Veterinärbloggen
OKT
28

Varför blir hästen skadad och hur får man den att hålla?

Hej!

En av de vanligaste frågorna jag får i mitt dagliga arbete som hästveterinär är frågan VARFÖR hästen skadat sig. Och VARFÖR en viss skada uppkommit på ett visst ställe. Jag upplever att det är mycket viktigt för ägaren/ryttaren att få svar på denna fråga för att kunna hantera och bearbeta det jobbiga med att hästen blivit halt eller fått ont någonstans.

 

Man vill gärna att det ska finnas en bov i dramat. Man vill att en hälta vips ”ska komma” från ryggen, ett bakben, en sadel, en medryttare, en ”nånting”. Att hästen bara blir halt är svårt att acceptera. Detta är nästan viktigare att veta VARFÖR än vilken typ av skada hästen har fått. Att det finns ett intresse för just VARFÖR glädjer mig som veterinär, för utan att veta det så kan vi heller inte vara med och förebygga nästa gång. Och om vi går tillbaka och gör exakt likadant igen så kommer hästen förmodligen bli halt eller skadad igen. OM du har två hästar som hela tiden sparkar varandra och inte kommer överens, så särar man till slut på dessa hästar och provar andra hästar tillsammans, detta är logiskt och accepteras av ägarna. Men när hästen blivit skadad av annan anledning går man ofta tillbaka till samma typ av ridning/träning igen och blir ledsen över att hästen inte håller.

 

Något det fokuseras mycket på i den internationella ortopediutbildning jag går (ISELP) är biomekanik och förklaringar till varför vissa skador uppkommer. Det är otroligt tillfredsställande när man som veterinär får lära sig om detta, för då kan man sluta tänka på räven som skrämde hästen i hagen, att hästen alltid vrickar sig ute eller rullat fast i boxen. Man tänker större, man börjar kolla på benställning, konformation av benen, senorna, ryggen, halsen, utrustningen, ridningen. Det är ändå rätt intressant att vildhästarna inte har så många förslitningsskador och inte vrickar sig så ofta. Det är när man börjar få denna förståelse som man kan börja behandla skadorna på riktigt, och inte bara symptomen. Man måste förstå hur skadan uppkom om man ska kunna behandla den och sedan förebygga att den inte kommer åter.

 

Ska man rida, träna och tävla så kan man inte undvika det momentet i sig. Men om man t.ex. tävlar så sker det under ett mkt begränsat antal dagar per år av hästens liv, de övriga dagarna, det är där du har chans att påverka, förändra och jobba med hästens hållbarhet. Som exempel tänker vi oss en häst med smärta från ryggen, t.ex. pga kissing spines och en dåligt musklad rygg. Denna häst kommer behöva mycket jobb från marken, stärka överlinjen och jobbas en hel del i lätt sits, helst värmas upp i galopp, undvika för mkt nedsittning i traven och en hög kort form. En annan häst med gaffelbandsskador bak som kanske tränar mkt dressyr, samling, piaff, passage (som vi vet sätter press på dessa områden) bör träna samling utan ryttare, eller träna samling bara några dagar/nån dag i veckan på ett fastare underlag för att sedan göra rörelsen fullt ut enbart på tävling.

 

 För att kunna få en häst att hålla måste du först känna till dennes svagheter, sedan veta precis vad felet är om den blir skadad, sedan träffa en veterinär som kan guida dig genom biomekanikens djungel och komma fram till råd som faktiskt minskar belastning/”strain” på det område som skadan finns. Detta kan under konvalescenten göras genom att gå på hårda versus mjuka underlag (beroende på skada) samt sätta på olika sjuk/specialbeslag som minskar belastning på det sjuka området. Du kan sedan undvika vissa rörelser, svängar åt ett visst håll, ridning i det varvet som hästen var mest halt i etc.

 

Vi kan därmed minska risken att skadan går upp igen och att skadan blir kronisk. VI måste lära oss mer om vilka typer av skador/svagheter hästarna har och sedan lägga upp träningen efter detta. Tyvärr vill många ägare stoppa hästen i ett ”normalfack” där rutinerna för den hästen ska passa in med ryttarens schema, träningar, kalender etc trots att alla hästar är individer. Många vill tyvärr avliva hästen om man måste ”specialanpassa” hästens liv och träning efter vissa förutsättningar. Detta tycker jag är oerhört tråkigt och jag hoppas att vi i framtiden kommer få en större acceptans för att hästarna inte är perfekta och felfria och att vi istället kan tänka att det är vi ryttare som ska ändra oss. Jag tror att man med denna inställning skulle avliva färre hästar och fler hästar skulle användas till både träning och tävling eller bara få fortsätta sina liv som hobbyhästar hos någon som kanske inte vill träna eller tävla.

 

Konsten att få hästar att hålla är att just se individen, lägga upp en individuell plan och inse följande:

”Det enda vi vet är att alla hästar behöver behandlas olika”.

 

All typ av träning är inte bra för alla hästar. En häst som haft en sidoligamentskada i hoven kommer INTE stärkas av att gå på ojämna underlag eller klättra upp och ner flera dagar i veckan. Den behöver skyddas från detta och få en sko som stöttar den sida som skadan suttit på, den behöver ridas på underlag som inte är för djupa, och den behöver ridas i balans utan för hastiga svängar. Alla dessa råd om hur ”alla” hästar ska tränas och stärkas kan ibland göra mig mörkrädd när de som ibland ger råd inte vet vad hästen haft för typ av skada eller hur det skadeområdet bäst skyddas.

 

Allting är i slutändan biomekanik och det spelar ingen roll vilka behandlingar vi använder om vi inte tänker på biomekaniken och vilket underlag hästen går på och hur man sedan tränar den.

 

Tankarna i detta inlägg fick jag framförallt med mig från senaste ISELP kursen som var i Frankrike förra helgen och leddes av en av världens främsta sporthästveterinärer: Jean Marie Denoix.  För er som är intresserade av att veta mer om ISELP kan ni besöka deras hemsida: www.iselp.org

/Izabella


Läst 53810 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
09

VM är igång! Härlig update!

 Nu är VM igång på riktigt. Jag har mer eller mindre varit upptagen hela dagarna. Allt kring hästarnas hälsa tar verkligen mer tid än man tror på ett sånt här event. Men vad gör jag om dagarna? Ni kanske tror att jag bara sitter och latar mig på läktaren, nejdå😉
  
Jag kollar givetvis att våra svenska hästar mår bra. Några kollas kontinuerligt mellan starterna, och vissa av dem har behövt hjälp med mindre saker. Saker som inte äventyrat deras hälsa i stort men som vi behövt fixa för att de ska kunna prestera optimalt och må prima här nere. Det har varit allt från rinniga ögon till mindre svullnader på benen. Vissa hästar blir också lätt stela i musklerna och detta behöver mjukas upp för optimal prestation.
  
Jag har fyllt i många papper till veterinärerna på plats om tillskott, flugmedel och liniment etc som vi använt då mycket ska dokumenteras. Hästar som behövt någon form av medicinering (som är godkänd utav FEI ska dokumenteras och ges tillåtelse att användas). Man får t.ex. behandla med antibiotika om skäl föreligger.  Detta får man inte göra på svenska tävlingar.
  
Men mellan detta har jag hunnit se en del fina hästar. Vi kan glädjas åt att det går mkt bra för våra svenska young riders som är i a-final i både fyrgång och femgång: Yrsa Danielsson och Filippa Helltén (fyrgång), Elsa Teverud och Pierre Sandsten-Hoyos (femgång). I seniorklasserna har vi hittills en finalist i Magnus Skúlason på Valsa (femgång).
  
På bilden nedan är ett foto från exteriörbedömningen under avels VM. Hästen står uppe på en scen där även domarna sitter. Spotlights riktas mot hästen och det blir en riktig show av visningen. Hästen visas även i skritt och trav uppe på scenen.

På FEI tävlingar får man använda sig utav laser som är karensfritt. De svenska hästarna som haft spända muskler eller mindre gallor och svullnader har fått laserbehandling som underhåll.

Bild från invigningen:


  
Bild på ledaren i fyrgångsklassen (Johanna Tryggvason - Fönix frá Syðra-Holti ):


  
Bild på ledaren i femgångsklassen (Þórarinn Eymundsson - Narri frá Vestri-Leirárgörðum):


  
Bild på svenska stoltheter, först Yrsa Danielsson - Hector från Sundsby, därefter Filippa Helltén - Máni frá Galtanesi. Bilderna på ekipagen är tagna av fotograf Sofie Lahtinen Carlsson:

/Izabella


Läst 94013 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
07

Världsmästerskapen i Holland – starting up!

VM 2017 – starting up!
  
Hej!

Under 2017 har jag fått det ärade uppdrag att vara veterinär åt Svenska islandshästlandslaget. För mer info om det, läs en intervju med mig på länken nedan:

https://islandshastlandslaget.com/2017/05/19/intervju-med-izabella-granswed/
  
Det stora uppdraget är så klart islandshästarnas eget VM som går av stapeln i Holland, Oirschot utanför Eindhoven, under denna vecka. Det svenska laget togs ut efter SM på Sundbyholm i början av juli och totalt är det 15 ekipage som kommer att tävla för Sverige i olika grenar.
Det är både seniorer och young riders som tävlar på VM. Utöver de ekipage som tävlar i det vi kallar ”sport” pågår även VM i avel samtidigt. Där tävlar man i att visa upp den finaste och bästa avelshästen för rasen. Eftersom vi har många läsare här på Hippson som inte är insatta i islandshästvärlden så kommer jag i detta inlägg förklara lite hur det fungerar.
  
Arrangemanget är stort och totalt kommer över 300 ekipage till Oirschot för att tävla under veckan.
  
De grenar som Sverige kommer tävla i är följande:
Tölt (olika grenar)
Fyrgång
Femgång
Pass (passlöp, stilpass och speedpass)
  
Islandshästar tävlar i gångartsridning. Vissa av hästarna tävlar flera grenar medan andra fokuserar på en. En häst som t.ex. tävlar i passgång kan vara mycket olik en häst som tävlar tölt eller fyrgång. Hästar som tävlar i tölt och fyrgång är oftast ”fyrgångare” och kan inte heller gå i pass. Alternativt har man inte alls plockat fram pass och tränat dem i det. Man kan alltså inte förvänta sig att alla islandshästar kan göra alla grenar eftersom de blir extremt specialiserade på sin gren, ffa på den här nivån.
  
En häst som enbart ska springa snabbt i pass behöver inte ha tre andra bra gångarter utan det är passen som är den viktiga. På en fyrgångshäst är både skritt, trav, galopp och tölt viktiga och det gäller att vara så bra som möjligt i alla. I femgång lägger man även till pass där passen och tölten väger mer än övriga gångarter, även om alla gångarter bedöms. Islandshästvärlden är otroligt spännande och rolig och den utvecklas i raketfart med fler hästar, utövare och tävlingsryttare varje år!
  
Men om man bara tävlar i gångarter, är det då bara hästen som bedöms? Det är gångarterna som bedöms på pappret men i bedömningen ingår ett helhetsintryck där man kollar på hur väl alla moment utförs, renheten i gångarterna, formen, övergångarna, hur hästen rids, lösgjordheten, takten, balansen etc. Bedömningen i tölt, fyrgång och femgång påminner mycket om den bedömning som görs i dressyr. Man rider ett ”program” inne på ovalbanan och varje moment får en bedömning mellan 1 och 10. Det svåraste med sporten om man inte har sett den förut kan vara att se vad som är en ren gångart. Precis som det kan vara utmanande för en oerfaren att se hur bra en piruett är i dressyr, eller om man satte den där serien med 15 byten i varje. Ju mer man ser, desto mer förstår man och kan hänga med i domarnas bedömning.
  
I tölt, fyrgång och femgång tävlar man på en ovalbana som är 250 meter. Fem domare sitter i mitten och bedömer. De högsta och lägsta poängen plockas bort och man får ett medel från 1-10 på varje moment. Detta läggs sedan ihop till en totalsumma mellan 1 och 10. De 10 bästa ekipagen hamnar i a-final resp. b-final. Det ekipage som vinner b-finalen flyttas upp till a-final. När finalerna går rider alla ekipage samtidigt på banan så att de kan jämföras mot varandra.
  
I Passgång tävlar man på en rakbana och domarna sitter längs med banan. Man har även automatisk tidtagning. I vissa passgrenar rider man två och två mot varandra och startar i en startbox.
  
Islandshästtävlingar är mycket publikvänliga. Det är ofta musik som sprudlar ur högtalarna, hejarop från läktaren och under finalerna en riktig festivalkänsla där publikens jubel kommer i takt med fina prestationer inne på banan. Olikt dressyren får man låta lite från läktaren, man får direkt poäng efter avslutad ritt eller moment och man kan följa bedömningen på ett mycket enkelt sätt. Ni som inte har sett detta, åk på en tävling! Ni kommer inte bli besvikna. På VM när världens bästa ekipage samlas är det så klart extra kul och spännande att följa!
  
Vi kom till Holland i torsdags kväll, i fredags kollade jag hästarna efter ankomst. Hästarna hade tagit resan mycket bra, det vara bara några mindre saker som vi fick ta hand om. Igår var den officiella veterinärbesiktningen där alla svenska hästar passerade! =)
  
Många av hästarna hade rest långt, en av dem ända från Jämtland! Denna resa tar tre dagar. Ryttarna har såklart fått planera resan in i minsta detalj med hälsointyg på hästarna, stopp och vilopauser längs med vägen etc.
  
Nu laddar vi batterierna bakom kulisserna och håller tummarna för fortsatt friska hästar och fina prestationer på VM! Nedan kommer ett axplock av bilder tagna Mirjam Horn:
  
Delar av svenska laget on the go. Hästarna har fått fina täcken som också skyddar bra mot flugor och insekter på promenaderna:

Nedan ser ni två svenska medaljhopp – Bida och Thyrnir på promenad med sina super-grooms! Dessa hästar tävlar i pass och vet att de ska springa fort i veckan. Uppladdningen är i full gång.

Nedan en bild på Pierre Sandsten-Hoyos med sin Geisli. Pierre vann VM för unga ryttare för två år sedan i Danmark med en annan häst.

Avslappnat gäng:

/Izabella


Läst 99293 ggr Kommentarer Kommentera

JUL
02

Jobbet bakom internationella tävlingar

Hallå!

I helgen har jag varit på FEI General Course i Malmö, en utbildning för veterinärer som arbetar vid internationella tävlingar inom FEI, det internationella ridsportförbundet. Om man har vidareutbildat sig till FEI-veterinär har man läst och lärt sig om de internationella regler som gäller på dessa tävlingar eftersom de skiljer sig från de regler som gäller i Sverige. Hästarna har ett annat vaccinationsschema och ett annat regelverk vad gäller doping, veterinär behandling under tävling etc. Hästarna har också ett speciellt FEI-pass för att få starta på dessa tävlingar och en loggbok där behandlingar ska fyllas i.  

Bildresultat för passport FEI equine

FEI har sitt huvudkontor i Lausanne, Schweiz där det jobbar ca 85 personer från 20 olika länder. Det finns sedan tusentals människor i hela världen som jobbar åt FEI vid olika tävlingar. Det är en extremt bred organisation med kontroll och bestämmelser över internationella tävlingar. Detta gäller grenarna dressyr, hoppning, fälttävlan, para, körning, voltige, distans och reining. Under en så kallad FEI tävling finns ett crew med människor från FEI som kallas för Ground Jury. Dessa personer bestämmer på respektive tävling och representerar FEI. Ni kanske har sett att det t.ex. på hästbesiktningen vid mästerskap står en grupp av personer som bedömer hästarna tillsammans, där "presidenten" i Ground Jury har sista ordet. Om någon häst inte passerar veterinärbesiktning skickas den till "holding box" där den undersöks av en FEI permitted treating veterinarian och får ett nytt försök att springa upp om man anser det lämpligt. Det finns tydliga direktiv om vad som gäller, hur man ska hantera olika typer av situationer, hur hästarna ska kontrolleras och vad som gör att de får eller inte får starta.

Vi var ett ca 25 veterinärer där, både från Sverige och från andra länder. Sverige behöver fler FEI veterinärer och ffa fler med högre utbildning inom FEI, som kan vara med och ta det större ansvaret vid tävlingarna. Man kallas då för Veterinary Delegate. Är man "bara" med och behandlar hästar kallas man för "treating veterinarian" och då behöver man inte samma utbildning. I Sverige har man vid flera tillfällen fått flyga in Veterinary Delegates från andra länder för att vi ej haft tillräckligt med veterinärer med denna utbildning.

Jag blir ofta fascinerad över vilka stora maskinerier det finns bakom alla typer av event. Som åskådare eller ryttare är man inne i "sitt" och kanske inte tänker på alla förberedelser och hur många personer det är "bakom kulisserna" för att ordna ett stort hästevent. Är du Veterinary Delegate på en tävling ska du ha förberett alla möjliga scenarion och ha färdiga krisplaner för dessa. Vad händer om en häst skadar sig? Vad händer om du misstänker att någon häst dopas under tävlingen? Vilket är närmaste hästsjukhus som en akut sjuk häst skickas till om den inte kan behandlas på plats? Hur hanterar ni en eventuell avlivning inne på en arena med flera tusen åskådare om en häst bryter benet? Vad gör ni vid brand med hästarna? Hur bemöter ni media, och vem gör det? Vem avgör om en häst är "fit to compete" vid ett lättare kolikanfall som snabbt gick över? etc etc.... Allt måste vara planerat och förberett i minsta detalj. Därav går vi dessa utbildningar vilket är otroligt lärorikt!

Nedan en bild från föreläsning om mediaträning och hur detta bör hanteras.

Nedan bild med värmekamera som man inom FEI använder i samband med "limb sensitivity test". Värmekamera kan användas ihop med att man känner på benen och ser om hästen är extra känslig på något ben. Skulle en häst t.ex. fått en retande substans på benet kan den bli extra känslig och därav riva färre hinder. Det finns tyvärr alla möjliga metoder som en del använder sig utav för att få hästarna att lyfta mer på benen. FEI står upp för hästarnas välfärd och ska kontrollera att ingen häst utsätts för lidande under tävlingarna. Då kan denna typ av kontroll ingå. Dopingkontroller är också något vi grundligt gick igenom. Det pågår ett ständigt arbete med att förbättra hästarnas välfärd och säkerhet under tävlingar och detta är inte alltid så enkelt. Ni kanske har läst om att det varit en del problem med detta inom t.ex. distansritt? Människor bakom kulisserna jobbar stenhårt med välfärden men det tar också tid att göra förändringar. Så bra att dessa eldsjälar finns!

Bild på veterinär Marianne Lindsjöö (huvudfunktionär för veterinärgruppen under Sweden International Horse Show), Göran Åkerström (chefsveterinär FEI) och jag! 2 veterinärer som jag har väldigt stor respekt för!

Här en bild på Marianne, mig och Gerit Matthesen, en av FEI:s mest erfarna tävlingsveterinärer och som höll kursen i Malmö.

Det var otroligt kul att diskutera med veterinärer som arbetat vid alla de stora mästerskapen. "Ja, vid OS i Hong Kong hade vi denna situation, i Rio hände detta" etc etc. Dessa personer var med och styrde i bakgrunden, andra flög med hästarna över atlanten. Ja, det är en häftig veterinärtid vi lever i. 

Ps jag har flera roliga hästtävlingar framför mig inom den närmaste tiden (nästa v ska jag vara tävlingsveterinär under islandshäst SM, i augusti ska jag åka med Svenska Islandshästlandslaget på VM i Holland och under Stockholm International Horse Show kommer jag vara med och jobba i veterinärgruppen under Marianne. Jag har onekligen en spännande tid framför mig! Ni får hänga med på resan så håll utkik!

/Izabella


Läst 98456 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
05

Nytt kapitel - gårdsdrömmen?

Hallå alla underbara Hippson-läsare!

Nu måste jag ändå ge er en uppdatering och vi behöver snart prata lite mer om veterinärmedicin igen. På senaste har de handlat mest om tävlingar överallt eftersom vi är mitt uppe i sässongen. Men, bakom kulisserna blir hästarna precis lika sjuka som innan, vi veterinärer har väldigt mycket att göra i hela landet och hästarna får bättre och mer kvalificerad vård hela tiden.

Jobbet mitt är otroligt kul och jag har fått några nya uppdrag där som jag kommer berätta mer om senare. Men nu till något helt annat. Mitt i allt jobb så passade jag och sambon på att köpa en gård, ja vi har köpt en hästgård utanför Stockholm/Södertälje. Det är inte en ny, fin och fräsh hästgård utan vädigt nergånget. Vi kallar det för "rucklet";) På gården finns ett mindre bostadshus, en ladugård/stallbyggnad med 9 boxar och 6 ha mark. Vi har nu inlett projektet "bygga" hästgård.

Vi sålde våra lägenheter, köpte gården och ställde in oss på det värsta. Trots det så blev det ännu lite jobbigare och lite mer motgångar inledningsvis än vad vi hade räknat med. Tidsplanen gick inte riktigt som planerat så första två veckorna när vi flyttade in i januari hade vi ingen toa och ingen dush. Man kan ju säga att det var bra att det fanns dush på jobbet och att det är tur att vi kunde få tag i en tillfällig toalösning i form av ej baja-maja. Man kan säga att vi verkligen provat på livet på landet när man i 20 minusgrader fick gå ut på toa i beckmörker och dricka vatten på dunk.

Tusen tack till SEC bygg som räddade oss i december och januari och gjorde vårt liv drägligt igen. Även tack till Matte Holm som fixade med badrummet etc.

Nedan kommer några bilder från förra hösten innan vi köpte gården:

Fina hagmarker:

Stallet invändigt som nu är helt nerrivet. Ska bli nytt nytt nytt! Håller precis på med förprövning för vårt bygglov att totalrenovera stallet. Vi kommer istället för 9 boxar ha 6 boxar och bättre utrymmen. Det är en spännande resa att se detta växa fram!

Såhär såg vårt kök ut när vi började riva:

Såhär såg köket ut när det "nästan" var klart:)

Så mellan veterinärjobb, studier, hästar etc så driver vi det "lilla" projektet bygga hästgård. Jag har lärt mig enormt myket hittills om alla lagar, regler, avlopp, brunnar, minirenigsverk, vattenprover. Detta är numera lite av mitt nya expertområde;)

Som toppen på isberget så bestämde jag mig för att betäcka Zsa Zsa. Vi hade först tänkt att sälja henne eftersom jag inte hinner rida just nu, men mitt i allt så ändrade jag mig när jag insåg att vi faktiskt kommer kunna ha hästar på vår egna gård hemma, så varför inte skaffa en liten fölis. Zsa Zsa är nu inseminerad med Revolution (efter Rocky Lee). Ni får hålla tummarna att det tar sig!

Här har ni en länk till Helgstrand dressage och info om Revolution:

http://helgstranddressage.com/en/stallions/revolution/1650

Vi hörs snart!=)

/Izabella


Läst 73876 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
29

Hästen med 9 liv? Vél.

Hej!

Nu ska jag berätta för er om en speciell häst, en häst som hittills förvånat mig 4 ggr, och som har en otrolig förmåga till återhämtning när sjukdom uppkommer. Jag skriver om islandshästen Vél från Fors som idag hunnit bli 16 år gammal. Jag har många ggr funderat på om Vél har 9 liv. Hon har i alla fall minst 4. Om ni läser inlägget kommer ni förstå vad jag menar. På bilden ser ni Vél med sitt första föl Valiant, några år innan hon blev sjuk första gången.

Vél och jag träffades för första gången våren 2014, för snart 3 år sedan. Vél ägs av min svärmor Helena som vid tillfället hade lånat ut henne för träning och tävling. Under utlåning blev Vél akut halt på ett bakben efter ett bråk i hagen med en annan häst. Vél åkte till en veterinär som misstänkte att felet kom från höftleden. Hon blev därför behandlad där med kortison, men trots vila och behandling blev Vél inte ohalt. Vél kom till mig då jag jobbade på Hästsjukhuset Stav och vid undersökning var hon mellan 2 och 3 grader halt på vänster bak rakt fram. Hon hade inga svullnader eller tydliga tecken på varifrån hältan kom så det var bara att börja leta. Helenas son Micke och jag hade precis börjat träffas då och han hade sagt följande till sin mamma "det här löser Izabella, inga problem". Vid det tillfället kände jag ABSOLUT ingen press på att hitta felet;)

Jag började att bedöva Véls bakben och efter att jag lagt varenda bedövning som går att lägga förutom höften så var vi sådär lagom peppade efter en lång dag på kliniken. Jag röntgade hela benet men kunde inte hitta något. Helena var såklart lite besviken att vi efter en hel dag på kliniken inte kunde säga vad felet var, men samtidigt ville hon att vi skulle göra allt för Vél. Den enda bedövningen som bättrat lite var när jag lagt en nervblockd ovanför hasen, även om inte heller den släckte hältan helt.

Efter en lång diskussion beslutade vi att Vél skulle få åka på scinfigrafiundersökning i Uppsala. Jag var lite orolig att vi inte skulle hitta något på scinten och Micke hade ju ändå sagt till sin mor att jag skulle hitta felet. OM en skada enbart sitter i mjukdelar får man inget upptag på scinten så det scenariot fanns. Som "tur" var fick vi jackpott på scinten, dessvärre var det ingen rolig skada. Det visade sig att Vél hade en cysta i ett ben i hasen, troligen uppkommen på grund av ett trauma. Man kunde även lokalisera en måttlig skada i ytliga böjsenan, nära cystan i skelettet. På bilden nedan ser ni en scintbild från Véls undersökning där det "lyser" på vänster hasspets men inte på höger. Detta indikerar ökad benaktivitet på grund av cystan.

Via en speciell projektion på röntgen kunde man se cystan som en urkalkning i skelettet. Kolla längst ut på hasspetsen så ser ni.

Prognosen var oviss och avvaktande men vi bestämde oss för att göra "allt". Jag sputade in kortison i cystan via ultraljudsguide eftersom man kunde lokalisera cystan med ultraljud då man klippt bort all päls på hasspetsen. Vi stötvågade (shockwave) också senan ovanför hasen 3 gånger. Det häftiga var att Vél "redan" vilat flera månader när vi inledde behandling utan att bli ett dugg bättre, men redan 3-4 veckor efter första behandlingen sågs tydligt minskad hälta. Vél rehabiliterades i nästan ett år innan hon sattes igång igen men blev ohalt redan 2-3 månader efter inledd behandling. Fantastiskt! Jag trodde knappt mina ögon vid återbesöket. Jag hade redan haft ett snack med Helena om att hästen kanske inte skulle bli ohalt och att prognosen var dålig eftersom senskadan vid hasen inte heller såg så rolig ut. Men Vél trotsade mina och flera kollegors tankar och blev frisk! Vél fortsatte vara ridhäst men gick nu i verksamhet hemma hos Helena istället.

Vél var frisk ända tills i höstas då Helena ringde och sa att hon stod på 3 ben och vägrade belasta höger bak. Jag hörde på Helena i telefonen att läget var akut och allvarligt. Nej, nu är det väl skadan på vänster bak som gått upp tänkte jag, men Helena var säker på att det var höger bak som hon inte ville belasta. Mycket riktigt. Jag och Micke åkte ut akut till Vél som hoppade på tre ben hemma i stallet och var halt på höger bak. Ingen hovböld i sikte men däremot en kraftig ömhet och svullnad i kotsensidan. Efter ultraljudsundersökning konstaterade jag att Vél hade en kraftig inflammation i senskidan och en skada i ytliga + djupa böjsenan samt ringbandet. Hon hade trampat snett under en uteritt och detta var resultatet. Jag sa till Helena att detta kunde vara slutet. Skulle man få detta bra skulle man sannolikt behöva operera senskidan och läget var ovisst och mycket dålig prognos som fortsatt ridhäst. Vi beslutade oss dock för att gipsa en klack så hon ej behövde trampa igenom med böjsenorna och ställa henne på boxvila och Finadyne (antiinflammatorisk medicin). En vecka senae när jag kom dit var Vél ohalt i skritt(!). Eftersom Helena ej ville utsätta henne för en operation så beslutade vi oss för att spruta senskidan med kortison för att få ner inflammationen och se hur pass "ohalt" hon kunde bli.

Till min förvåning när jag kommer två veckor senare är hästen bannemig ohalt. Skadorna på senorna är kvar men hästen haltar inte och står ej på mediciner längre. Vél får en långtids skrittplan och påbörjar en ny rehab för sina senskador. Denna häst alltså, tänkte jag. Men oavsett hur trasig hon är, så mår hon bra och är inte halt, det är det viktigaste.

Några veckor senare åker Helena bort på semester och medryttarna i stallet har hand om hästarna inklusive Vél. Plötsligt får jag ett samtal en sen kväll där jag får veta att Vél är blockhalt i hagen och har svårt att gå. Vilket ben frågar jag misstänksamt? Vänster fram svarar personen. Är du säker på att det inte är bak? Nej, det är fram säger personen igen. Detta kan inte vara sant tänker jag......jag ringer min sambo Micke (Helenas son) som åker dit och letar hovböld (han är hovslagare). Jag själv var på helt andra sidan stan och väntade på att Micke skulle ringa och säga att det var en hovböld.

Micke konfirmerar att hästen är halt på vänster fram men att den minsann inte har någon hovböld. Den har inget fel alls på benet som han kan se och han är precis på väg därifrån när jag frågar om han inte bara kan tempa hästen också. Javisst säger han.....sen blir det tyst i tel. Hmm, hästen har 39,9 i temp. Va??? Svarar jag. Tempa igen! Hmm, den har fortf. 39,9 oavsett hur många ggr jag tempar.

Som veteriär i detta läge tänker man att hästen måste ha ett sår sågonstans längs med benet, spiktramp, infekterad led eller liknande som gör att den både har feber och är halt. Jag insåg att vi inte kunde lämna Vél i stallet utan bad Micke köra upp henne till Mälaren Hästklinik i Sigtuna där jag nu jobbar. Jag var fortf. på andra sidan stan så jag lämnade över problemet till mina kollegor på jouren.

Dagen efter hade Vél undersökts av 3 olika veterinärer. Hon hade feber, höga inflammationsvärden, var halt vänster fram, men inget fel på benet kunde hittas. Inte heller någon anledning till febern kunde fastställas. Jag åkte själv upp till Sigtuna för att undersöka henne och vi röntgade och ultraljudade hela vänster fram inklusive bogen, bogbladet, muskler, senor, ligament - allt! Jag tom bedövade hoven om vi skulle missat något där ändå. Inga svar fick vi och fallet "Vél" förbryllade hela kliniken. Jag ringde till Helena och sa att läget var dystert. Fortfarande hög feber och kraftig hälta och vi kunde ej ge några svar.

Till slut annordnade jag en "grupphältutredning" där jag, veterinär Axel Wallman och veterinär Gustaf Croon skulle kolla på Vél tillsammans. Jag sprang med Vél själv på gången när de båda veterinärerna och kollegorna skrattade lite och sa till mig att jag skulle sluta noja. När jag till slut lyckats ordna gruppexpertis var hästen inte halt längre (!!!) Vél hade gått från att halta i skritt och ej vilja belasta benet, till att nästa dag vara ohalt. Huruvida Vél svarat på de mediciner vi satt in eller om hon av en ren händelse blivit ohalt får vi nog aldrig svar på. Vår bästa teori är att Vél hade någon form av infektion högt upp vänster fram, kanske en böld eller liknande bakom bogbladet. När man palperade muskulaturen kring bogen kunde man få fram vissa smärtreaktioner på denna sida jämfört med andra. Helena fick ett försiktigt glädjande besked att hästen var bättre, om än inte frisk från sin infektion.

När jag väl trodde att Vél räddats för tredje gången uppkom nästa problem. Vél har blivit sjuk av sin vistelse på kliniken då hon inte ätit som hon skulle. Eftersom hon hemma går med andra hästar hade vi svårt att få henne att trivas ensam på isoleringen. Hon matvägrade vilket ledde till att hennes kropp började bryta ner fett som ansamlades i blodet. Vél hade fått vad vi kallar för hyperlipemi.

På bilden nedan ligger Vél i boxen på Mälaren Hästklinik, en av de stunder då det såg väldigt mörkt ut - igen.

Man behandlar hyperlipemi genom att ge glukos direkt i blodet eller via munnen. Vi fick nu börja behandla ett problem som uppkommit på grund av att Vél inte ville äta på kliniken. Hon behövde dock stå kvar på sjukhuset på grund av medicinering, så avvägningen var svår. Hon var inte längre halt, feberfri, men hade hyperlipemi. En av mina kollegor sa då: Skicka hem henne. Sannolikt börjar hon äta direkt hemma så har vi löst det problemet.

Jag ringde Helena och bad henne hämta Vél trots att hon var sjuk (lite på chansing) och fortsatt medicinering hemma. Helena som litar på mig fullt ut efter alla turer med Vél hämtade henne direkt. Och vem tror ni började äta direkt hon kom hem om inte Vél? Vél fick komma ut i hagen hemma direkt, Helena gav de sista medicinerna nästkommande dagar och det fanns inte ett spår av varken matvägran, feber eller hälta.

Idag, ca 3 månader senare. Gjorde jag en koll på Vél hemma i stallet. Senskadan på bakbenet behövde kollas och tro det eller ej men hästen är nu ohalt på ALLA ben och senskadan har mer eller mindre mirakulöst läkt ihop! Jag slutar aldrig och förvånas över denna häst och jag har nu börjat säga till folk att denna häst har 9 liv, och att minst 4 nu är förbrukade. Ibland ska man helt enkelt hålla ut och inte sluta hoppas trots att det ser dystert ut!

Nedan en bild från idag på fina friska Vél i hagen med ägare Helena. Nu är det dags att börja rida igen, eller hur Helena? <3

/Izabella


Läst 124553 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
23

Häng med på en veterinär jourhelg!

 Hej och hallå! Det var ett tag sen vi hördes och mycket har hänt! Att vara hästveterinär innebär ständigt nya händelser och upplevelser. Ingen dag är den andra lik och man vet aldrig riktigt exakt vad som väntar. Jag tänkte att ni i detta inlägg skulle få hänga med mig en helg på jouren! Hur funkar det egentligen och vad gör en veterinärer på hästsjukhus under helgerna?

Jourhelgen för mig börjar 16:30 på fredagseftermiddag. Jag är då redo att vårda inneliggande patienter samt hästar som kommer in akut hela helgen fram till måndag morgon. Hästarna är ständigt övervakade och omhändertagna av en annan veterinär, en så kallad intern som gör en specialtjänst vid namn "internship". Det är en tjänst där man som extra hästintresserad veterinär kan få jobba under begränsad tid på ett mycket intensivt sätt med hästar för att utvecklas och lära sig mer (dessa tjänster är vanligare utomlands men har nu börjat växa fram även i Sverige). Om det är ”lugnt” i stallet på natten är det intern som övervakar och behandlar hästarna under kväll och natt (men efter plan och beslut från mig som är ansvarig veterinär). Behövs speciell behandling eller om akuta hästar anländer, kommer jag in även kväll och natt. Helgmorgon börjar kl 08:00 med att vi har möte. Jag och intern under helgen börjar med att göra en plan för dagen. Vi går igenom listan med alla inneliggande hästar och diskuterar varje häst enskilt. Vi bestämmer vad som ska göras, vilken ordning det ska göras och vem som ska göra vad.

Nedan en bild från vårt lilla "frukostmöte" innan dagens arbete drog igång. På mobilen kan hästarna i stallet övervakas via kameror som är uppsatta i boxarna.

Efter strategimöte får hästarna sina morgonmediciner och man undersöker sedan häst för häst och tar en så kallad ”status”. Efter detta utför man behandlingar tillsammans. Kolikhästar ska rektalundersökas och vissa sonderas med vatten, olja och eller salt. Hästar med sårskador ska få sina sår undersökta, rengjorda och bandage ska bytas. Vissa hästar ska promeneras och motioneras. Hästar med andra åkommor ska undersökas och behandlas efter individuell plan. Är det många hästar inne får man prioritera dem som är mest sjuka först. Mycket sjuka hästar, till exempel hästar som buköppnats eller har allvarlig kolik har intensivövervakning, det betyder att man hela tiden är nära hästen och observerar den och är redo att snabbt sätta in åtgärder om plan behöver ändras. Hästarna har som jag skrev ovan en kamera monterad i sin box så man kan se dem hela tiden även om man går iväg och hämtar något eller går in till en annan häst.

 Man har också jourtelefonen på sig som ofta ringer med kort intervall samtidigt som man gör allt annat. Det ringer allt ifrån ägare som vill ha råd, till veterinärer som vill ha råd, till ägare som vill veta mer om sin häst som är inne för behandling.

 När hästarna är undersökta och behandlade ska ägare ringas och det blir en del tid i telefonen. Efter detta ska alla journaler skrivas och det börjar bli lagom till ny medicinering. Någonstans under dagen klämmer man in lite lunch. Har man tur så kommer nya akutfall först på eftermiddagen så man hinner klart med inneliggande patienter på förmiddagen. Annars får man springa emellan. Är det många hästar inne och det samtidigt kommer många akuta så kan det bli lite körigt men då har man som tur är extra personal som kan komma till undsättning. Varje veterinär har också en så kallad ”bakjour” som är kirurg. Skulle en häst behöva opereras, t.ex. buköppnas pga kolik så rings kirurgen in som också är max 30 min bort från kliniken. Man har också en så kallad ”sövbak”, en djursjukskötare som söver hästar och är på ”stand by” om vi behöver söva under helgen, när som helst, oavsett om det är julafton, midsommar eller nyår! Vi är helt enkelt minst 4 personer som mer eller mindre arbetar och eller är på stand by hela helgen dygnet runt.

Det är ganska fascinerande hur snabb denna kedja av människor kan vara när något akut händer. Jag kan också bli imponerad av hur mycket vi hinner göra på en helg med alla hästarna! Det händer ofta att man jobbar från 08 på morgonen till sent på kvällen/natten. Men vad gör egentligen det när man har ett så spännande jobb:) Tiden går fort! Sen är det också kul att få träffa så många olika hästar. För mig händer det varje jourhelg att jag känner ett sånt där ”klick” men någon häst och önskar att jag kunde ta med den hem;) Hästar är fantastiska djur och jag har känslan av att de allra flesta verkar förstå när vi försöker hjälpa dem!

Nedan kommer lite fler bilder från helgen:

Mycket kaffe går åt!

Denna helg va lite extra rolig eftersom vi hade bestämt som extra utbildning för våra interns att jag skulle undervisa dem i ultraljud om det hanns med. Dessa veterinärer är så otroligt ambitiösa. De mer eller mindre bor på sjukhuset för att ta till vara på alla tillfällen de kan att vårda hästar och lära sig mer. När de för en gång skull var lediga kom de in på en lördag, hjälpte oss med de inneliggande patienterna, för att jag skulle få loss tid att hjälpa dem med ultraljud. Veterinär och intern Cecilia Ekeberg fixade så att en av hennes hästar kom dit och jag kunde undervisa på den. På bilden har jag ritat en skiss på hur det ser ut när man ultraljudar senorna och hur man ska tänka med anatomin i området. Vi fick även med oss en ambitiös veterinärstudent – Julia Söderström som hängde med och tränade på ultraljud. Julia hängde även med på nattjänst när vi behövde rycka ut på 03:00 på morgonen. När man får ett sånt där samtal mitt i natten om att en häst behöver akut hjälp är det inte som när "vanliga" väckarklockan ringer och man är seg och trött. Man liksom blixtvaknar direkt och hjärnan börjar genast tänka. Häftigt! Och kul att vi var ett sånt roligt gäng i helgen, man ville liksom inte åka därifrån;) Vi är nog lite arbetsskadade hela bunten;) Eller bara hästnördar!

Anna Holmstedt och Julia Söderström tränar på ultraljud:

Min handritade skiss till ultraljudsträningen, blev lite nöjd i efterhand även om det kan se lite avvikande ut för någon som inte är insatt:)

Ha det gott och ta väl hand om era hästar i dessa koliktider! Motion och tillräckligt med vatten!

Nu är det måndag morgon, jag åker tillbaka hem och ska ta en tupplur, är kompledig idag efter helgens och nattens jobb. SOV GOTT!

Kram från Izabella


Läst 117604 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
07

Har vi för låg tolerans för hästarnas defekter?

Hej!

Det finns otroligt mycket att reflektera över i hästvärlden, likaså i veterinärmedicinen. Varje dag när jag sitter i bilen till och från jobbet kommer jag att tänka på saker att skriva om i bloggen. Men innan jag plottrat ner ett fullt inlägg så slutar det oftast med att jag lägger ner. Jag har många halvfärdiga inlägg där jag börjat skriva om viktiga ämnen som jag vill lyfta, men då jag inser vilken debatt det kommer skapa så tar jag ofta ett steg tillbaka, nuförtiden. Ett ämne som jag dock återkommer till och som jag nu bestämt mig för att ta upp är "toleransnivån" i Sverige versus övriga länder för olika problem och defekter hos våra ridhästar.

Detta uppdagades ffa då jag förra helgen var på ISELP ortopedikurs och ultraljudskurs i Frankrike. En del i undervisningen på ISELP kurserna är att tillsammans kolla på videos på undersökta hästar. Under dessa videosekvenser kommer vi alltid in på prognosen för respektive häst. Jag får ofta uppfattningen att man i Sverige ser en häst som FRISK eller SJUK. OHALT eller HALT. Egentligen, i verklighten, så finns det en gråskala mellan halt och ohalt och frisk vs sjuk. Men denna skala används inte så flitigt i Sverige. En häst som är ohalt rakt fram, kan till exempel vara halt på volt.

En häst kan också vara halt på hårt underlag på volt, men ej halt på mjukt underlag på volt. Här har vi helt plötsligt en häst som är SJUK och halt på hårt underlag, men FRISK och ohalt på mjukt underlag! Eller är den sjuk hela tiden? Beror på vem du frågar. Tror ni själva att hästen tänker på att den har ont när den springer på mjukt? NEJ för då skulle den halta även där.

Under diskussioner om prognos insåg jag att vi svenskar är ganska dåliga på att utnyttja det hästmaterial vi faktiskt har tillgängligt. Flera av hästarna vi såg på kursen hade många sannolikt gett upp på. Detta var hästar som presenterades ha "guarded prognosis" för högre tävlingsklasser, men "exellent prognosis" för lägre klasser eller till promenadridning. Ett problem är att väldigt få vill ha en häst med kända defekter där man måste anpassa hästens liv efter de defekter eller skador hästen ev dras med.

Låt mig ge ett exempel: En häst med en kronisk ligamentskada i karlleden.

Hästen kommer aldrig att bli frisk (fullt frisk). Den har ärrvävnad i ligamentet och kommer i svängar på mjukt underlag alltid visa en mycket mild hälta. Det vi i Sverige skulle kalla för markering eller en halv grad. Kan denna häst bli utdömd i det svenska försäkringssystemet? JA, om man hade som plan att rida den på volt på mjukt underlag. Lider denna häst i hagen? Sannolikt inte, men detta ska jag ej gå in djupare på eftersom man då börjar närma sig att kommentera definitionen av "lidande" och vad som egentligen  är en accepterad nivå av lidande. Många människor verkar tycka att en mild hälta är ett stort lidande, men en avlivning är ett litet lidande eftersom hästen senare inte behöver ha ont. Detta kan ju verkligen diskuteras, fast inte i detta inlägg.

