(Det här inlägget publicerades ursprungligen i november 2016) En gammal (men välbevarad!) ryktborste gjorde Hippsons webbredaktör Annika Grundberg nostalgisk. Missa inte det fina inlägget, som ursprungligen publicerades på Equestrianwords.
"Nyligen, eller egentligen för rätt länge sedan (samvetsfråga) slarvade jag bort Joes ryktborste och nu börjar det bli kris.
När jag fick ta bort min förra häst Lucky slängde jag allt. Jag skulle aldrig mer ha häst, det var jag tvärsäker på. Men några saker strök inte med och jag har haft en aning om att ryktborsten var en av dessa. Så när nu läget började bli desperat gick jag ut i förrådet för att se efter. Och se! Jag hade sparat det som var viktigast för en hästägare förr, före ”slit-och-släng-åldern”. En JH-ryktborste och Ko-cao-line läderfett.
Ko-cao-line-burken lämnade jag kvar, tror inte att den går att använda efter tolv år utan lock. Men ryktborsten fick följa med in för en träff med Grumme grönsåpa. Och se – den blev nästan som ny.
Hur kul är det, tänker ni, att jag har tvättat en ryktborste. Inte så vidare värst. Men de hästar den här slitstarka borsten bär med sig, det är nostalgi på hög nivå. Jag tror jag har haft den där borsten sedan mina första försök till lättridning på Göteborgs fältrittklubb. Den har varit med på ridläger på Apelgården och den har ryktat alla mina hästar: Ediora, Rä-Man, Lucky och nu ska den även få rykta Joe.
Den är inköpt på den tiden då alla inköp gjordes i fysiska affärer. När hästsportaffärer låg på ståndsmässiga adresser mitt i stan. Och när det man köpte fick kosta lite, för det var meningen att det skulle hålla en livstid.
Haglunds Sadelmakeri låg i Vasastan i Göteborg och det var rena julafton när man fick åka dit, där fanns allt från hovkratsar till dyra sadlar i läder. Och – som sagt – det man köpte då höll en evighet. Det är min gamla ryktborste ett bevis på.
/Annika Grundberg
Annikas älskade JH-ryktborste.
Läst 128774 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Foto: Privat
OM DENNA GÄSTBLOGG
Hanna Bernard (f.d. Sternerson) växte upp på en gård i Uddevalla i Bohuslän, strax norr om Göteborg. Familjen hade hästar och hon körde ofta tvåspann i lokala parader, släde till julottan och deltog i många små hopptävlingar och hubertusjakter med Västsvenska Fjordhästklubben. När Hanna flyttade till Stockholm som tonåring byttes hästarna ut mot motorcyklar och hon gjorde bra ifrån sig inom roadracing.
1996 flyttade Hanna till Kalifornien i USA, närmare bestämt Lake Tahoe, som är en vacker ort högt uppe i Sierra Nevada (1,900 m.ö.h.). Efter många år i Tahoe tyckte hon att det var dags att ta upp ridningen igen och skaffade då sin 12-åriga blandrasvalack — Obi.
— Jag ville ha en rejäl häst eftersom jag ville rida tekniska ritter i den Kaliforniska vilda naturen där jag bodde, säger Hanna.
Efter 14 år i Lake Tahoe flyttade hon och Obi till Montana. Staden ligger längre norrut än Kalifornien, det är kallare och längre vintrar men otroligt vackert med färre turister. Här berättar hon om sitt liv med hästar i USA.
Ridning i Kalifornien låter väl glassigt! Tänk att kunna rida högt uppe i Sierra Nevadabergen (Lake Tahoe, nord-östra sidan av Kalifornien på gränsen till Nevada) närhelst vädret tillåter — vilket är snudd på alltid, det är ju Kalifornien!
Det vackra landskapet där jag bodde gjorde att jag fick ett förnyat hästintresse, så jag tog upp ridningen igen. Det var som om jag aldrig gjort något uppehåll, trots att jag knappt suttit på en häst på nästan 30 år. Från att som barn och tonåring haft en shettis och fjordingar så tyckte jag att det var dags att skaffa en stor häst. Sagt och gjort, jag köpte den största hästen jag kunde hitta, en 175 cm hög fullblod/belgiskt kallblodskorsning. En stor häst.
Flera av mina vänner varnade mej för att köpa en så stor häst. Inget är anpassat för stora hästar här. De flesta hästtransporter är för normalstora hästar. Jag fick leta länge innan jag hittade en som var stor nog för Obi. Det blev en tre-hästars transport som jag gjorde om till 2-hästars. Ingen av mina ridkompisar hade plats för Obi i deras normala transporter så jag drog runt min trailer flera gånger i veckan eftersom vi red ofta.
När jag bodde i Sverige så hade vi ingen egen hästtransport. Vi hyrde varje gång vi skulle iväg och tävla. Och det tog timmar att lasta våra mycket ovilliga fjordingar. Om det var mindre än två mil så red jag till tävlingarna. Jag red genom Uddevalla stad rätt många gånger.
Problemen tog inte slut bara för att jag hittade en hästtransport som var stor nog. Jag insåg snabbt att det ju var jättesvårt att hitta en sadel som passade. Obi är förvånansvärt nog inte bred, trots att han är hälften kallblod. Han är mer byggd som ett extra stort fullblod och har jättehög manke. Men jag ville inte ha en cowboysadel, dels för att jag tycker att de är obekväma, men också för att jag misstänkte att det skulle bli för tungt att lyfta upp på Obis rygg. Dessutom är jag ju svensk så jag har aldrig lärt mig att rida i en cowboysadel (kallas Western saddle här). Efter mycket letande hittade jag en engelsk sadel som passade (jag provade säkert 15 sadlar).
Där är sällan någon rider ”English” här — de flesta tror att jag är superbra på att rida eftersom jag inte har något sadelhorn att hålla i mig i ifall hästen bockar. Det kan dom ju få tro… De få gånger jag ridit ”western” har det slutat ganska illa eftersom jag har lyckats fastna på sadelhornet. Det är så i vägen! Men försök förklara det för en cowgirl som behöver något att hålla i sig i för att inte trilla av…
En annan sak här som jag haft problem att förlika mig med är att om en ryttare har problem att kontrollera sin häst så verkar det alltid som om lösningen är att skaffa skarpare bett. Och sporrar. Majoriteten av ryttarna här har sporrar. I början tyckte jag så synd om hästarna, men jag har lärt mej att de flesta här inte ens nuddar hästarna med sporrarna eftersom det inte behövs på grund av hur hästarna är tränade. Jag berättar gärna om våra svenska lagar angående hästhållning för folk jag rider med här. De tycker att vi svenskar har mycket bättre förståelse för vad som är bra för våra hästar.
/Hanna Bernard
Läst 66884 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Veterinär Tove Forslund driver Hästspecialisten, en mobil veterinärklinik. Bland kunderna finns Örebro fältrittklubb där hon nyligen var och kontrollerade tänderna på ridskolans omkring 60 hästar. Efteråt skrev hon ett inlägg på företagets Facebook för att hylla ridskolorna och det fina omhändertagande som ridskolehästar får. Vi har fått lov att dela inlägget här i Gästbloggen.
”Den får det mycket bättre som privathäst”
Läst 69839 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Emelie Persson och Beauty har varit ett team i 16 år. I sina yngre dagar tävlade ekipaget framgångsrikt i hoppning, men efter ett långt uppehåll har de tagit upp ridningen på nytt och bytt gren. Men när hon i september åkte med Beauty för att vara med i klubbens division 3-lag blev hon illa bemött i efterhand. Här i Gästbloggen delar hon med sig av sin upplevelse.
MEST LÄSTA GÄSTBLOGGEN 2020 - PLATS 3:
Vi återpublicerar denna gästblogg från november 2020, då det var den tredje mest lästa under året som gått.
Division 3, ska inte det vara till för att utvecklas, ha kul och mår bra tillsammans oavsett vilken klubb du tillhör? Ska inte division 3 vara till för att ryttare oavsett tidigare nivå få känna gemenskapen och få ut och tävla på en nivå där egentligen det bara ska vara kul?
Jag red division 3 med min ponny i slutet av september. Detta gjordes då vi saknade hästar till vårt lag och jag tog min fräscha fina 22-åriga ponny som älskar att tävla, bara för en kul grej och som ett avslut på vår långa fina tävlingskarriär. Vi skulle aldrig satsa på tävling för där är hennes tävlingskarriär slut. Innan tävlingen klargjorde jag med distrikt och TR och fick godkänt. Allt var frid och fröjd, min ponny var så lycklig att få komma ut så jag som ryttare kunde bara ge lättare kommandon och hon gjorde allt jag bad henne, nästan så att hon svängde innan mig i programmet och hon tänkte själv. Lyckan vara total när resultat kom.
Sen kom det tråkiga. Folk tycker sig ha rätt att kommentera min storlek, min ponnys ålder utan att egentligen ser oss som team, utan att se glädjen i henne och hur fräsch och välvårdad hon är. De ansåg att jag var en häxa som red min ponny. Det ännu mer tråkiga är att de inte hörde av sig till överdomaren, domaren eller tävlingsledaren utan direkt till klubben så att jag i efterhand får veta detta. Domaren tyckte ju att vi var ett fint ekipage och överdomaren sa ingenting. Man har valt att titta på oss men valt att blunda för resultatet och heller inte följt TR och Svenska ridsportförbundets värdegrund. Man har valt att gå en omväg. Man såg inte hur vi som lag kämpade för att ens få ihop ett lag innan vi till slut inte såg någon annan utväg än att ta med min fräscha lyckliga 22-åriga ponny. Det som också stinger i hjärtat är att man anser att jag var för stor trots att varken domaren, överdomaren eller tränare sagt något. Jag är lite lång det vet jag men inte så att ett gotlandsruss inte kan bära upp mig.
Detta slutar med att min dröm är krossad av att få en sista tävling med min ponny. Min dröm att få njuta en sista gång i rampljuset tillsammans med ponnyn som startade mitt intresse för tävling. De krossade hennes lycka av att få visa upp sig. En dröm som istället lett till att jag har en ätstörning så nära anorexia man kan komma, jag har tappat lusten att tävla för varför ska man tävla när folk i efterhand väljer att se vad de själva vill se och inte det uppenbara?
Är det så här vi ska ha det ända från division tre, en division där vi egentligen bara ska fokusera på att ha kul och få tävla i lag tillsammans? Eller ska vi fokusera på det roliga och våga fråga om man har en fråga om ett ekipage. För hade någon kommit fram till mig och frågat mig, varför rider du din ponny? Då hade jag varit ärlig och sagt som det är samt folket hade fått veta att detta var vår sista tävling någonsin ihop. Ärlighet vara längst.
Jag älskar min ponny av hela mitt hjärta och skulle aldrig utsätta henne för någonting ont, det är hon mig alldeles för kär för.
Tack för mig
Läst 130977 ggr | Kommentarer | Kommentera |