Veterinärbloggen

Hallå!
  
Tiden går och hästdiskussioner av alla de slag går varma mellan de aktiva i sporterna och på sociala medier. Jag tänkte dela med mig av en mycket intressant dag, nämligen sadelutprovningsdagen, dagen med stort D, då min sambos unghäst skulle prova ut en sadel.
   
Alla har vi säkert hört diskussioner om utrustning och hur otroligt viktigt det är att sadel och även träns passar. Vi måste komma ihåg att hästen inte är gjord för att ridas på, och har vi ändå bestämt oss för att göra det så gäller det att vi med alla medel vi kan, försöker få hästen så bekväm & nöjd som möjligt och ser till så att den mår bra både fysiskt och psykiskt. Denna dag ledde till otroligt intressanta diskussioner mellan sadelutprovaren Monica Andersson, min sambo, ryttare & SJV Godkända hovslagaren Michael Billow, och så jag, veterinär med specialintresse inom hältor och nedsatt prestation.
  
Dagens huvudperson var den fyraåriga islandshästhingsten Kolur, inriden och totalt sutten på i ca fem månader hos sin förra ägare, då vi nyligen köpt honom.
  
Både jag, Micke och Monica jobbar alltså på heltid med hästar & träffar hundratals hästägare årligen, och vi får alla höra om de problem som finns. Men, det finns en viktig sak som skiljer oss. Vi jobbar med olika utmaningar inom ridningen och ser därför saker från lite olika synvinklar.
  
Det intressanta var att vi var rörande överens om flera saker. Bland annat hästens rygg, muskulatur, hur den stod, hur den belastade etc. Men vi kom fram till det på olika sätt. Monica som ser extremt många ryggar och fokuserar på hur hästen står, går och hur den bär upp sadeln och ryttaren kunde genom att observera hästen stående, berätta för oss vilken som var hästens starka respektive svaga sida. Detta genom att enbart observera hur den tog belastning och vad den gjorde med ryggen när den började bli trött och vart den sköt över vikten och sadeln.
  
Detta kunde konfirmeras av Micke som ryttare, men även som hovslagare, då han genom att kolla på hur hästen slitit skorna, kunnat se var den väljer att lägga mer resp. mindre belastning även om det var en extremt liten skillnad.
Jag som ser många hästar (både friska på hälsokontroller) men även halta vid hältutredningar, ser att i princip alla hästar har en stark och en svag sida. De är höger- eller vänsterhänta (enklare förklarat) vilket är helt naturligt. Jag såg redan vid besiktningen vilken som var den starka och svaga sidan (alt. "rakare" och "mer rörliga" sidan) och har i mitt huvud analyserat rörelsemönstret, steglängd, ryggaktivitet etc. Jag ser ofta hur hästar har mer utvecklad muskulatur på ena sidan än den andra och ibland är det tom en hälta på den sidan som hästen är mindre musklad på.
  
Det jag villa komma fram till med inlägget var att beroende på från vilken "vinkel" man ser ekipaget så framkommer olika saker. Det är därför många som jobbar med hästar tycker att just deras område är det viktigaste, men egentligen är alla våras områden precis lika viktiga och vi skulle egentligen behöva se hästarna tillsammans hela tiden!
  
Generellt kan man säga att om man misstänker sadelproblem åker man till sadelutprovaren, om hovarna är olika stora och växer ojämnt kontaktas hovslagaren. Veterinären kontaktas om hästen ser halt eller oren ut, fysioterapeuten om hästen behöver hjälp med musklerna, tränaren om hästen sitter fast i ena sidan, etc.
   
Ponera ATT: sadeln sitter snett, skjuts över åt ena sidan för att hästen är extremt oliksidig, belastar hovarna snett p.g.a detta, så det spelar ingen roll vad hovslagaren gör för hästen kommer se likadan ut vid nästa skoning ändå. Musklerna blir spända och låsta p.g.a detta och hästen blir även halt p.g.a den långa snedbelastningen den fått utstå. Tränaren får hela tiden jobba med oliksidigheten som egentligen beror på att ryttaren faktiskt sitter snett......eller...så var det sadeln som tryckte...eller en dold skada någonstans som startade hela hjulet...förstår ni dilemmat?
OM alla kunde kolla samtidigt, diskutera direkt med ekipaget framför sig, tror jag vi snabbare skulle komma fram till "orsaken" och därmed hitta en bättre strategi för att lösa problemet.
  
För att återgå till en annan mycket intressant sak som jag funderar mer & mer över, nämligen den starka och svaga sidan. Detta är något jag inte alls stött på under min utbildning, men som jag är medveten om genom min ridning och alla de hästar jag ser. Jag tror att det är otroligt viktigt att ryttaren är medveten om detta och att skillnaden mellan sidorna inte blir för stor. Det jag menar är att om hästen blir alltför oliksidig, så kommer den inte belasta jämnt på alla fyra benen, halsen, ryggen etc och i längden kan detta leda till problem, överbelastningar & hältor och starta ett hjul av händelser som till slut involverar alla yrkesgrupper jag nämnt i detta inlägg.
  
Sen kan den ju också vara oliksidig p.g.a ett problem, men detta måste man ha "koll" på och kan vara bland det viktigaste över huvud taget för att hålla hästen sund. I princip alla hästar jag ser som är halta är oliksidiga, och detta "mer" än de friska hästarna. Jag brukar säga till hästägare att de måste ha koll på detta hos sin egen häst, och om den plötsligt blir mer oliksidig eller "sitter fast" i ena sidan bör man utreda varför.
  
Genom att ha insikt i hur hästen normalt tar belastning, hur snabbt den faktiskt blir trött (ffa unghästar) och vad som händer då, kan man bättre utforma träning efter hästen. Det är helt normalt med en stark och en svag sida men man bör ha som mål att eftersträva liksidighet och symmetri. Dock kan felaktig eller för tuff träning lika väl leda till motsatsen; att man istället förstärker oliksidigheten vilket leder till att hästen i längden belastar kroppen ojämnt. Detta syns på hovar, hur skorna slits, hur musklerna känns, hur sadeln ligger och i värsta fall en hälta.
  
Jag tror att hästen bör tränas oftare och kortare intervaller på den nivå den "klarar av" och långsamt byggas upp så att man inte tränar den för mycket på en nivå där den ständigt går med mjölksyra. Den kommer då inte orka bära upp sig själv och ryttaren, och den "naturliga" oliksidigheten förstärks, vilket i längden orsakar en hel del av de träningsrelaterade skador och problem vi ser idag. När vi har ett problem, oavsett sadel, hov, muskel, ben, så bör man se över alla dessa saker inklusive sig själv som ryttare.
  
Tack Monica, Micke och Kolur för en rolig och nördig hästdag:

/Izabella
  


Läst 648620 ggr Kommentarer Kommentera

Hallå!

Det är nu tredje året för mig på den internationella specialistutbildningen i ortopedi vid namn ISELP. Jag går under dessa dagar block 6/8 som handlar om hästens knäled och området ovanför, låret. Som vanligt är det otroligt spännande och intressant att vara på ISELP, som denna gång går av stapeln utanför Milano, Italien.

Det är minst sagt fullspäckade dagar där man proppas med information. 3 hela dagar med undervisning från 08-18 där man "bara" pratar om ett visst parti på hästen. Vi går igenom "allt" som finns i detta område på detaljnivå, dvs skelett, muskler, senor, ligament, kärl och nerver. Vi diskuterar sedan hur områdena kan skadas, hur man kan hitta dessa skador, hur de behandlas och vad man kan göra för att förebygga dem. Utbildningen är också mycket praktisk eftersom det är dissektioner och ultraljudsundersökningar via storbildsskärm. Det är sedan en dag med praktisk ultraljudsträning på området som kursen handlar om. Man ska då träna på det som professor Denoix visat dagarna innan samtidigt som man har hjälp utav så kallade "certified iselp instructors". 

När man gått alla 8 utbildningar finns möjlighet att avlägga en examen som görs i Frankrike. Än så länge finns det bara en veterinär i Sverige som har klarat denna examen och det är veterinär och ortoped Christian Pedersen i Helsingborg. Självklart är examen mitt mål. Jag börjar närma mig slutet av utbildningen nu! ISELP är verkligen en fantastisk vidareutbildning för veterinärer som jobbar med hältor och ortopedi, och jag vet inte hur många hästar jag kunnat diagnosticera tack vare denna utbildning. Alla som jobbar med ortopedi på kliniken där jag jobbar (Mälaren Hästklinik), går denna utbildning, så vi är ett helt gäng här nu som utvecklas tillsammans.

Om ni läst förra inlägget här i bloggen, gästblogg utav Julia Söderström, så har hon varit på en klinik i USA som ägs utav en certifierad ISELP veterinär. Tänket hon berättar om i det inlägget är precis vad vi får lära oss här.

För att jag skulle kunna åka på denna utbildning så har både sambo Micke och bebisen Love fått följa med eftersom jag inte kan vara borta från Love så länge. De har hängt på hotellet och kollat på barnprogrammet babblarna medan jag grottat i anatomi dagtid. Det var Loves första flygresa, kändes bra att han inledde med att åka på hästkurs:) Efter kursen ska vi ha semester några dagar i Milano!

Här kommer några inledande bilder från kursen:

Nedan ser ni en skiss som föreställer ett bakknä inifrån, med fokus på korsbanden. Visste ni att en vanlig skada på rid och tävlingshästar är just korsbanden, men att det ofta missas vid problem med bakknäna eftersom detta inte ses på vanlig röntgen(!). Det finns hela 14 ligament i hästens knäled. Hur många kan ni rabbla?;)

Boken på bilden nedan är skriven professor Denoix. Det är mitt senaste inköp som jag också blev tipsad om genom denna kurs. Den handlar om biomekaniken bakom skadorna - ett måste att förstå om man ska kunna jobba förebyggande!

Live demo ultraljudsundersökning. Hästen fick komma in i konferensrummet på hotellet. På en skärm visas anatomibild av området, på en annan skärm ser man själva ultraljudsundersökningen från ultraljudsskärmen, och på en tredje skärm ser man hur proben hålls på hästens ben:

Silvertejpstofflor är bra så man inte förstör golvet på hotellet=)

Ha det fint! Nu ska vi snart äta middag och ladda inför sista dagen!

/Izabella 


Läst 705760 ggr Kommentarer Kommentera
Hej allihopa!  
  
Dags för en gästblogg här på Izabellas blogg. Jag som lånar bloggen heter Julia Söderström och är veterinärstudent. Jag har lärt känna Izabella under de senaste åren då jag praktiserat en hel del med henne utanför skoltid.
  
Jag är precis klar med fjärde året på veterinärprogrammet och nu under sommaren är jag i USA och gör ett Externship på en sporthästklinik. Min dröm är att i framtiden jobba med ortopediska problem hos sporthästar, kanske främst hos dressyrhästar eftersom att jag själv tränar och tävlar dressyr. Därför är det en fantastisk möjlighet för mig att få tillbringa några veckor på denna klinik, jag får ta del av erfarna veterinärers kunskap och jag lär mig så otroligt mycket.
Jag är nu inne på min andra vecka här i USA och jag börjar verkligen komma in allt. Tanken med detta inlägg är att dela med mig lite  av min vardag här samt försöka förklara lite hur veterinären här tänker när dem utreder och behandlar hästar. Hoppas att ni gillar det!
  
Kliniken jag är på heter Virginia Equine Imaging och är en klinik som är specialiserad på ortopediska problem hos sporthästar. Kliniken ägs av Dr. Kent Allen som är USA:s överordnande landslagveterinär. Han är även väldigt engagerad ISELP (International Society of Equine Locomotor) som är en internationella ortopediska specialistutbildningen, ni kanske känner igen namnet eftersom Izabella går den utbildningen.
  
Utöver Dr. Allen jobbar två andra veterinärer här, Cricket Russillo som är landslagsveterinär för USA:s dressyrhästar samt Susan Johns som är landslagsveterinär för USA:s fälttävlanshästar, inga dåliga veterinärer med andra ord! Sedan har kliniken även två interns, detta är två tjejer som precis har tagit sin veterinärexamen och är här under ett år för att gå med erfarna veterinärer och ta del av deras erfarenhet och kunskap.
Sen är det då jag som är extern här, att göra ett externship är ungefär som att ha praktik. Jag går med veterinärerna och tittar på hästarna och hjälper till när det behövs, jag kan t.ex. hjälpa till att böja hästarna, skriva journal eller hålla en häst som ska röntgas.
   
 

Skylten som hänger vid vägen så att alla kunder vet var de ska:)

En bild från kliniken. I denna gång tittar veterinärerna på hästarna på rakt spår. Innanför dörrarna på vänster sida finns behandlingsrum samt olika typer av bilddiagnostik och på höger sida finns boxar där hästarna kan stå i väntan på sin tur.
  
  
En vanlig dag här på kliniken börjar kl 8.00. Vi börjar med att gå igenom dagen och sen brukar första hästen komma 8.30. Hästarna som kommer hit är framförallt dressyr- och fälttävlanshästar men det kommer även en del hopphästar och vi har även haft några reininghästar.
Många hästar har varit här förut så jag brukar alltid läsa igenom tidigare journaler för att ha lite koll på hästarnas historik så att man vet hur dem har behandlats tidigare. Även om hästen kommer för ett helt nytt problem är det bra att veta lite om hästens bakgrund. Och för mig som är student är det väldigt bra att läsa journaler eftersom att man då kan följa veterinärens tankegång från det att de såg hästen första gången.  
  
Hältutredningarna är på många sätt lika hältutredningarna i Sverige med det finns vissa saker som jag upplever skiljer sig åt. Efter att ryttaren har berättat lite om hästen palperarar veterinären igenom hästen från topp till tå. De noterar alltid hur hästen är skodd, både vad den har för typ av skor och hur den är verkad. Man noterar även hur hästen är musklad och om den har några anatomiska avvikelser, tex om det har raka haser, ökat genomtramp i kotorna, karprygg etc. Sådan avvikelser kan nämligen ge veterinären viktiga ledtrådar till vad som kan vara just den här hästs problem.
  
Efter detta är det dags att titta på hästen i rörelse. Hästarna får skritta och trava på rakt spår, de longeras både på hårt och mjukt underlag. Vissa hästar får även longeras med en speciell tömkörningsgjord med vikter i för att se om det finns tecken på ryggproblem. Vissa hästar gör även ridprov.
När allt detta är klart är det dags för böjprov. Böjproven skiljer sig lite från hur jag är van att se det i Sverige. Standard här att man böjer lågt fram och högt bak. Vissa hästar gör man även fler böjprov på, tex finns det ett speciellt böjprov som ska provocera SI-leden och ett annat böjprov som ska provocera bakknät.
De flesta hästar som kommer hit är inte jättehalta, ofta är det ganska diffusa hältor och jag tror att det beror på att hästarna som kommer hit är hästar på elitnivå och tränas av duktiga ryttare som direkt känner när det är något avvikande med sin häst.  Sedan kommer det såklart hästar med mer tydliga hältor också.
  
Efter denna noggranna rörelsekoll diskuterar vi igenom allt, är hästen mest halt på hårt eller mjukt underlag, mest halt som ytter- eller innerben? Böjprovsreaktioner? Öm i ryggen? Stel i nacken? Hur är anamnesen, har hästen haft likande problem tidigare? Har den några anatomiska avvikelser som skulle kunna predisponera för något speciellt problem? Hur är hästen skodd? Med hjälp av all denna information har Dr. Allen ofta en idé om var hältan sitter och då är det dags för bedövningar och bilddiagnostik.
  
På kliniken finns röntgen, ultaljud och scint. Ska hästen göra MRI remitteras den till en annan klinik, men sen kommer bilderna hit så att Dr. Allen kan läsa dem. En skillnad mot Sverige är att det känns som att man gör mer bilddiagnostik direkt. En häst som är frambenshalt och släcker hälta när man bedövar bort hoven får nästan alltid direkt en remiss för att göra MRI för att få veta exakt vad som är problemet så att man kan hjälpa hästen med skoning och rehab som passar just den hästens skada.
I Sverige känns det som att man ofta testar att behandla hästen och skulle den inte svara på behandlingen så kan man gå vidare med MRI. På den här kliniken vill både veterinärerna och kunderna ha en exakt diagnos, man vill inte provbehandla om man inte vet precis vad som orsakar hästens hälta.
  
Nedan ser ni longeringsvolter, en med hårt underlag och en med mjukt underlag:
  

 
  
När hästens hälta är släckt och man har utrett området där den släckte med bilddiagnostik är det dags för behandling. Hästens kan dels behandlas med injektion med olika typer av mediciner. Veterinärerna  här använder både kortison och hyaluronsyra men de har också många regenerativ alternativ så som PRP, ProStiden (en typ av IRAP) och man använder också en hel del stamceller, både i leder, senor och ligament.
  
Man använder också mycket icke-invasiv terapi så som shockwave, laser, FES och ultaljud. Även mesoterapi och bisfosfonater är något som används mycket. Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om hur Dr. Allen tänker kring val av behandling, men detta inlägg håller redan på att bli alldeles för långt så det får sparas till en annan gång.
Han är också väldigt noggrann med att poängtera att man som student och ny veterinär mer ska fokusera att ställa rätt diagnos. När jag kom hit frågade jag mycket om vad han behandlar olika typer av skador med och självklart delar han med sig och förklarar det. Men han menar att så länge man inte kan diagnostisera exakt var hästens problem sitter spelar det ingen roll vad man har för typer av behandling. Detta eftersom olika typer av skador kräver helt olika behandling, så steg ett är att lära sig att bli bra på att ställa rätt diagnos.
  
En sak som Dr. Allen och de andra veterinärerna här är väldigt noggranna med är att se till att varje häst har ett bra ”management”, alltså att hela upplägget kring hästen är bra. Ska man som veterinär hjälpa en halt häst på riktigt räcker det inte med att ge den lite antiinflammatorisk medicin och vila och sen när hästen är frisk fortsätta precis som man gjorde innan hästen blev halt. Behandlar man en häst så är sannolikheten att hältan kommer tillbaka när hästen börjar träna igen mycket stor.
  
Dr. Allen trycker verkligen på hur viktigt det är att man som veterinär måste fundera på varför hästens hälta har uppstått. För att kunna göra detta är detta MÅSTE man ha koll hästens anatomi och hur biomekaniken fungerar. Det är jätteviktigt att förstå att varje häst har sina svagheter och man måste gör allt för att underlätta för varje häst. Han lägger tex mycket fokus på skoning, inte bara vad hästen har för skor utan även hur den verkas. Han pratar alltid med hästägarna om skoning och rekommenderar olika typer av skoning beroende på vad hästen har för typ av problem/skada.
  
Denna affisch med skor hänger på väggen i hältgången. På den kan man läsa om olika typer av skor och hur dem påverkar hästens biomekanik:

 
Mellan kl 17 och 18 på eftermiddagen brukar vi vara klara med alla hästar och då är det dags för ”bildrond”. Då går veterinären igenom röntgenbilder, ultraljudsbilder och ibland MRI- eller scintbilder.
Detta är en av mina favoritstunder på dagen. Jag tycker att det är så himla kul och intressant med bilddiagnostik och tyvärr så läggs inte jättemycket fokus på det i vår utbildning i Sverige. Här i USA lär sig studenterna om både MRI och scint och i Sverige går vi knappt igenom ultaljud, hoppas att detta ändras i framtiden eftersom att det känns som en så otroligt viktig kunskap för att kunna göra en bra hältutredning.
  
Jag är i alla fall glad att jag har haft så pass mycket praktik med Izabella och att hon har lärt mig så mycket. Hade jag inte haft praktik med henne hade nog dessa bildronder varit lite svettiga, man får nämligen väldigt mycket frågor av Dr. Allen. Vi brukar gå igenom två till tre fall varje dag. Veterinären som har haft hästen börjar med att berättare lite om hästens historik och sedan går vi igenom bilderna.
Dr. Allen är verkligen som en uppslagsbok när det kommer till detta och man märker verkligen att han brinner för bilddiagnostik och hästens anatomi. Det känns som att han kan vartenda litet muskelfäste så dessa tillfällen är verkligen otroligt lärorika. Han är även väldigt pedagogisk och visar och förklara på skelett vilket är superbra för att få en bättre förståelse.
  
Nedan ser ni en bild där vi sitter och tittar på MRI-bilder. MRI är inte det lättaste men jag förstår mer och mer för varje dag. Så när jag åker härifrån kommer jag i alla fall kunna lite.

 
Nedan ser ni en bild från när jag sitter och pluggar anatomi. Känns lite som att ju mer man lär sig desto mer inser man hur mycket mer det finns att lära sig! ;)

 
Tänkte avsluta inlägget med detta citat som hänger på väggen i väntrummet, eftersom det känns som en bra sammanfattning av allt Dr. Allen försöker lära mig.
Det viktigaste för att hjälpa en häst är att ställa rätt diagnos. Det spelar ingen roll vad du har för magiska mediciner om du inte vet exakt vad som är hästens problem, eftersom olika skador kräver olika behandling. Hur ska man då göra för att bli bra på att ställa rätt diagnos? Jo, det gäller att ha stenkoll på anatomin och att bli bra på bilddiagnostik!
  
 
/Julia

Läst 720432 ggr Kommentarer Kommentera

Hallå!

Det var ett tag sedan vi hördes här på bloggen! Det beror på att jag senaste halvåret varit inne i den så kallade ”bebisbubblan”.  Livet vändes upp och ner när jag och min sambo fick en liten bebis i januari i år. Den lilla rackaren Love bestämde sig för att komma 7 veckor för tidigt så det blev lite pyssel i början med mycket tid på sjukhus, men allt gick bra! Han fick också genomgå en operation för ljumskbråck endast 5 veckor gammal. Många hörde av sig och frågade om jag inte var orolig och för allt vi fick gå igenom. Självklart var det inte kul, men faktum var att jag tror min medicinska kunskap jag fått genom veterinärutbildningen faktiskt gjorde mig lugnare.

