Kajsa Boström
NOV
14
2022

November, grå och händelselös  evig väntan på julmånaden?

Så är det inte i hästvärlden. Grått, mörk och lerigt men inte händelselöst. Jag är alltid vaken för när det kan finnas tillfällen att lära och det har det funnits de sista veckorna.

Två stora namn, Kyra Kyrklund och Rolf-Göran Bengtsson, har gästat Västsverige för att ge clinics de sista veckorna, RGB senast i lördags på Kungsbacka Ridklubb. Jag har kunnat se bägge!

Innan dess, i början av oktober var jag i Skottland och deltog i en heldagsclinic med världsryttaren/tränaren Carl Hester

En ynnest skulle jag säga det varit, vill du utvecklas så lyssna på dem som verkligen kan.

Tre av världens bästa tränare, lite oglamorösa och skickliga människor har stått på tre olika ridbanor och i stort sett sagt samma sak.

            

  Kyra                                          RGB                                                   Carl

Alla tre hade både ryttare de kände och såna de inte kände att arbeta med vilket gjorde det mer intressant från åskådarhållet.

Ingen av dem försökte svinga trollspöet med ett "Hokus Pokus!" för att imponera eller nå snabba spektakulära resultat med hästarna.

Inte så konstigt, för det är ju inte så det går till.

Två dressyrtränare och en i hopp, kan de ha något gemensamt? Ja, faktiskt det mesta så länge det handlar om grundridning. De pratade alla om vikten av god grundutbildning för hästen, inte minst för att öka hållbarheten och godare hästvälfärd.

Sammanfattningsvis kan jag säga att de sa samma sak till ryttarna; Sitt stilla, mitt i sadeln och dra inte hästarna i munnen. Låt halsarna bli lite längre, nosen ut och nacken upp, inget huvud mellan framknäna. 

Tänk på takt och rytm, stressa inte hästarna. Låt hästen hitta balans innan ni rider i högre tempo, fart och framåtbjudning är inte samma sak.

När det gällde ryttarnas sits och inverkan var de lika eniga; Jobba på att få bättre balans och kroppskontroll. Veva inte med armar och överliv, skänkeln stilla intill hästens sida utan att klämma och håll kroppen upprätt eller framåt i färdriktningen. Jobba med små hjälper och framförallt, få hästarna att förstå.

En kort sammanfattning av tre av skickliga tränares syn på hur vi bör göra för att ridningen ska bli korrekt. 

Jag har sett Carl Hester göra clinics tre gånger, Kyras nästan alla gånger hon gjort någon i Sverige och nu Rolf-Göran. Alla tre ändrade på samma grejer hos demoryttarna, varje gång. 

De utbildar på samma eller mycket liknande vis, de hänvisar till den klassiska ridläran, det ingen raketforskning de håller på med. Du kan läsa samma saker om grundridning i Ridhandboken.

Vad är det då som är så svårt så det blir fel och uppstår konstigheter i ridningen hela tiden? Vi vet att man inte ska dra i tyglarna eller klämma och sparka med skänkeln. Vi vet att det absolut inte tillför något att rida med hästens hakan i bringan. Vi vet att skarpa, konstiga bett inte är bra för hästarna. Eller hur!?

Vi vet hur en korrekt sits ska vara, lodrät eller lätt, för att vi ska kunna inverka på ett bra sätt.

Vi vet allt detta och ändå föds det konstiga trender och influenser som gör att vi rider på ett bakvänt sätt eller hänger på udda utrustning som inte är bra för någon!

Detta slutar med att världens bästa tränare måste fortsätta att åka runt och berätta det mest grundläggande. Om och om igen ...

Det tar ett helt liv och lite till att lära sig rida och utbilda hästar och ryttare, det är ett som är säkert. Ingen kan allt, men med lite ödmjukhet inför hästen och uppgiften kan man lära sig det mesta.

                                    Rid väl nu och ta och läs ett kapitel i boken då och då. Det är utvecklande för alla!  //  Kajsa

 


Läst 10405 ggr Kommentarer Kommentera

Oktobermåndag och regnet öser ner. Hösten, med allt vad den innebär är här. För mig som som jobbar mest med tävlingshästar är det början på den bästa tiden av året.

Tiden då vi kan utveckla och lägga upp nya planer och mål. Hästarna tävlar mindre och ryttarna ska inte åka på semester så hästarna "måste" vila.

För mig är det också nu jag reflekterar över hur det blivit med alla ekipagen. Har det hänt som planen var att det skulle hända, eller har det hänt något vi absolut inte hade på listan?

Tävling ja, jag har varit på många tävlingsplatser i år, från Falsterbo till mindre tävlingar på hemmaklubben. Kanske lika många hopp- som dressyrtävlingar.

"Se och lär" är ett gammalt utryck och det har jag gjort. Jag är bra på att betrakta ...

Jag har varit funktionär på hemmaklubben, Kungsbacka Ridklubb och valde uppdraget att "vakta" på framridningsbanan vid en hopptävling. Det blev i runda slängar tre timmars betraktande av vad som händer där. Ytterst lärorikt ...

Även dressyrtävlingarnas framridningar har jag varit på, många gånger i år. Om jag räknar hela min långa tränarkarriärs varande på framridningsbanor i olika grenar blir besöken oräkneliga.

Lustigt nog råder strikt hierarki på de allra flesta framridningsplatser. Nu begränsar jag mig till tävlingar på nationell nivå och lägre, det är något alla kan relatera till.

I går var jag på en tävling, märkligt men det ser exakt likadant ut på framridningen då som nu. Vi människor gör som vi alltid har gjort, vi måste ärva beteende av tidigare generationer

Det är tydliga mönster på vilka som tar ledarpositionen, gör sig plats och vilka som viker undan. Det finns inget positivt i systemet, tvärtom. Sämst går det för ryttarna som inte vågar stå emot och ta sin plats och dessutom har mötesskygga hästar. 

Jag skulle väldigt gärna se att det blir ändring på den märkliga företeelsen.

Ingen ryttare har på en framridning högre status än någon annan. Ingen behöver mer än en medhjälpare och alla ska kunna de regler som gäller för ridning på ridbana då man är fler än en. De reglerna bör alla ryttare kunna och de är tydliga. Viktigast är att lämna utrymme vid passering, minst en hästlängd.  Se efter om någon häst har röd rosett i svans och/eller pannlugg och ta hänsyn till det!

Att säga hej till människor vid entrén till framridningen när man kommer in är god hyfs mer än en regel och lätt att tillämpa. 

Mystiken med att en del ryttare anser att de har egna regler och rätt att ta större plats och ha ständigt företräde på en framridning är som sagt inte något nytt. Det gäller i alla grenar!

För många år sen när jag var ute på mitt första stora dressyrmeeting, vilket var på Ryttarstadion i Stockholm, blev jag praktiskt taget utprejad i ett hörn av framridningsbanan..

Jag var 22 år och helt ny i dressyrvärlden. Som hästskötare hade jag min pappa som inget begrep annat än att köra bilen till Stockholm.

Som tur var fick jag hjälp att få plats att rida fram av en riktig profil, Hans-Helge Rasmusen. Han kom till min undsättning och talade om hur jag skulle skapa plats, inte vara rädd och inte vika undan för de stora dressyrdrakarna. Det var bara att torka tårarna och rida!

Ett tips, om du som ryttare är osäker vilka regler som gäller finns det tydligt beskrivet i Ridhandboken kapitel 1:6 "Regler på ridbana" 

 Bilden tog jag förra sommaren. Det var en rofylld framridning där ingen red på min elev som ni kan se hade en röd rosett i svansen på sin mycket mötesskygga häst. 

Han är ingen gröngöling i tävlingssammanhang, här värmer de upp för debuten i Intermedier I. 

Nu för tiden kan denna hästen hyggligt hantera sin skräck på tävling och helt och hållet på träning, så han växer med sin uppgift!

För övrigt i oktober har jag varit i Skottland. Carl Hester gav en heldagsclinic på Scottish National Equestrian Center och där var jag och en vän. Vi var efter vad jag vet de enda svenska representanterna och det var en helt fantastisk dag.

Men det kommer i nästa inlägg ...

              Hej hopp, rid som ni ska och var vänliga mot varandra. //Kajsa


Läst 29114 ggr Kommentarer Kommentera

Nu var det ju igen så där jobbigt länge sen jag kom med ett inlägg. Det beror inte på att jag har legat i solstolen eller bott på golfbanan, det beror mer på att jag går och funderar...

Jag har under sommaren varit ute på ridbanor i andra delar av landet, vilket varit väldigt trevligt. Där har jag träffat helt nya ryttare och det ger mig mycket att reflektera över när det gäller ridutbildning.

Det har varit ett VM i ridsport med många timmars tittande från TV-soffan som varit både spännande och lärorikt. Vilken lyx att ha hela världseliten att studera i vardagsrummet!

Tävlingar på en annan nivå har jag också varit på, de som mina egna ryttare deltar i. Just tävlingsridning är ämnet för dagen ...

 "Hästen dör inne på banan" eller "Hästen blev lite blyg inne på banan."

Det är ett par av de vanliga uttrycken i dressyren, inom hoppningen är det ett lite annat ordval men innebörden är samma.

Hästen lägger av, gör inte det som förväntas när det blir skarpt läge (tävling). Hm, drabbas den kanske av rampfeber eller scenskräck? Eller kan det bero på vad piloten gör?

Igår pratade jag med en av mina ryttare om en programträning hon varit på. Nytt program, dags för ny svårighetsnivå och det hade gått ganska bra. Hästen hade tappat lite energi i programmet bara ...  Just den hästen har väldigt gott om energi när den arbetar till vardags så vad är det som händer? Där och då, när vi pratade om fenomenet fick jag en väldigt bra bild i huvudet, får se om ni hänger med.

Tänk er en kattunge som springer runt och leker, den hoppar och far hit och dit. Full med energi och rörelse. Då bestämmer kattmamman att det är dags att göra något annat och tar resolut kattungen i nackskinnet för att bära iväg den. Kattungen blir på ögonblicket alldeles passiv, den bara hänger där, åker med och väntar på vad som ska hända.

Just så kan det se ut på en tävling. Hästarna är lite på tårna med mycket energi på framridningen. Ryttare blir drabbad av stundens allvar och skärper tonen, kanske mer än vanligt och "tar över" i sadeln.

In på banan, ryttaren ska skärpa sig ytterligare, klämmer om lite extra med skänkeln, kortar tygeln lite extra, andningen funkar sådär. Hästen känner inte igen sin ryttare och tycker hela situationen blir främmande och obegriplig.

Vi kan säga att ryttaren "tar sin kattunge" (hästen) i nackskinnet och den blir passiv och frågande. Hästen hänger ju inte och dinglar men den lägger av. Konflikten är ett faktum och ryttaren får till sin förtvivlan knuffa sin till synes plötsligt passiva eller "döda" häst runt bana.

Vi gör alltså något som vi inte riktigt är medvetna om eller klarar att kontrollera. Att förstå det och inte lasta över beteendet på hästen är den första delen av en nödvändig förändring i hästens utbildning och träning. Sen kan vi dansa ut tillsammans på arenan och njuta av samarbetet.

I golf kan det också hända, att delar av spelet "dör". Spelaren drabbas av något som kallas yips när den ska slå korta korta slag eller putta bollen i hål. Det blir små märkliga ryck eller andra okontrollerade rörelser som gör att bollen går åt helt fel håll.

Yips översätts lite fritt från engelskan med "Förlusten av finmotoriska färdigheter hos idrottare".

Det kan drabba alla, men särskilt elitspelare kan få stora problem. Där gäller det att hitta hjälp med den mentala biten, att våga göra förändringar för att ändra invanda och trygga beteenden.

I pistolskytte är yips också ett känt problem, jag tror det i olika former finns i alla idrotter. Yips drabbar i princip bara vuxna och det har väl med förväntningar, koncentration och prestation att göra.

För att förstå oss själva och inte minst hästen gäller självinsikt och ett livslångt lärande. Tänk på detta när du nästa gång funderar över om din häst dog eller stod emot, inne på banan.

                                                                Låt kattungen gå själv och rid väl!  // Kajsa

                                                                 

                         


Läst 55542 ggr Kommentarer Kommentera
MAJ
16
2022

En av mina elever beskrev mig häromdagen: "Hon är en riktig nörd."

Nörd kommer från engelskans slangord nerd och är en stereotyp benämning på en person som har ett fixerat intresse eller intresseområde. Fram till slutet av 1900-talet användes ordet nörd oftast negativt, ibland som en direkt synonym till tönt, men idag används ordet minst lika ofta positivt. (Wikipedia) Jag tar fasta på "positivt".

Igår kväll, ungefär kl 22.35 när Die Hard nr 23 rullade på vår TV satt jag och läste i olika ridläror. Ett intresse jag har och min samlingen är hyggligt stor. Tja, jag är nog en nörd ...

Jag läste om olika tygelfattningar och insåg att det finns intet nytt under solen. Tyglarna har fattats på alla kända vis i hundratals år.  Ibland dyker det upp en avvikelse men den är sällan "ny".

Vad det gäller kandarets dubbla tyglar har det funnits väldigt många olika varianter, beroende på om ryttaren red med enhands- eller tvåhandsfattning. Ibland fick ryttaren hålla ett vapen i en hand.

Varför tyglarna på kandaret fattas i kors, med bridongen unders tål att funderas över. I vår del av ridvärlden är det normalfattningen och förklaringen jag hört i alla år är att det blir mindre risk att inverka för mycket med stången om den tygeln ligger högre upp i handen. Fast det tror inte jag.

I "Ridinstruktion" (R1) av 1940 års upplaga står följande om ovan nämnda "normalfattning":  "Denna tygelfattning är ändamålsenlig vid lydnadsprov, för att rätta hästar vilka icke stöda lika på båda tyglarna, vid ridning av olydiga hästar samt i vissa fall vid hinder- och terrängridning." Det är därmed fritt för olika tolkningar.

För mig dök kandaret upp ganska sent, jag har ju min ridskole- och hoppbakgrund. Så när kandaret skulle på fick jag lära mig mig att rida med tre tyglar i vänster och en i höger. Himla krångligt men gav en stilla hand och det var omöjligt att dra i tyglarna och det är ju bra.

Som sagt, det finns många varianter på hur tyglarna ska hållas. Kyra och Richard lanserade något nytt för oss svenskar när de kom till Flyinge på 90-talet. Där fick vi lära oss att det funkar bättre om man inte håller kandartyglarna i kors, vilket jag jag håller med om. Varför krångla till saker och ting?                                                                                      R.White  Privat bild

En annan variant av det är "Fillis fattning" där man håller bridongtygeln som en töm och stången under lillfingern. Den har jag också ridit med, det tar tid att lära sig men ger också en hand som inte kan dra hästen i munnen. Minns att jag blev stoppad av en domare efter en ritt, hon undrade vad jag höll på med. "Sådär håller man inte!" sa hon. Men vi enades om att det inte fanns någon regel jag stred mot.


 

                                                                              Fillis fattning.   ur Ridlära W. Müseler

Nu rider Jens Fredricson ibland med tygeln i tömfattning och kallar den mexikansk tygelfattning. Uppenbarligen funkar den lysande för honom och hans häst, alla sätt är bra utom de dåliga!

Att ha en fin hand hand, stilla och med lätt kontakt borde vara alla ryttares mål. Värt att lägga mycket jobb på.

Det finns mycket roligt att läsa i gamla tiders ridläror. Ni ska få ett exempel, det gäller ryttarens inverkan, där hela innebörden faller på sin egen orimlighet. Det vet vi i dag när den mänskliga kroppens funktioner är kunskap och inte tro.

" - Ryggverksamhet är ur ryttarsynpunkt viktig för varje inverkan och hjälp, så viktig att man inte verkligt förmår ge någon hjälp innan man medvetet förmår använda sin rygg på rätt sätt. 

     Känslan härför får bara den som prövat det. Känsla kan man emellertid bara ha om man inte gör sig stel; och när det gäller att använda ryggen får man framförallt inte göra sig stel.

     Vid inövning (av att spänna korsryggen) kan ryttaren tala, vissla, sjunga och eventuellt röka. Allt sådant bör han också företa sig för att på så sätt undvika att göra sig stel. (Müseler  Ridlära 1956)

Orimligheten i detta består av att vi kan inte spänna/styra musklerna i korsryggen, vi måste använd bukmusklerna. Jag vet det för jag kämpade i många år med den instruktionen. "Spänn korsryggen och sitt emot!"

Så utvecklingen om hur vår kropp fungerar har gjort ridningen mindre obegriplig vad det gäller den lilla biten.

Ska du lära dig rida med kandar, vilket är roligt, trassla inte in dig i tyglarna. Det blir lätt makramé och det får bli dagens sammanfattning

                           Hejhopp i galopp  //Kajsa

              

 


Läst 98817 ggr Kommentarer Kommentera

Härligt med maj månad! Mitt körsbärsträd slog ut i dag och häggen likadant. Våren är min tid, ljuset är min bästa vän.

Det dök upp en tonårsbild på mig i mitt flöde i morse. Jag la ut den på fb och det blev många roliga kommentarer, främst om den Bogner-jacka jag hade på mig. Vi som är födda innan åttiotalet vet vad en Bogner är ...

Men till saken, i samma veva skummade jag en artikel skriven om Patrik Kittels clinic i Helsingborg.  Du kan läsa här:  "Alla ryttare har börjat någonstans" 

Det är klart, alla börjar inte rida med samma mål eller förutsättningar. En del föds in i sporten och andra kliver mer in från sidan, ibland i en viss motvind.

Ett vanligt uttryck "Du kan allt du vill" används ibland för att  markera att det finns möjligheter för alla. Jag skulle säga att det är en sanning med en viss modifikation, men tanken i sig är god. Viljan är en bra pådrivare!

Jag hoppas att alla som vill rida eller prova på att rida får möjligheten. Hästar är verkligen bra för oss människor, bara att få vara bland dem gör gott.

