Det där med kommunikation är ett svårt kapitel när det gäller människor och än svårare kan det kännas när kommunikationen ska ske med en häst. Det finns de som säger sig kunna »tala« med hästar, jag menar att den som är uppmärksam och vidsynt i alla fall kan »höra« vad hästarna försöker uttrycka.

När det krånglar till sig i ridningen och inget fungerar som det är tänkt kan det heta att hästen är: tittig, spooky, spänd, seg, arbetsovillig, trögfattad, är tjafsig i munnen eller trotsig. Ibland har jag hört uttryck som »har attityd« eller till och med »är dum i huvudet«. Ja, vem tror att en häst är intelligent? 
I min värld finns det alltid en förklaring om hästen får ett avvikande beteende, det kan vara dålig ridning eller så beror det på att hästen har ont. Jag hävdar att hästar med sin begränsade hjärnkapacitet inte alltid vet VAR den har ont. Ett avvikande udda beteende som skulle kunna kallas dumhet eller dåligt temperament, är ofta förknippat med smärta eller allmänt obehag. Vem gillar träns, sadel, ridning eller ryttare när hela situationen gör ont? Om smärtan sedan sitter i mun, kropp eller ben spelar ingen roll. Hästen försöker tala om något för oss, behöver påkalla uppmärksamhet, den är inte en ond varelse.
Om jag tittar i min backspegel - det är rätt så långt till där jag började samla erfarenheter - kommer jag fram till att jag aldrig har träffat en »dum« häst. Det har funnits ögonblick då jag i stridens hetta varit övertygad om att hästen som jag har arbetat med har varit både korkad, obegåvad och illvillig men det har alltid visat sig att så inte har varit fallet.
En av de värsta känslor jag vet är att inför hästen känna behovet av att be om förlåtelse för att jag agerat dumt. Den där avskyvärda, gnagande känslan av illamående efter jag har avslutat ett dåligt pass. Sanningens minut uppenbarar sig alltid och det är absolut inte roligt att stå med dumstruten på, det är ju JAG som kan tänka.

Hur krångligt det än har varit så har det alltid visat sig att de där »bråkiga« hästarna haft ont någonstans. Bara för att den inte haltar tydligt på något ben betyder det inte att hästen är frisk.

Bästa exemplet jag har är hästen med sadelgjordstvång. Det försvann när ett tandproblem upptäcktes och åtgärdades.

Det kan vara svårt att hitta källan till problemet men det viktigaste är att inte skuldbelägga hästen för att den inte gör som vi vill. Tar det tid att felsöka gäller det att arbeta hästen med alla sensorer påkopplade. Behöver hästen hållas i ridning, gör det, men det är inte hästen som ska bevisa något. Det är vi som ska inse, förstå och lösa eventuella problem.

Om jag, för att undvika att generalisera, säger att det stora flertalet av hästar ska vara enkla att rida i skritt, trav och galopp så är det min sanning. Jag anser inte att det ska behövas en specialmanual, block och talja (läs hjälptyglar) eller fysik som en hulk för att rida vanlig grundridning på en normalskapt, utbildad och frisk häst.
Jag anser också att det med rätt anpassad träning är fullt möjligt att få en skadad häst tillbaka på banan. Men jag invänder absolut emot tanken att hålla på att pressa en häst till »arbete« bara för att vi inte kan hitta vad som stör den, det finns bättre vägar att gå.
Hästen har inte valt att delta i våra aktiviteter och har därför ingen skuld i det som sker. Den har ingen aning om varför den är där den är och har inga förutfattade meningar om vad den förväntas göra. Det blir med andra ord så bra som vi tillsammans gör det och alltihop bygger på att hästen är frisk och att vi som ryttare tar vårt ansvar.

/Kajsa

Fotnot. Kajsa Boströms första inlägg som Husbloggare på Hippson.se har även publicerats i tidningen Hippson nummer 1 2016, läs mer och beställ det senaste numret här.

Läs mer om Kajsa här.