Gästbloggen - Veterinärkongress – med nya rön om hältor och fång
SEP
28

Veterinärkongress – med nya rön om hältor och fång


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Angelica Enström studerar till veterinär på Utrechts universitet i Nederländerna, tidigare har hon bland annat gått på riksidrottsgymnasiet i hoppning samt jobbat som beridare i ett holländskt hoppstall. I mitten på september var hon utvald att hjälpa till som ”student steward” vid den årliga BEVA-kongressen för veterinärer. Vilket hon berättar om i Gästbloggen här nedan.
Läs mer: Angelica om rollen som steward

  
"The British Veterinary Association organiserar varje år en BEVA-kongress, en av världens största veterinära hästkongresser, med de mest framstående veterinärerna och forskarna som kommer och föreläser inom olika områden. Ortopedidelen har så klart en viktig roll och tar upp en stor del av programmet.
Även om kongressen hålls på en hög nivå och i mångt och mycket riktar sig till veterinärer som redan har erfarenhet, så kan man ta med sig väldigt mycket även som veterinärstudent.
  
Inkomplett fraktur i kotbenet 
Under torsdagen på årets kongress hölls bland annat en session som hette ”kotleden”, det märktes att detta är ett viktigt område som intresserar många då salen var väldigt full. Professor Anton Fürst från Zürichs universitet pratade exempelvis om korta, inkompletta frakturer i kotbenet hos sporthästar. Han förklarade att typiska fall är hästar som blir halta en kort period, sedan blir bättre och går vidare i sporten och sedan blir sämre igen.
Det svåra med dessa problem är att frakturen är så vag att den är svår att se på röntgen, egentligen är CT/MRI nödvändigt (speciellt för den kirurgiska terapin och placeringen av skruvar).
Anton var av meningen att alla dessa fall kräver kirurgisk terapi och fixering med hjälp av en till två skruvar för att hästen ska kunna göra comeback i sporten. På deras klinik hade de uppnått en kortsiktig comeback i 90 procent av fallen. Intressant nog kunde de dock se frakturlinjen på röntgen i närmare 70 procent av alla fall i deras mer långsiktiga uppföljning (>1 år). Det här förklarade han delvis med att det var möjligt att ledvätska ändå hade kommit ner i frakturöppningen, vilket försvårar frakturläkningen.
  

Anton Fürst förklarar den kirurgiska terapin vid frakturer i det proximala kotbenet.
 
Sadeln kan glida vid hälta
Fredag handlade en av ortopedi-sessionerna om ”undersökning av underpresterande hästar”. Här föreläste Dr Elizabeth Davidson (Pennsylvanias universitet), Dr Andrew Fiske-Jackson (Royal Veterinary College, RVC) och Dr Carolin Gerdes (Hochmoors hästklinik) om olika orsaker till nedsatt prestation.
Elizabeth visade exempel på att bakbenshälta i många fall orsakar att sadeln glider mot det halta benet och att detta ofta felaktigt blir behandlat som ett ryggproblem i stället för en ren hälta. Här betonade hon vikten av att se hästen riden vid en hältutredning, även efter eventuella bedövningar.
 
Hälta påverkar ryggen
Andrew Fiske-Jackson visade resultat från ett antal interna studier de hade gjort på hästar med ryggsmärtor på RVC. Frågan var hur man skulle börja med ett fall av ryggproblem kombinerat med hälta. Alla i panelen var i princip överens om att det var väldigt viktigt att ta sig an och få bukt med hältan först.
Andrew understödde detta med resultat från deras studier som visade att ryggrörligheten ändrades väsentligt när man hade släckt hältan i majoriteten av fallen. Det var också tydligt att det inte behövde vara någon allvarlig hälta för att den skulle påverka ryggen, de hade med olika typer av sensorer kunnat mäta att en låggradig hälta också hade väldigt stor påverkan.
  
Studera muskulaturen
Andrew kom under sin intressanta föreläsning även in på skillnader i diagnostik mellan den humana och den veterinära sidan. På människor med ryggproblem ser man att multifidus-muskeln (som supportar ryggraden) förtvinar på den smärtsamma sidan inom loppet av några dagar och att det är ett av de viktigaste diagnostiska fynden humant.
Han hävdade att detta antagligen är en viktig del också hos hästar och att vi på något sätt borde använda det veterinärt. Han hade själv börjat ultraljuda dessa hästar för att se eventuell asymmetri. Och även om han intygade att det är svårt att få till en bra ultraljudsundersökning i detta område så kan vi nog vänta oss nya studier inom en snar framtid.
  
