Hej!

Alltså jag tror aldrig jag varit så trött i hela mitt liv. Ni vet sådär när man går in i ett rum för att göra något men så när man är där så kommer man inte ihåg vad det var? Just precis så känner jag hela tiden just nu! Att ha både dubbel stalltjänst (vilket innebär att jag börjar 06.30 nästan varje dag, även helger) hoppning och dressyrvecka (klagar inte alls på denna delen!) och 100% plugg (klagar ganska mycket på denna delen däremot) samt häst på sidan och deltidsjobb, det tar på krafterna! Mörkret gör ju inte det hela bättre direkt...

Då gäller det att hitta på saker som fortfarande motiverar som tillexempel sitta ner och lyssna på när Marianne Esseen Söderberg, Daniel Svensson och Jan Jönsson berättar om hållbar hästutbildning. I måndags var jag på Speakers Corner på Strömsholm och det var verkligen en jättebra kväll! Marianne, Daniel och Jan berättade om hur de arbetar med 3-4-5-6 åringarna år för år, vad som krävs av dem i sporten och hur man skall förhålla sig till det. De poängterade att det är mycket pengar i sporten och därav kommer även hetsen att vilja starta sina unghästar i olika kval, championat osv. Uppgifter som de kanske inte riktigt är redo för varken mentalt eller fysiskt. Att det är viktigt att tänka i det långa loppet istället. Man vill ju inte att en häst ska peaka när den är 6-7 år gammal. Utan den skall ju vara som bäst när den är runt 10-12 och målet skall alltid vara Grand Prix. Även om bara 5% av alla hästar når ända dit så skall målet alltid vara att komma så långt det går.

Jag kan med handen på hjärtat säga att jag är glad att jag hejdade mig med Cheeba i våras. Hon är en väldigt ung oh grön 5åring, men klok som en bok och totalt orädd. Vilket gör att man vill så mycket och kanske går lite för fort fram. Jag fick mig ett litet wake up call i början av sommaren när hon en gång på träning helt plötsligt började stanna. Det finns liksom inte i den hästens värld att stanna så då visste jag att nu har jag på något vis tabbat mig. Och det var inte i min ridning utan jag hade helt enkelt pressat henne lite för mycket, för snabbt. Så nu har jag ändrat mig helt och låter henne få ta sin tid. Hon klättrar uppåt på varje träning och har börjat producera supersprång just nu. Men jag väljer att låta henne få hoppa lätt, ganska lågt och med massor av beröm. Öva upp teknik och styrka. Pumpa upp hennes självförtroende till max. Hon skall vara skall liksom börja bli sitt bästa jag om 3 år. Inte nu! Så det gäller att suga lite på karamellen...

Vad kan en utarbetat hippolog göra mer då för att få upp motivationen?

Ja, markarbeta för Jan Jönsson fungerar bra. En man med få ord, men de ord han väl säger är så "Spot on" verkligen.
Vidare så satte jag och Arwen en riktigt bra runda för Daniel Svensson under veckan. Jag börjar kunna arbeta upp lite tryck i henne nu. Hon har ju väldigt mycket power i sig redan, men det går gärna full fart framåt och nu försöker jag få till lite uppåt så vi kan producera språng för större klasser. Vi nosade på 140 hinder förra veckan. Där hon flaggar ut med sina bakbenen så piloten måste hem och öva på lite solhälsningar för att kunna följa med i sådana språng.

Sist men inte minst kan man packa sina finbyxor och sportkepsen och sätta sig på tåget mot Stockholm för Horse Show hela helgen. Sagt och gjort, vi ses på Friends!

Ja det där med att reta upp Gudarna och säga att livet kan kasta hur många svullna vänsterben det vill mot mig tog det verkligen fasta på. För är det inte mina hästars vänsterben så är det tydligen mitt eget. Under veckan fick min unghäst, Zip It, syn på ett par sockerbitsblock och flög i luften (fullt förståeligt eftersom sockerbitar är totalt livsfarliga ting) för att sedan sikta rakt på min hälsena på såklart mitt vänstra ben.
Diagnosen: 5gradigt halt och senskada.
Behandling: Frysta ärtor och vila 10 dagar.
För er som inte vet det så fungerar frysta ärtor minst lika bra som Ice vibes och är ungefär 200% billigare! Vila har jag lyckats göra i exakt 1,25 dag sen var det tillbaka i stallet igen. Bra ändå för att vara överaktiv hästtjej tycker jag. Mindre bra tyckte farbror doktor....

Så Hejdå årets sista tävlingsstart. Nu tar jag nya tag från 2016, må det giva mig höga hopp och inga j*kla svullna ben! Amen!

Jag hann iaf med att rida ett pass med skolor för Kyra innan jag blev konvalescent. Primula är just nu prima ballerina fin! Vi missade tyvärr även ett pass med galoppombyten för Kyra samt en programridning för Lars Andersson. Som tur är får jag en ny chans om två veckor. Då skall MsvB:2 sitta. Sir Yes Sir!

Clinick med Kyra med temat: Samling

Är man en halt hippolog utvisas man till skrivarbänken när det är dags för programridning!