Min egen karriär började verkligen med en orubblig vilja, ett skräckslaget sinne och svaga ekonomiska förutsättningar. Men ridskolan tog väl hand om oss och vi fick en chans.

Eftersom jag var livrädd gillade jag i början de små och lite långsamma ponnyer. Docka, korsning russ/ngt annat var min första stora kärlek. Hon blev min sköthäst.

Här är vi, min lilla ponny och jag. Ni förstår att min ponnytid blev lika kort som mina ben tidigt blev långa. 

Kyra Kyrklund, min vän och idag också mentor, hade en liknande start sin karriär. Innan det var tal om någon ridskola red hon på det som stod till buds. Stark vilja är en sak vi har gemensamt.

Fast hon var nog aldrig så rädd som jag var, kan liksom inte tänka mig det. 

Kyra hade lyckan att ha en gudmor som hade en häst. Hon fick rida på den, en arbetshäst och jag hasade runt på små snälla ponnyer. Där skulle det nog tagit slut om inte det funnits en stor skopa dj---ar anamma. 

Sammanfattningsvis kan alltså en arbetshäst i Finland skapa en skicklig internationell dressyrryttare/tränare med många OS i bagaget. Vägen var inte spikrak men förutbestämd tror jag.

1981 (tror jag) såg jag denna finska kallblodsryttare rida Grand Prix vid Pingsttävlingarna på Strömsholm. Sen gick jag och närde en dröm, så där ville jag rida ...

Det gick några år, saker och ting gick min väg och "vips" hade min vilja lett mig till Flyinge dit Kyra och Richard precis anlänt. Där hos dem blev jag blev också Grand Prix-ryttare även om den internationella karriären blev en mer modest, nordisk turné.

En bra tränare blev jag och när jag förra året fick Ridsportförbundets pris "Årets tränare" var min glädje och stolthet väldigt stor. Jag hade nått ett av mina mål, att sprida kunskap och lära ut god ridning.

Så även små och långsamma ponnyer kan precis som en finsk arbetshäst skapa Grand Prix-ryttare!

Alla drömmar är bra, i helgen vann en av mina ryttare sin första dressyrtävling och jag blev tårögd när hon berättade. Hon vann ingen GP, långt därifrån men lyckan bryr sig inte om vilka bokstäver som står före klassen. När den helhjärtade satsningen går hem, då är lyckan total.

Ta ett beslut, sätt ett mål och kör. Min första skolfröken sa till oss i första klass: "Sikta mot stjärnorna så kommer du iallafall till grantopparna. Där är också bra att vara"

                                                                              Häng i!  //Kajsa


Läst 96410 ggr Kommentarer Kommentera

Med WC-finalen i färsk minne kanske någon funderade på var de holländska ryttarna höll hus. Ja, UK hade också endast en av sina toppryttare på plats. Vad sådant beror på kan vi bara spekulera om.

Vad jag däremot vet är att Holländska dressyrlandslaget hade finbesök på sin landslagssamling idag! De har kliat sig i håret, tänkt ett extra varv och kommit fram till att det skulle vara bra att få lite nya influenser och goda råd utifrån.

Alla vill ju bli bättre och idag krävs det riktigt duktiga krafter på alla nivåer för att hävda sig i dressyrtoppen.

Vad gör de då? Jo, de valde att fråga och bjuda in en av de allra bästa, Kyra Kyrklund.

Vet att hon funderade nån dag på denna förfrågan men sen segrade nog nyfikenheten.

Så idag var det dags och dagen har fallit väldig väl ut. Positivt och lyhört från lagledning, ryttare och åskådare. Tänk vilken boost, att få in nya tankar och arbetssätt.

Det är ju ganska enkelt Kyra bor ju på andra sidan vattnet.  Så nu har hon en fot i många landslag. Portugal, Irland, Danmark och nu Holland

Detta kan man kalla ett internationellt arbete! 

Här är de efter dagens arbete, med Hollands förbundskapten Alex van Silfhoud andra från vänster.  

Några av de som deltog:  Dinja van Liere, Marieke van der Putten, Thamar Sweistra, Hans Peter Minderhoud och Adelinde Cornelissen. Ett stjärnspäckat gäng!

Vi är bättre tillsammans, det tjatar jag alltid om för ingen kan allt.       Hejhopp //Kajsa


                                                                Foto:Privat


Läst 82207 ggr Kommentarer Kommentera
APR
12
2022

Vår i luften!

De här dagarna tidigt på våren är underbara. Hästarna går utan täcken i hagarna, det är lagom lerigt och fåglarna sjunger så jag blir lycklig.

Ännu gladare och lite översvämning i hjärtat blev det när detta klippet dök upp i fb-flödet. Kolla på Absolute Love eller Lillan!

Absolute Love f. 2005  e.Almoretto  ue.Rasberry (aka Loppan)

Lillan föddes 2005 hos en av mina ryttare, Camilla Torsmarker i Falkenberg. Camilla hade ridit Lillans mamma i fälttävlan och även varit med och tränat dressyr för mig. 

Sen fick Camilla två barn, tiden blev knapp och vips var det dags att rida in Lillan. Hon startade sin karriär som mamma Loppan med fälttävlan och gjorde det bra. Sista fältävlansstarten var 2014, sen var det skador blandat med hoppning lätt dressyr. 

Där blandade jag mig i för Lillan hade väldigt lätt för att byta galopp. Minns fortfarande Camillas min när jag sa att det var dags att köpa ett kandar, vilket då var obligatoriskt i Msv dressyr.

Det visade sig vara en god idé att byta gren. Hästen höll sig fräsch och hade en fin utvecklingskurva. 2013 tävlade Lillan och Camilla i L:B - L:A dressyr och 2017 debuterade ekipaget Intermediaire I på nästan 63 %

De fick några år i den klassen. Lillan bytte fint i varje men hade lite svårt med piaff och passage så vi hann inte riktigt bli färdiga för vidare äventyr. 2019 på hösten gjorde de sin sista och faktiskt bästa start, för då visade en 

gammal senskada sin fula nuna igen.

Det blev många veterinärbesök, mycket funderande och rivande i håret för veterinären. Skadan var ganska oklar, precis som hältan var mycket diffus. Men det blev inte riktigt bra ...

Domen föll och Absolute Love blev utdömd 2020. Nu fick hon gå hon hemma i hagen hos Camilla, ihop med sin yngsta dotter och familjens ponnyer.

Men som jag alltid säger, hästar är fantastiska och våren 2021 travade hon fint i sin stora hage. Kanske ett resultat av ett hovslagarbyte ihop med den långa vilan?

Camilla satte lite försiktigt igång Lillan igen, red på de halländska åkerkanterna och nu går Lillan alltså som läromästare. I fälttävlan med Camillas äldsta dotter i sadeln!

Är inte det en solskenshistoria att förgylla en redan fin vårdag med? Jag lipade nästan en skvätt när jag såg filmen, den hästen har förvånat mig många gånger.

Jag säger det igen, räkna aldrig ut en häst eller säg att den "inte räcker till" innan det är vägs ände. Det kan du få äta upp.

                                             Ha en fin påsk och ut och galoppera i det fina vädret!   // Kajsa


Läst 45017 ggr Kommentarer Kommentera

Det är OS-tider och jag gillar att titta på sport. Kanske inte så mycket för att se hur medaljerna fördelas utan för att se hur de gör, de som är bäst på sina olika grenar. Att jag lipar när svenskarna får medaljer är mer att tävlingsmänniskan i mig känner tillfredsställelsen över att långt och stretigt kämpande får belöning.

Skidåkningens olika grenar är mest intressanta. Ja, Nils van der Poels skridskoåkning, eller hans ytterst genomtänkta satsning kan väl ingen låta bli att imponeras av.

Mitt i detta dimper det ner nya anmälningar och videoklipp om att hästar behandlas illa, från hästsportvärldens olika hörn. Det gör mig riktigt förbannad och detta inlägg långt. 

Jag har ett tufft år bakom mig vad det gäller motivationen för mitt jobb som tränare men även bloggare, mycket beroende på all negativ rapportering om tränare och tvivelaktiga träningsmetoder. Jag har oerhört svårt att förstå hur vuxna, rutinerade och i oroväckande många fall välmeriterade människor fullständigt tappar sitt omdöme. Hur ska jag kunna påverka det?

Ett väldigt tråkigt exempel som dök igår var ett filmklipp på hur Sir Mark Todd, en av väldens mest meriterade fältävlansryttare/tränare piskar på en häst för att den inte vill hoppa ut i vatten. Idag ber samme man, i en artikel i brittiska Horse&Hound om ursäkt för vad han gjorde den där dagen 2020.

Vet ni, jag tror hästen struntar i den ursäkten. Jag struntar också i den, jag vill se en annan inställning och det generellt. Jag vill se att sporten blir bättre, att vi tar ett kollektivt ansvar och helt enkelt uppför oss.

Det sitter en ryttare på den hästen som inte vill hoppa ner i vattnet, det står människor runt och tittar på. Ingen ser ut att reagera när Sir Mark Todd tappar sitt omdöme. För jag hoppas verkligen han har en syn på hästar och träning till vardags som inte innefattar den typen av agerande. 

Filmen är alltså från 2020, anmälningar som kommer in är sällan från dags dato. 

Det var inte bättre förr, mitt första minne av hur en människa tappade det, var när jag såg hur ridskolans hovslagare slog hästen med raspen för den inte stod still i skospiltan. Vem i hela friden får för sig att slå en häst med en rasp?

Kanske slog han av någon annan anledning, han var alltid arg. Vi var livrädda för honom, jag var nio år och begrep inte så mycket om hästantering. Men det var på 60-talet, då var det var mycket närmre till att banka till en häst. Nu på 2020-talet har vi kommit så fantastiskt mycket längre ...?

Jag har också andra tidiga erfarenheter som jag helst önskar jag aldrig fått. När jag förstummat eller mer förskräckt sett hur mina "förebilder" hanterat hästar. Jag vet att det är lätt att hålla tyst, att förtränga eller kanske bli rädd.

Vi behöver alla rannsaka oss, se oss själva i ett perspektiv utifrån. Det gäller professionella som amatörer, ryttare, kuskar, hästskötare, hovslagare och åskådare. Precis alla.

Vi människor tar intryck och gör ofta som andra gör, vi har förebilder och idoler. Det är bra, någon går i ledning och drar andra framåt. Som hopplandslaget skulle jag kunna säga, de bryter isen och andra vågar kämpa för att vinna i de största sammanhangen.

Men, vi behöver bli fantastiskt mycket bättre på att sänka acceptansen för hur vi uppför oss överallt och hela tiden. Det är inte ok att hugga och slå, det är inte ok att använda otillåtna eller ens tvivelaktiga träningsmetoder, vem som än gör det. Även om det leder till bevisad "framgång"! Att det finns mycket pengar i sporten är ingen ursäkt.

Allting vi gör sprids som ringar på vattnet, både bra och dåligt. Vi rider på en framgångsvåg i svensk ridsport, låt den vågen innefatta allt och alla. Det finns inte längre några s k "hidden corners". Alla och allas ridbanor, med eller utan kameror, ska alltid vara bra arbetsplatser för folk och hästar.

Kunskap, kunskap och mer kunskap. Lägg till empati, pedagogik och tid sen är du hemma. Inse att hästen endast deltar för att DU vill! 

Jag är trött på att läsa om tråkiga händelser. Trött på att tjata, för ibland döva öron om att "ovilliga" hästar kanske är sjuka även om de för dagen inte tydligt haltar. Trött på att allt ska gå så fort ...

Mest trött är jag på att försvara mig och mitt jobb mot de externa grupper som på något märkligt vis vill göra hästsporten till en slagpåse, ett bevis för att ALLA och inte ett fåtal sporthästar far illa. 

Kom igen nu, gör bra saker. Jag vill känna glädjen i jobbet igen. Vi har ett kollektivt ansvar och vi kan!

                                            Rid väl!  //Kajsa

 


Läst 64791 ggr Kommentarer Kommentera

Bett, en djungel och jag är ytterst skeptisk till att lösa problem med att byta bett. Jag har mina favoriter och hittills har det visat sig att de räcker gott. 

I somras råkade en av min hoppryttare ut för en olycka. Hon satt och galopperade på sin ridbana och ...  Just det, sen mindes hon inget mer förrän hon var sjukhus och fick vård för diverse skador.

Bettet, någon variant, var gjort i gummi/plast och rök helt enkelt av. Hästen låg kanske på en smula och när bettet small av i munnen fick den spader. Det är iallafall vad ryttaren i efterhand kom fram till, det fanns inga vittnen och bettet var i två delar.

Tjejen hade änglavakt, skadad ländrygg och hjärnskakning. 

Vi pratade bett efter det, i alla mina träningsgrupper berättade jag det som hänt och varnade för den typen av bett. Det visade sig nämligen när vi kollade att det händer då och då att denna typen av bett går av under ridning.

Idag var det dags igen, det raka gummibettet gick av.

Som tur var stod hästen stilla, med tränset på. Helt plötsligt hängde bettet tvådelat utanför munnen. Hur det nu gick till?

Det finns en metallvajer i bettet, ska den månne fungera som armering? Den var också av ...

Idag var turen på rätt sida, hästen stod still och ryttaren hade inte suttit upp.

Varför red då en av mina ryttare med ett sånt bett som jag inte gillar?

Relevant fråga och svaret är att bettet följde med i hästköpet som nyligen gjordes. Så för att inte ändra på allt tänkte ryttaren att hästen skulle få gå med det bett den var van vid. Tanken var god!