Minimera rotation vid fång
Lördagen är alltid hovdagen på BEVA. Här diskuteras ortopediska problem som direkt relaterar till hoven. Veterinärer och hovslagare (vissa både och) föreläste och en diagnos som oundvikligen diskuteras är fång.
Dr Andrew Parks förklarade de olika momenten som påverkar rotation och sänkning av hovbenet. Hovslagarens och veterinärens mål med en sådan patient är självklart att minimera detta. I en sund hov är extensor-/sträckmomentet lika stort som flexor-/böjmomentet, men under en påbörjad rotation vid fång är böjmomentet större eftersom djupa böjsenans ”drageffekt” blir större.
Terapeutiskt vill man minska detta, samtidigt som man vill minska trycket på den översta delen av sulan. Detta kan göras genom att höja hälen och få hoven att rulla över bättre i tån, en sista utväg är att göra en tenotomi (avskärning) av djupa böjsenan. Vid (symmetrisk) sänkning har sträck- och böj-momenten mindre inflytande, då handlar det mer om själva sulan som är under kompression. Här kan man använda mjuka sulor och eventuellt gipsa hoven för att immobillisera de nedre lederna.
 

Förklaring av flexor/extensor-inflytandet på hovbenets position.
  
Behandling eller avlivning?
Under slutet av lördagen hölls en paneldiskussion för veterinärerna och hovslagarna – där Hans Castelijns, Sebastian Caure, Simon Curtis, Martin Oosterlinck och Andrew Parks deltog. De hade alla förberett ett ”case” som de hade varit med om och visade alla, för att få deras input och diskutera vad de hade kunnat göra annorlunda.
Andrew hade med sig ett fall av fång som var väldigt allvarligt, röntgenbilder visade på kraftig rotation på båda frambenen och efter en tid anade man även att hovbensspetsen skulle komma ut genom sulan. Det frågades i publiken vilka som hade valt att gå vidare med detta fall och vilka som hade valt avlivning, majoriteten valde det sistnämnda.
  
Ett mirakelfall – fånghästen blev bra
Men det var så klart inte för intet som Andrew hade tagit med sig detta fall. Hästen blev i första hand satt på mjuka sulor med något upphöjd häl, men då responsen var ganska dålig valde han att snabbt gå över på en tenotomi.
Genom denna behandling, kombinerat med sulor under en längre tid, blev hästen långsamt bättre. Och röntgenbilderna som visades till slut trodde man inte var från samma häst! Sulorna var kraftigt uppbyggda, hovbenet var tillbaka på sin rätta position och vanliga bilder visade väldigt fina hovar helt utan tecken på genomgången fång.
Detta var så klart ett mirakelfall och Andrew sa att han antagligen inte kommer att få se något liknande igen. Men hans ”take home messages” från det här var framför allt:

  • Det är viktigt att bedöma och skilja på rotationen och sänkningen. Detta då hans erfarenhet är att rotationsfall kan vara värda att gå vidare med många gånger, även om det ser riktigt illa ut. Terapeutiskt är sänkningarna mycket svårare.
  • Tveka inte för länge med en tenotomi, då detta kan göra stor skillnad. Själv gör Andrew alltid tenotomin på skenbensnivån, så att han kan spara området under kotan för en eventuell andra tenotomi (och inte behöva skära i ärrvävnad).

Ovanstående är bara exempel på sådant som togs upp – allt som allt var det en mycket lärorik kongress med otroligt bra genomgångar av ortopediska fall och nya forskningsresultat!
   
/Angelica Enström


Läs mer:
På veterinärkongress som steward – så funkar det


Läst 71265 ggr





Fler inlägg

JUN
26

Gästblogg: "Hästar är dumma och elaka"



Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hanna Nordin, i Hälsingland, beskriver sig själv som en hästmänniska, inte en människa som har häst. Hon är nivå II-instruktör i Centrerad ridning och driver bloggen Ridning i centrum tillsammans med sina tre kollegor från olika delar av Sverige; Elettra Sonedotter, Hedvig Ahlsten och Madelene Libonius.

Nu tänker jag ta ett steg in i ett område som känns lite läskigt. Dock är detta något som jag känner så starkt och min träning bygger ju också till stor del på det. Här kommer det.
Uttalanden såsom att en häst är dum eller att en häst gör något för att vara elak är något som jag har svårt för att höra. Ska jag vara helt ärlig från hjärtat så tycker jag också att uttryck som dessa är korkade.

