Kajsa Boström
APR
23
2021

Tävling!

Alla står eller vill stå  startgroparna. Just nu rider stora delar av europeiska dressyreliten i tyska Hagen  och det har jag suttit och tittat på sen i morse. Där var det mycket fin ridning kan jag säga. Brittiska Carl Hester till exempel visar alltid upp ridning av högsta klass. Räknade för skoj skull ut ungefärliga snittet på topp 10 och det blev hyggliga 76,7%. 

Tävlingar och vem som ska få starta verkar vara det heta samtalsämnet på allas läppar just nu.

Att lyckas knäcka "koden" som ska till för att vara startberättigad är åtråvärt. Barn är inte yrkesryttare så de får bli hemma och rida för att de(förhoppningsvis)tycker det är kul. Det är min förhoppning att både barn och andra rider för att de tycker det är kul, med eller utan tävlingar i sikte. Här är en som verkligen hittat ett sätt att njuta med sin ponny.

Alicia 10 år galopperar en vårkväll utmed och i havet i Halland.

Vi ryttare är väl lyckligt lottade som kan fortsätta rida och träna? Det är inte i alla sporter det funkar med gällande pandemirestriktioner. Jag personligen har svårt att förstå de hobbyryttare som "lägger av" för de inte får tävla. 

Livet är inte alltid rättvist och nu har hela världen fått sig en smäll som heter duga. Det känns i min värld lite småaktigt att tjura för att tävlandet inte kommer igång som önskat.

Jag tävlar nu för tiden i golf, där är inga tävlingar heller. Så det är till att träna, träna, träna. Sen kan jag stillsamt hoppas att alla de timmarna visar sig i scorekorten fram i sommar eller så. Vem vet hur länge vi får vänta?

Det finns små ryttare överallt som hittar lyckan med att rida. Den här filmen fick jag en dag. Lilla Vira, nyss fyllda 8 år har precis kommit på att hon vågar trava iväg själv ute i skogen.

Den som inte småler lite fånigt åt detta klippet och minns känslan får titta fler gånger. Ordet "lycka" får ett ansikte ...

                Håll humöret och ambitionen uppe, det blir bättre. ♥  //  Kajsa


Läst 11480 ggr Kommentarer Kommentera

APR
08
2021

Rider alla hoppryttare snabb galopp och dressyrryttare i möösgalopp? I min värld är det en skröna. Rätt utbildade ryttare väljer rätt tempo till det de ska göra tänker jag.

Vad är då  rätt tempo?

Det finns fler än ett rätt svar på det, men att ha koll på hur högt eller lågt tempo du rider i eller hur långa stegen är i olika tempon gör dig till en bättre ryttare.

Ryttarmärken som vi tog på ridskolan på 1970-talet, redan där var det tempokontroll. Bronsmärket innebar att rida ett godkänt LB dressyr, terränghoppning LB, ett teoriprov samt temporidning inför terrängritten. Det gällde att klara ett trehundrameterstempo...

Hur många ridskoleryttare, eller ryttare i allmänhet som tävlar på L:B-nivå idag vet hur det känns att rida ett 300-meterstempo? Under minst en kilometer? Vi tränade 300-meterstempo en hel sommar och hade väldigt roligt under tiden!

När bronsmärket var avbockat fanns det silver- och guldmärke att se fram emot. Jag hann med att ta silvermärket, tyvärr är båda min märken bortappade och guldmärket var min stora dröm.

Den drömmen seglade bort för hästlivet tog andra vändningar och sen var ryttarmärken inte längre aktuella. Idag är de tillbaka men i helt annan tappning.

Rider någon som inte är fälttävlansryttare ens terränghoppning på det viset längre?

Som den dressyrryttare och tränare jag till slut blev ska jag erkänna en sak. För att kunna ta guldmärket skulle man rida medelsvår dressyr och medelsvår terränghoppning. 350-meterstempo och hinder på upp till 1.40. Problemet var för oss "på landet" var inte att hoppa banan, snarare att hitta en sån bana.

Det fanns ett ännu större problem med märket. Jag kunde inte ens föreställa mig vad medelsvår dressyr innebar. När jag kom på det var som sagt tiden förbi för ryttarmärket i guld. Kanske lika bra, att det blev som det blev. Jag hade ett klart mindre katastroftänk i 15-årsåldern. Då när terrängen framstod som det enkla ...   

(Märket tillhör Agneta Silverstolpe, en ryttarkollega och domare)

 

                    Ut och träna 300-meterstempo!

                           Hejhopp  //Kajsa


Läst 21500 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
13
2021

Vad kan vara bättre att fundera över en nästan-solig lördag i mars än en tränares uppdrag?

(Det där var ironi ...)

Mina funderingar i ämnet kom inte spontant utan av att jag fick ögonen på en tråd i en fb-grupp. 

En medlem där hade av någon anledning bytt tränare och efter första träningstillfället upplevt att världen hamnat uppochner. Ryttarens sits var fel och utrustningen passade inte till hästen. Pannkaka med andra ord och ryttaren styrde efter avslutad träning kosan hemåt under något förvirrat grubblande. 

Hur skulle ryttaren förhålla sig till den nya informationen, den gamla tränaren hade ju inte sagt ett ljud om att sadeln passade dåligt eller att ryttare satt inkorrekt i sadeln?

Nu kommer det jag tycker är märkligt, det som gjorde att jag skrollade ner och läste vidare i tråden. Nästan alla som kommenterat hade upplevt samma sak, att det var sällsynt att tränare kommenterade hur sadeln låg, få korrigerade sitsen och de flesta brydde sig bara om hur hästen gick.

Det var ingen rolig läsning och jag ställde då frågan hur urvalet går till när ryttare väljer tränare. Jag anser att det är viktigt att ta reda på kompetensen hos den man anlitar. Väljer man efter lättillgänglighet, popularitet eller kompetens? Det är tre vanliga parametrar när jag pratar med ryttare. Att personkemin fungerar är också viktigt, men det bör inte gå före kunskap. 

Som tränare får jag frågor inom alla områden. Avel, utfodring, utrustning, skoning, veterinärt, psykologi förutom ren ridutbildning. Alla kan inte allt, men vi kan oftast lite inom det mesta. Eller så har vi någon i våra ofta stor nätverk att skicka vidare till. Det finns inga dumma frågor!

Vi har en relativt stor tränarkår i Sverige, även om inte alla har det som heltidsjobb. Ridsportförbundet har varit flitiga i sin iver att få till stånd en diplomering och vidareutbildning av de som vill jobba som tränare. Mycket för att säkra att det ska finnas en god kunskapsnivå. Vi har också en bra ridlärarkår, med bred utbildning. 

Jag vet att det är brist på tränare i vissa delar av landet och det ställer naturligtvis till det för den kunskapstörstande ryttaren. Långa resor med hästarna till träning är inte bra för någon, inte heller miljön. I andra områden, mest runt storstäderna kan det vara svårt att få tid hos den tränare man vill anlita. Men det finns för de flesta bra hjälp att få, på ett eller annat vis.

Som tränare hängiven min uppgift är det tråkigt att höra att det finns så mycket frustration ute i de breda ryttarleden. En kvinna skrev att hon inte fått en kommentar om sin utrusning till hästarna på 40 år, det gällde både hopp-och dressyrtränare. Någon annan hade ridit hela livet och först nu hade någon sagt att hon behövde korrigera sin handställning.

På bilden till höger pratar vi just om sadeln och hur den inte längre passar till hästen. Jag lägger ganska mycket tid varje vecka på att prata om hästars utrustning! 

Jag sitter sen ett år med i styrelsen för Svenska Dressyrtränar Klubben, SDK och där har ämnet "Tränarroll" varit uppe nu det senaste. Hur viktigt är det för ryttare i allmänhet att tränarna de anlitar har adekvat tränarutbildning?

Bred utbildning och erfarenhet ger en stabil grund när det gäller att undervisa. Pedagogik är svårt, vi lär ut och tar till oss på lite olika vis. Kommunikation mellan människor är ibland också svårt, men som ryttare har man alltid ett eget ansvar för sin ridning. Alltid ...

Det går bra att som ryttare fråga om det man vill lära sig mer om, eller det man har svårt att förstå. Upplevs det som utvecklingen stannar av eller helt uteblir är det bara att ställa frågan. "Hur kommer jag vidare?"

Ridning är en konst. Det är roligt och ett livslångt lärande så det gäller att vara ödmjuk inför uppgiften och inte minst hästen. Sen går det som en dans!

                                   Hej å hå i vårsolen!  //Kajsa

 

 


Läst 37045 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
17
2021

Nu har det snöat här på västsidan, fin, fluffig snö har singlat ner sen igår kväll. Som gjort för en första dag på februarilovsveckan. Ut i snön bara!

Att få ha kul med en ponny, som idag i snön, är något som följer med som ett härligt minne hela livet. Jag kan räkna upp många roliga saker vi gjorde med våra ridskoleponnyer när jag var liten.

Att få galoppera riktigt fort över en äng, att stå och rykta, putsa träns eller bara prata hemligheter med ponnyn är oöverträffat.

Det är så långt bort från tävling, träning, krav och press man bara kan komma. Jag läste en artikel om barnidrott för ett tag sen, barnen idag slutar allt tidigare med idrott och sport för de upplever att det blir elitsatsning och för stor prestationspress.

Min dotter åkte konståkning i många år och hon var duktig men gillade aldrig att tävla. Det sågs inte med blida ögon från klubben, det skulle tränas allt hårdare, flera dagar i veckan och det skulle tävlas annars platsade de inte. De ungar som inte hade elitambitioner fick liksom ingen uppmärksamhet 

Dottern hade också en ponny och var en begåvad ryttare, men tävla det ville hon inte.

Det måste få vara helt ok att bara rida, vara i stallet och lära sig i sin takt. Du kan bli en fantastisk ryttare utan att tävla en enda gång i livet. Att ständigt jämföras med andra är inte det bästa för alla.

En vän jag har från förr har ponnyer, welsh tror jag och de håller på med något som kallas engelska ridklasser. Det är ett område jag inte kan något alls om men de har snygga kläder! Hon har barnbarn som rider ponnyerna och de har även en ljuvlig shettis. 

Ibland lägger hon ut filmer där ungarna på ungars vis har roligt med ponnyerna. Jag hade tänkt besöka dem i somras och följa dem en dag för att skriva om det okonstlat roliga. Det som många små ryttare idag aldrig får uppleva.Men, som med mycket annat som planerades 2020 blev det aldrig möjligt att genomföra.

Idag såg jag att hon lagt ut filmklipp på dagens aktiviteter och jag var snabb att be om lov att få dela.

Det är sån glädje, så härligt att se dem och en inte så liten dos nostalgi. Jag kan känna vinden blåsa om kinderna och jag kan känna ögonen tåras av farten. 

Jag delar detta med er som vill känna den enkla glädjen som finns i att få vara med hästar.

Ponnyn, First Lady är en shettis som är 22 år ung och endast 90 cm över havet. En ljuvlig individ. Ryttaren heter Ben, han är 7 år. Hans syster pulkakusken heter Olivia och är 10 år.

Det är omöjligt att låta bli att le ...       


Läst 43768 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
06
2021

Vinter, på riktigt. Det är inte ofta det händer att skåningarna kan kasa runt på nederbörden som resten av svenskarna och att minusgraderna ligger som ett lock över hela landet.

Tror inte det var så här kallt så många dagar i rad förra året? Inte söder om Örebro iallafall. Men nu är det så och jag imponeras storligen av alla hästmänniskor som plötsligt förpassas bakåt i tiden. Känns som medeltiden.

Det bärs det vatten, allt fryser och en del saker fryser sönder. De som inte har ridhus här på västsidan, skrittar runt på knaggliga ängar och isiga vägar. De som trodde det blivit omodernt att salta ridhusbottnarna har säkert ångrat sig nu.

Eftersom vi nu för tiden mockar inte bara stall utan även hagar och lösdrifter (som är så lättskött! hmm) hackas det gödsel. Ett arbete uppfunnet av en djävulsk makt. Där tjälen går på djupet eller snön ligger i drivor funkar inte elen i staketen och hästarna går iväg på egen hand.

Nu är det så kallt att även de som stoltserat med värmeslingor i vattenledningar och vattenkoppar får problem. Det fryser där också.

Vi fryser, fryser och fryser. Nariga händer och förfrusna tår är vardag.

Men gnäller någon? Nä, vi borrar ner de mössbeklädda huvudena djupt ner i halsdukarna och stretar på. Man blir ju varm av att bära vatten och hacka gödsel så vad är problemet? Att allt tar tre gånger så lång tid gör ju inget heller för det blir långsamt ljusare på kvällar och mornar ...

Nja, kollektivt svagt gnäll hörs faktiskt var jag än lyssnar men att vi får gå 25 år bakåt i tiden när det blir vinter gör att ett visst muttrande är helt ok. Det krävs gammal hederlig mankraft för att betvinga vintern i ett stall. Att skotta fram transporten i en stor driva och försöka tina bromsarna får vi också muttra över.

Idag när jag varit ledig och kunnat vara inomhus har jag funderat över den enorma drivkraft som hästmänniskor besitter. Vad är det som gör att vi inte bara lägger av och börjar spela paddel istället? Jo, hästarna.

Själv har jag i det närmaste utvecklat en mental köldallergi. När termometern kryper under -6 till -7 då känner jag hur det börjar spridas en sorts förlamning i kroppen. Ett svagt illamående, lite diffust lägger sig i magtrakten. Jag tappar initiativförmågan och inspirationen att göra något alls. Jag går sakta men säkert i baklås.

Då hjälper inget annat än värme, just nu är jag kär i min elektriska värmefilt. Tillståndet blir inte ett dugg bättre av klämkäcka kommentarer om myggfritt eller ännu värre "Då skulle du känna hur det är när det är kallt på riktigt!" från nån infryst norrlänning.

Jag fryser.

Får jag vara i normal temperatur och ha kvar känseln i alla kroppsdelar så går jag fortfarande nån decimeter över markytan av pur stolthet. Att få utmärkelsen "Årets Tränare" är för mig väldigt stort. Det är på sätt och vis den finaste bekräftelsen jag skulle kunna få.

Jag har tänkt på de ridlärare och människor jag hade runt mig i början av mitt ryttarliv, hur de formade mig och gav mig drivet att lägga livet på hästarna. Tack för det alla!

Jag vill tacka alla som nominerade mig till utmärkelsen, några vet jag men många vet jag inte. Tack till alla mina ryttare som ger mig sitt förtroende och möjligheter att fortsätta utvecklas i tränarrollen

Tack till alla för gratulationer och blommor, samtal och meddelanden som har kommit i veckan. Jag är alldeles överväldigad.

Framförallt, tack alla hästarna. Vad hade jag och alla andra varit utan er? Vi bär gärna vatten varenda djupfrysta dag.

Ha det gott i kylan! // Kajsa


Läst 41033 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
16
2021

"Det måste vara skitsvårt att vara tränare..."

Denna insiktsfulla reflektion kom från en av min ryttare häromdagen, efter att vi hittat en en avgörande anledning till varför ridningen krånglade. Ett bra exempel på att ridning är ett livslångt lärande, för den ryttaren har en lång karriär i bagaget.

Ja, det är svårt att vara tränare. Det är också svårt att vara ryttare och ännu svårare att vara häst. Hästen är ju inte riktigt medveten om att vi hittar på det ena och det andra i syfte att bli mer framgångsrika. Hästen är ju densamma som för flera tusen år sen, med en del mindre skillnader.

Att vara häst och försöka signalera till omvärlden att något gör ont kan också vara svårt. Särskilt när den halta hästen inte är halt-halt. Det där sista är inte mina ord utan sagda av den veterinär som försöker ringa in vad som gör ont på en av "mina" hästar.

Så det är bara att tillägga att det är svårt att vara veterinär. Den aktuella hästen har varit på fyra klinikbesök och nu tror sig veterinären ha hittat ursprunget. Det är en liten traumaskada som gör att hästen som inte är halt haltar. Det kan vara svårt att definiera vad den faktiskt gör. Det har varit rena detektivarbetet som långsamt gått framåt genom att checka av "följdfel", skador som kommit för att hästen avlastat ursprungsskadan.

När hästen nu förhoppningsvis kan börja rehab-ridas, i alla fall inom en snar framtid, kom ämnet "smärtminne" upp till diskussion. Har hästar verkligen ett smärtminne? Kan de fortsätta halta eller avlasta en "före-detta-skada" för att de har haft ont länge och tror att det fortfarande gör ont?

Jag har många gånger använt det uttrycket, sagt att hästen har ett smärtminne. Men eftersom jag ofta och gärna ifrågasätter det som sägs av vana eller av hävd har jag funderat över detta.

När veterinären gör en hältutredning och bedövar bort den led eller det område de tror ger hästen problem kan man ofta få se en häst som rör sig som den ska igen. Den rör sig korrekt,  lätt, rent och elastiskt och kan plötsligt kännas som en miljon att rida. Har hästen då drabbats av en tillfällig och total minnesförlust eller var tog smärtminnet vägen? Det funderar jag på.

Min tro är att hästen kan förknippa en plats eller en situation den sätts i med obehag, men jag tror inte den haltar eller avlastar av gammal vana. Den kanske kan vara mentalt spänd tills den känner att smärtan är borta och den processen tror jag dessbättre går fort. 

Det är nedärvt i generna att hästen behöver kunna springa fort och se frisk ut, det är inget vi lyckats avla bort. En häst är ett flyktdjur och ser den halt eller allmänt skröpplig ut väljer vargen ut den till middag. Hästen i frihet gör som den alltid gjort ...

