Kajsa Boström
FEB
15

"Traven, den kan du sätta dit själv"

Det påståendet, att traven går att producera själv är en sanning med viss modifikation. En dressyrhäst som idag ska kunna hävda sig i svårare konkurrens behöver vara född med tre goda gångarter. Det finns inte tid att hålla på med att sånt som ska finnas. Hästen bör helst trava för en åtta eller nia redan som treåring.

Alla hästar som kommer till toppen gör inte det, men det underlättar resans gång. Meningen i rubriken är något som sas förr. Ryttmästare, om han nu var det, Karl-Åke Hultberg var den första riktiga hästmänniska som berättade denna "sanning" för mig. Han lämnade en häst till försäljning i det stallet jag arbetade och sa till mig: "Detta är en riktigt bra häst, men traven får du sätta dit."

Nåt bra gjorde jag vid traven för hästen såldes och vad jag minns till allas belåtenhet. Jag har aldrig haft en häst med bländade gångarter, men traven har räckt till svår klass med tre och GP med två av dem. Alla tre har varit riktiga utmaningar och jag har räknat ut lite olika knep med just traven som funkat för oss.

En av dem, Crossby, han lärde sig trava på  långa lätt böljande grusvägar i Västra Götaland. Som fyraåring på kvalitetstävlan fick han knappt godkänt på traven. Gångartsdomaren föreslog ägaren/ryttaren en tur till kliniken för han tyckte hästen var snudd på halt. Det var han inte. Han fick senare en riktigt fin trav och bra piaff och passage, så kan det gå.

Jag visade en gång en häst på kvalitetstävlan och den fick tio på trav. Den dagens enda tia vad jag minns. Den hästen gick mig tyvärr ur händerna och tian gjorde inte hästens tävlingskarriär särskilt lång. Så kan det också gå.

Men idag, i arla morgonstund, var det unge Aison H:s trav vi fokuserade på. I dis och dimma med några plusgrader som gjorde den blöta grusvägen fin att rida på möttes vi i skogen, Eva, Aison och jag. Vi tänkte kolla om vi kunde få Aison att koppla vad vi ville och trycka på med lite större trav, att inte bara få snabba fötter eller snubbla in i galopp.

Eva hade genom sina nästan dagliga turer i skogarna hittat fina vägar. Det behöver vara lagom lite lutning, hyggligt bilfritt och mjukt väglag. Vi hade för dagens uppgift en perfekt väg och hej å hå vad Aison travade på. Han förstod efter hand hur han skulle fixa uppgiften och tände på slutet i riktigt ordentligt. 

Sen, på hemvägen, lärde han sig också att hålla redan på sin gängliga kropp när traven hamnade i nedförslut. Det är också svårt för unga hästar. Så nu är målet satt mot nästa möte i skogen, han ska kunna trava både uppför och nedför i egen balans och fint tempo. I ett svep.

Skogen är underskattad och det är inte bara Ulla som sitter där och tränar. Vi har löst många skumma svårigheter med lite annorlunda träningsplatser och metoder. Vi har väldigt roligt på våra utflykter!

Jag bjuder på en filmsnutt. Här har vi precis fått hästen att fatta att det är trav med längre steg som gäller, inte galopp så fort det är lite besvärligt. 

Och "landsvägstrav" det är ett annat ord jag fick lära mig tidigt. Det var ingen positiv beskrivning av trav, men det passade bra idag. För idag var det trav på landsvägen.

                            Det finns alltid en väg!  // Kajsa

                


Läst 20585 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
03

Prestationstänkande i flygande fläng.

     (Hästen Luke på bilden har alltid haft samma ryttare och har alltid bott i Sverige., han har inget med innehållet i inlägget att göra.)

Senvinter eller varför inte vårvinter? Uttrycket spelar förstås mindre roll, fast vår är ett fint ord! Tiden på året betyder att många unghästägare är i uppstartsläge. Treåringarna ska igång efter vintervila eller de som är sena i starten ska ridas in. Det är löshoppning, tand- och hårfällning, vaccinationer och annat huvudbry.

Tidigt i morse, efter träningen hade jag ett samtal med en av mina ryttare om den nyblivna treåring hon har hemma. Hon behövde få råd om hur mycket och hur ofta den skulle ridas. Om målet är treårstest i slutet på maj, vad ska vi hinna med? Hur försiktig är det bra att vara?

Senare på dagen hade jag med en nybliven fyraåring på träningen. Den har blivit lite orolig i munnen, går och vänder runt bettet i munnen. Vi bestämde att den skulle få åka på tandkontroll med vidhängande årlig vaccination. Det blir minst två veckor "vila" och sen tittar vi på den igen. Vi diskuterade också kommande betessäsong, när och hur länge. Fyraårschampionat finns med i utkanten av planeringen.

Det är viktigt att vara uppmärksam på sina hästar, framförallt unghästarna. Det är så mycket som ska vägas in i träningen för att de ska få en positiv start på sitt ridhästliv. Ska de visas i sina olika årgångsklasser så är det viktigt att det finns gott om plats för perioder med vila och återhämtning. God hästhållning och genomtänkt utbildning för ett förhoppningsvis långt och friskt liv för hästen. Det är målet.

Mitt i min planeringen och mitt arbete för att få hållbara och friska hästar läser jag i ett inlägg om internationell tävlingshästar som under säsongen bytt ryttare. Det som får mig att stanna upp och fundera är hur hästen Hannah har haft det senaste året. 

Den internationella tävlingsverksamheten är penningstinn och prestigefull. Utvecklingen av tävlandet har nästan skenat. Idag flyger hästar kors och tvärs över världen för att tävla, kvala, gå mästerskap och inte minst vara goda investeringar. 

Mitt inlägg handlar inte om hur hästarna sköts om eller hur de olika ryttarna rider. Det handlar om synen på hur en häst SKA eller behöver prestera för att motsvara förväntningarna. Jag har funderat över ryttarbyten och om det inte skulle behövas någon form av begränsning. För handen på hjärtat, hästarnas välfärd är väl ändå i fokus, eller?

Hästen Hannah är född 2008, ägs av en man i Mexico och har en gedigen karriär bakom sig. Tillsammans med Steve Guerdat vann hon flera stora och viktiga tävlingar under 2017 och 2018. Till exempel vann de  fem-stjärniga GP i Falsterbo. Sen bromsade utvecklingen av någon anledning upp och våren 2019 tyckte hästens mexikanska ägare att resultaten Hannah och Steve åstadkom var för usla.

Det är nu det händer och det är nu jag tycker hästen får det körigt på jobbet. I maj, direkt efter tävlingar i Doha (Asien) ledsnade herr Mexico och Hannah fick vinka adjö till Steve. Hon flögs till nästa världsdel, Amerika. Där startades hon av en mexikansk ryttare på olika tävlingar i Canada och senare reds hon några starter av en amerikanska. Därefter flögs hästen vidare till Europa och Henrik von Eckermann. Han startade Hannah på Friends i Stockholm i december. Puh!!

Hur i hela friden ska den hästen kunna prestera på topp? Den har knappt stått en vecka i taget i samma box sen våren 2019. Den har bytt ryttare fyra gånger på samma tid. Hoppas Hannah får ett andrum nu och att hon kan få landa och stanna i den tyska myllan för en ansenligt lång tid. Det ska till en riktigt kruthäst för att klar det där. Det är min åsikt att det skulle finnas klara begränsningar för ryttarbyten i den internationella hoppcirkusen.

                                                           Hej å hå // Kajsa


Läst 30665 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
28

Ridsporten framtid?

Det talas mycket om våra hästar i sporten och sportens utveckling för att möta framtiden. För att möta framtiden väl förberedda behöver vi ryttare, många ryttare. För att skapa en elit, en spets behövs en bred grund. Vi har drygt en halv miljon ryttare i Sverige, varav ca 25 000 är licensierade tävlingsryttare. Landslagen i de olika grenarna består av kanske 75 ryttare? (Siffrorna är inte uppdaterade per idag.) 

Det behövs alltså många hästälskande nybörjare för att sporten ska leva vidare. Nu bortser jag från det ekonomiska perspektivet på att ta sig till sportens topp. Där behövs idag ohemult mycket pengar, det är inget någon med normal ekonomi kan klara själv.

Vi behöver alltså många små hästälskande ryttarfrö. Jag har av en slump kommit i kontakt med en rikligt blommande ryttarplantskola. Där växer tre unga entusiaster, lagom vattnade och ansade av en hästälskande och ridande mamma Heléna. Vi träffades när en vän till mig köpte hennes häst 2011.

Då fanns Ida, sen kom Hilda och Vira i tämligen rask takt. Antalet ponnyer och hästar växer i takt med barnaskaran. Ida började rida tidigt och var redan etablerad tävlingsryttare. 

Sen kom Hilda, som var anledningen till att vi fick köpa Helénas häst och sist Vira. Hästtokiga tjejer sen födseln. Jag har följt dessa tjejerna och deras ridkarriärer via Facebook och haft många goda skratt. De har ibland förgyllt hela min dag, jag har ett favoritklipp. Hilda tar Idas "stövler" (de pratar härlig värlmländska) och vinglar runt i huset. Stövelskaften når till rumpan på henne. 

Det har naturligtvis inte alltid alltid varit en dans på rosor, drömmar har grusats och tålamod har satts på prov. Inte minst har modet ibland svikit de yngsta damerna. Precis som det är när man gärna vill lära sig rida, det går upp och ner.

Det kan nog vara prövande att vara storasyster, men idol är enkelt. Ridlärare blir man på köpet. Det enklare att ha någon att härma när det ska läras in, Hilda och Vira har tur men det är tufft att vara stalltjejer.

En tjock och dammig ponny kan användas till annat än ridning. De fyller alltid en uppgift om man är en liten tjej med fantasi.

Vira fyller snart sju och har kämpat med att våga galoppera. Igår kom det ett klipp där hon "hoppar" med sin nya ponny. Ren och skär lycka, det är så härligt att se. 

Det är lätt att glömma att ridning är berikande för alla som kan hålla på. Det får inte glömmas bort bland allt prat om prestationer, elitsatsningar och lönsamhet. En liten, glad unge på en alldeles vanlig ponny kan vara framtidens stjärna. Det kan också vara bilden av lycka eller succé mitt i vardagen.                       
Hej hopp // Kajsa

 


Läst 39479 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
20

En bortglömd VM-medalj!

Att tänka utanför lådan, det är något jag försöker hålla i minnet. Jag jobbar med hästar, inte med dressyr-, hopp- eller andra grenspecifika individer. Ibland händer det att det dyker upp hästar av en ras som tränats för något jag inte kan och då är det knivigt. Jag har till exempel en häst som tränats för någon form att tjurfäktning. Den är ibland svår att förstå sig på, uppenbarligen gick tjurträningen inte bra, för nu bor den i Sverige.

Fjordhästen är ingen favorit hos mig. Andra gången jag red på ridskolan som nioåring blev jag tilldelad "Åman", ridskolans fjording. Det var en tråkig upplevelse, jag fick inte honom att gå åt rätt håll och dessutom trampade han mig på foten. Det satte spår i ett barnasinne.

En dag dök det upp en energisk ryttare som tagit med sin fjording då den ordinarie dressyrhästen blivit sjuk. Det var trögt i starten men efterhand blev jag ganska förtjust i Comtesse (eller Lusen) och hon vann SM i dressyr och blev uttagen och startade EM för fjordhästar. En ny och nyttig erfarenhet för mig i tränarjobbet.

Jag har förutom mina vanliga dressyrhästar jobbat med trav-/montéhästar, galopphästar, fälttävlanshästar och hopphästar. Det har även dykt upp någon körhäst vid något tillfälle, fast utan vagn. Igår blev jag också påmind om att jag vid en period jobbade regelbundet med några islandshästryttare. Det har jag faktiskt nästan glömt.

Det är alltid trevligt att få positiv respons i jobbet och igår läste jag följande på fb:

"För att vinna NM-guld och året efter VM-guld i fyrgång V1 krävs hjälp av skickliga tränare. Jag har haft enormt duktiga tränare vid min sida under min karriär (som varade mellan 1983 - 1996)  Tack til er alla🤗😎 NM-guldet och VM-bronset hade inte varit mina utan Einar Öder Magnusson❤️, Kajsa Boström och Marlise Grimm, Sokrates frá Gunnarsholt ❤️och mig själv"

Detta skrev IA Lindholm, idag i huvudsak verksam som tränare, då hon var en av de som tränade regelbundet för mig med sina islandshästar. 

Här gratuleras IA av sin mamma efter VM-guldet var i hamn.

                                                                     Foto: Björn Jerdborg

Jag kan ingenting om islandshästridning. Inget om hur de tränas i pass och tölt och jag kan heller ingenting om hur bedömningen går till på deras tävlingar.

Men jag är bra på att lära hästar att trava det bästa de kan och det räckte tydligen till för att IA och Sokrates skulle vinna sina medaljer. 

                           IA några år senare.    Foto: Denni Bergmann Hauksson

När jag i på kvällen igår funderade över detta bortglömda medaljregn kom jag på en annan sak. Jag har varit i Stockholm och haft kurs för en hel hög med ryttare på islandshästar. Var minns jag inte riktigt ,men intressant var det.

Varför jag glömt var, kan bero på att jag var något förvirrad vid tidpunkten och det är en historia i sig. Kursen skulle gå av stapeln då jag var i Stockholm av annan anledning, vi landade på Arlanda efter en semester på andra sidan jordklotet. Kursens planerade 2 dagar förkortades till1 för flyget blev 24 timmar försenat. Varför?

Jo, vi hade mellanlandat på en liten militärflygplats i Kanada för att tanka och bunkra mat. Han som körde lasttrucken var nog sömnig för han körde rätt in i flygplansvingen och där blev vi stående. Något "vingklippta"fick vi vänta på ersättningsplan i ett insnöat och kallt litet samhälle. I sommarkläder...

Men, en dag försenad stod jag på en bana någonstans i Stockholm och undervisade islandshästryttare. Jag har ett spännande liv emellanåt!

                                        Hej hopp    //Kajsa

                                 

 


Läst 43069 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
02

Har vi koll?

Det finns fördelar att ha bott länge i samma "by".

Vi känner igen varandra och de flesta hälsar artigt när vi är ute och rör på oss. Innevånarna i min "by" är av ett hurtigt slag,vi är ute och går mest hela tiden. Fjärås är också för andra människor ett populärt strövområde, jag bor vid ett naturreservat.

För den som inte känner till eller sett Fjärås Bräcka skulle jag föreslå en utflykt. Det är en istidslämning, en rullstensås. Naturen är så vacker att jag fortfarande efter alla år blir betagen.

Det finns mindre fördelaktiga saker också. Som att bli igenkänd i fel situation.

Idag var jag som vanligt ute och stretade på i blåsten på Bräckan och träffade på andra lokala friskusar.

Mitt på vägen som går uppe längs åsen (vid en hög med hästgödsel) blev jag stoppad av en äldre herre med fru som jag vagt kände igen. Mycket vänligt sa mannen:

"Du som jobbar med hästar och är en offentlig person i din sport, jag har läst om dig i tidningen, kan du svara mig på en sak. Varför har ni hästmänniskor inte koll på att det är ridning förbjuden i naturreservatet?"

Läst i tidningen, tänkte jag. Aha, han läste Göteborgs-Posten förra julen, då fanns en artikel om mig. Han har koll... Vi bor i samma by, nästan bott grannar tror jag.Tur att jag inte sitter på en häst.  Här gäller att slå på charmen.

" - Öh... (Jag behövde tänka). Jo, jag jobbar med hästar och ridning, alldeles rätt, sa jag och log medan hjärnan gick för högtryck. Vad gäller för regler i ett naturreservat? Inte så mycket koll där. Säg nåt vettigt Kajsa!

Jag fortsatte: "Tänker ni på gödseln på vägen? Jag tror att hästen är att betrakta som ett fordon i trafiken, då får vi rida på vägen." (Yes tänkte jag, där fick jag till det!)

- Nja, sa mannen. Vi tänker mest på att hästarna trampar sönder stigar och i markerna runt omkring här i reservatet. Särskilt nu när det är så blött. Det är ridning förbjuden!

Det något kyliga och blåsiga samtalet slutade med att jag sa, något skamset att jag inte hade riktig koll. Mannen var vänlig om än upprörd, eller mer irriterad. Han ville få till en ändring.

Jag gick hem och Googlade, först på "offentlig person" och sen på Naturreservat. Fyllde på med Allemansrätten, vad som gäller vid ridning i skog och mark.

Nu vet jag att det förutom på vägarna inte är ridning tillåten i Fjärås Bräcka Naturreservat. Inga stigar eller annan mark är tillåten att rida eller köra häst på. Detsamma gäller alla motorfordon och även cyklar. Här finns att läsa: Naturreservatet, särskilda föreskrifter

Vad det gäller ridning i övrig natur: Allemansrätten, det här gäller ridning

Vi vill att människor ska ta hänsyn till oss och våra hästar, till exempel när hästarna rids i trafiken. Just i dagarna har det höjt många upprörda röster för att skjutande av fyrverkeri ska förbjudas, bland annat för att värna våra hästar.

Det finns ute i samhället kritiska röster mot hästar i allmänhet och ridning i synnerhet. Det gäller att visa att vi samarbetar och tar ansvar för vår sport. Kan vara bra att tänka på vid nästa tur ut i naturen. Det positiva med att jag mötte mannen är att nu vet jag. Kunskap är alltid bra.

                                 Rid i frid!  //Kajsa
 


Läst 50318 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
29

Med tyllkjol eller dressyrsadel.

Som alltid, en vanlig ledig söndag läser jag Göteborgs-Posten till frukost. Ledighet betyder läs allt, även Sport- och Kultursidorna. Där, på Kultursidorna läser jag en artikel om Svenska Balettskolan i Göteborg. Den artikeln har jag gått och funderat på hela dagen..

Jag liknar ofta dressyr med dans eller mer specifikt, balett. Jag vill att dressyr ska se ut som dans, när den är som bäst. Kontroll, styrka och balans i symbios med förståelse, det är mitt mål.

(Balett (av italienska balletto, diminutiv av ballo, alltså ’liten dans’) är en dansform uppbyggd på formaliserade positioner och rörelser som är mycket krävande i fråga om styrka och vighet.  Ur Wikipedia)

I GP:s artikeln läser jag:

"Man måste lära sig att stå still innan man kan börja dansa. Du måste förstå hur du bygger din kropp, de olika delarna på varandra, som klossar. Du måste lyssna på läraren som förklarar. Sen kan du börja röra på dig."  Susanne Lindström, danslärare Svenska Balettskolan.

Hästen är som en elev i balettskolan. Den behöver lära sig hur den ska bära sin kropp och sin ryttare på bästa vis. Vi behöver förklara och upprepa och hästen behöver lyssna. Styrkan kommer med genomtänkt träning. Likadant är det med balansen och de tekniskt svåra rörelserna(positionerna) Träning, upprepning och tålamod.