Nu satte vi på ett vanligt tränsbett i metall och hästen reagerade inte på förändringen överhuvudtaget.

En reflektion i efterhand ger att jag har vid något enstaka fall, tror jag, varit med om att ett metallbett gått i delar, men aldrig under ridning.

Jag kommer i fortsättningen vara väldigt noga med kontrollera, om det kommer en häst med gummibett, varför den har det. Dessutom be ryttaren kolla konditionen på bettet mycket noga innan de sitter upp.

I min värld är den typen av bett en onödig variant. En skitgrej helt enkelt.

                          Ha koll på er utrustning!  // Kajsa

 


Läst 79010 ggr Kommentarer Kommentera

Fiffigt va´?  Jag smäller till och gör två inlägg samtidigt!

Först ska jag sammanfatta lite vad som hänt denna långa tysta period. Det är lagom spännande så det går snabbt.

Jag har jobbat, jobbat, varit på Ryttargala, jobbat och sen jobbat lite till.

Vad det gäller galan på Grand Hotell i Stockholm var det en trevlig och lättsam tillställning. Vi minglade och åt god mat. En höjdpunkt var när jag i början av kvällen äntligen fick äntra scenen.  

                                                                 Foto: Caroline Eriksson

Den med gott minna vet att förra årets gala blev digital, då fick jag hämta mitt pris som Året Tränare 2020 på Tempo nere i byn. Vår lokala postombud, men det funkade ganska bra det också.

I år var mitt ärende på scenen att agera prisutdelare till hopptränare Maria Grane, Hammarö, som utsetts till Årets Tränare 2021. Ett ärofyllt uppdrag och roligt att få se Henrik Johnsson på nära håll.

På jobbet har det varit en bra period, alla hästar har varit friska och jobbat på med sina ryttare. Jag har nya hästar uppe i svårklassnivå i både hoppning och dressyr och det är väldigt spännande! 

Jag har några nya och riktigt inspirerade ryttare i gänget, det stimulerar en gammal ridhusräv som jag. 

Det som för närvarande fungerar sämre är att hitta nya hästar till de som söker. Det gäller både till privatryttare och ridskolor. Just idag känns det närmast hopplöst. Vi hade äntligen hittat en häst åt en av mina ryttare som letat länge men den passerade inte veterinärkontrollen med godkänt. Cystor av alla skitgrejer ...

En annan sak som dragit ner mitt annars vanligen godmodiga sinne är att tränarkårens goda renommé naggats i kanten av tråkiga händelser. Det är inte roligt när representanter för vårt yrke av olika anledningar hamnar på löpsedlarna. Det drabbar hela ridsporten och det har vi inte råd med.

Vi behöver alltid sätta hästarnas väl i första rummet och som god två, alltid se till att vi behandlar människorna runt oss minst lika bra. Som ledare ska vi alltid föregå med gott exempel, även om det skulle inkräkta på vad vi ibland personligen tycker. Väldigt enkelt egentligen och nog om detta.

Jag har precis börjat min julledighet och med denna korta sammanfattning av höstsäsongen väntar jag in julefriden.

Inlägg två: Slå det här om ni kan!

Ja det skulle vara intressant att höra om jag möjligen kan bli förbisprungen.

Mina ryttare har det gångna året sett till att föryngringen i sporten fortgår och det har gått bra för alla. Tror vi landade på sju små bebisar senast vi räknade.

Nu till det jag undrar över om inte det är svårslaget/ett rekord. Vad det gäller koncentrerat barnalstrande i ridsporten alltså.

Jag har ett gäng ryttare som sen några år oftast tränar ihop och tre av dessa har i år fått varsin liten tjej. Bonnie kom i juli, Elsa i oktober och den sista lilla kom igår, lite före utsatt tid.

Ser ni lektanten/ponnyridningen i ridhushörnet?

Jag är väldigt glad åt dessa fina barn och deras mammor, faktiskt lite rörd. (Men det säger jag inte till någon)

Fram i mars är alla mammor säkert tillbaka i sadeln igen och det ser jag fram emot!

Jag har under året, från olika håll, fått många önskemål eller tips om vad jag ska skriva om i min blogg. Jag läser allt, jag lovar men sållar ganska hårt. J

Jag luftar här mina tankar och teorier och vill bara skriva om saker där jag har "ordentligt på fötterna".

Men fortsätt gärna komma med önskningar, ibland tänker vi kanske i samma banor?! 

       God Jul!! Rid väl och ta hand om varandra! // Kajsa


Läst 90720 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa » sista » 

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare


Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.