Jag funderar alltid över hur kunskap emellanåt sätts emot traditioner, hävd eller åsikter inom ridsporten. Vi "ärver" och använder uttryck och åsikter och vi drabbas lätt av sensationella trender. Vad som är gedigen och konstaterad kunskap är ibland svårt att sålla ut. Det finns säkert ett uns av sanning i det mesta men det gäller att ta sig en funderare emellanåt.

Nu kom jag in på ämnet rehab-ridning, det kanske nästa inlägg handlar om ...

                Rid väl, med förnuftet påkopplat!  // Kajsa


Läst 44611 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
04
2021

MEST LÄSTA BLOGGINLÄGG 2020 - PLATS ETT:
Vi återpublicerar det här inlägget skrivet av Kajsa Boström i juni 2020, då det var det mest lästa blogginlägget under året som gått.

En häst är en häst, oavsett ras. Fyra ben, huvudet fram och rumpan bak. Den äter gräs i olika former, kan springa fort eller vackert och hoppa högt. Hästarna gör allt vi vill, mer eller mindre framgångsrikt och vi älskar dem. Det gäller nästan alla individer av arten Häst.

Många hästar, förhoppningsvis de allra flesta, lever bra hästliv. Iallafall i den delen av världen där vi uteslutande använder hästen inom sport eller för vårt nöje. Det ska vara så, för djuren väljer inte. Vi väljer...

Om hästen skulle skadas, av trauma eller träning, finns det veterinärer som tar hand om dem. Ibland går hästen att laga helt, ibland kan den bli symtomfri men med kvarstående skada. Är oturen framme funkar inget för att avhjälpa hästens problem eller lidande och i de två sista fallen är användbarheten klart begränsad. 

Alla som hanterar hästar har ett stort ansvar, det gäller att se till hästens bästa. Alltid, även när det handlar om de riktigt stora pengarna.

Propulsion (US) är en travhäst, född i USA i april 2011. I söndags vann han Elitloppet, han är en duktig travhäst. Läste ett uttalande från hans team att det nog var Propulsions sista Elitlopp, han betraktas som gammal. Han är nio år.

År 2012 såldes Propulsion på auktion i USA för den imponerade summan av $250.000. Han har säkert goda gener och betraktas som en exteriör fullträff som travhäst. Dessutom ett hingstämne. Den förväntade framgången blev sanning och till januari 2020 har Propulsion sprungit in 34,3 miljoner kronor!

Här kommer ett men, ibland finns det "men" även i den bästa av världar. 

I april 2015 var hingsten fyra år gammal och fortfarande kvar i sitt födelseland. Han hade tävlat framgångsrikt som två- och treåring men här någonstans blev det fel i maskineriet. Enligt framkomna uppgifter nervsnittas Propulsion kirurgiskt i båda framhovarna på grund av "a history of chronic foot lameness".

Bevisligen är detta en framgångsrik behandling för senare samma år säljs hingsten till Sverige, uppenbarligen ohalt och startar ganska direkt. Hur gick detta till?

I Sverige får inga nervsnittade hästar tävla eller verka i avel. 

En nervsnittad häst har genom kirurgi fått nerverna till hovarna kapade och den känner då ingen smärta och för övrigt inget annat heller. Som till exempel att den trampar på en spik eller annat farligt föremål. Det är inte så väldigt länge sen denna typ av ingrepp gjordes frekvent även i Sverige. Tävlingshästar inom olika discipliner nervsnittades, skoddes med en plåtsula och fortsatte tävla.

Som tur är går det framåt när det gäller att värna om djuren. Jag vet inte om ingreppet görs längre och hästen får inte användas om så är fallet. Jag är inte veterinär, men jag har hört talas om att nervändarna kan leta sig rätt och läka ihop. Hoven har då känsel igen, helt eller delvis.

Hur Propulsion har det med sina hovar tvistar tydligen de lärde. Känsel eller ej, hästen har enligt veterinär dokumentation genomgått den aktuella operationen. Frågan är nu hur travvärlden ska reda ut detta och vad som är sanningen.

För närvarande är Propulsion belagd med startförbud på obegränsad tid, det är bra. Nu får tiden utvisa vem eller vilka som gjort fel. Hästen kan under tiden vila på sina lagrar, den har gjort absolut allt rätt.

Det sägs ibland att framgångsrika tävlingshästar sköts som lindebarn och att inget ont händer dem. Det är väl ett scenario att drömma om?! Vi har alla vårt ansvar och nu gäller det att städa upp i denna soppa. 

Det sker misstag och det görs medvetna avsteg från det som är rätt, men att ärlighet i hästsporten i framtiden kan få bli ett signum det känns som en nödvändighet. 

Alla kan hjälpas åt och då blir vi framgångsrika i god hästhållning. Att kasta skuld eller verbala snytingar leder ingenstans. I röran kring Propulsion finns det människor som säkerligen har gjort allt rätt med hästen, byggt på den information de har fått. Det är bra att tänka på!

Begrunda ...           
Hej åh å // Kajsa


Travträning för "Ove", en häst jag känner, på stranden utanför Falkenberg. Bild: K Norin



Tvåa på listan över mest lästa blogg 2020 är skrivet av Marie Mellberg:
Läs "Ett tungt besked"


Läst 156041 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
01
2021

MEST LÄSTA BLOGGINLÄGG 2020 - PLATS 3:
Vi återpublicerar det här blogginlägget från januari 2020, då det var det tredje mest lästa under 2020.


Det finns fördelar att ha bott länge i samma "by".

Vi känner igen varandra och de flesta hälsar artigt när vi är ute och rör på oss. Innevånarna i min "by" är av ett hurtigt slag,vi är ute och går mest hela tiden. Fjärås är också för andra människor ett populärt strövområde, jag bor vid ett naturreservat.

För den som inte känner till eller sett Fjärås Bräcka skulle jag föreslå en utflykt. Det är en istidslämning, en rullstensås. Naturen är så vacker att jag fortfarande efter alla år blir betagen.

Det finns mindre fördelaktiga saker också. Som att bli igenkänd i fel situation.

Idag var jag som vanligt ute och stretade på i blåsten på Bräckan och träffade på andra lokala friskusar.

Mitt på vägen som går uppe längs åsen (vid en hög med hästgödsel) blev jag stoppad av en äldre herre med fru som jag vagt kände igen. Mycket vänligt sa mannen:

"Du som jobbar med hästar och är en offentlig person i din sport, jag har läst om dig i tidningen, kan du svara mig på en sak. Varför har ni hästmänniskor inte koll på att det är ridning förbjuden i naturreservatet?"

Läst i tidningen, tänkte jag. Aha, han läste Göteborgs-Posten förra julen, då fanns en artikel om mig. Han har koll... Vi bor i samma by, nästan bott grannar tror jag.Tur att jag inte sitter på en häst.  Här gäller att slå på charmen.

" - Öh... (Jag behövde tänka). Jo, jag jobbar med hästar och ridning, alldeles rätt, sa jag och log medan hjärnan gick för högtryck. Vad gäller för regler i ett naturreservat? Inte så mycket koll där. Säg nåt vettigt Kajsa!

Jag fortsatte: "Tänker ni på gödseln på vägen? Jag tror att hästen är att betrakta som ett fordon i trafiken, då får vi rida på vägen." (Yes tänkte jag, där fick jag till det!)

- Nja, sa mannen. Vi tänker mest på att hästarna trampar sönder stigar och i markerna runt omkring här i reservatet. Särskilt nu när det är så blött. Det är ridning förbjuden!

Det något kyliga och blåsiga samtalet slutade med att jag sa, något skamset att jag inte hade riktig koll. Mannen var vänlig om än upprörd, eller mer irriterad. Han ville få till en ändring.

Jag gick hem och Googlade, först på "offentlig person" och sen på Naturreservat. Fyllde på med Allemansrätten, vad som gäller vid ridning i skog och mark.

Nu vet jag att det förutom på vägarna inte är ridning tillåten i Fjärås Bräcka Naturreservat. Inga stigar eller annan mark är tillåten att rida eller köra häst på. Detsamma gäller alla motorfordon och även cyklar. Här finns att läsa: Naturreservatet, särskilda föreskrifter

Vad det gäller ridning i övrig natur: Allemansrätten, det här gäller ridning

Vi vill att människor ska ta hänsyn till oss och våra hästar, till exempel när hästarna rids i trafiken. Just i dagarna har det höjt många upprörda röster för att skjutande av fyrverkeri ska förbjudas, bland annat för att värna våra hästar.

Det finns ute i samhället kritiska röster mot hästar i allmänhet och ridning i synnerhet. Det gäller att visa att vi samarbetar och tar ansvar för vår sport. Kan vara bra att tänka på vid nästa tur ut i naturen. Det positiva med att jag mötte mannen är att nu vet jag. Kunskap är alltid bra.

                                 Rid i frid!  //Kajsa
 


Läst 99936 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
30
2020

Gott Nytt År, lite i förskott! 

Det har varit ett konstigt år, över det hela. Många saker är riktigt annorlunda, fenomenet "hela folket ut i naturen" till exempel. 2019 var det plats i friluftsområdena, nu är det fullt. På juldagen var vi på utflykt till ett av grannkommunens naturreservat och där var det knökat. Parkeringen var full över brädden (vi har vant oss vid att gemene man inte kan läsa parkeringsföreskrifter) och skogen var som en motorväg i rusningstrafik. Det gäller att ha koll på omkörande joggare och hundförare! Det fikades överallt, med inlevelse. Det var lika många termosar uppackade på stenar och stockar som det var träd i skogen. Grillplatsen var också full, det doftade mat och vi blev väldigt sugna på korv och bröd. 

Det var då vi upptäckte att det i staden Kungsbacka var soprent i affärernas hyllor för korvbröd. I femte butiken hittade vi ETT djupfryst paket. Tomma affärshyllor har jag inte sett sen svenskarna hamstrade toapapper i våras. Vi kom hem, gjorde vår varma choklad på egen spis och stekte korven till de högt skattade korvbröden. Det är verkligen annorlunda nu när korvbröd blivit hårdvaluta.

Tur att hästarna är precis likadana som alltid, de är lyckligt ovetande om världens problem och den vansinniga pandemin. Året som gått har varit riktigt bra för alla "mina" hästar. Ryttarna har valt att ökat träningsdosen nu när det varit tävlingsfritt och det utvecklar ekipagen.

Att lära människor rida är intressant. Det är alltid spännande att se hur det jag säger landar hos den som lyssnar. Kommunikation är svårt! 

Är det jag säger till för att lösa en situation här och nu, eller är det något jag vill att ryttaren ska ha som grund i det den gör både nu och sen? Är "bra!" bra nu eller en del i att det blir ännu bättre sen? Hänger ni med?

Ni ska få ett exempel. En av mina lite mindre rutinerade ryttare, en vuxen så kallad återvändare, lånar en ridskolehäst och tränar när jag är på anläggningen. Det är inte alltid samma häst och det gör att det är ryttarens utveckling som mest är i fokus. Jag blir mer och mer fascinerad av att det faktiskt går att lära sig rida via "engång-i-veckan-systemet".

Denna gången hade ryttaren en häst den aldrig ridit innan och det tog en stund att försöka hitta balans och rytm. Till slut gick det ganska bra och den var när jag sa det som ryttaren kom med sin tänkvärda reflektion:

"Är detta verkligen bra? Det känns ... lite stötigt och liksom klumpigt? Ridning ska ju vara mjukt och harmoniskt, vi ska ju dansa fram tillsammans hästen och jag?!"

Där fick jag något att fundera över, vad ger jag ryttaren för visioner? Tänk vilka oceaner av tid med träning i sadeln som ska passera innan ryttarna verkligen dansar fram med sina hästar. Om de nånsin kommer dit ... Hur ska jag kunna förklara för en novis att vägen dit är stötig och ibland känner man sig klumpig och i otakt? Fast det är ganska bra ändå?

Att försöka hålla den röda tråden i ryttarutbildningen är en utmaning. Jag delade ett inlägg på fb, där en bild illustrerade hur lätt du bör hålla i tygeln. "Så lätt att du samtidigt kan hålla en levande hamster i handen utan att klämma men samtidigt inte släppa iväg den." Jag använder liknelsen men med en fågelunge.

Jag anser att tygeln inte är ett redskap att hålla fast hästen med och jag försöker också lära ut det. Jag vill inte att mina ryttare ska förväxla energi i hästens rörelse med "tryck i bakbenen" som ska regleras med en ryttare som hänger bakåt i vattenskidåkningsstil. Oavsett vilken nivå ryttaren befinner sig i sin utveckling. (Tyck i bakbenen är ett uttryck jag aldrig använder ...)

Sen finns det alltid speciella moment eller händelser i ridningen som kräver att du får göra punktinsatser som ibland är utanför "lätt hand och elastisk hand." Ingen god ryttare har missat den delen i sin utveckling. 

Det är det, som är att vara en skicklig ryttare eller instruktör/tränare tycker jag. Att kunna anpassa det du gör efter det behov som finns där och då. Men alltid inom ramen för god ridning. Att jag lär ut den ridningen som jag tycker är optimal betyder inte att jag är okunnig om hur besvärliga situationer du kan hamna i med din häst. Jag vet också hur man reder ut dem.

Jag har suttit på skenande hästar, jag har ridit testosteronstinna hingstar, jag har ridit på hyggligt stora hoppbanor och dressyrarenor. Jag har ridit in unghästar och fått fostra uppstudsiga ponnyhästar. Allt detta har gett mig den erfarenheten jag kan luta mig mot när jag lär ut att tygeln inte är ett balansredskap för ryttaren.

