Belöningsbaserad hästträning - Skvallerträna din häst!

Det finns myter kring att du inte ska belöna en häst när den är rädd eftersom det skulle förstärka rädslan. Men det är en total missuppfattning. Du kan inte göra hästen räddare eller mer stressad genom att belöna. Däremot kan du göra hästen räddare och mer stressad i en situation genom att tillföra tryck, smärta och begränsning av rörelsefriheten. Därför är det långsiktigt säkrare och mer effektivt att ändra på hästens känsla inför det skrämmande genom att systematiskt koppla det till något som hästen upplever som positivt. 

En häst som på slak tygel  stannar och vänder sig mot ryttaren med tiggmule när en snöplog passerar ekipaget med gnistor flygande runt bladet och snön sprutande mot hästens hovar - för mig slår det alla sorters alla uppbetslingar, säkerhetsutrustningar*  och ledarskapsövningar. Samtidigt vet jag hur svårt det är att förmedla den känslan till alla som hittills aldrig suttit på en häst som går ut i världen med den trygga attityden att allt knas som kan hända också kan leda till belöning. 

Skvallerträning är ett begrepp som myntades av hundtränaren Eva Bodfält för bra många år sedan nu. I korthet handlar det om att träna hunden att reagera på vissa saker på promenaden genom att självmant ta kontakt med sin människa och tala om att den upptäckt något - dvs skvallra. Det kan både handla om sådant som innan träningen varit lockande för hunden och sådant som gjort den rädd och utagerande. Det går även att träna jaktsugna hundar att skvallra på doften av ett viltspår för en belöning från sin människa i stället för att på eget initiativ dra efter haren. Skvallerträning bygger på att du har effektiva förstärkare som du använder på ett smart och systematiskt sätt. Som tack för din ansträngning så får du en hund som självmant håller koll på allt potentiellt lockande eller skrämmande som händer på promenaden och “skvallrar” tillbaka till dig när det är dags att belöna. Alla mina hundar sedan 25 år tillbaka är skvallertränade och det är så extremt praktiskt och tryggt. 

Hästar är varelser som till skillnad mot hundar ser mer faror i omgivningen än lockelser. Visserligen har det funnits mig närstående klickerhästar som resonerat “Titta, roliga targets, måste gå och kolla!” när hösilageplasten blåser  i sidled, men det har faktiskt varit gedigen skvallerträning som bidragit till den optimistiska läggningen hos hästen. Därför tycker jag att skvallerträning är en av de roligaste och mest användbara procedurerna som finns inom belöningsbaserad hästträning. Jag föredrar motbetingning och skvallerträning framför bara desensitisering just eftersom det leder till en så positiv och optimistiskt attityd hos hästen. Den attityden innebär också att hästen snabbare generaliserar till föremål och företeelser som en inte hunnit träna på ännu. Tidsbesparande och roligt!

Behovet av att skvallerträna sin häst handlar oftast om att hästen reagerar med rädsla/oro på sådant som den stöter på i miljön, inte att den vill springa fram till och roa sig med saker den ser. 

Därför brukar första steget vara att jobba med det som kallas för motbetingning. Dvs att något som tidigare väckt en obehaglig känsla (rädsla) hos hästen nu kopplas till något som hästen tycker om. Det är enklast att använda mat. Eftersom hästen inte kan äta (eller för den delen uppskatta en klistund) om den är för stressad så behöver koppling läskigt stimuli - mat ske med det läskiga i så låg dos som möjligt i starten av träningen. Träningen måste alltså inledas inom hästens komfortzon, inte i ett akut läge. 

Om vi som exempel tar en häst som är rädd för cyklister så kan vi börja träningen med att placera en medhjälpare med en cykel på så långt avstånd att hästen kan se att det är en cykel,  men tillräckligt långt bort för att den ska kunna titta och samtidigt vara avspänd nog att ta emot matbelöningar och äta dem. En idealisk set up är att medhjälparen kan dyka upp  och röra sig i mellanrummet mellan två byggnader. När medhjälparen med cykeln syns i mellanrummet matar du hästen, oavsett vad hästen gör för övrigt eller var den håller huvudet. Med mata menar jag att du tar mat från din ficka/godisväska och stoppar in i hästens mun, upprepade gånger. När cykeln försvinner bakom en byggnad tar ni paus i matandet. På det sättet får du möjlighet att skapa associationen ”se cykel - få mat i munnen” . Efter 10 sådana repetitioner kommer det att uppstå en förväntan hos hästen att du ska börja mata när cykeln är synlig. Du kommer att märka det genom att hästen så fort den ser cykeln på något sätt riktar uppmärksamhet mot dig i förväntan på att mat ska komma. Den kommer helt enkelt att fråga om det inte är dags för matbelöning när den ser cykeln. En del skulle kanske kalla det för att hästen tigger - men i det här fallet är det en bra sak att få hästen att fråga om den kan få en belöning. Att be om en matbelöning i stället för att vilja lämna situationen när den ser något som tidigare varit skrämmande betyder att hästen nu har en ny, positiv association till det som tidigare varit skrämmande - precis det du vill uppnå med motbetingning. 

Nu kan du utnyttja hästens fråga om belöning och fortsätta förstärka att hästen talar om att den sett något som borde vara värt en belöning. Så när hästen ser cykeln och vänder uppmärksamheten mot dig i förväntan så förstärker du den här rörelsen mot dig genom att belöna. Först i detta stadie kan det vara läge att också introducera en markör, dvs. klicker eller belöningsord för att göra det ännu tydligare för hästen vilket beteende du vill förstärka. Vilket orienteringsbeteende du väljer att förstärka är upp till dig. Vill du att hästen vänder hela huvudet eller räcker det med att den vickar ett öra mot dig men fortsätter titta på objektet? 

I exemplet med cykeln kan du sedan gradvis öka svårighetsgraden genom att ha kortare avstånd och så småningom också laborera med riktning och hastighet på cykeln. Träna på olika platser. Dela upp träningen på olika pass under flera dagar så att hästen inte blir överbelastad. När du börjar träna efter ett uppehåll är det bra att alltid börja på en lättare nivå än där du slutade förra gången. Hästar är känsliga för trigger stapling och kan ha olika dagsform och stressnivå olika dagar. 

Om du och hästen är ovana vid skvallerträning så kan det vara bra att rigga sådana här övningar på flera olika potentiellt läskiga saker med medhjälpare. Då får både du och hästen öva på proceduren motbetingning.

Börja inte med det som du vet är det svåraste för din häst. Börja träna på det som är minst farligt först. Vad brukar din häst reagera på? Paraplyn, hundar, barnvagnar, skidåkare, andra hästar osv. Gör en lista och välj det lättaste först och det svåraste sist. 

Börja alltid på långt avstånd, hellre göra det för enkelt än för svårt. 

Det är viktigt att objektet du tränar på dyker upp först innan du börjar mata. Om du börjar mata innan hästen fått syn på det du vill motbetinga kan du råka få omvänd effekt - dvs att maten blir läskig eftersom det är när hästen börjar äta som det läskiga dyker upp. 

Tänk också på att använda samma ätbara belöningar som hästen får i många olika andra sammanhang. Annars kan du råka få associationen att när hästen får just den här maten så vankas också träning på läskiga saker - vilket kan göra att just den maten får ett lägre värde för hästen. 

Använd heller inte extra gott godis för att försöka snabba på processen, det brukar få motsatt effekt.  Om matbelöningen är extra god och sällan är tillgänglig för hästen kan den tillfälligt dölja tecken på ovilja för att komma åt det åtråvärda, samtidigt som den då hamnar lite för högt i stress av träningen. 

Försök heller aldrig locka hästen framåt mot det läskiga med maten, det kan också ge bakslag i form av räddare häst och försämrade associationer till matbelöningen.

Ta sedan med proceduren ut i omgivningarna. Sök upp platser där ni brukar stöta på svårigheten - men håll er på avstånd i början. Var snabb att belöna om något potentiellt obehagligt dyker upp. Om du på hemmaplan förstärkt hästens skvallerbeteende att vända huvudet mot dig, så struntar du först det kriteriet nu när ni är ute i ny miljö. In med gotta i munnen bara, oavsett vad hästen gör. Tar hästen belöningen lugnt och fint kan du börja testa om du kan få igång en liten kedja av ”titta på objektet - vända sig mot dig” och då förstärka det. 

Händer det något som du inte tränat på men som skulle kunna vara skrämmande  - in med mat i munnen på direkten för det också! Jag brukar ägna mig åt förebyggande motbetingning av allt som dyker upp plötsligt eller ser skumt ut. Jag gillar att hästarna börjar generalisera och självmant frågar ”Var det där värt något?” när något oväntat låter eller rör sig i omgivningen. Även om jag vet att min häst brukar klara en viss typ av utmaning, så tar jag alla tillfällen som ges att belöna för utmaningar i miljön eftersom det också motverkar trigger stapling. Om min häst självmant skvallrar så belönar jag definitivt, även om min egen bedömning är att det är på något ofarligt. 

Men tänk om jag får en häst som nu bara vill stå och titta på saker och få belöning för det?

Som alltid i belöningsbaserad träning så handlar det om att få en balans mellan olika övningar och att bygga upp en stor beteenderepertoar hos hästen så den kan många olika saker som alla kan ge utdelning. 

Jag vill i beteenderepertoaren ha några enkla, välförstärkta beteenden som är lätta för hästen att utföra även i en utmanande miljö. Alltså sådant som vi har haft möjlighet att belöna många gånger i trygg miljö så att de fungerar som favoritövningar. Från marken är muldutt på handtarget ett sådant enkelt, välförstärkt beteende som mina hästar blir trygga och glada av att få göra. Uppsuttet har vi lång förstärkningshistorik på öppna-rörelser. När hästen först skvallrat på den plötsligt uppdykande mountainbike-åkaren så kan jag efter belöningen för skvallret ge signal för ett favoritbeteende och så kör vi repetitioner på det tills hästen känns lugn och avspänd igen och vi kan återgå till vad vi nu gjorde innan skvallersituationen. 

Att ha välkända beteenden och övningar med lång historik av positiv förstärkning gör hästen lugn och trygg i utmanande miljöer. Min änglahäst Boogie hade en egen  variant på att skvallra när hon upplevde att hela miljö var stökig, t ex framridningen på tävling. Då frågade hon genom att  självmant samla och forma kroppen om hon kunde få göra sina öppnor och slutor och bli klickad för det en stund. Så långt har jag inte kommit ännu med mina nya två hästar, men genom att fylla på deras  beteenderepertoarer med olika klickbara beteenden och prova dem i olika miljöer samt att konsekvent motbetinga allt knas och stök som händer så rör vi oss mot det målet varje dag. Dunnit är en häst som behöver mycket motbetingning av allehanda upplevda faror och som  lätt hamnar i trigger stapling. Unna är en mycket äventyrligare sort som troligtvis också kommer att behöva mer förstärkning för att hålla kvar fokus på kontakt och att avstå från att fysiskt utforska allt spännande världen bjuder på. 

Om du vill veta mer om belöningsbaserad hästträning så är du välkommen till föreningen BHIS hemsida för mer information! 

Det finns också en fristående grupp på Facebook där du kan bolla erfarenheter med flera som skvallertränar sina hästar! 




*Jag rider alltid med hjälm oavsett hästens utbildningsnivå i skvaller! 




 


Läst 26657 ggr



Fler inlägg

Går det verkligen att tävla om en tränar sin häst belöningsbaserat? Det är en fråga som ofta dyker upp. Jag vet ju att det går alldeles utmärkt, eftersom jag själv gjort det inom western. Men medan jag ligger här i sjuksängen och gör mina fysövningar så låter vi BHIS-medlemmen Linnéa Larsson berätta hur hon gör i detta härliga blogginlägg som vi fått hennes tillstånd att publicera: 

...........................................................................................................................................................

Men hur ska du komma någon vart i träningen om du ska klicka och ge godis för varje steg hon tar?”

Jag vet inte hur många gånger jag fått den här frågan. Den är relevant också! Jag fattar att det är svårt att se vägen mellan de första trevande belöningsbaserade stegen, eller finlir av en detalj, till en större helhet. Jag inser också att jag haft ganska dåliga svar på just frågan ”hur?”. Ja, för hur förklarar man snart 15 års klickertränar-erfarenhet, X antal kurstimmar och tränarutbildningar, i ett par meningar? Inbillar mig att mina hundtränar-vänner greppar, litegrann, eller? Ni som är insatta i själva belöningsbaserade träningstekniken/klickerträningen, kanske kan föreställa er upplägget och utvecklingskurvan för en häst? Att det är fullt möjligt att komma från ett första klick till en tävlingsbana, eller?

Det GÅR att träna längre kedjor och till och med tävla, med en belöningsbaserat tränad häst. Personligen tycker jag, till och med, att det är det absolut enklaste sättet att träna häst på. Både för relationen och prestationen! Foto: Lars-Erik Larsson

Det slutar i alla fall oftast med att jag drar parallellen till hundträning: Ni vet, hundar kan ju gå ett helt lydnadsprogram utan belöning på tävlingsplanen. Det tar lika lång tid som (eller längre tid än) ett dressyrprogram eller en westernklass. Hundar kan hänga med på promenad i skogen i många timmar, med bibehållet driv och egen motor att vandra vidare. Har du en hyfsat vältränad hund så räcker det att ge enstaka belöningar vid utvalda tillfällen. Exempelvis när hunden är duktig och inte jagar rådjuret som dök upp, eller när den kommer lydigt på inkallning, osv. På samma sätt kan jag rida ut längre turer med min belöningsbaserat tränade häst, och varje steg kommer inte behöva en belöning, men vissa moment och delar av uteritten kommer jag vilja belöna. Precis som att den fridfulla promenaden med en lös och lydig hund, inte bara kommer av sig själv, så gör ju inte heller den harmoniska ridturen det. Jag måste så klart grundträna och förbereda min häst stegvis. Har jag inte grundtränat tillräckligt, men rider ut en längre och mer utmanande tur ändå – ja, då kommer det krävas mer engagemang och belöningar från mig. Precis som om det vore en hund!

Jag och border collien Squid, efter vinst i vår första rallylydnadstävling. Självklart gick vi hela programmet utan belöning, för vi hade stegvis tränat oss till den nivån helt enkelt. Inte konstigare än så när man jobbar med en häst heller! Foto: Jimmy Andersson

Egentligen är upplägget när jag tränar en häst väldigt likt upplägget jag har med en hund. Jag delar ner mina önskade slutmål i små delmål som sedan krymper ner till små, små steg som jag börjar med. Med en ny häst (eller hund, eller kanin, eller vilket djur som helst) som ska tränas belöningsbaserat, så börjar jag med att träna på ett gäng ”grundkunskaper”. Det är ett antal beteenden som sedan hamnar i en slags ”verktygslåda”, vilken jag kan öppna och välja fritt i när jag sedan vill börja träna in ett större delmål. Exempel på grundfärdigheter som jag tränar med min häst:

  • Ta belöning på ett fint och artigt sätt, vänta på belöning utan att tigga och utan att bli frustrerad
  • Rutiner för start och avslut på våra träningspass
  • Skillnad på om vi ”detaljtränar” (shejping) eller om vi ”vardagstränar” ex är på promenad eller borstar inför en ridtur
  • Grundposition: Kunna stå med alla fyra hovarna stilla i marken. (I nästa steg lägger jag på massor av olika störningar)
  • Följsamhet: Hästen rör sig bredvid/bakom/framför mig i olika positioner och olika tempon
  • Targets: Hästen nuddar med mulen, hoven/hovarna eller annan kroppsdel vid ett föremål eller exempelvis min handflata
  • Osv osv osv… (Det finns massor!)

Sen utvecklar man upplägget mot dom mål man har. Tar hjälp av grundkunskaperna i verktygslådan och bygger vidare. Man jobbar på – sen testar man – man ser vad man behöver träna mer på – man tränar mer – och testar igen!

På det här viset har vi gått från ”ett steg – klick – godbit” till färdig westerntävling, eller till färdig distansritt – voilà!

Ett exempel från vår nuvarande träningsvardag!

Låt mig ta ett exempel från vår belöningsbaserade vardag och hur det kan se ut på den nivån vi är idag, jag och Pohzera. Jag har tränat henne belöningsbaserat sedan hon kom till mig. Då var hon 8 månader, nu är hon 8 år. Så här såg det ut när jag gjorde en av sommarens längre ”genomkörare” inför en kommande distanstävling. Vi red dryga 24 km i varierat tempo ihop med våra kompisar.

Nöjda efter dryga 24 km tillsammans. Lyckliga över att våra hästar kändes fräscha och var i god form! Foto: Jimmy Andersson

Förberedelser:

Vi börjar med att göra oss i ordning och lasta inför träningen. När jag packat alla våra grejer så åker jag med släp och packning till sommarhagen. Pohzera känner igen motorljudet från min bil och kommer i full galopp innan jag ens hinner stanna. Jag borstar och kratsar hovar i hagen. Hon står i grundposition, stilla medan jag kan pyssla i lugn och ro. När jag kratsar bakhovarna så belönar jag henne för att hon står still. Det är något som hon fortfarande kan tycka är lite svårt annars; att stå stilla rakt fram när jag kratsar bak, hon vill gärna vända sig runt och kolla vad jag gör. Så därför belönar jag det här lite extra.

Lastning:

När vi är klara så sätter jag på grimman och ska börja lasta. Jag har en transport med ”step-in” bak och fronturlastning med ramp. Jag öppnar upp allt helt, så Pohzera är fri att välja att gå in och ut som hon vill. Hon kliver på och jag belönar henne för detta. Väljer hon att stå kvar så belönar jag ännu mer men hon är fri att välja att gå ut också. Efter en stund ger jag henne kommando att gå ut, även om hon själv valt att stå kvar, och vi går ur transporten. Vi går så några vändor innan vi lastar ”på riktigt”. Jag vill se att hon tar ett eget val att vilja vara kvar. När jag känner att hon är trygg och gillar transporten för dagen, så låter jag henne kliva på igen. Men denna gång när hon stannat, så vinklar jag upp främre mellanväggen och lyfter upp frambommen för att stänga. Då vill jag se att hon står stadigt och kanske till och med förskjuter vikten lite bakåt, hon signalerar till mig att det känns okej. Börjar hon trampa så tar jag ner bommen och öppnar upp igen. På det här viset kan hon ”tala om för mig” om hon verkligen vill att jag stänger. Är hon lugn och stadig så stänger jag frambommen och hänger upp en krubba som hon får äta sina belöningar ur medan övriga bommar/ramp/dörrar stängs.

Det här är våran nuvarande ”dagsform”. Stegen vidare från detta slutar i att alla bommar/väggar är stängda och klara redan när vi går på första gången. Att vi inte ska behöva kliva in och ut och hålla på, utan att hon kan gå på en färdiglastad transport och vi kan åka direkt. Det kunde hon också – för några år sedan. Sen skaffade vi vår lilla ponny och mer och mer började dom åka tillsammans. Plötsligt en dag när jag skulle åka med Pohzera själv så insåg jag att det ville hon inte alls. Hon gick inte in om inte kompisen var med. All träning är färskvara och just nu har vi backat lite i kriterierna. Så nu är det viktigt för henne igen att ha sin valfrihet. Absolut – det får hon!

Sadla på plats hos kompisarna: 

När vi kommer fram så lastar vi ur, pratar ihop oss lite med kompisen vi ska rida med. Förbereder hinkar och annat till träningspasset.

När jag sadlar så har jag en medhjälpare som kan belöna flera steg i sadlingen. Det här är egentligen helt onödigt och en ”snuttefilt” som jag håller kvar i. Hon står stilla som ett ljus så det här kan vi absolut göra själva nu egentligen, ungefär som på samma sätt som vi borstar i hagen: Hon står i grundposition och jag fixar!

Ridpasset: 

Jag skuttar upp och sedan är vi iväg!

Pohzera älskar att upptäcka nya platser och rida ihop med andra hästar. Tänk er ungefär som en glad hund som får ut och utforska en ny skog. Hon är så himla nöjd. Vi kommer till en läskig bondgård och Pohzera tittar nyfiket på alla nya maskiner/fläktar och gud vet allt som hon aldrig sett förut i livet. Jag passar på att belöna hennes fina entusiasm att gå fram trots att det är nytt och läskigt. Bitvis stannar hon och tvekar lite. Men när kompishästen kliver före så hänger hon snällt på. Jag gör ingen grej av det. Andra får gärna rida förbi. Pohzera behöver inte vara den modigaste och gå fram först överallt!

Plötsligt stannar Pohzera och vill absolut inte följa med trots att kompisen går före. Jag inser att det är en liten sträcka med gjuten betong som bryter av grusvägen. Underlag är något Pohzera tycker är lite klurigt. Hon kan lätt bli lite osäker här och vi tränar därför enskilt på att vilja gå över underlag som skiftar. Jag ser ju direkt att det är svårt för henne. Släpper tyglarna helt och låter henne tänka själv. Belönar varje steg och initiativ framåt. Där är vi tillbaks till ”ett steg – klick – morot”. Det tar någon minut, sedan är vi förbi!

Snabb trav och härlig motor framåt, Pohzera fullkomligt älskar att få springa kilometer efter kilometer! Foto: Gabriella Larsson.

Vi rider genom landskapen i varierat tempo. Efter en längre galopp saktar Pohzera plötsligt in. Stannar och ber mig gå av (jag vet av erfarenhet att det är det hon vill när hon stannar just så). Jag går av, går en bit, för att sedan hoppa upp och rida igen. Jag vet inte alltid exakt varför hon stannar och ber mig gå av. Ibland gissar jag att det är något i miljön som hon inte är trygg att gå förbi själv utan vill ha mig som moraliskt stöd från marken. Jag har nog hittills oftast trott att det är detta hon menar. Men jag har insett nu på senaste tiden att hon faktiskt gör detta även när hon blir fysiskt trött. Hon stannade nämligen en gång till senare under vårt pass. Åter igen efter en snabb galopp där hon fick upp flåset ordentligt. Gjorde slutsatsen att galoppkondisen är lite kass. Så galoppintervaller står numera på vårt träningsschema

Vi red i alla fall på och efter 10 km stod vår hinknisse och väntade med mash-vatten till båda hästarna. Detta funkar ju delvis som en jättebra belöning längs vägen (hon älskar att få sin hinkbelöning), men det är också något vi ändå vill göra sen på distanstävling. De flesta ridpassen har jag vare sig utlagd hink eller hinknisse. Men idag behövde även hinknissen träna på momentet så vi passade på. Hinknissen lämnar även sköljflaskor som vi häller över halsen för att svalka. Detta har vi övat innan på och gett belöning för. Men snabbt blev det svalkande vattnet en belöning i sig – hon älskar när man häller dessa över henne!

Vi red på resterande 14 km. Som jag skrev ovan: Hon stannade en gång till och bad mig gå av i någon minut efter en galoppspurt, men sen var jag uppe och vi knallade på hela resterande vägen med glad motor framåt!

Snabbgroom och avslut: 

Ibland när vi kör lite längre eller snabbare pass, så övar vi på momentet ”snabbgroom” när vi kommer tillbaks. Det gjorde vi denna gång också. På distanstävling så har man 20 minuter på sig från sin ”in-tid” till att hästen måste komma ner i puls. Inom 20 minuter ska hästen presenteras för veterinär, visa godkänd puls och besiktning inkl upptravning.

Så, jag tar av sadeln i farten, ett moment vi båda övar på just nu. Hon får någon belöning för att hon går på medan jag spänner upp sadelgjord osv. Jag ställer upp Pohzera mellan två hinkar vatten och kyler och tvättar av henne. Kontrollerar puls med stetoskopet. Hon får kanske tre godbitar under ca 5 minuter för att jag vill visa att hon gör rätt som står stilla.

