Stalldrömmar

Det har varit en ovanligt dramatisk vecka här på gården. Det började i onsdags eftermiddag/kväll strax innan jag skulle ta in hästarna. Jag satt vid köksbordet, med utsikt över hagarna, och räknade på lite olika byggsiffror. Det är som sagt dyrare att gjuta på vintern och jag funderade lite på om det är värt det, om vi har utrymme för det i budgeten, eller om vi ska vänta och göra annat under tiden. Plötsligt ser jag Ferdinand sätta av i hagen som om han hade eld i baken. Han riktigt ligger ned i kurvorna, och jag bestämmer mig mer eller mindre omgående för att gå ut och ta in dem. Det var ändå nästan dags. De andra två står bara och kollar dumt på honom. Vad håller han på med liksom?

När jag kommer ut springer han fortfarande, runt, runt, runt. Men när han ser mig kommer han direkt till grinden och blåser ut luft genom näsborrarna som en drake. Eftersom han har sprungit så har han lera enda upp till haserna, och jag suckar lite och konstaterar att jag får spola av honom innan vi går in. Jag har ingen spolplats i lilla stallet, utan får spola hästarna på gaveln av huset på gårdsplanen. Det fungerar fint, förutom vid minusgrader, men å andra sidan har jag varken lera eller särskilt svettiga hästar när det är minusgrader så det brukar lösa sig ändå. Jag börjar spola av frambenen, han har trampat av sig en framsko, men verkar ok. Men när jag börjar spola vänster bak så är vattnet alldeles rött. Ferdinand tar ett steg i sidled och lämnar ett blodigt fotspår efter sig. Plötsligt är det blod överallt! Jag fortsätter spola med hjärtat i halsgropen, jag måste få bort all lera så jag kan se varifrån han blöder! Det verkar vara från sulan... Det är INTE bra. Det vet jag. Hovens insida är extremt känslig för infektioner, och har han t.ex. trampat in en spik i hoven, så är det mycket allvarligt!

Jag fortsätter spola med hård stråle tills jag har fått bort all lera, och sen spolar jag lite till. Med andra handen slår jag på telefonen numret till min veterinär. Jag är fortfarande osäker på hur stort och djupt det är. Ferdinand har ont och sparkar nervöst med benet. Han är van vid att jag spolar hovarna, även inuti, och brukar stå och vila på foten. Men idag sparkar han i luften och vandrar oroligt runt. Konstigt nog är han inte halt alls, det är en liten tröst. Min veterinär har gått för dagen, men hennes assistent råder mig att rengöra och sen lägga ett tryckbandage. Det bokstavligt talet sprutar blod från en ca tre cm lång flik som han på något vis lyckats fläka upp framme i tån, strax bakom skons framkant. Jag tror att han har trampat på kappan på den framsko som han dragit av sig, men jag vet inte. Jag tar in honom i boxen och springer och tar in de andra två hästarna, som fortfarande är lugna som filbunkar.

Jag tar ut Ferdinand på gången och blandar en hink med jodopax som jag stoppar ned hoven i. Han är van att stå i fotbad också, men idag vill han inte riktigt stå still så jag står med honom och hjälper honom slappna av med ett litet tryck på hasen. Med andra handen börjar jag gå igenom min telefonlista på veterinärer. Ingen svarar. Jag ringer distriktaren och får svar. De är mitt i något och ska ringa upp. Jag lyfter bort hoven ur fotbadet. Tar fram en plastspruta och fyller med jodopax och sprutar in det i fliken så gott jag kan. Det går sådär... Hästen är inte helt samarbetsvillig... Jag doppar en tuss bomull i jodopax och lägger närmast såret. Sen en stor bit bomull som täcker hela sulan och hoven, och så en vetrap runt det. Sist avslutar jag med några bitar silvertejp under hela sulan, och några extra framme i tån. Det borde sitta. Sen hämtar jag termometern och kollar om han har feber. Det är lite tidigt, om han nu inte fått såret redan för flera timmar sedan, men det tror jag inte. Feber är ju ett tecken på infektion, och det borde han inte ha hunnit få på den halvtimmen som gått, men jag är hellre för noggrann än för slarvig. Sen får han gå in i boxen och äta sin mat, och jag går in i köket för att vänta på distriktarens samtal.

Hon ringer efter ungefär en kvart och jag berättar vad som hänt och vad jag gjort. Hon menar på att hon troligtvis inte kan göra något mer för honom idag, att jag redan gjort samma sak som hon skulle gjort och att det är bättre att vänta till morgondagen. Hade det varit en spik han fått in i hoven så hade man behövt göra mer (röntgen, penicillin osv). Men just nu så avvaktar vi.

På torsdagsmorgon så börjar jag med att kolla feber och puls i hoven. Ingen feber, men självklart har han puls. Ingen hälta. Ringer upp min klinik och pratar med kontoret. De tycker först att jag nog inte behöver komma in, att min egen hovslagare borde kunna fixa det hemma. Så jag börjar jaga min hovslagare istället. Får tag på henne, men hon kan inte komma fören fredag eftermiddag. Det känns inte bra i magen, dels så har han ju ingen framsko på sig och dels så är jag fortfarande orolig för hur djup den där fliken egentligen är, och dessutom har han ju skon på sig i bak så jag kan inte släppa ut honom med bandage (kanten på skon nöter sig igenom vilket bandage som helst så det stannar inte på plats). Så jag ringer kliniken igen, och undrar om det inte går att klämma in honom under dagen, och jodå! Efter lite meck så får vi en tid kl 12:00.

Väl på plats konstaterar vi snabbt att det var en väldans tur att jag insisterade på att komma in med honom. Min veterinär sätter honom direkt på penicillin, och hovslagaren plockar av skon, skär upp fliken, rengör och lägger ett gipsbandage. Min fina, fina stackare till häst! Men prognosen är god. Fliken går precis in till kötthoven, men inte längre. Och det är en bra sak att den sitter i tån och inte i trakten. Han måste dock stå på boxvila i en vecka. Vi kan inte riskera att det kommer in något skit i såret. Han ska ha penicillin i 6 dagar och vi ska på återbesök igen på torsdag.

Det kan ta upp till en månad, men han borde bli fullt återställd. Vilken lättnad! Jag som skulle satsa i år och allt det där... 2017 kunde ju ha börjat bättre, men ärligt talat känner jag att vi har haft en fantastisk tur i oturen, och jag är bara glad att min underbara, fina häst kommer att bli frisk igen! Det kunde ha varit så mycket värre!

Det är en trygghet att veta vad man ska göra när olyckan är framme. Jag vet hur man lägger ett hovbandage, och jag vet hur man lägger om ett sår eller en senskada. Jag vet var jag känner efter puls från hovarna, och hur jag ska tolka olika typer av svullnader. Jag vet när man ska ta tempen och varför och vilka skador som är potentiellt allvarliga och vad man kan ta med en nypa salt. Den här kunskapen kommer förstås främst av praktisk erfarenhet, efter att ha arbetat så många år i stora stall med många hästar (och därav också många olika skador), men också från mina utbildningar på SLU och Axelsons. Mycket av det är saker som man kan lära sig och lära ut. Jag försökte faktiskt sätta ihop en kurs för några år sedan där tanken var att man skulle lära sig just sånt här. Att lägga olika typer av bandage, att visitera hästen och t.ex lära sig se skillnad på en kotledsgalla och en senskidegalla m.m. Men det fanns inget intresse. Och självklart är det inte min tanke att den kursen ska ersätta veterinären, men många gånger kan man göra minimera skadan när olyckan är framme, eller upptäcks annalkande hältor - om man bara vet vad man ska göra! Synd att inte fler vill lära sig.

Jag tröstar mig med att Domingo känns vansinnigt fin att rida just nu. Lite laddad i vinterkylan bara. Och snart är det vår och Ferdi-man är frisk och 2017 kommer nog bli ett ganska bra år trots allt.

Blodspår i gruset på torsdagen.

Min fina kille på kliniken!

Här har man skurit bort fliken, och kötthoven tittar fram. Det kunde varit värre...

Avslutar med den här söta bilden på Daisy som har hittat gårdens bästa utkiksplats. Varför tänker jag på Nalle Puh?


Läst 61530 ggr Kommentarer Kommentera
JAN
24
2017

Jag älskar verkligen årsskiften! Ja, jo jag vet att det är snart tre veckor sedan, men Januari-effekten sitter i åtminstone en vecka till! Jag älskar att sammanfatta, utvärdera, planera och drömma om vad som komma skall. Just nu känner jag mig starkare, piggare och gladare än vad jag gjort på länge. Det känns i hela kroppen att 2017 kommer bli ett riktigt bra år!

Jag har bestämt mig för att satsa mer tid och kraft på mina hästar och min ridning. Missförstå mig rätt för mina hästar är mitt allt, och har alltid stått väldigt högt upp på prioriteringslistan. Men förra året kände jag att jag alltmer hamnade i ett stressläge där jag hela tiden kände att jag borde vara någon annanstans och göra något annat. Så även om jag red hästarna 6 dagar i veckan, och var noggrann med att skritta fram och av och ha en plan och allt det där, så var mitt hjärta inte riktigt där. Eller kanske var det min hjärna som var på villovägar? Jag gav det hur som helst inte 100% utan var kanske bara där till 70-80%, och det vet ni säkert att det inte fungerar. Resultatet blev att jag kände mig stressad och trött, vilket gjorde mig spänd och stel, vilket gjorde att jag fick ont i kroppen och fick huvudvärk och migrän. I slutet av 2016 hade det blivit till en ond cirkel där jag hade migrän mer eller mindre varje dag, och ingenting blev riktigt bra.

I år bestämde jag mig därför för att prioritera mig själv. Det får vara slut på migrän nu! Därför har jag börjar meditera och göra ett enkelt yoga-program varje dag. Det är helt sjukt vilken effekt jag har fått! Huvudvärken är inte helt borta, men oändligt mycket bättre! Jag känner mig inte alls lika stressad och dessutom har jag så mycket energi att det nästan är jobbigt! Jag blir ju alldeles rastlös och uttråkad på kvällarna! Innan var det äta mat, se på tv, somna i soffan som gällde... Nu är det äta mat, se på tv, bli heltokig av tristess... Jag måste kanske skaffa mig en ny hobby? Eller kanske bara fler hästar?! Vad tycker ni?

Självklart märker jag även skillnad på hästarna! Dom går som aldrig förr! Det är så roligt! 2017 kommer bli ett bra år! Vi kommer få vårt första föl, jag och Ferdinand ska ut på tävlingsbanan och vi kommer bli klara med vårt stall! Och vem vet? I framtiden kanske jag kommer ha en yoga-studio ovanför sadelkammaren där jag kan hjälpa ryttare att hitta balansen - i sadeln och i livet? Jag har massor av idéer! Det ligger kanske ett par år framåt i tiden, men det hade ju varit väldigt roligt att kunna använda all den utbildning jag har i människans anatomi, även om mina händer inte kan massera lika mycket som jag gjorde förr. Men först ska vi bygga ett stall!

Vi väntar just nu på att temperaturen ska gå upp över 10 grader så vi kan göra våra sista sockelgjutningar. Det ska bli en köldknäpp nu i veckan (skånsk köldknäpp = -2 grader om nätterna och typ 0 gradigt på dagarna). Efter det hoppas jag att det går upp igen. Under tiden kommer vi jobba med att gräva ut, och fram för allt jämna till det sista i jordgolvsdelen av ladan. Blir det inga plusgrader efter det så fortsätter vi med att lägga in makadam som ska ligga under betongen för att skydda och leda bort fukt. Jag ska ringa till betongfirman imorgon och ställa lite frågor så vi är säkra på att vi gör allting rätt. Det är jobbigt och onödigt att behöva göra om. Noggrannare redogörelse kommer i nästa inlägg! Löpande uppdateringar får ni som vanligt på vår facebooksida: https://www.facebook.com/orstorp/?ref=bookmarks Namaste! 