Innan jag gör någon upprörd så vill jag bryta ned mina åsikter kring detta lite. Jag tänker ta en häst som stått mig nära som exempel. En individ som varit med om saker som präglade honom att bli skeptisk mot vår sort, människan. Hans syn på världen blev att attackera innan han utforskade. Jag och de runt mig har många gånger fått höra hur elak han är, hur dum han är och så vidare.

Men vi hade en annan syn på individen än de som kom med dessa uttalande. Innan man känner en individ som har dessa reaktioner i olika situationer så behöver vi börja leta och förstå vad som gör att ett beteende finns. Sedan har vi något att jobba utifrån. Vi lär oss hur vi ska presentera olika nya miljöer, nya moment och framför allt hur vi trots individens svårigheter, får ett samspel som gör oss till en enhet istället för två stridande.

Jag menar inte att det alltid är lätt, för jag vet att det finns så många välmenande människor som gör allt för våra fyrbenta älsklingar som är av det slag som tar längre tid att förstå. Några har skador som vi behöver anpassa oss runt. Några har ett sinne som vi behöver hantera.
Några behöver befästa träning på ett vis och andra på ett annat vis.
Alla behöver en god vägledare som är tydlig och trevlig.

Här spelar allt runtomkring roll. Maten som vi väljer att ge till vår häst, genre som vi väljer att presentera för vår häst. Skoning eller verkning som vi människor väljer. Omgivning i hagar och stall som vi människor väljer. Allt spelar in och vi har ansvar för allt. Vi är också priviligerade att ha förmågan till dessa val. Vi har så många möjligheter att lära oss om varje del.
I förhållande till detta breda spektra om hur vi kan utveckla oss till goda ryttare och ägare till en häst så tycker jag att ge en kommentar om att en häst är elak eller dum känns så korkat och platt utan substans.

Hästar är individer och vi behöver ta vårt ansvar att se olika individer. Ingen häst är dum eller elak. Om du gör något som inte ger det resultat som du vill så är det dags för oss alla att byta ut meningar som har med hästen att göra till: Hur ska jag göra detta annorlunda.
Vi kan välja mellan att vara en person som har häst eller en hästmänniska.
Om vi är en hästmänniska som älskar hästen så ska vi inte heller rida som om vi var en människa som ogillar hästar.

/Hanna Nordin


Läst 18125 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
24

Gästblogg: "Halta Hexa – två timmar som kändes evighetslånga"



Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Annika Hagstedt har tidigare arbetat som djurvårdare på Distriktsveterinärens mottagning i Gällivare. Den har lagts ner, och nu har djurägare den närmaste mottagningen i Kiruna, tolv mil bort. Detta skrev Annika om i ett tidigare inlägg. Här nedan berättar hon om en händelse där hon fick rycka ut och hjälpa en halt häst.

Den här dagen blev absolut inte som jag tänkt mig... Tisdagen den 19 juni blev jag uppringd av Anna-Karin Nordvall som var på väg ner till Skåne. Hon hade blivit uppringd och fått veta att en svart häst med vitt i ansiktet stod på tre ben i hagen. Hon frågade om jag kunde åka ut och kolla läget. 

Jag kastade mig i bilen och for iväg till Sakajärvi. Anna-Karin förklarade vilken hage Lucifer, en svart häst med vitt i ansiktet, gick i. Väl framme möttes jag av tre glada hästar i den hagen, alla gick på sina fyra ben. Puh tänkte jag, falskt larm. Jag ringer igen och frågar om det finns någon annan häst med vitt i ansiktet kvar på gården och jo, Hexa gick i en hage längre ner. Där hade jag tyvärr inte samma tur utan där hoppade verkligen en häst fram på tre ben.

Efter att ha kollat igenom henne och inte direkt sett att benet var av så ringde jag Anna-Karin igen och berättade att det enda jag kunde märka var att vänster framknä (carpus) var svullet, inga sår eller märken fanns, så det verkade inte vara en sparkskada i alla fall. Hela höger bogmuskulatur darrade och skakade, säkert av ansträngningen över den extra vikt som det benet nu fick bära. Anna-Karin ringde veterinär och förklarade läget. Nu har ju Distriktsveterinärerna i Gällivare stängt och närmaste veterinär som behandlar häst är Kiruna, cirka tio mil norr om Gällivare.

De ville att vi skulle få in hästen på stall och tempa. Jag fick hjälp av killen som upptäckte hästen samt hans allergiska flickvän. Sagt och gjort, vi försökte flytta henne uppåt genom den stora hagen. Tyvärr betydde det att hon skulle behöva gå genom väldigt blöt och ojämn mark och för att inte tvinga henne så fick vi de andra hästarna att gå upp mot grinden, men hon ville inte följa med. Jag sprang upp till stallet och hämtade en termometer och hon hade bara 38,2 grader vilket var väldigt skönt att se. Hon åt gräs och var väldigt pigg i ögonen och nyfiken på oss tre obekanta som rörde sig i hagen. Veterinären skulle ringa upp mig när det började bli tid att åka ner mot Gällivare och när han ringde dubbelkollade jag om det var okej att lägga ett kylande bandage på knät med kallvatten och bomull, det var okej.

Jag lämnade hjälpredorna i hagen och gav mig på jakt efter material, hittade ingen vetrap men några lindor från försvaret. 
Dränkte bomullen i iskallt vatten och joggade tillbaka till hagen och trots en mycket nyfiken och hjälpsam (hm... hm...) häst fick jag till slut lindan på plats. När den väl var på plats så lockade den till sig de andra hästarnas uppmärksamhet. Det var som den allergiska flickvännen sa: "De är ju som dagisbarn som sett något nytt".
Det blev ett himla väntande för att lindan skulle få sitta kvar. Hjälpredorna var tvungna att ge sig av och jag och hästarna blev ensamma. De andra hästarna kom på att de ville gå upp mot grinden och med stöttning av mig började även Hexa ta sig uppåt. "Jippi", tänkte jag och mödosamt hoppade hon fram, jag gick före och försökte släta ut märken så gott det gick.

Sakta men säkert tog vi oss uppåt. Väl uppe började åskan mullra. Jag är väldigt åskrädd och minnena, när jag för många år sedan stått i en hage på andra sidan E10:an i åskan med kompisens häst som fått benet avsparkat, dök upp. 
Jag rusade upp på gården och körde ner bilen just utanför hagen så att jag kunde hoppa in i den om det blev fördjävligt. När jag kom ner igen hade givetvis Hexa lyckats slita bort kylbandaget, men det satt på drygt en och en halv timme tror jag. Plötsligt började hon hoppa iväg neråt i hagen igen så det var bara för mig att snabbt ta mig ur bilen och hämta henne. Jag hade kontakt med Anna-Karin hela tiden och det fanns en annan hage bredvid som jag kunde sätta Hexa i, problemet var då att få ut henne ur den första hagen och att stänga grinden utan att behöva vända henne. Jag kom på att försvarets förband innehåller två lindor och en var kvar i min ficka. Jag tänkte att det är värt ett försök, jagade bort de andra hästarna, lyckades få ut Hexa och stängde grinden utan att ha ett gäng hästar på rymmen. Hexa hoppade upp mot den lilla hagen ovanför och jag fick in henne där. 

Efter drygt två timmar kom veterinären och kunde undersöka henne. Han trodde som jag att hon hade fått någon vridskada i den blöta delen av hagen och förhoppningsvis blir hon bättre av vila och metacam. Nu kom Anna-Karins hjälpreda och jag hade mycket att göra så jag lämnade platsen.

Tanken jag bär med mig av dagen, och hjärtknipet jag får när jag ser på filmen hur Hexa hoppar på tre ben, är hur jag hade fixat det om det var min egen häst? Jag får alltid ett annat rationellt tänkande när det gäller någon annans djur, men hade det varit min häst som jag hittat så i hagen så lovar jag att de dryga två timmarnas väntan, som nu kändes evighetslånga, hade verkligen känns helveteslånga och en isande hand kramar mitt hjärta för jag vet att just så ser det ut hos oss nu med veterinär på så långt avstånd...

Torsdagen den 21 juni åkte jag förbi och tittade på Hexa när jag var på väg till min syster i Kalix. Jag blev så fruktansvärt glad när jag möttes av en häst som nu går på alla fyra benen. Utan röntgen kunde man ju inte utesluta fraktur eller fissur men veterinären valde att behandla henne med metacam och att ställa henne i sjukhage för att se om det gav något resultat. Det gjorde det verkligen! Vi har 25 mil enkel väg till närmsta klinik som har röntgen, så det är inte bara att "kasta in i transporten och åka". Nu verkar det i alla fall som om denna historia fick ett lyckligt slut och det värmde gott i hjärtat att se henne gå på alla fyra benen igen.

/Annika Hagstedt

Inlägget ovan har Annika även publicerat på sin blogg, tillsammans med filmer på Hexa.


Läst 23262 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
12

Gästblogg: "På hästryggen kände jag mig fri från alla normer och gränser"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
15-åriga Rim Al-Attar besökte stallet av en slump för två år sedan. Nu rider hon flera gånger i veckan och siktar på att tävla högre klasser i framtiden. Ridningen har gett henne bättre självförtroende, även om både tidigare skolkamrater och äldre i stallet har ifrågasatt att hon som muslimsk tjej rider. I denna text berättar hon med egna ord vad ridningen betyder för henne. Läs även Hippsons intervju med Rim.

   
Det kan vara lätt
att gissa om en person har blivit hjärtekrossad eller inte. Med mig var det annorlunda, jag var för bra på att låtsas att allting var okej trots att det inte var det. Jag tyckte om en sport som tydligen inte passade mig, enligt eleverna i skolan.
Ni kanske undrar vilken sport jag skriver om, jag skriver om ridningen. Innan jag började rida och komma i kontakt med hästar kunde jag inte riktigt förstå hur en häst skulle kunna bota alla dina öppna sår i hjärtat. Jag förstod inte att ridningen kunde fungera som terapi. Men en söndag befann sig min familj i ett stall i Malmö för första gången, helt spontant. Stallets personal tog emot oss på ett mycket vänligt sätt.
  
Man kan säga att ett litet ljus tändes i min mörka själ just i den stunden då jag fick ögonkontakt med en av hästarna i stallet. Hästen hade stora fina fläckar med mina favoritfärger, svart och vitt. Jag gick fram sakta eftersom jag var jätterädd. Hästen med namnet A Wish accepterade mig och började slappna av vid min sida. Jag kände mig som hemma, trots att jag aldrig hade träffat hästen förut. På väg hem var hästen inborrad i hjärnan på mig. Det var just så jag började rida. Tankarna på den där fläckiga hästen släppte aldrig, jag ville träffa henne.
   
Till varje ljus sida så finns det en mörk sida må jag säga. Att jag red påverkade mitt umgänge i skolan. “Rim går det ens att rida med den där saken på ditt huvud?”, blev jag tillfrågad en dag. Jag har faktiskt rätt att säga att allting svartnade till just i den stunden. “Du kommer inte ens kunna utvecklas i ridningen, du är redan för dålig och folk tycker det är helt konstigt att du har slöjan på dig när du rider”, fick jag höra en annan dag av en gammal bästa vän i skolan.
  
Situationen började under slutet av femte klass. Jag kunde komma hem med tårar brännande bakom ögonlocken. Fanns det någon som skulle vara där för mig så var det mina föräldrar, vilket jag är jättetacksam över eftersom vissa föräldrar knappt har något gemensamt med sina barn. Mina föräldrar har stöttat mig sedan jag började rida, de har alltid förstått att ridningen kommer att funka som terapi för mig.
 
Som liten fick jag lära mig att världen är rätt så orättvis, det gäller att bara kämpa på och att aldrig ge upp. Ridningen har lärt mig att aldrig släppa taget om vad jag älskar, oavsett hur svår en situation verkar vara. Under de 15 år som jag har levt så känns det ändå som att man kan ändra på hur andra ser mig som en slöjbärande ryttare. Med det menar jag att jag kan få blickar, hatkommentarer och dessutom bli kränkt av andra för att jag bär slöja. Jag skulle inte ha haft slöjan om jag inte hade varit nöjd med det själv. Slöjan är en stor del av mig som jag har levt med, därför är det precis som att kränka en kroppsdel.
 
Sedan ska vi inte ta upp det med normen över hur man ska se ut egentligen enligt andra, det får mig att vilja gräva ner huvudet i sanden. Enligt min kultur framhävs ridningen som något för män, då hanteringen av hästar anses vara manligt. Som jag nämnde innan så avskyr jag normen, därför var det ett perfekt tillfälle för mig och bryta normen som påverkat unga tjejer. Jag hade aldrig sett en kvinna som bär slöja hålla på med ridsport förut.
 
Många som tillhör min kultur hade bestämda åsikter kring ridning. Det var mest frågor som “eller hur kommer du tröttna efter ett år?”. Men något de inte visste om mig är att träningen funkade som terapi för mig. På hästryggen kunde jag rensa tankarna, vara mig själv och sist men inte minst kunde jag känna mig fri från alla dessa normer och gränser som vi människor sätter för varandra. Mitt mål inom sporten är att kunna tävla och nå höga klasser. I framtiden ser jag mig själv med egna välutbildade hästar och jag hoppas att min röst kommer att få höras en dag.

/Rim


Läst 29201 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv