Jens Fredricson
NOV
10

Tiden går fort när man har roligt

Här kommer en nostalgifilm från 1996, när Sverige var inbjudna med lag till Nordamerika. Det var jag, Rolf-Göran, Peter Eriksson samt en ung och extremt talangfull Malin Baryard. Vi gjorde tre legendariska inomhustävlingar. Hästarna landade på JFK Airport i New York och kördes därefter till Washington, där första tävlingen hölls.

Jag hade med mig Rastell 760 och fantastiska lilla RS Isac, som inledde med att vinna en klass. I nationshoppningen blev vi tvåa efter omhoppning slagna på tid av amerikanarna. Jana Wannius var stolt lagledare. Hästarna vi red i laget var Rastell, Corrmint, Sandbyvillans Paradiso och Flyinge Electro.

Jag och Rastell:

Nästa stopp blev inget mindre än Madison Square Garden på Manhattan där korsningen 7:e avenyn 37:e gatan hade spärrats av. Hästarna lastades ur och stallades upp på fjärde våningen. Det var en fantastisk tävling! Rastell blev femma i världscupen och en ung McLain Ward vann.

Sedan bar det av till Toronto och The Royal Winter Fair, en stor lantbruksmässa med tusentals får, kor, grisar och hästar. Jag och lilla Isac lyckades vinna Big Ben GP, 160-hoppning. Det är en av det absolut roligaste resor jag varit på, med en enorm lagsammanhållning och en Jana Wannius i högform.

Jag och Isac vinner Big Ben GP:

/Jens


Läst 11475 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
07

Repetition är och förblir kunskapens moder

När jag studerar en ryttare och dennes häst läser jag snabbt av hästens kvaliteter, utrustningens tillpassning och lämplighet samt ryttarens ambition i uppgiften. När jag i nästa steg studerar ryttarens inverkan, sits och strategi, går det relativt lätt att läsa av vilken grundskolning som ligger bakom insatsen. Som regel rids det mest runt på volter, större och mindre, i ett tappert försök att hitta den där så kallade känslan som kommer och går likt vädret i april.
  
Den skolade ryttaren rider efter ett system där grunderna repeteras tills hästen ger efter, spårar och ärligt bjuder framåt liksidigt i båda varven. Känslan blir då god till utmärkt.  Det är som ett förlösande moment när hästen börjar arbeta med sin mage och rygg, samtidigt som den eftergivet släpper ner halsen och bär upp framdelen med manken. Tillsammans med bakbenens ökade vinkling, börjar hästen röra sig i jämvikt och gör sig väldigt enkel och angenäm att rida. Momentant tänker då ryttaren att ”rida är ganska enkelt ändå, när allt kommer omkring”.
  
Att lära sig rida handlar om att repetera grunderna för en gediget kunnig och erfaren lärare. En enveten skolning av sitsen med övningar som ökar förståelsen för inverkan. Helst ska det ske på en välskolad äldre häst, via ett väl utvecklat system som vardagligen repeteras som vilken läxa som helst.
  
Lärornas tillkomst har under århundradena styrts av den inhemska hästens ras, temperament, exteriör och biomekanik. Flertalet av ridkonstens högsäten utplånades av krig eller politiska förändringar och bytte då skepnad via landsflykt. Det tydligaste exemplet var ungraren Bertalan de Nemethy, som utvecklade det moderna amerikanska systemet i hoppsporten under 60- och 70-talet. Exemplen är många, men framför allt var det kavalleristerna som förde med sin nationella ridkonst och hästkunskap världen över. I dag är hästarna tydligare avlade för sitt uppdrag. I varje gren är de påtagligt närbesläktade världen över, vilket har lett till ett mer unisont sätt att rida än tidigare.
  
Från oktober till och med mars kommer Heinrich-Wilhelm Johannsmann, även kallad Kaiser, till Strömsholm två dagar i månaden. Vi ska förkovra oss i grundridning på marken och över hinder. Han kommer att lägga extra vikt vid ryttarens sits och inverkan.
Jag hoppas att läktarna fylls och att Mälardalen får ta del av ett klassiskt tyskt, suveränt ridsystem. Man behöver lyssna, se och känna samt diskutera med andra likasinnade ridentusiaster. Då kan man ta steget förbi det som känns rätt och i stället, med en utvecklad sits och inverkan, följa ett system som får hästen att arbeta ändamålsenligt lösgjord och rakriktad med en ärlig framåtbjudning – den känslan glömmer man aldrig.      

/Jens


Läst 38529 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
04

Det är inte lätt att förklara om man inte vill förstå

Renovering av en byggnad kan liknas vid matchandet av ett hoppekipage. Ett trevligt hus kan i spekulantens ögon se ut som ett drömhus, men i hantverkarens ögon betraktas som ett ruckel. Mäklaren uppmuntrar till affär och läser varje minspel hos spekulanten. Likt stallkatten som smyger på musen vet hon exakt när det är dags att slå till. Ofta har vid det här laget spekulanten mer förtroende för mäklaren än för den ingifte morbroders kompis, som är med för att göra en objektiv bedömning. Huset köps och alla är glada och lyckliga, det delas på sociala medier med hjärtan och hejarop från alla avundsjuka kompisar.
 
När euforin har lagt sig och spekulanten sjunker ner i bankens tjusiga fåtölj, sveper en bris av oro genom blodet och glädjen ersätts av funderingar. Har vi kalkylerat och räknat på vad det kostar att lägga om taket, fixa murstocken, byta trekammarbrunnen och värmesystemet?
In kommer en elegant klädd banktjänsteman som ledigt slår sig ner vid det kliniskt städade skrivbordet och gratulerar till köpet. Det känns genast lite bättre, värmen i kinderna torkar bort svetten i pannan och affären kan slutföras.
 
Nu är det dags att flytta in och möblera, med många viljor och stor entusiasm. ”Jag vill måla om i sovrummet! Borde vi inte byta ut köket? Jag vill ha ett badkar, för duschen läcker och vattnet rinner ut i hallen!”
Familjen känner att de behöver hjälp. Den lokala snickaren, med skrovliga händer och spån i ögonfransarna, anlitas och konstaterar att huset har en del fuktskador. ”Men det fixar vi lätt, det är bara att riva upp golvet, byta ut bjälklag och sedan bygga ett nytt golv. Ni kan ju fundera på vilket golv ni vill ha så länge. Taket behöver också läggas om, för det läcker in och vattnet följer fasadens insida. De där gröna partierna i fasadens norrsida är mögel, det måste också åtgärdas omgående. Ni kan ju fundera på vilket tak ni vill ha.”
 
Jobbig snickare det där, vi kanske kan fråga dotterns kompis pappa i stället! Han är visst händig och har ett stort garage med en massa små maskiner. Dotterns kompis pappa konstaterar att det inte är några större fel.
”Köp en duschkabin på Blocket som ni ställer i badrummet, så byter jag ut två trasiga tegelpannor. Då är det här fixat!”
 
Det går som ni märker lätt att applicera scenariot till ett hästköp med uppbyggnad och matchning av ett hoppekipage. Vill man få långsiktig framgång som tränare, med resultatet att de ryttare man jobbar med utvecklas till skickliga hästmänniskor och framgångsrika ryttare, är det noggrannheten i grunderna som kommer att spela avgörande betydelse. Låt er inte lockas till kvickfix och genvägar. Jobba i stället med ryttarens ridskicklighet och att bygga upp hästarnas styrka, spänst och förtroende.   


Foto: Ida Röök
 
/Jens


Läst 59488 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
07

Matchande motstånd – i både tennis och ridsport


Foto: Privat och Tomas Holcbecher
    
Jag spelar tennis på hobbynivå en till två gånger i veckan, ofta på morgonen mellan klockan 06.30 och 08.00. Som regel med, eller emot beroende på hur man tänker, den tidigare svårklassryttaren Ola Torstenson som numera är i hästtransport- och lastbilsbranschen.
 