Jag tycker att balett är vackert att titta på, nästan lika vackert som det är att se en dressyrhäst i fullkomlig balans bära sin ryttare.

På ett annat ställe i artikeln läser jag:

"Det finns en kulturkrock mellan det svenska jämlikhetsidealet och den traditionella baletten med fokus på solister. Det är inte alla som lyckas bli dansare. Men att inte bli dansare betyder inte att man misslyckats. Att våga, att satsa och anstränga sig är starkt. Det visar att vi människor kan och klarar mycket mer än vi tror. Det kan alla ta med sig." Olof Stigert f d rektor.

Det är också precis som med dressyr och tävling, alla ryttare kommer eller vill inte hela vägen fram till Grand Prix med sin häst. Men de har försökt och det är gott nog, med nästa häst kanske de når ända fram.

Men hur du än sätter dina mål i ridningen, tänk på att det är fantastiskt att dansa med någon som är följsam. Någon som vill det du vill ...

                    Här dansar Amazing med sin ryttare.

Det finns en fin beskrivning på hur dressyr kan vara:

"Att bringa de båda varelsernas tyngdpunkter i samklang, så att hästen inte störs i sin rörelse hör till ridandets konst."   A. Podhajsky

                                          Dansa vidare!  /Kajsa


Läst 48775 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
16

Det hänger ihop ...

Det mesta hänger ihop när det gäller ridning. Pratar vi om sitsen så hänger ALLT ihop. 

Har ryttaren god kroppskontroll, vet hur sitsen fungerar och påverkar hästen är allt som det ska.

Finns det nåt på mitten av ryttaren, biten mellan höft och armhåla, som inte fungerar riktigt sprids "felen" som ringar på vattnet utåt i ryttarens kropp. Det ger en "enkel" felsökning. Starta på mitten, med bålen och jobba därifrån. 

Som vanligt när något dyker upp i mitt huvud har funderingen väckts på en träning. Som i morse när jag träffade en ny ryttare. Det var en ganska rutinerad ryttare, som till vardags arbetar med hästar.

När det kommer en ny ryttare brukar jag titta när de rider några varv i de olika gångarterna samt på vad ryttaren har för position i sadeln. Sen ber jag alltid om en kort sammanfattning av ridkarriären och frågar hur ryttaren ser på sin ridning.

I morse kom vi ganska snabbt in på sitsen. Ryttaren satt ganska bra i sadeln, rätt upp och ner men hade bland annat problem att hålla still händerna. Sen gav det ena det andra, jag var på de stela vristerna och det slutade med att ryttaren berättade att den alltid fått höra att den skulle hålla still underskänkeln. Det hade resulterat i stela ben.

Jag fick för länge sen en kommentar i ett domarprotokoll om en "ringande underskänkel". Det glömmer jag aldrig ...  Det var innan videofilmandets tid, ingen visste väl hur de såg ut när de red? Men vem vill ha en ringande (flaxande) skänkel?

Klämmer ryttaren med lår och knä, slår underskänkeln.(Gäller nedsittning i trav)

Det är en "ringande underskänkel". Som jag slet för att bli av med den! Det tog många år under skickliga Richard Whites öga att få rätt på kroppen, så skänkel la sig stilla intill hästen, med foten fjädrande i stigbygeln.

Bilden till höger visar en korrekt placerad skänkel på en av mina elever. (Estetiskt tilltalande också, snygg färgmatchning och en bra variant av sporre.)

Är det rätt på mitten, blir det rätt i ändarna. Skänkeln, armar, händer och inte minst ryttaren huvud får möjlighet att hamna rätt och fungera där de ska. Försöker man rätta till felen omvänt, utifrån och in då finns det stor risk att man skapar nya, mycket krångligare problem än man hade från början.

Det finns paralleller i andra sporter, som golf. Att svinga en golfklubba korrekt för att få ut maximala slag är lika svårt som att sitta och rida rätt i sadeln. Är du stel i höfterna och rör kroppen fel skiter sig resten. Du kan som i ridning alltid kompensera och hitta en hyggligt fungerande väg, men riktigt rätt blir det inte.

Det finns inga genvägar. Tröttsamt att höra kanske, men det är den bistra sanningen. Det kan du som ryttare fundera över när det dyker upp olika så kallade hjälpmedel för att fostra in ryttarkroppen i en bra position. Det finns inga genvägar ..

Vill du lyckas fullt ut gäller det att göra om och göra rätt. Kroppskontroll, balans och insikt, sen sitter du som en smäck i sadel. Eller slår en golfboll långt, snyggt och rakt. Det tar sin lilla tid, var beredd på det. Det är en givande tid.

                                             Hej hopp // Kajsa


Läst 50936 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
09

Med buller och bång

Vad gör jag en ledig lördagsmorgon? Tittar på dressyrtävling ... Denna morgon hittade jag livesändning från World Cup-tävlingen i Salzburg och fastnade vid skärmen. 

Det är intressant att se(för mig)lite nya ekipage, till exempel en ryttare från Grekland. Hon var överlycklig efter avslutad ritt. Ett annat ekipage som var roligt att se var Morgan Barbancon/ Sir Donerhall II som nu representerar Frankrike. 

Benjamin Werndel som samlade ihop många procent sitter så stilla i sadeln, spikrak i ryggen, att jag undrar hur han får till det. Patrik Kittel var där och startade en häst jag inte sett innan. De hade en del kommunikationsproblem och var inte med i toppen.

Men efterhand som jag satt där och tittade kom jag på att det dånade i marken när hästarna gick. Det var egentligen det jag skulle komma till med inlägget. Lite olika mycket men fullt märkbart på alla hästar. Vad är det för underlag?

Någon sa en gång att när en häst är korrekt eftergiven och går med fjädrande ledgångar hörs den inte. Det är säkert en sanning med modifikation och när underlaget hårt och stumt hörs alla. Tänk trav på en asfaltväg ...

Det funderade jag på under resten av klassen. Det var en stor tävling med klasser igång i flera arenor. Går hoppning och dressyr på samma underlag? En reflektion från en som undrar över det mest i hästväg. 

På kvällen dök hela klassen upp på Youtube så varsågod att lyssna!  //Kajsa


Läst 52006 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
26

Hur det går att förgylla en måndagskväll

Måndagskväll i november. Det är lite råkallt och absolut kolsvart ute när jag svänger in på parkeringen vid Kungsbacka ridklubb. Där är knökfullt med bilar...?

Jag är inbjuden av ridskolans instruktörer för en mini-clinic, att prata om och demonstrera ridning på elevernas teoripass. Ibland kan teoripasse ha en aning glest med besökare. Jag var inställd på det och blev faktiskt lite ställd när jag kom in i ridhuset och tittade upp på en fullsatt läktare. De satt som packade sillar.

Då gäller det att sträcka på sig, suga in luft och prata tydligare än annars. Fortfarande, fast jag gjort denna typen av uppdrag i ganska många år nu, är det en aning hisnande att prata för en fullsatt läktare. Kungsbacka har en stor läktare ...

Med engagerade instruktörer gick kvällen som en dans. Vi tjuvtränade lite förra veckan så jag hade fått möjlighet att se ekipagen en gång innan. Instruktörerna hade var sin skolhäst och ämnet för kvällen var "Utbildningsskalan".

Det är roligt att se skolhästarna när deras vanliga arbetsplats, ridhuset, är pyntat med blommor och läktaren full med folk. Ännu roligare var det att se hur de hanterade applåderna. Tjejerna red och kämpade med att visa det jag ville. Hästarna visade sig från sin bästa sida, fast det gör de ju alltid.

Det är väldigt roligt att se hur stort intresset är för att lära sig mer. Jag gillar att prata ridning, i alla format och på alla nivåer. Jag gillar att kunna påverka, att förklara hur lite det är som gör att hästarna får de bästa förutsättningarna att ha en bra tillvaro.

Jag tycker också om tanken att kunna "sprida ringar på vattnet". Att dela med mig för att andra ska kunna sprida vidare. Ridinstruktörer på ridskolorna gör ett fantastiskt jobb för att vår sport ska ha en stabil grund av kunnande.

De gör också att det finns en plats för alla. En möjlighet att få umgås och lära sig rida utan att kraven på prestation är för höga. Vi har en unik ridskolekultur i Sverige och den ska vi vara väldigt rädda om.

Tack Emma, Lollo, Louise och Marina för en rolig kväll i utbildningens tecken och inte minst för ett bra initiativ. Kämpa på nu, det är ju två steg kvar i skalan!

                                                                             Foto: Saga Kwarnmark

                                                           


Läst 35626 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
20

Dåligt väder, då behövs bra kläder.

November ....

En fundering, vem uppfann november? Grått, grått, grått som fortsatt går mot mörkare tider. Lera upp till knäna och det som är kvar av kroppen ovanför leran dränks av regn. Muntert ...

Men det finns ljuspunkter. Idag såg jag solen eller iallafall en blå flik av himlen i säkert en hel minut. En annan större ljuspunkt är att det finns fantastiskt bra kläder för att vistas ute i denna gråa, kalla och blöta tillvaro.

Ridhus har inte alltid varit en del av min värld så jag är van att vara ute. Dessutom är jag ute i ur och skur när jag utövar min hobby golf. Det finns definitivt inga "golfhus". Den mesta träningen och allt spel och tävling är utomhus.

I jobb som hobby prioriterar jag bra kläder. I dagens väder, 6-gradigt duggregn och mer duggregn var jag tacksam för min vinterfodrade, vattentäta, rymliga och nästan fotsida rock från Mark Todd. Idag räckte det att toppa med en fleecemössa.

Vid behov, hällande regn, trycker jag på en sydväst från märket Galvin Green. Sydvästen hör annars till min regnutrustning för golfspel. Där är regnkläderna, av samma tillverkare, garanterat vattentäta. Har aldrig blivit blöt under dem om det så hällregnat hela golfrundan. Den kan kan vara upp till 5 timmar vid tävling.

Hästarna struntar i att det regnar eller om de får klafsa igenom stora vattenpölar. De är tränade på att jobba ute och funderar inte över vädret. Så vi fortsätter att vara ute när det behövs. Det går att vid behov träna bra utomhus, även i november. När frosten kommer får de jobba inne, det finns gränser när det gäller underlaget även för oss.

                                          Hej å hå i klafset ...  //Kajsa


Läst 35627 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa  sista  



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv




Aktuella samarbeten

Ridsportens Innovationer
Hållbara ryttare
Patrik Kittel Dressage Tour
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen
I hästhälsans tjänst

Senaste numret

Läs mer om Hippson Nr 1

SPECIAL: Klimat & Miljö!
– Dags att framtidssäkra ridsporten
– Inspiration: Hållbarhet som lönar sig
– Naturbete har många fördelar
– Vårda hagen för sjöarnas skull
– Hållbar hemmahoppning
– Dressyrträna i mobilen
...och mycket mycket mer

Läs numret i det digitala arkivet

Prenumerera till halva priset + rabatterade böcker!
OBS! Detta erbjudande gäller bara fram till och med den 25/2.
Just nu kan du teckna en prenumeration till halva priset! Prenumerationen startar med Hippson nr 2 2020, men du kan vid beställningen lägga till det aktuella numret. Dessutom kan du i samband med beställningen lägga till någon eller några av våra populära böcker till nedsatt pris. Men skynda dig, erbjudandet gäller endast fram till och med den 25/2.
Teckna prenumerationen här

Är du redan prenumerant köper du så klart böckerna till samma rabatterade pris i vår bokshop. Se bara till att logga in först så dyker specialpriserna upp.