Gästbloggen - Veterinärkongress – med nya rön om hältor och fång
SEP
28

Veterinärkongress – med nya rön om hältor och fång


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Angelica Enström studerar till veterinär på Utrechts universitet i Nederländerna, tidigare har hon bland annat gått på riksidrottsgymnasiet i hoppning samt jobbat som beridare i ett holländskt hoppstall. I mitten på september var hon utvald att hjälpa till som ”student steward” vid den årliga BEVA-kongressen för veterinärer. Vilket hon berättar om i Gästbloggen här nedan.
Läs mer: Angelica om rollen som steward

  
"The British Veterinary Association organiserar varje år en BEVA-kongress, en av världens största veterinära hästkongresser, med de mest framstående veterinärerna och forskarna som kommer och föreläser inom olika områden. Ortopedidelen har så klart en viktig roll och tar upp en stor del av programmet.
Även om kongressen hålls på en hög nivå och i mångt och mycket riktar sig till veterinärer som redan har erfarenhet, så kan man ta med sig väldigt mycket även som veterinärstudent.
  
Inkomplett fraktur i kotbenet 
Under torsdagen på årets kongress hölls bland annat en session som hette ”kotleden”, det märktes att detta är ett viktigt område som intresserar många då salen var väldigt full. Professor Anton Fürst från Zürichs universitet pratade exempelvis om korta, inkompletta frakturer i kotbenet hos sporthästar. Han förklarade att typiska fall är hästar som blir halta en kort period, sedan blir bättre och går vidare i sporten och sedan blir sämre igen.
Det svåra med dessa problem är att frakturen är så vag att den är svår att se på röntgen, egentligen är CT/MRI nödvändigt (speciellt för den kirurgiska terapin och placeringen av skruvar).
Anton var av meningen att alla dessa fall kräver kirurgisk terapi och fixering med hjälp av en till två skruvar för att hästen ska kunna göra comeback i sporten. På deras klinik hade de uppnått en kortsiktig comeback i 90 procent av fallen. Intressant nog kunde de dock se frakturlinjen på röntgen i närmare 70 procent av alla fall i deras mer långsiktiga uppföljning (>1 år). Det här förklarade han delvis med att det var möjligt att ledvätska ändå hade kommit ner i frakturöppningen, vilket försvårar frakturläkningen.
  

Anton Fürst förklarar den kirurgiska terapin vid frakturer i det proximala kotbenet.
 
Sadeln kan glida vid hälta
Fredag handlade en av ortopedi-sessionerna om ”undersökning av underpresterande hästar”. Här föreläste Dr Elizabeth Davidson (Pennsylvanias universitet), Dr Andrew Fiske-Jackson (Royal Veterinary College, RVC) och Dr Carolin Gerdes (Hochmoors hästklinik) om olika orsaker till nedsatt prestation.
Elizabeth visade exempel på att bakbenshälta i många fall orsakar att sadeln glider mot det halta benet och att detta ofta felaktigt blir behandlat som ett ryggproblem i stället för en ren hälta. Här betonade hon vikten av att se hästen riden vid en hältutredning, även efter eventuella bedövningar.
 
Hälta påverkar ryggen
Andrew Fiske-Jackson visade resultat från ett antal interna studier de hade gjort på hästar med ryggsmärtor på RVC. Frågan var hur man skulle börja med ett fall av ryggproblem kombinerat med hälta. Alla i panelen var i princip överens om att det var väldigt viktigt att ta sig an och få bukt med hältan först.
Andrew understödde detta med resultat från deras studier som visade att ryggrörligheten ändrades väsentligt när man hade släckt hältan i majoriteten av fallen. Det var också tydligt att det inte behövde vara någon allvarlig hälta för att den skulle påverka ryggen, de hade med olika typer av sensorer kunnat mäta att en låggradig hälta också hade väldigt stor påverkan.
  
Studera muskulaturen
Andrew kom under sin intressanta föreläsning även in på skillnader i diagnostik mellan den humana och den veterinära sidan. På människor med ryggproblem ser man att multifidus-muskeln (som supportar ryggraden) förtvinar på den smärtsamma sidan inom loppet av några dagar och att det är ett av de viktigaste diagnostiska fynden humant.
Han hävdade att detta antagligen är en viktig del också hos hästar och att vi på något sätt borde använda det veterinärt. Han hade själv börjat ultraljuda dessa hästar för att se eventuell asymmetri. Och även om han intygade att det är svårt att få till en bra ultraljudsundersökning i detta område så kan vi nog vänta oss nya studier inom en snar framtid.
  
Minimera rotation vid fång
Lördagen är alltid hovdagen på BEVA. Här diskuteras ortopediska problem som direkt relaterar till hoven. Veterinärer och hovslagare (vissa både och) föreläste och en diagnos som oundvikligen diskuteras är fång.
Dr Andrew Parks förklarade de olika momenten som påverkar rotation och sänkning av hovbenet. Hovslagarens och veterinärens mål med en sådan patient är självklart att minimera detta. I en sund hov är extensor-/sträckmomentet lika stort som flexor-/böjmomentet, men under en påbörjad rotation vid fång är böjmomentet större eftersom djupa böjsenans ”drageffekt” blir större.
Terapeutiskt vill man minska detta, samtidigt som man vill minska trycket på den översta delen av sulan. Detta kan göras genom att höja hälen och få hoven att rulla över bättre i tån, en sista utväg är att göra en tenotomi (avskärning) av djupa böjsenan. Vid (symmetrisk) sänkning har sträck- och böj-momenten mindre inflytande, då handlar det mer om själva sulan som är under kompression. Här kan man använda mjuka sulor och eventuellt gipsa hoven för att immobillisera de nedre lederna.
 

Förklaring av flexor/extensor-inflytandet på hovbenets position.
  
Behandling eller avlivning?
Under slutet av lördagen hölls en paneldiskussion för veterinärerna och hovslagarna – där Hans Castelijns, Sebastian Caure, Simon Curtis, Martin Oosterlinck och Andrew Parks deltog. De hade alla förberett ett ”case” som de hade varit med om och visade alla, för att få deras input och diskutera vad de hade kunnat göra annorlunda.
Andrew hade med sig ett fall av fång som var väldigt allvarligt, röntgenbilder visade på kraftig rotation på båda frambenen och efter en tid anade man även att hovbensspetsen skulle komma ut genom sulan. Det frågades i publiken vilka som hade valt att gå vidare med detta fall och vilka som hade valt avlivning, majoriteten valde det sistnämnda.
  
Ett mirakelfall – fånghästen blev bra
Men det var så klart inte för intet som Andrew hade tagit med sig detta fall. Hästen blev i första hand satt på mjuka sulor med något upphöjd häl, men då responsen var ganska dålig valde han att snabbt gå över på en tenotomi.
Genom denna behandling, kombinerat med sulor under en längre tid, blev hästen långsamt bättre. Och röntgenbilderna som visades till slut trodde man inte var från samma häst! Sulorna var kraftigt uppbyggda, hovbenet var tillbaka på sin rätta position och vanliga bilder visade väldigt fina hovar helt utan tecken på genomgången fång.
Detta var så klart ett mirakelfall och Andrew sa att han antagligen inte kommer att få se något liknande igen. Men hans ”take home messages” från det här var framför allt:

  • Det är viktigt att bedöma och skilja på rotationen och sänkningen. Detta då hans erfarenhet är att rotationsfall kan vara värda att gå vidare med många gånger, även om det ser riktigt illa ut. Terapeutiskt är sänkningarna mycket svårare.
  • Tveka inte för länge med en tenotomi, då detta kan göra stor skillnad. Själv gör Andrew alltid tenotomin på skenbensnivån, så att han kan spara området under kotan för en eventuell andra tenotomi (och inte behöva skära i ärrvävnad).

Ovanstående är bara exempel på sådant som togs upp – allt som allt var det en mycket lärorik kongress med otroligt bra genomgångar av ortopediska fall och nya forskningsresultat!
   
/Angelica Enström


Läs mer:
På veterinärkongress som steward – så funkar det


Läst 70650 ggr





Fler inlägg

JAN
23

Gästblogg: "Har vi bitit oss själva i svansen?"

OM DENNA GÄSTBLOGG
I samband med att Distriktsveterinärerna förändrar verksamheten i norra Lappland skriver djurvårdaren Annika Hagstedt ett inlägg på sin blogg, som fått stor spridning. När mottagningen i Gällivare läggs ner blir hon av med jobbet – och djurägare får närmaste mottagning i Kiruna, tolv mil bort. Vi har fått tillåtelse att dela hennes inlägg. 

Beskedet att Distriktsveterinärerna lägger ner sin mottagning i Gällivare har upprört många, inte minst mig själv som blir dubbelt drabbad. Inte nog med att jag förlorar mitt älskade jobb, jag ser med skräck hur situationen kan bli med en akut sjuk eller skadad häst, både dag- och jourtid.
För flera år sedan, då jag ännu inte jobbade hos Distriktsveterinärerna, så hade jag en diskussion men en veterinär där om att de inte fick mer utbildning och verktyg för att jobba med häst. Svaret jag fick var att "om bara 75 procent av hästägarna skulle anlita distriktsveterinärerna för exempelvis vaccinationer så man till ledningen kunde påvisa hur många hästar det verkligen fanns i området, så skulle de lättare kunna äska pengar för utbildningar och utrustning."
Detta fick mig verkligen att tänka om. Vi har haft många inresta veterinärer för att fixa tänder och så vidare, och ofta valde hästägarna att vaccinera i samma veva, det blev ju billigare så...



Jag har själv varit engagerad i att ta upp externa veterinärer, men har inte använt dem för saker som jag vet att Distriktsveterinärerna kan klara av, detta har jag även påpekat för andra.
Tror det var 2012 som en tråkig händelse inträffade i Luleå med en häst som fick benet avsparkat. Det fanns då ingen jourveterinär i området eftersom Distriktsveterinärerna i Luleå hade stängt, så man fick stå fem timmar med en häst med brutet ben, innan någon till slut kunde avsluta djurets lidande. När jag läste detta så skrämde det mig ännu mer, det är en djurägares mardröm!

En distriktsveterinär ska vara som en allmänpraktiserande läkare, de ska kunna den grundläggande informationen om mycket. Hos oss har vi haft inne allt från en havsörn till renar, och många gånger får man använda det sunda förnuftet och en massa kontakter för att lösa ett problem till det bästa. Så visst några specialister jobbar sällan på en distriktsveterinärklinik, men de kan se till att du får en första hjälp innan du remitteras till en klinik med speciell kunskap. Ofta innebär den hjälpen du får på en distriktsveterinärstation skillnad mellan liv och död för ens älskade husdjur.


Jag tillsammans med havsörnen.

I september 2014 skrev jag inlägget Vi gör gott, varje dag där jag lovordade min nya arbetsplats för att redan, på en kort tid, gett mig en inblick i vad en distriktsveterinär gör – vilket är gott varje dag.
Jag är glad för varje minut jag har fått jobba, även om inte jobbet alltid har varit en dans på rosor. Att vara där när en djurägare fattat sitt livs tuffaste och viktigaste beslut, att låta sitt älskade djur somna in är inte alltid så kul. Jag har ändå fått enorm respons för att jag funnits där, stöttat, lagt en hand på en axel, gett en värmande kram och oftast bara lyssnat. Senast i dag har två djurägare tackat mig. Det känns otroligt skönt att höra att man gjort nytta.



Att få vara med vid lyckliga ögonblick är underbart! Engagemang är A och O i det här yrket och som djurägare själv så har man lättare att ta till sig de känslor som djurägarna förmedlar.



Jag hade ingen aning om hur jag skulle tackla operationer, sorg eller glädje när jag började, men insåg snabbt att detta inte bara var ett jobb, utan även en passion. Ju mer hjärta man har desto bättre blir det för både djur och djurägare. Jag har själv upplevt hur det är att stå bredvid en häst med brutet ben som gjorde allt för att försöka stå på det brutna benet. Men det gick inte då benpiporna stack ut genom huden. Haft hästhuvuden i famnen då de dragit sina sista andetag både vid avlivning och där den hjälp de fick av veterinär tyvärr inte hjälpte utan de självdog. Min egen som dog i en brand och vi fick ha en veterinär på plats en lördagsmorgon för att gå in i stallet och läsa av chippet på hästarna så de kunde identifieras innan förflyttning.
Det är med både längtan och sorg jag går till jobbet nu och gör min sista tid. Jag kommer att sakna alla djur och djurägare, men jag hoppas verkligen att jag lämnat positiva spår i deras liv, för det har de gjort i mitt.


Min vädjan till er alla är att var rädda om er distriktsveterinär. Kom ihåg att det är den veterinären du ringer till när du är i nöd mitt i natten, den som sätter sig i bilen och kommer ut och hjälper dig när du står handfallen med ett sjukt djur vare sig det är måndag morgon eller en sen fredag kväll.

/Annika Hagstedt


Läst 3355 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
16

Gästblogg: ”Eldsjälar – det är ni som är hjulen som får ridsporten att rulla”

Foto: Adobe Stock och Amelie Danielsson

OM DENNA GÄSTBLOGG
Anna Zetterlund är en ryttare och hoppdomare som även är ideellt engagerad i sin ridklubb. Hon jobbar som konsulent på Smålands ridsportförbund som är ett av 19 distrikt inom Svenska ridsportförbundet. I hennes arbete besöker hon ofta olika anläggningar och föreningar och stöttar dem i deras arbete. "Genom både mitt yrke och mina andra uppdrag träffar jag så många eldsjälar bland anställda och ideella ute i våra ridklubbar. De gör ett så otroligt viktigt jobb för ridsporten och det är viktigt att vi inte glömmer att uppskatta dem och deras arbete." Inlägget nedan publicerade Anna själv först på Facebook.

Kära ridsportvänner! Jag har ett viktigt meddelande till er. För det första vill jag säga att jag vet hur mycket ni alla brinner för det ni gör. Hur mycket tid, känslor, engagemang och pengar ni lägger ner på er livsstil, för vi vet ju alla att det inte är en hobby. Det är ett helt liv man väljer, och det bästa livet man kan ha.

Något som dock oroar mig mycket är det minskade intresset och uppskattningen för ideellt engagemang. Eldsjälar finns det fortfarande, men färre blir de och ännu mindre uppskattas de. Låt oss klargöra en sak: Ridsportens tävlingsverksamhet bedrivs till absolut största del på helt ideell basis, och så kommer det troligen alltid att vara. Föreningslivet är en av Sveriges starkaste folkrörelser och det är vårt ansvar att den fortsätter vara det. Även om ett fåtal privata aktörer gör vinstdrivande företag av större evenemang som driver sporten framåt kommer gräsrotsnivån och breddnivån att fortsätta drivas av ideella krafter.

I mitt arbete, i min roll som domare, i mitt eget ideella engagemang och genom alla mina grymma hästvänner träffar jag mängder med helt fantastiska eldsjälar ute i våra föreningar, om ni bara visste hur viktiga ni är! Därför är mitt viktiga meddelande följande:

Eldsjälar, funktionärer och föreningshjältar, fortsätt kämpa, slockna aldrig, det är ni som är hjulen som får ridsporten att rulla. Jag kan inte nog hylla er alla! Er tid, ert engagemang och er kunskap är så otroligt viktig för ridsporten.

Barn och ungdomar, engagera er i ridsporten. Det har givit mig oändligt med möjligheter, glädje, lärdomar, vänner, personlig utveckling och kunskap.
 
Tävlingsryttare, inse att man inte bara kan tävla för en klubb och aldrig hjälpa till. Någonstans i din förening sliter andra människor för att du ska kunna tävla. En förening som inte anordnar tävlingar får nämligen inte ställa ut licenser och kan då till exempel heller inte ha lag i olika serier. Tävlingsverksamheten kan också vara en viktig inkomstkälla för en förening och dess verksamhet, ibland helt avgörande för föreningens utveckling och fortsatta existens. 

