Belöningsbaserad hästträning - Positiva framtidstankar

Här sitter jag och känner mig varm i hjärtat och positiv inför framtiden, och då ska jag väl dela med mig lite? 

Förutom  torka, foderbrist, höjda stallhyror och nu för blött väder för höstskördarna så tycker jag det är mycket som rör sig i rätt riktning. 

Nordisrumpa i kvällssol

De kraftfulla reaktionerna efter Falsterbo där till slut närmare 18 000 personer skrev på Hanna Fernströms namninsamling mot hårt åtdragna nosgrimmor ser jag som ett tecken på att vi inte längre kuvat finner oss i att proffsen alltid vet bäst. Det är gräsrötterna i sporten som köper biljetter till tävlingar, shoppar hos sponsorer och vill träna för proffsen. Om vi inte längre vill se ihopsnörpta hästmunnar, huvud bakom lod, stressignaler  och pain face, vare sig live eller i glossiga annonser, så måste till slut proffsen (och deras sponsorer) fundera på varför vi inte längre gillar det vi ser. Det är en långsam påverkansprocess, men om inte styrande organisationer inom hästsporten fångar upp den i tid och aktivt gör mer än pytsa ur sig floskler om hästvälfärd, så kan snöbollen öka takten mot förlorad social licens för tävling med häst. Det vore olyckligt!

Jag tror nämligen att det går att tävla hästvänligt, precis som det går att tävla hundvänligt. Jag tror starkt på att jag kommer att få hinna vara med om ett liknande paradigmskifte inom hästvärlden som jag upplevde i hundvärlden i min ungdom. Idag är belöningsbaserad träning standard inom hundsporten. Självklart finns det avvikelser och märkliga skuggverksamheter, men gyllene standard är träning baserad på positiv förstärkning med mat- och lekbelöningar. En viktig del i att bli en framgångsrik hundförare är att vara duktig på just belöningsutveckling för den enskilda hundindividen du jobbar med. 

När jag började träna hund fanns det bara bruks och lydnad att tävla i och agilityn gjorde precis sin första entré - då som ungdomssport. Sedan dess har även vuxna fått tillträde till agilityn och en mängd nya roliga grenar som t ex freestyle, rallylydnad och nosework har tillkommit. Grenar som faktiskt kräver belöningsbaserad träning för att du öht ska kunna lära in momenten och bli framgångsrik med dina hundar. 

Jag tror även hästsport behöver återuppfinna sig själv i framtiden för att kunna hänga med i den ökade medvetenheten om hästens känsloliv och grundläggande behov, samt som respons på den etiska debatten i stort kring djurhållning och djurkonsumtion. Precis som det blir allt viktigare för oss hur grisen och kossan lever och mår innan den blir vår middag så kommer vi att vilja veta att hästarna som levererar sport, hobby och underhållning har fullvärdiga hästliv och inte utsätts för stress och smärta för att vi ska ha kul. 

Känner du att det blir tumult i ditt huvud när du läser sånt här? Ingen fara, du är i gott sällskap. Förändring är svårt och ibland smärtsamt. Vi sitter alla fast i gamla traditioner och sedvänjor som det är en utmaning att frigöra sig ifrån. När det begav sig på min lokala brukshundklubb i början av 90-talet så stod erfarna instruktörer och skrek så saliven flög att de hade minsann aldrig i hela sitt liv gett sin hund en endaste godis. Sedan fick de stryk på klubbmästerskapen av yngre, nytänkande hundförare, agilitysektionen bara växte och krävde större planer och medlemsantalet steg. På klubbmötena dök nya problemställningar upp. Det visade sig nämligen att kursdeltagare på lydnadskurser  ville byta till yngre instruktörer eftersom det såg roligare ut på vissa planer än andra… 

Hundsporten hade inte överlevt utan denna förändringsprocess. De gamla grenarna inom bruks och lydnad lever kvar, sida vid sida med alla nyheter, men med betydligt trevligare upplevelser och utförande än när träningen byggde på aversiver.

Ridsporten behöver börja med att se till att befintliga regler och alla fina värdegrundsord inte bara är pappersprodukter utan efterlevs i praktiken, på varje tävling. Jag tror fler än jag baxnade när vi fick läsa i responsen från SvRF på kritiken mot Falsterbo att endast 5 % av ekipagen behöver kontrolleras på tävling. Snacka om att göra det värt risken att chansa och dra åt, om det är det som ryttaren tror krävs för att hästen ska prestera! 

För att inte framstå som riktiga bakåtsträvare hade det också varit rimligt att bevilja dispens för hästen vars huvudform gör nosgrimman extra obekväm.

Valfrihet kring utrustning kan vara ett bra sätt att öppna för förändring. De som krampaktigt vill hålla sig kvar vid det gamla kan få göra det ett tag till och de som hittat sätt att rida utan viss obligatorisk utrustning kan få tävla sin häst utan. Risken att publiken kan råka tycka att det ena ser trevligare ut än det andra får vi bara ta! 

Bettlösa alternativ är på stadig frammarsch. Jag är inte naiv och tror att det är hela lösningen. Bettlöst är ingen garanti för att hästen slipper smärta och obehag.  Läs gärna Renate Larssens utmärkta blogg på temat att också det bettlösa huvudlaget bara är så hårt som handen som håller i det.

Framtiden ligger i att vi inte bara ändrar på utrustningen och hur vi använder den, men också på hur vi ser på begreppet “kontakt” . Kontakt med hästen, två kroppar i synkroniserad rörelse, är helt och hållet möjligt utan tryck i munnen eller på huvudets andra känsliga delar. Det kanske kräver andra utbildningsvägar, men allt vi vet om hästar idag visar att vi behöver sluta trampa på i medeltida spår.

En som verkligen valt att finna helt nya vägar till dressyr som är till för hästens skull är Angelica Hesselius på Rewardbased Art of Riding. I år är det Angelicas tur att hålla  föreningens årligen återkommande föreläsning om belöningsbaserad ridning. Som ny inom belöningsbaserad träning kan det kännas svårt och obegripligt hur en ska få med sig metoden upp i sadeln. Många av oss har åratal av traditionell ridning i kroppen innan vi kommer i kontakt med belöningsbaserad träning. Många av oss har också hästar som är inridna traditionellt. Så när vi sätter oss på hästen har båda delarna av ekipaget så mycket historik som kan krångla till det. Därför är det inte ovanligt att uppleva ridningen som den största utmaningen i övergången till belöningsbaserad hästträning. Nu ser vi fram emot att få ta del av Angelicas system i föreläsningen Belöningsbaserad ridning - från marken till uppsuttet på onsdag 16 augusti kl. 20. Online som det mesta i vår förening! 

Några som inte hunnit samla på sig lika mycket traditionellt bagage innan de kommit i kontakt med belöningsbaserad hästträning är föreningens unga medlemmar. Tio av dem reste från landets alla ändar för att mötas på vårt  allra första ungdomsläger förra veckan. Stall Lyckoklövern, som jag skrivit om tidigare,  höll i arrangemanget. 

Så här sammanfattar tränaren Karolina Einarsdotter dagarna: 

Nu har vi haft det allra första ungdomslägret i BHIS och Lyckoklöverns regi. Och det har varit så lyckat! Vi drog vinstlotten både med de duktiga medhjälparna Hanna, Angelica och Anna och med ungdomarna själva - så fina barn med stor vetenskaplig nyfikenhet, empati och kärlek till djur, likaväl som öppenhet och vänskap till varandra.   

Arkivbild från Stall Lyckoklövern

Kika in på deras Facebook eller Instagram för att ta del av helt underbara filmer med harmonisk klickerträning av inte bara hästar, utan också getter, höns och ankor. Förutom djurträning så har ungdomarna sovit på loftet, badat, lekt lekar,  spelar träningsspelet PORTL och övat på att ge varandra positiv feedback. Jag har tappat räkningen på kommentarer från vuxna som önskar att detta funnits när de själva var barn, och önskemål om att vi ska ordna ett precis likadant läger för vuxna också!

Jag är så lycklig över att vi kunde få arrangera detta i år! Jag är också glad över att flera liknande verksamheter, där barn får lära sig om hästar och hästträning på modern, vetenskaplig och etisk grund, verkar vara på gång runt om i landet. Framtidens ridskola är Hästskolan, eller kanske faktiskt Djurskolan? 

