Medan BHIS ordförande Maria återhämtar sig efter sin ryggskada kommer här ett tillfälligt inhopp. Jag som skriver heter Lottie Eriksson, är sekreterare i föreningens styrelse och har varit med sedan starten. Numera är jag hästlös, men jag tränade belöningsbaserat i många år med min änglahäst Aslak.
Säkerhet är viktigt att tänka på för alla som håller på med hästar, och det är ett ämne som vi i föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige återkommer till. Olyckor går aldrig helt att undvika, men det finns mycket man kan göra för att förebygga och minska riskerna. Även i sammanhang som inte har med belöningsbaserad träning att göra påpekas allt oftare att en hästvänlig hantering ökar säkerheten. I en artikel i Hippson nyligen om en tragisk olycka med ett föl säger t.ex. veterinär Anne Haglund att ”Det är som med all hästhantering. Man måste ge eftergifter och aldrig hålla en häst med våld, definitivt inte ett föl.”
Vid nästa medlemsevent i BHIS kommer hästetolog Renate Larssen och klickercoach Sandra Månsson att föreläsa på temat säkerhet och ledarskap inom belöningsbaserad hästträning. Hur ser vi på begreppet ”ledarskap” inom belöningsbaserad hästträning? Hur gör vi för att få en trygg och säker samvaro med våra hästar? Det blir en intressant kväll som jag ser mycket fram emot!
Säkerhet har också varit grundläggande i mitt eget utforskande av belöningsbaserad träning. Det började med ett problem: Aslak skenade på uteritter. Att sitta på en nordsvensk brukshäst som i panik rusar fram genom tät skog är en allt annat än behaglig upplevelse! Saken blev inte bättre av att jag hade mycket ridrädsla i bagaget sedan tidigare, efter en del otrevliga incidenter med andra hästar. Hösten 2005 började jag leta orsaker och sätt att lösa problemet. Det visade sig att Aslak hade vargtänder där bettet låg an och orsakade smärta. Dessutom passade inte den begagnade sadel jag nyss köpt lika bra som jag hade trott.
När de fysiska problemen var åtgärdade återstod de psykiska, för både mig och Aslak. Skenturerna skedde alltid på hemvägen, och jag insåg att han inte kände sig trygg när han var hemifrån ensam med mig, utan sina flockkamrater. Vid den här tiden fanns inte alls samma utbud av resurser inom området som idag, och det skulle dröja flera år innan jag hittade en svensk tränare med kunskap om belöningsbaserad träning. Men en liten skrift av Alexandra Kurland fanns översatt till svenska, och med hjälp av den och en amerikansk e-postlista (ett slags otymplig föregångare till dagens Facebook-grupper) provade jag mig fram.
Det tog lång tid, inte minst på grund av mina många misstag, men så småningom kunde vi tryggt rida ut ensamma. Den belöningsbaserade träningen gjorde att jag blev bättre på att uppfatta Aslaks signaler och därmed kunde undvika att försätta honom i alltför svåra situationer. All positiv förstärkning byggde också upp ett stort förtroendekapital, som gjorde att han började lita på mig även när något oväntat hände. Kvittot på detta kom när han under en skogstur blev skrämd av en crossmotorcykel. Istället för att få panik, bli helt okontaktbar och falla i sken, fortsatte han lyssna på mig och vi kunde ta oss hem under ordnade former.
Eftersom både Aslak och jag bar på rädslor var min utgångspunkt i träningen hela tiden att bara göra sådant som kändes bra. Magkänslan fick styra takten. Jag lade ner all ridning under en period och började om från början, med att ställa upp och stå stilla vid uppsittningspallen. Det blev många repetitioner med klick och belöning innan jag ens började sitta upp. Även det momentet bröt jag ner i små steg och förstärkte (belönade) vart och ett upprepade gånger – kliva upp på pallen, vända mig mot hästen, lägga handen på sadelhornet, lyfta benet, sätta foten i stigbygeln, ställa mig upp i stigbygeln osv. Det kan låta motsägelsefullt, men ju mindre steg man tar, desto fortare går det att komma framåt!
