Kajsa Boström
JUL
30

Semestertankar...

Slösurfar på nätet så här i semestertider och hittar  ett och annat intressant bland häst- och ryttarsidor. Bland annat kan jag i bloggen The Horse World of Carro läsa att en dansk dressyrryttare har storhandlat och lagt rabarberna på en hel hög av de bästa dressyrhästarna i Europa.

Är man lagd åt det ogina och avundsjuka hållet kan man tänka: "Ska hon ha alla?" Eller så kan man tänka att hon kan ju bara rida en i taget så det kanske blir plats för fler ryttare med andra hästar?! En övning i positivt tänkande...

Läser på en annan sida att Kristian v Krusenstierna nu kör ut sitt fibersandunderlag och lägger in sand/klenflis i sina ridhus. Han menar att han sett ett tydligt ökat antal skadade hästar under åren med fibersand. Med sina 60 hästar som studiematerial kan han se hur saker och ting påverkar. Jag blev lycklig när jag läste detta för jag är en stor fan av sand/klenflis. 

Ridbaneunderlag är företeelse under ständig förvandling. Vi hittar på "nyheter" och kanske är det så att vi inte alltid hittar på så att underlaget blir bättre, bara annorlunda? Jag läste för några år sen en artikel från Holland där man uttryckte samma sak som Kristian nu påpekar, fibersanden är bra tävlingsunderlag men inget för vardagsridning.

Var och en blir salig på sin tro eller ännu hellre på sin kunskap, förhoppningsvis med hästarnas bästa för ögonen.

För övrigt har inte alla semester och unghäst femtioelva har fått sadel, träns och ryttare på sig. Allt löper på i lugn och ro, inget att hetsa upp sig över säger Aison H f -14 e. Hector.

Jag har tittat på 8000 filmer med saluhästar och förundras över hur få hästar det är som byter galopp. Korrekt och på hjälpen alltså...

Men, om vi har tur nu så har två av alla hästsökande elever hittat sina guldkorn efter långt vaskande.

Hästförsäljning är inte mitt område men jag önskar att fler säljare skulle lägga in filmer i annonserna. Filmer där hästen får visa annat än värsta traven längs en vägg för det säger väldigt lite om kvalitén på hästen.

För övrigt har jag lite på håll följt den något förvirrande debatten om Ridsportförbundet i allmänhet och dess värdegrunder och lagledare i synnerhet.

Jag hoppas att det kommer finnas många hugade sökanden till ledarjobben i de olika grenarna även i framtiden. Folk med tydligt ledarskap och skinn på näsan så de orkar stå emot och fortsätta jobba när det stormar i tyckarleden.

Jag fortsätter i mitt semestertempo, endast avbrutet för en och annan roadtrip för att kolla på saluhästar...


Läst 38979 ggr Kommentarer Kommentera

JUL
21

Svart eller vitt, eller gråzon?

I min värld är ridning är ingen exakt vetenskap och det kan säkert de flesta skriva under på. Tolkningarna av det korrekta utförandet är fler än vad som ibland kan tyckas önskvärt, men så länge hästarna inte far illa må det vara hänt.

Jag tyckte att ridvärlden blev en riktigt bra plats för alla när "Blodsregeln", 0-tolerans, infördes. Enkel att förhålla sig till och bortom luddiga tolkningar. Har blodvite uppstått ska hästen inte vara på en tävlingsbana, oavsett hur skadan uppstått. Det grymtades säkert över detta, men en regel är en regel.

Nu visar det sig att den regeln fäller ryttare på toppnivå och vips är regeln förhandlingsbar? Någon stewart ska ta ansvaret för vilken häst som anses liiite skadad... Läs artikeln och fundera över vad du tycker. Min åsikt är att ett uppluckrande av blodsregeln är vansinne.

FEI föreslår mildrad blodsregel

Något annat jag funderar över i största allmänhet är tolkningen av när en häst är, eller visar det som beskrivs i vårt TR:

"3:2 DRESSYRENS GRUNDPRINCIPER

Moment 230 Dressyrens mål

Dressyrens mål är att utveckla hästen till en atletisk individ genom harmonisk utbildning. Resultat blir en lugn, mjuk, lösgjord och smidig häst. Den blir också förtroendefull, uppmärksam och villig så att perfekt samförstånd med ryttaren kan uppnås...... 

Kadensen ska bibehållas i alla de olika trav- och galopprörelserna och i alla variationer av dessa gångarter. Regelbundenhet i gångarterna är det allra viktigaste i dressyrridningen"               

Att ryttare i världseliten ständigt plockar fram nya hästar är en förutsättning för att de ska kunna konkurrera. Det går idag snabbt, eller det är fler och fler yngre hästar som startar i de svåraste klasserna. Häst, 9 år och världsartist är inte längre något uppseendeväckande.

Den här filmen hamnade i min inbox härom dagen och jag har tittat fler gånger. Läcker och mycket begåvad häst men är uppvisningen verkligen värd över 82%, det är värt att fundera över. Är det så här dressyr ska se ut när procenten är i närheten av medaljplats även i ett internationellt mästerskap?

July 17, 2017 82,500% Grand Prix Freestyle win for Glock´s Zonik and Edward Gal

Det är många funderingar som rinner genom mitt huvud. Nu gungar jag lite rofyllt in mig i semestertempo ett tag, jag tänker bra när jag vilar.


Läst 42035 ggr Kommentarer Kommentera

JUL
13

Sporrande läsning?!

Att sporra någon, betyder att uppmuntra eller inspirera. Det är ett positivt laddat ord som visar engagemang.

Att sporra en häst kan betyda det motsatta.

Användandet av sporrar är ofta ett ämne för diskussioner och att rida korrekt med sporrar tycker jag är en  viktig del i ryttarens utbildning. De är inte menade som något plågoverktyg.

Det finns olika ”skolor” inom ridningen när det gäller användande av sporrar. Många ryttare sitter upp på varenda häst med sporrarna på och andra väljer när de vill rida med sporrar och gör det aldrig på unga eller heta hästar.

Ingen ”behöver” tävla med sporrar längre, i Sverige. Det är borttaget som obligatorisk utrustning i dressyr-TR.

Förr var dressyr oftast = långa sporrar. De korta kallades ”ponnysporrar” och gjorde sig icke besvär på ryttare som red stor häst. På något sätt var det så att hästarna skulle lära sig att lyda eller tåla de långa sporrarna, annars var de inga riktiga dressyrhästar. Istället för långa kunde man ha lite grövre doningar, med eller utan trissa. De s.k Schultheis-sporrarna var mycket populära på 80- och 90-talet.

Lycklig var den som kände någon som kunde putsa dem med smärgelduk. De ärgade nämligen och var inte blanka särskilt länge.

Sporrar har på ett vis alltid haft ett uns av högtidlighet över sig. Under riddartiden var silversporrar något de adliga ynglingarna, de s. k väpnarna bar innan de blev dubbade till Riddare och fick på sig guldsporrarna.

I modern tid har det där liksom hängt kvar, Ju högre upp i klasserna, desto längre sporrar, lite hemlig mystik. En riktigt högljudd och barsk tysk tränare gav mig en gång order att skaffa ett par ”riktiga” sporrar. Andlös av viktighet flängde jag iväg till vår one-and–only-ridsportaffär i Göteborg, nämligen Haglunds Sadelmakeri och röt: ”Hit med ett par riktiga sporrar! Schnell!”

Ja, riktigt så sa jag inte men fram kom en liten låda gjord i trä, som inuti var klädd med mörkblå sammet. Vilande i denna sammet låg ett par sporrar i stål. Låååånga sporrar med små, sylvassa trissor och på den lilla trälådans utsida var ordet ”Stûbben” inbränt… Lite mystiskt…

Jag minns inte om sporrarna föll den allsmäktige tysken i smaken, men jag tror aldrig jag red med dem igen vad jag kan komma ihåg. Hästen kändes förfärlig, det var som att sitta på en ballong som blåstes upp varje gång han kände sporren och jag kände mig mest som Lucky Luke...

Jag har en tämligen restriktiv hållning till användandet av sporrar. Jag vill gärna ställa frågan ”Varför” och få ett väldigt bra svar på det innan jag kan se någon anledning till att ryttarna hänger på sporrarna.

Ja varför, det är en bra fråga. Varför kom jag in på det här med sporrar? Jo, jag fick en fråga skickad till mig idag. Frågeställaren är en ung ryttare som sitter och noterar alla detaljer från sina platser på Falsterbos hopp- och dressyrläktare.

”Varför har dressyrryttarna så långa sporrar? Peder (Fredricson, min anm.) har ju bara små ponnysporrar och hans häst ska ju springa mycket snabbare?”

Jag funderar fortfarande över hur jag ska kunna ge ett bra svar på den frågan, dagens dressyrklasser reds på 5- , 6- och 7-åriga hästar.

Imorgon kör jag i sporrsträck till Falsterbo Horse Show för att själv kolla in sporrarnas design!


Läst 50673 ggr Kommentarer Kommentera

JUL
11

Det krävs en multitalang!

Hästskötaryrkets vara eller icke vara har stötts och blötts i medierna det senaste. Jag har ett livs distans till frågan för jag började mitt yrkesverksamma hästliv med att vara hästskötare. Jag har verkligen hunnit reflektera över för- och nackdelar.

Hästskötare var det alternativet som fanns om du ville jobba med hästar och jag kan inte säga att jag led någon nöd. Jag kom att tänka på detta häromdagen när jag stod och strök kläder. Det var nämligen under min hästskötartid jag fick klart för mig hur mycket stryktvätt det fanns i en familj. Mangla lakan och stryka kläder, var en liten del av mina uppgifter.

Min familj, alltså den jag arbetade hos, bestod av två vuxna och två barn. Hundar, hönor, ett antal hästar samt en get. (Hon hette Kajsa).

Det var en liten gård, självförsörjande på hö och frun i huset var en kreativ kvinna som startade och drev en uppsjö av verksamheter. Alltså skulle jag förutom sysslor i hem och stall, emellanåt sköta en mindre ridsportaffär samt hjälpa till i det som kvinnan finansierade hela hästverksamheten med. Hon sydde vojlockar, schabrak, transportskydd och täcken.

Det var ingen lite business, hon levererade sina varor över hela Sverige. Så att vara häst och barnflicka var ett yrke som krävde en multitalang! Jag fick vara med överallt och hela tiden , i fest och i vardag. Jag fick till och med en "egen" häst att tävla, för en riktigt egen häst hade jag aldrig haft råd att skaffa.

Om jag bortser från den obetydliga ersättningen i reda pengar fick jag med mig väldigt mycket från det där året.

Jag lärde mig att laga mat, det finns fortfarande en rätt i min vardagsmeny jag kallar för Gullans gryta. Städa, tvätta fönster (100.000 rutor i spröjsade fönster), stryka samt hålla efter trädgården. Jag skulle sköta stallet och hjälpa barnen med deras ponnyer och läxor. Jag red mycket för mannen hade ett annat jobb på dagtid. Jag skulle stå  affären, handla, harva ridbanan och vara med och köra hö. Jo, det var där jag lärde mig att köra traktor.

Jag fick lära mig att hålla iordning en tävlingsryttares sadelkammare, vara groom på tävling eller åka med och tävla någon häst själv. Åkte familjen på semester, fick jag sköta gården själv under tiden.

"Det är inte kärnfysik att vara hästskötare" uttryckte "Ponnymamman" i en tråd på fb härom veckan. Det är tur att kärnfysikerna sköter sitt och hästskötarna sitt tycker jag, båda behövs. Men om någon tror att mockningen är huvudsysslan för en hästskötare så tror jag personen är långt ifrån de flestas verklighet.. Jag mockade mycket mer när jag jobbade på ridskola än vad jag gjorde som hästskötare.

Men att jag skulle lära mig laga mat, stryka, inventera en affär, sy hästutrustning på maskin och rida fin hoppning, utöver hästskötsel, hus- och hästhållning det hade jag inte med i beräkningen. Tack Gullan och Janne för det!

Att jobba och tjäna sina egna pengar till det man vill göra kan aldrig vara mer fel. Steker du hamburgare, bär ut tidningar eller vad som kan vara aktuella jobb för ungdomar är det precis lika bra som att jobba i ett stall. 

Personligen tror jag att det handlar om att lära för livet, det krävs mycket egen kraft för att komma nära sina drömmar. Hästskötarjobbet kan för många ge det första steget på ett härligt liv med hästar i centrum.

Alla är vi barn i början och hästlivet kan vara lite ansträngande...


Läst 40484 ggr Kommentarer Kommentera

JUL
04

I hopp och galopp, en visit i en annan gren.

I kapitlet ärvda sanningar(det som "någon" har sagt, fast ingen minns vem eller när) i ridundervisningen finns det en som handlar om att klämma med skänkeln. Nu pratar jag faktiskt företrädesvis om hoppning, alltså grundutbildning av en hoppryttare.

Jag är inte utbildad hopptränare utan ridlärare och dressyrtränare. Jag har däremot ridit mycket hoppning och även tränat för namnkunniga tränare. Ingen försökte få mig att klämma med skänkeln, tvärtom... Hoppningen på Strömsholm var enligt skolboken, förutom handställning som jag skrivit om i tidigare inlägg. "Att lära sig rätt från början"

Den lodräta sitsen är grunden för alla typer av sits. Det är den vi ska lära ALLA ryttare, oavsett vad tanken är att ryttaren ska ägna sig åt fortsättningsvis. De som inte lärt sig från början gör klokt i att backa och ta sig tid att lära om. De som inte förstår vikten av en korrekt sits kommer med stor sannolikhet förr eller senare att köra fast i sin ridning.

Detta är min bestämda åsikt, "lär dig gå innan du försöker springa". Den lätta sitsen och inverkan när du använder den kommer ur den lodräta sitsen. Det handlar inte om att det SKA se ut på ett visst vis bara-för-att, det handlar om att ge dig en möjlighet att kunna inverka på hästen på ett sätt den kan förstå.

Klämma med skänkeln är aldrig rätt och jag begriper inte var det kommer ifrån. Att driva hästen framåt för skänkeln är långt ifrån detsamma som att klämma.

Om hästen av någon anledning inte bjuder framåt eller vid något ögonblick tappar bjudningen är det inte bra lösning att sätt igång att klämma den på magen! Möjligen kan du för stunden ta hästen med överraskning men på lång sikt är det meningslöst.

"Hålla om..." det är något positivt, i alla avseenden. Att klämma om/åt, när det gäller skänkeln, är däremot bara tröttsamt. Ryttarbenen blir stela och får mjölksyra, hästen blir spänd och står emot. Vad har jag då vunnit?!

60 kg ryttare som försöker klämma 600 kg häst över hinder, vad är oddset på det?

Nu kanske någon undrar varför jag är inne på hoppningens område och tycker. Jo, för att jag har en hel del hoppekipage i träning och det är både roligt och tankeväckande.  Det har visat sig, nästan undantagsvis, att det som stannar upp utvecklingen eller krånglar i hoppningen kommer ur problem i grundridningen. Inte sällan för att ryttarna lever med en inlärd övertro på benstyrka...


Foto: Tomas Holcbecher

Henrik v Eckerman, i en härlig stilstudie, har säkert små egenheter i sin ridning. En sak är jag 100% säker på, han har inte kommit till världstoppen för att han sitter och klämmer med skänkeln...

Jag upprepar det som blivit mitt motto: "Du ska vara trött i huvudet när du sitter av, inte i armar och ben."

                            Sluta kläm och ha det gott i sadeln och solen. 


Läst 45354 ggr Kommentarer Kommentera



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv



Galleriet på Hippson Market

Husbloggare

Alvin retades – vill inspirera andra killar att börja rida

Gästbloggen

Mitt åttonde Golega

Portugal-bloggen

Tisdag!

Therese

Till Husbloggarna