Kajsa Boström
MAJ
20

"Den lilla svarta" visar sig vara ett säkert kort.

"Den lilla svarta", det vet alla klädmedvetna att den är bra att ha i garderoben. En snygg, tidlös modell på klänning som alltid gör bäraren klädd och klar för det mest avancerade event.

Precis som med en svart häst, den klär alltid en ryttare och det är något visst med dem. Vem drömde inte som liten ryttare om Svarta Hingsten eller Black Beauty? Jag gjorde det varenda dag.

Jag är en del i ett sammansvetsat team, vi har hunnit fostra och visa en ansenlig mängd unga hästar vid det här laget. Vi som är kärnan är tre goda vänner, ryttare, hovslagare och tränare. Tillsammans har vi skapat ett koncept som visats sig vinnande mer än en gång. Eva rider, Tina håller i och inte minst ett vakande öga på allt som sker och jag sköter tränarrollen.

För några år sen dök det upp en 3-årig svart skönhet i vår tillvaro. Den skulle förädlas och förhoppningsvis kunna charma domarna på treårstesten. Det gjorde hon med besked, hon vann sitt test och kvalade vidare till Breeders på Flyinge. 

Caramia e. Floricello - Weltgeist

Ett år senare 2016 kom nästa svarta, Terresana, hon vann också sin 3-års test men sen lämnade vi det projektet utan vidare åtgärd.

Efter det vilade vi, men i år var det dags igen, en svart skönhet, med gener som ligger mig varmt om hjärtat. Han kom , sågs och segrade nästan. Slagen med 1 poäng men den högst bedömda 3-åring som vi förädlat och visat.

Vackre Zig Zauer (SWB) e.Everdale - Caprimond, äg och uppf: R Kangas/B Löfmark kammade idag hem 49 poäng. Om det inte pågått en fotbollsmatch för juniorer precis intill dagens visningsplats hade han kanske visat upp sin bästa skritt också...

Med mycket goda vitsord för skick, förberedelse, och visning går han nu på bete med sin gamla mamma och växer i sina nya 5 cm. Det är nämligen ungefär det han stuckit iväg i mankhöjd under de knappa 3 månader han varit under förberedelse. De är så duktiga dessa unga hästar!

Vi andra i teamet omkring honom förbereder oss för ett par roliga dagar på Flyinge i oktober. Nu är allt bonus och bara roligt!


Läst 5914 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
16

Går det att klämma ut det goda?

Det händer då och då att jag träffar ryttare som har lärt sig, eller anser att man ska hålla om hästen med skänkeln. Alltså då menar de verkligen HÅLLA OM, dvs klämma, trycka eller på annat sätt med skänklarnas/benens muskelkraft försöka påverka hästens energi, balans eller riktning.

Ibland är det ryttare som trycker och klämmer så de får muskelvärk eller krampkänning i full förvissning om att det är så det ska vara. Det är oerhört energikrävande att sitta och klämma runt hästens bål ett helt ridpass och dessutom fullständigt förkastligt, om du frågar mig.

Det finns många beskrivningar, mer eller mindre fantasifulla om hur skänkeln ska verka. Men de som menar på allvar att ryttaren med sina ben ska klämma ett halv ton häst framåt hoppar jag över att citera.

"Skänkeln skall var såsom hälld utmed hästens sida", det låter väl vackert, nästan lite poetiskt? Så här beskrev Hans Wikne, en riktig hedersman, skicklig ryttare och tränare för mig hur han ansåg att skänkel skulle ligga intill utan att klämma. Han sa också att: "Stövelns insida ska hämta värme från hästens sida". Med det menade han intill och stilla, foten i lätt kontakt med stigbygeln.

I vår svenska RIDINSTRUKTION, av äldre årgång står det om skänkeln att: "För en riktig inverkan i rätta ögonblicket fodras att skänkel, utan att klämma, städse förbliva i omedelbar närhet av hästen.(slutet skänkelläge)

 

Här jag i full fart med att förklara skänkelns placering och inverkan för en ung ryttare. Hon red som demo-ekipage på en clinic jag gjorde på Göteborgs Fältrittklubb i april i år.

Men, den absolut roligaste och mest jordnära reflektionen om skänkeln fick jag häromdagen av en ponnypappa, tillika mjölkbonde. Jag pratade med hans dotter, 12 år, om hur och var skänkeln skulle användas och förklarade också varför man inte ska klämma med den runt hästen om man ville ha mer fart och rörlighet.

