Genom olika filter

Vi samlas kring vårt stora intresse hästar och ändå tycker vi ibland så spretigt och olika. Vissa frågor är riktiga vattendelare. Som när den s.k. barfotastudien presenterades för några veckor sedan och kommentarsfälten flödade över av ungefär lika delar “vi visste redan att barfota är det bästa “ och “det här gäller inte mina hästar, de måste ha skor”. Nu säger ju studien i sig varken det ena eller det andra, den beskriver hur hoven (och hästen) rör sig i olika situationer med och utan skor. Men det gör det ännu tydligare hur vi oftast  läser och tar till oss ny information med våra jag-behöver-bekräftelse-filter påslagna och antingen gottar oss eller går i försvar. Vilket gör det svårt för oss att ändra på våra invanda beteenden och föreställningar.

Om någon hade sagt till mig för tio år sedan, eller ens fem, att jag skulle ha tre barfotahästar i hushållet så hade jag sagt att det var allvarliga fel på deras kristallkula. Jag har haft en negativ bild av barfota och  haft dåliga exempel i min närhet. Jag har dessutom haft en häst som rehabiliterats från att bli utdömd till att återgå till full tävlingskondition, bl a tack vare specialskoning. Jag har värderat mina hovslagare och deras kunskap mycket högt. Det gör jag fortfarande. Det är på hovslagarnas initiativ som våra nuvarande hästar är barfota. Det har inte ens något med Peder att göra, vi började innan, och (svär i kyrkan nu) han är inte en automatisk  husgud i ett belöningsbaserat hushåll med westernbakgrund.

Våra hästar kommer kanske inte alltid att vara barfota, men just nu bor de på ett ställe där underlagen och aktiviteterna passar för det och där det finns hög kompetens kring just barfotahästar. Det är inte billigare och enklare att ha barfotahästar. Vi betalar för verkning var 4-5 vecka och behöver då kunna vara lediga från jobbet dagtid en fm i månaden.  Vi behöver dyra, välinpassade boots för olika väglag, med och utan brodd. Vi behöver fila lite själva ibland. På pluskonton har vi att aldrig behöva oroa sig för tappskor. Men den absolut största vinsten med barfota är den minskade skaderisken hästarna emellan. Om barfotagång gör att fler hästägare,  inklusive tävlingsryttare,  vågar ha sina hästar tillsammans med varandra så är det en oerhört viktig hästvälfärdsfråga. 

När vi nu ändå pratar barfota så vill jag passa på att ta död på myten att barfota skulle vara något slags måste i ett  belöningsbaserat förhållningssätt. Så är det naturligtvis inte. Vi säkerställer att hästens fysiska och mentala behov är tillfredsställda , att den är frisk och att den inte har ont. Om den behöver ha skor för att må bra så ska den ha skor. Punkt. 

Så när det gäller sko vs barfota så har i alla fall  min åsikt nyanserats med ökad livslängd och erfarenhet och styrs förhoppningsvis inte längre av något bekräftelsefilter.

Men när jag var på avslutningen av konstutställningen “Hästen, roboten och det omätbara” i helgen fick jag nya anledningar att fundera över med vilka olika filter vi alla betraktar vår omvärld. Konstnären Tove Kjellmark hade bjudit in några personer som fick reflektera kring de olika konstverken. Marie Fahlin såg rörelse i allt, vilket inte var så svårt att förstå med tanke på att hon är koreograf och Toves utställning bl a utforskar hur en statisk skulptur ska kunna fånga rörelse. Men våra föreställningsvärldar krockade ganska rejält när den stora videoinstallationen Vanguard diskuterades. I filmen rör sig en ensam häst i den stora tomma utställningslokalen. Den tittar ut genom fönstren, den gnäggar, den vandrar fram och tillbaka iförd stora boots för att inte halka på betonggolvet och den tittar in i kameran med en tydlig bekymmersrynka. Marie och Tove diskuterar hur hästen “äger rummet” och hur den utforskar sin egen inre essens bortanför flocken. Jag tänker på att det i filmen syns tydliga spår av avföring droppad under rörelse på golvet. Så bajsar inte avslappnade hästar som “äger ett rum” tänker jag, och det blir tydligt att vi ser på hästens rörelser i rummet med helt olika filter. 

Linda Hinners som är kurator på Nationalmuseum och Sara Callahan som är konsthistoriker diskuterar lite mer konkret utifrån Toves olika skulpturer i brons, marmor och 3D-print. Att göra hästskulpturer är inte tekniskt enkelt, vare sig i nu eller dåtid, får vi lära oss. Jag fnissar senare när jag bläddrar i den tillhörande boken om projektet och ser att  Jonna Bornemark skrivit att de spröda 3D-printade skulpturerna väckt en lust hos henne att smaka på dem. Materialet ser onekligen ovant och märkligt ut också för mitt öga. Jag tog inte en tugga men jag var tvungen att smygkänna lite med fingrarna för att förstå det här för mig nya materialet.

Utställningen har flera videoinstallationer filmade med värmekamera. Min favorit är där en människa lägger sina händer på hästen och kameran fångar värmeavtrycket av handen efteråt. Det väcker hos mig en lust efter mer. Hur skulle det  se ut om en sådan där riktigt go’ klistund blev filmad? 

I stället avslutar vi vid videoinstallationen They shoot horses don’t they. Eller dödskammaren som Tove säger när vi ska förflytta oss dit och gå in bakom draperierna som skiljer av den installationen från resten av utställningen. Louise Chatteli har valt detta verk att prata utifrån när hon berättar om sin verksamhet Sjukhushästen som tar med hästar på besök till svårt sjuka barn. Hon berättar om sin yrkesverksamhet, vikten av att ta tillvara nuet och att våga prata om döden. Tove förklarar hur tanken med videoinstallationen var att få följa livets rörelse ut ur kroppen. En värmekamera följer en häst under avlivningsögonblicket och fram tills kroppen kallnat.

Det här är ett verk som berör mig på djupet på flera plan. Dels utifrån egna erfarenheter av att närvara vid ett flertal hästars sista stund. Dels utifrån just denna hästs öde, som Tove berättar givit verket ytterligare dimensioner som hon inte hade planerat för.

En kvinna i publiken frågar förfärat varför hästen inte kunde få leva vidare när den endast var sju år gammal och faktiskt hade läkt sin skada. Flera skruvar besvärat på sig när Tove beskriver den krassa verkligheten för travhästar i stora, kommersiella stall. Frågan kommer igen, varför ville ägaren inte ha kvar sin häst, den hade ju läkt bra? Svaret är att ägaren har hundratalet hästar och inte plats i verksamheten för dem som inte längre presterar. Då kommer frågan hur Tove fick tillstånd att filma avlivningen. Här blir det väldigt påtagligt hur olika filter vi alla har i den här frågan. För ägaren var det här inget att dölja eller skämmas för, utan ett  helt vanligt beslut i hens verksamhet.  Om hästen sedan kunde bidra till ett konstprojekt det sista den gjorde så var väl det en fin sak att bjuda på. Men för flera i publiken kommer det helt klart som chockerande nyheter att unga hästar avlivas trots att de rent fysiskt skulle kunna leva vidare utan smärta och svårigheter. 

Jag får lust att fråga hur många av dem som brukar spela på V75 eller köpa Harry Boy men bemästrar min inre aktivist. Det här är ju Toves arena och förhoppningsvis har hennes konstverk väckt olika tankar och reaktioner. Precis så som konst ska göra. 

Simbas öde berör ännu mer när jag tänker på hur mycket meningsfullt, härligt liv det kan finnas kvar efter en travarkarriär. Därför vill jag avsluta med våra vänners fina Casper Lock. Han  hade turen att få vara en framgångsrik brödvinnare i ett mindre travstall. När det var färdigtävlat på banan fick han en helt ny  karriär där han fått följa sin alldeles egna människa genom tonåren upp i vuxenlivet och fått utvecklas inom akademisk ridkonst och frihetsdressyr.  Casper är idag en pigg och fräsch kille på 21 år. (Bilderna på Casper har jag fått låna av hans ägare Magdalena Wahlström)