Galopp ...       

                    

                                                            Foto: T Thörnell

Jag brukar säga att få galoppera över en äng, att känna fartvinden tåra ögonen, det är då jag kommer ihåg varför jag älskar hästar och ridning. Att känna hur hästen och jag tillsammans tar oss fram med kontrollerad kraft och samspel.

Det där är drömmen, galopp kan också ställa till det för många ryttare. Tänk nybörjarna! Säger ridläraren "Galopp!" darrar nog både en och annan i sadeln och undrar hur det ska sluta. Själv var jag ingen modig ryttare i början, jag ville gärna ha de snällaste ponnyerna. Galopp var inget jag hade behov av, helst av allt var jag i stallet och ryktade.

Hästen är fantastiskt bra på att galoppera, i allafall de flesta hästar. När vi klättrar upp i sadeln och ska börja bestämma, då kan det bli problem.

Galoppens naturliga tretakt är den vi behöver förvalta. Fotflyttningen yttre bak, samtidig inre bak/yttre fram, inre fram och sen det mytomspunna svävmomentet. Tadaa!

Nu är ibland verklighetens galopp inte riktigt där i tretaktens guldrytm och vad har hänt då?

Är hästen frisk, vilket alltid är det första att fundera över, beror rytmrubbning i galopp på felaktig ridning. Det finns undantag, till exempel om hästen är travare. De har sällan galoppen kvar som naturlig gångart. 

Fyrtaktsgalopp är aldrig hästens påfund utan något hästen får ta till då vi sätter den i en balansmässigt omöjlig situation. Svävmomentet i galoppen försvinner för hästen upplever att den har dålig balans och behöver ha sina ben i marken. (Litet undantag är fyrsprångsgalopp, den som galopphästar använder.)

Islandshästar har fler gångarter än den vanliga hästen. En fyrgångare har tölt som tillägg och en femgångare har också pass på sin repertoar. Galopp är nog den gångart de använder minst.

Jag har till och från under åren jobbat lite med islandsekipage. Det är en utmaning för mig som tränare och väldigt intressant. Just galopp blir ofta en stötesten, för många islandshästar kan inte galoppera i normal fart. Det är oftast full fart, i affekt ...

Eftersom jag är nyfiken har jag försökt sätta mig in i tänket hur islandshästar tränas och tävlas. Jag har läst den litteratur som används vid utbildningar och snokat lite överallt. När jag lyssnade på en podd, Nattfari hörde jag för första gången uttrycket "galoppångest". 

Galoppångest är alltså något hästen drabbas av, inte ryttaren som man skulle kunna tro. Det låter dramatiskt men är inte så farligt och går att rätta till om man tar sig tid och en allvarlig funderare på hur man tränar sin häst. 

Hög fart löser sällan eller aldrig problem. Högt tempo i galopp är långa språng, kort tempo är korta språng. Rytmen ska vara samma, tretakten får aldrig gå förlorad. Hästen behöver tid för att korta och länga sprången med bibehållet svävmoment och den behöver använda sin hals att balansera med. Ryttaren ska som alltid vara en tillgång för hästen, aldrig en belastning på ryggen.

Just nu har jag tre islandsekipage bland mina ryttare. Två som tävlar, på olika nivåer och en hobbyryttare. Ingen av de hästarna har kunnat galoppera med bärighet och svänga i balans. Hos en av hästarna har vi nu lyckats bryta "galoppångesten", eller snarare lärt hästen att bära ryttaren i ett balanserat tempo. Häromdagen kunde den hyggligt lugnt fatta galopp och bär sin ryttare med godkänd lugn tretaktgalopp, rakt ut och igenom två hörn. 

Hästen grundläggande utbildning, oavsett ras eller i vilken ålder utbildningen startar går ut på att hästen i samtliga gångarter ska förstå och acceptera utrustningen, vikten på ryggen och ryttarens inverkan. Den ska kunna arbeta avspänt och med god lösgjordhet, oavsett ras eller gren.

Det går inte alltid enligt handboken och vissa hästar kan sätta den skickligaste utbildaren på prov men då får vi tänka ett varv till och inte göra hästen till problemet!

                                       Hopp i galopp!  // Kajsa

"Hjälp, hästen passar i skritten!"

Ve och fasa, lite skämmigt och hopplöst läge ...  Eller?

Skritt är nog den av hästens gångarter som det finns flest olika teorier om hur den ska behandlas. Förr sa de kloka att skritten inte skulle ridas(arbetas)alls för då förstörde man den. En inte så genomtänkt teori kanske.

Läser jag i Ridhandboken 1, den nya omarbetade utgåvan:

"Skritt är en gående, fyrtaktig rörelse" osv. Lite längre ner i samma stycke står:

"Förutom en ren fyrtakt är det ett grundkriterium för samtliga skrittempon det avslappnade gåendet (rörelsen genom kroppen - huvudet gör nickande rörelser framåt - nedåt). Samtidigt ska emellertid energin behållas."

Plättlätt!?

Skritt är precis samma som de andra gångarterna, olika lätt hos olika individer men ofta underskattad att använda. Jag har funderat i flera dagar på vad det är som händer i hästkroppen när den bestämmer sig för att gå från fyr- till tvåtakt. Det är väldigt svårt att se eller förstå sig på.

Slängde ut min fundering i ett inlägg på fb men det blev som jag misstänkte inte rätt. De flesta läste in att jag frågade efter varför hästen började passa eller hur jag skulle komma ur det. Fel, jag var mer ute efter vad det är som kuggar ur i hästkroppen och hur det tekniskt går till.

Sen ngt år tillbaka har jag en häst i träning som verkligen är befäst i sin pass. Den har en tämligen lång tävlingskarriär bakom sig där den haft med sig sin pass och det har varit och är frustrerande för ryttarna.

En vanlig anledning till passartad skritt är brist på eftergift och det är nog de flesta medvetna om. Därför blir det lite skämmigt ...  Nu kan det ju finnas fler anledningar och det gäller att vara flexibel i tanken. Leta lösningar som både häst och ryttare kan hantera. 

Idag när tack och lov de flesta kommit på att ridbanan inte behöver frekventeras så fort det ska ridas ökar möjligheterna att hjälpa hästen. Till exempel skritta i lite oländig terräng där hästen behöver se var den sätter fötterna.

Passartad skritt finns på alla nivåer. Vid en tävling jag var på nyligen såg jag hästar med tveksamt ren skritt i alla olika klasser som reds där. Såväl lätt som medelsvår och svår klass.

Passartad skritt är ett problem att jobba med, inte ett problem att generat gömma och hoppas att ingen ser. Att skuldbelägga ryttaren gör ingen skritt bättre och hästens fel är det definitivt inte.

När OS-dressyren reds i Tokyo fanns passen också närvarande. Till exempel Isabell Werths Bella Rose ligger farligt nära tvåtakten i skritten, vem skulle säga att Isabell rider med tveksam eftergift?

Så jag slår ett slag för skrittarbete utomhus, off-road och inte bara på hängande tygel. Eller använda bommar i övningar som inte krånglar till det för hästen.  Det går oftast att hitta lösningar.

Kom ihåg, misstänker du att hästen har fysiska problem då är det bums till veterinärkliniken. Sen kan du öva på igen.

                          Skritta lugnt!  //Kajsa