Vi samlas kring vårt stora intresse hästar och ändå tycker vi ibland så spretigt och olika. Vissa frågor är riktiga vattendelare. Som när den s.k. barfotastudien presenterades för några veckor sedan och kommentarsfälten flödade över av ungefär lika delar “vi visste redan att barfota är det bästa “ och “det här gäller inte mina hästar, de måste ha skor”. Nu säger ju studien i sig varken det ena eller det andra, den beskriver hur hoven (och hästen) rör sig i olika situationer med och utan skor. Men det gör det ännu tydligare hur vi oftast  läser och tar till oss ny information med våra jag-behöver-bekräftelse-filter påslagna och antingen gottar oss eller går i försvar. Vilket gör det svårt för oss att ändra på våra invanda beteenden och föreställningar.

Om någon hade sagt till mig för tio år sedan, eller ens fem, att jag skulle ha tre barfotahästar i hushållet så hade jag sagt att det var allvarliga fel på deras kristallkula. Jag har haft en negativ bild av barfota och  haft dåliga exempel i min närhet. Jag har dessutom haft en häst som rehabiliterats från att bli utdömd till att återgå till full tävlingskondition, bl a tack vare specialskoning. Jag har värderat mina hovslagare och deras kunskap mycket högt. Det gör jag fortfarande. Det är på hovslagarnas initiativ som våra nuvarande hästar är barfota. Det har inte ens något med Peder att göra, vi började innan, och (svär i kyrkan nu) han är inte en automatisk  husgud i ett belöningsbaserat hushåll med westernbakgrund. 

Våra hästar kommer kanske inte alltid att vara barfota, men just nu bor de på ett ställe där underlagen och aktiviteterna passar för det och där det finns hög kompetens kring just barfotahästar. Det är inte billigare och enklare att ha barfotahästar. Vi betalar för verkning var 4-5 vecka och behöver då kunna vara lediga från jobbet dagtid en fm i månaden.  Vi behöver dyra, välinpassade boots för olika väglag, med och utan brodd. Vi behöver fila lite själva ibland. På pluskonton har vi att aldrig behöva oroa sig för tappskor. Men den absolut största vinsten med barfota är den minskade skaderisken hästarna emellan. Om barfotagång gör att fler hästägare,  inklusive tävlingsryttare,  vågar ha sina hästar tillsammans med varandra så är det en oerhört viktig hästvälfärdsfråga. 

När vi nu ändå pratar barfota så vill jag passa på att ta död på myten att barfota skulle vara något slags måste i ett  belöningsbaserat förhållningssätt. Så är det naturligtvis inte. Vi säkerställer att hästens fysiska och mentala behov är tillfredsställda , att den är frisk och att den inte har ont. Om den behöver ha skor för att må bra så ska den ha skor. Punkt. 

Så när det gäller sko vs barfota så har i alla fall  min åsikt nyanserats med ökad livslängd och erfarenhet och styrs förhoppningsvis inte längre av något bekräftelsefilter.

Men när jag var på avslutningen av konstutställningen “Hästen, roboten och det omätbara” i helgen fick jag nya anledningar att fundera över med vilka olika filter vi alla betraktar vår omvärld. Konstnären Tove Kjellmark hade bjudit in några personer som fick reflektera kring de olika konstverken. Marie Fahlin såg rörelse i allt, vilket inte var så svårt att förstå med tanke på att hon är koreograf och Toves utställning bl a utforskar hur en statisk skulptur ska kunna fånga rörelse. Men våra föreställningsvärldar krockade ganska rejält när den stora videoinstallationen Vanguard diskuterades. I filmen rör sig en ensam häst i den stora tomma utställningslokalen. Den tittar ut genom fönstren, den gnäggar, den vandrar fram och tillbaka iförd stora boots för att inte halka på betonggolvet och den tittar in i kameran med en tydlig bekymmersrynka. Marie och Tove diskuterar hur hästen “äger rummet” och hur den utforskar sin egen inre essens bortanför flocken. Jag tänker på att det i filmen syns tydliga spår av avföring droppad under rörelse på golvet. Så bajsar inte avslappnade hästar som “äger ett rum” tänker jag, och det blir tydligt att vi ser på hästens rörelser i rummet med helt olika filter. 

Linda Hinners som är kurator på Nationalmuseum och Sara Callahan som är konsthistoriker diskuterar lite mer konkret utifrån Toves olika skulpturer i brons, marmor och 3D-print. Att göra hästskulpturer är inte tekniskt enkelt, vare sig i nu eller dåtid, får vi lära oss. Jag fnissar senare när jag bläddrar i den tillhörande boken om projektet och ser att  Jonna Bornemark skrivit att de spröda 3D-printade skulpturerna väckt en lust hos henne att smaka på dem. Materialet ser onekligen ovant och märkligt ut också för mitt öga. Jag tog inte en tugga men jag var tvungen att smygkänna lite med fingrarna för att förstå det här för mig nya materialet.

Utställningen har flera videoinstallationer filmade med värmekamera. Min favorit är där en människa lägger sina händer på hästen och kameran fångar värmeavtrycket av handen efteråt. Det väcker hos mig en lust efter mer. Hur skulle det  se ut om en sådan där riktigt go’ klistund blev filmad? 

I stället avslutar vi vid videoinstallationen They shoot horses don’t they. Eller dödskammaren som Tove säger när vi ska förflytta oss dit och gå in bakom draperierna som skiljer av den installationen från resten av utställningen. Louise Chatteli har valt detta verk att prata utifrån när hon berättar om sin verksamhet Sjukhushästen som tar med hästar på besök till svårt sjuka barn. Hon berättar om sin yrkesverksamhet, vikten av att ta tillvara nuet och att våga prata om döden. Tove förklarar hur tanken med videoinstallationen var att få följa livets rörelse ut ur kroppen. En värmekamera följer en häst under avlivningsögonblicket och fram tills kroppen kallnat.

Det här är ett verk som berör mig på djupet på flera plan. Dels utifrån egna erfarenheter av att närvara vid ett flertal hästars sista stund. Dels utifrån just denna hästs öde, som Tove berättar givit verket ytterligare dimensioner som hon inte hade planerat för.

En kvinna i publiken frågar förfärat varför hästen inte kunde få leva vidare när den endast var sju år gammal och faktiskt hade läkt sin skada. Flera skruvar besvärat på sig när Tove beskriver den krassa verkligheten för travhästar i stora, kommersiella stall. Frågan kommer igen, varför ville ägaren inte ha kvar sin häst, den hade ju läkt bra? Svaret är att ägaren har hundratalet hästar och inte plats i verksamheten för dem som inte längre presterar. Då kommer frågan hur Tove fick tillstånd att filma avlivningen. Här blir det väldigt påtagligt hur olika filter vi alla har i den här frågan. För ägaren var det här inget att dölja eller skämmas för, utan ett  helt vanligt beslut i hens verksamhet.  Om hästen sedan kunde bidra till ett konstprojekt det sista den gjorde så var väl det en fin sak att bjuda på. Men för flera i publiken kommer det helt klart som chockerande nyheter att unga hästar avlivas trots att de rent fysiskt skulle kunna leva vidare utan smärta och svårigheter. 

Jag får lust att fråga hur många av dem som brukar spela på V75 eller köpa Harry Boy men bemästrar min inre aktivist. Det här är ju Toves arena och förhoppningsvis har hennes konstverk väckt olika tankar och reaktioner. Precis så som konst ska göra. 

Simbas öde berör ännu mer när jag tänker på hur mycket meningsfullt, härligt liv det kan finnas kvar efter en travarkarriär. Därför vill jag avsluta med våra vänners fina Casper Lock. Han  hade turen att få vara en framgångsrik brödvinnare i ett mindre travstall. När det var färdigtävlat på banan fick han en helt ny  karriär där han fått följa sin alldeles egna människa genom tonåren upp i vuxenlivet och fått utvecklas inom akademisk ridkonst och frihetsdressyr.  Casper är idag en pigg och fräsch kille på 21 år. (Bilderna på Casper har jag fått låna av hans ägare Magdalena Wahlström)

Hippsons gästbloggare Annika Strömberg skrev för några dagar sedan ett populärt inlägg under rubriken Att börja i fel ände  där hon beskrev den pågående debatten om hästars välfärd som onyanserad. Jag har funderat en del på det där de senaste dagarna. Själv tycker jag ju att vi äntligen pratar om hästvälfärd ur hästarnas eget perspektiv. Men kanske känns det onyanserat om det som lyfts fram som viktigt för hästens välfärd ligger väldigt långt från det som en har möjlighet att erbjuda sin häst idag? När det själsliga skavet blir för stort slår vi ifrån oss och går i försvar i stället för att lyssna och reflektera över vad vi skulle kunna förändra. Det är då debatten känns väldigt polariserad. 

Hottis med stor hagkompis under sin tid som boxhäst. Minst en kompis har alltid varit livsviktigt för hans välmående, och numera har han 5-6 stycken. 

Att börja i rätt ände när en väljer att hålla en art som husdjur måste rimligtvis vara att skaffa sig så mycket kunskap om artens behov som möjligt och sedan försöka efterlikna deras naturliga liv i största möjliga mån i fångenskap. Som någon så klokt skrev i kommentarsfältet på Facebook så krävs det inte många minuters googling för att få reda på att hästen är ett flocklevande, gräsätande djur i ett stäpplandskap. Den förhållandevis korta period i hästens historia som den varit domesticerad har inte förändrat behoven av varaktig social kontakt med artfränder samt rörelse och födosök under 14-16  timmar per dygn. Så det rimmar ganska illa med de 14-16 timmar instängd på 10-12 kvm, enskild hage och 4 IKEA-påsar grovfoder per dygn som är många hästars vardag idag. I stället borde kanske lösdrift vara standard eftersom det är betydligt svårare att tillgodose de grundläggande behoven i boxstall. Särskilt i kommersiellt drivna verksamheter där de anställda behöver ha rimliga arbetstider. Jag vet att det finns många med eget stall eller kollektivstall som ser till att hästarna är ute tillsammans med varandra under merparten av dygnet och därmed uppfyller hästens sociala behov. Många som försöker hitta utfodringsrutiner som stimulerar födosök och uttökar ättiden i stället för att slentrianmässigt hiva påsar över staketet. Eller planerar om sina hagar så att de stimulerar till mer vandrande och rörelse. Att utveckla sin hästhållning så att den allt mer uppfyller hästens artspecifika behov är att börja i rätt ände! 

Elfria staket ger möjlighet till umgänge även när hästarna av någon anledning inte kan gå i samma hage

Annika Strömberg skriver att hon kommit fram till att hennes hästar behöver mycket utetid i stor hage och mycket grovfoder för att må bra. Som många av oss har hon kommit fram till detta genom att hästarna blivit “olidliga” när de inte fått dessa grundläggande behov tillfredsställda. Många problematiska beteende hos våra hästar minskar eller går över av sig själva när vi ser till att hästens behov av flock, rörelse, födosök och ättid uppfylls. Börjar vi i rätt ände så behöver vi inte ens få se problembeteenden uppstå! 

Kunskapen finns redan, ganska lättillgänglig för alla. 

Därför syns den också allt oftare i olika kommentarsfält, vilket jag tycker är framsteg, inte ett problem. Nu är ju inte jag precis överallt på nätet,  men jag tycker sällan jag ser uttrycket djurplågare användas, annat än vid de uppmärksammade fall av våld mot hästar som dyker upp med jämna mellanrum. I diskussioner om hästhållning, skoning, bett osv så ser jag istället många som vill visa att det går att bryta mot gamla förlegade  traditioner och vill inspirera andra att också våga prova något annat än det gamla. Som i alla paradigmskiften kommer förändringar att kännas svårt och hotfullt för många. Det krävs stor mognad och ödmjukhet för att stå ut med känslan av att en plötsligt inte vet allt lika säkert som förut. Eller att en inte längre är en auktoritet för att utvecklingen lite sprungit förbi medan en rullade på i invanda hjulspår. Att på riktigt anamma det livslånga lärandet kräver förmågan till beginner's mind. Att inte låta sin stora kunskap och erfarenhet stå i vägen för ny information är en utmaning. 

En annan utmaning kan faktiskt vara att tillåta sig själv utvecklas i små steg i stället för tvära kast. Om någon känner att nya rön om hästvälfärd innebär att de genast måste dra av skorna, kasta bort betten och släppa ut hästen på lösdrift i ett enda  svep, så har jag full förståelse för att de slår ifrån sig och håller för öronen. Alternativt högljutt förkunnar Det Passar Inte Just Min Häst!

Det blir alldeles för mycket på en gång. Tänk att du i stället kan låta det få vara en gradvis process utan tydligt slutmål. Alternativen är inte GÖR ALLT eller GÖR INGET. Att göra NÅGOT kan betyda mycket för just din hästs välfärd. 

Vilka små förändringar kan du göra under veckan för att ge just din häst något av följande:

• lite mer social kontakt med artfränder
• lite längre utevistelse
• lite mer lågintensiv rörelse utspritt över dygnet
• lite längre ättid och/eller fler mattillfällen
• lite fler möjligheter att söka efter mat

Behöver du inspiration? Gå med i nystartade facebookgruppen Berikning för häst

Att välja att göra något litet nytt i stället för att göra som en alltid har gjort kan vara att börja i rätt ände! 

Unna checkar in efter att ha hälsat på nytillkommen häst som blivit medlem nummer fyra i stogruppen på Udden.  Förhoppningsvis blir det härligt för Unna att få en ung kallblodskompis som komplement till jänkartanterna! 

Föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige blir tre år i år. Den bildades alltså i början av pandemin och hittills så har all aktivitet varit online. Det har passat bra för en rikstäckande förening med medlemmarna utspridda från norr till söder. Men i takt med att restriktioner har försvunnit och många känner sig svältfödda på mänsklig kontakt efter år av inställda aktiviteter och hemarbete så kommer nu önskemålen om evenemang där folk får träffas ”på riktigt”!

Så 2023 kommer vi att anordna våra första fysiska medlemsevent!

Och oj, vad det känns ringrostigt att filura på logistik och lista ut allt som måste ingå i kostnadskalkylen för att beräkna pris på en kurs. Det känns avlägset att det under perioder av mitt liv varit något som jag gjort på löpande band. 

Var vi än väljer att hålla till så kommer det alltid att kännas för långt bort för några i vårt stora och avlånga rike. Men det är också mycket svårt att vara arrangör för något som ska äga rum långt från där en själv bor och har lokalkännedom. Fysiska arrangemang kräver lokala eldsjälar och deras nätverk för att över huvud taget bli av! Så vårt första fysiska arrangemang blir en kurs på min och föreningens kassör Camillas hemmaplan. 

Vi har bokat fenomenala Eva Bertilsson som kommer att guida oss igenom temat ”Hur får vi mer för morotsslanten med bibehållen glädje och harmoni i träningen?” 

Det blir två dagars härligt nördande om durationer, kedjor och stimuluskontroll den 10 och 11 juni. En försmak på temat kommer redan den 6 mars då vi har ett onlinesamtal med Eva som är öppet för alla medlemmar. 

Bild: Eva Bertilsson

Eva utgör ena halvan av Carpe Momentum och den andra halvan, Emelie Johnson Vegh, träffar vi också i juni. Emelie ska hjälpa oss bli bättre på att applicera positiv förstärkning på våra egna hästtränarbeteenden genom online-föreläsningen ”Ditt bästa hästtränar-jag” 

Bild: Emelie Johnson Vegh

För mig personligen känns det så roligt att både Emelie och Eva finns med i föreningens verksamhet. De utgör ett sådant viktigt  kunskapsnav när det gäller träning med belöningsbaserade metoder för både djur och människor. Första gången jag mötte Eva och Emelie var när jag gick Canis klickerinstruktörsutbildning i Norge 2004-2005. De höll då i agilitydelen och jag som helt saknade eget intresse för agility såg väl inte fram emot den delen med någon större entusiasm. Men de genomtänkta grundfärdigheter som Eva och Emelie presenterade var något helt annat än den träning jag förknippade med dåtidens agility. Flera av övningarna, som ”skapa ljud” och ”skapa rörelse” blev snabbt viktiga beståndsdelar i både min hundträning och min hästträning.

Eva och Emelie är båda gamla hästtjejer i grunden som nu med stor entusiasm bidrar till att få sprida kunskap om belöningsbaserad träning till allt fler hästmänniskor. Vi är så glada för det!

En av föreningens hjärtefrågor är att hjälpa intresserade barn och ungdomar att  få tillgång till belöningsbaserad hästträning. Det gör vi bl a genom att dela ut ett stipendium varje termin och det är nu dags att söka till vårens utdelning! Läs mer om det på hemsidan! 

Bild: Stall Lyckoklövern

I höstas hade vi ett digitalt mingel för våra unga medlemmar. Ett starkt önskemål som framfördes då var att få träffas på riktigt. Så i sommar så blir det även ett fysiskt event för unga medlemmar i form av ett sommarläger hos Stall Lyckoklövern i Falkenberg. Lyckoklövern är något så unikt som en helt belöningsbaserad hästskola som jag berättat om tidigare här i bloggen. Där kommer våra unga medlemmar att få utveckla sina klickertränarfärdigheter med ponnier, getter, höns och kaniner under tre dagar. Jag har redan hört flera vuxna medlemmar sucka avundsjukt över detta! 

Det ska bli spännande att se vilken uppslutning de första fysiska eventen nu får och jag hoppas att alla som önskat "riktiga träffar" nu  ger styrelsen positiv förstärkning genom att delta! Så får vi se om de ger mersmak eller om det är det digitala formatet som passar föreningen bäst.

Vi är för övrigt riktigt stolta över det ordinarie onlineprogrammet under våren. Det kan vara en utmaning att få med något för alla, från nybörjare till dem som hållit på i många  år med belöningsbaserad träning. Jag hoppas att vi lyckats! 

Läs gärna mer på vår hemsida!

Redan nästa vecka kan alla som undrar om det verkligen går att tävla belöningsbaserat få stilla sin nyfikenhet. Det ska bli intressant att få lyssna när Susanne och Linnéa berättar om sina erfarenheter från bl a western och distansritt. 

På det privata planet har det varit en tuff period när jag gått upp i tid på jobbet med betydligt mer smärta som resultat. Att halka runt i lera eller på is i mörker gör det inte bättre och denna bedrövliga sorts vinter bjuder vissa dagar på alltihop samtidigt! Tacksam för mina snälla, bussiga hästar och min fantastiska dotter som alltid ställer upp. 

På lördag kommer det nya hästar till både sto- och valackgruppen. Det ska bli spännande att se hur det påverkar flockdynamiken framförallt hos stona. Grabbarna är så vana och har en stabil kärntrupp. Stona har ju bara varit mina två plus kompisen Julie i över ett år, så för dem blir det kanske en större omställning med ny flockmedlem. Jag tror det blir roligt för Unna att det kommer ett relativt ungt sto och att de blir fyra i stället för tre. Men det är ju alltid lite pirrigt med ihopsläpp! 

Avslutar med några bilder från ett soligt pass med min fina Unna! Det har ju varit sådana dagar också!