Genom att se till att hästen hela tiden lyckas bygger man nämligen en stark grund där önskade beteenden har förstärkts många gånger, vilket innebär att enstaka missöden inte behöver rasera stora framsteg. Om man i ett senare skede stöter på problem kan man lätt backa tillbaka bara en liten bit för att komma till en punkt där det hela fungerar. Mina första ”ridturer” bestod i att stå stilla vid uppsittningspallen. Så småningom tog vi ett varv runt stallplan, och senare red vi typ 20 meter in på stigen från gården. Då hade jag i förväg placerat ut en target, ett föremål som gav oss ett tydligt mål att sikta på, och kunde lägga in ett antal förstärkningstillfällen där innan vi vände tillbaka.
Aslak och jag tränade också många trick, något som vi båda tyckte var roligt. Det var dessutom ett bra sätt för mig att under avslappnade former utveckla mina tränarfärdigheter. Här är en gammal film som jag gjorde sedan hans artros blivit så kraftig att han inte längre mådde bra av att ridas. Vi fick många fler fina år tillsammans efter detta.
För mig är det tydligt att säkerheten i umgänget med hästar inte sitter i utrustning och metoder för att fysiskt kontrollera hästen. Det som behövs är snarare kunskap om hästens beteende, förmåga att läsa den och en strävan efter ömsesidig kommunikation och tillit. Belöningsbaserad träning blev min nyckel till allt detta.
Liknande webbartiklar
- Stötta inte tystnadskulturen, stötta visselblåsarna i stället!
- Min hästglädje har ingen tagit!
- Mera eftersnack, hästvälfärd och en ny "Hästens bön"
- Stolt som en tupp
- Vad tycker hästen om träningen och spelar det någon roll?
- Eftergift eller belöning?
- Kratta manegen
- Positiva framtidstankar
- Treåring, lyckat arrangemang och slitna funktionärer
- Halvvägs?
Läst 19171 ggr
Fler inlägg
Det måste rivas och röjas för att kunna bygga upp nytt. Dunnit är lite lik många människor, hon tycker inte om förändring och behöver tid på sig för att vänja sig vid nya idéer.
Lite som väntat fortsätter det komma nya avslöjanden om missförhållanden hos ridsportsprofiler. Vi får nog räkna med att ha det så ett tag. När fler vågar träda fram och berätta, hjälper det fler att inse att det som de upplevt faktiskt också har varit på tok.
Petra Andersson, forskare i praktisk filosofi vid Göteborg Universitet höll nyligen en mycket bra öppen föreläsning på temat: ”Ridsport - på hästarnas och de ungas bekostnad” där hon utforskar hur tystnadskultur och våldskultur samverkar inom hästsporten. Den finns nu tillgänglig för alla här.
Som jag tidigare skrivit blir jag så frustrerad på påhoppen i kommentarsfälten på dem som träder fram och berättar. Som om de inte bär på nog med skuld och skam över att ha varit delaktiga i oegentligheter och inte kunnat påverka hästarnas och sin egen situation där och då. I stället för att beskylla dem för bristande civilkurage och handlingskraft så borde fokus ligga på att utforska och kritisera de maktstrukturer och den tystnadskultur som gör det så svårt att säga ifrån!
Att ifrågasätta och misstänkliggöra den som berättar är en teknik som upprätthåller tystnadskulturen. Vill du verkligen bidra till det? Frågor som “Varför sa du inget tidigare? Varför anmälde du inte? Varför stannade du kvar så länge om det var så illa?” osv är för övrigt identiska med de som många offer för sexuella övergrepp eller våld i nära relation också får parera. Det blir inte lättare att berätta när det är vad som möter en. Om vi vill att fler ska berätta om missförhållanden, (och det vill vi väl?) så behöver vi ta hand om dem som berättar på ett respektfullt och empatiskt sätt. Annars bidrar vi till att oetisk hästhantering (och oetisk personalhantering) får fortgå.
Vi måste lära oss förstå de mekanismer som gör att man som anställd i ett stall inte slänger sig på luren till Länsstyrelsen och SvRF så fort man upptäcker att något inte står rätt till på ens arbetsplats.
Vi måste inse att vi hästmänniskor alla varit utsatta för en normaliseringsprocess vad gäller bruk av fysiskt obehag för att påverka hästens beteenden. Långt innan sitt första stalljobb så har en hästintresserad ung person fått lära sig att hästar är djur som det är ok att använda tuffa tag mot för att få sin vilja igenom. Vi har lärt oss att vara bestämda och driva igenom, även när hästen visar att den inte vill. Vi har lärt oss att om vi inte gör det så kommer hästen att bli farlig. När det vi ombeds att göra känns obehagligt och går emot våra egna värderingar så får vi höra att vi måste göra det ändå, för hästens skull och för alla andra som ska hantera hästen i framtiden. Vi lär oss alltså använda våld “för hästens bästa”. För hästens egen skull och för kollektivets skull är det alltså viktigt att kunna vara hård och tillfoga obehag, även när det inte känns bra i själen. Den här normaliseringen av hårdhänthet försvårar för hästmänniskor att veta var gränsen mellan befogad och obefogad hårdhänthet går. Det bidrar till att vi kan behöva längre tid på oss för att bedöma om en handling mot en häst ligger inom ramarna för vad vi tycker är ok eller inte. Det innebär också att vi från unga år drillats i att trycka undan känslor av tvivel och i stället rationalisera: ”Hen var tvungen att göra så där för att det inte skulle bli värre/uppstå en farlig situation/hästen behövde sättas på plats/etc/etc”
Dessutom är vi människor inte så individuella i vårt beslutsfattande som vi vill tro. Tvärtom ändrar och justerar vi våra åsikter för att anpassa oss efter den grupp vi befinner oss i. Att få tillhöra en grupp har ett starkt evolutionärt överlevnadsvärde och man kan säga att vi är lite förprogrammerade för samarbete och social flexibilitet för att få passa in. Vi är beredda att köra över våra egna åsikter om vi upplever att det behövs för att inte bli lämnade själva på stäppen - eller i vårt moderna samhälle - bli utfrysta, arbetslösa och baktalade.
Sedan finns det ytterligare hinder för självständigt tänkande och civilkurage i hästkretsar. Utmaningar som till viss del påminner om dem som man också stöter på i olika sekter:
- I centrum finns en ofta karismatisk person som besitter kunskaper, resurser och framgångar som andra önskar få ta del av.
- Det finns en föreställning om att den här tränaren/arbetsgivaren/elitryttaren har nycklar till min framtid. Här kommer jag att få lära mig saker och utvecklas på ett sätt som gör att jag också kan bli framgångsrik, få ännu bättre jobb, rida bättre hästar, lyckas på tävlingsbanan eller vad som nu är framtidsdrömmen.
- Man tillbringar stora delar av sin tid tillsammans med andra som är där av samma anledning och som hoppas uppnå samma saker. Det förekommer att man bor på samma plats där man jobbar eller är elev. Man jobbar långa dagar och har lite fritid. Det gör att man får ännu mindre kontakt med omvärlden utanför gruppen. Ens sociala nätverk utanför gruppen krymper.
- Det finns ett starkt grupptryck att följa gruppens normer och vara solidarisk mot gruppen och ledaren. Det är svårt att lyfta kritik när alla runt omkring reagerar negativt och agerar för att försvara gruppens värderingar. Om någon väljer att lämna gruppen blir den illa omtalad.
- Gruppen betraktar omvärlden som oförstående och mindre vetande. Den känslan kan förstärkas om man får kritiska frågor från folk utanför gruppen om arbetsförhållanden och träningsmetoder. Att andra utifrån kritiserar blir till bevis för att omvärlden inte förstår och kan det som gruppen och ledarna står för.
Förutom dessa psykologiska kontrollmekanismer finns det också praktiska svårigheter med att som ung person bara resa sig upp i protest och gå från ett hästjobb som inte blev vad man hoppats på. Du vill inte få ett rykte som besvärlig och få svårt att få ett annat jobb inom hästnäringen. Att säga upp sig kan i många fall också innebära att du inte bara behöver hitta ett nytt jobb, utan också illa kvickt behöver ny bostad och kanske stallplats till din häst. Som mogen vuxen med pengar på banken och egen gård kanske det låter som världsliga problem, men som nybliven vuxen utan besparingar och kontakter kanske det känns helt övermäktigt?
