Gästbloggen
DEC
28

Tre år sedan Helge försvann: "Tänk på omgivningen när du smäller raketer"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
På nyårsnatten för tre år sedan försvann nordsvensken Helge från sin hage utanför Norrtälje, efter att ha blivit skrämd av raketer. Ett stort sökpådrag drog i gång, Helge återfanns dock först tre månader senare – drunknad i en sjö. Han hade sprungit ut på isen som brast. Här skriver Camilla Svensson, en av människorna i Helges närhet, om sorgen. Och uppmanar alla att tänka efter före, innan man smäller raketer i närheten av djur.

"För tre år sedan gick denna underbara häst i sin trygga hage och tyckte att livet var väldigt trevligt. Han fick mys och gos med människor han tyckte mycket om och massor av mat.
Livet kunde inte bli bättre för en kille som Helge, han var lite av en Ferdinand i hästformat. Han älskade att bli ompysslad och var en otroligt lyhörd häst, han var alltid trygg.
Men så kom nyårsafton. Helge finns inte mer.
 Han sprang för sitt liv från tryggheten när det började smälla. Allt var färgglatt och så fruktansvärt otäckt. Hans kompis kom hem igen, men det gjorde inte denna underbara häst. Han gick igenom isen.

Helge engagerade ett helt land i flera dagar och jag hoppas att allt han gick igenom den läskiga natten har lärt människor att använda sunt förnuft på årets sista dag. 

  
All förtvivlan, frustration, hopp och ilska som vi kände innan denna kille återfanns hoppas jag människor kommer ihåg och aldrig glömmer bort. All gemenskap som hans försvinnande bidrog till var enormt och jag blev varm i hjärtat av alla som bidrog på ett eller annat sätt, för att underlätta för hans ägare och de mängder med människor som höll i gång dygnets alla timmar för Helges skull.

Jag glömmer aldrig denna underbara häst, för han gav allt han hade. Han älskade livet. 
Så jag hoppas att ni använder huvudet denna nyårsafton och tänker på omgivningen. Låt inte fler djur försvinna.
Och ni som har rädda djur, ge dem det bästa nyår ni kan trots människor utan sunt förnuft. 
Ge hunden en långpromenad så att den inte behöver gå ut förrän det är över! Stå i hagen med era hästar som är ute och håll stenkoll på dem. Kanske är det annorlunda smällare detta år. Fira tolvslaget med djuren. Mår de bättre inne så låt dem vara där. 

Helge – älskade lilla knäppa häst, vad jag saknar dig! 

  
/Camilla"


Läst 64356 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
22

Gästbloggen: "Mer självklart med killar i ridsporten"


Maria med sina söner Victor och Oskar, samt ponnyn Svante.
Foto: Johan Åkerhielm

OM DENNA GÄSTBLOGG
År 2016 startade ponnymamman Maria Åkerhielm gruppen ”Killar som rider”. Tanken var att samla just killar för att få dem att känna gemenskap i en tjejdominerad sport. Nu, nästan två år senare, funderar Maria över de skillnader som faktiskt syns inom ridsporten. Killarna får ta mer plats. Läs hennes tänkvärda reflektioner här.

"Här kommer en liten tillbakablick på åren som gått sedan vi startade ”Killar som rider”. Det jag slås av när jag sitter och grottar ner mig i alla minnen är hur fort tiden går, det känns som i går när de inte nådde ner under sadelkåporna och man oroade sig för hur första galoppen skulle gå.
Det är lite sorgligt, för den tiden kommer inte tillbaka, men också häftigt att se vad det har gett i härliga och roliga minnen. Allt är så klart inte guld som glimmar, hästar kan bli skadade och det gäller att uthärda några plågsamma vintermånader. Men jag tror att ridsporten och umgänget med hästar ger så otroligt mycket.
  
När jag startade gruppen i april 2015 var det fyra ridande killar, alla baserade här på gården. I januari för två år sedan tyckte jag att det var dags att göra något mer än att bara följa ”mina” fyra så jag tog initiativet till en killgrupp på en träning för Ulf Johansson. Där anslöt tre nya killar, några månader senare hittade vi två killar till på tävling och så har det rullat på.
Om jag får ihop det rätt så är det nu tolv killar i åldern tio (snart elva) till 15 år som ses på tävlingar och sammanstrålar på kurser och träningar. De har skapat sig ett nätverk och håller kontakten och följer varandra via sociala medier.
  
Detta kanske är en bidragande orsak till att jag inte har tagit mig själv hårt i kragen och satt mig ner för att skriva. Killar i sporten, och då tänker jag i första hand på juniorerna, börjar kännas lite mer som en icke-fråga nu. Vårt gäng känns helt trygga med att de håller på med hästar och ridsport. Detta är så klart med reservation för att jag bara skriver utifrån mina egna upplevelser och vad jag ser här i Stockholmstrakten. Men för oss känns det väldigt självklart.
För att ge några exempel på mina iakttagelser till en mer jämställd sport så fick en av killarna en herrparfym i hederspris när han placerade sig på Botkyrkas tävlingar. De hade tänkt till och gjort några kill-set. Inga örhängen, rosa borstar eller dambindor längre alltså. Det är ju bara helt fantastiskt och hatten av för arrangörerna.
  
I november var vi på kurs för Henrik Ankarcrona, där var det tre ponnygrupper med tolv ryttare varav tio var killar!
När man går in på Hööks finns det nu kläder att köpa till killar, 2015 var det bling på allt. Noterade när jag var inne i en Hööks-butik för ett tag sedan att de hade både en juniortjej-, och en juniorkille-skyltdocka. Det är inte dåligt.
UHIP har denna höst tagit fram en jättetuff bomberjacka i killmodell som har blivit väldigt poppis. Hörde också ryktas om att Equestrian Stockholm funderar på att göra något som riktar sig mot killar.
Det finns så klart fortfarande mycket att göra, alla tävlingsarrangörer borde följa Botkyrkas exempel, ridsportkatalogerna kunde använda lite fler killar i sin marknadsföring och så vidare.
Med det rundar jag av och säger stort tack för att ni har engagerat er och följt killarna.
  
Hälsningar
Maria"


Läst 55101 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
17

Gästblogg: "Vi måste sluta förmänskliga våra hästar"


Foto: Annelie Eriksson och Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Therese Berganäs har sedan 14 års ålder drivit egen verksamhet som bland annat har innefattat träningar i hoppning och dressyr, häst- och ponnyförmedling samt egen ridskoleverksamhet. Hon har även föreläst i ämnet "ungt entreprenörskap" på gymnasieskolor.
Therese har haft egna hästar större delen av sitt liv, har tävlat upp till medelsvår hoppning samt utbildat sig vid bland annat Strömsholm. Till vardags arbetar hon som projektledare inom kommunikation. Hon satt på läktaren när fyrspannshästen Luma avled under Sweden International Horse Show och skrev då nedanstående debattinlägg.
  
Missa inte tävlingsveterinärens kommentar längst ner.

Våra tävlingskamrater hästarna
 
"Jag förstår mig inte på hästmänniskor ibland, och då ska även tilläggas att jag själv är en så kallad hästmänniska. Det har uttalats till både höger och vänster att fyrspannshästen Luma de Lux dog när han gjorde det han älskade allra mest, och att han troligtvis var väldigt lycklig när han plötsligt föll ihop och dog under ärevarvet i Friends arena.
Om det är något jag har oerhört svårt för när det gäller hästmänniskor är det just det faktum att man alltför ofta förmänskligar dessa djur. Vi måste sluta förmänskliga våra hästar! Ta en sekund och fundera över innebörden av de orden och vad de faktiskt innebär i praktiken.
Susanne Ankermark skrev i sin blogg att för henne var Lumas och Filurs död på Friends Arena vacker. Jag kan säga att det var den definitivt inte för mig.
    
