Kajsa Boström - Sitt!
JUN
18

Sitt!

Ett av ridningens stora mysterier är hur ryttarens kropp ska användas för att på bästa vis inverka på hästen. 

Förklaringar och beskrivningar av en god sits har funnits i över 2000 år och konstigt nog är det ungefär samma sak som beskrivs. Sitt rakt upp och ner, näsan framåt, armarna intill, händerna stilla i riktning framåt och fötterna rakt under kroppen. Genialt i all sin enkelhet.

Det finns inget nytt under solen, vi forskar, mäter, uppfinner men det mesta är nog redan beprövat och uppklarat om man läser den litteratur som finns. Vi ryttare behöver ha koll på vad vi ska göra, alltså behöver vi en god kroppskontroll, balans och oändlig påfyllnad med träning.

Många är de som delar med sig av sina erfarenheter och tankar när det gäller sits och inverkan. Det skrivs kloka artiklar, det görs informativa filmer och kunniga människor står timmavis och berättar för stora åhörarskaror hur ridning ska utföras på bästa vis.

Vi, alltså vi som läser, ser och hör allt detta nickar instämmande, ibland häpnar vi när någon är riktigt skicklig på att förklara men alla är vi överens om hur det ska gå till. Eller hur det borde gå till...

För på något vis uppkommer det då och då små....buggar, kan man säga, i systemet. Det växer fram trender eller varianter av det korrekta som sprider sig med blixtens hastighet. 

Det kan gälla ryttarens positions i sadeln, plötsligt kan man ana att ryttare börjar se ut som vattenskidåkare, alltså lätt tillbakalutade i sadeln med lite för mycket i handen. Någon har sett någon och tyckt att det ser fräckt ut och vips är trenden väckt, stolsitsen har fått en pånyttfödelse.

Det kan gälla handställningen, plötsligt är det någon ryttare som lägger omkull händerna i höjd med låren eller börjar att använda tygeln växelvis, såga, för att justera placeringen av hästens huvud. Allt är lika illa men likväl får avsteget från det korrekta följare och strax är det en grupp som sitter och sågar med omkullagda händer. Trenden är där.

En annan avvikelse från det optimala är att ryttarna har liiite för långa läder, tån hamnar ner och hälen med sporren uppåt. Hälen kan också hamna i uppdraget läge p g a att hästen inte bjuder framåt. Då griper sporren in och hälen dras uppåt om ryttaren inte har koll på sig. Oavsett orsak ska tån aldrig peka ner i marken, någonsin.

Det där med uppdragna hälar fick jag en fråga om för ett tag sen av en tjej som suttit och tittat på en svår klass vid en större tävling.

"Vad kommer det sig att ryttare på den nivån, nästan alla i den klassen sitter med hälen uppdragen och gnager med sporren i hästens sida nästan hela programmet?"

Jag svarade pedagogiskt och bra på den frågan tycker jag med att: Det är svårt att rida och ibland gör man lite mindre rätt.

Vad skulle du svarat?

Jag läser här i Hippson en artikel om hur viktigt det är att belasta foten rätt i stigbygeln. Det kan man tänka är "breaking news" Men faktiskt inte, för precis det där lärde RW (Richard White för den nytillkomne, äkta hälft till Kyra Kyrklund) mig för 25 år sen, vikten av att belasta foten rätt och hur jag skulle få foten och benet i korrekt position.

Jag ska fråga honom hur han visste det redan då. Han vet väldigt många saker jag aldrig hört någon annan tränare prata om. Undrar om han är en av de få som vet allt?

Jag skickar med en liten filmsnutt jag fick av en kompis, hon har en skänkel som alltid eller nästan iallafall, är korrekt placerad. Inget kläm med sporren där och hälen är lägre än tån. Bara att öva gott folk, för det är roligt att sätta trender som leder framåt!

                                                 Hej hopp! / Kajsa
 

                                                  

taggar


liknande webbartiklar


Läst 53664 ggr





Fler inlägg

DEC
09

Med buller och bång

Vad gör jag en ledig lördagsmorgon? Tittar på dressyrtävling ... Denna morgon hittade jag livesändning från World Cup-tävlingen i Salzburg och fastnade vid skärmen. 

Det är intressant att se(för mig)lite nya ekipage, till exempel en ryttare från Grekland. Hon var överlycklig efter avslutad ritt. Ett annat ekipage som var roligt att se var Morgan Barbancon/ Sir Donerhall II som nu representerar Frankrike. 

Benjamin Werndel som samlade ihop många procent sitter så stilla i sadeln, spikrak i ryggen, att jag undrar hur han får till det. Patrik Kittel var där och startade en häst jag inte sett innan. De hade en del kommunikationsproblem och var inte med i toppen.

Men efterhand som jag satt där och tittade kom jag på att det dånade i marken när hästarna gick. Det var egentligen det jag skulle komma till med inlägget. Lite olika mycket men fullt märkbart på alla hästar. Vad är det för underlag?

Någon sa en gång att när en häst är korrekt eftergiven och går med fjädrande ledgångar hörs den inte. Det är säkert en sanning med modifikation och när underlaget hårt och stumt hörs alla. Tänk trav på en asfaltväg ...

Det funderade jag på under resten av klassen. Det var en stor tävling med klasser igång i flera arenor. Går hoppning och dressyr på samma underlag? En reflektion från en som undrar över det mest i hästväg. 

På kvällen dök hela klassen upp på Youtube så varsågod att lyssna!  //Kajsa


Läst 3025 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
26

Hur det går att förgylla en måndagskväll

Måndagskväll i november. Det är lite råkallt och absolut kolsvart ute när jag svänger in på parkeringen vid Kungsbacka ridklubb. Där är knökfullt med bilar...?

Jag är inbjuden av ridskolans instruktörer för en mini-clinic, att prata om och demonstrera ridning på elevernas teoripass. Ibland kan teoripasse ha en aning glest med besökare. Jag var inställd på det och blev faktiskt lite ställd när jag kom in i ridhuset och tittade upp på en fullsatt läktare. De satt som packade sillar.

Då gäller det att sträcka på sig, suga in luft och prata tydligare än annars. Fortfarande, fast jag gjort denna typen av uppdrag i ganska många år nu, är det en aning hisnande att prata för en fullsatt läktare. Kungsbacka har en stor läktare ...

Med engagerade instruktörer gick kvällen som en dans. Vi tjuvtränade lite förra veckan så jag hade fått möjlighet att se ekipagen en gång innan. Instruktörerna hade var sin skolhäst och ämnet för kvällen var "Utbildningsskalan".

Det är roligt att se skolhästarna när deras vanliga arbetsplats, ridhuset, är pyntat med blommor och läktaren full med folk. Ännu roligare var det att se hur de hanterade applåderna. Tjejerna red och kämpade med att visa det jag ville. Hästarna visade sig från sin bästa sida, fast det gör de ju alltid.

Det är väldigt roligt att se hur stort intresset är för att lära sig mer. Jag gillar att prata ridning, i alla format och på alla nivåer. Jag gillar att kunna påverka, att förklara hur lite det är som gör att hästarna får de bästa förutsättningarna att ha en bra tillvaro.

Jag tycker också om tanken att kunna "sprida ringar på vattnet". Att dela med mig för att andra ska kunna sprida vidare. Ridinstruktörer på ridskolorna gör ett fantastiskt jobb för att vår sport ska ha en stabil grund av kunnande.

De gör också att det finns en plats för alla. En möjlighet att få umgås och lära sig rida utan att kraven på prestation är för höga. Vi har en unik ridskolekultur i Sverige och den ska vi vara väldigt rädda om.

Tack Emma, Lollo, Louise och Marina för en rolig kväll i utbildningens tecken och inte minst för ett bra initiativ. Kämpa på nu, det är ju två steg kvar i skalan!

                                                                             Foto: Saga Kwarnmark

                                                           


Läst 10045 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
20

Dåligt väder, då behövs bra kläder.

November ....

En fundering, vem uppfann november? Grått, grått, grått som fortsatt går mot mörkare tider. Lera upp till knäna och det som är kvar av kroppen ovanför leran dränks av regn. Muntert ...

Men det finns ljuspunkter. Idag såg jag solen eller iallafall en blå flik av himlen i säkert en hel minut. En annan större ljuspunkt är att det finns fantastiskt bra kläder för att vistas ute i denna gråa, kalla och blöta tillvaro.

Ridhus har inte alltid varit en del av min värld så jag är van att vara ute. Dessutom är jag ute i ur och skur när jag utövar min hobby golf. Det finns definitivt inga "golfhus". Den mesta träningen och allt spel och tävling är utomhus.

I jobb som hobby prioriterar jag bra kläder. I dagens väder, 6-gradigt duggregn och mer duggregn var jag tacksam för min vinterfodrade, vattentäta, rymliga och nästan fotsida rock från Mark Todd. Idag räckte det att toppa med en fleecemössa.

Vid behov, hällande regn, trycker jag på en sydväst från märket Galvin Green. Sydvästen hör annars till min regnutrustning för golfspel. Där är regnkläderna, av samma tillverkare, garanterat vattentäta. Har aldrig blivit blöt under dem om det så hällregnat hela golfrundan. Den kan kan vara upp till 5 timmar vid tävling.

Hästarna struntar i att det regnar eller om de får klafsa igenom stora vattenpölar. De är tränade på att jobba ute och funderar inte över vädret. Så vi fortsätter att vara ute när det behövs. Det går att vid behov träna bra utomhus, även i november. När frosten kommer får de jobba inne, det finns gränser när det gäller underlaget även för oss.

                                          Hej å hå i klafset ...  //Kajsa


Läst 17841 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv