Belöningsbaserad hästträning - Tävla belöningsbaserat!

Ingen har missat den pågående diskussionen om hästvälfärd och tävling som pågår i både häst- och riksmedia. Som jag skrev i mitt förra inlägg så tycker jag att det är väldigt positivt att vi nu pratar om vad som faktiskt är välfärd ur en hästs perspektiv. Det duger inte längre att bara hävda att tävlingshästar behandlas som kungligheter.  Jisses, inte ens mänskliga kungligheter vill längre leva som sådana, och hoppar av på löpande band för friare liv.

Så hästsporten måste faktiskt kunna visa hur tävlingshästar får sina grundläggande hästbehov tillfredsställda och att de inte utsätts för oetiska träningsmetoder, smärtsam utrustning eller onödig stress  i jakten på framgång. 

En påtaglig missuppfattning när olika företrädare för sporten uttalar sig är att de tycks uppleva det som att  ridning och tävlande överhuvudtaget är ifrågasatt. Det är det så klart från extrema håll, men det är ett stort misstag att tro att alla som vill se bättre hästvälfärd menar att alla hästar ska släppas fria på stäppen och slippa fortsatt inblandning av människor i sitt liv. 

I stället är vi många som är intresserade av (stora) förändringar vad gäller utförande, utrustning, bedömning, vilka moment som ingår i olika grenar och kanske mest av allt hur hästarna tränas och lever sina liv både hemma och på tävlingsplatsen. Argument av typen: ”De vill att vi ska sluta rida på hästar, men då har hästen ingen plats i vårt samhälle längre, så därför fortsätter vi exakt som vi alltid har gjort, och det är ändå bara vi på elitnivå som vet något om hästar” imponerar inte!  

Jag tror att föreningen Belöningsbaserade hästträning i Sverige har medlemmar som inte tycker att tävling eller ens ridning är etiskt försvarbart. Sedan har vi också  medlemmar som aktivt tränar belöningsbaserat för att kunna tävla med sin häst. Den spännvidden finns inom vårt community. 

I tisdags hade vi föreläsningen ”Så går det till att tävla belöningsbaserat!” med Linnéa Larsson och Susanne Åkesson. De delade med sig av sina erfarenheter av att ha tävlat bl a i distansridning, olika westerngrenar, utställning och körprov med sina klickertränade hästar av olika raser. 

Något som är extra inspirerande är att Linnéa och Susanne haft möjlighet att tävla med sina unga hästar som aldrig varit annat än belöningsbaserat tränade från start. Jag har själv erfarenhet av att tävla på crossoverhäst (som med tiden blev allt mer ”klickersk”) men det innehåller lite andra utmaningar. 

Med unghäst får vi ju möjlighet att bygga den färdighetsrepertoar som behövs utan att samtidigt behöva motbetinga sådant som kopplats till tidigare obehag och stress. Vilket inte gör listan på saker som behöver tränas in mindre på något sätt. Det är mycket som en tävlingshäst behöver kunna för att genomföra en tävling på ett harmoniskt och lustfyllt sätt, och då menar vi inte bara de moment som ingår i den gren en ska tävla i. 

En fråga som ställdes från publiken var om belöningsbaserat tränade hästar behöver mer miljöträning än traditionellt tränade hästar för att kunna genomföra en tävling. På den frågan går det att svara både ja och nej. Eftersom vi inom belöningsbaserad träning lägger stor vikt vid att hästen hela tiden ska uppleva situationen som trygg och trevlig så vill vi alltid undvika trigger stapling. Vi vill också undvika situationer där vi blir tvungna att  använda tryck/eftergift för att reda ut en akut situation. Därför ser vi till att träna, förbereda och vid behov motbetinga olika saker, var och en för sig,  innan vi kombinerar dem. Så vi kanske lägger mer tid på miljöträning innan vi ens åker iväg till en första tävling. Men när vi har fått skapa många positiva associationer till de olika stimuli som kan inträffa på en tävling som t ex rörelse och ljud från läktaren, högtalare, andra hästar som kommer i full fart på framridningen osv,  så får vi en häst som börjar välkomna en lite stökig miljö eftersom det leder till fler belöningschanser. Det är ganska festligt (och tryggt) att sitta på en häst som reagerar med glädje och förväntan när hon upptäcker den första knastriga högtalaren på en alldeles ny tävlingsplats. Den belöningsbaserat tränade  hästen blir duktig på att generalisera och tänka positivt. Det är större chans att den reagerar med en skvallerreaktion och belöningsförväntan även när den stöter på något nytt och ovant i tävlingsmiljön, i stället för flykt eller undvikande som måste korrigeras. 

Det är också viktigt att ha tänkt igenom innan hur en ska hantera om det inte går som förväntat. Om min häst visar att den inte är bekväm eller om den t o m säger nej till något på tävlingsplatsen. Här ville Linnéa inspirera till att tänka lite mer som hundsportare där det är mer vanligt och accepterat att ”ta en disk” och avbryta för att leka med sin hund på planen för att skapa en positiv association till nästa gång. Inom de individuella westerngrenarna som jag tävlat i finns en tradition att låta ekipaget ha sin tid på banan även om de diskat i ett moment. Så där är det (eller var när jag tävlade i alla fall) accepterat att göra några moment till för att få avsluta bra. Men vad som passar sig att göra varierar så klart mellan olika tävlingsformer. Det som är viktigt att komma ihåg är att varken din hund eller din häst vet om att ni diskat er. Det enda som är viktigt för dem är hur det kändes att vara inne på banan. Det är det som de tar med sig till nästa gång, och det är därför vi hästfolk har en hel del att lära av hundsporten där. 

Det kan vara en personlig utmaning att känna sig som den konstiga på tävlingsplatsen, den som inte beter sig som alla andra. Det här är vi lite olika känsliga för som personer. Ett bra tips är att se till att ha med sig sin egen fanclub, ens nära och kära som kanske inte ens är hästintresserade men alltid på ens sida. Susanne berättade t ex om när hon fick argumentera med ringstewarden för att bli utsläppt från banan när hennes häst visade tecken på obehag. Då behövs det lite råg i ryggen för att orka vara trogen sin träningsfilosofi. 

En av de största utmaningarna som belöningsbaserad tävlande är att våra hästar inte kan få tillgång till sin förstärkning, sina belöningar, under själva tävlingsmomentet. Den traditionellt tränade hästen utsätts ju för tryck/eftergift under hela ritten. Om den tvekar kan du eskalera trycket och när den svarar kan du ge lite eftergift. Hela tiden. Du kan ju dessutom hålla den kvar på plats mellan skänkel och hand även om den visar tecken på att vilja gå någon annanstans. Den möjligheten finns ju inte på samma sätt för den belöningsbaserade ryttaren. Här måste hästen frivilligt välja att vara med och den måste svara på ryttarens signaler utan att få sin belöning där inne på banan. 

Igen är lösningen att träna som en hundtränare. Dvs:

- Jobba med att gradvis förlänga tiden hunden, oops jag menar hästen, kan fortsätta göra samma sak i stark övertygelse om att snart kommer min belöning. 

- Jobba med att sätta ihop flera beteenden/rörelser efter varandra i sekvenser eller kedjor som leder fram till en belöning

- Använda beteenden som har fått ett högt värde för hästen till att förstärka andra beteenden 

- Utveckla belöningsrutiner som går att använda i tävlingssammanhang, t ex avståndsbelöning utanför banan. 

Precis som Linnéa och Susanne sa så är det här material för minst en helkväll till. Så vilken himla tur att vi redan har Eva Bertilsson inbokad för att prata om just detta på nästa medlemskväll! Som dessutom är en introduktion till den fysiska sommarkurs vi ska ha med Eva på just det här temat. Det här är ju lika viktigt även för alla som inte tänkt tävla men vill komma vidare  från ett klick för varje grej till längre sekvenser utan att hästen blir frustrerad eller att en råkar smyga in tryck. Den 6 mars kl.19 är det dags för det samtalet. All info finns på hemsidan.

Linnéa och Susanne avslutade med att lyfta de etiska frågor en behöver tänka igenom när en vill tävla. De är ödmjuka inför att det kanske inte passar alla hästar att prova på tävling ens med ett belöningsbaserat upplägg.

Sedan efterlyste både de och vår publik fler hästvänligare tävlingsformer! 



Om du vill följa Linnéas och Susannes fortsatta hästäventyr  så finns de på insta som @teamr+ och @westernklick

Linnea har tidigare gästbloggat här i bloggen om sitt tävlande och det inlägget kan du läsa här! 


Läst 16687 ggr



Fler inlägg

MAR
27
2024

Ibland blir kontrasterna så påtagliga. Resten av hästvärlden diskuterar femtio nyanser av blått i stället för att ta tillfället i akt att på riktigt diskutera dressyrsportens hästvälfärdsutmaningar. I vad som känns som ett parallellt universum är vi ett gäng deltagare från hela världen som i två veckor diskuterar femtio nyanser av targetplacering på Angelica Hesselius underbart nördiga R+ dressyrkurs Halt Work. Det finns nämligen helt andra sätt än sporrar, spö eller ens lättare tryck för att forma fram hälsosamma (och vackra) rörelser hos våra hästar. Kanske inte flashigt och spektakulärt, men hur var det nu - är dressyren till för hästen eller för människan? 

Angelica gör pedagogiska feedbackfilmer där hon pratar och ritar ovanpå våra filmer. Här får jag lite input på att det går att hamna bakom lod även belöningsbaserat och hur jag ska göra för att få en bättre vinkel.

Vi är någonstans på mitten av tvåveckors-kursen och det är en intensiv upplevelse. Jag hade egentligen behövt vara helt ledig för att hinna med att lyssna på alla teorimoduler, delta på dagliga Q&A, träna med hästarna, klippa ihop film, skicka in, få feedback på film och ut och träna igen. Samt följa vad alla andra tränar på och ta del av deras feedback för att lära mig ännu mer. Men det var inte möjligt så jag är ledig några dagar här och där och hänger med så gott jag kan. För hästarnas del var det ett bra beslut att inte träna varje dag, för det var ganska krävande uppgifter för lite otränade bakdelar. Det är lätt att underskatta ansträngningen  i övningar som inte ser flashiga och utmanande ut. 

Något som equiterapeuten och belöningsbaserade tränaren Hanna Jernstedt Larnemark också lyfte i sin mycket uppskattade föreläsning “Prehab - förebyggande träning för hållbara hästar” i samband med föreningen BHIS årsmöte härom veckan. Hästar är evolutionärt utvecklade för att röra sig i skritt under stora delar av dygnet, uppemot 80-120 km per dygn. Vi kan inte på ett hälsosamt sätt kompensera att vi håller dem på små ytor genom att träna dem med hög belastning i högre gångarter en timme om dagen. Om vi vill bygga hållbara hästar behöver vi tillgodose hästens rörelsebehov i skritt under större delen av dygnet genom rörelsestimulerande utevistelse. I vår träning behöver vi fokusera på att jobba med hästens stabiliserande muskulatur så den orkar bära upp sig själv (och oss) på ett hälsosamt och hållbart sätt. Hanna rekommenderar övningar i halt och i långsam skritt, samt viktskiftningar.  Alltså precis det vi jobbar med på Angelicas kurs! Även om Hanna och Angelica kanske har lite olika övningar och olika sätt att lära ut, så bygger arbetet med hästen på samma grundidé, att hjälpa hästen hitta sunda sätt att bygga styrka och balans.  

Jag tror också att båda skriver under på att en häst som får fysträna med positiv förstärkning får ökad kroppsmedvetenhet och kroppskontroll jämfört med när hästen formas in i övningar med negativ förstärkning (tryck/eftergift). 

Plus att de tycker att jobbet är kul så klart! Trots att vår intensiva kurstart nog orsakade lite träningsvärk här och där så är båda mina tjejer så taggade för träning. De är ju alltid angelägna om att få vara med när jag kommer till stallet, men något händer med framför allt Dunnit, när jag går kurser för Angelica. Uppenbarligen förändras något i hur jag tränar för hon blir märkbart ännu mer pepp! 

Nu är jag ledig några dagar och kan ägna mig på heltid åt kursmaterialet. Får se till att inte köra slut på tjejerna bara! Det är tur att jag har två - och som vanligt blir jag sugen på att testa lite på långskånken Hottis också! 

För övrigt avlöpte föreningens årsmöte så att undertecknad fick förtroendet att leda föreningen som ordförande i ytterligare två år. Det är jag väldigt glad för, vi har spännande projekt att utveckla den närmaste tiden och det är så roligt att få vara med om det. Elvira Svensson är vår nya suppleant, i övrigt ser styrelsesammansättningen oförändrad ut. 

I närtid har vi ett ungdomsstipendium att dela ut där sista ansökningsdagen är 31 mars. Vi har också en inspirationskväll om belöningsbaserad körning med Linnéa Larsson den 10 april att se fram emot. 

Vi har också precis startat en egenfacebookgrupp för veterinärer som är intresserade av belöningsbaserad hästträning. Vår vice ordförande Sara Ellevik, som själv är veterinär, kommer att hålla i den. Tanken med den är att bl a få diskutera hur det går att använda belöningsbaserade principer i mötet med patienter. Om du är veterinär och intresserad av cooperative care och  fear free certifiering för häst, eller bara belöningsbaserad hästträning  i största allmänhet så är detta en grupp för dig! 

Nu ska jag fortsätta plöja lite kursmaterial tillsammans med mina trogna hemmasupporters!


Läst 4815 ggr Kommentarer Kommentera

Det måste rivas och röjas för att kunna bygga upp nytt. Dunnit är lite lik många människor, hon tycker inte om förändring och behöver tid på sig för att vänja sig vid nya idéer.

Lite som väntat fortsätter det komma nya avslöjanden om missförhållanden hos ridsportsprofiler. Vi får nog räkna med att ha det så ett tag. När  fler vågar träda fram och berätta, hjälper det fler  att inse att det som de upplevt faktiskt också har varit på tok. 

Petra Andersson, forskare i praktisk filosofi vid Göteborg Universitet höll nyligen en mycket bra öppen föreläsning på temat: ”Ridsport - på hästarnas och de ungas bekostnad” där hon utforskar hur tystnadskultur och våldskultur samverkar inom hästsporten. Den finns nu tillgänglig för alla här.  

Som jag tidigare skrivit blir jag så frustrerad på påhoppen i kommentarsfälten på dem som träder fram och berättar. Som om de inte bär på nog med skuld och skam över att ha varit delaktiga i oegentligheter och inte kunnat påverka hästarnas och sin egen situation där och då. I stället för att beskylla dem för bristande civilkurage och handlingskraft så borde fokus ligga på att utforska och kritisera de maktstrukturer och den tystnadskultur som gör det så svårt att säga ifrån!

Att ifrågasätta och misstänkliggöra den som berättar är en teknik som upprätthåller tystnadskulturen. Vill du verkligen bidra till det? Frågor som “Varför sa du inget tidigare? Varför anmälde du inte? Varför stannade du kvar så länge om det var så illa? osv är för övrigt identiska med de som många offer för sexuella övergrepp eller våld i nära relation också får parera. Det blir inte lättare att berätta när det är vad som möter en. Om vi vill att fler ska berätta om missförhållanden, (och det vill vi väl?) så behöver vi ta hand om dem som berättar på ett respektfullt och empatiskt sätt. Annars bidrar vi till att oetisk hästhantering (och oetisk personalhantering) får fortgå. 

Vi måste lära oss förstå de mekanismer som gör att man som anställd i ett stall inte slänger sig på luren till Länsstyrelsen och SvRF så fort man upptäcker att något inte står rätt till på ens arbetsplats. 

Vi måste inse att vi hästmänniskor  alla varit utsatta för en normaliseringsprocess vad gäller bruk av fysiskt obehag för att påverka hästens beteenden. Långt innan sitt första stalljobb så har en hästintresserad ung person fått lära sig att hästar är djur som det är ok att använda tuffa tag mot för att få sin vilja igenom. Vi har lärt oss att vara bestämda och driva igenom,  även när hästen visar att den inte vill. Vi har lärt oss att om vi inte gör det så kommer hästen att bli farlig. När det vi ombeds att göra känns obehagligt och går emot våra egna värderingar så får vi höra att vi måste göra det ändå, för hästens skull och för alla andra som ska hantera hästen i framtiden. Vi lär oss alltså använda våld “för hästens bästa”. För hästens egen skull och för kollektivets skull är det alltså viktigt att kunna vara hård och tillfoga obehag, även när det inte känns bra i själen. Den här normaliseringen av hårdhänthet försvårar för  hästmänniskor att veta var gränsen mellan befogad och obefogad hårdhänthet går. Det bidrar till att vi kan behöva längre tid på oss för att bedöma om en handling mot en häst ligger inom ramarna för vad vi tycker är ok eller inte. Det innebär också att vi från unga år drillats i att trycka undan känslor av tvivel och i stället rationalisera:   ”Hen var tvungen att göra så där för att det inte skulle bli värre/uppstå en farlig situation/hästen behövde sättas på plats/etc/etc” 

Dessutom är vi människor inte så individuella i vårt beslutsfattande som vi vill tro. Tvärtom ändrar och justerar vi våra åsikter för att anpassa oss efter den grupp vi befinner oss i.  Att få tillhöra en grupp har ett starkt evolutionärt överlevnadsvärde och man kan säga att vi är lite förprogrammerade för samarbete och social flexibilitet för att få passa in. Vi är beredda att köra över våra egna åsikter om vi upplever att det behövs för att inte bli lämnade själva på stäppen - eller i vårt moderna samhälle  -  bli utfrysta, arbetslösa och baktalade.