Läst 80154 ggr Kommentarer Kommentera

Jag är visst inte den första att klaga på vädret men... Herrejesus vilket väder!!! Jag hade tänkt ta mig till ridhuset idag, men vågade faktiskt inte ens ge mig ut på vägarna med transporten. Så det fick bli vilodag idag - för hästarna alltså. Själv var jag helt slut efter att ha gjort stalltjänsten som tog mig nästan tre timmar(!). Jag kan konstatera att mitt nuvarande stall INTE är lättjobbat i snöstorm. Jag måste bland annat öppna två stora portar (vi pratar runt 3 meter höga och 1 1/2 meter breda). När vinden tar tag i en sådan så flyger man efter som en liten vante. Speciellt när det är ishalka och man inte får något fäste med kängorna (jepp, that happened).... Sen måste jag gå ca 40 meter utomhus med skottkärran både för att komma till gödselstacken och tillbaka med ren halm och hösilage. I vanliga fall lastar jag kärran rejält full med både gödsel och nytt strö, men idag gick det bara att fylla den till kanten för annars flög både halm och bajs all världens väg. Detta innebar förstås dubbelt så många rundor och dubbelt så mycket tid. Och sist men inte minst så har jag ju fortfarande den förbaskade containern som jag måste tömma gödseln i genom att skuffa upp kärran för gödselrampen. Och dagar som denna är verkligen "skuffa" rätt ord. Eftersom containern står på östsidan är den väldigt utsatt för väder och vind. Så jag får steg för steg skuffa upp skottkärran på den ishala rampen samtidigt som jag parerar vinden så att kärran helt enkelt inte glider av i sidled. Men i dagsläget måste den stå där den står för annars kommer inte lastbilarna till när det är dags att byta container.

Men när mitt nya stall är klart så kommer jag inte behöva gå utomhus för att hämta halm och hösilage! Det kommer finnas i anslutning till stallet! Och den nya gödselplattan kommer ligga precis utanför dörren på norra sidan av stallet där det nästan alltid är lä, och skulle det nån gång blåsa där så är det medvind, så jag slipper få en skur av smutsig halm över mig. Och jag slipper skuffa upp kärran för en hal ramp! Så visst längtar jag lite extra mycket efter mitt nya stall just sådana här dagar. Nog för att hästfolk är ett segt släkte, men man ska inte behöva skada sig eller gå sönder bara för att man vill hålla på med hästar.

Vi jobbar just nu med att gräva och schakta ut den allra sista jorden från golvet i nya stallet. Men vädret jobbar lite emot oss. Förutom att dom tvåbenta arbetskrafterna blir lite låga i energiflödet så blir även vår lastgrävare lite trött i batteriet när det är kallt ute. Det har hänt två gånger att vi kommit ut för att jobba och så har motorn inte startat. Den startar om jag sätter betteriet på laddning, men det är lätt att glömma när man har mycket att göra. Men vi jobbade en kväll förra veckan, och så lite på söndagen. Imorgon är det dags igen, och sen får vi göra lite till helgen. Vi är ju faktiskt snart färdiga med just detta moment, men oj så enformigt och långtråkigt det är! Ibland får man bara stänga av den där lilla rösten som hellre vill sitta i soffan framför brasan och se en film... Imorgon ska det visst bli lite bättre. Vi slapp i alla fall strömavbrott den här gången!

