Hej! Jag har en nioårig halvblodsvalack, hoppstammad. Han är sent tagen, som sjuåring när jag köpte honom hade han aldrig varit i väg på hoppträning eller träning, han hade då hoppat lite hemma och hade blivit en del dressyrriden. Han hade stått på samma gård sedan han föddes tills jag köpte honom. Nu har vi hopptränat för samma tränare en gång i veckan i ett och ett halvt år, träningarna är på annan anläggning än där vi hyr in oss. Jag började tävla honom lite i höstas och har fortsatt nu under våren.
Han går jättebra på hoppträningarna och vi hoppar banor på 90–100 centimeter. Höjden är egentligen inte ett problem men han har haft en del olater för sig, såsom att hoppa superstort över hindret och sedan direkt efter i landningen göra både en bockning och bakutsparkar upprepade gånger, så jag har ramlat av en del och jag har blivit lite rädd.
Därför vill inte min tränare att det ska gå för fort fram med höjden ifall han gör ett jättesprång och jag inte kan följa med och jag i värsta fall ramlar av. Så vi skyndar långsamt med att hoppa högre. Som sagt har jag fått mer och mer ordning på det och det kommer sällan, samt att jag är beredd på det nu så att jag vet hur jag ska hantera det. Men han är över lag mer vild än tam och har en extrem flyktinstinkt. Mitt största problem, som däremot hänger kvar sedan i höstas, är att när vi kommer ut på tävlingar så vägrar han ut sig. Det är som att han slår av allt och totaldör.
Hemma på träning har jag aldrig de problemen, han är väldigt hoppglad och tänder ofta till när han ser att hinder är framtagna. På tävling kan han hoppa första och andra hindret för att sedan stanna helt plötsligt på det tredje, trots att jag kommer perfekt mot det. Och har han bestämt sig för att stanna så är det helt omöjligt att få honom över hindret. Likaså om jag rider klassen efter, med samma bana fast lite högre.
Då kan han hoppa första hindret och sedan vägra ut sig på andra. Har han börjat vägra i första klassen har det alltid suttit kvar till den andra. Mellan klasserna kan jag gå ut på framhoppningen och han hoppar kalasfint. Det är låga klasser jag har ridit, 80 och 90 centimeter clear round, och när han vägrar är det inte det att han är tittig på hindren heller.
Han är som sagt helt omöjlig att påverka, det spelar ingen roll hur bra jag håller om med skänklarna, har små sporrar samt spö som han vanligtvis lyssnar bra på men inte när det blir så där. Det är som att det låser sig totalt i hjärnan på honom. Det spelar heller ingen roll om jag styr mot något annat hinder när han blir så där, för han stannar på allt inne på banan då. Jag vet inte vad jag ska hitta på längre och jag är inte nervös eller rädd själv inne på banan – så det kan inte vara det som smittar av sig heller.
Det känns supertråkigt att det blir så där, för jag vet inte vad jag ska hitta på för att bryta mönstret. Min tränare vet inte heller vad man ska göra för att lösa problemet eftersom han inte ens har minsta lilla tendens till detta på träningar eller någon annan gång i ridningen. Det som kan vara värt att tillägga är att jag rider mycket dressyr på hästen och försöker variera underlaget så mycket det går, då jag inte rider ut på honom för att han blir så tittig så att han blir farlig att rida på.
Han slänger sig mot bilar, rätt ner i diken, kan kasta sig och ska då bara hemåt, gå på bakbenen, hoppa jämfota och skjuta rygg samtidigt. Så det blir som rodeo nästan och omöjligt att hålla sig kvar till slut för han slutar aldrig. Han är över lag väldigt hård i psyket och är inte helt enkel, men han är inte dum såsom att sparka eller liknande utan älskar att stå och mysa och gosa.
Och när han vägrar ut sig på tävlingarna så är det inte som att han gör det för att vara ”dum” utan han blir väldigt istadig bara. Jag vill ju hjälpa honom men vet inte hur, börjar fundera på om han inte vill vara tävlingshäst i hoppning.