Sedan finns det ytterligare hinder för självständigt tänkande och civilkurage i hästkretsar. Utmaningar som till viss del påminner om dem som man också stöter på i olika sekter:

  • I centrum finns en ofta karismatisk person som besitter kunskaper, resurser och framgångar som andra önskar få ta del av.
  • Det finns en föreställning om att den här tränaren/arbetsgivaren/elitryttaren har nycklar till min framtid. Här kommer jag att få lära mig saker och utvecklas på ett sätt som gör att jag också kan bli framgångsrik, få ännu bättre jobb, rida bättre hästar, lyckas på tävlingsbanan eller vad som nu är framtidsdrömmen.
  • Man tillbringar stora delar av sin tid tillsammans med andra som är där av samma anledning och som hoppas uppnå samma saker. Det förekommer att man bor på samma plats där man jobbar eller är elev.  Man jobbar långa dagar och har lite fritid.   Det gör att man får ännu mindre kontakt med omvärlden utanför gruppen. Ens sociala nätverk utanför gruppen krymper.
  • Det finns ett starkt grupptryck att följa gruppens normer och vara solidarisk mot gruppen och ledaren. Det är svårt att lyfta kritik när alla runt omkring reagerar negativt och agerar för att försvara gruppens värderingar. Om någon väljer att lämna gruppen blir den illa omtalad.
  • Gruppen betraktar omvärlden som oförstående och mindre vetande. Den känslan kan förstärkas om man får kritiska frågor från folk utanför gruppen om arbetsförhållanden och träningsmetoder. Att andra utifrån kritiserar blir till bevis för att omvärlden inte förstår och kan det som gruppen och ledarna står för.

Förutom dessa psykologiska kontrollmekanismer finns det också praktiska svårigheter med att som ung person bara resa sig upp i protest och gå från ett hästjobb som inte blev vad man hoppats på.  Du vill inte få ett rykte som besvärlig och få svårt att få ett annat jobb inom hästnäringen. Att säga upp sig kan i många fall också innebära att du inte bara behöver hitta ett nytt jobb, utan också illa kvickt behöver ny bostad och kanske stallplats till din häst. Som mogen vuxen med pengar på banken och egen gård kanske det låter som världsliga problem, men som nybliven vuxen utan besparingar och kontakter kanske det känns helt övermäktigt?

Så det är inte alls konstigt att det kan ta tid, ibland år, att lämna en arbetsplats, processa vad man upplevt och våga prata öppet om det. Det är modigt att till slut våga göra det och man förtjänar stöd från omgivningen för sitt mod, inte kritik för att det har tagit tid. Tack till alla som vågat berätta - för hästarnas skull och för att ni banar väg för andra som ännu inte vågat!

Vi pratade shopping på jobbet och jag påstod att jag numera aldrig shoppar. Sedan åkte jag till Granngården, men det räknas väl inte som shopping?

Dunnit följer med på skogspromenad, lite bekymrad över oredan som pågår hemma i hagen när hon lämnar de andra. 

Det är ju nämligen bara hittepå att hästar måste tränas med fysiska tillrättavisningar för att inte bli farliga. En seglivad myt trots all tillgänglig forskning om hästars beteende och inlärning. Inom föreningen BHIS är vi måna om att barn ska få möjlighet att lära sig umgås med hästar utan att behöva använda något fysiskt obehag alls. En samvaro där positiv förstärkning och samtycke är självklara ingredienser. Därför blir det även i år ett BHIS ungdomslägerpå den belöningsbaserade hästskolan Stall Lyckoklövern i augusti. Platserna tog nästan slut direkt, det är bara någon enstaka ledig i skrivande stund. Förra årets deltagare var så nöjda, inte bara med träningen,  utan med den härliga gemenskapen och den inkluderande miljön. Det här är något som vi verkligen vill prioritera i föreningens verksamhet och vi subventionerar varje barns lägerplats med en rejäl slant som en investering i en hästvänligare framtid.

För mig personligen börjar vårens (och årets) första kurs på fredag. Det blir två intensiva veckor där onlineundervisning och  filmning av femtioelva träningspass ska kombineras med jobb och övrigt liv som pågår som vanligt. Som tur är bidrar påsken med några lediga dagar. Mina hästar befinner sig i en intensiv fällningsfas och är allt annat än fotogeniska just nu. Ju mer jag borstar desto värre ser de ut! Blir lagom kul att presentera för kurskamrater från diverse länder med mindre extrema årstider och blanka korthåriga hästar. Hur som helst ser jag fram emot att träna dressyrövningar med hästmänniskor som använder targets i stället för sporrar! 

Får din häst lördagspåse?


Läst 9463 ggr Kommentarer Kommentera

Orkar vi fler träningsskandaler? Ja, det måste vi göra! Vi har bara skrapat på ytan hittills, det finns så mycket mer som behöver komma upp i ljuset. Jag vet, vi alla vet, att de hårdhänta, oetiska träningsmetoderna och den ohästvänliga hästhållningen finns överallt,  inom alla hästsportgrenar. Vi har sett, gråtit och försökt glömma. Eller protesterat och blivit kallade för fula saker och blivit utfrysta. Vi har fokuserat på att göra det bästa vi kan för de hästar vi själva har och vi har omgett oss med andra som tänker mer som vi själva. Vi har kanske i flera år undvikit att tänka för mycket på allt som pågår på andra ställen.  

Men nu hoppas jag faktiskt på att få den ena otrevligheten efter den andra serverad till morgonkaffet i våra hästmedier. Jag hoppas på mer granskande journalistik och jag hoppas på att ännu fler visselblåsare vågar göra sig hörda. För liksom så många andra hästmänniskor hoppas jag att möjligheten för människor att få dela sina liv med hästar kommer att finnas kvar även i framtiden. Det förutsätter att vi vänder på alla stenar nu och gör om och gör bättre. Processen har precis har börjat och jag tänker att det blir stökigt för många ett tag, men sedan kan en ny syn på hästar och deras gemensamma aktiviteter med oss människor ta form. 

Vad ser Camomille när hon betraktar mig? Vad känner hon? Jag vet inte, jag känner henne bara som en av mina hästars hagkompisar. 

I takt med hur synen på djurvälfärd förändras i samhället behöver nämligen hästvälfärd handla om andra saker än hur vi optimerar hästens välmående för att den ska prestera för oss. Vi behöver i stället nyfiket betrakta hästen och fundera på vad det är en häst behöver i sitt liv, vad tycker en häst om att få uppleva och hur gör vi för att våra hästar ska få leva sina bästa liv utifrån sina egna behov. 

Så min glädje över hästar har ingen tagit ifrån mig! Tvärtom  känner jag att vi går mot en ljusare tid för hästar och människors samvaro även om vägen dit kommer att vara gropig och lång. 

Den trygga flocken, grunden i alla hästars psykiska välmående

I den egna hästträningen har det dock varit något av en formsvacka. Något jag verkar dela med många inom det belöningsbaserade communityt, om man ska tro våra följarfrågestunder på instagram. Is och mörker har slitit på folk. För egen del har det just varit brist på säkra och  trivsamma underlag som bromsat träningsmöjligheter, inte min eller hästarnas motivation! Temat har fått vara “allt en kan göra i skritt på fyrkantsspåret” eftersom övriga delar av ridbanan är skridskois dold av snö, precis som alla vägar i omgivningen. 

Jag har upptäckt att Unna är ganska obrydd av andra hästar på banan -  så länge det inte är en annan belöningsbaserad häst som också använder pausstationen!  Att den andra hästen lämnar ridbanan så vi blir själva igen är däremot ett icke-problem, eller snarare en lättnad. Full kontroll på resurserna igen. Som så ofta får en lite omvända utmaningar med sina belöningsbaserat tränade hästar!  Så att inte någon nu tänker att det har varit scener, drama och farlig klickerhäst, så handlar den här observationen om ganska diskreta signaler på förhöjd arousal, som t ex  lite slarvigare uppmöte mot belöningshand, lite högre huvudhållning, nån liten ruskning av huvudet, lite  längre latenstid till nästa repetition samt ett extra fokus på den andra hästen när den just går till pausplatsen. Som då försvinner när den andra hästen lämnar banan och vi blir själva igen. 

Dunnit hade igår en egen dipp när hon tyckte att det hade ägt rum en sådan där Stor Förändring i den sociala miljön som brukar rubba hennes fokus och träningslust. Den här gången var det en kille från valackgruppen som tillfälligt hamnat i sjukhage bredvid stona. Jag har ju lärt mig att den enklaste vägen framåt med Dunnit är att låta henne processa med flocken några dagar när något som stör henne har ägt rum, men jag uppfattade inte att detta var en stor grej. Ur mitt perspektiv var det en känd häst som funnits på gården jämt. Ur Dunnits perspektiv var det i stället Snubbe nu på Flirtavstånd från väninnorna, och vem vet vad som kan hända om man lämnar flocken en stund?  Stissig häst med mulen som en kompassnål i riktning mot flocken under större delen av passet. Till skillnad mot Unna så är crossoverhästen Dunnit svårare att nå när hon väl varvat upp sig. Unna kan jag mycket lättare hämta tillbaka genom att sänka kriterier, göra något enkelt som multarget eller bara seriemata en stund tills hon är med mig igen.  Dunnit låser sig mer och vill inte ta emot något ens gratis.  Så nu får hon väl bara hänga lite med polarna någon dag till så har hon säkert vant sig vid detta nya scenario också. 

Jag saknar möjligheter att gå med lös häst där mina hästar är inackorderade. Annars tror jag att det hade varit ett bra sätt att lossa på Dunnits låsningar sådana här dagar, att ge henne ännu mer autonomi och möjlighet att visa vad hon tycker är rimligt och möjligt här och nu. Där jag hade min änglahäst  Boogie fanns sådana möjligheter, och det är helt fascinerande vad en häst kan bjuda på i upptäckarlust och rörelseglädje när den känner sig friare att välja själv. Jag ska nog i alla fall börja experimentera lite med att leda i halsrep i stället för grimma runt på gården för att se hur Dunnit svarar på det. Släppa lite kontroll för att få mer samarbete och kontakt. 

På lös promenad med Boogie vårvintern 2018

En välförstärkt inkallning är en viktig grundfärdighet på fria promenader

Årsmötessäsongen

På föreningsfronten går vi med raska steg in i årsmötessäsongen! Först ut i min kalender är min mest lokala förening Hästliv i Knivsta som i samband med årsmötet den 3 mars bjuder på föreläsning med genetikforskare Sofia Mikko från SLU som ska berätta omHästens färger och dess betydelse.” Det ser jag fram emot att få mer forskningsbaserad kunskap om!

Samma dag blir det sedan årsmöte online med föreningen EquiEthics, en förening som jag varit medlem i under några år för att lära mig mer av kunniga personer som långsiktigt verkar för en förändring inom hästsporten, mot ökad hästvälfärd och etiska, hälsosamma träningsmetoder. Jag hoppas att den här föreningen ska synas och höras ännu mer nu i dessa tider. Om du vill något mer än bara bevara status quo inom ridsporten så tycker jag du också ska stötta EquiEthics!

Bild: Hanna Jernstedt Larnemark

Sedan är det någon veckas uppehåll innan det är dags för årsmöte i BHIS den 17 mars. Fyra år fyller vår förening i år! Vi bjuder på föreläsning om “Prehab  - förebyggande träning för hållbara hästar” med Hanna Jernstedt Larnemark som är både equiterapeut och belöningsbaserad tränare. Online så klart! 

Så avrundar jag min årsmötesmånad den 22 mars med favoritföreningen SWABAs årsmöte med tillhörande föreläsning “Privata händelser och deras plats i beteendeanalysen” med Niklas Törneke. (Förtydligande: med privata händelser i beteendeanalytiska sammanhang så menar man tankar, känslor, minnen och kroppsliga förnimmelser.) 

Jag brukar ju säga att allt hänger ihop på något vis när det gäller hästlivet och yrkeslivet, men frågan är hur långt hopp det är mellan hästens färger och privata händelser i beteendeanalysen? Vi får se! Mars månad blir i alla fall en kunskapsrik , härlig hästmånad! 

Häng med på föreningens sociala medier så länge! @beloningsbaseradhasttraning 




Läst 16754 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Belöningsbaserad hästträning »



Här hittar du alla våra husbloggare

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.