Likt en tennisboll studsar jag upp ur sängen när det är tennisdags. Att med Ola småprata om livet och ridsporten är en anledning, matchen den andra. Jag är en klart sämre tennisspelare än Ola och vinner ungefär en match på 25. Trots att jag får stryk i princip jämt, utvecklar jag mitt spelsinne och min snabbhet.
Grundslagen är bitvis bedrövliga, men stundtals när jag tror på mig själv kan jag få till en hyfsad toppspinn på min forehand. Serven är lös, men rätt säker. På gruset på banan, som ligger till höger om slottet, är den lösa serven ganska farlig då den nästan inte studsar alls. Banan är Karl XII:s ridbana och kallas i dag kort och gott Karl XII:s tennisbana.
    
Under Falsterbo spelade vi jämnt. Jag vann en match, Ola två. En avslutade vi oavgjort på grund av tidsbrist. Jag var vass och trodde på seger, vilket gjorde att vi krigade om varje poäng.
 
Under de senaste veckorna har jag spelat med mina trevliga grannar Thomas och Daniel. Rollerna har varit ombytta och helt plötsligt har jag varit den bättre spelaren. När bollarna inte kom tillbaka över nätet började jag spela utan tryck. Spelet har blivit försiktigt och tennismatcherna har gått från blodigt allvar till sällskapsspel. Dock inget fel med det, vi har haft det trevligt med underbart sommarväder och har fått hyfsad motion.
 
Efter tre veckors uppehåll från match med Ola så var det i morse dags. Jag var laddad, vaknade klockan 05.45 och studsade upp ur sängen. Jag lagade kaffe, åt frukost, gick ner och preparerade banan för att sedan sätta mig och vänta in Ola.
Under uppvärmningen kände jag att något var fel. Med ett hemmasnickrat rakt slag duttade jag över bollen och fick inte alls en bra känsla. Det blev en enkel match för Ola, som krossade mig i första set med 6-0.
Ola, den gangstern, han hade haft semester i Falkenberg och lirat tennis mot en kille som var något bättre än honom. Ola spelade på toppen av sin förmåga, medan mitt sällskapsspelande hade gjort att jag spelade på botten av min.
 
Det jag vill förmedla överensstämmer så bra med hoppsporten. Vill man bli bra, måste man möta bra motstånd. Att gömma sig på hemmaplan kanske imponerar lokalt, men är av ringa betydelse i strävan mot de ofta högt uppsatta målen. 

/Jens


Läst 64694 ggr Kommentarer Kommentera

JUL
01

Tankar från veckans trimning med Kyra


  
En klassisk bra kontroll av markarbetet är att avsluta med ett språng, gärna på volt i det varv hästen upplevs svårast i. Om språnget ger gåshud har markarbetet varit utmärkt, vilket dock inte alltid är fallet.
  
När gåshuden uteblir beror det ofta på att hästen inte avspänt bär sig med en ovillkorlig bjudning fram till kontakten, i stället stödjer den sig mot handen utan att bära sig. Om jag då förhåller blir halsen kort och ryggen tycks markant påverkas av jordens dragningskraft, samtidigt som bakbenen trycker hästens kropp framåt i stället för att bära. Skulle jag lätta på handen skjuter inte bara hästen fram underhalsen, den rinner i väg som Kolbäcksån kring Strömsholms slott – vilt, starkt och okontrollerbart. Det är då ingen större idé att ta ett språng till och försöka lösa det undermåliga markarbetet med yviga hjälper i lätt sits. Återgå i stället till markarbetet.
  
Efter att ridpasset har inletts med ett lösgörande arbete, vars utförande jag denna gång snabbspolar förbi, hamnar fokus i att forma hästen kring inner skänkel tills jag känner att den släpper ner mig på ryggen och att den taktmässigt börjar röra sig synkroniserat med fram- och bakben. En felande länk kan här många gånger vara en otillräcklig ryggverkan. Eller för mycket innertygel där bogen försvinner ut, vilket resulterar i spänning och taktfel.
  
Jag ramar in bogarna, känner hästens mekanik igenom sadeln och kontakten. Samtidigt släpper hästen ner halsen strax framför sadeln och lyfter sin bog med magen. Inte sällan frustar den nöjt ett par gången emedan spänningarna släpper. Kontrollen förflyttats från handen till sitsen, en fjädrande kontakt upprättas och jag hinner tänka att ”rida är inte så svårt”. Tills jag byter varv och tappar inverkan för min sits, studsar med en stum och ensidig kontakt och hästen passar på att fly från vårt trevliga valsande (rida är för övrigt väldigt närbesläktat med att dansa).
  
En övergång till skritt för att organisera manövrerandet, gör att jag kvickare är tillbaka till att hästen slappnar av och rör sig genomsläppligt från nos till svans. Påpasslighet och en avspänd koncentration, nästan som ett sjätte sinne, är en bidragande nyckel till att utveckla denna enastående atlet till sin fulla potential.
  
Arbetet i galopp är mer eller mindre detsamma. Jag börjar på volterna för att därefter fortsätta med arbete på rakt spår, med fördel i svag öppna, med känslan av att jag kan rida med tygeln mellan tummen och pekfingret. För sitsen byter jag galopp, helt igenom hästens kropp. När jag förhåller lyfter hästen sin manke med magen samtidigt som den bärigt vinklar sina bakben. Som ett resultat av detta tecknar halsen en vacker, lång siluett.
  
Nu börjar det bli dags att ta det där språnget. Gärna ett kryss på volt, känslan ska vara som att sitta på regnbågens mitt.
  
Ride on vänner!
  
/Jens


Läst 72174 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
28

Allsvenskan – en bra fostran

Jag kommer så väl ihåg när jag packade mitt rostiga tävlingsskåp för att åka till Strömsholm och rida allsvensk final. Det var stort och spännande. Jag skulle rida pappas uppfödning Bona Dea, född 1975 e. Dragon – Nepal. Hon var mörkisabell med helt vit man och svans, som en sagohäst. Att rida var dock långt ifrån en saga, svårare häst att arbeta i form har jag aldrig mött varken före eller efter. När Åke Henriksson, stallbetjänt på Flyinge, skulle hjälpa mig att tömköra henne gick det sådär. Efter ett tag sprang Åke och böjde på nacken, men inte Bona Dea. Hon fick helt enkelt gå med huvudet i vädret. Men hoppa, det kunde hon.

På Strömsholm skulle jag rida som junior i Flyingortens Ryttarförenings lag. Young rider var Ing-Marie Bengtsson, Rolf-Görans lillasyster. Som seniorer red Ragnar Bengtsson, Rolf-Göran Bengtsson samt Jan Jönsson på sin fälttävlanshäst Isolde. Lagledare var Ragnars bror Per-Christer. Vi slutade på en fjärde plats, vilket var lite av en besvikelse då vi vunnit det mesta i kvalen.


Från framgångar i allsvenskan till medalj i internationella mästerskap. Foto: Roland Thunholm
  
Med en svårförklarad skräckblandad förtjusning som bara infinner sig vid laghoppningar, minns jag hur jag längtade efter att få rida. Att i en normalt sett individuell sport vara en del av ett lag och bidra till att det blir en bra prestationsmiljö samtidigt som man ska prestera på toppen av sin förmåga, är inte det lättaste när man är ung och oerfaren. Plötsligt stod Rolf-Göran på framhoppningen och höjde hindren med tips och råd. Jan Jönsson kollade det första ryttarna för att ge tips gällande banan. Vilken support! Den inlevelsen i hjälpen hade aldrig infunnit sig i en vanlig klass.
  
Lagkänslan och tävlingsandan ihop, skapar en härlig sportmiljö som jag tror har varit bidragande till att jag över trettio år senare älskar att träna hopphästar och tävla. Det ger en fostran som inte handlar om att vara bäst i laget, utan bidra så att laget blir bäst. Jag har många gånger ridit i lag där någon medlem inte kunnat låta bli att tänka högt ”jag var alla fall bäst i laget”. Detta händer bara när laget inte uppnått sina målsättningar. I det framgångsrika laget diskuterar man bangång, framhoppning och rundorna - ofta med utvecklingsperspektiv som en avspänd naturlig del i diskussionen.
 
Ridsport.
Anders Högberg, en mycket engagerad och duktig ledare som lotsade Strömsholm till lagseger 2016. Foto: Roland Thunholm
 
Har lagandan verkligen så stor betydelse kan man undra? Enligt min uppfattning så har den det. Jag har ridit i favoritlag som floppat, men också i icke förhandstippade lag som flippat. Ofta är ändå de skickligaste ryttarna bra teamplayers och tillför laget positiv energi och självförtroende.

Lagledaren har en viktig roll. Den viktigaste kanske är att få ryttarna att rida sin bästa häst i laget och inte individuellt, nästa helg eller vilken annan ursäkt hen nu kommer med. Nästa viktiga bit är att få ihop teamet. En bra regel är att parkera respektive, föräldrar och andra besserwissers på läktaren och låta ryttarna göra sitt jobb i lugn och ro. Kan lagledaren dessutom ha en långsiktig preliminärplan som avses att följas om inget oförutsett inträffar, är det riktigt på gång.

Därför är jag glad att Ridsportallsvenskan lever och fortsätter att sportsligt fostra svenska unga ryttare för framtida internationella medaljer.

/Jens


Läst 67518 ggr Kommentarer Kommentera

APR
25

Avla med övertygelse

Att verkligen tro på det man gör är ofta en av nycklarna till framgång. Att sätta upp ett mål och hitta en väg att ta sig dit, är en bra början på vilken resa som helst. När man tittar på svensk halvblodsavel historiskt, blir det otroligt tydligt hur de uppfödare som gått sin egen väg också har blivit de absolut framgångsrikaste.
På 70- och början av 80-talet var Flyinge statligt och väldigt synonymt med Avelsföreningen för den Svenska Varmblodiga Hästen. Man ansåg att en god exteriör med goda gångarter i skritt och trav var vägen även till en framgångsrik hopphästavel. I efterhand kan vi konstatera att Kjellander, Blomquist, Graaf med flera säkert hade rätt om målet var att utveckla en god arméremont. Tyvärr gjorde denna selektionsmetod att svensk hopphästavel hamnade på efterkälken.
    
Som tur var fanns det innovativa kvinnor med känsla för vad internationell hoppsport behövde för hästar, Marianne von Geijer var en av dem. Hon importerade till exempel Mazurka e. Matador – Meisterführer från Holstein, vars avelsförbund då inte var accepterat i ASVH. Tillsammans hade de stora tävlingsframgångar, bland annat ett SM-guld. Efter tävlingskarriären sattes Mazurka i avel och lämnade High-hästarna, som gjorde hennes ägare till en av Sveriges mest framgångsrika hopphästuppfödare.
Marianne var före sin tid och insåg att Holsteineraveln var som gjord för att paras med vårt Trakehnerinfluerade stomaterial. Hon importerade ett antal Holsteiner-hingstar där Cortez blev den som utmärkte sig mest, med avkommor på olympisk nivå men kanske främst som en fantastisk morfarshingst.
    
En annan på sin tid superkontroversiell uppfödare var Ann Gustavii, som verkligen gick emot strömmen och alla avelsexperters rekommendationer. Hon importerade den fantastiska hingsten Irco Marco f. 1971 e. Irco Polo – Sportman, född i Holland med Gelderländer möderne, och red honom själv upp till GP för att sedan erbjuda stilryttaren av rang Leif Nilsson att rida honom.
Individuellt SM-silver, NM-guld i lag och EM-start i Hickstead blev några av ekipagets höjdpunkter. Irco Marco avvek typmässigt från den tidens ideal, vilket gjorde att han först kasserades för användning i svensk varmblodsavel. Ann importerade då några irländska fullblodsston som hennes ”fula hingst” fick betäcka. Resultatet blev strålande med de internationellt framgångsrika avkommorna Irco Mena och OS-hästen Marcoville som flaggskepp. Enligt min uppfattning är Ann Gustavii 1990-talets absolut mest framgångsrika hopphästuppfödare.
    
Vad är då gemensamt för dessa två kvinnor? Jo, de var så starka i sin övertygelse att de inte lät sig påverkas och knäckas av ett konservativt svenskt avelssystem. Jag skulle kunna räkna upp många fler uppfödare som gjort fantastiska insatser för svensk hopphästavel genom att gå sin egen väg. Jag ska dock inte sticka under stol med att det fanns traditionsenligt exteriöravlade hästar som gjorde väl ifrån sig, som till exempel två av mina topphästar RS Isac f. 1984 e. Paroll – Anart samt Lunatic f. 1998 e. Landlord – Utrillo.
    
På den moderna hopphästen har hoppförmåga blivit som en fjärde gångart och det efter bara tre till fem generationers specialavel. På samma sätt som travaren kom att exteriört skilja sig från sin ursprungsras, det engelska fullblodet, kommer det sannolikt att ha utvecklats en internationell hopphästtyp som exteriört tydligt skiljer sig från det ideal som dagens exteriördomare dömer efter. Först då kommer exteriörbedömning att kunna bli en verkligt värdefull selektionsmetod för hopphästaveln.
    
Vem vet, men den som lever får se. 
/Jens
  

Avelsnämndens utlåtande, Irco Marco:

"Ganska oädel hingst med djup bål, grovt ansatt hals, brant bog och kort manke. Mycket grovbent med ganska breda leder och goda inskeningar. Marktrång fram i skritt, god trav."
   

Personligen tycker jag alla hopphästar är snygga när de står på prisutdelningen.
  


Läst 75748 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
23

Tuppen på gödselhögen var ”Daddes” önskehäst


Till vänster Brixton på årets AEG-tävlingar i Norge, hans första internationella meeting där han vann två klasser. Till höger stjärnan Lunatic.   

Kurt Wiksell var vår första ridlärare när Peder och jag red ponny. Han var akademistallmästare i Uppsala och hade sommarstuga bara någon kilometer ifrån Kungshamns gård, där vi växte upp.
På uppdrag av pappa gav han oss en fantastisk hippologisk grundutbildning. Med sin rottweiler i kopplet och pipan i munnen promenerade han ut i granskogen längs Mälaren, med Peder och mig ridandes bakom på våra ponnyer.
  
Vi klättrade, red ikapp, simmade och hoppade över allt som kom i vår väg. Ibland gick han bredvid och tog tyglarna. Jag kommer fortfarande ihåg hur Primula släppte ner huvudet och skrittade genom hela kroppen under det att Kurt nöjt och belåtet konstaterade, mest för sig själv, att så där ska hon marschera. Han var en flitig hopp- och dressyrdomare vid Mälardalens kvalitetsbedömningar, som var förlagda till Strömsholm. Vår morfar Yngve Holmberg var exteriördomare, vilket gjorde det naturligt för oss att vara med och lyssna till snacket bakom siffrorna. Kanske var det i den här miljön som passionen för avel och unghästar bet sig fast ordentligt.
  
Vid en av ridturerna med hunden och pipan, berättade Kurt om sina erfarenheter från löshoppning.
”Kom ihåg det pojkar, den häst som kan bära huvudet högt under taxeringen och sedan sänka huvudet vid avsprånget och basculera så att svansen står som en kvast rakt upp – är den som blir oslagbar under ryttare. Nu är det så att ni inte alltför ofta stöter på en sådan häst.”
  
Tio år senare tränade jag för Dag ”Dadde” Nätterqvist. Under en samling skildrade han jämförelsen mellan att rida på tuppen och grisen.
”Tuppen står stolt och reslig på gödselhögen och gal, medan grisen bökar i skiten efter ekollon. Vilken vill du rida på?”
Klart jag vill flyga fram på tuppen, tänkte jag.
  
Det skulle dröja ytterligare tjugo år innan jag fick tupparnas tupp i stallet. Lunatic var svaret på ryttmästarnas skrönor och säkerställandet av deras överlevnad. Han hade förmågan att bära huvudet bekvämt högt och ändå att hoppa igenom sin kropp som ingen annan häst jag ridit. De flesta hästar som bär huvudet så högt tappar sin ryggverkan och får bakbensaktiviteten försvagad och efter sig. Bärigheten och ryggverkan är ju som bekant helt avhängiga av varandra.  
 
Nu har vi ytterligare en tupp i stallet vid namn Brixton, e. Callahan – Pascal, uppfödare Bertil Andersson. Min fru Isabelle har utbildat och tävlat honom upp till 1,40 med den äran. Jag har nu tagit över tyglarna då vi väntar tillökning i familjen. Känslan och ridtekniken han trivs med är påfallande lik Lunatics. Jag galopperar med i rytmen och när han backar av hindret för jag fram höften och stramar tygeln, så att han får plats att använda farten till kraft uppåt. Jag älskar den lätta sitsen, användandet av galoppen och att lita hundra procent till hästens förmåga att lösa hindret.   
 
Det som exteriört förenar dessa två hästar är den korta och starka ryggen, den mycket välutvecklade bakdelen och de något raka hasorna förenat med en framåtanda och dådkraft utöver det vanliga.
 
/Jens

Brixton #interbreedab

Ett inlägg delat av Jens Fredricson (@jensfredricsonofficial)


Läst 90634 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
03

Tankar om ridning


Jens och hingsten Flyinge Phaeton x. Foto: Rik van Lent
  
Bra ridning är alltid vacker, oavsett disciplin. Vackert är förmågan att alltid ligga ett steg före och guida hästen med små hjälper i rörelsen utan att störa varken balans, rytm eller form. Åstadkommet av ett genomtänkt system, som ihålligt skolats och gymnastiserats.
  
Disciplinerna styr form, kondition, styrka, smidighet och samling. Den skicklige ryttaren är skicklig oavsett disciplin. Att vara skicklig innebär dock inte alltid sportslig framgång, då detta fordrar ytterligare en dimension där ridskickligheten kombineras med en mängd andra viktiga parametrar för sport.
  
Livet i sadeln är en livslång skolning i ridkonst. Den ständiga strävan efter fulländning skapar ett öga och en känsla för hur hästen gradvis, långsiktigt utvecklas mot sin fulla potential. Slutsatser som erfarna skickliga tränare alltid kommer fram till är vikten av framåtbjudning, avspändhet, rakriktning, ryggverkan, genomsläpplighet och förmåga att vinkla bakbenen. Det är äktheten i detta skolande som skiljer den skicklige konstnären från den kämpande hantverkaren.
  
Nyckeln till bra ridning är logiskt nog utbildning. Att skapa en god kontakt med en erfaren skicklig tränare och ihärdigt träna helst dag efter dag, men minst vecka efter vecka med en tränares öga på sig. Att envetet repetera detaljer i sits och inverkan och utifrån detta få hästen att dansa i dess mest optimala form, tempo och takt. Att vara en bra elev handlar mycket om att var ärlig och transparant mot sin tränare, fråga om man inte förstår och alltid försöka det lilla extra. På så vis får man också ut det där extra av tränaren. Alla skickliga tränare jag känner är passionerade hästmänniskor som brinner för ridningen. De vill inte ödsla sin tid på att lyssna på bortförklaringar och andra oväsentligheter.
  
Det är olyckligtvis lätt att bli alltför ensam i sin vardagliga ridning utan några skickliga ögon på sig. Möjligheten att kunna ställa frågor eller be en duktig ryttare att sitta upp och visa vägen för att komma vidare, är betydelsefull och önskvärd.
  
Jag vill uppmuntra unga ryttare att tala om ridning, studera ridning, rida tillsammans och vara ärliga mot sig själva och sin häst i den eviga strävan mot fulländning. Därigenom kan det bli inne och åtråvärt att rida bra- det vill säga vackert.   
  
/Jens


Läst 102402 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
13

Matcha hästar är en konst


Lunatic gick hela vägen till OS medan Sunny Girl (till vänster på Piazza Di Siena i Rom) blev en mycket framgångsrik ungdomshäst åt Nicola Philippaerts. Foto: Tomas Holcbecher och Privat
 
Jag startade årets tävlingssäsong i Helsingborg som bjöd på goda förutsättningar att värma upp, hoppa fram och tävla. Utanför det sportsliga blir det tydligt att tävlingarna mer är en mötesplats för kamratskap.
Hemma sliter alla hårt för att få ihop livspusslet med familj, hästar och ekonomi – ja, ni vet det som kallas livet. När vi sedan kommer på tävling är det nästan lite semesterstämning. Det hejas, skämtas och berättas historier om vilka fantastiska hästar som har köpts under vintern. Eller vilka unghästar hemma som visar alla kvalitéer och lite till som en häst kan ha.
Jag är inget undantag! För när tron på mirakel är borta har jag lagt stövlarna på hyllan. Om sanningen ska fram så har bara en handfull hästar, av de hundratals jag har haft i träning, blivit internationella vinnare på högsta nivå. Så som RS Lunatic, RS Isac och Diorissimo. Är alla de andra hästarna då en del av ett misslyckande? Tvärtom, tycker jag!
 
Jag är noga med att alla hästar i stallet ska trivas och må bra, samt få en god grundutbildning. När jag känner att hästen har utvecklats till toppen av sin förmåga, strävar jag inte längre efter att hoppa den i högre klasser. I stället kan min magkänsla säga mig att hästen kan tillföra en enorm glädje i ett annat stall, där ambitionsnivån för ryttaren stämmer med hästen förmåga. Den ryttaren får då en välutbildad, trygg och konkurrenskraftig häst på sin nivå.
Exempel på hästar som med sina nya ryttare tog sig till internationella mästerskap för junior och young rider är Linda Hallgrens Otto Marco och Muscot, Amanda Kjellbergs Kurage samt Nicola Philippaerts Sunny Girl.
 
Att matcha hästar är en konst som kräver fingertoppskänsla. Ett bra tecken att man är på rätt väg är att hästen efter ritten skrittar ut avspänd och nöjd. Efter debut i en klass tycker jag med fördel att man kan gå ner två klasser på nästa tävling. Detta är i princip praxis hos ryttare som rider svår klass. Har man debuterat 150 centimeter en helg, är det väl utmärkt att starta nästa meeting med en 1,30-klass.
Önskvärt vore om detta tänk även hängde med i lägre klasser. Har en ryttare debuterat 120 centimeter med framgång en helg krävs ofta en principfast tränare som får ryttaren att hoppa en lägre klass vid nästa tävling, vilket skulle vara det bästa på lång sikt.
 
Jobba med fördel mot prestationsmål. Resultatmål har ofta en förmåga att styra tankarna till konkurrenterna, vilka du inte kan styra.

/Jens
  
Film på Sunny Girl i Falsterbo 2009:


Läst 113115 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa  sista  



Jens Fredricson

Jens Fredricson ingår i det svenska hopplandslaget och är med sina 30 år i hästbranschen en av våra mest meriterade och erfarna hoppryttare.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

På bloggen kommer ni kunna följa Jens när han delar med sig av sina erfarenheter i vardags- och tävlingssammanhang. Det Jens brinner för är utvecklingen av hästar och ryttare samt vikten av att man har passion, glädje och nyfikenhet som drivkraft för att nå sina mål.

Till bloggen




Arkiv



Galleriet på Hippson Market

Populärt hos Granngården

Husbloggare

Gästblogg: Pappas "projekt" blev ganska lyckat

Gästbloggen

Ett livstecken!

Therese

Id-märkning av föl, flytta hemifrån och en fundering

Avelsbloggen

Till Husbloggarna