Kajsa Boström
JAN
16
2021

"Det måste vara skitsvårt att vara tränare..."

Denna insiktsfulla reflektion kom från en av min ryttare häromdagen, efter att vi hittat en en avgörande anledning till varför ridningen krånglade. Ett bra exempel på att ridning är ett livslångt lärande, för den ryttaren har en lång karriär i bagaget.

Ja, det är svårt att vara tränare. Det är också svårt att vara ryttare och ännu svårare att vara häst. Hästen är ju inte riktigt medveten om att vi hittar på det ena och det andra i syfte att bli mer framgångsrika. Hästen är ju densamma som för flera tusen år sen, med en del mindre skillnader.

Att vara häst och försöka signalera till omvärlden att något gör ont kan också vara svårt. Särskilt när den halta hästen inte är halt-halt. Det där sista är inte mina ord utan sagda av den veterinär som försöker ringa in vad som gör ont på en av "mina" hästar.

Så det är bara att tillägga att det är svårt att vara veterinär. Den aktuella hästen har varit på fyra klinikbesök och nu tror sig veterinären ha hittat ursprunget. Det är en liten traumaskada som gör att hästen som inte är halt haltar. Det kan vara svårt att definiera vad den faktiskt gör. Det har varit rena detektivarbetet som långsamt gått framåt genom att checka av "följdfel", skador som kommit för att hästen avlastat ursprungsskadan.

När hästen nu förhoppningsvis kan börja rehab-ridas, i alla fall inom en snar framtid, kom ämnet "smärtminne" upp till diskussion. Har hästar verkligen ett smärtminne? Kan de fortsätta halta eller avlasta en "före-detta-skada" för att de har haft ont länge och tror att det fortfarande gör ont?

Jag har många gånger använt det uttrycket, sagt att hästen har ett smärtminne. Men eftersom jag ofta och gärna ifrågasätter det som sägs av vana eller av hävd har jag funderat över detta.

När veterinären gör en hältutredning och bedövar bort den led eller det område de tror ger hästen problem kan man ofta få se en häst som rör sig som den ska igen. Den rör sig korrekt,  lätt, rent och elastiskt och kan plötsligt kännas som en miljon att rida. Har hästen då drabbats av en tillfällig och total minnesförlust eller var tog smärtminnet vägen? Det funderar jag på.

Min tro är att hästen kan förknippa en plats eller en situation den sätts i med obehag, men jag tror inte den haltar eller avlastar av gammal vana. Den kanske kan vara mentalt spänd tills den känner att smärtan är borta och den processen tror jag dessbättre går fort. 

Det är nedärvt i generna att hästen behöver kunna springa fort och se frisk ut, det är inget vi lyckats avla bort. En häst är ett flyktdjur och ser den halt eller allmänt skröpplig ut väljer vargen ut den till middag. Hästen i frihet gör som den alltid gjort ...

Jag funderar alltid över hur kunskap emellanåt sätts emot traditioner, hävd eller åsikter inom ridsporten. Vi "ärver" och använder uttryck och åsikter och vi drabbas lätt av sensationella trender. Vad som är gedigen och konstaterad kunskap är ibland svårt att sålla ut. Det finns säkert ett uns av sanning i det mesta men det gäller att ta sig en funderare emellanåt.

Nu kom jag in på ämnet rehab-ridning, det kanske nästa inlägg handlar om ...

                Rid väl, med förnuftet påkopplat!  // Kajsa


Läst 8428 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
04
2021

MEST LÄSTA BLOGGINLÄGG 2020 - PLATS ETT:
Vi återpublicerar det här inlägget skrivet av Kajsa Boström i juni 2020, då det var det mest lästa blogginlägget under året som gått.

En häst är en häst, oavsett ras. Fyra ben, huvudet fram och rumpan bak. Den äter gräs i olika former, kan springa fort eller vackert och hoppa högt. Hästarna gör allt vi vill, mer eller mindre framgångsrikt och vi älskar dem. Det gäller nästan alla individer av arten Häst.

Många hästar, förhoppningsvis de allra flesta, lever bra hästliv. Iallafall i den delen av världen där vi uteslutande använder hästen inom sport eller för vårt nöje. Det ska vara så, för djuren väljer inte. Vi väljer...

Om hästen skulle skadas, av trauma eller träning, finns det veterinärer som tar hand om dem. Ibland går hästen att laga helt, ibland kan den bli symtomfri men med kvarstående skada. Är oturen framme funkar inget för att avhjälpa hästens problem eller lidande och i de två sista fallen är användbarheten klart begränsad. 

Alla som hanterar hästar har ett stort ansvar, det gäller att se till hästens bästa. Alltid, även när det handlar om de riktigt stora pengarna.