På det privata planet är det också ljusa tider mitt  i ösregnet! Jag har passerat årsdagen efter min ryggskada och kan konstatera att jag är i stort sett återställd. Det är en del träning kvar för att fortsätta bli starkare och smidigare. Men jag tänker också att så är det nog alltid i min ålder, med eller utan ryggfraktur! 

Unna har verkligen mognat och har varit helt underbar hela sommaren! Eller vi har mognat tillsammans, ska jag nog säga. Även om olyckan inte på något sätt var hennes fel så har det tagit tid för mig att bli helt avspänd med henne igen. Det är en ganska naturlig reaktion på att hela tillvaron förändras på några sekunder. För att återfå känslan av trygghet har jag hela tiden hållit oss till det som känns tryggt och bekvämt, och vidgat komfortzonen i vår (min) egen takt. Nu känns det bara toppen! Extra glad är jag för att Unna har börjat be om kli genom att lite mjukt och försiktigt massera med mulen på min rygg. Dels är det roligt att hon som tidigare inte ville bli kliad, nu både tycker om det och har förstått hur hon kan fråga efter det. Men det är också en varm känsla av förtroende att jag vågar ha henne bakom min känsliga rygg och få den där frågan utan att känna mig det minsta obekväm. 

Dunnit har haft en liten formsvacka mitt under sommaren där hon varit ganska opepp på träning och högljutt suckat åt mina upplägg. Hon har bara velat bli kliad eller få gå på betespromenad. Men nu med lite svalare väder är hon på banan igen! 

Det har varit härligt att vara ledig och ha gott om tid med djuren. Något som jag verkligen njutit av är att bara drälla runt med mina katter och hundar på tomten utan tidspress. Att kunna vara helhjärtat med i deras nu. 

Mitt gäng irländare och britter.

Nästa vecka är det jobbdags igen, men det gör inget, eftersom jag verkligen tycker om mitt jobb! 

Föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverigekan du följa på Facebook och Instagram


Läst 20135 ggr



Fler inlägg

Frågeställningar kring bett engagerar. De flesta som aktiverade sig i kommentarsfältet tillhörande förra blogginlägget  läste troligen inte själva inlägget så noga utan gick på autopilot in i en bett kontra bettlöst diskussion. Lite förutsägbart kanske?  Mest bekymmersamt är att namnkunniga ridsportsprofiler öppet uttalar vetenskapsförakt i kommentarsfälten. Det gör det återigen tydligt att det nödvändiga förändringsarbetet inom ridsporten inte kommer att drivas inifrån. 

Personligen är jag inte så svartvit i just bettfrågan som en del kanske tror. Tanken med blogginlägget var att uttrycka min entusiasm för intressant och objektiv forskning, min förståelse för att det är svårt att ge upp gamla verktyg innan man vet vilka nya som finns, och inte minst att dela med mig av min egen glädje över nya träningsverktyg! 

Bett eller inte är inte den stora grejen för mig. Givet att:

  • hästen kan andas obehindrat
  • hästen kan svälja sin egen saliv
  • hästen får hålla huvud och hals i en bekväm och sund position
  • hästen inte har någon kroppsdel som förlorar blodtillförsel under någon del av passet
  • hästen inte har utrustning som orsakar smärta eller hotar hästen med potentiell smärta
  • samt att ryttaren inte tillfogar eller hotar att tillfoga hästen smärta eller obehag

så har jag inte så mycket synpunkter på folks val av huvudlag.

För mig är det inlärningsprincipen som är grejen, alltså hur signaler lärts in och upprätthålls. Ur mitt perspektiv är det alltid mer etiskt att lära in och upprätthålla beteenden genom positiv förstärkning. Det är de verktygen jag vill utveckla.  Jag är passionerat intresserad av att lära mig ännu mer om hur jag kan kommunicera med hästens alla olika kroppsdelar utan att lägga till och ta bort tryck. Så för mig personligen, i min egen hästträning, så blir det ganska ointressant om det är bättre eller sämre med tryck över nosryggen än i munnen, jag har ju inte för avsikt att lägga tryck någonstans! För de små lätta, belöningsbaserat inlärda, taktila signaler jag använder kanske det inte har så stor betydelse var de utförs? Eller så kommer Elkes forskning att ge fingervisningar om det och då kommer jag att lyssna och anpassa min träning därefter! 

Om jag t ex lyssnar på Marie Eisersiö berätta om sin forskning om tygeltryck i senaste avsnittet av EquiEthics podd så får jag ju tankar om att grimma verkar vara mer bekvämt för hästen än träns, även om hennes studie utförts med tryck/eftergift. Använder du tyglar? Lyssna på podden! 

Det är i alla fall mest praktiskt med bettlöst vid matbelöningar. Oftast tränar jag i vanlig grimma eftersom det ger störst munfrihet. Ibland använder jag sidepull eller kapson, alltid mjukaste sort. De har ju ofta lite bättre fästen för tyglar än grimma, om jag måste ha sådana på. Vilket jag har när jag delar ridbana med någon eller om jag specifikt vill träna på tygelsignaler. Jag använde ofta  halsring (mjukt rep) med min bortgångna häst men inte så mycket ännu med någon av mina nuvarande. 

Unghästen Unna har fått sina vargtänder borttagna så att hon ska kunna ha bett utan risk för obehag. Jag vill inte stänga dörren för tävlingar och prov i framtiden även om jag just nu inte är så sugen. Medan jag fortfarande tävlade aktivt så tränade jag med bett någon gång i veckan för att det skulle kännas vant för både häst och ryttare.  Med tränade så menar jag att bettet var där i munnen men att jag använde samma signalsystem som utan bett, dvs huvudsakligen säte och röst och minimalt med handsignaler. Western är ju fiffigt på det viset. Även om de traditionella inlärningsmetoderna inte alls är belöningsbaserade så tillåter tävlingsreglerna ridning som är kompatibel med belöningsbaserade metoder, om hästen kan tänka sig att ha  ett bett i munnen under själva tävlingsmomentet.  Det kan ofta hästar om de får vara med och välja bett  och inte har någon rädsla för att det kan orsaka smärta. 

Så egentligen är min syn på bett lika pragmatisk som på barfotagång. Just nu har vi varken skor eller bett. Nästa vecka eller nästa år kanske vi har andra behov och då blir det kanske skor eller bett eller både och? Det centrala för mig är att det är hästarnas behov som styr och att så mycket som möjligt av all inlärning och allt upprätthållande av inlärda beteenden sker med positiv förstärkning. 

Nu ska jag sätta mig och titta igenom min feedbackfilm från Angelica och göra en plan för min kompisträning med A i morgon. Så medan “alla andra” ska fredagsmysa inomhus ska vi trotsa den iskalla sjöbrisen på Udden och nörda kroppstargets med hästarna. Jag tror långkalsonger får inkluderas i fredagsoutfiten? 

Trevlig helg!





Läst 311 ggr Kommentarer Kommentera
APR
14
2024

Bild: Vårkänsla i hagen

Elke Hartmann presenterar ett nytt stort forskningsprojekt som ska titta på användningen av olika bett och bettlösa alternativ och kommentarsfälten går bananas. “Rör inte mina verktyg” är nog den underliggande meningen, men det förkläs i upprepande av mantran som “Det är inte bettet, det är HANDEN” och “Bettlösa alternativ ger minsann också skador” 

Min beundran för Elke och hennes forskarteam på SLU är stor. Oförtrutet jobbar de vidare för att kunna leverera evidensbaserad kunskap om hästar till en omvärld som mest vill blunda och hålla för öronen och fortsätta göra som de alltid har gjort. 

Det är inte så konstigt att vilja fortsätta göra som vi alltid har gjort. Det är ju oftast det minst energikrävande valet. Dessutom har vi investerat mycket tid (och pengar) i att bli så bra som möjligt på det vi gör just nu. I det här fallet rida med bett. Om vi redan har den där välskolad handen och hästen aldrig på en endaste tandkontroll haft minsta lilla sår eller förhårdnad, då är vi måttligt intresserade av forskning som - kanske - skulle kunna visa på andra tecken på obehag hos hästen, t ex emotionella uttryck och s.k konfliktbeteenden. Så självklart vill vi då inte att Elke & Co ska dit och vända på stenar. 

