort TACK till er som förstår hur man ska agera runt hästar. Till er som låter mig som ryttare slippa ha en klump i magen när jag ser mopeder komma i hög hastighet mot mig och min häst.
  
Tack till er som i stället saktar ner och ger mig en chans att gå av vägen och hitta en plats där min häst känner sig bekväm, eller står still och ger min häst den tid den behöver för att han sedan ska kunna gå lugnt förbi. Stort tack till er jag mötte i dag, snyggt gjort!

/Emelie Abrahamsson"


Läst 63902 ggr Kommentarer Kommentera

JUL
02

Har tröttnat på elaka kommentarer om kroppen


Foto: Privat

Uppdatering 20180101: Vårt mest lästa gästbloggsinlägg under 2017 är detta. Esther Högdahls inlägg om elaka kommentarer hon fått utstå om sin kropp berörde många. Framförallt höll många med – nu fick det vara nog. 

OM DENNA GÄSTBLOGG
Esther Högdahl är 16 år och tävlar i hoppning med sina två ponnyer Caroll och Born To Be Wild. Hon har precis gått ut grundskolan och vill i framtiden bli lika framgångsrik som sina förebilder Rolf-Göran Bengtsson och Peder Fredricson. På sin blogg skriver hon om sina ponnyer och tävlandet. Under flera år har hon fått utstå kommentarer om sin kropp och nu har hon tröttnat på elakheterna.

”Ful, fet, äcklig, för tung och stor för dina stackars små ponnyer. Har du funderat på att köpa storhäst? Ser ut att vara dags.”
  
Ska jag skratta eller gråta? Har fått detta kastat på mig. Känt mig smutskastad, söndertrampad och sågad på alla sätt. Äckliga små typer som skrivit anonymt till mig för att de ändå känner att det är fel, men sedan ändå döpt sig till ”Frulle” och klickat på ”send”. Yes! Nu vart det klart. Härligt att skicka i väg en äcklig kommentar till Esther för att visa hur ful, tjock och dålig hon är.
  
Men sedan har det varit dessa lite mer coola typerna som vågat slänga ur sig en och annan korkad kommentar mitt framför mig också. ”Jävla tjockis”, ”fetto”. Yes. Detta är jag. En ful, äcklig, fet, tjock jävel som är på tok för stor för mina stackars ponnyer. Hade faktiskt en tanke på att lägga ut dem på annons nu på direkten för att kunna börja leta storhäst. Inte på grund av längden eller åldern – men på grund av mitt utseende och vikt. Åh, tack så mycket för att ni så snällt berättade för mig att jag är för tjock och för tung för mina ponnyer, så att jag fort ska göra mig av med dem.
  
Nu får det vara NOG. Jag är så arg och frustrerad på samma gång. Att få ta emot sådan ren bullshit är plågsamt. I början var jag väldigt lättsårad. Tog åt mig så fort någon andades något om mig som eventuellt menades negativt. Tog det på direkten som en nedvärderande kommentar, grät och kände mig otillräcklig. Kanske är det så att jag är tjock? Jag kanske är för tung för mina ponnyer… Tänk om det stämmer?
Nu får det vara slut på hatet. Jag har tagit åt mig alltför mycket hat och ren SKIT genom åren. Bara satt ett leende på läpparna och låtsats som ingenting, medan mitt inre bara förmultnat som en vissen ros. Känt mig vilseledd, ledsen och tvivlat på mig själv.
  
Vad man själv tycker om sig själv är utgångspunkten för om man kommer att leva ett lyckligt eller inte så lyckligt liv. Om man är missnöjd med sig själv, med sin kropp och missnöjd med sitt utseende som utgångspunkt är det helt kört att kunna vara glad. Du måste lära dig att se din kropp som en bästa vän – någon du har en fin relation till. Du och din kropp har en typ av äktenskap – ni är trots allt gifta på livstid eftersom att hur mycket du än skulle vilja byta ut din kropp mot någon som har en platt modellmage med magrutor så är det inte så det funkar. Du är du och din kropp är din alldeles egen. Den sitter där den sitter och du måste helt enkelt komma överens med den.
  
Tänk så här. Vilken fin kropp jag har! Tänk vad den ställer upp för mig i alla lägen. Låter mig springa, gå, sätta foten i stigbygeln och rida i solnedgången på min bästa vän. Visst har du upplevt en hel del fantastiska stunder i livet. Dessa fantastiska stunderna har du upplevt tillsammans med din fina kropp. Vare sig den är smal, tjock, muskulös eller slapp – det är DIN kropp och den är så underbart fin. Begreppet TJOCK är INGET negativt ord. Tjock är någonting man kan vara, eller så är man smal. Men whatever – tjock som smal så är du lika fin ändå. Alla ser olika ut och du ska vara så otroligt glad och stolt över att du är du och att din kropp ser ut som den gör. Du är unik på så många olika sätt.
  
Jag har haft och har till viss del otroliga kroppskomplex. Känner mig inte perfekt. Har inte den där vältränade och platta magen, är svag för sötsaker och älskar att unna mig något gott då och då. Det går inte att begära av mig eller dig själv att vara mer än människa. För det är det vi alla är. Vi är alla människor med en egen personlighet och med en egen kropp. Det är rätt så fantastiskt att man kan bygga sin kropp precis som man själv vill. Tänk vilken cool grej liksom – att kunna bygga en själv precis till vad man vill. Som att leka med lego liksom (inte riktigt kanske), men kroppen är riktigt cool vill jag bara säga.
Men alla har olika smak och väljer att bygga olika. En del gillar trä medan andra tegel – marmor är populärt nuförtiden har jag hört. MEN, mitt i denna byggarbetsplats så finns det inte ETT ENDA tvång. Alla ritningar ser olika ut. Både i inredning och val av tapeter. Du är fin precis som du är och jag gillar dig för den du är. Din kropp är liksom bara en kropp, och den är helt awesome. Varför göra en sådan stor sak utav allt?
  
Det som säger mest hos en människa har ALDRIG varit utseendet. Inte skulle jag någonsin döma någon för hans eller hennes utseende. Alla är fina på sitt egna sätt – det som avgör är hur du som person bemöter andra människor. Det är det enda som är intressant i sammanhanget. Tror, eller är snarare helt säker på, att dessa osäkra människor som utsöndrar hat inte är nöjda med sig själva heller. De är avundsjuka på hur grym du är som person att de själva känner att de måste trycka ner någon annan för att känna sig bättre. Sorgligt.
  
Jag är en väldigt öppen person. Vissa kanske undrar vad i hela friden jag håller på med ibland om jag skulle prata högt om att ”JAG HAR MENS, kan jag låna en tampong?” eller om jag lägger ut på nätet att jag är så stolt över mig själv i dag. För att jag sprang de där jobbiga sju kilometrarna på min rekordtid. Slänger ut ett inlägg på Instagram för att boosta mig själv och andra, medan vissa bara kräks. Tycker att jag ska hålla mig lite lägre i profilen och sluta vara så högljudd. Här lägger vi bara ut inlägg på våra hästar eller ponnyer och ger dem sjukt mycket beröm efter vinsten i lördags. Första MSV B:n, wow jag har världens bästa ponny.
 
Och någonstans här går gränsen när jag då lägger till meningen att ”fan vad grym JAG också var i dag”. Det är skandalöst. Av mig alltså, att berömma mig själv. För Nisse här sa att det är regelmässigt fel att berömma sig själv. Men nu får det vara slut, för vet ni vad haters? JAG ÄGER FETT! Nu ska jag leva livet. Gått ut 9:an och nu är jag fri. Väljer själv mina kommande studier och vad jag vill göra med mitt liv. Ska satsa helhjärtat på sporten och bara andas häst. Det är nu eller aldrig – man lever bara en gång.
  
Esther Högdahl


Läst 96455 ggr Kommentarer Kommentera



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv




Aktuella samarbeten

Ridsportens Innovationer
Hållbara ryttare
Patrik Kittel Dressage Tour

Senaste numret

Hippson nr 1
Special: Bli bäst på helheten. I årets första nummer djupdyker vi i Pether Marknes vinnande system. Tidningen innehåller även unika planeringsmallar för häståret.
Läs mer om innehållet

Dessutom:

  • Rid din häst med takt och schuvung
  • John Hickey tömkör över hinder
  • Rakriktad häst rör sig balanserat
  • Planera ditt foderår
  • Så lägger du ett sårbandage 
  • Fyra dagliga stretchövningar
  • Professorn om träningsfria perioder
  • Tips för ett systematiserat hingstval

Och mycket, mycket mer...

Bli prenumerant!
Tecknar du en prenumeration skickar vi specialnumret till dig direkt, utan extra kostnad. Därefter får du ytterligare sex utgåvor. Allt som allt sparar du 198 kronor jämfört med lösnummerpris.

Till erbjudandet




Galleriet på Hippson Market