Jag var själv där på en av de främre raderna när Luma de Lux föll ihop och det var inte vackert någonstans. Det var fruktansvärt tragiskt och oförsvarbart, framför allt för mig gentemot min häst-okunniga sambo som satt med och frågade mig under det onödigt långdragna ärevarvet: ”När är de klara med det här, ska de inte gå ut snart? När får hästarna gå ut, har de inte varit inne här länge nog nu?”
Anledningen till hans tveksamhet var att många av fyrspannshästarna var mycket spända, löddriga av svett och några av dem skyggade för sargen och publiken på grund av de ungdomar som stod upp på främre raden och både skrek och vevade glatt med sina ”pompoms”.
Sjukt nog föll Luma de Lux ihop i manegen mitt framför oss, nästan precis fem sekunder efter min sambos fråga om inte alltihop borde vara slut nu. De hade ju trots allt genomfört två snabba race under tidspress – till publikens jubel, fruktansvärt hög musik och i vanliga fall, men faktiskt inte denna gång på grund av tekniskt fel, fyrverkeri när de passerar mållinjen.
    
Så varför allt detta? Ni som envisas med att skriva att hästarna tycker att detta är roligt och att ”det är ju så vi tävlar inom hästsporten”. Är det verkligen något ni på fullaste allvar tycker och menar?
Jag har inget emot tävlingar i allmänhet, jag har själv tävlat en hel del i hoppning så jag vore ju något av en hycklare om jag fördömde tävling i alla dess former inom hästsporten. Det jag däremot inte kan förstå är varför vi människor måste försätta hästarna i situationer som innebär så onödigt höga påfrestningar, som till exempel medverkan vid vissa delar av showen under SIHS, och i synnerhet fyrspannstävlingen som den är uppbyggd i Friends (och säkert på många andra ställen).
Notera att jag alltså inte kommenterar någonting gällande åldern på vare sig Filur eller Luma de Lux, eller något negativt om varken Axel Olin eller Fredrik Persson som personer heller för den delen. För mig handlar sådana kommentarer bara om onödiga detaljer, det här handlar om något mycket större än så.
  
Hästsverige måste börja ta ett större ansvar för sina hästar och de situationer vi väljer att försätta dem i. Jag tror att alla bör ta sig en funderare och se till sin egen eller sina egna hästars vardag. Är detta nödvändigt, pressar jag hästen för hårt? Blir min häst onödigt uppstressad i den här situationen?
  
Är tävlingar i sig en onaturlig miljö för hästen? Svar JA, det är det mesta vi utsätter dem för inom den moderna hästsporten – eftersom de egentligen inte är till för att användas av människan över huvud taget.
Kan vi då minska onödiga påfrestningar till vardags och i tävlingssammanhang för våra hästar, för att göra denna onaturliga miljö till något så behagligt som möjligt?
JA, det kan vi! Det är dags för oss hästmänniskor att börja tänka mer på djuren och mindre på oss själva.
    
Therese Berganäs"


Veterinären: "Kan inte se att något i miljön påverkade"
  
Axel Wallman var behandlande veterinär under Sweden International Horse Show. Apropå Thereses inlägg ovan kommenterar han händelsen i Friends, där Fredrik Perssons fyrspannshäst avled. Samt hästarnas välmående i allmänna ordalag under stora evenemang.
  
Var Luma de Lux död på något vis stressrelaterad?
– Hästen var lugn och hade varit inne på framkörningen och varvat ner. Så rent medicinskt kan jag inte säga att det var stressrelaterat. Jag kan inte se att något i miljön påverkade det som hände. Det är något som hade kunnat hända var som helst. När hästen tävlade utomhus, tränade hemma eller sprang i hagen.
  
