Fy f-n, rent ut sagt! Det är över tio år sedan vi senast hade ett kolikfall i hästfamiljen men i torsdags var det dags. När jag tände på ridbanan inför min onlinelektion senare på kvällen så såg jag att Dunnit låg ned på ett lite udda ställe, omgiven av sina vänner som såg ut att vaka över henne. Men när jag gick för att hämta henne så stod hon upp och väntade vid grinden som hon oftast gör när hon sett mig göra iordning för ett pass. Hon kändes pigg och träningssugen så vi knallade raskt vidare till ridbanan och kopplade upp oss med Carolina på Zoom. Vi hann knappt prata ihop oss om vad vi skulle träna på under lektionen när plötsligt ett fyrverkeri brakar loss över gården. Alla hästar i alla hagar sprang omkring och Dunnit tappade  det totalt. Hon ville bara ut från ridbanan och tillbaka till sin flock. Jag fick inte komma nära. Jag hann bli orolig att hon skulle försöka bryta igenom staketet innan hon till slut lugnade sig så pass att hon kom tillbaka till mig och lät sig kopplas igen. Vi bestämde oss för att avbryta lektionen och att jag skulle ta tillbaka Dunnit till sin flock innan något mer hände. Vi hade ju ingen aning om vem som skjutit av fyrverkeriet och om det skulle komma mer. (Människor som skjuter av ett fyrverkeri en vanlig torsdagskväll kl. 19.10 utan att förvarna sina djurägande grannar förtjänar livslång analklåda och evigt skoskav. På den här punkten är jag varken lågaffektiv eller belöningsbaserad.) 

Väl tillbaka i hagen sprang stona lite oroligt runt en stund tillsammans med Dunnit och jag gick för att plocka undan på ridbanan igen. När jag kom  tillbaka såg jag Dunnit ligga ned igen och då var det uppenbart att något var helt galet. Det finns liksom ingen chans i kosmos att det kontrollfreaket till häst skulle lägga sig för att vila när det precis har varit oroligheter på hela gården.

Jag hämtade henne igen och  rådgjorde  med distriktsveterinären på telefon. Hon föreslog att jag skulle  promenera Dunnit  i 30 minuter och höra av mig igen. Vid det här laget var det snöoväder på tvären men vi traskade på och höll tummarna för att skjutglada grannar nu höll sig inne.

Dunnit gjorde en lite lös hög efter promenaden men var smärtpåverkad, ville inte äta eller dricka och var väldigt orolig i boxen. Vi fortsatte med promenerandet i snöyran men trots att hon bajsade flera gånger så blev hon allt sämre, svettades, hade uppdragen buklinje, drog med tänderna i pälsen på buken, och ville lägga sig. Så  distriktsveterinären bestämde  sig för att trotsa väglaget och komma ut. 

Eftersom Dunnit bajsade regelbundet verkade det inte vara stopp och allt som gick att känna vid rektal undersökning verkade helt ok. Men något gjorde väldigt ont någonstans i Dunnit. Hon fick kramplösande och sondades av veterinären. Vi skulle fortsätta gå tio minuter varje timme och försöka mata med lite tussar hö när det lugnande gått ur kroppen. Samt uppmuntra till drickande. 

När det lugnande gick ur  blev Dunnit mycket stressad av att vara instängd i boxen igen. Hon trivs ju inte på box och det har tagit lång tid att få henne att känna sig lugn i boxen kortare stunder i det här stallet. När jag köpte henne fick jag all tänkbar information om att hon hade svårt med box och att lösdrift var viktigt för henne. Hon har röjt runt i gäststallar och sprängt rephagar under sin tävlingskarriär. Det känns viktigt att nämna eftersom det ibland i kommentarsfälten finns personer som genast vill koppla vilda och ostyriga beteenden till belöningsbaserad träning. Men jag köpte alltså en traditionellt tränad tioårig häst som var vild och svårstyrd på vissa områden samtidigt som hon varit mycket framgångsrik som tävlingshäst i sin gren. Och jag har fått all information och jag har ändå valt att köpa henne, så ingen skugga åt något håll, tack! 

I box kan hon alltså springa runt runt på stället i timmar. Vilket hon nu också gjorde denna natt. På promenad var hon lugn men för varje vända blev det också svårare och svårare att få in henne i stallet igen. 

På morgonsidan gick effekten av det kramplösande ur och då kom smärtan tillbaka med full kraft. En stund låg hon på sidan på golvet i boxen, skakade och rullade med ögonen och  jag tänkte att nu dör hon. Fy farao, så maktlös en känner sig i ett sådant läge!  Men så reste hon sig och var lugnare en stund, så vad det än var så verkade det komma i skov. Distriktsveterinärerna fick skicka ut ännu en veterinär i snöyran som gjorde om proceduren med kramplösande. Denna gång gick det inte att sonda henne, hon började blöda massor med näsblod. Så nu var det verkligen angeläget att få henne att dricka på vanligt vis när det lugnande släppte. Men hon ville varken äta eller dricka i boxen. Alla försök med uppblött müslisoppa och hötussar bara trampades ned i ströet. Hinkar med vatten, med och utan smaksättning, fylldes av jox som hon sprätte runt i sitt konstanta boxvandrande. Eller  - den här hästen boxspringer snarare än vandrar. 

När vi promenerade ville hon däremot gräva fram gräs under den djupa snön och trycka i sig. Då verkade hon desperat hungrig. När en har belöningsbaserat tränade djur som tappat aptiten och behöver äta vid sjukdom så fungerar det ibland att få i dem något om en gör något som påminner om träningspass.  Jag kom på att servera lite soppa på matstationen utanför stallet som vi använder vid pyssel och omvårdnad, och då fick hon i alla fall ro att få i sig lite grann. 

Vartefter dagen fortskred blev det allt svårare att avgöra vilka symtom som berodde på eventuell smärta/sjukdom och vilka symtom som handlade om stress över att vara instängd och avskild från sin flock. I desperation över att hon inte drack ur någon hink vi erbjöd så tog jag med henne in i hagen och gick till vattenkoppen medan Ebba distraherade resten av flocken. Och jajamen, där drack hon genast. Lugn och fin, normal andning, avspänd blick. Hon åt lite hö utanför hagen med flocken bredvid sig. Så gick vi tillbaka till boxen och genast började hon springa runt, kasta sig mot väggarna, trampa ned hötussarna och svettas. Veterinärens rekommendation var alltså boxvistelse, promenad varje timme, dricka mycket och äta en liten hötuss i taget. Men nu såg hon väldigt dålig ut i boxen och varken åt eller drack där, medan hon såg lugn och harmonisk ut ute, och ville dricka och äta där. Det är svårt att fatta bra beslut när man inte sovit på 36 timmar. Men jag bestämde mig för att släppa ut henne en stund och se vad som hände. Hon satte av i galopp till rundbalen. Tjugo minuter senare stod hon fortfarande lugnt och mumsade med sina vänner. Då hämtade jag henne (hon hade inga planer på att komma på  inkallning vid det här laget) och tog in henne på boxen igen. Helstirrig häst igen. Där och då kändes det som att det inte skulle gå att få henne att må bra igen om hon skulle vara i boxen. Så hon fick gå ut till sin flock igen och vi åkte hem en sväng för att äta lite varm mat och byta till torra strumpor. 

Ebba följde med hem och var min chaufför under kvällen eftersom sömndepriverade människor inte ska ratta bilar i trafiken. Det går knappt att sätta ord på hur värdefullt det är för mig att ha min dotter Ebba med mig när något krisar med hästarna. Förhoppningsvis känner hon likadant. Genom åren har vi löst allehanda sorters utmaningar tillsammans och känner varandra utan och innan. 

Vi åkte tillbaka tajmat med när vi visste att den senaste dosen kramplösande skulle slutat verka och det skulle avgöras om det onda släppt nu eller återkommit. Redan från bilen såg vi Dunnit stå med sina vänner och mumsa harmoniskt. När vi gick mot hagen kom hela flocken till oss och Dunnit gick nästan demonstrativt till vattenkoppen och drack ordentligt. Vi bestämde oss för att låta henne vara kvar ute med flocken och åkte hem för att sova.

Eftersom Uddens Sjögård har kameraövervakning på vattenkopparna så fick jag rapport på lördag morgon från Jennie att Dunnit druckit kl 02.26, 04.54 samt 8.45. Den sista såg jag själv i backspegeln eftersom det var precis när jag parkerade på gården igen. 

Dunnit har peppar, peppar fortsatt att må bra under helgen. Vi har varit på promenad idag och hon är precis som vanligt igen. Kom springande när jag kom och allt elände jag utsatt henne för verkade vara förlåtet. Vad det var som gjorde så ont det där dygnet vet vi inte och vi fortsätter att ha koll. Det har inte varit några foderbyten eller andra förändringar. 

