Kajsa Boström - Jag är upprörd, eller på med dumstruten.
JUN
11

Jag är upprörd, eller på med dumstruten.

Jag brukar säga att om man som ryttare en enda sekund under sin karriär tänker att: "Jag är starkare än hästen!" då är man dum på riktigt. På med dumstruten tills den befängda tanken försvinner ur huvudet och försök sen göra om och gör rätt.

Om man söker efter hjälp med en häst man inte klarar av att hantera och får rådet att försöka rå på den med muskelkraft, då är det inte ryttaren utan den som ger rådet som är dumskallen. Då blir dessutom den stackars ryttaren ofta både förtvivlad och uppgiven och hästen blir den som får lida värst. 

Du behöver inte vara någon Einstein för att räkna ut att en häst är starkare än en människa. Intellektuellt står vi oändligt högt över dem och förslagsvis är det väl den "styrkan" vi ska använda för att utbilda dem till att bli positiva, trygga, ridbara och presterande individer.

Jag pratar om gramantyglar, rakkniven i handen på apan. (Liknelsen med rakkniven och apan är inte min, den myntade Kapten Karl-Åke Hultberg tror jag)

Gramantygeln är den uppfinningen i hästens utrustning som jag tycker allra sämst om, bland hjälptyglar alltså. Det finns konstiga bett, nosgrimmor och andra mojänger som jag tycker lika illa om...

Jag träffade häromdagen en förtvivlad ryttare med en fullständigt förvirrad häst. Hästen var 5 år, stor och välväxt och den hade överhuvudtaget inte fattat det där med ridning och ryttarens hjälper. Den startade att springa när ryttaren försökte ta sig upp i sadeln och sen ökade den, det fanns mycket liten möjlighet att påverka farten och riktning om den inte styrdes rakt in i väggen.

Hästen hade sår i mungiporna, ryttaren var gråtfärdig och hade värk i armar och axlar. Fullständigt kaos alltså.

Det var i detta läget hon hade fått instruktionen (ordern) att använda gramantygel för att kunna få någon ordning på hästen. För den skulle kunna komma igenom övningarna på hoppträningen...

Det är långtifrån självklart att lyckas med att rida in och utbilda unghästar. Det, precis som allt annat i ridsporten blir enklare att klara av i takt med att erfarenhet och kunskap ökar. Framförallt är ingen häst den andre lik och därför behöver hästens utbildning individanpassas. Grundarbetet är viktigt och ska göras noggrant.

Där har vi tränare ett stort ansvar, att se till att hästarna har den utbildning som krävs för att ryttarna ska klara de övningar vi ger dem. Anpassa övningarna efter hästarnas förmåga och inte tvinga en häst till underkastelse. För det är INTE utbildning.

Det är en stor skillnad på att utbilda hästar och att utbilda ryttare. Har båda eller den ena stora brister behöver ryttaren hjälp och utbildning, inte lära sig lösa problem genom att försöka använda fysisk kraft. Att bestraffa en häst för att den inte förstår är samma sak som de gjorde med barnen i skolan förr. De som stakade sig eller svarade fel fick pisk med linjalen över fingrarna. Vem tror att det var framgångsrikt?

Det finns olika åsikter om användandet av gramantygeln. Jag vet att många som t ex sysslar med unghästutbildning använder den till alla hästar. Här är ett exempel: "Jag rider alla hästar på graman"

För min del spelar det ingen roll hur många eller vem som använder gramanen, jag gillar den ändå inte. Jag kan framförallt inte se att en häst som inte är hanterbar men ska hoppa(?) skulle vara "hjälpt" av att man sätter på en graman.