Propulsion (US) är en travhäst, född i USA i april 2011. I söndags vann han Elitloppet, han är en duktig travhäst. Läste ett uttalande från hans team att det nog var Propulsions sista Elitlopp, han betraktas som gammal. Han är nio år.

År 2012 såldes Propulsion på auktion i USA för den imponerade summan av $250.000. Han har säkert goda gener och betraktas som en exteriör fullträff som travhäst. Dessutom ett hingstämne. Den förväntade framgången blev sanning och till januari 2020 har Propulsion sprungit in 34,3 miljoner kronor!

Här kommer ett men, ibland finns det "men" även i den bästa av världar. 

I april 2015 var hingsten fyra år gammal och fortfarande kvar i sitt födelseland. Han hade tävlat framgångsrikt som två- och treåring men här någonstans blev det fel i maskineriet. Enligt framkomna uppgifter nervsnittas Propulsion kirurgiskt i båda framhovarna på grund av "a history of chronic foot lameness".

Bevisligen är detta en framgångsrik behandling för senare samma år säljs hingsten till Sverige, uppenbarligen ohalt och startar ganska direkt. Hur gick detta till?

I Sverige får inga nervsnittade hästar tävla eller verka i avel. 

En nervsnittad häst har genom kirurgi fått nerverna till hovarna kapade och den känner då ingen smärta och för övrigt inget annat heller. Som till exempel att den trampar på en spik eller annat farligt föremål. Det är inte så väldigt länge sen denna typ av ingrepp gjordes frekvent även i Sverige. Tävlingshästar inom olika discipliner nervsnittades, skoddes med en plåtsula och fortsatte tävla.

Som tur är går det framåt när det gäller att värna om djuren. Jag vet inte om ingreppet görs längre och hästen får inte användas om så är fallet. Jag är inte veterinär, men jag har hört talas om att nervändarna kan leta sig rätt och läka ihop. Hoven har då känsel igen, helt eller delvis.

Hur Propulsion har det med sina hovar tvistar tydligen de lärde. Känsel eller ej, hästen har enligt veterinär dokumentation genomgått den aktuella operationen. Frågan är nu hur travvärlden ska reda ut detta och vad som är sanningen.

För närvarande är Propulsion belagd med startförbud på obegränsad tid, det är bra. Nu får tiden utvisa vem eller vilka som gjort fel. Hästen kan under tiden vila på sina lagrar, den har gjort absolut allt rätt.

Det sägs ibland att framgångsrika tävlingshästar sköts som lindebarn och att inget ont händer dem. Det är väl ett scenario att drömma om?! Vi har alla vårt ansvar och nu gäller det att städa upp i denna soppa. 

Det sker misstag och det görs medvetna avsteg från det som är rätt, men att ärlighet i hästsporten i framtiden kan få bli ett signum det känns som en nödvändighet. 

Alla kan hjälpas åt och då blir vi framgångsrika i god hästhållning. Att kasta skuld eller verbala snytingar leder ingenstans. I röran kring Propulsion finns det människor som säkerligen har gjort allt rätt med hästen, byggt på den information de har fått. Det är bra att tänka på!

Begrunda ...           
Hej åh å // Kajsa


Travträning för "Ove", en häst jag känner, på stranden utanför Falkenberg. Bild: K Norin



Tvåa på listan över mest lästa blogg 2020 är skrivet av Marie Mellberg:
Läs "Ett tungt besked"


Läst 135602 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
01
2021

MEST LÄSTA BLOGGINLÄGG 2020 - PLATS 3:
Vi återpublicerar det här blogginlägget från januari 2020, då det var det tredje mest lästa under 2020.


Det finns fördelar att ha bott länge i samma "by".

Vi känner igen varandra och de flesta hälsar artigt när vi är ute och rör på oss. Innevånarna i min "by" är av ett hurtigt slag,vi är ute och går mest hela tiden. Fjärås är också för andra människor ett populärt strövområde, jag bor vid ett naturreservat.

För den som inte känner till eller sett Fjärås Bräcka skulle jag föreslå en utflykt. Det är en istidslämning, en rullstensås. Naturen är så vacker att jag fortfarande efter alla år blir betagen.

Det finns mindre fördelaktiga saker också. Som att bli igenkänd i fel situation.

Idag var jag som vanligt ute och stretade på i blåsten på Bräckan och träffade på andra lokala friskusar.

Mitt på vägen som går uppe längs åsen (vid en hög med hästgödsel) blev jag stoppad av en äldre herre med fru som jag vagt kände igen. Mycket vänligt sa mannen:

"Du som jobbar med hästar och är en offentlig person i din sport, jag har läst om dig i tidningen, kan du svara mig på en sak. Varför har ni hästmänniskor inte koll på att det är ridning förbjuden i naturreservatet?"

Läst i tidningen, tänkte jag. Aha, han läste Göteborgs-Posten förra julen, då fanns en artikel om mig. Han har koll... Vi bor i samma by, nästan bott grannar tror jag.Tur att jag inte sitter på en häst.  Här gäller att slå på charmen.

" - Öh... (Jag behövde tänka). Jo, jag jobbar med hästar och ridning, alldeles rätt, sa jag och log medan hjärnan gick för högtryck. Vad gäller för regler i ett naturreservat? Inte så mycket koll där. Säg nåt vettigt Kajsa!

Jag fortsatte: "Tänker ni på gödseln på vägen? Jag tror att hästen är att betrakta som ett fordon i trafiken, då får vi rida på vägen." (Yes tänkte jag, där fick jag till det!)

- Nja, sa mannen. Vi tänker mest på att hästarna trampar sönder stigar och i markerna runt omkring här i reservatet. Särskilt nu när det är så blött. Det är ridning förbjuden!

Det något kyliga och blåsiga samtalet slutade med att jag sa, något skamset att jag inte hade riktig koll. Mannen var vänlig om än upprörd, eller mer irriterad. Han ville få till en ändring.

Jag gick hem och Googlade, först på "offentlig person" och sen på Naturreservat. Fyllde på med Allemansrätten, vad som gäller vid ridning i skog och mark.

Nu vet jag att det förutom på vägarna inte är ridning tillåten i Fjärås Bräcka Naturreservat. Inga stigar eller annan mark är tillåten att rida eller köra häst på. Detsamma gäller alla motorfordon och även cyklar. Här finns att läsa: Naturreservatet, särskilda föreskrifter

Vad det gäller ridning i övrig natur: Allemansrätten, det här gäller ridning

Vi vill att människor ska ta hänsyn till oss och våra hästar, till exempel när hästarna rids i trafiken. Just i dagarna har det höjt många upprörda röster för att skjutande av fyrverkeri ska förbjudas, bland annat för att värna våra hästar.

Det finns ute i samhället kritiska röster mot hästar i allmänhet och ridning i synnerhet. Det gäller att visa att vi samarbetar och tar ansvar för vår sport. Kan vara bra att tänka på vid nästa tur ut i naturen. Det positiva med att jag mötte mannen är att nu vet jag. Kunskap är alltid bra.

                                 Rid i frid!  //Kajsa
 


Läst 87628 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
30
2020

Gott Nytt År, lite i förskott! 

Det har varit ett konstigt år, över det hela. Många saker är riktigt annorlunda, fenomenet "hela folket ut i naturen" till exempel. 2019 var det plats i friluftsområdena, nu är det fullt. På juldagen var vi på utflykt till ett av grannkommunens naturreservat och där var det knökat. Parkeringen var full över brädden (vi har vant oss vid att gemene man inte kan läsa parkeringsföreskrifter) och skogen var som en motorväg i rusningstrafik. Det gäller att ha koll på omkörande joggare och hundförare! Det fikades överallt, med inlevelse. Det var lika många termosar uppackade på stenar och stockar som det var träd i skogen. Grillplatsen var också full, det doftade mat och vi blev väldigt sugna på korv och bröd. 

Det var då vi upptäckte att det i staden Kungsbacka var soprent i affärernas hyllor för korvbröd. I femte butiken hittade vi ETT djupfryst paket. Tomma affärshyllor har jag inte sett sen svenskarna hamstrade toapapper i våras. Vi kom hem, gjorde vår varma choklad på egen spis och stekte korven till de högt skattade korvbröden. Det är verkligen annorlunda nu när korvbröd blivit hårdvaluta.

Tur att hästarna är precis likadana som alltid, de är lyckligt ovetande om världens problem och den vansinniga pandemin. Året som gått har varit riktigt bra för alla "mina" hästar. Ryttarna har valt att ökat träningsdosen nu när det varit tävlingsfritt och det utvecklar ekipagen.

Att lära människor rida är intressant. Det är alltid spännande att se hur det jag säger landar hos den som lyssnar. Kommunikation är svårt! 

Är det jag säger till för att lösa en situation här och nu, eller är det något jag vill att ryttaren ska ha som grund i det den gör både nu och sen? Är "bra!" bra nu eller en del i att det blir ännu bättre sen? Hänger ni med?

Ni ska få ett exempel. En av mina lite mindre rutinerade ryttare, en vuxen så kallad återvändare, lånar en ridskolehäst och tränar när jag är på anläggningen. Det är inte alltid samma häst och det gör att det är ryttarens utveckling som mest är i fokus. Jag blir mer och mer fascinerad av att det faktiskt går att lära sig rida via "engång-i-veckan-systemet".

Denna gången hade ryttaren en häst den aldrig ridit innan och det tog en stund att försöka hitta balans och rytm. Till slut gick det ganska bra och den var när jag sa det som ryttaren kom med sin tänkvärda reflektion:

"Är detta verkligen bra? Det känns ... lite stötigt och liksom klumpigt? Ridning ska ju vara mjukt och harmoniskt, vi ska ju dansa fram tillsammans hästen och jag?!"

Där fick jag något att fundera över, vad ger jag ryttaren för visioner? Tänk vilka oceaner av tid med träning i sadeln som ska passera innan ryttarna verkligen dansar fram med sina hästar. Om de nånsin kommer dit ... Hur ska jag kunna förklara för en novis att vägen dit är stötig och ibland känner man sig klumpig och i otakt? Fast det är ganska bra ändå?

Att försöka hålla den röda tråden i ryttarutbildningen är en utmaning. Jag delade ett inlägg på fb, där en bild illustrerade hur lätt du bör hålla i tygeln. "Så lätt att du samtidigt kan hålla en levande hamster i handen utan att klämma men samtidigt inte släppa iväg den." Jag använder liknelsen men med en fågelunge.

Jag anser att tygeln inte är ett redskap att hålla fast hästen med och jag försöker också lära ut det. Jag vill inte att mina ryttare ska förväxla energi i hästens rörelse med "tryck i bakbenen" som ska regleras med en ryttare som hänger bakåt i vattenskidåkningsstil. Oavsett vilken nivå ryttaren befinner sig i sin utveckling. (Tyck i bakbenen är ett uttryck jag aldrig använder ...)

Sen finns det alltid speciella moment eller händelser i ridningen som kräver att du får göra punktinsatser som ibland är utanför "lätt hand och elastisk hand." Ingen god ryttare har missat den delen i sin utveckling. 

Det är det, som är att vara en skicklig ryttare eller instruktör/tränare tycker jag. Att kunna anpassa det du gör efter det behov som finns där och då. Men alltid inom ramen för god ridning. Att jag lär ut den ridningen som jag tycker är optimal betyder inte att jag är okunnig om hur besvärliga situationer du kan hamna i med din häst. Jag vet också hur man reder ut dem.

Jag har suttit på skenande hästar, jag har ridit testosteronstinna hingstar, jag har ridit på hyggligt stora hoppbanor och dressyrarenor. Jag har ridit in unghästar och fått fostra uppstudsiga ponnyhästar. Allt detta har gett mig den erfarenheten jag kan luta mig mot när jag lär ut att tygeln inte är ett balansredskap för ryttaren.

Det finns en fram- och baksida på det mesta, alla förebilder gör inte by the book hela tiden. Jag tror att bortsett från den hyllade sitsikonen Charlotte Dujardin och hennes tränare Carl Hester, Kyra Kyrklund och hennes äkta hälft Richard White så är Spanska Ridskolan i Wien de som kan lära folk att rida. På riktigt är det ryttarutbildning. 

Har du en oberoende sits och en god elastisk kontakt i tygeln kan du rida på i stort sett vad som helst i hästväg. 

Jag kommer fortsätta att lära ut att tygeln är ett redskap för lätt kommunikation. I min värld är ridning en mental sport, det är inte brottning där det går ut på att hävda sin styrka.

                 Gott Nytt År önskar jag alla och håll lätt om fågelungen.


Läst 29841 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
17
2020

November ...

Grått, regnigt, lerigt, ännu blötare och blåsigt. Ingen favoritmånad precis. Dessutom blir det aldrig riktig ljust. Rent allmänt är det riktigt ont om roligheter. Är det inte nya negativa virusnyheter så är det annat elände.

Då, mitt i det tråkiga kom jag tänka på hur höstrusket lystes upp förr, av den efterlängtade Hubertusjakten. Det var roligt på riktigt och jakten reds alltid den helgen närmast Hubertusdagen som infaller tredje november.

Vi red träningsjakter några söndagar i oktober och där vi fick lära oss veta hut. Att rida jakt var inte att fara fram som jehun i terrängen, det var disciplinerat ridande i avdelning. Mastern i täten och pikörerna på flankerna, gud nåde den som stack ut näsan någonstans.

Vi fick lära oss skillnaden på tre- och fyrahundrameterstempo, vi fick lära oss att galoppera i bredd och ta hänsyn. Vi blev bra på att galoppera nerför backar och igenom bäckar. Vi lärde oss att hoppa i bredd over de breda hindren på stubbåkern. 

Vi lärde oss att hålla koll på master och pikörer och vi lärde oss naturligtvis att våga rida riktigt fort utan att tappa kontrollen. Ovärderliga kunskaper om du vill bli en bra ryttare anser jag och är glad för att jag fick möjligheten att göra sånt som inte längre finns.

Visst var det någon som åkte av i leran och bröt ett nyckelben, men under de åren jag var med hände inga allvarliga olyckor.

Jag red tre jakter varav en som pikör och att få vara pikör var lite av ett hedersuppdrag. Vi skulle lära oss ordning och visa de andra att det inte bara var viktigt att vinna.

Vann gjorde den som kom först på upploppet och plockade den hägrande rävsvansen. Hos oss fick pikörerna inte rida upploppet för att vinna. Vi skulle hålla koll på att fältet höll sig i någorlunda samlat.

Att ha all samlad erfarenhet från olika delar av ridningen har format mig mer än jag trott. Jag har testat allt utan att "behöva" prestera, utan att behöva bli bäst. Förutom att vi hade roligt lärde vi oss genom att öva i verkligheten, inte genom att läsa och titta på tips på sociala medier. 

Den nya ordföranden i Ridsportförbundets Hoppkommité, Niklas Jonsson skrev en bra krönika om just detta. Att leta verklig kunskap, inte lockas av tips från överallt. Vi har en erfaren och rutinerad tränarkår, vi har också duktiga ridlärare. Använd all denna samlade kunskap för att utveckla ridningen. (”Måste hitta ett sätt att göra verklig kunskap relevant igen”)

Just det, vad är "Halali!" det jag skrev som överskrift? Jo, det ropar mastern när han släpper fältet på upploppet. Sen är det bara att gasa ...

Vid detta tillfället var jag inte pikör, här fick jag visa att vi var snabbast. Mina fina Isabella och jag.  Ut och öva fyrahundrameterstempo, det är kul!

                              Hejåhå i novemberrusket //Kajsa

                              

                                 

 


Läst 45877 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
10
2020

Synonymer till "utveckling" är:  förbättring, framåtskridande, förkovran, mognad.

Ridsporten, som alla andra sporter, är i ständig utveckling och oftast förbättring. Fast ibland går det lite trögt. När det handlar om att många människor ska komma överens om en förändring blir det emellanåt gnissel i maskineriet.

Vad det gäller dressyren är "hattdebatten" gällande hattens på eller av vid alla internationella dressyrtävlingar i fokus. De av er som läste mitt förra blogginlägg vet min ståndpunkt och där har inget nytt hänt. Jag är övertygad om att hjälm på vid all ridning är en god sak. 

En av världens mest framgångsrika dressyrryttare, Isabell Werth är riktigt upprörd. Hon känner sig manad att påpeka att det är valfriheten för vuxna människor gällande hatten på/av som hon egentligen strider för. I ett uttalande som går att läsa här: "Vi är varken gammaldags eller dumma ..."  står det klart hur Isabelle tänker i frågan.

Det är lite märkligt när jag läser i ett uttalande som gjordes för några år sen av samma ryttare, om samma sak. Där tänkte hon annorlunda. Både vad det gällde eventuell olycksrisk vid dressyrridande samt om vad det gällde att vara förebild. Som mamma, för sina anställda och som ryttaridol i allmänhet. Hon ville hon vara en god förebild och det var hjälmen på som gällde för henne. Här kan ni läsa själva: Isabell Werth Shows Off Golden Helmet in Frankfurt and Makes a Statement

Hon har uppenbarligen utvecklat eller avvecklat? sin åsikt. FEI som är beslutande organ i frågan har det hett om öronen och de lär lämna besked så småningom.

Här är några som hade hjälmen på och höll huvudet kallt i helgen!

Tre unga tjejer, kanske något oväntat, tog hand om medaljplatserna vid årets inomhus-SM för seniorer i hoppning. Jag såg avslutningen på finaldagen och det fin ridning de visade upp. Grattis till dem!

                                     Rid väl // Kajsa


Läst 52029 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
27
2020

Nu mullrar det i dressyrsporten, FEI vill lagstadga att hjälmen är på i de högsta dressyrklasserna. 150 internationella tävlingsryttare inklusive svenska landslaget har skrivit på en lista för de tycker inte om regeln, de vill kunna välja hjälm eller hatt själva. 

Jag tänker inte uttala mig om det utan ska istället berätta om hur mycket klokare vi blivit och hur säkerhetstänket inom ridningen lyckligtvis har utvecklats under mina år i ridsporten. Jag är äldre än alla ryttare i dressyrlandslaget, utom en, så jag kanske har ridit längre än dem?

Hjälmen, min första med hakband av gummiband och skärm av papp hade jag köpt innan ridskolan ens öppnat i min hemby. Jag hade trånat så länge efter det här med hästar och ridning. När första terminen startade kändes det som jag stått länge i kön för att tilldelas en häst utanför stallet. Med hjälmen redan på huvudet och min svettiga, noggrant hopvika tiokronors-sedel i handen.

Jag hann rida min lektion på tidiga lördagsmornar i några månader innan jag flög av första gången. Ridhuset var inte uppfunnet än, vi red på en frusen stallplan som hade en stenmur längs ena sidan. Där i muren landade jag, med huvudet först. Hjälmen hade då redan lämnat mitt huvud i en elegant båge och landat på annat ställe.

Där och då kunde min karriär tagit slut, för när bakhuvudet väl sytts ihop och läkt hade jag blivit livrädd. Inte för hästarna men för ridningen. Min avgudade ridlärare som oftast satt till häst (utan hjälm) på våra ridlektioner, hennes häst var jättestor och hette Hanno, såg och förstod min rädsla. Jag fick komma till stallet och bara vara, rida kunde jag göra igen när jag ville sa hon.

Läser du det här Ann-Marie Linderås så vet du att det är tack vare dig jag fortsatte min ryttarkarriär och fick mitt fantastiska liv med hästarna!

Alla mina ryttaridoler på den tiden red utan hjälm, en del ungar och många vuxna på ridlektionerna också. Vi cyklade också utan hjälm till stallet. Ramla av fortsatte jag att göra tämligen ofta under min få ponny-år. Men trots att det gick tämligen vilt till vid ridningen hände det lyckligtvis aldrig någon riktig olycka bland oss ungar.

Killen på bilden här var en vi verkligen såg upp till.

Det blev värre med olyckorna sen när jag började rida stor häst i tidiga tonåren. Ridhästmaterialet på ridskolan vid den tiden lämnade en del att önska, hästarna var inte ens alltid riktigt inridna. Pedagogiken och säkerhetstänket hade inte heller inte så hög prioritet.

Min pappa var däremot för tiden långt framme i säkerhetstänket. Han var mc-polis och skötte bland annat utbildningen för poliser vid uttryckningskörning. Där, liksom hos oss, hans tre barn var det hjälm och övrig säkerhetsklädsel på. Basta!

Så jag red med hjälm och körde även moped till stallet med hjälmen på när cykeln byttes ut. Eller nja, jag red inte alltid med hjälmen på när jag fyllt 15 år och drabbades av tonårstrots, pappa var ju sällan inom synhåll från stallet.

Ridningen var vid den tiden tämligen befriad från riskanalyser. Inte sällan såg vi på internationella hopptävlingar att ryttarna tappade hjälmen mitt under rundan, hakband var inget alla använde. Vi ridning i allmänhet och inte ens vid hoppträningar användes hjälm särskilt frekvent. Fast en del gubbar hade istället keps förstås och mössa hade alla på vintern.

Vi på ridskolan red ofta i träskor eller senare gympadojor, utan hjälm och inte begrep vi att det var farligt. 

Fem gånger i vuxen ålder har jag fått åka ambulans från olyckstillbud. En gång krockade jag med mopeden och som tur var satt hjälmen på den gången. En gång körde jag av vägen med bil, krockade med ett träd och voltade ut på en åker, som alltid hade jag bältet på. Tre gånger, varav en utan hjälmen på, har jag gått omkull med hästar och behövt ambulanstransport. 

Inget av dessa tillbud har lett till skador på eller i huvudet, vilket jag ser som en sagolik tur. Kroppen i övrigt har farit illa men varit reparabel, åtminstone till fungerande nivå. Lite gamla "krigsskador" släpar jag förstås på.

När jag gjorde min ridlärarutbildning på Strömsholm i slutet på sjuttiotalet skulle hjälmen sitta på huvudet vid all ridning, men ingen hade riktig koll på om vi använde hakbandet. 

Någonstans för ungefär 20 år sen, efter sista ridolyckan, kom jag till en form av insikt. Jag var inte odödlig. Ensamstående mamma och egenföretagare, vem skulle ta hand om mig och min dotter om det hände något allvarligt? Jag red dessutom ofta på anläggningar där det fanns unga rid-elever och insåg vikten av att föregå med ett bra exempel.

Hjälmen åkte på för att med tiden alltid sitta på så fort jag var i sadeln. Idag skulle det kännas konstigt och naket att ens sitta upp utan hjälm. Vanan och insikten har gjort användandet självklart. Jag har ridit och tävlat GP i hatt, både nationellt och internationellt men skulle nu inte ens tänka tanken. 

Egentligen förstår jag inte att det idag 2020 finns olika åsikter om att bära hjälm vid ridning. Jag tycker absolut vi ska vårda traditionen som finns i ridsporten vad det gäller klädsel i övrigt. Traditionell tävlingsklädsel som frack, kavaj, ljusa byxor och slips eller plastrong tycker jag är elegant. Hatten kan jag enkelt vara utan.

Det är nu sällan diskussionen om hjälm eller ej kommer upp, så jag har nästan glömt min kära pappas oförglömliga kommentar. Han dök oanmäld upp på en hoppträning där jag elegant susande över höga hinder, utan hjälm. Han tittade ingående på mig och sa: 

"Kajsa, du vet, det behövs inga tak på tomma lador..."

Den kommentaren bet sig fast ska jag säga, jag har sällan jag känt mig så enfaldig. Det minnet kommer upp i huvudet nu och då. 

Nu är hjälmen på hos mig och alla som vill träna för mig. Den regeln har jag för jag anser att vi ska och behöver skydda det som är mest ömtåligt.

                               Hej hopp, med hjälmen på!  // Kajsa


Läst 56142 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
07
2020

Dressyrens SM-helg är avslutad och medaljerna är utdelade. Just i år kändes det nästan förutbestämt hur de skulle fördelas i seniorklassen Upp med en hand den som inte trodde Patrik Kittel skulle stå emot uppstickarna! Men, det var inga stora marginaler i år. Kul att tjejerna som låg strax efter utmanade honom i küren.

Grattis till alla medaljörer på Strömsholm och grattis till alla som red och blev utan medalj, ni är också bra. Kanske krävs det lite mer för att vara bäst utanför, att våga ta steget att delta.

Som alltid finns det många människor bakom framgångsrika ryttare. Det är tränare, partners, hästägare, sponsorer och ofta en hög andra inblandade.

Även om man är en ryttare som inte är uppe i eliten är det minst lika viktigt att ha stöttning bakom sig. Det finns många som sliter hårt i hästbranschen, för att få möjligheten att kunna utbilda en häst för att komma upp i klasserna. Vi glömmer dem ibland.

Ingen har väl missat skriverierna om hur många ryttare med beridardrömmar råkat illa ut när de sökt sig utomlands för "större möjligheter". Många stupar på omöjliga arbetsförhållanden här hemma också. Det är svårt att få bra arbetsförhållanden och lönsamhet i hästbranschen. Utbildning och tillräcklig erfarenhet för att tjäna pengar tar många år att skaffa sig.

Alla dessa slitvargar har inte råd att skaffa ridhus, fina lastbilar eller elegant och trendig utrustning utan jobbar med lite mindre medel. Jag har träffat många sådan hängivna och begåvade ryttare som kämpar med små budgetar. Då är det bra att det finns människor nära som stöttar!

Nu ska ni få se vad en fingerfärdig mormor kan bidra med. För några år sen, när barnbarnet hade lyckats kvala in till frack-klassen sydde mormor helt enkelt en frack till henne.

Sorgligt nog blev det bara en start för hästen. Sen fick fina fracken hänga i garderoben.

Tills igår, några år senare! Då hade ryttaren lyckats med bedriften att utbilda en ny häst och fracken åkte på för debuten i Msv:A. Det gjorde sin debut med den äran och erhöll klart godkänd procent. 

Nu är det inte så att en frack inte kunde inhandlats, men visst värmer det i hjärtat när mormor fixar stassen. Jag själv debuterade när det begav sig i St George iklädd morfars gamla frack, omsydd av ortens skräddare. Den red bra i flera år med mig i och ingen såg någon skillnad då. 

Så det går bra att hitta egna vägar och det går att ta sig framåt med hyggligt små medel. Tack alla nära och kära som sponsrar med närvaro om omtanke, ni är ovärderliga för alla kämpande ryttare!

En sån här slänger man inte ihop i en handvändning!   Hej hopp  // Kajsa

                          


Läst 74706 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
24
2020

Vilken rolig helg!

Jag berättade i förra inlägget att vi skulle köra ett nytt koncept, 2-dagars kurs med dressyr och hoppning för dressyrryttare. Succé är ordet.

Vilka ryttare jag har, positiva, generösa mot varandra och modiga! Alla red hopp-dagen på den nivån de var bekväma med och alla hästar fick lagom uppgifter att lösa. 

Dressyren på lördag fungerade lite som en förberedelse. Alla fick träna på att svänga, rida på den tänkta linjen och reglera tempot. Det visade sig på söndagen att den tanken var helt rätt. Alla 10 hästar var med på noterna, ingen vägrade eller sprang vid sidan. Duktiga dressyrhästar!

Rutinerade B-tränare Ulrika Strandberg lotsade vana och ovana ryttare genom hopp-passen med väl genomtänkta övningar. Tror inte att någon dressyrryttare ens blev lite rädd, fast hinderhöjden ökade fram på eftermiddagen!

Nu vet ryttarna vad det innebär att hoppa in en häst, de har fått en snabbkurs i vikten av att  och hur man lär hästarna. Inte göra som många andra, sätta upp ett kryss på långsidan och galoppera över. Alla hästar behöver lära sig att göra det vi vill att de ska bli bra på.

Det är samma med hopphästar, de behöver bra dressyrridning för att vara smidiga och balanserade. Dressyr är inte att hålla ner huvudet på hästen och få den att springa fort och långsamt, blandat med lite på tvären.

Nu tänker kanske någon att nu överdriver hon, alla vet väl vad det ena och det andra är? Nej, så är det inte alltid, tyvärr.

Grundridning eller grundutbildning är inte att rida unghästklasser i olika discipliner, det är att utbilda hästar för hållbarhet och ett gott liv. Att de sen blir toppatleter i något är en annan sak.

Men bortanför allvaret i detta hade vi himla roligt! Alla red med ett leende på läpparna, framförallt när jag såg att de flyttat fram sina gränser. Några av ryttarna fick mentala guldstjärnor av mig för att de vågade ...

Någon häst var nästan helt nybörjare..

 

    Någon ryttare hade lite mindre rutin ...          

    Precis detta var tanken, alla som anmält sig skulle ha en bra upplevelse att ta med sig. De kan fortsätta hemma, med bra övningar och lagom svårighetsnivå.

Sen fanns det några ryttare i det sista passet på dagen som hade hoppat lite mer innan. Hästarna var i olika ålder men de imponerade allihop.

                                                                                            

En härlig helg som sagt och vi har redan "anmälningar" till nästa kurs. Fast den finns inte än ...

                                   Hej hopp  // Kajsa


Läst 76013 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
18
2020

Varmt och gott är det, jag njuter i fulla drag. Som tur är har jag fem minuter till sjön och där har jag tillbringat de sista veckorna. Jag har mjukstartat säsongen kan jag säga, mycket bad och lite mindre jobb.

Men, nu är det slut på sötebrödsdagarna. Veckan framåt är full och vi avslutar den med det jag tänker skriva om idag, en annorlunda helgkurs.

Lördag och söndag kommer jag och en av mina ryttare, Ulrika Strandberg B-tränare i hoppning, slå våra kloka huvuden ihop. Vi har bjudit in till en dressyr- och hoppkurs över två dagar. Det är mina dressyrelever som ska drillas över grengränsen.

Det allra roligaste med detta är att kursen blev full direkt. Jag hann inte ens gå ut med en intressekoll innan alla platser inklusive reserver var tingade. Djungeltelegrafen hann först och ingen är gladare än jag. 

Min tanke är att få mina ryttare att våga träna utanför det vanliga, mer med bommar och små hinder. Det är långt ifrån alla dressyrryttare som gör det. Varierat arbete ger starkare hästar och då behöver de flesta hjälp att hitta rätt. 

Förra året hade jag en dressyrdag med många av Ulrikas hoppelever. En rolig dag som gav många av de ryttarna en ny syn på dressyr. Det funkar fint även för de mest högpresterande hopphästar att jobba som dressyrhästar.

Vi är mycket snabbare idag att låta hästarna bli specialiserade. Redan när fölen bedöms är de idag indelade i hopp- och gångartsgrupper. Där finns utrymme för eftertanke, lite av allt till alla  hästar är bra, både under och efter unhghästiden.

Jag har den stora fördelen att jobba med både dressyr och hoppryttare. De senaste åren har tillströmningen av hoppryttare som söker hjälp ökat markant. Det ger mig nya erfarenheter samtidigt som jag kan se var dressyren gör stor nytta för en hopphäst. Dessutom lär jag känna fler människor i hästvärlden och det är alltid bra. 

Tyvärr lever vi ju för närvarande i restriktionernas tid så jag kan inte säga att alla som vill är välkomna som publik till eventet kommande helg. Jag ska försöka få någon att fota på min dressyrdag. När ryttarna har sin hoppdag med Ulrika kommer jag stå på marken och följa med stort intresse. 

Så kanske kommer det bilder från rivstarten på höstsäsongen! Här är en av deltagarna, en som tjuvtränat i några år!

                                      Hej hopp i sensommaren!  //Kajsa


Läst 66037 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa  sista  



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Hästliv Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv