En solig septemberdag på Stal Hendrix i Nederländerna rider Oda Charlotte Lyngvaer en häst på den stora utebanan. Det är förmiddag och runt omkring henne pågår verksamheten i ett av Europas mest respekterade hoppstall. Kunder från hela världens hörn provrider hästar samtidigt som stallpersonalen ser till att allt rullar på enligt plan.

Stal Hendrix är ett familjeföretag vars verksamhet vuxit sedan start. Den största delen innefattar att köpa och sälja hästar runtom i världen, utbilda lovande hopphästar och driva en omfattande avelsverksamhet. Men för bara elva år sedan var Oda en 24-årig ryttare från Norge som stod inför sitt livs största beslut.

– Det känns som ett annat liv när jag tänker tillbaka, säger Oda och ler.

Oda Charlotte Lyngvaer med hingsten Farzack des Abbayes. Foto: Ida Lindemann

Berättelsen om Oda börjar redan på förskolan. På en tavla som hennes föräldrar fick från pedagogerna står det: "Oda, du travar runt och leker häst, det är nog det du gillar bäst." Det första ordet hon lärde sig var just "häst".

– Jag kunde ju inte springa som ett vanligt barn. Jag bara galopperade hela tiden. Min mamma berättade att pedagogerna brukade ringa när jag var sjuk och fråga när Oda kom tillbaka, för de behövde henne för att motionera de andra barnen, säger Oda med ett skratt.

När familjen bodde i Oslo var ridskolan inget självklart alternativ, vare sig ekonomiskt eller praktiskt. Oda fick ändå börja rida på en shettisridskola en dag i veckan. Efter att familjen flyttade från storstan till Skedsmokorset blev det lättade för Oda att börja på en vanlig ridskola.

– Jag minns att jag hängde på ridskolan varje ledig stund. Jag hade sköthäst, ledde på nybörjarlektioner och gjorde allt för att få en extra lektion.

Ridlägren på sommaren blev då årets höjdpunkt. Även Olso Horse Show är ett evenemang Oda minns tillbaka på med glädje.

– Jag bokade biljetter till tävlingarna ett år i förväg och var där varje dag från tidig morgon till sen kväll. Det betydde väldigt mycket för mig att som liten få se sporten på nära håll.

På Stal Hendrix finns en stor utebana samt ridhus. Foto: Ida Lindemann

När Oda var elva år köpte familjen hennes första ponny, Bonita Suprise. Det var hennes favorit från ridskola som de fick köpa för 20 000 norska kronor. Familjen hade ingen trailer, men hennes släkting hade en gård.

– Min styvfaders syster hade en gård med en hage där jag kunde ha henne. Men jag fick rida henne hem själv, vi hade ingen trailer, berättar Oda.

Resan från ridskolan till gården tog ungefär 15 till 20 minuter med bil. Familjen hade ingen transport, Oda fick rida hem sin ponny själv. För en 11-årig flicka, utan telefon, på en ponny som bara hade ridits på ridskolan tidigare, tog ritten cirka två timmar.

– Det gick bra, men det är nog kanske inget man skulle göra om i dag, säger hon.

Odas mamma satte upp en tydlig gräns. Hon fick hålla på så mycket hon ville med hästar barahon skötte skolan. Oda fodrade hästar på helgerna, hade en hopplektion i veckan och betalade själv för sina tävlingar genom att ta alla extrajobb hon kunde få.

– Min mamma hjälpte med stallhyran och skoningen, men ville jag något mer fick jag tjäna pengar själv.

Ridhuset. Foto Ida Lindemann

Odas andra ponny, Nickolej, blev hennes stora genombrott. Med honom tog hon silver på norska mästerskapet i fälttävlan och blev uttagen i en satsningsgrupp för juniorer. Men det var också med den ponnyn som Odas väg blev tydlig. Om hon skulle fortsätta var det upp till henne själv.

– Det fanns två andra tjejer i Norge som var väldigt bra på den tiden. De hade stall, lastbilar och föräldrar som åkte med runt på alla tävlingar. Men i ett lag behövdes det tre ekipage, så jag fick åka med där.

Hon red då fälttävlan. Inte för att det var hennes första val, utan för att det var det enda sättet att få tävla.

– Jag hade ingen som kunde åka med mig, så det var fälttävlan eller inget, för där kunde jag åka med de andra norska ryttarna.

När Oda var 15 år åkte hon utan någon förälder till Frankrike för att tävla på ponny-EM.

– Jag åkte med de andra i laget. Jag har aldrig en tanke på att jag inte skulle inte åka.

Uteplats med utsikt över ridbanan. Foto: Ida Lindemann

I EM red hon felfritt i terrängen och placerade sig på en individuell 15: onde plats.

– Jag kommer ihåg när jag hoppade felfritt i terrängen. Jag sa att jag inte skulle sluta förrän jag fick uppleva ett mästerskap igen. Det var en sådan häftig känsla.

Övergången från ponny till storhäst var den svåraste perioden i Odas karriär. Ponnyn Nickolej var en fantastisk tävlingsindivid men svår att hantera.

– Han var ett litet monster men min styvfars syster var väldigt duktig på horsemanship. Det hon lärde mig har jag haft mycket nytta av i hela min karriär. Det tog lite tid att få Nickolej såld. Jag tror att man i Norge var lite rädd för honom, berättar Oda.

Stal Hendrix. Foto: Ida Lindemann

Undertiden som Nickolej var till salu hyrde Oda en storhäst. Hennes mamma hjälpte till ekonomiskt med förbehållet att stallhyran skulle betalas tillbaka när ponnyn var såld. När pengarna sen var återbetalade hade hon knappt råd att köpa en ny häst. Då tänkte hon för första gången ge upp. Just då fick hon frågan om att rida in en häst åt en uppfödare.
– Ägaren sa en dag att jag fick hästen. Han sa ”vet du vad, ta den. Den är din.” Det blev tecknet jag behövde. Då var jag 17 år.

Det sista året på gymnasiet ägnade Oda åt skolan, hästarna och jobbet. När hon tog studenten fick hon snabbt ett heltidsjobb och extrajobb.

– Jag var antingen på jobbet eller i stallet. Jag minns att jag kunde jobba i butiken på dagen, vidare till stallet för att sen jobba ett nattpass på nattklubben. Hem och sova någon timme för att sen åka på tävling, berättar Oda.

Foto: Ida Lindemann

I tre år slet Oda på med sitt liv i Norge och försökte balansera den ekonomiska aspekten med att hinna träna och tävla. Vid en tävling tipsade den svenska fälttävlansryttaren Johan Lundin henne om ett jobb som beridare i Sverige. Oda packade ihop sina saker och körde till Sverige.

– Jag hade ingen aning vem eller vart det var. Jag bara fick en adress och ”du kan börja om två veckor.”

Sagt och gjord. Oda körde till Halmstad mitt i natten och jobbade i ett år som beridare hos hoppryttaren Claes Brudefors.

– Jag mockade 30 torvboxar och packade 56 höpåsar varje dag. Jag red en del unghästar och i slutet tävlade jag lite. Så småningom började jag ha lektioner på en ridskola i närheten. Då började fler och fler fråga om jag kunde ta en häst i träning eller om jag kunde rida deras häst. Efter ett tag dök tanken upp att jag kanske skulle klara av att starta egen verksamhet.

Oda hittade ett litet stall utanför Halmstad som hon hyrde. Där fanns åtta boxar, några hagar och en sned ridbana.

– Jag flyttade in och hade lite hästar i träning. Efter ett tag kom jag i kontakt med Linda som då ägde Bäckatorps gård. En fantastisk anläggning och när jag fick frågan om att ta över stället tackade jag ja.

Stal Hendrix. Foto: Ida Lindemann

Vid 24 års ålder hade Oda byggt upp en egen verksamhet i Sverige med nästan 20 hästar i träning och 40 elever i veckan. Hon körde runt med en grupp ponnytjejer på tävlingar, hade läger på sommaren och älskade varje minut.

– Det var en one big family. Jag tror att det är lite det jag saknade när jag var yngre. Så jag ville skapa det för andra.

Under den här perioden tränade Oda för hoppryttaren Emma Rosenqvist. Det var via Emma som Oda fick kontakt med Stal Hendrix.

– Emma tipsade mig om att ge mig ut i Europa. Jag hade aldrig tänkt tanken att jag skulle kunna jobba som ryttare utomlands. Varför skulle ett stall i Europa välja mig som hade tävlat nationella 1.35-klasser? Det fanns inte på min karta. Men Emma, som tidigare jobbat på just Stal Hendrix, övertalade mig och jag åkte ner till Baarlo för att provjobba.