Är hästar som deltar i stora hästevenemang, som Sweden International Horse Show, utsatta för större stress än vad som är hälsosamt?
– Det här är hästar som är vana, körhästarna går ju en världscupserie inomhus så det är en välbekant miljö för dem. Visst är miljön lite extraordinär, men det finns inget vi kan mäta eller se som visar att de mår dåligt.
– Det här är hästar som är noga kontrollerade och extremt påpassade. De har regelbundna veterinärkontroller hemma och tas väl omhand. De är som elitidrottsmän. Det är en sund reflektion som görs i inlägget, men det är kanske snarare en etisk fråga på ett större plan och den bör någon annan svara på.


Läst 86144 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
11

Gästblogg: "Att vara med räknas också"


Foto: Annelie Eriksson och Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Dressyrryttaren Emelie Brolin rider på GP-nivå och bedriver sin verksamhet på familjens gård, Brolöten, i Sörmland. I sin blogg hos Agria skrev hon inlägget nedan, som har fått stor uppmärksamhet i sociala medier. Vi har fått tillåtelse att publicera det i Gästbloggen.

"I dagens dressyrvärld pratas det väldigt mycket om kvalitén på hästarna. Världens bästa hästar har inga brister. Som dressyrryttare på toppen måste man se över sitt material och hitta rätt hästar. Absolut, jag kan till viss del hålla med, och tittar jag i backspegeln på min egen karriär så kanske vissa hästar har tagit mer än de har gett mig. Eller är det verkligen så?
  
Kanske blir många bekväma och begränsar sig lite för att de inte har just den där hästen med stort H. Jag har fått höra kommentarer från andra som att 'ska jag rida GP måste man ju göra det på ordentliga procent'. Andra kommentarer är 'jag tävlar bara om jag vet att jag har en chans att vinna'. 'Den hästen kommer aldrig bli en GP häst så därför är det inget för mig att satsa på.' Men hur många är vi då som rider GP med placeringar i Sverige? Fortfarande inte så himla många...
  
Jag får också kommentarer om jag visar upp en häst i Flyinge eller Falsterbo att det här är inte en häst för dig att satsa på. Nej det kanske jag redan visste, att den hästen inte kommer ta mig hela vägen, men just nu har den faktiskt tagit mig till Falsterbo. Jag vill självklart också sitta på de bästa hästarna, men jag skulle aldrig minska antalet hästar att rida till en eller ingen bara för att de jag har inte är tillräckligt bra. Min mamma har lärt mig att vi rider på det vi har och så gör man det bästa av det.
  
Copper är ett bra exempel, när Briman nu vilar efter ännu en skada har jag en häst hemma i stallet att träna piaff, passage och byten i varje på. Hur utvecklande är inte det för min egen ridning? Det är en möjlighet jag aldrig hade fått om vi hade gett upp Copper för att hon inte presterade topp.
Jag vet inte vad framtiden säger om just Coppers karriär, men jag vet att jag aldrig kommer att ångra att jag inte bytte ut henne mot en treåring efter allt hon lärt mig. Hon har lärt mig uthållighet, tålamod, att rida ston och att bygga relationen till sin häst på ett helt nytt sätt. Hon är så rolig att rida och jag lär mig så mycket. Hon kommer att göra mig ännu mer förberedd på nästkommande stjärnor och det är jag så tacksam för.
  
Jag vet att Kyra alltid uppmanar att man ska rida så mycket man kan, varje häst lär dig något. Jag uppmanar att man inte ska drömma sig i väg från nuet utan jobba med det man har och också uppskatta de individer man faktiskt fungerar med. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan och vi alla kan inte köpa hästar för miljoner.
Jag älskar att utbilda och tävla hästar och det kommer jag fortsätta göra. Självklart ska jag se över materialet då och då, men jag kommer inte att använda det som en ursäkt för att jag inte lyckas.
  
Kram Emelie"


Läst 104918 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
11

Gästblogg: ”Det stora hoppet – ett hån mot en hel yrkeskår”


Foto: TV3 och Helena Bergander

OM DEN HÄR GÄSTBLOGGEN
Åsa Foglé är diplomerad ridlärare level II, utbildad vid Biologiska yrkeshögskolan i Skara (BYS). Via BYS är hon också vidareutbildad i dressyr. Hon har två egna dressyrhästar och ambitionen är att starta dem båda i svår klass. Åsa har tidigare jobbat på Nääs RF och kombinerar nu arbetet som personlig assistent med eget företag där hon utbildar ryttare och hästar, samt har lektioner på Borås ridhus. Hennes två texter nedan publicerades först i Åsas blogg.

Missa inte TV3:s svar på kritiken längst ner.

"Det stora hoppet, ett hån...

Bosse Tibblin satte häromdagen ord på vad jag har tänkt kring tv-programmet 'Det stora hoppet'. Ett så kallat underhållningsprogram som går ut på att döttrar i tonåren ska lära sina pappor att rida och hoppa en bana. På några veckor. Priset till den som vinner är en häst. 
  
Jag tycker att idén med programmet är ganska bra, pappor ska få en bättre inblick i sina döttrars hobby (och det de betalar för?). Och kanske med det en bättre relation med sina döttrar. Men man har inte riktigt tänkt hela vägen.
  
1. Det finns en anledning till att ridlärare är utbildade under minst två år, på heltid. Annars hade vi haft tonårstjejer som undervisat på ridskolorna. Om inte annat hade det blivit billigare. Men ridskolan är just en skola, en utbildning i att lära sig rida och hantera hästar. Det är, som Bosse skriver, ett hån mot en hel yrkeskår, Sveriges ridskolor och dess verksamhet att visa program som dessa. För att vara ridlärare är ett yrke, ingen hobby eller ett fritidsintresse. Det är något vi tar ut lön för och lever på, som alla andra utbildade och licensierade lärare gör. Vi har också studielån (undrar för övrigt om någon förälder frågat läraren i skolan vad den jobbar med annars då?).
  
2. Det är djur vi jobbar med.
Hästarna i programmet behöver stå ut med obalanserade pappor som (ofrivilligt!) studsar i sadlarna och drar i tyglarna, för att deras döttrar med tävlingsdjävulen i sig pressar dem för hårt.
'Ja, men det är ju så på ridskolan också' säger en del. NEJ! Så är det inte på ridskolan! Där får man inte gå till nästa steg innan man har hyfsad kroppskontroll och balans på hästryggen. Man får inte galoppera innan man är balanserad i trav. Man får INTE hålla balansen i tyglarna och jag nöter mina nybörjare med sits- och balansövningar tills de tjatar om att få galoppera. Och inte ens då får de det. För säkerhetstänket ska alltid finnas i första rummet tillsammans med hästarnas väl och ve.
  
3. En häst i pris?
Gothenburg Horse Show hade under många år ett lotteri där man kunde vinna en häst. Det togs bort för ett par år sedan då man kom fram till att det inte riktigt bör gå till så när man skaffar häst. Vi som är hästkunniga vet att häst och ryttare måste passa varandra för att det ska bli bra. Man köper inte bara en häst och väljer efter färg och storlek. Men i 'Det stora hoppet' är första priset en specifik häst.
  
4. Det tar ÅR att att lära sig rida.
Inte några veckor på sommaren. Men det är det man kommunicerar till dem som inte vet och så får vi på ridskolan sedan förklara och försvara hur det egentligen går till att lära sig rida, som är en livslång process. 
  
Jag har bara sett första programmet. Det räckte för mig, för det går emot allt vad jag står för som yrkesmänniska. Att jobba som ridlärare är att både kunna teoretisk ridlära, om hästar, deras omvårdnad och behov, att sköta anläggning och ridunderlag, se till att hästarna har rätt utrustning och foder och dessutom få det hela att gå runt ekonomiskt.
  
Men det är framför allt att kunna se varje elev och att veta hur jag ska kommunicera och vad jag vill lära ut just till den eleven. Vi är utbildade pedagoger. Inte bara hästtjejer.

/Åsa"


Åsas blogginlägg ovan fick stor uppmärksamhet och hon valde att följa upp texten med ännu ett inlägg om ämnet:

"Ridlärare är inte bara hästtjejer

Tänk att inlägget om 'Det stora hoppet' kunde få sådan spridning, att jag har haft så många besök i min lilla blogg och att flera delar mina tankar kring det. Inte för att det bara var det jag var ute efter, jag ville egentligen bara belysa faktumet att ridlärare är pedagoger och utbildade till det.
Jag har fått förvånade 'jaha, oj, så länge?' när jag har berättat att min utbildning var två år lång på heltid. Det är inte bara att stå i mitten och skrika 'TRAMPA NER HÄLARNA!' (ett uttryck som för övrigt håller på att försvinna) och lära ut olika ridvägar. Jag har behövt berätta att det innebär att kunna en hel del om allt kring hästar och ridning om man ska jobba heltid som ridlärare. Det räcker inte bara att kunna rida och ha tävlat på lite högre nivå, som många ryttare tyvärr har inbillat sig. 
 
Jag har sagt det förut och säger det igen, bara för att man är en duktig ryttare behöver det inte betyda att man är duktig på att förmedla det till andra. Och tvärtom, bara för att man inte har tävlat behöver det inte betyda att man är en dålig ridlärare. Snarare tvärtom många gånger, skulle jag nog våga påstå. De skickligaste ridlärarna jag har träffat och lärt mycket av är inga tävlingsryttare på elitnivå, men glada amatörer. 

Att arbeta som ridlärare innebär bland annat:
  • Att kunna se varje elev och dess individuella förutsättningar, att kunna vägleda eleven och förklara på ett sätt som den förstår, utifrån sina egna förförståelser och erfarenheter.
  • Att kunna planera verksamheten och göra övningar så att alla i gruppen får ut något av varje lektion. 
  • Att ha sådan variation att hästarna orkar och håller för sitt jobb och bibehåller sin motivation.
  • Att använda ett korrekt fackspråk med kommandon för ridning i grupp som gör verksamheten säkrare och tryggare, både för elever och hästar.
  • Det innebär också att kunna gå in och undervisa på individuell nivå. Och undervisar man vuxna gäller det att ha bra med teoretiskt kött på benen för att mer ingående kunna förklara de tre didaktiska grundfrågorna: Vad, hur, varför? Innehåll – Metod – Syfte. 
Och apropå ridlärare. För en vecka sedan var jag och en kollega på lite studiebesök på Strömsholm och fick se hippologerna träna för professor Kyra. Behöver jag säga att det var inspirerande? Kyra är helt fantastisk, hon korrigerar eleverna med små medel och allt blir bara rätt. Och det var allt från unghästar till hästar som har gått svår klass. Extra roligt var att få se en elev jag hade för tre år sedan. Hästen var då fyra år och lite vimsig med massor av energi. Energin var kvar, och med massor med vilja att gå framåt kan det räcka med instruktionen att 'studsa lite långsammare' i sadeln för att traven ska bli på en helt annan nivå. Åh, så kul det var att se! 
  
/Åsa"


Susanne Nylén, presschef på TV3, svarar på kritiken:
  
"Om att döttrarna inte är utbildade lärare.
– 'Det stora hoppet' är ett tv-program, där allt inte syns i bild. Inspelningarna och träningen leddes från början till slut av en innehållsansvarig på plats som är utbildad hippolog och stallchef. Dessutom spelades programmet in på Bollerups naturbruksgymnasium, med stöd av skolans erfarna personal inom professionell hästutbildning. Genomgående fick deltagarna dessutom råd och stöd av några av världens främsta ryttare och coacher. Vi menar att få nybörjare har så fina förutsättningar att lära sig rida som deltagarna i 'Det stora hoppet'.
  
Huruvida djuren pressades för hårt.
Se tidigare utförligt svar här: 'Så säkrades hästarnas välfärd under inspelningen'
  
Att det är fel att få en häst i pris?
– Vi valde en häst som pris först när vi visste hur erfarna de medverkande döttrarna är. Vi skulle inte ha gett en häst till någon som inte kan ta hand om den, något vi säkrade med våra experter innan inspelning. Prishästen i 'Det stora hoppet' går till någon av döttrarna, som alla är erfarna tävlingsryttare, vissa med erfarenhet på landslagsnivå. Hästen är dessutom utvald av Malin Baryard och tränas av förre landslagscoachen Sylve Söderstrand. Vi är övertygade om att det kommer att bli jättebra för både häst och ryttare. 
  
Det tar tid att lära sig rida, inte kort tid som kommuniceras i programmet.
– Här håller vi helt med, och det var också själva kärnan i tv-serien. Vi har enorm respekt för den passion skribenten har för sitt yrkesval, men det finns mer än bara en sanning inom ridning. 'Det stora hoppet' handlar också om att se hur bra du kan bli på ridning på kort tid. Om något så visar ju serien på hur viktigt det är med skickliga ridlärare och bra förutsättningar. Men serien visar även hur tuffa och ansvarstagande alla unga människor är som utövar ridsporten där ute i landet.
 
Det viktiga i slutändan är att hästarna mår bra och behandlas väl, vilket vi med gott samvete kan säga att de gjorde under inspelningarna. Vi kan också med stolthet säga att vi gjorde ett bra underhållningsprogram som utmanade många svenskars fördomar om ridning, samtidigt som vi lyfte fram en av Sveriges största folkrörelser på bästa sändningstid. Och vi gjorde det utan att tumma på hästarnas säkerhet eller välmående.
  
Tack för ordet!
  
Vänligen,
Susanne Nylén, presschef TV3"


Läst 85599 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
06

Gästblogg: "Våra tävlingskamrater hästarna"


Foto: Privat och Hippson

OM DEN HÄR GÄSTBLOGGEN
Susanne Ankermark är en rutinerad ponnykusk som har kört i svenska landslaget, hon bor med sin familj på en gård i Skåne. På sin blogg publicerade Susanne nedanstående text, ett inlägg med tankar om den tragiska händelsen när Fredrik Perssons Luma de Lux dog på Friends arena. Vi har fått tillåtelse att publicera texten här i Gästbloggen. 

"Så händer det igen...

En häst dör, och kommentarerna haglar. De som man känner igen namnen på beklagar, är ledsna för teamet, känner stor empati med hästägare, barn och alla inblandade – och många tänker att hästen dog lycklig.
Men... Så finns det de som bara måste raljera ut sina åsikter och beskylla, hata och anklaga...
  
Vad är det som gör att man har så lite empati för en annan människa, som hamnar i en fruktansvärd situation, där glädje över en fin prestation (där för övrigt hästarna ser glada och peppade ut, jag har sett filmerna flera gånger nu och det var fint kört!) på några sekunder byts ut i chock, sorg och tomhet?
Är svensken i dag så otroligt empatilös och måste man spy ut sin galla på alla tillgängliga medier bara för att "man kan"? Finns det verkligen ingen eftertänksamhet, där man reflekterar över hur det kommer att kännas för den som är berörd när anklagelserna haglar, mitt uppe i sorgen och chocken? Jag känner sorg över det.
  
Hur var det då egentligen för hästen? Ja, det kan vi ju inte veta med säkerhet och inte innan obduktionen är helt klar. Vi får faktiskt bara vänta och se, något som mobben inte verkar kunna mer än sekunderna det tar att skriva en elak kommentar på nätet.
Jag vet inte heller, men om jag ska fundera utifrån vår egen häst Windy, som i tolv år var vår tävlingskamrat och kungen i stallet. Han och vi tog hem nästan 20 mästerskapsmedaljer och vi pensionerade honom från tävlandet efter SM 2016, efter att han hade tagit ett silver i sin sista start. Han är helt fräsch i kroppen, en besiktning gjordes några veckor innan sista tävlingen. Han har alla tänder kvar, han håller hullet, är vild och busig – precis som han alltid varit. Han är snart 25 år.
  
Han körs tre till fyra dagar i veckan och är lika fin i sina hovar som han alltid har varit. Konditionen är det inget fel på, även om vi har dragit ner lite på antalet dagar, han ska ju vara halvpensionär...
Windy har alltid älskat att resa och han har rullat och busat på parkeringar runt om Europa i alla år. Historierna om vår tokiga häst är många.
Han har aldrig varit så mysig och kelig som på tävlingsplatserna och han har varit kung! Windy har fått som Windy har velat – det har varit vår filosofi eftersom han har gett allt i varenda start i sitt långa tävlingsliv hos oss. Lite av en diva!
I gengäld har han fått den bästa maten vi har kunnat ge honom, och mycket mat har han krävt för att vara i topp! Mycket mer än vad foderstatsuträkningen har angett. Han har också blivit kollad av veterinär i landslaget ofta, ibland varje månad. 
  
Han har blivit skodd, masserad, fått tänder kollade, blivit klippt, fått all tänkbar utrustning, och vårdats så bra som vi bara har haft kunskaper och möjligheter till.
Han har dessutom tränats med förstånd, både vårt eget och genom några olika tränares – alla med A-behörighet och därmed ansedda att kunna sin sak. 
Vi har tillsammans med dem lagt upp en plan, hållit oss till den, och sedan utvärderat.
Han har fått leva ett liv i närhet av andra hästar, med en ren box, en hage med kompisar och mycket utevistelse. Vi har skyddat honom mot insekter, blöt snö som kyler och iskallt regn som gör detsamma. 
 
Han har mött oss i hagen varenda dag när vi har velat träna, med samma glädje och vilja, samma sug efter att ställa sig framför vagnen och vara till lags. Han gör det fortfarande – lika go och glad! Han går fortfarande lika glatt upp i transporten och åker med oss när vi vill det!
Den 17:e december ska en ny kusk starta honom i lätt klass i Vinslövs hjulkul och jag är helt säker på att Windy kommer att göra det med samma glädje och tokerier som alltid – och han är snart 25 år...
  
När ska jag säga till honom att han inte får vara med längre? Jag är medveten om att han är 25 år gammal, men han verkar inte vara medveten om det. Hästen räknar inte dagar och år... 
Jag tror personligen att Fredriks häst Luma dog utan smärtor, trygg ihop med sina spannkompisar i en miljö där han kände sig trygg, då det var en bekant miljö. Han var omgiven av sin kusk, sin hästskötare, sina hästvänner. 
Var inte det "the place to go", i stället för att gå som avdankad pensionär i hagen, inte längre kungen i stallet, utan all uppmärksamhet och kärlek från de som har skött den minutiöst i många år?
  
Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde förutse när Windy ska lämna in, för jag vill vara närvarande, vill vara vid hans sida och vara med honom när det är dags, se honom i ögonen en sista gång. 
Vi är alla olika och har olika åsikter som sig bör – men för mig kommer Lumas död att vara vacker, på sin arena, tillsammans med sina hästvänner och sina människovänner. Precis som det var för Filur...
  
Mina tankar går till Fredrik och hans närmaste, speciellt till hans barn. Hästhimlen har fått en ny stjärna.
  
/Susanne Ankermark"


Läst 89855 ggr Kommentarer Kommentera



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Populära taggar



Arkiv