Dagens fråga:
Hej!

Har en liten fråga ang. Hippologutbildningen. Är det många som inte vill jobba som ridlärare/instruktör/tränare och undervisa utan hellre vill jobba som stallchef eller hästutbildare?

Tack för en väldigt trevlig och läsvärd blogg!

Svar: Hej och tack för just DU läser min blogg!

Det är många i vår klass som inte vill jobba som ridlärare. De flesta av dem sökte sig därför till Flyinge där inriktningen i år tre är lite mer åt den unga hästens utbildning och mindre riddidaktik som hos oss på Strömsholm. Dock så har Strömsholm valt att vi i år även skulle få ha unghästar med i vårt block i år tre, vilket är nytt. Så skillnaden mellan Flyinge och Strömsholm är inte längre så stor.

Jag tar tillfälle i akt och berättar lite hur jag tänker angående mitt val. Jag har nog aldrig drömt om att bli just ridlärare, utan det är något som har vuxit fram på utbildningen. För faktum är att det är svårt att kunna försörja sig som bara unghästutbildare om du inte själv är elitryttare och har gjort dig ett namn i sporten. Det är en hård marknad med stor konkurrens och jag har insett att om jag skall komma någonstans så måste jag har en fast inkomstkälla. Jag vill inte "bara" blir ridlärare. Mitt drömyrke är att coacha svårklassekipage, ha en liten verksamhet med utbildnings/tävlingsstall på sidan och i någon form skriva och föreläsa om hippologi. Men jag inser att för att komma dit så måste jag börja från grunden och arbeta mig uppåt eftersom jag inte är just stenrik eller elitryttre... än ;)

Jag tror verkligen på att om man vill något tillräckligt mycket och är villig att jobba stenhårt för det så kan allting idag i stort sett vara möjligt. Men jag har genom utbildningen också fått den bästa uppfattningen om vilken väg jag, för min egen del, måste gå.

Så svaret på din fråga så skulle jag säga att i min klass är det nog bara 5-6 stycken som har som mål att bli ridlärare. De flesta har andra planer men där ridlärare är en del på vägen dit eller har som avsikt att inte bli ridlärare utan satsar mer mot stallchef eller hästutbildare.

Här har ni hippologbloggen, Live från Volkswagen Grand Prix!

Omhoppningen har precis avslutats med ett rafflande avslut där Linda Heed, Stephanie Holmén och klassens vinnare Malin Carlbäck. Klapp och beröm för en fin prestation!

Sitter här och funderar över mina egna prestationer denna veckan som tyvärr uteblivit. Både Cheeba och Ravaillac vaknade med ett svullet vänsterfram under veckan så tyvärr var det bara att avanmäla helgens tävlingar. Har blivit lite för mycket skador och en del motgångar under hösten för min del. Sånt som gör att jag ifrågasätter om allt verkligen är värt det. Denna sporten kan verkligen knäcka en. Man sliter och kämpar, försummar vänner och familj, slår halvt ihjäl sig och är konstant fattig och upptagen. Så när det väl börjar stämma, efter veckor, månader och år. Äntligen känner att man är på topp och redo för utmaningar som väntar, så är allt så skört. Ett snesteg i hagen och allt man kämpat för måste läggas på hatthyllan. Stövlarna ställs in i garderoben och istället väntar boxvila och ett evigt skrittande. Ja, ibland undrar jag om jag inte bara skall ge upp, gå vidare och börja med frimärken istället.

Men när jag sitter här och ser dessa ryttare gå in och fightas, musiken pumpar och publiken jublar. Adrenalinet som rusar och känslan, ja ni vet, den där känslan! Där styrka, finkänslighet, puls, kärlek och teknik bara kommer samman i ett och allt bara... Stämmer.

Det är DET jag vill. Det kvittar hur många sovmorgnar jag missar, hur många Bonde söker fru avsnitt jag inte ser, hur många julaftnar som spenderas i sadeln. Det enda som betyder något är att jag skall jaga den där känslan. Jag har alltid trott att jag bara ville blir en 120 ryttare. För att jag har begräsningar, för att jag inte bättre. Men jag har något som är mitt vassaste vapen och det är att jag är modig, jag vågar och jag ger mig inte. Livet kan kasta hur många svullna vänsterben de vill åt mig och om jag så skall skritta hästar tills jag blir blå så ger jag mig inte.

Så nu under kvällen när jag kollade till Cheeba var hon helt ren i sitt ben. Så under veckan får hon ta det lugnt och gå med skydd från topp till tå om hon promt måste leka rövare i hagen. Sen skall jag klappa om henne och låta henne glänsa i den form hon börja komma in i. Jag lovar att det hästen har nått alldeles extra, som är värt att skrittas i åratal för.

Sen skall presentera min nya kompanjon som kommer ta Ravaillacs plats, han var ju bara vikare som min hopphäst och nu är min ordinarie stjärna fit for fight igen! Arwen och jag gör vår första start nästa helg på Strömsholm! Även hon är nått alldeles extra...

En sneak a peek på Arwen!