Så det är inte alls konstigt att det kan ta tid, ibland år, att lämna en arbetsplats, processa vad man upplevt och våga prata öppet om det. Det är modigt att till slut våga göra det och man förtjänar stöd från omgivningen för sitt mod, inte kritik för att det har tagit tid. Tack till alla som vågat berätta - för hästarnas skull och för att ni banar väg för andra som ännu inte vågat!
Vi pratade shopping på jobbet och jag påstod att jag numera aldrig shoppar. Sedan åkte jag till Granngården, men det räknas väl inte som shopping?
Dunnit följer med på skogspromenad, lite bekymrad över oredan som pågår hemma i hagen när hon lämnar de andra.
Det är ju nämligen bara hittepå att hästar måste tränas med fysiska tillrättavisningar för att inte bli farliga. En seglivad myt trots all tillgänglig forskning om hästars beteende och inlärning. Inom föreningen BHIS är vi måna om att barn ska få möjlighet att lära sig umgås med hästar utan att behöva använda något fysiskt obehag alls. En samvaro där positiv förstärkning och samtycke är självklara ingredienser. Därför blir det även i år ett BHIS ungdomslägerpå den belöningsbaserade hästskolan Stall Lyckoklövern i augusti. Platserna tog nästan slut direkt, det är bara någon enstaka ledig i skrivande stund. Förra årets deltagare var så nöjda, inte bara med träningen, utan med den härliga gemenskapen och den inkluderande miljön. Det här är något som vi verkligen vill prioritera i föreningens verksamhet och vi subventionerar varje barns lägerplats med en rejäl slant som en investering i en hästvänligare framtid.
För mig personligen börjar vårens (och årets) första kurs på fredag. Det blir två intensiva veckor där onlineundervisning och filmning av femtioelva träningspass ska kombineras med jobb och övrigt liv som pågår som vanligt. Som tur är bidrar påsken med några lediga dagar. Mina hästar befinner sig i en intensiv fällningsfas och är allt annat än fotogeniska just nu. Ju mer jag borstar desto värre ser de ut! Blir lagom kul att presentera för kurskamrater från diverse länder med mindre extrema årstider och blanka korthåriga hästar. Hur som helst ser jag fram emot att träna dressyrövningar med hästmänniskor som använder targets i stället för sporrar!
Får din häst lördagspåse?
Läst 2655 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Orkar vi fler träningsskandaler? Ja, det måste vi göra! Vi har bara skrapat på ytan hittills, det finns så mycket mer som behöver komma upp i ljuset. Jag vet, vi alla vet, att de hårdhänta, oetiska träningsmetoderna och den ohästvänliga hästhållningen finns överallt, inom alla hästsportgrenar. Vi har sett, gråtit och försökt glömma. Eller protesterat och blivit kallade för fula saker och blivit utfrysta. Vi har fokuserat på att göra det bästa vi kan för de hästar vi själva har och vi har omgett oss med andra som tänker mer som vi själva. Vi har kanske i flera år undvikit att tänka för mycket på allt som pågår på andra ställen.
Men nu hoppas jag faktiskt på att få den ena otrevligheten efter den andra serverad till morgonkaffet i våra hästmedier. Jag hoppas på mer granskande journalistik och jag hoppas på att ännu fler visselblåsare vågar göra sig hörda. För liksom så många andra hästmänniskor hoppas jag att möjligheten för människor att få dela sina liv med hästar kommer att finnas kvar även i framtiden. Det förutsätter att vi vänder på alla stenar nu och gör om och gör bättre. Processen har precis har börjat och jag tänker att det blir stökigt för många ett tag, men sedan kan en ny syn på hästar och deras gemensamma aktiviteter med oss människor ta form.
Vad ser Camomille när hon betraktar mig? Vad känner hon? Jag vet inte, jag känner henne bara som en av mina hästars hagkompisar.
I takt med hur synen på djurvälfärd förändras i samhället behöver nämligen hästvälfärd handla om andra saker än hur vi optimerar hästens välmående för att den ska prestera för oss. Vi behöver i stället nyfiket betrakta hästen och fundera på vad det är en häst behöver i sitt liv, vad tycker en häst om att få uppleva och hur gör vi för att våra hästar ska få leva sina bästa liv utifrån sina egna behov.
Så min glädje över hästar har ingen tagit ifrån mig! Tvärtom känner jag att vi går mot en ljusare tid för hästar och människors samvaro även om vägen dit kommer att vara gropig och lång.
Den trygga flocken, grunden i alla hästars psykiska välmående
I den egna hästträningen har det dock varit något av en formsvacka. Något jag verkar dela med många inom det belöningsbaserade communityt, om man ska tro våra följarfrågestunder på instagram. Is och mörker har slitit på folk. För egen del har det just varit brist på säkra och trivsamma underlag som bromsat träningsmöjligheter, inte min eller hästarnas motivation! Temat har fått vara “allt en kan göra i skritt på fyrkantsspåret” eftersom övriga delar av ridbanan är skridskois dold av snö, precis som alla vägar i omgivningen.
Jag har upptäckt att Unna är ganska obrydd av andra hästar på banan - så länge det inte är en annan belöningsbaserad häst som också använder pausstationen! Att den andra hästen lämnar ridbanan så vi blir själva igen är däremot ett icke-problem, eller snarare en lättnad. Full kontroll på resurserna igen. Som så ofta får en lite omvända utmaningar med sina belöningsbaserat tränade hästar! Så att inte någon nu tänker att det har varit scener, drama och farlig klickerhäst, så handlar den här observationen om ganska diskreta signaler på förhöjd arousal, som t ex lite slarvigare uppmöte mot belöningshand, lite högre huvudhållning, nån liten ruskning av huvudet, lite längre latenstid till nästa repetition samt ett extra fokus på den andra hästen när den just går till pausplatsen. Som då försvinner när den andra hästen lämnar banan och vi blir själva igen.
Dunnit hade igår en egen dipp när hon tyckte att det hade ägt rum en sådan där Stor Förändring i den sociala miljön som brukar rubba hennes fokus och träningslust. Den här gången var det en kille från valackgruppen som tillfälligt hamnat i sjukhage bredvid stona. Jag har ju lärt mig att den enklaste vägen framåt med Dunnit är att låta henne processa med flocken några dagar när något som stör henne har ägt rum, men jag uppfattade inte att detta var en stor grej. Ur mitt perspektiv var det en känd häst som funnits på gården jämt. Ur Dunnits perspektiv var det i stället Snubbe nu på Flirtavstånd från väninnorna, och vem vet vad som kan hända om man lämnar flocken en stund? Stissig häst med mulen som en kompassnål i riktning mot flocken under större delen av passet. Till skillnad mot Unna så är crossoverhästen Dunnit svårare att nå när hon väl varvat upp sig. Unna kan jag mycket lättare hämta tillbaka genom att sänka kriterier, göra något enkelt som multarget eller bara seriemata en stund tills hon är med mig igen. Dunnit låser sig mer och vill inte ta emot något ens gratis. Så nu får hon väl bara hänga lite med polarna någon dag till så har hon säkert vant sig vid detta nya scenario också.
Jag saknar möjligheter att gå med lös häst där mina hästar är inackorderade. Annars tror jag att det hade varit ett bra sätt att lossa på Dunnits låsningar sådana här dagar, att ge henne ännu mer autonomi och möjlighet att visa vad hon tycker är rimligt och möjligt här och nu. Där jag hade min änglahäst Boogie fanns sådana möjligheter, och det är helt fascinerande vad en häst kan bjuda på i upptäckarlust och rörelseglädje när den känner sig friare att välja själv. Jag ska nog i alla fall börja experimentera lite med att leda i halsrep i stället för grimma runt på gården för att se hur Dunnit svarar på det. Släppa lite kontroll för att få mer samarbete och kontakt.
