Kajsa Boström - Jag är upprörd, eller på med dumstruten.
JUN
11

Jag är upprörd, eller på med dumstruten.

Jag brukar säga att om man som ryttare en enda sekund under sin karriär tänker att: "Jag är starkare än hästen!" då är man dum på riktigt. På med dumstruten tills den befängda tanken försvinner ur huvudet och försök sen göra om och gör rätt.

Om man söker efter hjälp med en häst man inte klarar av att hantera och får rådet att försöka rå på den med muskelkraft, då är det inte ryttaren utan den som ger rådet som är dumskallen. Då blir dessutom den stackars ryttaren ofta både förtvivlad och uppgiven och hästen blir den som får lida värst. 

Du behöver inte vara någon Einstein för att räkna ut att en häst är starkare än en människa. Intellektuellt står vi oändligt högt över dem och förslagsvis är det väl den "styrkan" vi ska använda för att utbilda dem till att bli positiva, trygga, ridbara och presterande individer.

Jag pratar om gramantyglar, rakkniven i handen på apan. (Liknelsen med rakkniven och apan är inte min, den myntade Kapten Karl-Åke Hultberg tror jag)

Gramantygeln är den uppfinningen i hästens utrustning som jag tycker allra sämst om, bland hjälptyglar alltså. Det finns konstiga bett, nosgrimmor och andra mojänger som jag tycker lika illa om...

Jag träffade häromdagen en förtvivlad ryttare med en fullständigt förvirrad häst. Hästen var 5 år, stor och välväxt och den hade överhuvudtaget inte fattat det där med ridning och ryttarens hjälper. Den startade att springa när ryttaren försökte ta sig upp i sadeln och sen ökade den, det fanns mycket liten möjlighet att påverka farten och riktning om den inte styrdes rakt in i väggen.

Hästen hade sår i mungiporna, ryttaren var gråtfärdig och hade värk i armar och axlar. Fullständigt kaos alltså.

Det var i detta läget hon hade fått instruktionen (ordern) att använda gramantygel för att kunna få någon ordning på hästen. För den skulle kunna komma igenom övningarna på hoppträningen...

Det är långtifrån självklart att lyckas med att rida in och utbilda unghästar. Det, precis som allt annat i ridsporten blir enklare att klara av i takt med att erfarenhet och kunskap ökar. Framförallt är ingen häst den andre lik och därför behöver hästens utbildning individanpassas. Grundarbetet är viktigt och ska göras noggrant.

Där har vi tränare ett stort ansvar, att se till att hästarna har den utbildning som krävs för att ryttarna ska klara de övningar vi ger dem. Anpassa övningarna efter hästarnas förmåga och inte tvinga en häst till underkastelse. För det är INTE utbildning.

Det är en stor skillnad på att utbilda hästar och att utbilda ryttare. Har båda eller den ena stora brister behöver ryttaren hjälp och utbildning, inte lära sig lösa problem genom att försöka använda fysisk kraft. Att bestraffa en häst för att den inte förstår är samma sak som de gjorde med barnen i skolan förr. De som stakade sig eller svarade fel fick pisk med linjalen över fingrarna. Vem tror att det var framgångsrikt?

Det finns olika åsikter om användandet av gramantygeln. Jag vet att många som t ex sysslar med unghästutbildning använder den till alla hästar. Här är ett exempel: "Jag rider alla hästar på graman"

För min del spelar det ingen roll hur många eller vem som använder gramanen, jag gillar den ändå inte. Jag kan framförallt inte se att en häst som inte är hanterbar men ska hoppa(?) skulle vara "hjälpt" av att man sätter på en graman.

"Det måste finnas ett system i dressyrutbildningen, oavsett om hästen senare ska bli dressyrhäst, hopphäst, terränghäst eller fritidshäst.....    Efter inridningen bör man först och främst fästa vikt vid hästens taktmässighet och lösgjordhet. Hästen bör gå i balans i de tre grundgångarterna, i lugnt tempo och med lätt stöd."   ur Ridhandboken 1, kapitlet om grundutbildning

Vid korrigeringsridning, vilket ibland är av nöden tvunget, kan en gramantygel rätt använd av en kunnig person under en begränsad tid, göra skillnad och till och med rädda livet på en ryttare. Men det är en helt annan sak och inget för den vanlige ryttaren.

Jag har jobbat med hästar och ridning i över 40 år, ridit hoppning, terränghoppning, dressyr, ridit in unghästar och jag har använt gramantygel färre gånger än jag kan räkna på händernas fingrar. Aldrig och det är helt ärlig, aldrig har den gjort någon nytta.

Nu önskar jag bara att det löser sig för den förtvivlade ryttaren med sin förvirrade häst, med gramantygeln på en krok i sadelkammaren.

 

taggar


liknande webbartiklar


Läst 83409 ggr





Fler inlägg

AUG
14

Vi saknar en ...

Vi har förlorat och saknar en i gänget... 

Han klev in i ridhuset för 15 år sen, uppvisad av sin nya ägare och framtida ryttare Pernilla. Då var han två år och redan jättestor. Faktiskt inte så vacker men svart och det är alltid en bra färg.

" Det här är A Box of Chocolate och jag har köpt honom på Blocket"

Så presenterade Pernilla stolt honom för mig och med något litet undantag (livet med hästar) har hon varit lika stolt över sin häst genom alla år.

Under arbetsnamnet "Svarten" har han varit en duktig häst. Han älskade att hoppa men det var dressyr som blev hans livsuppgift. 

Det har inte varit friktionsfritt glidande på en räkmacka. Svarten visade sig på grund av sin storlek och en del exteriöra svagheter vara lite skör. Därför har vi under ganska många år tränat och tävlat med "silkesvantarna" på.

Han fick avsluta sin blygsamma hoppkarriär ganska tidigt, veterinären sa att han var för tung för sina frambens-leder. Däremot klarade han fint att galoppera runt i naturen och visa upp sig på dressyrbanan.

Med tålamod och uppfinningsrikedom hann Svarten bli en svårklasshäst. Det var ingen mästerskapshäst eller gångartskanon men han var välriden och välgymnastiserad. Så med klart godkända resultat i Intermediere I gick han i princip i pension förra året. 

Nu efter sommaren var livet inte längre bra för Svarten så därför saknas han nu i gänget.

Jag var i hans ridhus igår, det var en märklig känsla. Nu är det nya hästar igång men jag saknar de "gamla rävarna". Jag sparar minnet av dem varsamt, de är mina kollegor och Hjärtehästar.

                                                 /Kajsa


              A Box of Chocolate f. 2002 e. Acacio - Okänd       


Läst 22132 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
10

"Det finns bara två av oss och det är vi"

Hästavel som vetenskap är något jag inte kan så mycket om. Jag kan se hur det blir men har inte koll på hur man tänker med gener och sånt. Jag noterar utfallet och har bra koll på vad jag gillar och inte. Det springer  ju förbi ett antal hästar per dag i min värld...

Totilas, dressyrhästen som var på hela världens läppar för tio år sen, han var inte någon direkt favorit hos mig. Det finns olika anledningar till det men han var så många andras favorit så jag tror inte att han märkte att just jag inte stod med hakan vid knäna av hänförelse.

Men framgångsrik, det blev han! Tämligen ohotad innan min favorit Valegro dök upp på världsscenen. Då blev det trångt om saligheten.

Men det var inte Totilas storhet som tävlingshäst jag tänker på utan mer hur han såg ut. För jag vet jag var hans dubbelgångare finns och frågan är, blir denna lika framgångsrik? Skämt åsido, jag fick en sån stark upplevelse av igenkänning igår så jag var tvungen att gå hem och kolla om mitt bildminne stämde.

Det gjorde det och nu kan man fundera över hur detta har gått till. Som sagt, jag är ingen hejare på blodslinjer men så vitt jag kan se så har dessa två inga som helst släktband. Ändå är de så lika?! En KWPN och en SWB (nästan), som snutna ur samma näsa. 

Visst har vår stjärna lite större/längre huvud men i dessa ögonblicksbilder har hon bakdelen i en bättre position och därmed också huvudet på rätt plats. Så kan jag ta mig friheten att tycka.

Vi slipar vidare på denna svarta juvel och ser framtiden an. Vi har roligt och ingen vet, men vi kan hoppas!

                               Dream on! / Kajsa

                                    


Läst 32619 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
05

Störst av allt är kärleken.

Hästar är Guds gåva till människan. Tror du inte på Gud är det någon annan högre makt som givit oss detta fantastiska djur.

Jag valde mitt jobb av en enda anledning, jag älskar hästar. Så enkelt är det.

Just idag har det varit riktigt roligt på jobbet så här första dagen efter semestern. Glada, träningssugna ryttare på lite gräs-trinda, mjuka och solblekta hästar. 

Nu ikväll kom denna bilden och jag kunde inte låta bli att lipa lite. Precis så här stor ska kärleken vara. Sorg och saknad när den lilla tjejens "sommargäst" flyttar hem efter betet men också härliga minnen av ridturer på stora "Mumin" under fina sommardagar. 

Ralph A Lauren (Mumin) är en gentleman och har burit runt sin lilla beundrare som hon vore ett ägg, försiktigt, försiktigt.

Förhoppningsvis kommer den unga damen att behålla sin kärlek till hästarna och fortsätta rida. För som sagt, vi har fått hästarna för att få uppleva sann och prestigelös kärlek.

                                      ♥ Hej hopp!  /Kajsa


Läst 38097 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv