Belöningsbaserad hästträning - Genom olika filter
MAR
14
2023

Vi samlas kring vårt stora intresse hästar och ändå tycker vi ibland så spretigt och olika. Vissa frågor är riktiga vattendelare. Som när den s.k. barfotastudien presenterades för några veckor sedan och kommentarsfälten flödade över av ungefär lika delar “vi visste redan att barfota är det bästa “ och “det här gäller inte mina hästar, de måste ha skor”. Nu säger ju studien i sig varken det ena eller det andra, den beskriver hur hoven (och hästen) rör sig i olika situationer med och utan skor. Men det gör det ännu tydligare hur vi oftast  läser och tar till oss ny information med våra jag-behöver-bekräftelse-filter påslagna och antingen gottar oss eller går i försvar. Vilket gör det svårt för oss att ändra på våra invanda beteenden och föreställningar.

Om någon hade sagt till mig för tio år sedan, eller ens fem, att jag skulle ha tre barfotahästar i hushållet så hade jag sagt att det var allvarliga fel på deras kristallkula. Jag har haft en negativ bild av barfota och  haft dåliga exempel i min närhet. Jag har dessutom haft en häst som rehabiliterats från att bli utdömd till att återgå till full tävlingskondition, bl a tack vare specialskoning. Jag har värderat mina hovslagare och deras kunskap mycket högt. Det gör jag fortfarande. Det är på hovslagarnas initiativ som våra nuvarande hästar är barfota. Det har inte ens något med Peder att göra, vi började innan, och (svär i kyrkan nu) han är inte en automatisk  husgud i ett belöningsbaserat hushåll med westernbakgrund. 

Våra hästar kommer kanske inte alltid att vara barfota, men just nu bor de på ett ställe där underlagen och aktiviteterna passar för det och där det finns hög kompetens kring just barfotahästar. Det är inte billigare och enklare att ha barfotahästar. Vi betalar för verkning var 4-5 vecka och behöver då kunna vara lediga från jobbet dagtid en fm i månaden.  Vi behöver dyra, välinpassade boots för olika väglag, med och utan brodd. Vi behöver fila lite själva ibland. På pluskonton har vi att aldrig behöva oroa sig för tappskor. Men den absolut största vinsten med barfota är den minskade skaderisken hästarna emellan. Om barfotagång gör att fler hästägare,  inklusive tävlingsryttare,  vågar ha sina hästar tillsammans med varandra så är det en oerhört viktig hästvälfärdsfråga. 

När vi nu ändå pratar barfota så vill jag passa på att ta död på myten att barfota skulle vara något slags måste i ett  belöningsbaserat förhållningssätt. Så är det naturligtvis inte. Vi säkerställer att hästens fysiska och mentala behov är tillfredsställda , att den är frisk och att den inte har ont. Om den behöver ha skor för att må bra så ska den ha skor. Punkt. 

Så när det gäller sko vs barfota så har i alla fall  min åsikt nyanserats med ökad livslängd och erfarenhet och styrs förhoppningsvis inte längre av något bekräftelsefilter.

Men när jag var på avslutningen av konstutställningen “Hästen, roboten och det omätbara” i helgen fick jag nya anledningar att fundera över med vilka olika filter vi alla betraktar vår omvärld. Konstnären Tove Kjellmark hade bjudit in några personer som fick reflektera kring de olika konstverken. Marie Fahlin såg rörelse i allt, vilket inte var så svårt att förstå med tanke på att hon är koreograf och Toves utställning bl a utforskar hur en statisk skulptur ska kunna fånga rörelse. Men våra föreställningsvärldar krockade ganska rejält när den stora videoinstallationen Vanguard diskuterades. I filmen rör sig en ensam häst i den stora tomma utställningslokalen. Den tittar ut genom fönstren, den gnäggar, den vandrar fram och tillbaka iförd stora boots för att inte halka på betonggolvet och den tittar in i kameran med en tydlig bekymmersrynka. Marie och Tove diskuterar hur hästen “äger rummet” och hur den utforskar sin egen inre essens bortanför flocken. Jag tänker på att det i filmen syns tydliga spår av avföring droppad under rörelse på golvet. Så bajsar inte avslappnade hästar som “äger ett rum” tänker jag, och det blir tydligt att vi ser på hästens rörelser i rummet med helt olika filter. 

Linda Hinners som är kurator på Nationalmuseum och Sara Callahan som är konsthistoriker diskuterar lite mer konkret utifrån Toves olika skulpturer i brons, marmor och 3D-print. Att göra hästskulpturer är inte tekniskt enkelt, vare sig i nu eller dåtid, får vi lära oss. Jag fnissar senare när jag bläddrar i den tillhörande boken om projektet och ser att  Jonna Bornemark skrivit att de spröda 3D-printade skulpturerna väckt en lust hos henne att smaka på dem. Materialet ser onekligen ovant och märkligt ut också för mitt öga. Jag tog inte en tugga men jag var tvungen att smygkänna lite med fingrarna för att förstå det här för mig nya materialet.

Utställningen har flera videoinstallationer filmade med värmekamera. Min favorit är där en människa lägger sina händer på hästen och kameran fångar värmeavtrycket av handen efteråt. Det väcker hos mig en lust efter mer. Hur skulle det  se ut om en sådan där riktigt go’ klistund blev filmad? 

I stället avslutar vi vid videoinstallationen They shoot horses don’t they. Eller dödskammaren som Tove säger när vi ska förflytta oss dit och gå in bakom draperierna som skiljer av den installationen från resten av utställningen. Louise Chatteli har valt detta verk att prata utifrån när hon berättar om sin verksamhet Sjukhushästen som tar med hästar på besök till svårt sjuka barn. Hon berättar om sin yrkesverksamhet, vikten av att ta tillvara nuet och att våga prata om döden. Tove förklarar hur tanken med videoinstallationen var att få följa livets rörelse ut ur kroppen. En värmekamera följer en häst under avlivningsögonblicket och fram tills kroppen kallnat.

Det här är ett verk som berör mig på djupet på flera plan. Dels utifrån egna erfarenheter av att närvara vid ett flertal hästars sista stund. Dels utifrån just denna hästs öde, som Tove berättar givit verket ytterligare dimensioner som hon inte hade planerat för.

En kvinna i publiken frågar förfärat varför hästen inte kunde få leva vidare när den endast var sju år gammal och faktiskt hade läkt sin skada. Flera skruvar besvärat på sig när Tove beskriver den krassa verkligheten för travhästar i stora, kommersiella stall. Frågan kommer igen, varför ville ägaren inte ha kvar sin häst, den hade ju läkt bra? Svaret är att ägaren har hundratalet hästar och inte plats i verksamheten för dem som inte längre presterar. Då kommer frågan hur Tove fick tillstånd att filma avlivningen. Här blir det väldigt påtagligt hur olika filter vi alla har i den här frågan. För ägaren var det här inget att dölja eller skämmas för, utan ett  helt vanligt beslut i hens verksamhet.  Om hästen sedan kunde bidra till ett konstprojekt det sista den gjorde så var väl det en fin sak att bjuda på. Men för flera i publiken kommer det helt klart som chockerande nyheter att unga hästar avlivas trots att de rent fysiskt skulle kunna leva vidare utan smärta och svårigheter. 

Jag får lust att fråga hur många av dem som brukar spela på V75 eller köpa Harry Boy men bemästrar min inre aktivist. Det här är ju Toves arena och förhoppningsvis har hennes konstverk väckt olika tankar och reaktioner. Precis så som konst ska göra. 

Simbas öde berör ännu mer när jag tänker på hur mycket meningsfullt, härligt liv det kan finnas kvar efter en travarkarriär. Därför vill jag avsluta med våra vänners fina Casper Lock. Han  hade turen att få vara en framgångsrik brödvinnare i ett mindre travstall. När det var färdigtävlat på banan fick han en helt ny  karriär där han fått följa sin alldeles egna människa genom tonåren upp i vuxenlivet och fått utvecklas inom akademisk ridkonst och frihetsdressyr.  Casper är idag en pigg och fräsch kille på 21 år. (Bilderna på Casper har jag fått låna av hans ägare Magdalena Wahlström)


Läst 20018 ggr



Fler inlägg

Frågeställningar kring bett engagerar. De flesta som aktiverade sig i kommentarsfältet tillhörande förra blogginlägget  läste troligen inte själva inlägget så noga utan gick på autopilot in i en bett kontra bettlöst diskussion. Lite förutsägbart kanske?  Mest bekymmersamt är att namnkunniga ridsportsprofiler öppet uttalar vetenskapsförakt i kommentarsfälten. Det gör det återigen tydligt att det nödvändiga förändringsarbetet inom ridsporten inte kommer att drivas inifrån. 

Personligen är jag inte så svartvit i just bettfrågan som en del kanske tror. Tanken med blogginlägget var att uttrycka min entusiasm för intressant och objektiv forskning, min förståelse för att det är svårt att ge upp gamla verktyg innan man vet vilka nya som finns, och inte minst att dela med mig av min egen glädje över nya träningsverktyg! 

Bett eller inte är inte den stora grejen för mig. Givet att:

  • hästen kan andas obehindrat
  • hästen kan svälja sin egen saliv
  • hästen får hålla huvud och hals i en bekväm och sund position
  • hästen inte har någon kroppsdel som förlorar blodtillförsel under någon del av passet
  • hästen inte har utrustning som orsakar smärta eller hotar hästen med potentiell smärta
  • samt att ryttaren inte tillfogar eller hotar att tillfoga hästen smärta eller obehag

så har jag inte så mycket synpunkter på folks val av huvudlag.

För mig är det inlärningsprincipen som är grejen, alltså hur signaler lärts in och upprätthålls. Ur mitt perspektiv är det alltid mer etiskt att lära in och upprätthålla beteenden genom positiv förstärkning. Det är de verktygen jag vill utveckla.  Jag är passionerat intresserad av att lära mig ännu mer om hur jag kan kommunicera med hästens alla olika kroppsdelar utan att lägga till och ta bort tryck. Så för mig personligen, i min egen hästträning, så blir det ganska ointressant om det är bättre eller sämre med tryck över nosryggen än i munnen, jag har ju inte för avsikt att lägga tryck någonstans! För de små lätta, belöningsbaserat inlärda, taktila signaler jag använder kanske det inte har så stor betydelse var de utförs? Eller så kommer Elkes forskning att ge fingervisningar om det och då kommer jag att lyssna och anpassa min träning därefter! 

Om jag t ex lyssnar på Marie Eisersiö berätta om sin forskning om tygeltryck i senaste avsnittet av EquiEthics podd så får jag ju tankar om att grimma verkar vara mer bekvämt för hästen än träns, även om hennes studie utförts med tryck/eftergift. Använder du tyglar? Lyssna på podden! 

Det är i alla fall mest praktiskt med bettlöst vid matbelöningar. Oftast tränar jag i vanlig grimma eftersom det ger störst munfrihet. Ibland använder jag sidepull eller kapson, alltid mjukaste sort. De har ju ofta lite bättre fästen för tyglar än grimma, om jag måste ha sådana på. Vilket jag har när jag delar ridbana med någon eller om jag specifikt vill träna på tygelsignaler. Jag använde ofta  halsring (mjukt rep) med min bortgångna häst men inte så mycket ännu med någon av mina nuvarande. 

Unghästen Unna har fått sina vargtänder borttagna så att hon ska kunna ha bett utan risk för obehag. Jag vill inte stänga dörren för tävlingar och prov i framtiden även om jag just nu inte är så sugen. Medan jag fortfarande tävlade aktivt så tränade jag med bett någon gång i veckan för att det skulle kännas vant för både häst och ryttare.  Med tränade så menar jag att bettet var där i munnen men att jag använde samma signalsystem som utan bett, dvs huvudsakligen säte och röst och minimalt med handsignaler. Western är ju fiffigt på det viset. Även om de traditionella inlärningsmetoderna inte alls är belöningsbaserade så tillåter tävlingsreglerna ridning som är kompatibel med belöningsbaserade metoder, om hästen kan tänka sig att ha  ett bett i munnen under själva tävlingsmomentet.  Det kan ofta hästar om de får vara med och välja bett  och inte har någon rädsla för att det kan orsaka smärta. 

Så egentligen är min syn på bett lika pragmatisk som på barfotagång. Just nu har vi varken skor eller bett. Nästa vecka eller nästa år kanske vi har andra behov och då blir det kanske skor eller bett eller både och? Det centrala för mig är att det är hästarnas behov som styr och att så mycket som möjligt av all inlärning och allt upprätthållande av inlärda beteenden sker med positiv förstärkning. 

Nu ska jag sätta mig och titta igenom min feedbackfilm från Angelica och göra en plan för min kompisträning med A i morgon. Så medan “alla andra” ska fredagsmysa inomhus ska vi trotsa den iskalla sjöbrisen på Udden och nörda kroppstargets med hästarna. Jag tror långkalsonger får inkluderas i fredagsoutfiten? 

Trevlig helg!





Läst 8552 ggr Kommentarer Kommentera
APR
14
2024

Bild: Vårkänsla i hagen

Elke Hartmann presenterar ett nytt stort forskningsprojekt som ska titta på användningen av olika bett och bettlösa alternativ och kommentarsfälten går bananas. “Rör inte mina verktyg” är nog den underliggande meningen, men det förkläs i upprepande av mantran som “Det är inte bettet, det är HANDEN” och “Bettlösa alternativ ger minsann också skador” 

Min beundran för Elke och hennes forskarteam på SLU är stor. Oförtrutet jobbar de vidare för att kunna leverera evidensbaserad kunskap om hästar till en omvärld som mest vill blunda och hålla för öronen och fortsätta göra som de alltid har gjort. 

Det är inte så konstigt att vilja fortsätta göra som vi alltid har gjort. Det är ju oftast det minst energikrävande valet. Dessutom har vi investerat mycket tid (och pengar) i att bli så bra som möjligt på det vi gör just nu. I det här fallet rida med bett. Om vi redan har den där välskolad handen och hästen aldrig på en endaste tandkontroll haft minsta lilla sår eller förhårdnad, då är vi måttligt intresserade av forskning som - kanske - skulle kunna visa på andra tecken på obehag hos hästen, t ex emotionella uttryck och s.k konfliktbeteenden. Så självklart vill vi då inte att Elke & Co ska dit och vända på stenar. 

Men det ska de, och vi kommer alla att få möjligheten att bli lite klokare och smartare i våra träningsval när de är klara. Om vi är beredda att lyssna så klart!

Bild: Dunnit i mjuk kapson

Jag kan sympatisera med den lite panikartade tonen i kommentarer som “Ni vill väl att alla ska gå över till bettlöst!” 

Personligen tror jag att det är dit utvecklingen kommer att leda på lång sikt. Framtiden kommer att tycka att föremål i munnen på våra djur för att kontrollera deras rörelser är barbariskt och otidsenligt. Men vi är inte i framtiden ännu och vi har en massa hästmänniskor som trots (eller kanske pga?) erfarenhet och utbildning inte kan föreställa sig hur det ska gå till att utöva sina aktiviteter med hästar utan bett. Dels vet de inte hur de ska kunna kontrollera hästen och ser farliga katastrofscenarion framför sig. Dels vet de inte hur de ska kommunicera finstilt med hästen utan bett och ändå få fram alla olika önskade rörelser. För det är så de blivit lärda både att kontrollera och att kommunicera med hästen. Att plötsligt stå med 600 kilo häst utan verktyg för kommunikation är naturligtvis en obehaglig och skrämmande tanke för vem som helst. 

Att det finns andra sätt att kommunicera med hästen, utan att tillföra eller hota* om att tillföra olika grader av tryck i munnen eller på andra ställen på huvudet, är helt enkelt inte allmän kännedom. Människan har nyttjat hästar för ridning, körning och last i flera tusen år och uppfinningsrikt redan från första början utvecklat diverse bett och attiraljer för att styra och kontrollera hästen. 

(*Även den välskolade handen har kapacitet att tillföra ökat tryck, vilket hästen vet. Hästen svarar på den lätta hjälpen för att slippa eskalering). 

Belöningsbaserad ridning och träning av häst har funnits i ca 30 år. Ett ögonblick i det tidsperspektivet. Men uppfinningsrikedomen och kreativiteten är även här mycket stor. Det är fantastiskt roligt att nu se allt fler tränare som har välutvecklade signalsystem för att kommunicera med hästens alla kroppsdelar utan eskalerande tryck eller obehagligheter. 

Bild: Höfttarget

En av dem är Angelica Hesseliussom jag gick en intensivkurs alldeles nyss. Jag är helt fascinerad av hennes system med olika targets för olika kroppsdelar och rörelser, samt hur hon använder dem för att helt belöningsbaserat lära in skänkel, sits och tygelsignaler. 

Dunnit har också blivit så duktig på att fundera och leta efter rätt muskelgrupp att aktivera. Min lilla häst som från början kände sådan olust inför allt jag höll i min hand och tog ungefär ett år på sig att kunna göra vanliga mulduttar på en fluffig targetstick. Nu har hon en helt annan inställning till föremåls potential att vara just  targets och är beredd att prova det mesta. Vem vet, kanske blir hon till slut tillräckligt trygg för att det inte ska vara obehagligt att ha med en targetstick även uppsuttet? Hennes förståelse för hur träningen fungerar har verkligen fördjupats och det är så tacksamt och roligt att träna med henne. Hon har också fått göra sin röst hörd. Av alla olika träningsprojekt vi testat under våra 4 år tillsammans så har hon tydligt visat att det är det här AR-inspirerade arbetet som ger henne störst lust att vara på ridbanan och jobba. Så det är bara för matte att försöka lära sig mer om det och lära sig alla nya kommunikationsverktyg! Kindtarget, haktarget, rumptarget, höfttarget och mycket, mycket mera!

Vi ska fortsätta träna för Angelica under våren. Som lök på laxen och grädde på moset så ska vi göra det tillsammans med min goda vän A som är väldigt duktig på just AR på vanligt vis men som också nyligen doppat tån i den belöningsbaserad världen (som naturligtvis gör sitt bästa att sluka henne med hull och hår!) 

Bild: Lunchgäng hos A

Rent ut sagt skitkul att träna tillsammans igen! Vi har en lång historik av att träna och tävla med brukshundar tillsammans i vår ungdom. Något som jag verkligen saknar från brukshundtiden är träningsgänget. När man strukturerat turas om att titta på varandras träning och ge feedback, hjälpa till som figurant vid behov och allmänt stötta varandra. Det är inte lika vanligt förekommande i hästsvängen tycker jag. Man rider tillsammans, men man ser inte alla hästarnas träning som sitt gemensamma projekt på samma sätt som man gör i en träningsgrupp på brukshundklubben. 

Men nu turas jag och A om att åka hem till varandra och fokusera på varandras träning och det är så givande och roligt. Och så Angelicas guidning ovanpå det  - hur bra blir inte det här?

Bild: Paus för P

Unna får så klart åka med på köpet och det kommer ju även att gynna henne att jobba med tydliga signalsystem och kroppskontroll. Unna är så pepp just nu att vi behöver jobba med att förstärka pausbeteenden igen. Å andra sidan gör hon superfina parkeringar med bra duration varje gång hon tjuvstartar… Att förstärka eller inte förstärka, det är frågan…


Bild: Hästars tungor ska vara rosa...

På föreningsfronten har vi haft en mycket uppskattad inspirationsföreläsning om belöningsbaserad körning med Linnéa Larsson. Vi passade samtidigt på att ha ett digitalt mingel där vi gav våra medlemmar möjlighet att träffa folk från ungefär samma landsända i grupprum.

På söndag ska styrelsen ses ett lite längre pass för att i vår nya konstellation bestämma fokusområden för det kommande året och fördela arbetet . 

Vår nästa medlemsföreläsning den 7 maj kl 19.00 är Forskningskoll med tema hästvälfärd. Etolog Emelie Deboussard kommer att berätta om hur forskning allt mer visat att avsaknad av dåliga upplevelser inte är tillräckligt för att säkerställa god välfärd för djur, det behövs även tillförsel av goda upplevelser. Emelie kommer att berätta vad forskningen säger att vi kan göra för att förbättra välfärden för våra hästar, så det vill du så klart inte missa! 

Bild:Tilda

I veckan som gått så har vi även delat ut vårens ungdomsstipendium. Mottagare denna gång är 11-åriga Tilda som önskar att få lära sig att träna och umgås med hästar på ett annat sätt än det som lärs ut på vanliga ridskolor. Tilda kommer att träna hos Malin Schön där hon också får låna lektionshäst. BHIS styrelse tycker att det var väldigt roligt att denna gång få stötta en ungdom som vill träna belöningsbaserat trots att hon (ännu) inte har egen häst. Som Tilda själv skrev i sin ansökan:

Tack för att ni läser min ansökan.

Oavsett om jag vinner eller inte så vill jag säga tack för att ni lär oss ett snällare sätt att vara nära varelsen som jag älskar mest i hela världen, hästen.

Vi barn och ungdomar är framtiden, så denna kunskap bidrar till att hästarna kan få ett tryggare och bättre liv.

Med vänliga hälsningar,

Tilda

Vi önskar Tilda lycka till med träningen hos Malin! 

En grej till som hänt är att föreningen blivit med TikTok-konto, så in och följ oss om ni gillar att hänga där!

Annars finns vi på  Facebook som vanligt! På Instagram heter vi @beloningsbaseradhasttraning








Läst 11658 ggr Kommentarer Kommentera
MAR
27
2024

Ibland blir kontrasterna så påtagliga. Resten av hästvärlden diskuterar femtio nyanser av blått i stället för att ta tillfället i akt att på riktigt diskutera dressyrsportens hästvälfärdsutmaningar. I vad som känns som ett parallellt universum är vi ett gäng deltagare från hela världen som i två veckor diskuterar femtio nyanser av targetplacering på Angelica Hesselius underbart nördiga R+ dressyrkurs Halt Work. Det finns nämligen helt andra sätt än sporrar, spö eller ens lättare tryck för att forma fram hälsosamma (och vackra) rörelser hos våra hästar. Kanske inte flashigt och spektakulärt, men hur var det nu - är dressyren till för hästen eller för människan? 

Angelica gör pedagogiska feedbackfilmer där hon pratar och ritar ovanpå våra filmer. Här får jag lite input på att det går att hamna bakom lod även belöningsbaserat och hur jag ska göra för att få en bättre vinkel.

Vi är någonstans på mitten av tvåveckors-kursen och det är en intensiv upplevelse. Jag hade egentligen behövt vara helt ledig för att hinna med att lyssna på alla teorimoduler, delta på dagliga Q&A, träna med hästarna, klippa ihop film, skicka in, få feedback på film och ut och träna igen. Samt följa vad alla andra tränar på och ta del av deras feedback för att lära mig ännu mer. Men det var inte möjligt så jag är ledig några dagar här och där och hänger med så gott jag kan. För hästarnas del var det ett bra beslut att inte träna varje dag, för det var ganska krävande uppgifter för lite otränade bakdelar. Det är lätt att underskatta ansträngningen  i övningar som inte ser flashiga och utmanande ut. 

Något som equiterapeuten och belöningsbaserade tränaren Hanna Jernstedt Larnemark också lyfte i sin mycket uppskattade föreläsning “Prehab - förebyggande träning för hållbara hästar” i samband med föreningen BHIS årsmöte härom veckan. Hästar är evolutionärt utvecklade för att röra sig i skritt under stora delar av dygnet, uppemot 80-120 km per dygn. Vi kan inte på ett hälsosamt sätt kompensera att vi håller dem på små ytor genom att träna dem med hög belastning i högre gångarter en timme om dagen. Om vi vill bygga hållbara hästar behöver vi tillgodose hästens rörelsebehov i skritt under större delen av dygnet genom rörelsestimulerande utevistelse. I vår träning behöver vi fokusera på att jobba med hästens stabiliserande muskulatur så den orkar bära upp sig själv (och oss) på ett hälsosamt och hållbart sätt. Hanna rekommenderar övningar i halt och i långsam skritt, samt viktskiftningar.  Alltså precis det vi jobbar med på Angelicas kurs! Även om Hanna och Angelica kanske har lite olika övningar och olika sätt att lära ut, så bygger arbetet med hästen på samma grundidé, att hjälpa hästen hitta sunda sätt att bygga styrka och balans.  

Jag tror också att båda skriver under på att en häst som får fysträna med positiv förstärkning får ökad kroppsmedvetenhet och kroppskontroll jämfört med när hästen formas in i övningar med negativ förstärkning (tryck/eftergift). 

Plus att de tycker att jobbet är kul så klart! Trots att vår intensiva kurstart nog orsakade lite träningsvärk här och där så är båda mina tjejer så taggade för träning. De är ju alltid angelägna om att få vara med när jag kommer till stallet, men något händer med framför allt Dunnit, när jag går kurser för Angelica. Uppenbarligen förändras något i hur jag tränar för hon blir märkbart ännu mer pepp! 

Nu är jag ledig några dagar och kan ägna mig på heltid åt kursmaterialet. Får se till att inte köra slut på tjejerna bara! Det är tur att jag har två - och som vanligt blir jag sugen på att testa lite på långskånken Hottis också! 

För övrigt avlöpte föreningens årsmöte så att undertecknad fick förtroendet att leda föreningen som ordförande i ytterligare två år. Det är jag väldigt glad för, vi har spännande projekt att utveckla den närmaste tiden och det är så roligt att få vara med om det. Elvira Svensson är vår nya suppleant, i övrigt ser styrelsesammansättningen oförändrad ut. 

I närtid har vi ett ungdomsstipendium att dela ut där sista ansökningsdagen är 31 mars. Vi har också en inspirationskväll om belöningsbaserad körning med Linnéa Larsson den 10 april att se fram emot. 

Vi har också precis startat en egenfacebookgrupp för veterinärer som är intresserade av belöningsbaserad hästträning. Vår vice ordförande Sara Ellevik, som själv är veterinär, kommer att hålla i den. Tanken med den är att bl a få diskutera hur det går att använda belöningsbaserade principer i mötet med patienter. Om du är veterinär och intresserad av cooperative care och  fear free certifiering för häst, eller bara belöningsbaserad hästträning  i största allmänhet så är detta en grupp för dig! 

Nu ska jag fortsätta plöja lite kursmaterial tillsammans med mina trogna hemmasupporters!


Läst 16349 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Belöningsbaserad hästträning »



Här hittar du alla våra husbloggare

Ansvarig utgivare: Cajsa Ekström Arman

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.