När jag förstod att bebisen mådde bra och enbart var ”liten” och för tidigt född så var jag snarare tacksam att det inte var värre. När han skulle sövas förstod jag precis vad de skulle göra när narkosläkaren och kirurgerna gick igenom allt, vilka läkemedel han skulle få, och hur ”låga” riskerna var med en i övrigt frisk pojke så jag litade fullt ut på sjukvården. Jag har ju sett dessa operationer på föl, så jag försökte hela tiden relatera till djuren. Vi fick ett otroligt proffsigt bemötande och jättebra hjälp med allt. Nu har lillkillen vuxit på sig och är i full fart att catcha upp med sina jämngamla. Han är ett riktigt matvrak😉

Jag tror dock att narkosläkaren på förlossningen undrade vad jag jobbade med när jag började predika om att han minsann borde göra en ultraljudsguidad injektion när jag fick epiduralbedövning eftersom han inte lyckades på första försöket. ”Det gör jag alltid när jag ska sticka små utrymmen, och då ser man ju exakt vart man sticker” förklarade jag. Narkosläkaren tyckte ändå att det var en bra idé och han sa att han och de andra narkosläkarna faktiskt hade diskuterat detta och funderat över att införa det😉

Bild på lillen nu när han växt på sig lite:

Men hur känns det att inte kolla på mellan 5 och 10 hästar varje dag, vilket jag gjorde innan? Helt ärligt – jättejobbigt, trots att det självklart är härligt att vara hemma med sitt barn. Jag älskar mitt jobb och det detektivarbete jag dagligen håller på med. Men faktum är att jag ska börja jobba lite igen nu under sommaren! Från och med nu kommer jag jobba en dag per vecka när bebisen istället får pappatid. Jag kommer även hjälpa islandshästlandslaget under NM i augusti, så det kommer bli en spännande häst-sommar trots allt!

Vad gäller ortopediutbildningen ISELP som jag går, så har jag hittills gått 5 av 8 steg. Jag ska i juli gå den 6:e kursen i Italien, och den 7:e kursen blir i september i Holland. Till Italien får bebis och sambo åka med! ISELP resan till Italien ska ni absolut få följa med på här i bloggen!

Nu måste jag sluta, ska förbereda mig för att hålla föreläsning ikväll då vi har kundkväll med jobbet. Jag och mina kollegor ska prata om hållbarhet och management av tävlingshästar. Duktiga dressyrryttaren Lina Dolk kommer också vara på plats och berätta om teamet kring hennes hästar!

Bild från islandshäst VM i somras, vilka minnen!!!

/Izabella


Läst 166734 ggr Kommentarer Kommentera

Hej!

En av de vanligaste frågorna jag får i mitt dagliga arbete som hästveterinär är frågan VARFÖR hästen skadat sig. Och VARFÖR en viss skada uppkommit på ett visst ställe. Jag upplever att det är mycket viktigt för ägaren/ryttaren att få svar på denna fråga för att kunna hantera och bearbeta det jobbiga med att hästen blivit halt eller fått ont någonstans.

 

Man vill gärna att det ska finnas en bov i dramat. Man vill att en hälta vips ”ska komma” från ryggen, ett bakben, en sadel, en medryttare, en ”nånting”. Att hästen bara blir halt är svårt att acceptera. Detta är nästan viktigare att veta VARFÖR än vilken typ av skada hästen har fått. Att det finns ett intresse för just VARFÖR glädjer mig som veterinär, för utan att veta det så kan vi heller inte vara med och förebygga nästa gång. Och om vi går tillbaka och gör exakt likadant igen så kommer hästen förmodligen bli halt eller skadad igen. OM du har två hästar som hela tiden sparkar varandra och inte kommer överens, så särar man till slut på dessa hästar och provar andra hästar tillsammans, detta är logiskt och accepteras av ägarna. Men när hästen blivit skadad av annan anledning går man ofta tillbaka till samma typ av ridning/träning igen och blir ledsen över att hästen inte håller.

 

Något det fokuseras mycket på i den internationella ortopediutbildning jag går (ISELP) är biomekanik och förklaringar till varför vissa skador uppkommer. Det är otroligt tillfredsställande när man som veterinär får lära sig om detta, för då kan man sluta tänka på räven som skrämde hästen i hagen, att hästen alltid vrickar sig ute eller rullat fast i boxen. Man tänker större, man börjar kolla på benställning, konformation av benen, senorna, ryggen, halsen, utrustningen, ridningen. Det är ändå rätt intressant att vildhästarna inte har så många förslitningsskador och inte vrickar sig så ofta. Det är när man börjar få denna förståelse som man kan börja behandla skadorna på riktigt, och inte bara symptomen. Man måste förstå hur skadan uppkom om man ska kunna behandla den och sedan förebygga att den inte kommer åter.

 

Ska man rida, träna och tävla så kan man inte undvika det momentet i sig. Men om man t.ex. tävlar så sker det under ett mkt begränsat antal dagar per år av hästens liv, de övriga dagarna, det är där du har chans att påverka, förändra och jobba med hästens hållbarhet. Som exempel tänker vi oss en häst med smärta från ryggen, t.ex. pga kissing spines och en dåligt musklad rygg. Denna häst kommer behöva mycket jobb från marken, stärka överlinjen och jobbas en hel del i lätt sits, helst värmas upp i galopp, undvika för mkt nedsittning i traven och en hög kort form. En annan häst med gaffelbandsskador bak som kanske tränar mkt dressyr, samling, piaff, passage (som vi vet sätter press på dessa områden) bör träna samling utan ryttare, eller träna samling bara några dagar/nån dag i veckan på ett fastare underlag för att sedan göra rörelsen fullt ut enbart på tävling.

 

 För att kunna få en häst att hålla måste du först känna till dennes svagheter, sedan veta precis vad felet är om den blir skadad, sedan träffa en veterinär som kan guida dig genom biomekanikens djungel och komma fram till råd som faktiskt minskar belastning/”strain” på det område som skadan finns. Detta kan under konvalescenten göras genom att gå på hårda versus mjuka underlag (beroende på skada) samt sätta på olika sjuk/specialbeslag som minskar belastning på det sjuka området. Du kan sedan undvika vissa rörelser, svängar åt ett visst håll, ridning i det varvet som hästen var mest halt i etc.

 

Vi kan därmed minska risken att skadan går upp igen och att skadan blir kronisk. VI måste lära oss mer om vilka typer av skador/svagheter hästarna har och sedan lägga upp träningen efter detta. Tyvärr vill många ägare stoppa hästen i ett ”normalfack” där rutinerna för den hästen ska passa in med ryttarens schema, träningar, kalender etc trots att alla hästar är individer. Många vill tyvärr avliva hästen om man måste ”specialanpassa” hästens liv och träning efter vissa förutsättningar. Detta tycker jag är oerhört tråkigt och jag hoppas att vi i framtiden kommer få en större acceptans för att hästarna inte är perfekta och felfria och att vi istället kan tänka att det är vi ryttare som ska ändra oss. Jag tror att man med denna inställning skulle avliva färre hästar och fler hästar skulle användas till både träning och tävling eller bara få fortsätta sina liv som hobbyhästar hos någon som kanske inte vill träna eller tävla.

 

Konsten att få hästar att hålla är att just se individen, lägga upp en individuell plan och inse följande:

”Det enda vi vet är att alla hästar behöver behandlas olika”.

 

All typ av träning är inte bra för alla hästar. En häst som haft en sidoligamentskada i hoven kommer INTE stärkas av att gå på ojämna underlag eller klättra upp och ner flera dagar i veckan. Den behöver skyddas från detta och få en sko som stöttar den sida som skadan suttit på, den behöver ridas på underlag som inte är för djupa, och den behöver ridas i balans utan för hastiga svängar. Alla dessa råd om hur ”alla” hästar ska tränas och stärkas kan ibland göra mig mörkrädd när de som ibland ger råd inte vet vad hästen haft för typ av skada eller hur det skadeområdet bäst skyddas.

 

Allting är i slutändan biomekanik och det spelar ingen roll vilka behandlingar vi använder om vi inte tänker på biomekaniken och vilket underlag hästen går på och hur man sedan tränar den.

 

Tankarna i detta inlägg fick jag framförallt med mig från senaste ISELP kursen som var i Frankrike förra helgen och leddes av en av världens främsta sporthästveterinärer: Jean Marie Denoix.  För er som är intresserade av att veta mer om ISELP kan ni besöka deras hemsida: www.iselp.org

/Izabella


Läst 220995 ggr Kommentarer Kommentera

 Nu är VM igång på riktigt. Jag har mer eller mindre varit upptagen hela dagarna. Allt kring hästarnas hälsa tar verkligen mer tid än man tror på ett sånt här event. Men vad gör jag om dagarna? Ni kanske tror att jag bara sitter och latar mig på läktaren, nejdå😉
  
Jag kollar givetvis att våra svenska hästar mår bra. Några kollas kontinuerligt mellan starterna, och vissa av dem har behövt hjälp med mindre saker. Saker som inte äventyrat deras hälsa i stort men som vi behövt fixa för att de ska kunna prestera optimalt och må prima här nere. Det har varit allt från rinniga ögon till mindre svullnader på benen. Vissa hästar blir också lätt stela i musklerna och detta behöver mjukas upp för optimal prestation.
  
Jag har fyllt i många papper till veterinärerna på plats om tillskott, flugmedel och liniment etc som vi använt då mycket ska dokumenteras. Hästar som behövt någon form av medicinering (som är godkänd utav FEI ska dokumenteras och ges tillåtelse att användas). Man får t.ex. behandla med antibiotika om skäl föreligger.  Detta får man inte göra på svenska tävlingar.
  
Men mellan detta har jag hunnit se en del fina hästar. Vi kan glädjas åt att det går mkt bra för våra svenska young riders som är i a-final i både fyrgång och femgång: Yrsa Danielsson och Filippa Helltén (fyrgång), Elsa Teverud och Pierre Sandsten-Hoyos (femgång). I seniorklasserna har vi hittills en finalist i Magnus Skúlason på Valsa (femgång).
  
På bilden nedan är ett foto från exteriörbedömningen under avels VM. Hästen står uppe på en scen där även domarna sitter. Spotlights riktas mot hästen och det blir en riktig show av visningen. Hästen visas även i skritt och trav uppe på scenen.

På FEI tävlingar får man använda sig utav laser som är karensfritt. De svenska hästarna som haft spända muskler eller mindre gallor och svullnader har fått laserbehandling som underhåll.

Bild från invigningen:


  
Bild på ledaren i fyrgångsklassen (Johanna Tryggvason - Fönix frá Syðra-Holti ):


  
Bild på ledaren i femgångsklassen (Þórarinn Eymundsson - Narri frá Vestri-Leirárgörðum):


  
Bild på svenska stoltheter, först Yrsa Danielsson - Hector från Sundsby, därefter Filippa Helltén - Máni frá Galtanesi. Bilderna på ekipagen är tagna av fotograf Sofie Lahtinen Carlsson:

/Izabella


Läst 245503 ggr Kommentarer Kommentera

VM 2017 – starting up!
  
Hej!

Under 2017 har jag fått det ärade uppdrag att vara veterinär åt Svenska islandshästlandslaget. För mer info om det, läs en intervju med mig på länken nedan:

https://islandshastlandslaget.com/2017/05/19/intervju-med-izabella-granswed/
  
Det stora uppdraget är så klart islandshästarnas eget VM som går av stapeln i Holland, Oirschot utanför Eindhoven, under denna vecka. Det svenska laget togs ut efter SM på Sundbyholm i början av juli och totalt är det 15 ekipage som kommer att tävla för Sverige i olika grenar.
Det är både seniorer och young riders som tävlar på VM. Utöver de ekipage som tävlar i det vi kallar ”sport” pågår även VM i avel samtidigt. Där tävlar man i att visa upp den finaste och bästa avelshästen för rasen. Eftersom vi har många läsare här på Hippson som inte är insatta i islandshästvärlden så kommer jag i detta inlägg förklara lite hur det fungerar.
  
Arrangemanget är stort och totalt kommer över 300 ekipage till Oirschot för att tävla under veckan.
  
De grenar som Sverige kommer tävla i är följande:
Tölt (olika grenar)
Fyrgång
Femgång
Pass (passlöp, stilpass och speedpass)
  
Islandshästar tävlar i gångartsridning. Vissa av hästarna tävlar flera grenar medan andra fokuserar på en. En häst som t.ex. tävlar i passgång kan vara mycket olik en häst som tävlar tölt eller fyrgång. Hästar som tävlar i tölt och fyrgång är oftast ”fyrgångare” och kan inte heller gå i pass. Alternativt har man inte alls plockat fram pass och tränat dem i det. Man kan alltså inte förvänta sig att alla islandshästar kan göra alla grenar eftersom de blir extremt specialiserade på sin gren, ffa på den här nivån.
  
En häst som enbart ska springa snabbt i pass behöver inte ha tre andra bra gångarter utan det är passen som är den viktiga. På en fyrgångshäst är både skritt, trav, galopp och tölt viktiga och det gäller att vara så bra som möjligt i alla. I femgång lägger man även till pass där passen och tölten väger mer än övriga gångarter, även om alla gångarter bedöms. Islandshästvärlden är otroligt spännande och rolig och den utvecklas i raketfart med fler hästar, utövare och tävlingsryttare varje år!
  
Men om man bara tävlar i gångarter, är det då bara hästen som bedöms? Det är gångarterna som bedöms på pappret men i bedömningen ingår ett helhetsintryck där man kollar på hur väl alla moment utförs, renheten i gångarterna, formen, övergångarna, hur hästen rids, lösgjordheten, takten, balansen etc. Bedömningen i tölt, fyrgång och femgång påminner mycket om den bedömning som görs i dressyr. Man rider ett ”program” inne på ovalbanan och varje moment får en bedömning mellan 1 och 10. Det svåraste med sporten om man inte har sett den förut kan vara att se vad som är en ren gångart. Precis som det kan vara utmanande för en oerfaren att se hur bra en piruett är i dressyr, eller om man satte den där serien med 15 byten i varje. Ju mer man ser, desto mer förstår man och kan hänga med i domarnas bedömning.
  
I tölt, fyrgång och femgång tävlar man på en ovalbana som är 250 meter. Fem domare sitter i mitten och bedömer. De högsta och lägsta poängen plockas bort och man får ett medel från 1-10 på varje moment. Detta läggs sedan ihop till en totalsumma mellan 1 och 10. De 10 bästa ekipagen hamnar i a-final resp. b-final. Det ekipage som vinner b-finalen flyttas upp till a-final. När finalerna går rider alla ekipage samtidigt på banan så att de kan jämföras mot varandra.
  
I Passgång tävlar man på en rakbana och domarna sitter längs med banan. Man har även automatisk tidtagning. I vissa passgrenar rider man två och två mot varandra och startar i en startbox.
  
Islandshästtävlingar är mycket publikvänliga. Det är ofta musik som sprudlar ur högtalarna, hejarop från läktaren och under finalerna en riktig festivalkänsla där publikens jubel kommer i takt med fina prestationer inne på banan. Olikt dressyren får man låta lite från läktaren, man får direkt poäng efter avslutad ritt eller moment och man kan följa bedömningen på ett mycket enkelt sätt. Ni som inte har sett detta, åk på en tävling! Ni kommer inte bli besvikna. På VM när världens bästa ekipage samlas är det så klart extra kul och spännande att följa!
  
Vi kom till Holland i torsdags kväll, i fredags kollade jag hästarna efter ankomst. Hästarna hade tagit resan mycket bra, det vara bara några mindre saker som vi fick ta hand om. Igår var den officiella veterinärbesiktningen där alla svenska hästar passerade! =)
  
Många av hästarna hade rest långt, en av dem ända från Jämtland! Denna resa tar tre dagar. Ryttarna har såklart fått planera resan in i minsta detalj med hälsointyg på hästarna, stopp och vilopauser längs med vägen etc.
  
Nu laddar vi batterierna bakom kulisserna och håller tummarna för fortsatt friska hästar och fina prestationer på VM! Nedan kommer ett axplock av bilder tagna Mirjam Horn:
  
Delar av svenska laget on the go. Hästarna har fått fina täcken som också skyddar bra mot flugor och insekter på promenaderna:

Nedan ser ni två svenska medaljhopp – Bida och Thyrnir på promenad med sina super-grooms! Dessa hästar tävlar i pass och vet att de ska springa fort i veckan. Uppladdningen är i full gång.

Nedan en bild på Pierre Sandsten-Hoyos med sin Geisli. Pierre vann VM för unga ryttare för två år sedan i Danmark med en annan häst.

Avslappnat gäng:

/Izabella


Läst 234217 ggr Kommentarer Kommentera

Hallå!

I helgen har jag varit på FEI General Course i Malmö, en utbildning för veterinärer som arbetar vid internationella tävlingar inom FEI, det internationella ridsportförbundet. Om man har vidareutbildat sig till FEI-veterinär har man läst och lärt sig om de internationella regler som gäller på dessa tävlingar eftersom de skiljer sig från de regler som gäller i Sverige. Hästarna har ett annat vaccinationsschema och ett annat regelverk vad gäller doping, veterinär behandling under tävling etc. Hästarna har också ett speciellt FEI-pass för att få starta på dessa tävlingar och en loggbok där behandlingar ska fyllas i.  

Bildresultat för passport FEI equine

FEI har sitt huvudkontor i Lausanne, Schweiz där det jobbar ca 85 personer från 20 olika länder. Det finns sedan tusentals människor i hela världen som jobbar åt FEI vid olika tävlingar. Det är en extremt bred organisation med kontroll och bestämmelser över internationella tävlingar. Detta gäller grenarna dressyr, hoppning, fälttävlan, para, körning, voltige, distans och reining. Under en så kallad FEI tävling finns ett crew med människor från FEI som kallas för Ground Jury. Dessa personer bestämmer på respektive tävling och representerar FEI. Ni kanske har sett att det t.ex. på hästbesiktningen vid mästerskap står en grupp av personer som bedömer hästarna tillsammans, där "presidenten" i Ground Jury har sista ordet. Om någon häst inte passerar veterinärbesiktning skickas den till "holding box" där den undersöks av en FEI permitted treating veterinarian och får ett nytt försök att springa upp om man anser det lämpligt. Det finns tydliga direktiv om vad som gäller, hur man ska hantera olika typer av situationer, hur hästarna ska kontrolleras och vad som gör att de får eller inte får starta.

Vi var ett ca 25 veterinärer där, både från Sverige och från andra länder. Sverige behöver fler FEI veterinärer och ffa fler med högre utbildning inom FEI, som kan vara med och ta det större ansvaret vid tävlingarna. Man kallas då för Veterinary Delegate. Är man "bara" med och behandlar hästar kallas man för "treating veterinarian" och då behöver man inte samma utbildning. I Sverige har man vid flera tillfällen fått flyga in Veterinary Delegates från andra länder för att vi ej haft tillräckligt med veterinärer med denna utbildning.

Jag blir ofta fascinerad över vilka stora maskinerier det finns bakom alla typer av event. Som åskådare eller ryttare är man inne i "sitt" och kanske inte tänker på alla förberedelser och hur många personer det är "bakom kulisserna" för att ordna ett stort hästevent. Är du Veterinary Delegate på en tävling ska du ha förberett alla möjliga scenarion och ha färdiga krisplaner för dessa. Vad händer om en häst skadar sig? Vad händer om du misstänker att någon häst dopas under tävlingen? Vilket är närmaste hästsjukhus som en akut sjuk häst skickas till om den inte kan behandlas på plats? Hur hanterar ni en eventuell avlivning inne på en arena med flera tusen åskådare om en häst bryter benet? Vad gör ni vid brand med hästarna? Hur bemöter ni media, och vem gör det? Vem avgör om en häst är "fit to compete" vid ett lättare kolikanfall som snabbt gick över? etc etc.... Allt måste vara planerat och förberett i minsta detalj. Därav går vi dessa utbildningar vilket är otroligt lärorikt!

Nedan en bild från föreläsning om mediaträning och hur detta bör hanteras.

Nedan bild med värmekamera som man inom FEI använder i samband med "limb sensitivity test". Värmekamera kan användas ihop med att man känner på benen och ser om hästen är extra känslig på något ben. Skulle en häst t.ex. fått en retande substans på benet kan den bli extra känslig och därav riva färre hinder. Det finns tyvärr alla möjliga metoder som en del använder sig utav för att få hästarna att lyfta mer på benen. FEI står upp för hästarnas välfärd och ska kontrollera att ingen häst utsätts för lidande under tävlingarna. Då kan denna typ av kontroll ingå. Dopingkontroller är också något vi grundligt gick igenom. Det pågår ett ständigt arbete med att förbättra hästarnas välfärd och säkerhet under tävlingar och detta är inte alltid så enkelt. Ni kanske har läst om att det varit en del problem med detta inom t.ex. distansritt? Människor bakom kulisserna jobbar stenhårt med välfärden men det tar också tid att göra förändringar. Så bra att dessa eldsjälar finns!

Bild på veterinär Marianne Lindsjöö (huvudfunktionär för veterinärgruppen under Sweden International Horse Show), Göran Åkerström (chefsveterinär FEI) och jag! 2 veterinärer som jag har väldigt stor respekt för!

Här en bild på Marianne, mig och Gerit Matthesen, en av FEI:s mest erfarna tävlingsveterinärer och som höll kursen i Malmö.

Det var otroligt kul att diskutera med veterinärer som arbetat vid alla de stora mästerskapen. "Ja, vid OS i Hong Kong hade vi denna situation, i Rio hände detta" etc etc. Dessa personer var med och styrde i bakgrunden, andra flög med hästarna över atlanten. Ja, det är en häftig veterinärtid vi lever i. 

Ps jag har flera roliga hästtävlingar framför mig inom den närmaste tiden (nästa v ska jag vara tävlingsveterinär under islandshäst SM, i augusti ska jag åka med Svenska Islandshästlandslaget på VM i Holland och under Stockholm International Horse Show kommer jag vara med och jobba i veterinärgruppen under Marianne. Jag har onekligen en spännande tid framför mig! Ni får hänga med på resan så håll utkik!

/Izabella


Läst 153326 ggr Kommentarer Kommentera

Hallå alla underbara Hippson-läsare!

Nu måste jag ändå ge er en uppdatering och vi behöver snart prata lite mer om veterinärmedicin igen. På senaste har de handlat mest om tävlingar överallt eftersom vi är mitt uppe i sässongen. Men, bakom kulisserna blir hästarna precis lika sjuka som innan, vi veterinärer har väldigt mycket att göra i hela landet och hästarna får bättre och mer kvalificerad vård hela tiden.

Jobbet mitt är otroligt kul och jag har fått några nya uppdrag där som jag kommer berätta mer om senare. Men nu till något helt annat. Mitt i allt jobb så passade jag och sambon på att köpa en gård, ja vi har köpt en hästgård utanför Stockholm/Södertälje. Det är inte en ny, fin och fräsh hästgård utan vädigt nergånget. Vi kallar det för "rucklet";) På gården finns ett mindre bostadshus, en ladugård/stallbyggnad med 9 boxar och 6 ha mark. Vi har nu inlett projektet "bygga" hästgård.

Vi sålde våra lägenheter, köpte gården och ställde in oss på det värsta. Trots det så blev det ännu lite jobbigare och lite mer motgångar inledningsvis än vad vi hade räknat med. Tidsplanen gick inte riktigt som planerat så första två veckorna när vi flyttade in i januari hade vi ingen toa och ingen dush. Man kan ju säga att det var bra att det fanns dush på jobbet och att det är tur att vi kunde få tag i en tillfällig toalösning i form av ej baja-maja. Man kan säga att vi verkligen provat på livet på landet när man i 20 minusgrader fick gå ut på toa i beckmörker och dricka vatten på dunk.

Tusen tack till SEC bygg som räddade oss i december och januari och gjorde vårt liv drägligt igen. Även tack till Matte Holm som fixade med badrummet etc.

Nedan kommer några bilder från förra hösten innan vi köpte gården:

Fina hagmarker:

Stallet invändigt som nu är helt nerrivet. Ska bli nytt nytt nytt! Håller precis på med förprövning för vårt bygglov att totalrenovera stallet. Vi kommer istället för 9 boxar ha 6 boxar och bättre utrymmen. Det är en spännande resa att se detta växa fram!

Såhär såg vårt kök ut när vi började riva:

Såhär såg köket ut när det "nästan" var klart:)

Så mellan veterinärjobb, studier, hästar etc så driver vi det "lilla" projektet bygga hästgård. Jag har lärt mig enormt myket hittills om alla lagar, regler, avlopp, brunnar, minirenigsverk, vattenprover. Detta är numera lite av mitt nya expertområde;)

Som toppen på isberget så bestämde jag mig för att betäcka Zsa Zsa. Vi hade först tänkt att sälja henne eftersom jag inte hinner rida just nu, men mitt i allt så ändrade jag mig när jag insåg att vi faktiskt kommer kunna ha hästar på vår egna gård hemma, så varför inte skaffa en liten fölis. Zsa Zsa är nu inseminerad med Revolution (efter Rocky Lee). Ni får hålla tummarna att det tar sig!

Här har ni en länk till Helgstrand dressage och info om Revolution:

http://helgstranddressage.com/en/stallions/revolution/1650

Vi hörs snart!=)

/Izabella


Läst 126363 ggr Kommentarer Kommentera

Hej!

Nu ska jag berätta för er om en speciell häst, en häst som hittills förvånat mig 4 ggr, och som har en otrolig förmåga till återhämtning när sjukdom uppkommer. Jag skriver om islandshästen Vél från Fors som idag hunnit bli 16 år gammal. Jag har många ggr funderat på om Vél har 9 liv. Hon har i alla fall minst 4. Om ni läser inlägget kommer ni förstå vad jag menar. På bilden ser ni Vél med sitt första föl Valiant, några år innan hon blev sjuk första gången.

Vél och jag träffades för första gången våren 2014, för snart 3 år sedan. Vél ägs av min svärmor Helena som vid tillfället hade lånat ut henne för träning och tävling. Under utlåning blev Vél akut halt på ett bakben efter ett bråk i hagen med en annan häst. Vél åkte till en veterinär som misstänkte att felet kom från höftleden. Hon blev därför behandlad där med kortison, men trots vila och behandling blev Vél inte ohalt. Vél kom till mig då jag jobbade på Hästsjukhuset Stav och vid undersökning var hon mellan 2 och 3 grader halt på vänster bak rakt fram. Hon hade inga svullnader eller tydliga tecken på varifrån hältan kom så det var bara att börja leta. Helenas son Micke och jag hade precis börjat träffas då och han hade sagt följande till sin mamma "det här löser Izabella, inga problem". Vid det tillfället kände jag ABSOLUT ingen press på att hitta felet;)

Jag började att bedöva Véls bakben och efter att jag lagt varenda bedövning som går att lägga förutom höften så var vi sådär lagom peppade efter en lång dag på kliniken. Jag röntgade hela benet men kunde inte hitta något. Helena var såklart lite besviken att vi efter en hel dag på kliniken inte kunde säga vad felet var, men samtidigt ville hon att vi skulle göra allt för Vél. Den enda bedövningen som bättrat lite var när jag lagt en nervblockd ovanför hasen, även om inte heller den släckte hältan helt.

Efter en lång diskussion beslutade vi att Vél skulle få åka på scinfigrafiundersökning i Uppsala. Jag var lite orolig att vi inte skulle hitta något på scinten och Micke hade ju ändå sagt till sin mor att jag skulle hitta felet. OM en skada enbart sitter i mjukdelar får man inget upptag på scinten så det scenariot fanns. Som "tur" var fick vi jackpott på scinten, dessvärre var det ingen rolig skada. Det visade sig att Vél hade en cysta i ett ben i hasen, troligen uppkommen på grund av ett trauma. Man kunde även lokalisera en måttlig skada i ytliga böjsenan, nära cystan i skelettet. På bilden nedan ser ni en scintbild från Véls undersökning där det "lyser" på vänster hasspets men inte på höger. Detta indikerar ökad benaktivitet på grund av cystan.

Via en speciell projektion på röntgen kunde man se cystan som en urkalkning i skelettet. Kolla längst ut på hasspetsen så ser ni.

Prognosen var oviss och avvaktande men vi bestämde oss för att göra "allt". Jag sputade in kortison i cystan via ultraljudsguide eftersom man kunde lokalisera cystan med ultraljud då man klippt bort all päls på hasspetsen. Vi stötvågade (shockwave) också senan ovanför hasen 3 gånger. Det häftiga var att Vél "redan" vilat flera månader när vi inledde behandling utan att bli ett dugg bättre, men redan 3-4 veckor efter första behandlingen sågs tydligt minskad hälta. Vél rehabiliterades i nästan ett år innan hon sattes igång igen men blev ohalt redan 2-3 månader efter inledd behandling. Fantastiskt! Jag trodde knappt mina ögon vid återbesöket. Jag hade redan haft ett snack med Helena om att hästen kanske inte skulle bli ohalt och att prognosen var dålig eftersom senskadan vid hasen inte heller såg så rolig ut. Men Vél trotsade mina och flera kollegors tankar och blev frisk! Vél fortsatte vara ridhäst men gick nu i verksamhet hemma hos Helena istället.

Vél var frisk ända tills i höstas då Helena ringde och sa att hon stod på 3 ben och vägrade belasta höger bak. Jag hörde på Helena i telefonen att läget var akut och allvarligt. Nej, nu är det väl skadan på vänster bak som gått upp tänkte jag, men Helena var säker på att det var höger bak som hon inte ville belasta. Mycket riktigt. Jag och Micke åkte ut akut till Vél som hoppade på tre ben hemma i stallet och var halt på höger bak. Ingen hovböld i sikte men däremot en kraftig ömhet och svullnad i kotsensidan. Efter ultraljudsundersökning konstaterade jag att Vél hade en kraftig inflammation i senskidan och en skada i ytliga + djupa böjsenan samt ringbandet. Hon hade trampat snett under en uteritt och detta var resultatet. Jag sa till Helena att detta kunde vara slutet. Skulle man få detta bra skulle man sannolikt behöva operera senskidan och läget var ovisst och mycket dålig prognos som fortsatt ridhäst. Vi beslutade oss dock för att gipsa en klack så hon ej behövde trampa igenom med böjsenorna och ställa henne på boxvila och Finadyne (antiinflammatorisk medicin). En vecka senae när jag kom dit var Vél ohalt i skritt(!). Eftersom Helena ej ville utsätta henne för en operation så beslutade vi oss för att spruta senskidan med kortison för att få ner inflammationen och se hur pass "ohalt" hon kunde bli.

Till min förvåning när jag kommer två veckor senare är hästen bannemig ohalt. Skadorna på senorna är kvar men hästen haltar inte och står ej på mediciner längre. Vél får en långtids skrittplan och påbörjar en ny rehab för sina senskador. Denna häst alltså, tänkte jag. Men oavsett hur trasig hon är, så mår hon bra och är inte halt, det är det viktigaste.

Några veckor senare åker Helena bort på semester och medryttarna i stallet har hand om hästarna inklusive Vél. Plötsligt får jag ett samtal en sen kväll där jag får veta att Vél är blockhalt i hagen och har svårt att gå. Vilket ben frågar jag misstänksamt? Vänster fram svarar personen. Är du säker på att det inte är bak? Nej, det är fram säger personen igen. Detta kan inte vara sant tänker jag......jag ringer min sambo Micke (Helenas son) som åker dit och letar hovböld (han är hovslagare). Jag själv var på helt andra sidan stan och väntade på att Micke skulle ringa och säga att det var en hovböld.

Micke konfirmerar att hästen är halt på vänster fram men att den minsann inte har någon hovböld. Den har inget fel alls på benet som han kan se och han är precis på väg därifrån när jag frågar om han inte bara kan tempa hästen också. Javisst säger han.....sen blir det tyst i tel. Hmm, hästen har 39,9 i temp. Va??? Svarar jag. Tempa igen! Hmm, den har fortf. 39,9 oavsett hur många ggr jag tempar.

Som veteriär i detta läge tänker man att hästen måste ha ett sår sågonstans längs med benet, spiktramp, infekterad led eller liknande som gör att den både har feber och är halt. Jag insåg att vi inte kunde lämna Vél i stallet utan bad Micke köra upp henne till Mälaren Hästklinik i Sigtuna där jag nu jobbar. Jag var fortf. på andra sidan stan så jag lämnade över problemet till mina kollegor på jouren.

Dagen efter hade Vél undersökts av 3 olika veterinärer. Hon hade feber, höga inflammationsvärden, var halt vänster fram, men inget fel på benet kunde hittas. Inte heller någon anledning till febern kunde fastställas. Jag åkte själv upp till Sigtuna för att undersöka henne och vi röntgade och ultraljudade hela vänster fram inklusive bogen, bogbladet, muskler, senor, ligament - allt! Jag tom bedövade hoven om vi skulle missat något där ändå. Inga svar fick vi och fallet "Vél" förbryllade hela kliniken. Jag ringde till Helena och sa att läget var dystert. Fortfarande hög feber och kraftig hälta och vi kunde ej ge några svar.

Till slut annordnade jag en "grupphältutredning" där jag, veterinär Axel Wallman och veterinär Gustaf Croon skulle kolla på Vél tillsammans. Jag sprang med Vél själv på gången när de båda veterinärerna och kollegorna skrattade lite och sa till mig att jag skulle sluta noja. När jag till slut lyckats ordna gruppexpertis var hästen inte halt längre (!!!) Vél hade gått från att halta i skritt och ej vilja belasta benet, till att nästa dag vara ohalt. Huruvida Vél svarat på de mediciner vi satt in eller om hon av en ren händelse blivit ohalt får vi nog aldrig svar på. Vår bästa teori är att Vél hade någon form av infektion högt upp vänster fram, kanske en böld eller liknande bakom bogbladet. När man palperade muskulaturen kring bogen kunde man få fram vissa smärtreaktioner på denna sida jämfört med andra. Helena fick ett försiktigt glädjande besked att hästen var bättre, om än inte frisk från sin infektion.

När jag väl trodde att Vél räddats för tredje gången uppkom nästa problem. Vél har blivit sjuk av sin vistelse på kliniken då hon inte ätit som hon skulle. Eftersom hon hemma går med andra hästar hade vi svårt att få henne att trivas ensam på isoleringen. Hon matvägrade vilket ledde till att hennes kropp började bryta ner fett som ansamlades i blodet. Vél hade fått vad vi kallar för hyperlipemi.

På bilden nedan ligger Vél i boxen på Mälaren Hästklinik, en av de stunder då det såg väldigt mörkt ut - igen.

Man behandlar hyperlipemi genom att ge glukos direkt i blodet eller via munnen. Vi fick nu börja behandla ett problem som uppkommit på grund av att Vél inte ville äta på kliniken. Hon behövde dock stå kvar på sjukhuset på grund av medicinering, så avvägningen var svår. Hon var inte längre halt, feberfri, men hade hyperlipemi. En av mina kollegor sa då: Skicka hem henne. Sannolikt börjar hon äta direkt hemma så har vi löst det problemet.

Jag ringde Helena och bad henne hämta Vél trots att hon var sjuk (lite på chansing) och fortsatt medicinering hemma. Helena som litar på mig fullt ut efter alla turer med Vél hämtade henne direkt. Och vem tror ni började äta direkt hon kom hem om inte Vél? Vél fick komma ut i hagen hemma direkt, Helena gav de sista medicinerna nästkommande dagar och det fanns inte ett spår av varken matvägran, feber eller hälta.

Idag, ca 3 månader senare. Gjorde jag en koll på Vél hemma i stallet. Senskadan på bakbenet behövde kollas och tro det eller ej men hästen är nu ohalt på ALLA ben och senskadan har mer eller mindre mirakulöst läkt ihop! Jag slutar aldrig och förvånas över denna häst och jag har nu börjat säga till folk att denna häst har 9 liv, och att minst 4 nu är förbrukade. Ibland ska man helt enkelt hålla ut och inte sluta hoppas trots att det ser dystert ut!

Nedan en bild från idag på fina friska Vél i hagen med ägare Helena. Nu är det dags att börja rida igen, eller hur Helena? <3

/Izabella


Läst 184926 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa » sista » 

Izabella Granswed arbetar som hästveterinär. I bloggen får ni följa hennes vardag på kliniken och ta del av ny och gammal kunskap kring hästvård. Hon är även en återkommande skribent i kunskapsmagasinet Hippson.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.