Från Stal Hendrix kommer många välkända topphästar. Foto: Ida Lindemann

Det var en helt ny värld Oda klev in i. Istället för att ha kontroll själv fick hon plötsligt instruktioner, tidsscheman och professionella förväntningar.

– Jag kände mig som första dagen på ridskolan. Jag ringde till Emma och sa nej, jag passar inte in här, säger Oda och fortsätter;

– Luc Steeghs som jobbat på Stal Hendrix i flera år, frågade "What do you want from your horse?" och jag tänkte, ska jag svara på det? Han bara fortsatte fråga och jag tänkte herregud, jag kan ju ingenting.

Tre dagar senare erbjöd Emile Hendrix henne jobbet. Oda hade aldrig haft någon tanke på att lämna Sverige men när dörren öppnade sig gick hon igenom den, som hon alltid gjort. Den första tiden på Stal Hendrix blev en utmaning på ett helt annat sätt än Oda förväntat sig.

– Första året fick jag riktigt kämpa med mig själv. Jag har aldrig varit nervös. Men det blev helt plötsligt en annan press. Det var så mycket instruktioner om alla hästarna. Att hästarna skulle ridas på ett specifikt sätt. Det blev en helt annan press och jag hade det jätte jobbigt.

Efter ett halvår satte hon sig ner med Emile och Paul Hendrix för att prata om hur hon kände.

– Det var skitläskigt, men jag tänkte jag måste göra det. Jag försökte säga att jag inte är nervös för att hoppa stora hinder. Jag är bara så nervös för att inte leva upp till deras förväntningar.

Stal Hendrix. Foto: Ida Lindemann

Det blev en vändpunkt, Emile och Paul lyssnade på Odas oro. Hon fick ta det i sin takt och tävlade inte på ett tag. Sedan dök ett speciellt sto upp som var ganska svår.

– Det var vara jag som ville rida henne. Sen tävlade jag henne i holländska mästerskapet för unga hästar. Hon kvalade till unghäst-VM i Lanaken och var med i en auktion där hon blev den näst dyraste hästen.

– Då fick jag plötsligt ett kvitto på att jag visste vad jag höll på med.

Oda jobbade på Hendrix i fem år innan hon red sin första internationella tävling.

– Alla som kommer nu och vill ha jobb utomlands vill bara rida internationellt. Jag jobbade här i fem år innan jag red en internationell tävling. Det var inte så att jag inte tävlade. Vi var runt överallt på de nationella tävlingarna, men det tog lång tid innan jag fick rida internationellt.

Timothy Hendrix såg Oda rida under den första helgen och föreslog för sin pappa att de skulle anställa henne. Oda och TImothy två fattade snabbt tycke för varandra. I dag har de två barn tillsammans. Nova, åtta år, och Matheo, fyra år. Timothy, som själv haft en aktiv karriär som tävlingsryttare på högsta nivå, hade innan de fick sitt första barn börjat ta ett steg tillbaka från sin egen tävlingskarriär. Både för att fokusera på affärerna men också för att ge Oda en chans att växa som ryttare.

– Jag kände att business-delen var väldigt viktig del av mitt jobb och vår verksamhet. Sen ville jag också kunna ge Oda en möjlighet att ta sig upp till toppen. Att hon kunde ta nästa steg med full stöttning hemifrån, säger Timothy.

Oda och hennes sambo Timothy Hendrix. Foto: Ida Lindemann

Balansen mellan toppsporten, företaget och familjen kräver noggrann planering.

– Vi hade aldrig klarat av det utan vår nanny Monica och våra mammor, säger Timothy.

För Oda innebär familjelivet att stänga av jobbet klockan fyra på eftermiddagarna för att vara med barnen, och att noggrant välja vilka tävlingar som är möjliga att kombinera med familjelivet.

– Det är alltid en svår sak med skolan och allt. En vanlig dag försöker jag vara klar i stallet runt klockan fyra. Vi försöker göra fina saker tillsammans, säger Oda.

Nästa steg i Odas karriär kom när hästen Carabella vd Neyen Z köptes in. Under 2023 provred Timothys bror Michel en häst åt en kund i spanska Oliva. Hästen passade inte riktigt för kunden och Michel släppte hästen.

– Sedan ringde Vincent Voorn mig och sa att den här hästen som min bror hade provridit skulle passa perfekt för Oda. Jag var lite skeptisk men Vincent övertalade oss att titta på henne igen.

Hästen hette Carabella, och hon skulle komma att förändra allt för Oda.

– När jag red Carabella första gången klickade det direkt. Vid provridningen hoppade hon fantastiskt och även om vi hoppade riktigt stort kändes allt så enkelt, säger Oda.

Oda och Carabella. Foto: Ida Lindemann

De köpte hästen två dagar innan hon skulle flygas hem till Amerika. Med Carabella har Oda tagit kliv hon aldrig trodde var möjliga. Förra året vann de Grand Prix kvalet i Maastricht och under Oslo Horse Show i oktober 2024 debuterade de femstjärnigt och placerade sig i den stora Grand Prix.

– Jag har alltid drömt om att tävla i Oslo. Att som 34-åring rida in i arenan med Carabella och dessutom placera oss i vår första femstjärniga tävling trodde jag aldrig. Jag bara grät, det var fantastiskt.

I februari 2025 under Gothenburg Horse Show kom ytterligare en debut. Tillsammans med Carabella red Oda sin första världscup. En debut där ekipaget slutade på fjärdeplats. En av de största triumferna i Odas karriär.

– Det var något annat. Jag kan fortfarande se rundan framför mig och få gåshud. Om det är ett ställe du vill ta en placering i världscupen är det i Göteborg. Atmosfären där är något annat, säger Oda.

Vägen till världscupdebuten var inte rak. I den första femstjärniga klassen samma helg hade ekipaget tre nedslag, något som är väldigt ovanligt för Carabella. Men Timothy rådde henne att lita på deras system.

– Troligtvis var Carabella lite stel efter resan. Vi lyssnade på hennes kropp, jobbade med hennes muskler och gjorde allt vi kunde för att hjälpa henne. Jag hittade också ett nytt bett på mässan som hon kändes superfin på. Alla vet att man inte ska ändra något i utrustningen precis innan start men jag kände att jag hade inget att förlora.

Oda och Carabella vid världscupen i Göteborg 2024. Foto: Ida Lindemann

Efter den första klassen i Göteborg hade Oda inga förväntningar. Hon beskriver att hennes mål var att hitta tillbaka till känslan där allt känns enkelt. Redan under framridningen till nästa klass, vilket var den anrika Gothenburg Trophy, började rätt känsla smyga sig på.

– Vi höll framridningen väldigt enkel och Carabella kändes bra men inte fantastiskt. Jag red in på banan med inställningen att vi gör ett försök. Men när jag red mot första hindret och Carabella tryckte av med sådan kraft var det en fantastisk känsla.

Efter femteplatsen i Gothenburg Trophy gick ekipaget in i sin världscupdebut med ett nytt självförtroende.

– Efter lördagskvällen kände jag att oavsett resultat i världscupen var jag superglad.

I världscupen var känslan där igen.

– Jag minns att det var lång väg till den sista oxern. Där hann jag tänka mycket. Det enda jag sa till mig själv var ”gör inget dumt nu”. När vi flög över sista hindret i omhoppningen och var nolla var det som om allt brast. Jag kunde inte tro att det hände, det var så surrealistiskt.

Ärevarv efter världscupdebuten i Göteborg som resulterade i en fjärdeplats. Foto Ida Lindemann

I somras blev Oda och Carabella uttagna att representera Norge i Europamästerskapet i A Coruna, Spanien. Odas första mästerskap på seniornivå. Men resultatet blev inte vad hon hoppats på.

– Jag tycker att jag borde ha gjort det bättre. Blir jag uttagen till ett mästerskap vill jag visa att jag har där att göra. Och i A Coruna fick jag inte till det.

Just detta är en ständig kamp för Oda. Att hitta balansen mellan att vara stolt över vad hon uppnått och att vilja bli bättre.

– Jag har jättesvårt att få glädja mig över saker som man kanske borde göra. Att se vart jag kommit ifrån och vart jag tagit mig. Det är svårt.

Tre veckor innan EM fick Carabella muskelömhet, vilket påverkade förberedelserna.

– Hon var väldigt fin i kroppen men på grund av muskelömheten saknade hon kanske lite språng i kroppen inför EM. Vi kunde inte hålla den planen som vi tänkt vilket såklart påverkade, berättar Timothy.

Resultatet på EM blev ett nedslag första rundan och sedan tre nedslag och ett tramp i vattnet i lagfinalen. Som alltid är det små marginaler i toppsporten.

– I första rundan fick hon en liten touch på ett räcke men hoppade väldigt bra. Känslan efter lagfinalen gick inte alls ihop med resultatet. Det kändes inte som en runda där vi skulle ha 16 fel, säger Oda.

Mästerskapsdebuten som senior vid EM i Spanien 2025. Foto: Tomas Holcbecher

Något hon har lärt sig från hennes år i sporten är att se varje motgång som en möjlighet att växa. Och det är just det hon känner nu när hon tänker tillbaka på EM.

– Jag vill tillbaka och göra det bättre.

Trots alla framgångar känner Oda fortfarande en inre press att bevisa sitt värde.

– Jag känner att jag måste bevisa att jag har i toppsporten att göra. Jag tänker att alla fortfarande ser mig som den lilla tjejen som inte har gjort någonting.

Det är också en press som kommer från hennes omsorg om andra, något som varit en röd tråd genom hela hennes karriär.

– Jag vill inte svika någon. Det är lite det här att jag alltid vill hjälpa folk och se till att alla andra är glada. Då är det lätt att glömma bort sig själv.

– Så klart vill jag till VM i Aachen nästa år. Men jag vill inte åka dit om vi inte har något där att göra, säger Oda. Foto: Ida Lindemann

I dag försöker Oda hitta en balans mellan toppsporten, familj och glädjen som fick henne att börja från början.

– Jag vill inte göra toppsport hela tiden. Jag gillar att utveckla och utbilda de yngre hästarna. Och se andra ryttare utvecklas.

Hon har fortfarande lektioner varannan vecka för ekipage hemma på anläggningen. Något hon gör för att hon älskar det.

– Jag behöver egentligen inte ha lektioner men jag älskar att se tacksamheten hos ryttarna som kommer hit och tränar. Förut var jag en av dem. Skulle någon säga att jag kunde få komma till en toppklass anläggning varannan tisdag och träna hade jag älskat det.

Det är kanske det som driver henne mest, minnet av hur det var att vara den som drömde, utan resurser eller självklara möjligheter.

– När jag ser deras glädje är det vad allt handlar om. Det är ett sätt för mig att ge tillbaka vad ridsporten har gett mig.

När Oda blickar framåt är det med samma realism som alltid präglat hennes karriär.

– Så klart vill jag till VM i Aachen nästa år. Men jag vill inte åka dit om vi inte har något där att göra.

Det är en resa som började på en ridskola i Norge och gått genom otaliga rundor på nationella tävlingar, genom år av att bygga upp och starta om, genom tvivel och triumfer. Hade Oda fått göra om samma resa i dag skulle hon inte ha ändrat på någonting.

– Alla jag lärt känna på vägen, alla ”lessons learned” och hästar jag ridit har format mig till den jag är i dag. Det är jag väldigt tacksam för.

Oda och familjens hund Beau. Foto: Ida Lindemann

Och det är en resa som fortsätter. När Oda blickar framåt ser hon inte bara VM i Aachen eller nästa stora tävling.

– Jag tror det stora målet är att hitta en perfekt balans. Så klart vill jag till VM om vi har något där att göra. Men jag vill inte åka på en tävling bara för att åka, säger hon.

Den lilla flickan som sa "häst" som sitt första ord bär hon fortfarande inom sig. Hon finns kvar i varje lektion hon ger åt de lokala ryttarna, i varje gång hon ser ett barn med samma stjärnor i ögonen som hon själv hade, och i varje gång hon rider in på tävlingsbanan oavsett om det är i Göteborg eller på en nationell tävling. Det är kanske det som är hennes största styrka. Att efter alla år, alla rundor, alla tävlingar brinner passionen fortfarande lika starkt som den gjorde på dagis. Och att hon aldrig glömt var hon kom ifrån.

Oda och Farzack des Abbayes. Foto: Ida Lindemann

Faktaruta:
Namn: Oda Charlotte Lyngvaer
Bor: Baarlo, Nederländerna
Familj: Sambo Timothy Hendrix, barnen Nova (8 år) och Matheo (4 år)
Meriter: 9:a i världscupen i Oslo 2025, representerade Norge vid EM i Spanien 2025, 5:e plats i Grand Prix i Göteborg 2025, 2:a i Grand Prix i Mannheim 2025, 4:e plats i världscupdebuten i Göteborg 2024. 6:e plats i Grand Prix i Oslo 2024,
Främsta hästar: Carabella vd Neyen Z, Farzack des Abbayes, Kina V, Leonardo da Vinci JJP

Två experter – en gemensam vision: När hela ekipaget räknas

Ämnen i artikeln