På lös promenad med Boogie vårvintern 2018
En välförstärkt inkallning är en viktig grundfärdighet på fria promenader
Årsmötessäsongen
På föreningsfronten går vi med raska steg in i årsmötessäsongen! Först ut i min kalender är min mest lokala förening Hästliv i Knivsta som i samband med årsmötet den 3 mars bjuder på föreläsning med genetikforskare Sofia Mikko från SLU som ska berätta om “Hästens färger och dess betydelse.” Det ser jag fram emot att få mer forskningsbaserad kunskap om!
Samma dag blir det sedan årsmöte online med föreningen EquiEthics, en förening som jag varit medlem i under några år för att lära mig mer av kunniga personer som långsiktigt verkar för en förändring inom hästsporten, mot ökad hästvälfärd och etiska, hälsosamma träningsmetoder. Jag hoppas att den här föreningen ska synas och höras ännu mer nu i dessa tider. Om du vill något mer än bara bevara status quo inom ridsporten så tycker jag du också ska stötta EquiEthics!
Bild: Hanna Jernstedt Larnemark
Sedan är det någon veckas uppehåll innan det är dags för årsmöte i BHIS den 17 mars. Fyra år fyller vår förening i år! Vi bjuder på föreläsning om “Prehab - förebyggande träning för hållbara hästar” med Hanna Jernstedt Larnemark som är både equiterapeut och belöningsbaserad tränare. Online så klart!
Så avrundar jag min årsmötesmånad den 22 mars med favoritföreningen SWABAs årsmöte med tillhörande föreläsning “Privata händelser och deras plats i beteendeanalysen” med Niklas Törneke. (Förtydligande: med privata händelser i beteendeanalytiska sammanhang så menar man tankar, känslor, minnen och kroppsliga förnimmelser.)
Jag brukar ju säga att allt hänger ihop på något vis när det gäller hästlivet och yrkeslivet, men frågan är hur långt hopp det är mellan hästens färger och privata händelser i beteendeanalysen? Vi får se! Mars månad blir i alla fall en kunskapsrik , härlig hästmånad!
Häng med på föreningens sociala medier så länge! @beloningsbaseradhasttraning
Läst 10087 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Det belöningsbaserade communityt fortsätter att fundera och reflektera i efterdyningarna efter konferensen BHIS-dagarna 2024 “Eftergift eller belöning”. Det har kommit ut några olika poddavsnitt väl värda att lyssna på.
I podden Hästvis reflekterar Hanna Fernström och Susanna Davidsson i det här avsnittet kring vad belöningsbaserad träning innebär för dem. Jag tycker väldigt mycket om det här fina samtalet och känner igen mig i många av deras tankar.
Tränargänget som delar utrymme i podden Modern Hästträning har också gjort ett avsnitt om sina funderingar efter konferensen. Även här hittar jag många kloka tankar och reflektioner att fundera vidare på. När Elna pratar om sina egna erfarenheter av att bli fasthållen utan manöverutrymme känns det långt in i magen på mig. Jag tänker att det är precis så här vi behöver träna oss på att empatiskt sätta oss in i hur hästen kan uppleva olika situationer av tvång.
För om det är något som senare års forskning har visat oss så är det att djur i allra högsta grad har ett känsloliv som inte är alltför olikt vårt eget.
På temat vad de senaste årens forskning har visat oss om djurens behov och förmågor och hur det behöver påverka hur vi förhåller oss till dem så levererade radioprogrammet Filosofiska rummet ett intressant samtal kring den amerikanske filosofens Martha Nussbaum nya bok Justice for animals – Our collective responsibility. Bl a pratar Linda Keeling, zoolog och professor i djurskydd vid SLU om hur kompetenta djur är i sin ursprungsmiljö och hur de är förprogrammerade att försöka utvecklas. I sin bok pratar Martha Nussbaum om djurens rätt “to flourish” , alltså att blomstra, frodas, utvecklas till den bästa möjliga versionen av sig själva. Dagens djurvälfärdsforskning fokuserar inte på avsaknaden av lidande utan mer på vad som gör att djuren mår bra och upplever livskvalitet.
Förening BHIS kommer att ha ett medlemsevent på temat ny forskning om hästvälfärd i maj med etolog Emelie De Boussard så då kommer vi att ha möjlighet att diskutera dessa frågor ännu mer.
Svenska Ridsportförbundet satsar också på hästvälfärdsfrågor på sitt eget vis. I veckan publicerade de på sitt instakonto olika versioner av Hästens Bön, ni vet den där som kunde komma med som poster i hästtidningar på 70-80-talet och fanns uppklistrad i de flesta stall under ens uppväxt.
Den, och kanske framför allt diverse positiva kommentarer i tillhörande kommentarsfält, lämnade en irriterad eftersmak som inte gick över förrän jag fått processat lite i eget skrivande. För visst behöver vi en uppdaterad och icke-religiös hästens bön 2024?
Här är min version:
HÄSTENS VÄDJAN
Jag är en egen individ som existerar för min egen skull, men i din ägo är jag beroende av dig för att få det jag behöver.
Se till att jag har tillgång till friskt vatten, kan söka föda och har något att tugga på under hela dygnet.
Ge mig möjlighet att röra mig fritt över stora ytor tillsammans med andra hästar under dygnets flesta timmar.
Ge mig möjlighet att själv söka skydd från väder och insekter när jag vill det.
Vårda mina hovar med hjälp av kunniga professionella.
Se till att jag genast får veterinärvård när jag är sjuk eller har ont.
Bemöt mig med vänlighet och empati.
Ha tålamod och lär mig lätta signaler som jag kan förstå. Straff gör att jag tycker att du är obehaglig att vara med och jag får svårare att lära mig. Det är du som människa som har ansvar för att göra det lätt för mig att göra rätt.
Var rädd om min kropp och ge mig varierad träning så jag kan hålla mig frisk.
Jag kan inte prata med ord som du kan förstå, men du kan lära dig att känna igen mina olika känslosignaler och förstå mitt kroppsspråk.
Om du gör vår samvaro trevlig och rolig för mig så kommer jag med glädje att delta i dina aktiviteter en stund varje dag.
All tid som jag inte är med dig så vill jag vara i min flock med hästvänner.
För mig är långa relationer viktiga, så jag vill inte byta flock och vänner ofta.
Den dag jag inte längre kan leva ett fullvärdigt hästliv så måste du hjälpa mig att få somna in på ett lugnt och smärtfritt sätt, med dig vid min sida.
Din belöning är att få vara min tvåbenta vän.
EDIT: "Hästens vädjan" finns nu som delbart inlägg på föreningen BHIS Instagram och Facebook och har redan delats av massor av personer. Väldigt roligt och hoppfullt att det finns så många hästmänniskor som kände att det här var mer i linje med deras syn på hästen!
Om du vill få ny inspiration till en trevlig och rolig samvaro som din häst kommer att älska så har föreningen BHIS en introduktion till belöningsbaserad hästträning med Lisa Alm den 8 februari. Du hittar all info du behöver på hemsidan.
Nu hoppas jag på en helg full av trevlig samvaro med alla mina egna fyrfota vänner! Troligtvis konstant iförd Icebugs eftersom Uppland just nu mest består av is.
Den här filuren är också min närmaste veckan pga filmfestival i Göteborg
Läst 14676 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Till startsidan för Belöningsbaserad hästträning »
Här hittar du alla våra husbloggare
Marias senaste
- Stötta inte tystnadskulturen, stötta visselblåsarna i stället!
- Min hästglädje har ingen tagit!
- Mera eftersnack, hästvälfärd och en ny "Hästens bön"
- Stolt som en tupp
- "Det där är inte ridning!"
- Skäll inte på visselblåsarna!
- Kolik och panik
- Arga drev, etisk träning och gröt i byxorna
- Vad tycker hästen om träningen och spelar det någon roll?
- Eftergift eller belöning?
- Problemen med straff
- Kratta manegen
- Odrägligt positiv - det är jag det!
- Positiva framtidstankar
- Treåring, lyckat arrangemang och slitna funktionärer
- Milstolpar
- Våren och triggerstaplingen är här!
- Årsmötessäsong och fullbokade sommarkurser!
- Genom olika filter
- Tävla belöningsbaserat!