Om hingstfölet är tillräckligt fint kan han se fram emot ett liv i ensamhet. Nej, det gäller inte alla hingstar, men hos många av våra sporthästar innebär hingstliv att du i vuxen ålder aldrig får umgås med artfränder. Men är vår rädsla för att ha hingstar ihop egentligen befogad? Hur gör vildlevande hästar för att få det att funka, och hur reagerar hingstar när de hålls i grupp? Forskarna utmanar gamla ”sanningar” om att hålla hingstar för sig själva, i hingsthagar.

Trots att man egentligen inte visste, har det länge hetat att hästar har tjock hud och att de inte är så känsliga för smärta. Även inom vetenskapen grupperades hästar tidigare tillsammans med pachyderms, tjockhudingar, som elefanter, flodhästar och grisar, efter de grekiska orden ”pachys”=tjock och ”derma”=hud. Ett rapp med spöet gör mycket ondare på oss än på dem, har det hetat.  Men det har inte stöd i forskningen.  

Kunde vi lösa gåtan med ledinflammationer så skulle en stor börda lätta från de kollektiva hästägaraxlarna. Ledinflammation, eller osteoartrit som det även heter, orsakar stora kostnader, mycket lidande och utslagning av ett stort antal hästar varje år. På senare tid har flera forskarlag försökt hitta ett enkelt sätt att tidigt upptäcka inflammationen, och det verkar som att de nu har lyckats.  

Stallet borde ju, tycker man, få vara en frizon från allehanda förutbestämda meningar och omedvetna antaganden som baseras på vilket kön vi har. Hästarna följer förmodligen inte med i genusdebatten, men ändå visar forskning att de faktiskt kan påverkas av vilket kön människorna runt dem har. Eller åtminstone av hur människorna beter sig på gruppnivå, baserat på vilket kön de tillhör.  

En smal midja på en sadel kan göra att ryttaren sitter mer bekvämt, mer stilla och att det känns som att man kommer närmare hästen. Men i flera av varandra oberoende sadelstudier har just den smala midjan utmärkt sig, och dessvärre inte på ett fördelaktigt sätt. Man har även tittat på hur bomvidden påverkar tryckfördelningen under ryttare.