Det finns en fram- och baksida på det mesta, alla förebilder gör inte by the book hela tiden. Jag tror att bortsett från den hyllade sitsikonen Charlotte Dujardin och hennes tränare Carl Hester, Kyra Kyrklund och hennes äkta hälft Richard White så är Spanska Ridskolan i Wien de som kan lära folk att rida. På riktigt är det ryttarutbildning. 

Har du en oberoende sits och en god elastisk kontakt i tygeln kan du rida på i stort sett vad som helst i hästväg. 

Jag kommer fortsätta att lära ut att tygeln är ett redskap för lätt kommunikation. I min värld är ridning en mental sport, det är inte brottning där det går ut på att hävda sin styrka.

                 Gott Nytt År önskar jag alla och håll lätt om fågelungen.


Läst 32924 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
17
2020

November ...

Grått, regnigt, lerigt, ännu blötare och blåsigt. Ingen favoritmånad precis. Dessutom blir det aldrig riktig ljust. Rent allmänt är det riktigt ont om roligheter. Är det inte nya negativa virusnyheter så är det annat elände.

Då, mitt i det tråkiga kom jag tänka på hur höstrusket lystes upp förr, av den efterlängtade Hubertusjakten. Det var roligt på riktigt och jakten reds alltid den helgen närmast Hubertusdagen som infaller tredje november.

Vi red träningsjakter några söndagar i oktober och där vi fick lära oss veta hut. Att rida jakt var inte att fara fram som jehun i terrängen, det var disciplinerat ridande i avdelning. Mastern i täten och pikörerna på flankerna, gud nåde den som stack ut näsan någonstans.

Vi fick lära oss skillnaden på tre- och fyrahundrameterstempo, vi fick lära oss att galoppera i bredd och ta hänsyn. Vi blev bra på att galoppera nerför backar och igenom bäckar. Vi lärde oss att hoppa i bredd over de breda hindren på stubbåkern. 

Vi lärde oss att hålla koll på master och pikörer och vi lärde oss naturligtvis att våga rida riktigt fort utan att tappa kontrollen. Ovärderliga kunskaper om du vill bli en bra ryttare anser jag och är glad för att jag fick möjligheten att göra sånt som inte längre finns.

Visst var det någon som åkte av i leran och bröt ett nyckelben, men under de åren jag var med hände inga allvarliga olyckor.

Jag red tre jakter varav en som pikör och att få vara pikör var lite av ett hedersuppdrag. Vi skulle lära oss ordning och visa de andra att det inte bara var viktigt att vinna.

Vann gjorde den som kom först på upploppet och plockade den hägrande rävsvansen. Hos oss fick pikörerna inte rida upploppet för att vinna. Vi skulle hålla koll på att fältet höll sig i någorlunda samlat.

Att ha all samlad erfarenhet från olika delar av ridningen har format mig mer än jag trott. Jag har testat allt utan att "behöva" prestera, utan att behöva bli bäst. Förutom att vi hade roligt lärde vi oss genom att öva i verkligheten, inte genom att läsa och titta på tips på sociala medier. 

Den nya ordföranden i Ridsportförbundets Hoppkommité, Niklas Jonsson skrev en bra krönika om just detta. Att leta verklig kunskap, inte lockas av tips från överallt. Vi har en erfaren och rutinerad tränarkår, vi har också duktiga ridlärare. Använd all denna samlade kunskap för att utveckla ridningen. (”Måste hitta ett sätt att göra verklig kunskap relevant igen”)

Just det, vad är "Halali!" det jag skrev som överskrift? Jo, det ropar mastern när han släpper fältet på upploppet. Sen är det bara att gasa ...

Vid detta tillfället var jag inte pikör, här fick jag visa att vi var snabbast. Mina fina Isabella och jag.  Ut och öva fyrahundrameterstempo, det är kul!

                              Hejåhå i novemberrusket //Kajsa

                              

                                 

 


Läst 47803 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa  sista  



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen




Arkiv




Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 2

– TEMA: Avel i liten skala
– Reportage: Hästak och André Brandt
– Takt och rytm för unghästen

– Harmoni med halsring
– Piruettens ABC
– En bra start på livet
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

Föräldrarollen som tränare?
Jessica Nordin svarar
Hjälp, min häst biter sönder sin hagkompis täcken!
Elke Hartmaan svarar
Övergångar stärker hästens bakdel
Jessica Nordin svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.