Tävlingsryttare igen (jag själv inräknad), klaga inte på allt på en tävling. Ge självklart konstruktiv feedback om något kan förbättras, men inse att alla gör sitt bästa. Jag lovar er att alla faktiskt gör det. Ingen vill göra en dålig tävling, ingen vill ha ösregn ett helt meeting, ingen vill ha dåligt underlag, tråkiga hederspriser eller för långa tävlingsdagar. Det tål att upprepas: Alla föreningar gör sitt allra bästa, efter egen förmåga, både ekonomiskt och resursmässigt. Inse att alla faktiskt gör sitt bästa för att ni ska få vara på en bra tävling. Ideella eldsjälar lägger otaliga timmar av sin fritid, helt gratis för att ni ska kunna tävla. Tänk den tanken lite oftare när ni är ute på olika tävlingsplatser.

Hjälp varandra, uppskatta varandra, hylla varandra. Utan er, utan dem, utan oss, kan inte ridsporten existera. Och alla eldsjälar: Sluta aldrig brinna, ni är så otroligt mycket värda, utan er – ingen ridsport.

Länge leve ridsporten!

/Anna Zetterlund


Läst 18762 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
15

Gästblogg: ”När du köper en häst, får du en historia”

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ulf Ulvefjell, är en uppskattad C-tränare i fälttävlan och terrängbanbyggare. Han har ridit internationellt och bedriver avel i liten skala på anläggningen Asplunda. ”Som tränare ser man mycket och eftersom mitt största intresse är ryttarens mentalitet och hästars beteende och interaktionen däremellan så föder det många tankar och insikter", konstaterar han. I ett blogginlägg skriver han finstämt om det här med att ta reda på sin hästs historia. Vi har fått tillåtelse att återpublicera det. Läs mer på Ulfs blogg


Foto: Adobe Stock och Privat

Historien som rullades upp förklarade nästan allt

Efter att ha fött upp hästar i många år blir chocken stor då man för en gångs skull köper en häst. När man ser dem födas och dagligen ser allting som händer i deras liv, hur dem utvecklas, uppfostras av de olika individerna i flocken och hur deras personligheter mejslas fram utifrån arv och miljö, blir ingenting förvånande när man rider in dem och börjar utveckla dem. När någonting händer känns reaktionen från dem naturlig. Det ligger helt i linje med vad man genom åren har sett hur de har utvecklats. Ingenting känns förvånande även om man kan överraskas av en reaktion i stunden men sen ser att “självklart så kan man vänta sig en sådan här reaktion på grund av detta och detta”.

Men när man köper en häst vet man oftast väldigt lite om hur deras historia sett ut. Detta hände mig för några år sen. Efter att ha provridit och blivit avslängd två gånger var jag mycket tveksam till att köpa detta sto. Men något hos henne fick mig ändå att köpa henne. Det blev en resa som fortfarande pågår men nu på en mycket lugnare nivå. Den första tiden hemma grät jag, bokstavligen, varje gång jag red henne. Hon var spänd, gjorde sina caprioler men framför allt sände hon ut så mycket sorg och smärta känslomässigt att jag nästan kvävdes. Varje häst jag har ridit har förmedlat någon form av känsla men då främst glädje, vaksamhet, osäkerhet eller liknande. Detta var något helt nytt för mig. Vi kollade henne på alla möjliga sätt för att se om hon hade ont på något sätt, men det gick inte att hitta något över huvud taget. Jag började då leta efter de som fött upp henne och de som hade ägt henne innan den personen som jag köpte henne av. Den historia som då rullades upp förklarade nästan allt. Pusselbitarna började falla på plats. Det finns många historier att berätta om denna underbara individ som hade blivit så ärrad av livet, som jag säkert kommer att återkomma till längre fram.

Det enda jag vill säga med detta är att när du köper en häst så köper du inte bara någon att rida på, du köper också en historia som du är skyldig att ta reda på så mycket som möjligt av, för att fullt ut kunna förstå vem du har valt att kalla din bästa vän.
  
/Ulf Ulvefjell
 
 


Läst 30606 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv

Galleriet på Hippson Market