Ps. Glömde skriva! Jag blev så himla full i skratt när jag skulle ta in Domingo från hagen. Eftersom det snöat kunde jag ju se exakt vart han hade rört sig under sin utevistelse. Det fanns spår från grinden bort till vattenkaret. Där hade han trampat runt på en liten fläck, och sen hade han gjort tre stycken 15 meter volter som jag vet att han gjorde under de sista minuterna ute medan jag tog in de andra hästarna... Haha! Tur att man släpper ut djuren så att de får röra lite på sig liksom... Släpar ut djuren är kanske en mer korrekt beskrivning i detta fallet? Daisy tyckte inte heller det var kul att vara ute, och hon brukar inte precis vara känslig för väder och vind... Frågar ni Domingo hade han nog hellre stannat inne just igår. Ds


Läst 60680 ggr Kommentarer Kommentera

Så var julhelgen avslutad för den här gången och jag längtar redan litegrann till nästa gång. Men bara litegranna. För ännu mer ser jag fram emot 2017 och vad året kan tänkas ha att erbjuda!

Vi har haft en riktigt lugn jul och nyår. Den fjärde advent hade vi fest för grannar och vänner är på gården, något som verkar bli en årlig tradition. Och på julafton samlades den närmsta familjen på bägge sidor för att fira tillsammans. Mamma och pappa kom ned till festen och hjälpte sen till med allt från att pynta huset, till städning och matlagning. Till och med syrran, som jag träffar alldeles för sällan kom ned och andades lite lantluft några dagar över jul! I mellandagarna har vi tagit det superlugnt, och med undantag för någon enstaka lektion - inte arbetat överhuvudtaget! Vi har fikat med vänner, tagit sovmorgon, ätit mängder med julgodis och helt enkelt passat på och vilat upp oss riktigt ordentligt. Vi klarade oss relativt oskadda genom stormen, om man räknar bort strömavbrottet som varade från 04:40-14:00 i hela östra Asmundtorp. Jag visste ju att jag skulle få bra nytta av min nya ridkjol som jag fick i julklapp! Hade dock inte räknat med att det skulle vara i vardagsrummet framför brasan för att undvika att frysa ihjäl under frukosten....

På nyår valde vi att stanna hemma med djuren, och körde pyjamasparty och femrättersmeny för två - eller tre då - med Daisy! Mina hästar har tack och lov aldrig varit särskilt skotträdda, men med ett dräktigt sto i stallet känner man sig förstås lite nervös inför tolvslaget. Vi hade förberett genom att sätta för stallfönstren på utsidan. Eftersom vädret var gynnsamt (uppehåll och vindstilla) så använde vi vanlig kartong och träskruvar. Och så såg jag förstås till att dom hade hö hela kvällen och speciellt på tolvslaget så att dom skulle hålla sig lugna och distraherade. Kvällen förlöpte utan några incidenter. Daisy bryr sig inte heller om smällarna, hon var dock lite arg på grannen som gick runt i mörkret med en ficklampa när han skulle tända sina raketer. Inte ok att smyga runt i mörkret på det där viset enligt rottweilern. Även om det är på sin egen tomt...

Vi har också funderat en hel del på vad vi vill åstadkomma under de närmsta månaderna och det kommande året. I år SKA vi bli färdiga med det nya stallet. Jag skulle tro att vi faktiskt redan är färdiga med i alla fall en tredjedel av grovjobbet. Allt det där tråkiga som inte kommer att synas sen... Vi satsar på att bli färdiga med golvet under januari (men det beror lite på vädret om vi kan gjuta eller inte), och hela stallet ska helt enkelt vara klart till sommaren. Min man har en extra semestervecka att ta ut innan april, och sen tar vi ett sista ryck under hans semester i sommar. Förutom det kommer vi att behöva bygga minst 1-2 kvällar i veckan och så mycket som möjlig på helgerna. Behöver jag säga att vi ser fram emot att bli färdiga... Det är rätt jobbigt att dubbeljobba på det här viset, även om det är roligt när man ser saker växa fram. Nånstans i allt detta ska jag hinna rida och träna med mina hästar. Jörgen ska spela fotboll och det där som kallas "livet" ska visst hinnas med också... Men, men... Jag har som sagt en riktigt bra känsla inför 2017. Så nu kör vi!


Läst 58477 ggr Kommentarer Kommentera

Om Marie
Passionerad dressyrryttare som bor med sin man och två hästar. Arbetar som beridare och tränare samt älskar bra mat, fina kläder och musik.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare


Mest lästa



Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.