Men det ska de, och vi kommer alla att få möjligheten att bli lite klokare och smartare i våra träningsval när de är klara. Om vi är beredda att lyssna så klart!

Bild: Dunnit i mjuk kapson

Jag kan sympatisera med den lite panikartade tonen i kommentarer som “Ni vill väl att alla ska gå över till bettlöst!” 

Personligen tror jag att det är dit utvecklingen kommer att leda på lång sikt. Framtiden kommer att tycka att föremål i munnen på våra djur för att kontrollera deras rörelser är barbariskt och otidsenligt. Men vi är inte i framtiden ännu och vi har en massa hästmänniskor som trots (eller kanske pga?) erfarenhet och utbildning inte kan föreställa sig hur det ska gå till att utöva sina aktiviteter med hästar utan bett. Dels vet de inte hur de ska kunna kontrollera hästen och ser farliga katastrofscenarion framför sig. Dels vet de inte hur de ska kommunicera finstilt med hästen utan bett och ändå få fram alla olika önskade rörelser. För det är så de blivit lärda både att kontrollera och att kommunicera med hästen. Att plötsligt stå med 600 kilo häst utan verktyg för kommunikation är naturligtvis en obehaglig och skrämmande tanke för vem som helst. 

Att det finns andra sätt att kommunicera med hästen, utan att tillföra eller hota* om att tillföra olika grader av tryck i munnen eller på andra ställen på huvudet, är helt enkelt inte allmän kännedom. Människan har nyttjat hästar för ridning, körning och last i flera tusen år och uppfinningsrikt redan från första början utvecklat diverse bett och attiraljer för att styra och kontrollera hästen. 

(*Även den välskolade handen har kapacitet att tillföra ökat tryck, vilket hästen vet. Hästen svarar på den lätta hjälpen för att slippa eskalering). 

Belöningsbaserad ridning och träning av häst har funnits i ca 30 år. Ett ögonblick i det tidsperspektivet. Men uppfinningsrikedomen och kreativiteten är även här mycket stor. Det är fantastiskt roligt att nu se allt fler tränare som har välutvecklade signalsystem för att kommunicera med hästens alla kroppsdelar utan eskalerande tryck eller obehagligheter. 

Bild: Höfttarget

En av dem är Angelica Hesseliussom jag gick en intensivkurs alldeles nyss. Jag är helt fascinerad av hennes system med olika targets för olika kroppsdelar och rörelser, samt hur hon använder dem för att helt belöningsbaserat lära in skänkel, sits och tygelsignaler. 

Dunnit har också blivit så duktig på att fundera och leta efter rätt muskelgrupp att aktivera. Min lilla häst som från början kände sådan olust inför allt jag höll i min hand och tog ungefär ett år på sig att kunna göra vanliga mulduttar på en fluffig targetstick. Nu har hon en helt annan inställning till föremåls potential att vara just  targets och är beredd att prova det mesta. Vem vet, kanske blir hon till slut tillräckligt trygg för att det inte ska vara obehagligt att ha med en targetstick även uppsuttet? Hennes förståelse för hur träningen fungerar har verkligen fördjupats och det är så tacksamt och roligt att träna med henne. Hon har också fått göra sin röst hörd. Av alla olika träningsprojekt vi testat under våra 4 år tillsammans så har hon tydligt visat att det är det här AR-inspirerade arbetet som ger henne störst lust att vara på ridbanan och jobba. Så det är bara för matte att försöka lära sig mer om det och lära sig alla nya kommunikationsverktyg! Kindtarget, haktarget, rumptarget, höfttarget och mycket, mycket mera!

Vi ska fortsätta träna för Angelica under våren. Som lök på laxen och grädde på moset så ska vi göra det tillsammans med min goda vän A som är väldigt duktig på just AR på vanligt vis men som också nyligen doppat tån i den belöningsbaserad världen (som naturligtvis gör sitt bästa att sluka henne med hull och hår!) 

Bild: Lunchgäng hos A

Rent ut sagt skitkul att träna tillsammans igen! Vi har en lång historik av att träna och tävla med brukshundar tillsammans i vår ungdom. Något som jag verkligen saknar från brukshundtiden är träningsgänget. När man strukturerat turas om att titta på varandras träning och ge feedback, hjälpa till som figurant vid behov och allmänt stötta varandra. Det är inte lika vanligt förekommande i hästsvängen tycker jag. Man rider tillsammans, men man ser inte alla hästarnas träning som sitt gemensamma projekt på samma sätt som man gör i en träningsgrupp på brukshundklubben. 

Men nu turas jag och A om att åka hem till varandra och fokusera på varandras träning och det är så givande och roligt. Och så Angelicas guidning ovanpå det  - hur bra blir inte det här?

Bild: Paus för P

Unna får så klart åka med på köpet och det kommer ju även att gynna henne att jobba med tydliga signalsystem och kroppskontroll. Unna är så pepp just nu att vi behöver jobba med att förstärka pausbeteenden igen. Å andra sidan gör hon superfina parkeringar med bra duration varje gång hon tjuvstartar… Att förstärka eller inte förstärka, det är frågan…


Bild: Hästars tungor ska vara rosa...

På föreningsfronten har vi haft en mycket uppskattad inspirationsföreläsning om belöningsbaserad körning med Linnéa Larsson. Vi passade samtidigt på att ha ett digitalt mingel där vi gav våra medlemmar möjlighet att träffa folk från ungefär samma landsända i grupprum.

På söndag ska styrelsen ses ett lite längre pass för att i vår nya konstellation bestämma fokusområden för det kommande året och fördela arbetet . 

Vår nästa medlemsföreläsning den 7 maj kl 19.00 är Forskningskoll med tema hästvälfärd. Etolog Emelie Deboussard kommer att berätta om hur forskning allt mer visat att avsaknad av dåliga upplevelser inte är tillräckligt för att säkerställa god välfärd för djur, det behövs även tillförsel av goda upplevelser. Emelie kommer att berätta vad forskningen säger att vi kan göra för att förbättra välfärden för våra hästar, så det vill du så klart inte missa! 

Bild:Tilda

I veckan som gått så har vi även delat ut vårens ungdomsstipendium. Mottagare denna gång är 11-åriga Tilda som önskar att få lära sig att träna och umgås med hästar på ett annat sätt än det som lärs ut på vanliga ridskolor. Tilda kommer att träna hos Malin Schön där hon också får låna lektionshäst. BHIS styrelse tycker att det var väldigt roligt att denna gång få stötta en ungdom som vill träna belöningsbaserat trots att hon (ännu) inte har egen häst. Som Tilda själv skrev i sin ansökan:

Tack för att ni läser min ansökan.

Oavsett om jag vinner eller inte så vill jag säga tack för att ni lär oss ett snällare sätt att vara nära varelsen som jag älskar mest i hela världen, hästen.

Vi barn och ungdomar är framtiden, så denna kunskap bidrar till att hästarna kan få ett tryggare och bättre liv.

Med vänliga hälsningar,

Tilda

Vi önskar Tilda lycka till med träningen hos Malin! 

En grej till som hänt är att föreningen blivit med TikTok-konto, så in och följ oss om ni gillar att hänga där!

Annars finns vi på  Facebook som vanligt! På Instagram heter vi @beloningsbaseradhasttraning








Läst 3127 ggr Kommentarer Kommentera
MAR
27
2024

Ibland blir kontrasterna så påtagliga. Resten av hästvärlden diskuterar femtio nyanser av blått i stället för att ta tillfället i akt att på riktigt diskutera dressyrsportens hästvälfärdsutmaningar. I vad som känns som ett parallellt universum är vi ett gäng deltagare från hela världen som i två veckor diskuterar femtio nyanser av targetplacering på Angelica Hesselius underbart nördiga R+ dressyrkurs Halt Work. Det finns nämligen helt andra sätt än sporrar, spö eller ens lättare tryck för att forma fram hälsosamma (och vackra) rörelser hos våra hästar. Kanske inte flashigt och spektakulärt, men hur var det nu - är dressyren till för hästen eller för människan? 

Angelica gör pedagogiska feedbackfilmer där hon pratar och ritar ovanpå våra filmer. Här får jag lite input på att det går att hamna bakom lod även belöningsbaserat och hur jag ska göra för att få en bättre vinkel.

Vi är någonstans på mitten av tvåveckors-kursen och det är en intensiv upplevelse. Jag hade egentligen behövt vara helt ledig för att hinna med att lyssna på alla teorimoduler, delta på dagliga Q&A, träna med hästarna, klippa ihop film, skicka in, få feedback på film och ut och träna igen. Samt följa vad alla andra tränar på och ta del av deras feedback för att lära mig ännu mer. Men det var inte möjligt så jag är ledig några dagar här och där och hänger med så gott jag kan. För hästarnas del var det ett bra beslut att inte träna varje dag, för det var ganska krävande uppgifter för lite otränade bakdelar. Det är lätt att underskatta ansträngningen  i övningar som inte ser flashiga och utmanande ut. 

Något som equiterapeuten och belöningsbaserade tränaren Hanna Jernstedt Larnemark också lyfte i sin mycket uppskattade föreläsning “Prehab - förebyggande träning för hållbara hästar” i samband med föreningen BHIS årsmöte härom veckan. Hästar är evolutionärt utvecklade för att röra sig i skritt under stora delar av dygnet, uppemot 80-120 km per dygn. Vi kan inte på ett hälsosamt sätt kompensera att vi håller dem på små ytor genom att träna dem med hög belastning i högre gångarter en timme om dagen. Om vi vill bygga hållbara hästar behöver vi tillgodose hästens rörelsebehov i skritt under större delen av dygnet genom rörelsestimulerande utevistelse. I vår träning behöver vi fokusera på att jobba med hästens stabiliserande muskulatur så den orkar bära upp sig själv (och oss) på ett hälsosamt och hållbart sätt. Hanna rekommenderar övningar i halt och i långsam skritt, samt viktskiftningar.  Alltså precis det vi jobbar med på Angelicas kurs! Även om Hanna och Angelica kanske har lite olika övningar och olika sätt att lära ut, så bygger arbetet med hästen på samma grundidé, att hjälpa hästen hitta sunda sätt att bygga styrka och balans.  

Jag tror också att båda skriver under på att en häst som får fysträna med positiv förstärkning får ökad kroppsmedvetenhet och kroppskontroll jämfört med när hästen formas in i övningar med negativ förstärkning (tryck/eftergift). 

Plus att de tycker att jobbet är kul så klart! Trots att vår intensiva kurstart nog orsakade lite träningsvärk här och där så är båda mina tjejer så taggade för träning. De är ju alltid angelägna om att få vara med när jag kommer till stallet, men något händer med framför allt Dunnit, när jag går kurser för Angelica. Uppenbarligen förändras något i hur jag tränar för hon blir märkbart ännu mer pepp! 

Nu är jag ledig några dagar och kan ägna mig på heltid åt kursmaterialet. Får se till att inte köra slut på tjejerna bara! Det är tur att jag har två - och som vanligt blir jag sugen på att testa lite på långskånken Hottis också! 

För övrigt avlöpte föreningens årsmöte så att undertecknad fick förtroendet att leda föreningen som ordförande i ytterligare två år. Det är jag väldigt glad för, vi har spännande projekt att utveckla den närmaste tiden och det är så roligt att få vara med om det. Elvira Svensson är vår nya suppleant, i övrigt ser styrelsesammansättningen oförändrad ut. 

I närtid har vi ett ungdomsstipendium att dela ut där sista ansökningsdagen är 31 mars. Vi har också en inspirationskväll om belöningsbaserad körning med Linnéa Larsson den 10 april att se fram emot. 

Vi har också precis startat en egenfacebookgrupp för veterinärer som är intresserade av belöningsbaserad hästträning. Vår vice ordförande Sara Ellevik, som själv är veterinär, kommer att hålla i den. Tanken med den är att bl a få diskutera hur det går att använda belöningsbaserade principer i mötet med patienter. Om du är veterinär och intresserad av cooperative care och  fear free certifiering för häst, eller bara belöningsbaserad hästträning  i största allmänhet så är detta en grupp för dig! 

Nu ska jag fortsätta plöja lite kursmaterial tillsammans med mina trogna hemmasupporters!


Läst 8103 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Belöningsbaserad hästträning »



Här hittar du alla våra husbloggare

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.