När vi hade vårt senaste kolikfall för tio år sedan var det Hottis som fick vara på djursjukhuset i fem dygn. Då var det ett tvärstopp i tarmen och hans veterinär muttrade något om att Gud inte hade sin bästa dag när han designade hästars matsmältningssystem. Nu är jag ju inte alls troende men jag är mycket medveten om att kolik är en av de lömskaste åkommorna som finns. Ena dagen har du en fullt frisk häst, nästa dag kan den vara död i ett gräsligt anfall som kommit från ingenstans. Alla hästägares värsta mardröm… 

• Jag är tacksam över att bo i en del av landet där det finns tillgång till veterinärer dygnet runt. 
• Jag är tacksam att det finns underbara personer som jobbar som veterinärer och är beredda att trotsa snöstormar för att ställa sig halvt avklädda i ett stall med hela armen i en hästrumpa. 
• Jag är tacksam över att Dunnit verkar må bra igen och håller tummarna för att det får fortsätta så. 
• Så är jag också  tacksam över mitt “lilla” glädjepiller Unna som alltid håller humöret uppe! Hon hade aldrig sett Dunnit i täcke förut så hon fick oss att skratta mitt i all oro när hon smög fram och sniffade försiktigt på sin påklädda tant! 

Fastän det är femtio år sedan så kommer jag ihåg när jag fick mitt första egna ridspö. Jag såg redan på paketets form vad det skulle innehålla. Jag kände mig glad och stolt. Nu var jag en riktig hästtjej! Spöet var svart och rött och hade en läderögla att trä om handleden så jag inte skulle tappa det. När man bytte varv på ridbanan måste man byta spöhand, och då var det lite trassligt med öglan, men jag visste hur man skulle göra. Jag var ju en stor tjej nu. 

Nu lyssnar jag fascinerat på alla kommentarer som vill hävda att det där som sker i dokumentären om Helgstrand - det är inte ridning! Att det har gått över gränsen och det är djurplågeri, det kan jag verkligen hålla med om. Men var går gränsen egentligen? För mig personligen ligger gränsen idag långt bortom tanken att ens ge små barn ridspön i julklapp. 

När jag som helt djurtokigt litet barn tjatade mig till att få börja rida hade jag absolut ingen önskan om att tillfoga djur smärta eller obehag för att bemästra dem. Jag ville vara nära, få kontakt, ha en relation. Jag ville rida som Pippi eller Emil över ängarna på en häst som också var min bästa vän. 

Jag tror ingen som börjar rida, vare sig som barn eller vuxen, gör det för att få tillfälle att påverka ett stort djur med olika varianter av obehagliga sensationer. Ändå är precis det det vi får lära oss och vi accepterar att göra det utan protest. Att det över huvud taget fungerar beror på det sinnrika system som hästsporten utvecklat för att prata om hur hästens  beteende ska påverkas. I kombination med det auktoritära ledarskapet och tystnadskulturen så klart. 

Petra Andersson är något viktigt på spåren i sin krönika ”Ridsporten ser sig inte som en del av samhället”

Hästvärlden är i stället en egen kultur där helt andra värderingar råder. En stark kultur som vi villigt fogar oss i för att få vara med och fortsätta vara nära hästarna och vara en del av den mänskliga gemenskapen. Som har hittat på ett helt eget språk för att (bort)förklara vad vi gör med hästarna. Ditt ben är inte längre ditt ben, det är din skänkel. ”Mera skänkel” ropar ridläraren till sjuåriga Maria och menar utan att säga det rakt ut att mina ben ska orsaka mer obehag för ponnyn så att den rör sig  framåt. Spöet använder vi för att motivera, skapa framåtbjudning och få uppmärksamhet. Vi ”förstärker” hjälperna. Det här poängteras ofta - spö och sporrar är bara hjälpmedel, inget annat. Hjälptyglar heter det när vi begränsar hästens utrymme att själv placera huvud och hals. Men det pratas inte högt om att de är hjälpmedel för att göra det enklare att tillfoga hästen obehagliga sensationer i syfte att påverka dess beteende. Något det pratas högre om är vikten av eftergift. ”Eftergiften är hästens belöning”. Men för att en eftergift ska kunna äga rum så måste det först finnas ett obehag av något slag att uppleva lättnad ifrån. Våra hjälper måste först orsaka någon form av upplevelse hos hästen som den hellre vill slippa för att vi ska ha en chans att påverka ett beteende med eftergift. Det pratar vi helst inte om.

Om något samvete skaver någonstans så fostras vi hela tiden i att det är viktigt att hästen lyssnar på hjälperna, dels för att den ska röra sig sunt och hälsosamt och dels för att den måste vara lydig. Annars tar hästen över och blir farlig. Tidigt lär vi oss budskapet att hästen blir farlig om vi inte bemästrar den med olika grader av hårdhänthet. Det är också viktigt att alla gör lika för att hästar inte ska bli farliga. Så gör du inte som alla andra så riskerar du allas säkerhet. Även om det är din egna häst som du sköter själv. För tänk om någon annan måste hantera den någon dag när du är sjuk eller måste sälja den! På det här sätter fostras vi också i stark gruppkonformitet.  Alla inom gruppen måste göra lika och tänka lika, för allas bästa.

Kritik utifrån bemöts med att sluta leden ännu starkare. Bara personer inom gruppen får uttala sig om vad som är bäst för hästar. Men att kritisera inifrån gruppen kan leda till att du inte längre får vara en del av gemenskapen.

Så hästars fantastiska evolutionärt utvecklade förmåga att anpassa sig och göra sitt yttersta för att lista ut hur de ska undvika mer obehag, och därmed prestera det människan önskar sig   - i kombination med människans evolutionärt utvecklade förmåga att anpassa sig efter en grupp och rädsla för att hamna utanför gemenskapen   - blir en perfekt grogrund för en normalisering av att använda träningsmetoder där fysiskt obehag och smärta ingår. 

Så stark är denna hästkultur att det tog mig många fler år att sluta använda obehagliga sensationer för att påverka hästars beteende, efter att jag helt övergått till belöningsbaserade metoder för alla andra arter. För att jag ännu ett tag fortsatte tro att häst är något annat, något särskilt, där andra värderingar och metoder måste gälla. Jag tänker att det är kraften i den kulturen som nu gör att många vill peka på Helgstrand och ropa att det där, det är inte vi, det där är inte ridning, det där är något annat.  För det är alldeles för jobbigt att tänka på bruket av eskalerande tryck, eskalerande obehag, eskalerande våld, som en skala där vi själva också befinner oss någonstans. Vi vill tänka att det är ett långt avstånd mellan vår egen praktik och det vi ser på filmerna. Men hittills har jag inte sett något på filmerna som jag inte redan sett på nära håll i stall, ridhus och på tävlingsarenor. Jag är också skyldig till hårdhänthet mot hästar innan jag själv visste bättre. Ofta ivrigt påhejad av någon tränare som jag ju själv valt att träna för. Jag vet precis hur man applicerar hjälper med olika hjälpmedel  i en tydlig eskaleringsordning så att du får en häst som är följsam och lydig. Idag är det kunskaper som får ligga ordentligt arkiverade. Avståndet mellan min praktik och praktiken hos Helgstrand är idag enorm. Men för ett antal år sedan var kanske avståndet en aning närmare? 

Jag hoppas att inte fokus bara blir på Helgstrand utan på vilka metoder vi, som en del av ett modernt samhälle, kan och får använda för att få hästar att prestera. Hästsporten behöver vara beredd på att fysiskt obehag, våld och tvång  mot hästar i framtiden blir oacceptabelt och olagligt. ”The Happy Athlete” och myten om hästar som inte skulle prestera om de inte mådde bra är är stendöd. Hästar presterar alltid för att överleva i de system vi försätter dem i. 

I stället för att bara peka på Helgstrand som en obehaglig nyhetssensation som inte har något med den egna utövningen att göra så  vore det strategiskt för oss alla att fundera på vad som kan vara hållbar, modern och etiskt träning och hästhållning för framtiden. Ribban för acceptabel hästvälfärd kommer inte att stanna vid  ”inte lika illa som hos Helgstrand”. 

Hon sjuåringen som blev lycklig för sitt ridspö har som mogen vuxen fått leva sitt allra bästa liv med hästarna! Precis allt hon någonsin drömde om kom hennes väg när hon till slut lyckades frigöra sig från hästvärldens traditionella synsätt och hårdhänta metoder.

Vilken innehållsrik vecka det blev! Vi gör några nedslag här och var.

Först vill jag berätta hur varm jag blev i hjärtat av att se valackgruppen på Uddens Sjögård ta emot en ny kompis i lördags. Livet med hästar i inackordering innebär att jag och min dotter varit med om alla möjliga upplägg och utfall genom åren. Det är väl den delen av inackordering vi tycker sämst om, eftersom det alltid finns risker när hästar ska släppas ihop. Som någon som alltid månat om mina hästars tillgång till gruppsamvaro så kan jag emellanåt också bli lite less när  mina hästar får vara miljöterapi åt andra hästar vars människor inte kommer på att hästens sociala liv är viktigt förrän hästen ska gå i pension eller matte ska få barn. Det verkar finnas en utbredd tro att två år på unghästkollo skapar social kompetens som ska  räcka upp i vuxenlivet, trots att hästen fått gå i egen ruta de senaste tio åren. Men i lördags kom en socialt kompetent hästkille som är van att umgås och mötte Uddens trygga, snälla killar så odramatiskt att ingen ens kom sig för att hala upp kameran. Det var “Hej, ska vi hänga?” från första ögonkastet. Älskar’t! Heja alla hästmänniskor som, oavsett gren och inriktning, värnar om sin hästs möjlighet att få umgås med andra hela livet! 

Blötdjuret Unna

Sedan har jag haft mitt livs blötaste onlinelektion någonsin tror jag. Jag har visserligen en vattentät mobil men jag trodde absolut att den skulle ge upp denna gång. Unnas lektioner har verkligen varit väderdrabbade, först snöyra, nu ösregn. Hon var dock inte så störd av regnet, det var mer jag som höll på att bryta ihop av alla praktiska utmaningar. För nu ska jag berätta om en riktig nackdel med belöningsbaserad träning. Hästfoder + ösregn = GRÖT. Gröt i fickorna, gröt på händerna, gröt på mobilen, gröt i klickern. Jag använder ganska mycket uppblötta gräspellets som bas, men jag vill ju gärna styra över HUR uppblött konsistensen ska vara. De grötpanerade byxorna kunde stå upprätta i tvättstugan i väntan på sin tur i maskinen. Det har tagit mig två dagar att sanera allt efter den där lektionen. Hade jag jobbat med spö och sporrar hade  städjobbet tagit fem minuter max. 

Innebär det att jag längtar tillbaka till den utrustningen? Knappast! 

Att modern, etisk hästträning kräver mer av mig, både vad gäller planering och utrustning, är ingen rimlig anledning att återfalla i bruk av aversiver. 

I mitt tycke finns det få som är så bra på att förklara varför som vår kommande föreläsare på BHIS-dagarna 2024, Dr Susan G. Friedman. När hon tackade ja, gjorde jag en liten glädjedans i köket som skrämde katterna. Susan har betytt så mycket för införandet av human filosofi och vetenskapligt grundade tekniker i modern djurträning. Några har kanske lagt märke till att jag ofta återvänder till den här modellen. Den är Susans pedagogiska beskrivning av den humana filosofin att använda minst inkränktande, mest tilltalande åtgärd när vi behöver göra en beteendeförändring. Den är lika viktig och användbar, vare sig vi jobbar med djur eller människor. 

Inte förvånande eftersom Susan  kom in i djurträningsvärlden med 25 års erfarenhet av tillämpad beteendeanalys och specialpedagogik i arbete med barn med beteendesvårigheter. Numera är hon professor emeritus från Department of Psychology at Utah State University. Susans texter och artiklar är översatta till 17 olika språk och hon undervisar människor över hela världen, framför allt genom sina avancerade onlineutbildningar “How Behaviour Works: Living and Learning with Animals”. Hon är också en flitigt anlitad konsult och gästföreläsare på olika djurparker och djurorganisationer runt om i världen. Precis som Alexandra Kurland är hon en fast installation på Clicker Expo Faculty sedan många år. Susan är också en mycket uppskattad poddgäst i olika djurträningspoddar och hon finns bl.a. med som gäst i ett flertal mycket intressanta avsnitt av Alexandras podd Equiosity. Du hittar Susan och länkar till hennes olika material här. 

På BHIS-dagarna 2024 “Eftergift eller belöning” så träffar vi Susan under programpunkten “Why animals need trainers who adhere to the least intrusive principle” Susan kommer att föreläsa, med utgångspunkt i den senaste forskningen, om varför det är viktigt att vi som tränare använder principen om minst inkräktande, mest tilltalande metod när vi väljer hur vi ska påverka och förändra beteenden hos våra djur. Hon kommer att gå igenom forskning som jämför negativ och positiv förstärkning vid träning av flyktmotiverade beteenden och granska olika träningsupplägg. Dessutom kommer hon att guida vårt community till bättre sätt att vara oense när oenighet existerar kring metodval! 

Susan går upp i svinottan hemma i Utah för att föreläsa live för oss och jag är väldigt, väldigt glad för att skandinaviska hästmänniskor nu får möta Susan. 

I en drömvärld skulle en ju önska att den ilskna bisvärm som attackerade influensern Therese Lindgren under veckan också fick sig lite etik, forskning och inlärningspsykologi till livs. Jag ska ärligt erkänna att jag inte hört talas om Therese förrän min mobil började vibrera på ett märkligt sätt för någon vecka sedan. Det är möjligt att jag bott under en sten i det hänseendet. Men i alla fall så började den privata mobilen hoppa runt på skrivbordet på ett irriterande sätt på jobbet. Det visade sig att jag har avisering på när vi får nya följare på föreningens instagram. Det har på intet sätt varit störande tidigare då vi växer stadigt men inte dramatiskt. Men nu fick vi ett helt gäng nya följare på en timme och det visade sig bero på att en av våra medlemmar taggat föreningen i ett inlägg hos Therese. Therese efterlyser nämligen “någon ryttare som rider bettlöst, utan sporrar och spö och som använder belöningsbaserade metoder för inlärning och inte positiv bestraffning/negativ förstärkning och som vill ha hjälp att ta hand om någon pensionär”

Det kan hon  tydligen inte göra utan att få 1500 kommentarer och en uppsjö DMs. Inte med förslag om lämplig häst att hänga med! Nej, merparten vill tala om att sådana ryttare inte finns och att Therese är allmänt dum i huvudet som tror att det går att rida och umgås med hästar på det viset. Några är till och med så kreativa att de gör tiktokfilm om hur tokigt det skulle bli om de skulle rida som Therese föreslår.  För det går ju inte…. Eller?

Therese egen kloka  analys i ett senare inlägg är att de flesta som blivit upprörda och otrevliga är unga personer som inte har tillgång till information om att det finns alternativa sätt att träna häst. Arga påståenden om att Therese borde läsa på, det är inte bestraffning att använda ett spö, det är ett hjälpmedel, gör ändå Therese förvånad över att hästmänniskor har så obefintliga kunskaper i inlärningsteori. Men som hästmänniskor blir vi tidigt inskolade i ett helt annat språk vad gäller de metoder vi använder för att påverka hästens beteende. En vokabulär som vi får lära oss är sanningen om hur hästen ska hanteras -  med hjälper, inverkan, korrigering och ledarskap -  inte med negativ förstärkning och positiv straff. Den bistra sanningen är att om vi talar om för barnet vilken funktion spöet har så vill kanske barnet inte använda spöet. I stället säger vi till barnet att allt som eventuellt känns lite motigt och tveksamt i ett empatiskt barnhjärta måste ändå genomföras, annars blir hästen FARLIG och du är inte en DUKTIG hästtjej. Så kommer någon och påstår att allt du gjort och kanske fortfarande gör, som inte är så trevligt för hästen, kanske inte ens behövs! Det finns andra sätt! Då blir det för många enklare att försöka skjuta budbäraren än att lyssna på budskapet. Det var en anledning till att jag valde att skriva om just kognitiv dissonans i ett av mina första blogginlägg här. Föreningen BHIS tackar Therese för sin tålmodiga folkbildande insats som visar på det absurda i att hästar bemöts med en helt annan etisk måttstock än våra andra husdjur. Vi önskar också alla nya följare varmt välkomna till våra konton och hoppas att ni ska trivas i en miljö där vi inte gör skillnad på djur och djur! 

För vi finns, numera över hela landet, vi som rider bettlöst, spölöst och sporrfritt. Som umgås med hästar och tränar dem med moderna etiska metoder baserade på positiv förstärkning.  

Och skulle det vara någon som läser det här och som verkligen vill träna och umgås med hästar belöningsbaserat men saknar egen häst, så har jag en annons om medryttare ute just nu. Mörka, kladdiga november är väl den perfekta månaden för att se om någon är av det rätta virket….