Hästliv - "Jorden slutar snurra och jag faller i ett svart hål"

Hej, 

I går grät jag nog mer tårar på två timmar mot vad jag gråtit på ett helt år. Dagen började bra, brist på sömn efter en natt med målning i nya stallet. Men det är inget som en Nocco inte kan ordna till, som jag brukar säga ;-) 

Efter morgonpasset på seminstationen åkte jag hem och hämtade kundhäst för återbesök till kliniken. Jag fick en märklig magkänsla när jag satt i lastbilen på vägen dit. Ringde hem och bad Per gå till beteshagen för att titta till Cajza. För er som inte vet det så är Cajza mitt hjärtashäst. (Här berättar jag om henne)


I 12 år har jag och Per haft vår fina häst <3

På kliniken nämnde jag för veterinären, som jobbade sin sista dag innan semestern, att jag kanske kommer tillbaka med Cajza. Jag sa det lite skämtsamt men nämnde det ändå, lite som att hennes arbetsdag inte var färdig ännu.

15 minuter hemifrån kom bilden - Cajza är sparkad i hagen. Skit! Rent ut sagt. Och jag visste att det var något fel. Vet inte hur jag visste det, men magkänslan kallade på mig till henne. Det låter jättemärkligt, men efter så många år tillsammans är det som att vi kan allt om varandra.
Jag kom hem, lastade av kundhästen och Per hade redan fått upp Cajza till spolspiltan. Vid den första undersökningen med tvättning, klippning runt såret och temp-koll, höll jag ihop det.

Det var en sammanbiten stämning i stallet, Per behövde inte säga det högt, men det kändes som han tittade på Cajza för sista gången. Och som att han visste det själv. 

Analysering - transport eller inte
Jag var säker på att det inte var en fraktur rakt av i benet. Fakta framför ögonen var en sparkskada med djupt sår och i hjärtat kände jag eventuellt en spricka. Hon gick ändå så pass bra på benet att en transport i lastbilen kändes tryggt och säkert för henne. Vi lastade och när jag hoppade in i bilen ringde jag veterinären jag 40 minuter tidigare lämnat på kliniken. 

Hon svarade glatt efter två signaler och då brast det för mig. Jag fick inte ut ett ord. Tårarna rullade ner för kinderna och jag kunde staka fram "Cajza", "Spark", "Trasig". Hon sa det enda jag behövde höra, och som jag visste hon skulle säga, trots fullt med patienter under eftermiddagen: "Kom!"

I lastbilen gick mitt hjärta sönder flera gånger om. Jag fick ringa min bästis, hon som vanligen alltid finns på kliniken och jobbar. Nu är hon på semester. Samtalet var en blandning mellan tårar och panik. Varför är inte hon på jobbet, jag behöver henne när det handlar om Cajza. Behöver någon som översätter åt mig när hjärnan inte fungerar längre. Och framförallt någon som säger "andas och lugna ner dig, det är säkert ingen fara". Hon själv insåg allvaret och fick säga att om jag inte förstår så får veterinären ringa upp henne på plats.

Under den korta lastbilsfärden till kliniken reflekterar jag flera gånger över hur jag sitter och gråter. Jag åker en sträcka med häst som så många gånger innan. Ingen häst får mig att tappa kontrollen över situationen, som jag gör med Cajza. Jag är annars coolheten själv och ser allt väldigt faktamässigt när vi håller på med kundhästarna. 

Ville inte möta någon eller ens behöva le
Väl framme på kliniken kliver jag in i ett undersökningsrum och gömmer mig. Stänger dörren och smsar veterinären vart jag är. Sen blir det ett team kompetenta kollegor som tar hand om Cajza. Jag själv går bredvid som ett rödgråtet spöke och kan inte alls klara av situationen. Det är som att jorden slutar snurra och jag faller i ett svart hål.
För de som känner mig så är jag ofta, nästan alltid, den glada och spralliga tjejen. Nu möttes de alla av en liten flicka med sin älskade häst som inte kunde sluta gråta. Det sas väldigt få ord. Den enda som pratade med mig var veterinären. Jag hörde henne prata men tog aldrig riktigt in vad hon sa. 

Det var först efter sista undersökningen som hon tittade upp på mig och sa "det här kommer bli bra". Då var det som att jag tog mitt första andetag på två timmar. Då kunde jag titta på ultraljudet och gå igenom det sparkade området med henne. Innan var allt bara en svartvit tv med dålig mottagning. Detta trots att jag brukar ha bra koll på ultraljud. När vi plåstrat om Cajza som fick vila lite i en box gick jag ett varv till alla som hjälpt till och tackade för hjälpen. Jag hade ju sett dem snabbt vara på sina platser på de olika avdelningarna, men ändå såg jag dem inte. 

Eftervården hemma blir den vanliga efter en sårskada, mediciner och rengöring av såret. Cajza får bo på box i några veckor innan hon får komma ut till kompisarna igen. Per har även fått tillsägelse att köpa många påsar morötter i dag <3 



Cajza är 18 år, hon är pensionerad från ridningen, men jag har tänkt att hon ska leva och bo många många år till hos oss på gården. Det jag fick en påminnelse i går om är att när ens älskade häst blir skadad är det som att hjärnan slår av och hjärtat brister. Då behöver man någon som kliver fram och tar lead. Jag brukar vara den personen för våra kunder. I går fick veterinär-Eva vara den för mig. Så tacksam över att hon och jag är kollegor sedan ett år tillbaka så hon känner mig och förstod exakt hur hon skulle hantera situationen. 

När jag kom hem pussade jag lite extra på alla kundhästar. Bakom dem står hästägare som känner precis som jag känner för Cajza. Jag känner mig hedrad varje dag över att få vara den som tar hand om dem.

Kärleken till hästen hörni. Stark och fin sak! <3

Kram, Annelie

@stallsteningeby på instagram


Cajza - hästen med stort H för mig. Foto: Magdalena Grönneberg


Läst 29665 ggr



Fler inlägg


Älskar att komma ut i hagen och Rose nästan puttar omkull en för hon vill pussas <3

Hej Sverige!

I natt vid 02 anlände vi hem till gården igen. Förseningar drabbade även oss nere i solen pga vädret här hemma. Tre timmar senare blev det för oss, en turbulent flygresa och jag var glad över att båda barnen sov medan vi landade på Arlanda, för det var till och med så att jag höll andan en stund. Men nu är vi hemma, påfyllda med energi och möts av ett vinterlandskap!

Jisses vad det har kommit snö, så tråkigt att det troligtvis försvinner inom kort, för just nu är allt så vackert! Jag satte mig i traktorn och plogade stallplanen, runt hagarna och fixade nu på morgonen, sen ska jag och barnen ut och slå snö av trådarna så att alla staket ser ordentliga ut igen. För er som inte vet har vi varit en vecka på Lanzarote. Vi tömde stallet och åkte iväg. Det har varit otroligt skönt! Jag har lämnat telefonen hemma på hotellrummet varje dag och känt mig hur lugn som helst. Mina egna hästar är fullt försäkrade och jag vet att teamet på kliniken vet hur jag tänker om något skulle hända, och framförallt att My som passat hästarna på lösdriften här hemma resonerar på samma sätt som jag när det kommer till allt.

Att jag har haft ett tufft år orkar man inte ens skriva längre. (Har någon missat så läs lite i bloggen.) Men en av mina goda vänner sa att jag inte riktigt själv förstår hur mycket jag jobbat. Hjärnan är ju påkopplad 24/7 med det ansvaret jag har över hästarna som kommer till gården. När hon sa det så tänkte jag, men tusan det stämmer ju. Så nu har jag njutit av att bara få vara. Jag har även insett att jag ska varar nöjd med mig själv. Jag har jobbat hårt under 2022 och faktiskt gjort så gott jag kunnat. Jag går till jobbet varje dag, jag har en otroligt högarbetsmoral och jag lägger ner hjärta och själ i allt som har med hästarna och gården att göra. Så länge jag gör det, och älskar mitt liv och jobb. Då ska jag vara nöjd. Så jag är nöjd. Väldigt nöjd faktiskt, och stolt! Stolt över konvalescentstall Stall Steninge By. 

Med den insikten har jag kunnat slappna av. Och somnat i solstolen mitt på dagen och Per har fått vara lite "chef över barnen", eftersom mamma somnat titt som tätt.
En av dagarna vaknade jag ur solstolen, vet inte varför men beslutade mig för titta upp. Då ser jag en 1 1/2 årig flicka ligga med huvudet ner och ryggen upp i den "djupa" delen av barnpoolen. Ingen var i närheten. Jag fullkomligt flög upp med kläder på, ner i poolen och försökte nå henne så snabbt det bara gick utan att ramla själv. Jag fick tag i hennes hår och slet upp henne. När hon skrek rakt ut kände jag nästan som att benen vek sig. Jag hade redan i huvudet börjat fundera på hur jag skulle få liv i henne igen. Mamman, som "bara" skulle gå till solstolen kom springande och tog över. Och allt gick bra. Men man får aldrig glömma - det går fort och barn drunknar i tystnad. Det tog mig 30 minuter och en drink att lugna mig, om vi säger så. Jag blev livrädd. Tänk om något i mig inte sagt åt kroppen att titta upp? 

Vi har spenderat semstern i poolen, havet och på barnlandet som hotellet hade. En otroligt härlig och underbar blandning. En dag hade vi lite mulet väder, då åkte vi till ett Aquarium som fokuserade på rehabilitering av fiskar. Där var det en sköldpadda som fastnat i fiskenät som blivit övergivet i havet, snart skulle hon släppas ut igen efter rehabilitering. En hel utställning var inriktad på plasten som slängs i havet och vad det gör med djurlivet. Jag gillar sånt, att barnen får se fiskar men vi även kan prata om vad som är rätt och fel.


Härliga ansiktsmålningar!


Lillasyster älskade sin hink, den gick med henne hela dagarna! haha!


Båda barnen har lärt sig simma under semestern. Många timmar i poolen blev det!

Fokus i dag är att få på dubbdäcken på lastbilen, hämta hem rehabponny som varit hos grannen Maria medan vi varit borta. I morgon börjar vi fylla stallet igen och ska en vända till kliniken. 
Älskar det - så redo för att sätta igång! Nu kör vi!

Mvh Annelie

@Stallsteningeby på instagram


Läst 5312 ggr Kommentarer Kommentera

Hej!

Det går inte att inleda detta blogginlägg utan att rikta ut ett stort TACK till er alla. Tack för bemötandet jag fick efter mitt förra inlägg! Det blev en gigantisk våg av omtanke, pepp och respekt. Min telefon plingade hej vilt i tre dagar non stop kändes det som. Fina kommentarer, meddelanden, och dm/pm fullkomligt välde in på mina sociala medier. Och även om jag redan hade påbörjat plan "semester", så blev detta lite av en spark i baken för att fortsätta jobba mot lite ledighet.


Tack för att ni gett tröstande och peppande tillrop åt mitt håll!

Nu har jag endast två hästar i stallet. :-) Det är en plan som varit i verket ganska många veckor och jag har envist stått på mig att vi inte ska släppa in nya hästar i stallet just nu. Jag har även avsagt uppdrag utanför gården och varit ganska tydlig med att jag behöver en paus. Vi har rullat in på vårt 9:onde år på gården och enda gången vi haft så här få hästar hemma är veckan då vi flyttade in. Jag har älskat nästan varje sekund, men nu känner jag att jag behöver andas lite. 

Så vet ni vad jag gjort när antalet hästar sjunkit...?

Jag har åkt till IKEA och köpt garderober till mina barn, tvättat hemmets alla gardiner, äntligen slagit tag i saken och köpt ett nytt vardagsrumsbord. Nere i stallet har jag tvättat hästtäcken i högervarv, städat ute i vårt stora förråd och skurat de tomma boxarna. Allt är redo för att när vi återvänder från utlandet så kommer det vara fräscht, fint och redo för att välkomna nya hästar. <3

Och efter de veckorna som jag nu fått gå lite på halvfart så kryper det i kroppen. Jag saknar att inte ha tio hästar som glatt tittar på mig vid morgonfodringen, gillar inte tomheten som kryper in över gården. Så när vi kommer hem från solen, poolen och glass i överflöd är jag mer än redo att öppna dörrarna igen <3

På tal om nya tag! Det har hänt två jätteroliga saker också senaste tiden!!

1. Vi har köpt ett föl!
2. Vår uppfödning Rose Bay har hoppat för första gången med ryttare!

Fölet är så fantastiskt, så hon kommer få ett eget blogginlägg :-) Det är drygt 6 veckor till vi hämtar hem henne, och jag längtar redan väldigt mycket!


Social med en stam och möderne av idel prestation. Vad mer kan man önska? <3

Men åter till Rose <3
Vi vet att hoppa kan hon, diplomet från unghästtestet på Strömsholm gav oss ju kvittot på det. Men nu har hon även hoppat med ryttare för första gången. Pga min trasiga fot kunde jag inte ha häran själv att sitta på över de första hindret, men jag tittade glatt på!

Just nu jobbar hon mot vintervila. Hon ligger verkligen i fas för sin ålder och i måndags gick hon träning med Karin Engström (https://equitrain.se) och onsdag hoppades hon. Karin hjälpte mig i måndags från marken att få henne att ta för sig i galoppen. Jag har anlitat Karin för att hjälpa mig under uppbyggnaden av denna häst. Jag vill att Karin möter upp mot mina svagheter från marken, målet är att när Rose är 7 år har jag en stark, liksidig och sund häst som får varierad träning. 


Karin och Rose tränar på.

När Jossan satt upp på onsdagen så kände hon av måndagens träning, hur hon sökte sig mer mot bettet och var framåt i galoppen. Superkul! Och utan problem tog de sig an det lilla hindret. 


Hopp!

Nu ska jag springa ut till stallet. Med endast två boxar att mocka hinner man med annat, så i dag ska vi packa för resan, åka på öppet hus hos kompisar som köpt gård och köpa lördagsgodis.

Återigen, tack för senast!

Mvh Annelie

@stallsteningeby på instagram


Läst 10890 ggr Kommentarer Kommentera

Hej,

Jag vet inte hur många gånger jag öppnat datorn för att skriva ett blogginlägg. Men jag börjar skriva, skriver så där om livet på gården, kundhästar som det går bra för, nya hästar som kommit och friska som åkt hem. Vill dela med mig av hur fint vi gjort det. Hur vår skogshage vuxit fram, hur alla ton grus vi lagt ut för att förhindra leran gjort det ganska fint på gården. Det har även byggts staket för att rama in allt lite och mycket mycket mer har kommit till. Kundhästar har kommit och gått, en härlig mix på hästar med härliga hästägare som verkligen älskar sina djur.

Men jag känner ingen glädje i att dela med mig just nu. Jag känner att jag är lite trasig. Inombords lixom. 


Hästen på bilden har inget med texten att göra. 

Någonstans har jag känt att jag ska inte dela med mig av det. Dela med mig om hur jag egentligen mår. För tänk om detta gör att folk inte litar på mig längre. Att de tror att jag gör ett sämre jobb med deras hästar nu när jag själv är slagen lite ur balans. Jag lägger ner hela min själ och mitt hjärta i hästarna vi har i stallet. Allt för att ägarna ska veta att jag gjorde allt för att hjälpa dem med just deras guldklimpar. 

Och nu är jag så nära på att stänga ner fönstret här. Att inte skriva detta blogginlägg, men jag skriver på...

I år har varit ett riktigt jävla skitår för min del. Ursäkta svenskan. Men någonstans har det kommit till den grad att jag inte blir förvånad längre. Att jag och Per tittar på varandra och är överens. Våra barn mår bra, de är friska och krya, och det är faktiskt det viktigaste i världen. Våra två älskade tjejer som är våra solstrålar. 

Men för mig har 2022 inneburit så stora motgångar och käftsmällar att jag nu längtar till 1 januari 2023. Det har blivit ett mentalt mål att fortsätta kämpa mig igenom detta år och sen ta nya tag. 
Jag brukar känna stolthet och glädje över att jag alltid siktar på framåt, att jag alltid är den som är positiv i alla lägen och ser lösningar. Den enda lösningen jag sett för mig själv just nu är att lägga av. Att inte hålla på med hästar och att vara någon typ av "hemmafru" som bor i en vanlig villa. 

Men innerst inne vet jag ju att där kommer jag inte alls vara lycklig. Det är ju hästarna som är mitt liv, och speciellt att ta hand om skadade hästar. Och jag tror att det är en stor del i att jag är ur fas. 
Att jag trodde så mycket på att jag gjorde rätt val för två år sedan. Att jag tänkte att på en gård med skadade hästar kan inte en liten hingst växa upp och bli en hållbar individ. Han måste åka till någon med likasinnade kompisar för att lägga grunden till ett bra liv. 

Det var troligtvis över på en sekund eller två. Den dagen, den stunden och den olyckan där han, vad vi misstänker, blev sparkad i huvudet. Jag skriver om vår älskade unghäst, Concorde "Conny". Han som vi fick ta bort nyligen och som jag uttryckte i bloggen att jag aldrig ens fick chansen att rädda. Det var nämligen redan försent. 
Vem har rätt och vem har fel? Vad är förtal och vad är inte? Jag har arbetat på Hippson i så många år att jag vet vad man bör och inte bör skriva. Hur lagstiftningen går och vart man ska passa sig. De juridiskt utbildade vänner och kunder jag känner har alla rådgjort mig till samma sak. Gå vidare, ta inte upp en fight, det kommer bli utdraget och du måste leva kvar i detta då. Istället skrev jag ett mejl. Ett mejl till personen som, mot betalning varit ansvarig för min häst. Skrev att jag är arg, ledsen och besviken att jag själv fick upptäcka skadan utan att blivit informerad om det. 

Jag fick inte ut mer än hälften av Connys livförsäkring, men inga pengar i världen hade varit tillräckliga. Det var honom vi ville ha, inte pengar på ett konto. Skadan var redan så långt framskriden när jag fick veta att det redan bildats artros i hela käkleden. Det lilla som var kvar av hans så kallade käkled, dvs. Min sanning är att jag trodde jag hämtade hem min häst för sommarlov och sedan inridning. Men jag hämtade hem en häst som haft en illa läkt fraktur i höjd med käkleden, som gett omfattade skador så att vi tillslut insåg att varje dag gör ont och varje tugga. Veterinärer både i - och utanför landet sa alla samma sak. Avliva. 

Hade jag vetat om att han blivit skadad, då hade jag kastat mig in i bilen och hämtat honom. Oavsett dag eller tid på dygnet. Jag vet att jag hade haft ett helt operationsteam stående och vänta på oss på kliniken och jag vet att de val de rådgjort åt mig hade varit rätt väg att gå. Men jag fick aldrig chansen. För jag visste inte.

Detta är min stora förlust i år. Att jag inte visste.

Jag vet allt här hemma på gården, vet hur varje hår ligger på hästarna i stallet, vet när de åt senast, hur återbesöken gått, vad vi har för plan, vilken medicin vilken häst ska ha etc. 

Men jag släppte kontrollen över en av mina egna hästar. Cajzas son. Och det är mitt livs misstag inom ridsporten. 

Av alla käftsmällar i år med (och nu nämner jag bara några få av alla) stulen personbil, för tidigt fött föl som dog, kolik på ET-sto hos seminstationen, restskatt, krockad lastbil, resorberade embryon, höjda priser på el, räntor, foder och strö. Allt som hänt mig så känner jag att det går att ruska av sig. Men just detta går inte. Jag har försökt, men den enda slutsatsen jag kommer till är att jag litar bara på mig själv. Ingen av mina egna hästar kommer någonsin lämna gården igen.

Jag tror också att jag vet anledningen till att jag är så ledsen. Att jag är besviken. Varje dag tar jag hand om hästarna här på gården som om de vore mina egna, som om de är värda sin vikt i guld och att det är på mitt ansvar att de mår så bra de bara kan i min skötsel. Jag har nog varit naiv ute i världen och tänkt att så resonerar väl alla? Det har helt klart blivit ett uppvaknande av rang. 

Nu vill jag radera hela inlägget.
Det blev för personligt. 
Men jag gör inte det, jag publicerar. Ridsporten, hästlivet och hästägandet är inte guld och gröna skogar. Någonstans här i min dagbok på internet måste det finnas med. Den tiden av mitt liv när jag inte hade förtroende för någon annan än mig själv. 

Och jag saknar honom. Conny alltså. Och hans mor, Cajza. Varje dag.
Men mest saknar jag mig själv lite just nu. Den där obotliga optimisten och kände sig oslagbar och orubblig här på gården. 2022 har verkligen visat mig att när man känner sig som säkrast uppe på berget kan jordbävningen komma.

Tack för att du läst, tack för att du inte skriver någon elak kommentar och ge din häst en puss på mulen <3

Ps. Och för att ni ska förstå hur det känns för mig i år. För tre veckor sedan tog jag och min man ledigt en eftermiddag. Så där mitt i veckan. Vi hämtade barnen och åkte till Leo´s lekland. Vi ville skratta, busa och visa våra barn att de är viktigast för oss. Vi hade en superrolig eftermiddag och inte en häst var i närheten. Men sen åkte jag en "rutschkana" där man satt i en donut-grej. Pang åkte foten in i en pelare och jag fick ta mig till akuten. Vet ni att 26 % av befolkningen i världen har ett extra ben på yttersidan av foten. jag kan informera er om att jag är en av dessa personer. Tror ni det känns bra att det var just där jag träffade? Så nu har jag det där extra benet i foten, ett som är trasigt, men jag har det. Känslan av detta? Att jag inte ens kunde ta en ledig eftermiddag utan att det skulle skita sig. Jag har arbetat i stallet med kryckor, för den där 100% sjukskrivningen som läkaren satte, den var ju lite skrattretande. 

Mvh Annelie


@stallsteningeby på instagram


Läst 30683 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Hästliv »



Här hittar du alla våra husbloggare

I bloggen hästliv får vi följa med Annelie Eriksson i hennes vardag. Det är allt från familjeliv till den dagliga verksamheten med både rehabilitering av hästar och avel. På den egna gården finns det ständigt något att göra.

Till bloggen

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.