Foto: Privat och Tomas Holcbecher
    
Jag spelar tennis på hobbynivå en till två gånger i veckan, ofta på morgonen mellan klockan 06.30 och 08.00. Som regel med, eller emot beroende på hur man tänker, den tidigare svårklassryttaren Ola Torstenson som numera är i hästtransport- och lastbilsbranschen.
 
Likt en tennisboll studsar jag upp ur sängen när det är tennisdags. Att med Ola småprata om livet och ridsporten är en anledning, matchen den andra. Jag är en klart sämre tennisspelare än Ola och vinner ungefär en match på 25. Trots att jag får stryk i princip jämt, utvecklar jag mitt spelsinne och min snabbhet.
Grundslagen är bitvis bedrövliga, men stundtals när jag tror på mig själv kan jag få till en hyfsad toppspinn på min forehand. Serven är lös, men rätt säker. På gruset på banan, som ligger till höger om slottet, är den lösa serven ganska farlig då den nästan inte studsar alls. Banan är Karl XII:s ridbana och kallas i dag kort och gott Karl XII:s tennisbana.
    
Under Falsterbo spelade vi jämnt. Jag vann en match, Ola två. En avslutade vi oavgjort på grund av tidsbrist. Jag var vass och trodde på seger, vilket gjorde att vi krigade om varje poäng.
 
Under de senaste veckorna har jag spelat med mina trevliga grannar Thomas och Daniel. Rollerna har varit ombytta och helt plötsligt har jag varit den bättre spelaren. När bollarna inte kom tillbaka över nätet började jag spela utan tryck. Spelet har blivit försiktigt och tennismatcherna har gått från blodigt allvar till sällskapsspel. Dock inget fel med det, vi har haft det trevligt med underbart sommarväder och har fått hyfsad motion.
 
Efter tre veckors uppehåll från match med Ola så var det i morse dags. Jag var laddad, vaknade klockan 05.45 och studsade upp ur sängen. Jag lagade kaffe, åt frukost, gick ner och preparerade banan för att sedan sätta mig och vänta in Ola.
Under uppvärmningen kände jag att något var fel. Med ett hemmasnickrat rakt slag duttade jag över bollen och fick inte alls en bra känsla. Det blev en enkel match för Ola, som krossade mig i första set med 6-0.
Ola, den gangstern, han hade haft semester i Falkenberg och lirat tennis mot en kille som var något bättre än honom. Ola spelade på toppen av sin förmåga, medan mitt sällskapsspelande hade gjort att jag spelade på botten av min.
 
Det jag vill förmedla överensstämmer så bra med hoppsporten. Vill man bli bra, måste man möta bra motstånd. Att gömma sig på hemmaplan kanske imponerar lokalt, men är av ringa betydelse i strävan mot de ofta högt uppsatta målen. 

/Jens