Jag minns inte exakt hur pappan uttryckte sig men ungefär så här och jämförelsen är ju obetalbar i sin enkelhet!

"Men, det är ju som med korna då! Om jag har en bråkig dj---l som trampar runt, lyfter benen eller sparkas när den ska mjölkas, då sätter jag ett spännband runt magen på den, ungefär där hästen har sin manke. Sen spänner jag lite i taget tills kon trycker emot och står stilla med alla fyra benen i marken. Då fattar jag ju varför hon(dottern)inte ska klämma med skänkeln!"

Sammanfattningen blir att vill du rida på en rörlig häst, lär den att gå för lätta skänkelhjälper. Vill du mjölka en ko i lugn och ro, med kossans fyran ben tryggt på marken, kläm åt runt magen!

                        Ibland blir det liksom glasklart...  / Kajsa
 


Läst 14138 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
12

Lite glapp i systemet kan inte skada mer än tvärtom

"Korta tygeln!" är inom ridningen nog jordens mest vanliga instruktion. Det är också en vanlig domarkommentar i dressyrprotokollen. Fast där kan det heta "Lite bristande kontakt, glappa inte på tygeln!"

Över lag är tyglarna, dessa smala metrar av läder ofta i fokus och väldigt mycket i fokus. Vi måste ju ha koll!!

På vad kan jag undra, det finns andra saker som är mycket bättre att försöka hålla koll på. Din egen position och balans i sadeln till exempel. Att hålla balansen i tyglarna eller hålla fast hästens huvud med händerna är det sämsta en ryttare kan komma på.

En häst är aldrig stark i munnen, fast det är ett vanligt omdöme om du frågar runt. En häst kan ligga på i handen för att den obalanserad av en eller fler anledning, men stark i munnen är den aldrig.

Ordet kontakt(stöd), som står som nummer tre i Utbildningsskalan blir lätt ett exempel på hur ord tolkas olika och hur svårt det är att få fram rätt information.

Ordet stöd som används ibland står för många saker som inte alls stämmer med den lätta elastiska kontakt som vi ska ha med hästens mun. Därför gäller det att förklara, eller få förklarat vad som är en bra kontakt eller ett bra stöd.

Det är hästen som ska söka kontakten framåt, inte ryttaren som ska få den genom att dra bakåt. Resten av detta mysterium, att rida med god elastisk kontakt är faktisk unikt för varje ekipage. Varje häst är en individ, det är inte hugget i sten hur kort en tygel ska vara för att verka på bästa vis. 

Tvång är aldrig på sikt en lösning, det är min fasta övertygelse. Det finns fler hästar som far illa av stumma, starka ryttarhänder än en bitvis glappande tygel.

"Följer hästen icke genast tygeltaget, får ryttaren icke med våld tvinga sin vilja igenom"

              ur RIDINSTRUKTION (R1)

Det är en bra mening att ha i huvudet. Som sagt, ridning är ingen exakt vetenskap. Men jag upprepar Ridsportförbundets ledstjärna, den som blivit min favorit:

"Jag hanterar hästen på ett sätt jag kan stå för och som jag är stolt över inför omvärlden."

Den här hästen är på denna fantastiska ögonblicksbild en glad skit med lite glapp i kontakten och inte ramlade världen ihop för det.

               

                            Tjohej i vår/sommarsolen och lätta på handen!  /Kajsa


Läst 29893 ggr Kommentarer Kommentera

APR
24

Lagom är bäst.

Hästar är väldigt sällan lagom utrustade och nu menar jag gångarterna hos dressyrhästar. Så här kan det låta:

"Mycket trevlig häst! Snygg modell, bra exteriör men den kunde haft bättre galopp."

"Elegant häst! Utomordentligt bärig och god galopp, traven är mer medioker."

"En häst med trav utöver det vanliga! Galoppen är luftig, skritten är tyvärr något spänd och kort."

Visst är det igenkänning på denna typen av utlåtanden?

Under flera dagar har jag funderat över om jag på om jag i riktiga livet träffat på någon eller några hästar jag skulle säga varit lagom, över det hela alltså. Exteriör, storlek, gångarter och temperament. Jag har sett många fina hästar men faktiskt inte någon helt igenom lagom.

Min stora favorit, världens bästa Valegro bedömdes när han var ung ha för stor galopp för sitt eget bästa. Hans galopp är stor, närmast gigantisk men en skicklig ryttare och anpassat arbete har gjort den hanterbar för hästen. 

Arbetet med att hitta ett sätt att vända hästars svagheter i de olika gångarterna till något bättre är alltid roligt. I dag konstaterade en ryttare och jag att vi löst problemet med hästens skritt, den har slutat gå i passgång. Att hästar passar i skritt är tyvärr ett vanligt bekymmer, många hästar har idag korta ryggar och stor skritt. De får inte plats med benen och inte tid att lära sig att hantera skritten.

En häst faller inte över i passgång för att det är kul, om är hästen frisk är passgången i princip till 100% ett ryttarproblem.

Att utveckla traven sägs vara det lättaste. Det har jag alltid hört och jag håller med, i stort. Galoppen är knivig att förädla tycker jag, vare sig den behöver bli större eller mindre.

En häst med exteriöra avvikelser(från det optimala) och en energi utöver allt jag varit med om har jag och ryttare/ägare Eva jobbat med några  år. Den som hänger i min blogg vet redan vem Delores, till vardags kallad Dolly är. Hon är ett sjuårigt sto som är född i Tyskland, kom hit som föl och är e. Diamonit – Fürst Heinrich.

Det har tagit tid att lära Dolly att ta i "lagom", att sansa sig. Jag har följt henne sen Eva köpte henne som oinriden ung häst. Allt och då menar jag allt går i 100 knyck, promenader i skogen eller dressyr. Hoppningen har varit likadan. Det har krävts många upprepningar med otroligt pedagogiska och enkla övningar under det vakande ögat hos en duktig hopptränare för att hon ska ta i "lagom". Nu hoppar hon riktigt bra!

Galoppombyten har varit en stötesten. Det ena förstod hon relativt snabbt hur hon skulle göra, utan att skena eller göra akrobatiska luftsprång. Men det andra, det har satt våra förmågor på prov. Ryttaren har fått öva tålamodets svåra konst och jag har fått fler rynkor i pannan och gråa hår av att fundera ut hur vi skulle gå tillväga.

Så igår, en välsignad morgon inträffade "lagom"! Sätt på ljudet, hallelujamoments är roliga!

                       Tack Dolly för att du visade din goda vilja. ♥  //Nöjd Kajsa


Läst 38252 ggr Kommentarer Kommentera

APR
20

Hårt och kort eller lätt och länge?

Dagens rubrik står en av mina bröder bakom. Han ställde frågan till mig en gång om hur han skulle steka blodpudding, en bra fråga från en då ganska fattig kille som skolkat från hemkunskapen.

Nu när förberedelserna är i full gång för årets treårstester är frågan högst relevant, hårt och kort eller lätt och länge? Gör du en "quick-fix" för att få hästen visad eller lägger tid på en gedigen utbildning?

Det finns helt klart delade åsikter om saken. Min uppfattning är att det ska få ta tid att sadeltämja och grundrida en unghäst. Jag ser ingen vinst i att snabbt och heroiskt kasta sig upp på ryggen för låta hästen springa runt innan den är vare sig tam eller har fattat var den är. 

Inlärning tar tid, i min värld är underkastelse inte samma sak som trygg och tillåtande.

Jag tycker också att treåringen, om den ska visas, bör vara väl ridbar i alla tre gångarter efter avslutad utbildningstid. Den ska kunna gå lugnt med god kontakt, fatta höger och vänster galopp samt kunna vända korrekt i hörn och på större volter utan problem. Visst, det tar några månader och det bygger mycket på att hästen redan innan är van att hanteras varje dag. Detta gäller även för de som ska bli hopphästar längre fram i livet. Efter testet kan den vila till hösten eller nåt. 

Zig Zauer (SWB) född -15 e. Everdale – Caprimond. Här rids han tredje gången utan lina och har fattat grejen!

Men som sagt finns det andra åsikter om inridning och vilket som är rätt eller fel får väl varje hästs fortsatta framtid som ridhäst utvisa.

Nelson Pessoa är i Sverige och delar med sig av sin kunskap. Han tycker över lag att ryttarna rider på för spända hästar. Sluta dra i tyglarna, ta av sporrar och lägg undan ditt spö. Klappa hästen och ge den en sockerbit var hans budskap för dagen.

Det självklara är inte alltid självklart?!

Nu tar jag helg och går ut med mina golfklubbor. Vet ni, om jag håller för hårt i golfklubban går det inget bra. Heller...
  
Rid lättsamt, jag svingar lugnt     
/Kajsa
   


Läst 39856 ggr Kommentarer Kommentera

APR
14

Det sa klick och varför ligger sadeln på halsen?