Vi travar upp och jag belönar henne med en godbit för snygg trav. Sen chillar vi lite och gör oss redo för hemfärd!

Hon och jag <3

Det här blev en väldigt lång och detaljerad beskrivning av ett av mina träningspass, men det jag vill komma fram till är en liten slutsats och sammanfattning; vad har vi egentligen gjort? Jo, vi har använt kanske tre morötter och ett äpple, högt räknat. Fördelat över några väl valda tillfällen under vårt ganska många timmars långa äventyr. Ja, just det – lite mash också. Belöningsbaserad träning betyder inte morot för varenda litet steg. Vi har en lång förstärkningshistorik tillsammans bakåt i tiden som gör att Pohzera vill göra massa saker och behöver inte ha belöning för exakt allt. Att få göra sakerna blir till slut förstärkande i sig. Och här är vi just nu, i skrivande stund, jag och Pohzera. Vi har kommit jättelångt i vissa bitar och annat tränar vi fortfarande på. Andra saker kommer vi på att vi behöver träna på, som galoppintervallerna. Vi jobbar på 100% frivillig basis både hon och jag. Det är så himla kul, för vi båda två älskar verkligen det här! 

Alltså tveka inte. Är Ni det minsta sugna? Prova belöningsbaserad hästträning Ni också!

/Inspirationskramar från Linnéa, Team R-plus

Följ oss gärna på instagram: @teamrplus

Håll koll på vår hemsida för fler inlägg!

 Legitimerad Veterinär FlexiVeterinären/Veterinärsamverkan Sverige AB  

.......................................................................................................................................

Varmt tack till Linnéa för att vi får dela dina erfarenheter!

Föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige hittar ni som vanligt på hemsidan, Facebook och Instagram. 

Nästa medlemsevent är Hästens tänder och munhälsa ur ett belöningsbaserat perspektiv med veterinär Sara Ellevik och äger rum den 11 oktober kl 20.

Vi vill också redan nu flagga för den digitala konferensen BHIS-dagarna som äger rum den 7-8 januari 2023 på temat "Den sociala hästen". 


Läst 4999 ggr Kommentarer Kommentera

Tiden går både fort och sakta. Det har nu gått sex veckor sedan olyckan. Om jag tittar hela vägen bakåt så har utvecklingen varit stor, men från dag till dag känns det som det går i snigeltakt. Men jag är verkligen inte mest sängliggande längre och den värsta smärtan har ju lagt sig. 

Jag har varit på ny skiktröntgen och uppföljande läkarbesök. Läkningen går enligt plan. Jag håller på att fasa ut det tunga artilleriet smärtstillande, men där fick jag bakslag förra veckan. Nu gör jag ett nytt försök denna vecka i stället. Den här upplevelsen lär mig mycket om smärta och hur vi påverkas av att ha ont, både fysiskt och mentalt!

Jag har precis börjat träffa en fysioterapeut och fått bra övningar att jobba med hemma. En hästtjej, vilken lyckträff! Skadan jag fick, en burstfraktur i ländryggen, är så vanlig bland hästfolk att ordet ryttare till och med finns med i diagnoskoden. Nu red jag ju inte, men landade ändå så olyckligt att kotkropparna klapprade ihop. Jag är väldigt nyfiken på hur andra hästmänniskor jobbat med sin rehabilitering efter burstfrakturer och hur de lyckats ta sig tillbaka till hästarna och träningen. Så om någon har några tips på det temat tar jag gärna emot! 

Väldigt mycket har hittills handlat om att ta sig från den ena dagen till den andra utan att få allt för mycket ont, men den senaste veckan har mycket blivit lättare och jag kan vara mer aktiv utan att få ont.

Hushållsarbete är fortfarande snudd på omöjligt! Matlagning innehåller så många lyft och vridmoment. Om jag ska lyfta något behöver jag hålla det nära kroppen, så katten går bra men inte en kastrull potatis! 

Att sysselsätta mig när jag mest måste ligga ned och dessutom saknat koncentrationsförmåga pga medicinerna har varit en utmaning. Jag har sett såå mycket skräp-tv! Eftersom jag sällan tittar i vanliga fall finns det mycket att välja på! Men jag hoppas att utfasningen av smärtpillren ska göra mig lite skarpare i skallen igen så jag kan göra lite mer intellektuellt stimulerande saker som att läsa en bok! 

Sitta orsakar snabbt smärta. Det är mitt största orosmoment inför att börja jobba 50% om några veckor. Mitt jobb består av väldigt mycket sitta i samtal, sitta i möten, sitta och testa. Gå omkring med kryckor eller ligga ned är ryggens bästa lägen, men jag vet inte om vare sig den liggande eller den vankande psykologen är någon hit för klienterna? 

Bilkörning är ju inte heller aktuellt så länge jag inte har fullgod rörlighet och smärtfrihet och kan hantera alla trafiksituationer. 

Det är frustrerande att inte kunna ta sig någonstans utan hjälp, men jag har folk runt mig som ställer upp utan att knota. 

Jag längtar väldigt mycket efter den dagliga kontakten med hästarna. Det hade varit fint att ha dem nära och kunna gå ut och prata med dem. Samtidigt är det en himla tur att de fortfarande är inackorderade i lösdrift  med fullservice. Hade jag haft dem hemma hade jag varit ännu mer beroende av att få hjälp varje dag och det hade blivit tungt för mina närmaste. 

Dunnit med min syster fotograferad av mitt syskonbarn. 

Jag har fått hjälp av min vuxna dotter och min syster att ta mig till stallet och få vara med hästarna flera gånger de senaste veckorna. Jag är så tacksam över det! Det betyder enormt mycket.  När jag är där glömmer jag lätt bort det som gör ont. Vilket kanske inte alltid är bra för kroppen men säkert helt bra för själen! 

Första gången jag kom till stallet med mina kryckor så var hästarna väldigt avvaktande. De brukar ju alltid komma till grinden så fort de ser eller hör mig, men nu stannade de på 50 meters avstånd och tittade. Rörelsemönster är viktiga för hästar och de kan känna igen varandra och oss på långt håll genom hur vi rör oss. Nu fick jag gå längs med staketet och småprata tills de var säkra på att det här nya rörelsemönstret verkligen tillhörde mig. Unna var så klart lättast att övertyga medan Dunnit var skeptisk till kryckorna och tog längre tid på sig. Dunnit har alltid varit avvaktande till föremål folk håller i. Att vi till slut fick till handhållna targets med henne var en arbetsseger och tog över ett år från det jag köpte henne. Nu behövde hon lite extra tid att acceptera mina nya tillbehör. Jag har faktiskt lyckats göra några små övningar med henne på ridbanan utan kryckor också. Hon är helt ok med att jag använder henne som hjälpmedel om jag behöver stabilisera mig lite. Jag gillar ju att tantsäkra mina hästar så hon har redan en förstärkningshistorik på att jag håller och hänger på olika ställen på hennes kropp  för stöd. 

Unna håller huvudet bort från matbelöning. Svårt att fota med kryckor, så det blir inte så mycket dokumenterat.

Jag känner mig också helt trygg och bekväm runt Unna trots det som hände. Hon är en väldigt samarbetsvillig ung häst som verkligen vill göra saker tillsammans med människor. Självklart försöker vi maxa säkerhetstänket och på alla sätt undvika trigger stapling när jag ska vara med henne en stund. Jag är ju just nu extra känslig för minsta knuff. Vi, eller rättare sagt mest min dotter som tagit över hennes träning nu, lägger också extra fokus på att förstärka lagom avstånd och position i förhållande till människan. Typiskt bra unghästgrejer som vi jobbade med även innan, men som nu får extra fokus en tid.

Föreningsarbetet i BHIS tuffar på i trygga händer hos resten av styrelsen.

Nästa viktiga deadline är den 6 september som är sista ansökningsdag för höstens ungdomsstipendum. Stipendiet delas ut till en person som fyller högst 18 år under innevarande år och som vill få ekonomiskt stöd att träna för en belöningsbaserad tränare. Maxbeloppet är 2000kr och ungdomen som får stipendiet  har sedan 12 månader på sig att använda det. För att kunna söka stipendiet behöver ungdomen vara medlem i föreningen, och det går bra att bli det i samband med ansökan. Den tränare som ungdomen vill träna för behöver också vara medlem i föreningen samt inneha F-skattsedel. Tränare som uppfyller de kraven finns på Tränarlistan på hemsidan. Där finns också ansökningsformulärför den som vill söka stipendiet. 

Tipsa gärna unga personer i din närhet som skulle kunna vara intresserade! 

Ebba och Hottis på den tiden de var ungdomar. Blå rosett är första pris i quartersammanhang kan vara värt att tillägga !


Läst 6878 ggr Kommentarer Kommentera

Medan BHIS ordförande Maria återhämtar sig efter sin ryggskada kommer här ett tillfälligt inhopp. Jag som skriver heter Lottie Eriksson, är sekreterare i föreningens styrelse och har varit med sedan starten. Numera är jag hästlös, men jag tränade belöningsbaserat i många år med min änglahäst Aslak.

Säkerhet är viktigt att tänka på för alla som håller på med hästar, och det är ett ämne som vi i föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige återkommer till. Olyckor går aldrig helt att undvika, men det finns mycket man kan göra för att förebygga och minska riskerna. Även i sammanhang som inte har med belöningsbaserad träning att göra påpekas allt oftare att en hästvänlig hantering ökar säkerheten. I en artikel i Hippson nyligen om en tragisk olycka med ett föl säger t.ex. veterinär Anne Haglund att ”Det är som med all hästhantering. Man måste ge eftergifter och aldrig hålla en häst med våld, definitivt inte ett föl.”

Vid nästa medlemsevent i BHIS kommer hästetolog Renate Larssen och klickercoach Sandra Månsson att föreläsa på temat säkerhet och ledarskap inom belöningsbaserad hästträning. Hur ser vi på begreppet ”ledarskap” inom belöningsbaserad hästträning? Hur gör vi för att få en trygg och säker samvaro med våra hästar? Det blir en intressant kväll som jag ser mycket fram emot!

Säkerhet har också varit grundläggande i mitt eget utforskande av belöningsbaserad träning. Det började med ett problem: Aslak skenade på uteritter. Att sitta på en nordsvensk brukshäst som i panik rusar fram genom tät skog är en allt annat än behaglig upplevelse! Saken blev inte bättre av att jag hade mycket ridrädsla i bagaget sedan tidigare, efter en del otrevliga incidenter med andra hästar. Hösten 2005 började jag leta orsaker och sätt att lösa problemet. Det visade sig att Aslak hade vargtänder där bettet låg an och orsakade smärta. Dessutom passade inte den begagnade sadel jag nyss köpt lika bra som jag hade trott.

När de fysiska problemen var åtgärdade återstod de psykiska, för både mig och Aslak. Skenturerna skedde alltid på hemvägen, och jag insåg att han inte kände sig trygg när han var hemifrån ensam med mig, utan sina flockkamrater. Vid den här tiden fanns inte alls samma utbud av resurser inom området som idag, och det skulle dröja flera år innan jag hittade en svensk tränare med kunskap om belöningsbaserad träning. Men en liten skrift av Alexandra Kurland fanns översatt till svenska, och med hjälp av den och en amerikansk e-postlista (ett slags otymplig föregångare till dagens Facebook-grupper) provade jag mig fram. 

Det tog lång tid, inte minst på grund av mina många misstag, men så småningom kunde vi tryggt rida ut ensamma. Den belöningsbaserade träningen gjorde att jag blev bättre på att uppfatta Aslaks signaler och därmed kunde undvika att försätta honom i alltför svåra situationer. All positiv förstärkning byggde också upp ett stort förtroendekapital, som gjorde att han började lita på mig även när något oväntat hände. Kvittot på detta kom när han under en skogstur blev skrämd av en crossmotorcykel. Istället för att få panik, bli helt okontaktbar och falla i sken, fortsatte han lyssna på mig och vi kunde ta oss hem under ordnade former.

Eftersom både Aslak och jag bar på rädslor var min utgångspunkt i träningen hela tiden att bara göra sådant som kändes bra. Magkänslan fick styra takten. Jag lade ner all ridning under en period och började om från början, med att ställa upp och stå stilla vid uppsittningspallen. Det blev många repetitioner med klick och belöning innan jag ens började sitta upp. Även det momentet bröt jag ner i små steg och förstärkte (belönade) vart och ett upprepade gånger – kliva upp på pallen, vända mig mot hästen, lägga handen på sadelhornet, lyfta benet, sätta foten i stigbygeln, ställa mig upp i stigbygeln osv. Det kan låta motsägelsefullt, men ju mindre steg man tar, desto fortare går det att komma framåt!

 

Genom att se till att hästen hela tiden lyckas bygger man nämligen en stark grund där önskade beteenden har förstärkts många gånger, vilket innebär att enstaka missöden inte behöver rasera stora framsteg. Om man i ett senare skede stöter på problem kan man lätt backa tillbaka bara en liten bit för att komma till en punkt där det hela fungerar. Mina första ”ridturer” bestod i att stå stilla vid uppsittningspallen. Så småningom tog vi ett varv runt stallplan, och senare red vi typ 20 meter in på stigen från gården. Då hade jag i förväg placerat ut en target, ett föremål som gav oss ett tydligt mål att sikta på, och kunde lägga in ett antal förstärkningstillfällen där innan vi vände tillbaka. 

Aslak och jag tränade också många trick, något som vi båda tyckte var roligt. Det var dessutom ett bra sätt för mig att under avslappnade former utveckla mina tränarfärdigheter. Här är en gammal film som jag gjorde sedan hans artros blivit så kraftig att han inte längre mådde bra av att ridas. Vi fick många fler fina år tillsammans efter detta.

För mig är det tydligt att säkerheten i umgänget med hästar inte sitter i utrustning och metoder för att fysiskt kontrollera hästen. Det som behövs är snarare kunskap om hästens beteende, förmåga att läsa den och en strävan efter ömsesidig kommunikation och tillit. Belöningsbaserad träning blev min nyckel till allt detta.


Läst 10868 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Belöningsbaserad hästträning »



Här hittar du alla våra husbloggare

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.