Under min vistelse i Frankrike hamnade jag också i en intressant diskussion med en hästveterinär från USA. Jag frågade henne om hon inte tyckte det kändes "fel" att hästar i USA får tävla med smärtlindrig i kroppen, t.ex. Fenylbutazon. Nej, vet du vad svarade hon. Hon tyckte att problemet var relativt litet och hon såg det snarare positivt att USA hade bland den äldsta tävlande hästpopulationen i världen. Hon nämnde att många hästar i Europa slås ut tidigt för att de ej medicineras eller får ett liv som anpassas efter dem. Genom att hjälpa de äldre hästarna med anpassning av rörelse, men ffa genom att hålla igång dem med olika mediciner fanns minsann många glada 18-åringar som vann så kallade hunting klasser. Det gjorde denna veteriär glad i själen, dvs att kunna ge äldre lite knackiga hästar en fortsatt tävlingskarriär i några år till. Hästar som älskade att hoppa och tävla.

Vad tycker ni? Ger vi upp hästarna för snabbt i Sverige? Eller rider man runt på smärtlindrade äldre olyckliga hästar i exemplet ovan? Är det då snällare att inte rida på hästen och avliva den tidigare i livet eller pensionera den? Hur snällt är det egentligen att "bara" få gå runt i en hage utan uppgift, om man tidigare varit en tävlingshäst? Kanske förmänskligar vi våra hästar? Skulle en daglig dos smärtlindrig i ett sådant fall vara okej för att förlänga livet för den gamla stela åldrande hästen? Intressanta tankar...som jag inte har några rätta svar på.

Tillbaka till hästen med ligamentskadan. Kan denna häst användas till något annat än att ridas på liten volt på mjukt underlag? JA hästen kan tränas och ridas på fasta underlag. Man kan undvika svängar på djupare underlag, man kan sko den med speciell sko som avlastar ligamentet, man kan unvika att träna i ena varvet på mjuka underlag. Man kan välja att träna den på raka spår och enbart ta den på mjukare underlag i undantagsfall. MEN, här kommer det. Här delar sig hästSverige om vad som är okej, vad som är "anpassningsbart", vad som är etiskt och moraliskt.

Vissa skulle se denna häst som sjuk, aldrig rida på den, kanske döma ut den (eftersom man rent teoretiskt också kunde få ut sina försäkringspengar och köpa en fullt frisk häst) eller ta bort den. Det är jobbigt att ha en häst med en känd defekt och det är även jobbigt att hela tiden behöva oroa sig för hur hästen och ligamentet mår. Vissa andra skulle kanske anpassa hästens liv och träning efter dennes problem, tävla lagom (eller inte alls) och monitorera läget kontinuerligt med upprepade veterinärbesök. Vissa kanske skulle ha kvar hästen men ta bort kraven och låta den vara en promenad eller sällskapshäst. Jag som dagligen träffar hästägare i dessa situationer kan säga att man resonerar extremt olika. Alla vill sin häst väl men folk tänker väldigt olika i dessa ställningstaganden. Många är redo att ge hästen ett försök, men många vill inte...

Det som överlag är annorlunda med falldiskussionerna på ISELP är man i större utsträckning på gott och ont accepterar en litet "handikapp" på de flesta lägre nivåer, och även på högre nivåer. Det många inte vet eller tänker på är att många topphästar inom alla olika discipliner har många små skavanker och besöker sina veterinärer och fysioterapeuter titt som tätt. Man hittar helt enkelt system för att få hästarna att fungera.

Kom ihåg att det inte är fult eller dåligt att ha en häst med lite skavanker. Hitta ett system tillsammans med ditt team kring hästen och ge hästen en chans till! Det är vårt ansvar som hästägare att anpassa oss efter hästarnas defekter eftersom de själva inte kan hållas ansvariga för de skador som uppkommer. Innan du köper en häst, fundera över om du rent mentalt och ekonomiskt är beredd att rehabilitera den i ett år om något händer, för det är vad som kan krävas för att läka vissa skador. Slutligen, låt din häst vara icke perfekt!

Detta sammanfattade mina tankar efter denna resa (allt jag lärde mig rent praktiskt på kursen tar vi en annan gång;)

/Izabella

Bild från ISELP Frankrike när vi tränade ultraljud nedre delen av bakbenet:

__


Läst 151999 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
25

När professorn stannar till hoppas man på det bästa

Hallå!

Som jag berättat för er tidigare så går jag en internationell vidareutbildning inom ortopedi vid namn ISELP (International Society of Equine Locomotor).

Utbildningen är en fördjupning om hästens alla ortopediska problem, dvs problem som påverkar rörelseapparaten. Fokus läggs på att bli bättre inom diagnostik och mycket fokus läggs på ultraljud och att använda ultraljud som komplement i utredningen. Man lär sig även behandla hästar för olika ortopediska åkommor samt att underlätta deras rörelse på olika sätt beroende på vilken typ av skada de har. Detta kan ibland ske men speciell skoning eller speciell typ av rehabträning.

ISELP utbildningen är uppdelat i åtta block. Jag har nu genomfört två block och ska gå den tredje om en månad. När man går denna utbildning så känns det som att borde vara en självklarhet att alla som jobbar med ortopedi på häst borde genomgå detta. Nivån är otroligt hög och det gäller att vara påläst och hänga med under föreläsningarna.

Utbildningen hålls av Professor Jean-Marie Denoix som är världsledande inom ortopediska undersökningar på häst. Han är även forskare och driver ett eget remisscenter för svårlösta fall på sin hästklinik på Cirale i Frankrike. På länken nedan kan ni läsa en artikel om Deniox då han nyligen var i Sverige och föreläste på SLU:

http://www.hippson.se/artikelarkivet/forskning/forskning-betalar-du-for-sockerpillseffekt.htm

Denna gång handlade utbildningen om ett ganska "ovanligt" skadeområde om man ser till det stora hela. Det handlade om skador i hästens armbåge och bog. Utbildningen hölls i tre dagar på Sporthorse Medical Diagnostic Centre i Heesch, Holland. Dock är detta område precis lika viktigt som allt annat, och jag är ganska säker på att veterinärer missar en del skador här eftersom vi helt enkelt inte är tillräckligt uppmärksamma på detta. Det vanliga är ju alltid det vanliga, MEN ibland kommer det ovanliga och då gäller det att veta vad man letar efter.

Vi var ca 80 veterinärer från alla världens hörn som alla jobbar dagligen med hältor, ryggar och nedsatt prestation på sport och ridhästar. Det är ändå rätt häftigt att diskutera med "kollegor" från USA eller Abu Dhabi, Dubai m.fl och inse att vi verkligen jobbar med samma saker, ser samma saker, funderar på samma saker, varje dag...

När man undervisas av professorn så gäller det att vara skärpt. Han går runt i salen och stannar helt plötsligt till och börjar ställa frågor till åhörarna. Han kan fråga om en häst han visar film på, om anatomin, om vilken nerv som innerverar vilken muskel, eller vad man ska behandla med. När han stannar till så är det lite som att alla i rummet håller andan och "hoppas" att han inte ska fråga just "mig". Men förr eller senare får man en fråga, man gör sitt bästa och hoppas på det bästa. Om man svarar fel får man veta det, om man säger så:) Jag fick en fråga och klarade mig ok. PUH! Nästa gång borde jag försöka läsa på mer innan kursen! Detta om nåt skapar studiemotivation! Eller, det bidrar i alla fall till att man måste ta tag i sin ständiga utveckling och inte stanna av. På universitetet i Uppsala var stämningen under föreläsningarna lite mer avslappnad om man säger så;)

Kliniken i Heesch var fantastisk! Inom dessa väggar var allt topprustat men den senaste tekniken inom digital röntgen, ultraljud, scintigrafi och MRI. Oavsett vilken eller vilka undersökningar som behövde göras så fanns det mesta under samma tak. I Europa är hästarna inte försäkrade på samma sätt som i Sverige. Veterinärerna utför de undersökningar de vill och anser är nödvändiga och ägarna betalar. Detta gör att många fler hästar både scintas, gör MRI och andra specialundersökningar, säkert med för och nackdelar.

Innergården:

Under helgen bestod första två dagarna av föreläsningar från 08-18. Vi hade även live dissektioner och live ultraljudsundersökningar som vi kunde följa på storbildsskärm. Detta är verkligen ett fantastiskt sätt att lära sig på!

Ett av rummen inne på kliniken:
 

Sista dagen hade vi träning både på att ultraljuda och röntga de områden som vi gått igenom. Det är en otroligt stor organisation för att skapa en sådan här kurs. Många hästar agerade "träningsobjekt" och var sederade i flera timmar för att vi skulle kunna träna. Deras bogar och armbågar blev väl undersökta!

 

Jakten på den perfekta röntgenbilden:

På bilden nedan: Jag filosoferar över ett ben på hästen och dess benknölar. Detta är Humerus som ledar till bog och armbågsled. Samma som vår nya bloggande veterinärstudent hade tenta på. Man kommer ALDRIG ifrån anatomin! Fast jag läste den kursen för ca 8 år sedan får man traggla igen, igen och igen.

Det roliga med kurs är också att träffa så många fantastiska svenska veterinärer. Närmast i bilden Eva Olsson (Mälaren Hästklinik), Cecilia Grahn (Hästklinik Florian Lackner), Jag, Ylva Lindberg (privatpraktiserande) samt Anna Hedqvist (Mälaren Hästklinik).

Om en månad ska jag på nästa kurs i Frankrike som handlar om "distal hind limb" (nedre delen av bakbenet).

På återseende!

/Izabella


Läst 140689 ggr Kommentarer Kommentera

JUL
24

Ta sommarens sår på allvar!

Hej hallå!

Vilken sommar! Det är varmt och det är massor att göra på veterinärfronten. För min del har sommaren varit mycket rolig och händelserik hittills. Det är fullbokat på jobbet och vi jobbar så svetten lackar. På min lediga semestervecka var jag först i Falsterbo och sedan på islandshäst-SM.

Vill passa på att gratulera min vän och den extremt duktiga islandshästryttaren Anne-Marie Röst med sin fina egenuppfödda hingst Söngvinn från Artinge som tog brons på SM i femgång. De är nu uttagna att representera Sverige vid Nordiska Mästerskapen i Augusti. Stort Lycka till i Norge AM! Vi håller tummar och tår här hemma! Anne-Marie är en kämpe utan dess like och jag är så imponerad av hennes fokus under femgångsfinalen på SM där allt stod på spel. Jag höll andan inför passläggningarna som hon satte som en smäck när det verkligen gällde. Så arbetar en riktig tävlingsmänniska! Grattis AM! <3

Anne-Marie och Söngvinn efter prisutdelning på SM!

Nu över till något annat. Häromveckan fick jag denna bild skickat till min av min kompis Camilla:

Behöver detta sys? Yes, det behöver sys. Om såret är större än nån cm, glipar och ser djupt ut så behöver det som regel undersökas av veterinär och sys. Är du osäker, ta en bild, ring en veterinär och be att få skicka bilden så att du kan få råd per tel om det är ett sår du kan behandla själv, eller om det behövs veterinär hjälp. Har hästen feber eller är halt eller om såret är lednära behöver hästen som regel undersökas. I tidningen Hippson Magazine har jag nyligen skrivit en artikel om vad man som ägare kan göra själv, och när man bör kontakta veterinär vid sårskador. Läs den!

Såna här kvällsaktiviteter roar man sig med när man är veterinär, även om man jobbat hela dagen. Häst, häst, häst och lite mer sjuka hästar. Varför inte;)

Hästen hade här fått lugnande medel så att jag fick arbetsro, han fick sedan lokalbedövning innan såret kunde undersökas ordentligt och sutureras ihop. Eftersom såret hade en sårficka uppåt lämnades en bit av såret öppet och ett drän anlades så att eventuell sårvätska och smuts kunde ta sig ut, även om såret självklart gjorts rent och spolats ur med steril koksaltlösning. Hästen fick även en påfyllning av stelkrampsvaccin.

Såhär såg det ut när såret var ihopsytt. Dränet plockades bort efter ca 5 dagar och stygnen skall tas efter 10-12 dagar. Nu ska vi strax ta stygnen och göra en rörelsekontroll för att se att han inte får några andra men efter skadan. Vid första kontrollen precis efter sparken var hästen inte halt så vi håller tummarna att allt ser fortsatt bra ut. Man ska dock komma ihåg att en häst som just blivit sparkad ibland har ett adrenalinpåslag vilket gör att hälta inte alltid visas direkt.

Såhär ser det ut i ett av facken i min veterinärväska som jag brukar ha med mig om något skulle hända. Det är många olika läkemedel att hålla reda på.

Sen tänkte jag bara visa en bild på min fina dressyrhäst Zsa Zsa. Jag har ju lånat ut henne till duktiga Julia Söderström och ekipaget fortsätter utvecklas. Nu ska Julia debutera Zsa Zsa i medelsvår dressyr efter senaste tävlingen där de vann en LA. Zsa Zsa var som ni vet tidigare skadad och togs över av mig som ett projekt för ca 1,5 år sedan. Jag visste inte vad hon skulle klara av men hon är fräshare än någonsin och förvånar mig gång på gång! Håll tummarna för Zsa Zsa i debuten! Det känns självklart lite ledsamt att inte rida själv men jag är övertygad om att jag gör rätt sak då Zsa Zsa går så bra med Julia och jag själv inte hinner med hästarna på det privata planet just nu. Jag tycker inte om att göra saker halvdant och ska man göra en satsning med en häst måste man ha tiden och engagemanget att träna hästen - den ska få din fulla uppmärksamhet, annars kan du inte förvänta dig några resultat. Jag känner mig därför som en stolt och nöjd hästägare!

Zsa Zsa och Julia förra veckan under ett träningstillfälle på Stall Fågelbro på där Zsa Zsa nu huserar:

Kram från Izabella som är laddad för en ny fullspäckad arbetsvecka - time to fix some horses!


Läst 161779 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa  sista  



Veterinärbloggen

Izabella jobbar som hästveterinär och har som mål att bli hästspecialist.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Izabella Granswed arbetar som hästveterinär. I bloggen får ni följa hennes vardag på kliniken och ta del av ny och gammal kunskap kring hästvård. Hon är även en återkommande skribent i kunskapsmagasinet Hippson.

Till bloggen




Arkiv



Galleriet på Hippson Market

Populärt hos Granngården

Husbloggare

Kvällshoppning!

Therese

En helt ljuvlig grundkurs

Kajsa Boström

Gästblogg: "Våra tävlingskamrater hästarna"

Gästbloggen

Till Husbloggarna