Det där med kärlek vid första ögonkastet, när det säger "klick" är väl en romantisk klyscha? Om jag inte frågar kung Carl XVI förstås, för att han tror på det vet alla. Så jag får väl också tro då, för annars hade både kungen och vi varit drottninglösa?

Igår sa det klick.... Det räckte med en blick på håll, ett tilltalande yttre lockar alltid. Lägg till ett par fina ögon, rufsigt hår och en kropp smidig som en panters... Min magkänsla gick igång och fantasin spelade upp saker i mitt huvud.

  
Jag träffade Luccatelli, till vardags Lukas, tre år nyss insutten och en utomordentligt tilltalande HOPP-avlad unghäst.

Det är roligt att dabbas av förälskelse, för det gör något med vardagen. Jag har tänkt på Lukas sen igår och kommit på mig själv med att småle. 

Jag har funderat på vad det är som gör att jag fastnar för en häst. Senaste gången "Klicket" drabbade mig stark var det också en hoppavlad häst som blev föremål för min förälskelse.

Ägaren till den hästen sa: "Nää Kajsa, den får du inte köpa du ska ha en dressyrhäst. inte denna hästen, med konstig trav och exteriöra avvikelser. (Ingen hals och duktigt överbyggd.)

Jag köpte aldrig den hästen, men vi red så småningom svår dressyr. Kärlek är stark och gränsöverskridande.

Unge Lukas ska inte säljas, inte nu iallafall. Han ska utvecklas och bli vad han är tänkt till, en duktig hopphäst. Precis som sin mamma ska han hoppa höga hinder på svåra banor. (Eller bli dressyrhäst?) Jag får som tränare följa hans väg och det är jag nöjd med, så länge.

Senare på eftermiddagen blev det en hastig titt på WC-dressyr från Paris. Jag såg bara några ekipage och några intervjuer från mixed zon. Edward Gaal var efter sin ritt sammanbiten och missnöjd. Hans vackra svarta hingst hade varit "av-och-på" och dessutom hade ljud från publiken stört ekipaget. Ajdå...

Patrik Kittel verkade mer nöjd med sin prinsessa Deja och tyckte det mesta var bra förutom att han ridit för tidigt ur piafferna. Hoppas han blir kvar alla 15 stegen idag.

Det ekipaget jag såg som fick mina högsta poäng var Laura Graves på Verdades. Jag är väldigt förtjust i hur hon rider, det är precis i min smak. Fascinerade hur den lilla tunna ryttaren kan styra runt sin stora energiska häst utan att det ser ut som en brottningsmatch! 

Isabell Werths uppvisning hann jag inte se till slut. Av poängen att döma fanns det lite att slipa på för att komma ikapp Laura Graves. En sak jag har funderat över ett längre tag är varför Isabell sadlar Weihegold fram på halsen? Jag vet att jag skrivit om det förut och det vore väldigt intressant att veta varför. Jag tror inte det är av en slump, eller att sadeln är dåligt inpassad.

WC-finalen från Paris får jag se på SVT Play inatt så jag kommer inte gå in på fb efter klassen startat. Allt för att behålla spänningen!

                                  Må bästa ekipage vinna!  /Kajsa


Läst 42927 ggr Kommentarer Kommentera

APR
06

Tänk om...

Tänk om Youtube, fb, bloggar eller Instagram funnits. Då när vi galopperade över stock och sten, red och hoppade barbacka ibland i bara grimma. Eller när vi tolkade på skidor efter hästarna på vintern eller simmade med dem på sommaren. Då hade vi alla filmats och blivit så kallade Youtubers eller influencers.

Men då höjde ingen på ögonbrynen, för så gjorde alla. Hoppa barbacka ingick i utbildningen. De riktigt spänstiga (inte jag) kunde hoppa upp på hästarna i farten, med eller utan sadel som indianerna gjorde. "Varierat arbete" kallade vi vanlig ridning och var det enda vi visste. Det vi kunde minst om var mysteriet dressyr.

Våra förebilder i sporten var de som kunde bära det tyngsta lasset hö på en högaffel, de som aldrig ramlade av en bockande häst eller de som kunde fodra och mocka åt alla 47 hästarna innan klockan nio. Det tävlade vi alltid om...

Ingen ägde en egen häst och att vara tävlingsryttare var inget vi strävade efter. Inte för att vi inte ville men det fanns liksom inte på kartan. Det var hästarna i sig som var målet för våra drömmar, inte vad vi kunde få dem att göra. Här är min kompis och jag på väg att simma med hästarna, ett sommarlov för länge sen.

Att leda en långritt en bitande kall söndagsmorgon, det var något alla suktade efter. Då visste vi att vi hade förtroendet och kunnandet. Då gällde en annan måttstock.

Sen kom verkligheten ikapp och drömmarna ändrade utseende. Men jag är väldigt glad att jag fick den starten i min karriär. 

En annan grej var att vi var lika många killar som tjejer i stallgänget, det gjorde ju efterhand stalltillvaron ännu mer attraktiv. Vi hade allt på samma ställe och behövde inte välja mellan killar och hästar.

Varför kom jag in på det här? Jo, jag var och pratade ridutbildning på en ridskola i veckan. Det var många intresserade åhörare och duktiga visningsryttare. När jag skulle använda en känd ryttare som exempel fick jag fråga lite vilka de kände till. Jo, Patrik Kittel visste nog de flesta men Charlotte Dujardin var inte riktigt lika nära. 

Det är så ridningen är för det stora flertalet och det är bra att påminnas om. Den lokala ridläraren är den största idolen för både stora och små. Det är också ridskolan som står för upplevelsen, det som visas på TV är inte så intressant i början.

Tänk om alla som rider kan få en grundutbildning med många bottnar, få alla upplevelser som hänger ihop med hästar. Från att fodra hästarna och mocka stallet på lördag morgon till att rida galopp i samlad trupp över ett fält. Att få se att det går att rida barbacka och få känna att hästar gillar att bli ryktade.

Min lycka var att få bli hästskötare på riktigt, att så småningom få åka med på tävlingar avgjorde resten av mitt liv. Visserligen var det hoppning först men sen hittade jag min grej.

Den här bilden fick jag av en gammal stallkompis, jag fick fråga henne om var och när för jag hade glömt. 

Kortet är taget på min första riktiga tävling, jag skulle rida som junior i klubbens hopplag första året som allsvenskan gick av stapeln. Som tur var hade "chefen" en häst jag kunde låna, tror även kavajen var lånad. Lätt förskräckt puttades jag in i den stor världen och då insåg jag att jag ville lära mig mer.

Det var annat förr, kolla in de fina gröna bandagen. Tack Anna-Lena Holgersson (idag föreståndare och programstudierektor för Hippologprogrammet) för bilderna! 


Läst 37571 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
29

Lite tryckt stämning i starten.

Påsk, snöväder på sina håll, alldeles för kallt och våren håller sig borta. Jag längtar ihjäl mig efter att slippa långkallingar och håller mig i trim med att bära alla min krukor med påskliljor ut på morgonen och tillbaka in på kvällen. Surt.

Hade en nästan ledig dag idag, en uppladdning för helgkursen med några av dem som inte åkt till Blåkulla.

Det var lite tryckt stämning när jag gick genom stallet och in i ridhuset för några timmars jobb imorse. Det kändes att det var något...  och jo, en häst skulle få galoppera vidare till den evigt gröna hagen på förmiddagen.

Det där, att ta bort en häst påverkar fortfarande mig väldigt starkt, även om jag inte känner just den aktuella hästen. Jag blir beklämd och sorgsen. Som tur var hann jag bli färdig och kom iväg innan, men jag såg när hästen gick väg bakom hörnet med sin ledare och den obligatoriska hinken. ♥

Så är livet med djur och jag är ändå glad att möjligheten finns att vid behov att förkorta lidandet för en häst. Vi har ett stort ansvar.

Efter den tunga starten blev Skärtorsdagen bara bättre. Jag fick årets första(väl påpälsade)fika på min soliga altan och inte minst, en påskpresent låg i min brevlåda!

En väldigt omtänksam vän samt en förlagsdirektör, vilken också följer min blogg, tyckte att jag skulle ha ett ex av "Flickan på den dansande hästen", precis nyutgiven på svenska. Så nu ligger den och väntar på mig.

Jag har träffat två bloggföljare idag och jag är alldeles uppfylld av positiv respons!

På tal om positiv, så stötte jag på någon som Ridsportförbundet har lanserat, mest riktat till barn och ungdomar tror jag. Det heter "Ridsportens tio ledstjärnor".

Gå in och läs, det var ett bra koncept! http://www.ridsport.se/Svensk-Ridsport/Ledstjarnor/

Jag fastnade för den första stjärnan: 

"Jag hanterar hästen på ett sätt som jag kan stå för och som jag är stolt över inför omvärlden."

De orden skulle jag vilja ha på en stor tavla i varje stall och varenda ridhus. Att som ryttare, eller vilken roll man nu har alltid kunna gå ifrån sina hästar när dagen är slut med gott samvete.

Jag tar med mig det, ställer undan kvasten i ett hörn och ser fram emot en trevlig helg i ridhuset.                   

                                       GLAD PÅSK!    /Kajsa


Läst 46085 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
24

Iskallt, vindrufs och uppsittning.

En grå och blåsig lördag i mars kan vara hur kall som helst, ja alldeles f-b kall om du frågar mig. Istappsfingrar, blått höneskinn över hela kroppen och vindrufsfrisyr. Allt detta trots tre lager kläder, toppat med tjockaste dunjacka, tumvantar och mössa långt ner över örsnibbarna.

Precis ett sånt väder som sätter unga spänstiga hästar i beredskapsläge. Det kan ju dyka upp något spännande att fokusera på eller någon liiiten anledning att öva de fria skolorna ovan mark.

Tjohejjj! Som den skolade hästmänniska jag är så stod jag och väntade på att den här unge mannen skulle landa på backen, springa ordentligt så det kunde bli ridning och jag fick fota. Så jag missade att få bilder på den fina uppvisningen han gav oss. Det gav mig något att tänka på, så här i efterhand känns det lite fyrkantigt. 

Men det är alltid roligt att se en pigg och glad häst, de är riktiga spänstfenomen och balansekvilibrister. Så nästa gång, då ska jag föreviga istället för att vänta.

Till slut gick det att sitta upp, skritta, ta några mjuka travsteg och hinna av innan det gick åt skogen. 

Tur att piloten är professionell nog att inte ta en sån här dag för ett misslyckande utan en dag  att lägga till erfarenheterna.

Zig Zauer (SWB) f-15 e. Everdale u. Zsa Zsa Gabor


Läst 46924 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
19

Upp-och-ner, upp-ner.

Nu har jag varit iväg igen, på annan ort, undervisat och pratat ridning utan uppehåll i två dagar.

Det är under dessa långa dagar med många instruktioner som jag kan börja fundera över sammanhang och betydelse i det jag pratar om varje dag.

Jag påpekar ofta vikten av att kunna rida lätt i balans. Lättridning är svårt och långt ifrån något alla kan. Här är en tjej som kan.

Det jag ofta ser är ryttare med framskjutna höfter och därför en kropp bakvikt. Alltså blir det en rumpa som "bumpar" ner i sadeln både oföljsamt och ibland med dubbelstuds.

Jag har skrivit om detta förut, att lättridning 2.0 borde vara bättre än den jag fick lära mig. Men det verkar sitta som lim i sadlarna, att vi fortfarande rider lätt som rekryterna gjorde i manskapssadlarna.  Hej å hå, upp-ner, höfterna fram!

Men vad jag kom att fundera över nu var det eviga tjatet om att man ska rida lätt på "rätt ben". Jag hade med en ryttare i helgen som helt tappade fokus i varje övergång galopp-trav för att hon skulle se efter att hon hamnade på rätt ben i lättridningen. Ingen bra grej...

Vi fick lära oss när jag började rida,  att just detta sittande på rätt ben var livsviktigt för hästens välbefinnande.

"För varje gång du sitter ner på fel ben slår du in en spik i hästens kistlock!"

Det gjorde att vi alla hästälskande ungar hellre dog än hamnade på fel ben. Tveksam pedagogik om du frågar mig.

Så nu undrar jag hur viktigt det där egentligen är? Jag tittade väldigt ingående på en ung häst idag och kunde inte komma på vad som skulle ställa till så stor skada? Rider ryttaren lätt korrekt och hästen går i balans kan det inte spela någon roll. Rider ryttaren lätt i bakvikt och trillar ner i sadeln är det lika illa vilket ben den råkar "bumpa ner på, tänker jag.

Men är det så att det verkligen har betydelse har jag förlängt livet på många hästar, för jag rider med min erfarenhet om spikarna i hästen likkista ALDRIG lätt på fel ben.

                                            //Kajsa


Läst 48554 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa  sista  



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv



Galleriet på Hippson Market

Populärt hos Granngården

Husbloggare

Dagen före tävling!

Therese

Antagningsprov

Hippologbloggen

Massor av träningar!

Saras vardag

Till Husbloggarna