"Det måste finnas ett system i dressyrutbildningen, oavsett om hästen senare ska bli dressyrhäst, hopphäst, terränghäst eller fritidshäst.....    Efter inridningen bör man först och främst fästa vikt vid hästens taktmässighet och lösgjordhet. Hästen bör gå i balans i de tre grundgångarterna, i lugnt tempo och med lätt stöd."   ur Ridhandboken 1, kapitlet om grundutbildning

Vid korrigeringsridning, vilket ibland är av nöden tvunget, kan en gramantygel rätt använd av en kunnig person under en begränsad tid, göra skillnad och till och med rädda livet på en ryttare. Men det är en helt annan sak och inget för den vanlige ryttaren.

Jag har jobbat med hästar och ridning i över 40 år, ridit hoppning, terränghoppning, dressyr, ridit in unghästar och jag har använt gramantygel färre gånger än jag kan räkna på händernas fingrar. Aldrig och det är helt ärlig, aldrig har den gjort någon nytta.

Nu önskar jag bara att det löser sig för den förtvivlade ryttaren med sin förvirrade häst, med gramantygeln på en krok i sadelkammaren.

 

taggar


liknande webbartiklar


Läst 82941 ggr





Fler inlägg

MAJ
13

Det gäller att komma ihåg viktiga saker

Mitt minne är gott, emellanåt något kort men hästar är så viktiga att jag oftast kommer ihåg dem många år efter vi mötts. Jag kommer inte alltid ihåg vad de heter men jag minns oftast härstamning och jag glömmer aldrig deras specifika egenskaper.

Jag gillar nästan alla hästar och de fåtal jag inte gillar glömmer jag. Vem behöver minnas sånt? Visserligen ser jag alltid ett möte med en häst som en erfarenhet men någon enstaka gång känner jag att just den där hästen är inte min grej, den läggs i facket för värdelöst vetande.

Ibland smäller det bara till och det säger "klick", kärleken slår till direkt och ibland utan att jag direkt inser varför. Det kan vara en särskild blick, ett speciellt sätt de rör sig på eller hur de uppträder. Det är som när jag träffade min sambo, hans röst (i telefon) fick mig på direkt fall innan vi setts i verkliga världen.

I hästvärlden blir jag förälskad ofta men sällan riktigt kär. Jag har många favoriter men bara en handfull av de jag kallar hjärtehästar. Luccarelli, till vardags Lucas är en sån. Vi träffades första gången förra året, tidigt på våren innan han skulle på treårstest. Han vimsade runt på longerlinan, in i mitt hjärta och blev kvar. En hopp-avlad häst som lite senare kom hem från sitt treårstest med dubbla diplom. Så det var inte bara jag som såg att det var en fin häst och att han kunde röra sig.

Nu träffas vi, Lucas och jag på ridbanan igen och jag har kommit på varför jag föll pladask för honom. Han är lik Charlie! Jag berättade detta för Ulle, Lucas ryttare och ägare och hon tittade konstigt på mig: " Jag minns knappt vad den första killen jag blev kär i hette (jo det gör jag Boris A om du eller någon nära dig skulle läsa detta) men Charlies namn sitter ristat i mitt hjärta."

Charlie fanns på min ridskola och var en Connemara med de varmaste, bruna ögon man kunde tänka sig. Han snäll att rida på och inte minst snäll att leda. Jag var länge rädd för att leda hästar efter att blivit stämplad på foten av en fjording som hette Åman. Kontentan blev att jag alltid älskat Connemaror och tittat snett på Fjordingar.

Charlie tog mig elegant in i ett livslångt hästberoende. Jag vann uppsatstävlingen i mellanstadiet med berättelsen: "Charlie, den bästa häst som finns!" Så jag kan säga att den ponnyn verkligen gjort avtryck i mitt liv. Jag gjorde ett besök på min gamla ridskola igår och fick en nostalgipromenad i stallet. Inte ett öga var torrt! 

                                                                     Charlie och jag...

Nu tittar lag kärleksfullt in i Charlie-Lucas bruna ögon och tänker att de är allt bra lika, fast Lucas är lite mer välfriserad. Jag ser med spänning framåt och vem vet, jag kanske rapporterar uppifrån sadeln vad det lider... 

                                           Hej hopp // Kajsa

                            Luccarelli  e. Elliot VDL - Levantos II


Läst 7086 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
08

Vi tänker utanför lådan.

Träning med hästar består att en del praktiskt arbete och 37 delar tankearbete. I alla fall när de gäller de där hästarna som är lite utanför det vanliga. Hästarna som har lite för mycket eller ibland lite för lite av det vi vill ha.

Ett moment där man kan stöta på patrull i hästarnas utbildning är galoppombyten. Funkar det inte hyggligt från början kan det lätt byggas på spänning, frustration och allmänt trassel. Hästen på filmen, Delores en av mina tvåhundra favoriter hade från början jättestor galopp. Lägg till en del avvikelser från den för en dressyrhäst ideala exteriören så vips uppstod meningsskiljaktigheter. Vi har tränat ... 

Vi har tränat på att ta kontroll över språnglängden, att behålla balans och tajming i hjälpgivning. Själva bytena har vi bara testat nån gång då och då. Vi har närmat oss med små steg och det var i hoppningen jag första gången såg att hon enkelt kunde byta. Alldeles själv som en duktig hopphäst bytte hon rent utan att skena iväg.

Där var det, "kan själv". Jag gick hem och funderade ... och funderade ...

Sen gjorde jag en övning med hinder fast utan att hon skulle hoppa dem och hon bytte lugnt och fint åt bägge hållen. Sen testade vi utanför ridbana och manege, för att avdramatisera. Det funkade till och med att göra flera i rad. Visst, hon blir laddad men kontrollerbart laddad, stort framsteg.

Igår skruvade jag upp svårighetsgraden och det funkade! Då hann jag inte filma men jag fick en snutt förra veckan när vi var på gärdet i hagel och storm.

Tänk utanför det vanliga när det är svårt. Det är ett hett tips från mig!

                                         Hej hopp / Kajsa


Läst 15418 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
01

"Testar, 1..2 , 1..2 hör du mig?"

Idag har jag varit tränare i cyberspacen. Det gäller att hänga med i svängarna, dvs om svängarna är bra. Jag håller på att testa om jag tycker det, att instruera via en skärm. Appen heter Ridesum och är under etablering kan man säga.

En av mina elever i Stockholmsområdet fick agera testpilot och vad det gäller det tekniska fanns inget att klaga på. Appen, med en omstart, funkade bra och ljud och ljus var helt ok.

Här är en skärmdump, tveksam kvalitet men så här funkar det.

Jag gillar att stå inne på banan när jag jobbar, kunna röra mig, visa, klappa hästen, närvara i nuet. Den skillnaden var svårt när skärmen kom emellan, men överkomligt svårt.

Jag har en hel del invändningar mot det här sättet att jobba men jag kan också se fördelarna. De elever jag har i andra delar av landet och träffar alldeles för sällan då avstånden är för stora de får  nya möjligheter. Så som ett komplement till träning i verkliga världen, med ekipage där samarbetet redan finns ser jag ett användningsområde.

Miljöaspekten finns också, det blir färre mil för ekipagen i energislukande åkdon och det ska inte underskattas. 

Jag träffade en av Ridesums initiativtagare, Karin Lindell på Euro Horse i Göteborg för några veckor sedan. Hon riktigt lyste av entusiasm över sin skapelse!Jag berättade om mina tankar kring appen och vad jag såg för svagheter i systemet. Det ska bli intressant att se hur detta utvecklas.

Som sagt, ett komplement när tid och avstånd gör att träningstillfällen blir för sällan. Inte i stället för...  Det går också bra att filma och skicka filmen i efterhand för bedömning och feedback, alla har ju inte så bra täckning. Det gäller att vara uppdaterad både här och där!

Jag ska ge Ridesum en chans, på det sättet jag ser att det kan fungera. Jag har inte fler timmar i min arbetsvecka bara för att tillgängligheten kan tyckas bli större.

                    Så med ett hopp in i teknikdjungeln... /Kajsa                


Läst 20890 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv