Kajsa Boström
MAJ
22

Det finns olika sponsorer

Ridsporten är i stort behov av sponsorer. En stor och generös sponsor är Lövsta Stuteri och Antonia Ax:son Johnson. Hon har mycket generöst under några år satsat och kommer fortsätta satsa stort på tävlingsverksamhet både i dressyr och hoppning.

Sen har det varit Volvo, Rolex, Krafft, ATG och andra stora och små företag som gått in och satsat pengar. Men, det finns en stor sponsor som sällan eller aldrig syns eller hörs i medias annonsplatser, på reklamblad eller banners.

Jag pratar om klubbfunktionärerna. Det är en otroligt seglivad och hängiven skara som jobbar och sliter, oftast alldeles gratis, i ur och skur. De sköter oftast oavlönat klubbarnas tävlingsverksamhet och inte sällan stalltjänst och underhåll på anläggningarna

Jag besökte en anläggning förra veckan, en ridklubb som haft otur och fått stallet utdömt av kommunen p g a rasrisk. Det blev stopp i verksamheten och hade säkert fortsatt vara det om inte eldsjälarna i klubben satt fart.

Nu har de har byggt ett nytt stall till privathästarna och ska fortsätta med att bygga även ett ridskolestall med personalutrymmen och andra faciliteter.

De har byggt ett jättefint stall, kommunen har skjutit till pengar och klubbmedlemmarna har byggt. Den familjen som har ponnyn jag skulle titta till är väldigt engagerade i klubbverksamheten. Jag har genom åren träffat på sådana eldsjälar förut och upphör aldrig förvånas över vilken hjärtevärmandeinsats de gör!

Just helgen efter jag var där skulle hela familjen vara på Åby och hjälpa till vid klubbens stora hopptävlingar. Pappa Peter sa med ett leende att han får, i sin egenskap av att vara brandman i räddningstjänsten, vara säkerhetsansvarig för tävlingen. I samma andetag berättar han att han lagt ca 1000 timmar på bygget...

Fortfarande är det så att flest människor kommer in i ridsporten via ridskolorna och ridklubbarna. Vi har en väldigt fin tradition att förvalta där. Jag hoppas innerligt att alla klubbfunktionärer, ryttarföräldrar och annnat "löst folk" som gratisjobbar får ett riktigt erkännande för sina insatser. Vi är inget, vi har ingen ridsport utan våra ridskolor.

Jag avlutar med att citera Peter: "Det är så mysigt när vi träffas här i stallet och sätter på kaffe och fikar. Det är nästan som hemma..."

 Foto: Susanne Delwer


Läst 120 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
18

Var sitter balansen?

Nu har jag skaffat mig något stort att fundera på: Har hästen, som vi människor, balanssinnet i örat? Fast nu har jag läst på och tror mig förstå förmågan att hålla balansen för oss är ett samspel mellan fyra olika sinnen.

Equilibrioception, en genialisk uppfinning inne i örat.

Synen

Proprioception, något som är kopplat till musklerna

Känsel.

Balanssinnet kan förbättras med träning eller avta med brist på träning. Vi människor kan öva balansen sittande, stående eller gående.

En häst föds med mycket bättre balans än vi, den kan stå upp efter någon timme. Sen kan den dia, springa och äta från marken tämligen snabbt utan att ramla omkull. Behöver den sen träna sin balans?

Nu undrar jag i så fall, varför skulle hästen vara tvungen att springa fort när den rids, för att "hitta sin balans"?

"Rid mera framåt så *den* hittar sin balans", detta är ett vanligt uttryck."Sätt tillbaka för att hitta bättre balans" är ett annat uttryck och det bygger följdaktligen på en annan teori.

I min värld borde det vara oändligt mycket lättare för ridhästen att hitta egenbalans om farten, dvs steglängden, hålls kortare. Hög tempo är långa steg, vem kan hitta balansen då?

Hästen håller när den rids balansen med hals och huvud har jag fått lära mig. Någon säger att den håller balansen med svansen.

Kan det vara så att ingen vet, på riktigt hur det förhåller sig? Att vi griper teorier rakt ur luften?

Det finns ett ordspråk, att man ska lära sig gå innan man kan springa,  det väljer jag att tro på även för hästen när den ska ridas.

Den här hästen har 100 % koll. "Hot Chocolate" f.-14 e.Floricello


Läst 12044 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
13

Hoppla Brunte!

Hoppla Brunte! Det är ett av mina favorituttryck i jobbet såväl som i övriga livet. T ex är det bättre att lite vänligt mumla ”Hoppla Brunte” när föraren i bilen framför mig väntat en kvart vid väjningsplikten fast det inte finns en bil i sikte på norra halvklotet än att fräsa: ”Flytta på dig skitgubbe!!”

Uttrycket funkar nästan alltid för att få mina ryttare att förstå att de borde agera, eller se ridningen på rätt nivå när allvar och frustration infinner sig. Sätt fart och ha humorn i behåll!

På tal om humor, att hålla mig allvarlig när jag läser svaren på mitt inlägg på fb häromdagen vär helt omöjligt.

Frågan var: ” Vilket ord eller uttryck i ridsporten tycker du är mest svårförståeligt eller totalt obegripligt?”

Det utryck som flest angav som svårtolkat är faktiskt ”gå på tygeln”. Jag ska försöka samla ihop svaren och göra någon form av sammanställning, arbetsnamnet på det projektet är ”Har du verkligen fattat galoppen?”

Eftersom jag har en mycket livlig fantasi föddes det en liten historia i kölvattnet av detta:

Det ska f--n vara häst!

Att vara en ridhäst enligt regelboken eller ridinstruktionen är faktiskt helt omöjligt. Det finns ingen hejd på vad vi förväntas göra eller kunna, OM det ska gå rätt till.

Vi SKA gå på tygeln, Det är faktiskt en ren balanskonst för en fyrfoting att balansera på en smal rem! Som om inte det vore nog ska vi samtidigt gå på linjen, men stackars oss om vi går på bogarna! Hur nu det är möjligt, har någon sett en häst utan framben vara ute och gå?

Vi ska vara framför skänkeln men absolut inte bakom hand, det blir inte mycket utrymme kvar att röra sig på. Gå med bra kontakt, inte hänga i handen. Vilken häst hänger i handen om vi fick bestämma själva tror ni? Gå eller arbeta över ryggen, jag går med mina ben… Gå med ett rejält påskjut! Jo jag sa just att jag går med mina fyra ben, något påskjut har jag aldrig sett att jag skulle ha.

Halsen ska vara välvd och buren! Jag har hellre huvudet neråt på sträckt hals så jag kan nå maten på marken.

Taktmässig trav, rund och bärig galopp och ren och fyrtaktig skritt… Jaha, allt det där ska jag kunna göra med dig på ryggen!?

Spring själv får du se hur det bli. Kolla om du är genomsläpplig i sidorna, att du säkert inte sitter fast eller tvärtom kanske får en ohejdad vilja att förböja dig någonstans?

Förresten, om jag mot förmodan skulle vara stel eller sitta fast i någon sida är det väl ditt fel? Det var faktisk du som hade befälet och red senast. Det är däremot bra är om du sitter fast, i sadel, så du inte skumpar runt i sadeln och stör mig.

På tal om att vara stel eller stark så är jag är alltid starkare än du. Fast inte stark i munnen, det är inte min grej. Jag är en känslig typ med sammetslen mule...

Tänk på detta nästa gång du sätter foten i stigbygeln ryttar´n!


Läst 33331 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
08

Kort i halsen eller korta tyglar

Populära uttryck i dressyren finns det gott om och de varierar över tid. Just nu är det mycket av: "egenbalans", självbärighet", "bakom lod" . Det sista, "bakom lod"  har jag svårt för, genom att förkorta uttrycket går innebörden förlorad. Någon lite mindre insatt i ridningen mysterium har nog svårt att förstå det där. När det gäller dressyren, om man läser reglementet TR II, står det beskrivet:

"Hästens huvud ska förbli i en stadig position, med nosen något framför lodplanet med en eftergiven nacke som högsta punkt på halsen, utan att visa något motstånd mot ryttarens inverkan"    Lodplanet är en linje ögat genom munnen, alltså inte nosryggen vilket kan vara lätt att tro.

"Hästen är för kort i formen" alternativt "hästen är för kort i halsen" är också populära eller ofta använda uttryck.

Något missvisande kan jag tycka för hästens hals är så lång eller kort som den är. Den går inte att ändra på, däremot kan ryttaren begränsa hästens halslängd genom att få huvud för nära sig, det är en bättre beskrivning.

Hästen håller balansen med hjälp av hals och huvud, alltså får den svårare att hitta den magiska egenbalansen om jag som ryttare inverkar så att hästen blir tvungen att gå med för "kort hals". Det hänger liksom ihop...

"Korta tygeln" är nog den instruktion som används mest i ryttarutbildning. Ofta med all rätt för god kontakt är en av ridningens grundelement.

Men när tygeln blir för kort, vilket jag hävdar att den lika ofta blir som den blir för lång, då kommer problemen som på posten. Då kan jag säga till mina ryttare: "Testa att släppa ut en cm tygel, eller två så får du se vad som händer!"

Då händer ofta följande:

Ryttarna stirrar häpet på mig och säger: "Jag har ju alltid fått höra att jag ska korta tygeln!"

Ett annat alternativ: "Men då sitter jag ju med händerna i magen!"

Eller: "Men jag kan väl inte rida med glappande tygel!?"

Eller " Då är det lätt att komma efter, att hamna i stolsits"

Jag tänker så här: Har ryttaren en korrekt position i sadeln med händerna placerade där de ska vara, ändras inte den av att tygellängden korrigeras... Tanken är att hästen tillåts sträcka tygeln, ta kontakten längre fram,  alltså på ett mer korrekt ställe och då förblir ryttarens position och även händernas kvar där de ska vara.

Är hästens form däremot korrekt eller kanske för öppen är det en lysande idé att korta tygeln, OM den glappar...

Jag fick lära mig ett uttryck av Hans Wikne, fd chef på Strömsholm, som jag tycker beskriver förhållandet hästens huvud - tygelns inverkan på ett briljant sätt.

"Hästen ska vara på tygeln, fri från handen"  De orden har jag med mig varenda dag och förr eller senare lyckas jag!

En av mina (hopp-)ryttare hade lite funderingar kring sin ridning vid tävling. Hon tyckte inte det fungerade lika bra som hemma. Vi tittade på det, svängar före och efter hinder med bibehållen galopp och balans. Pratade  om varför hästen blev lite "vild" på framridning och de stora utebanorna. Jag ändrade lite på hennes tanke, tygellängden och handställning och fick detta i inboxen på kvällen:

”Nya taktiken med xxxx funkade bra på banan också. Inte bara mindre bromsade hand utan kunde även lägga lite skänkel i svängarna så bättre rytm och såklart bättre språng då.”

Det är de små stegen som leder till de stora framgångarna. Fin bild!

 Foto: Therese Törnell


Läst 44549 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
03

Inte skyller väl du ifrån dig?

Vårvärme! Ingen mössa och långkalsongerna får ligga kvar hemma. Idag alltså. Igår gjorde jag min årliga vårblunder, alltså tittade på termometern på morgonen istället för att kolla prognosen på SMHI.

Jag gick till jobbet med vintermunderingen som hängt med ett tag nu. Det passade väldigt bra på morgonen, det var +4 grader när jag gick in i ridhuset. Det var något varmare när jag gick ur samma ridhus några timmar senare, typ 13 grader varmare... Svettigt...

Så idag var jag bättre rustad (typ lättklädd) och det var njutbart på jobbet.

Så här års är det mycket fokus på tävling. Var ska vi starta, när ska vi eller ska vi alls? Detta gör att det lätt uppstår stress i träningen. Ryttarna vill och hästarna kanske inte alltid hänger med i svängarna.

De "heta" ryttarna, de som alltid är med i Falsterbos startfält, rapporterar på sociala medier in sina 80% kvalritter. Det rids observationstävlingar, kval till både det ena och det andra, det är granskning av unga hästar till VM, ja överallt pyser det "Upp till bevis"

Hästarna då? Är de lika motiverade att plötsligt visa sig på styva linan? Ja, förmodligen om de är väl förberedda. Då dansar de in på banan och hämtar hem sina rosetter eller kval-procent, med den äran.

Fast en och annan häst gör något annat uppenbarligen. Det finns många beskrivningar på vad hästar gör på tävling när de gör det de inte ska.

Jag ska räkna upp de vanligaste beskrivningarna och jag använder "han" eller "hon" om hästarna, slumpmässigt, för jag avskyr det nya ordet "hen".

"Han testar mig alltid på banan"

"Han blir så vansinnigt spänd på tävling, så det går inte att rida"

"Hon gillar inte framridningar, så det får jag hoppa över."

"Hon gillar inte andra hästar så jag brukar värma på parkeringen."

"Han är så dum att lasta, det tar sån tid, så han är alltid helt slut redan när vi kommer fram till tävlingsplatsen."

"Hon går inte fram inne på banan, bara döööör så fort jag rider upp på medellinjen."

"Hon är alltid så himla fin på framridningen, men sen går det inte."

Jag kan ärligt säga att jag har säkert sagt allt det där, vid olika tillfällen. Fast idag frågar jag mig mera vad det är JAG gör eller inte gör. Vi ryttare är otroligt förutsägbara när vi kommer upp i sadeln och det är så hästarna  läser våra signaler.

En elev, som har problem med nervös häst på tävling, berättade att hon av en ren slump fick träna tävlingsframridning hemma häromdagen. Hon hade av helt andra orsaker än lasta hästen backat upp släpet utanför sitt stall. Det räckte för att hennes häst skulle plocka fram sina svaga tävlingsnerver. Himla bra, de fick träna på att lösa stressen, på hemmaplan och ryttaren fick ta sig en funderare.

Att skaffa rutin tar tid för både ryttare och häst. Men har du samma problem, säsong efter säsong då är det dags att tänka ut hur du kan byta strategi. Hästarna står ju inte hemma och funderar ut ondskefulla beteenden...

Jo, hästar är olika och det är vi också, men det är vi som ska lösa problemen. Det är den enda vägen

Den här bilden, på en av mina yngsta elever, tycker jag är väldigt upplyftande i allt sitt elände. Ska jag tävla imorgon och det regnar, ja då får jag förbereda mig i regnet. Simple as that!


Läst 54670 ggr Kommentarer Kommentera

APR
25

Kandar och ridkonst

Kandar har blivit ett värdeladdat ord. Fast ett kandar är bara en samling harmlösa remmar och två bett, absolut inget som i sig kan ställa till oreda eller skada. Ett välgjort och välputsat kandar kan vara riktigt vackert att hänga på en krok, eller på ett hästhuvud...

Att rida på kandar är en svår del inom ridkonsten, det förutsätter att man som ryttare lärt sig att använda det korrekt. Att använda kandaret som nödbroms eller som ett sätt att få ner och fixera huvudet på hästen kräver ingen Einstein i sadeln, det kan i princip vem som helst.

Som jag har fått lära mig, är ridning på kandar det yttersta beviset på att du skolat din häst väl samt att du kan rida med lätta, små hjälper. Alltså ett verktyg för att förfina ridningen.

Naturligtvis är inpassningen av betten och kombinationen av stång och bridong väldigt viktig. Ingen hästmun är den andra lik och även detta är en del av ridkonsten. Att ha så mycket kunskap att du kan anpassa och använda utrustningen på rätt sätt.

Alla hästar kan inte gå med kandar, av anatomiska skäl. Men det är ju så det är, alla hästar kan inte allt och det är väl där vi människor har svårt att anpassa oss. Långtifrån alla ryttare kan rida med kandar.

Att kunna hantera ett kandar på rätt sätt är för oss ryttare kan nog jämställas med att spela på en Stradivarius( läs här) för en skicklig violinist. Det handlar om att få det mest exklusiva verktyget eller instrumentet i händerna och att fullt ut kunna använda och njuta av det. En konst som kräver utbildning, träning, träning, träning lite mer träning och känsla.

En Stradivarius i händerna på en oskolad violinist låter lika illa som alla andra fioler. Gnäll och skrap...

Det gick ut en förfrågan på en internationell dressyrsida för någon dag sedan gällande vad dressyrryttare runt om i världen tyckte om kandarets vara eller icke vara vid internationella tävlingar. Vi i Sverige kan nu för tiden välja, träns eller kandar, så länge klassen har nationell status. Det var en del framstående tränare och ryttare som tyckte till, bland annat Kyra Kyrklund.

"To ride with a double bridle, the rider has to develop a feeling for how the bridoon is influensing the horse and what the curb bit is doing. This requires feeling and has to be trained! If the double is optional, Im afraid many riders dont bother to learn this art! I know that the double can be miss used, its a bit like the knife and fork can be bad in the hand of an ape.. but thats not reason enough for me to say that we all should only eat with a spoon. "

Alla bett som används felaktigt kan ställa till skada, precis som all annan ovarsam hantering av en häst. Det inte betten utan den som hanterar det som har ansvaret. Men att ta bort en svårighetsgrad, att ta bort kandaret, löser i min värld inga problem. Väggen hos en välsorterad ridsporthandlare är fortfarande full av fantasifulla varianter av bett. Att de hänger där betyder ju att det finns det finns en marknad .
Att sänka konsten att kunna rida på kandar i glömskans mörker höjer inte på något sätt kvalitén på ridningen.
Här är Casanova ♥ (eller Calle eller "Calegro") en glad häst med ett fint kandar.
 


Läst 57334 ggr Kommentarer Kommentera

APR
22

I vått och torrt

Det gäller "att ha bra på fötterna" eller under fötterna. När hästarna är på jobbet behöver de det bästa underlaget.

Nu undrar jag vad det bästa underlaget egentligen är. Jag läser om forskning som görs på underlag och funderar på om de som säger sig veta har enats?

Ska det vara ett underlag för dressyr, ett för hoppning och ett för blandad ridning? Kanske ett som tål många hästar per dag och ett som klarar ett fåtal hästfötters tramp per dag?

Just nu undrar jag mest över fibersand, för det kan se ut precis hur som helst. Om jag jämför den fibersand som ligger i alla ridhus jag jobbar så finns det egentligen inga som är lika.

I ett ridhus t ex. är sanden som fint strösocker blandat med större tygbitar. Alltid dammigt på sommaren och hästarna nästan fastnar i textilremsorna.

I ett annat ridhus är det väldigt fuktigt, i alla fall fläckvis. Nästan så det kommer vatten i dagen när jag trampar hårt. Det är stumt, hugger fast hästarnas fötter och det luktar växthus.

I ett annat känns underlaget som halvtorr blålera där det blir stora hålor efter hästarna. Jag själv snubblar och trampar snett i hovhålorna och ser nog lätt berusad ut där jag vinglar runt. Det bildas täcken av gröna alger i hörn och längs väggar.

Första gången jag såg fibersand var i England för nästan 20 år sen. Den varianten som användes där låg stilla, det fanns lite svikt i och den behandlades med någon form av varmt vaselin. Dammade inte och inget sladdande eller krattande. Inte alls likt något jag sett här hemma i Sverige.

Är verkligen fibersand det bästa som vardagsunderlag för våra hästar? Den känslan får inte jag när jag ser hur hästarna rör sig på dess olika varianter. Jag ser hur sand/flisvarianten börjar dyka upp här och där....

Man ville ju få bort sågspån och flis ur ridhusen för att slippa mögel och damm. Är fibersandsdamm eller grönalger bättre?

Någon som är insatt i frågan kanske känner sig manad att berätta om fördelarna och redovisa problemen, det vore intressant.

Klafs, klafs..


Läst 51345 ggr Kommentarer Kommentera

APR
19

Med känsla för helhet

Peder Fredricson och All In lämnar säkert ingen oberörd. Jag såg SVT:s dokumentär igår och den var väldigt fint sammansatt. Stillsam och vackert filmad. En ganska oansenlig, oerhört begåvad, liten brun häst och hans hängivne ryttare i total symbios, det kan leda hur långt som helst.

Bortsett från den sportsliga prestationen, det jag fastnar för är hur Peder hanterar sina hästar. Hur han tar i dem, hur lugnt han rör sig och hur noga han är med att veta allt om dem. Det stillsamma... "Jag vill inte ta ut det sista ur mina hästar utan lämna lite kvar, så de tycker det är roligt och vill göra det igen"

Peder visar upp en väldigt ödmjuk och lite tystlåten personlighet. Min sambo som lever i den ohästiga delen av världen undrade: "Är han alltid så där tyst och lugn, sprätter det liksom aldrig till?" Jaa, vem vet, allt visas ju inte i TV. Peder är kanske världens partykille emellanåt!?

Jag tar mig friheten att (fritt) citera Peder en gång till:

"Jag är inte så himla bra på det tekniska, jag kommer inte alltid rätt på alla hinder. Jag är värdelös på att galoppera över bommar på marken. Men, jag är väldigt bra på att kommunicera med mina hästar..."

En vacker historia är det. Mannen möter hästen och kärlek uppstår, magin mellan dem går nästan att ta på. Jag läser på fb att Peder ses som en förebild av många. Hoppas detta går att se i hästhanteringen runt om i landet nu, med en större förståelse för hästarna och ett gott hanterande. Även av alla de hundratals hästar som aldrig kommer att bära sina ryttare till en OS-medalj.

Min eloge till Peder och jag hoppas verkligen att han och "Allan" får en gemensam lång och fortsatt lysande karriär.

Foto: Tomas Holcbecher

På tal om hästhanterande så sprang jag av en händelse på en grej, eller uppfinning, som fick mig att fundera en god stund. Jag är inte riktigt säker på vad namnet är men tror att det allmänt kallas "lekkedja". Bara det ordet fick mig att fundera på dess existensberättigande.

Efter lite forskning har jag kommit på vad tanken är med denna kreativa mojäng. I min värld, där hästen genom utbildning har accepterat bettet och arbetar med stängd och lugn mun, fattar jag inte att någon kan se vinningen med att få en häst att gå och "leka" med kedjan i munnen. En rörig och glapprig mun på hästen, vem vill ha det?

Jag upphör aldrig att förvånas över märkliga saker i hästarnas utrustning. Därför är det befriande att veta att det finns gott om sund hästhållning, som Peders.


Läst 57115 ggr Kommentarer Kommentera

APR
15

Ett sammandrag...

Förbereder sista jobbet innan min påskledighet, jag behöver komma på en bra övning för kursdeltagarna idag. Jo, jag vet att det är påskafton men det finns ju en dag imorgon också och då är jag ledig.

Skummar som avslutning igenom igenom ett ridsportmagasin i pappersformat och konstaterar att det förmodligen är tur att jag och min hästar har överlevt och kunnat prestera genom åren.

Jag har t ex aldrig använt s k teknikskydd eller haft en sadel utformad enbart till min bäckenform. Däremot har jag alltid själv jobbat med och också alltid tjatat på mina elever om god hållning 24 timmar om dygnet. Alltså inte bara timmen i sadeln.

Jag har aldrig anlitat origopat eller annan snabbutbildad diplomerad alternativbehandlare.

Ve och fasa, jag har ridit in alla min unghästar med traditionell betsling, även tre-åringar mitt i tandväxlingen och det har gått fantastisk bra! Inga rädda hästar med skador i minnen. Tur...

Longering har i min värld gjorts med kapson och lina och det har funkat. Jag kan fläta en man (ganska) snabbt och jag är en hejare på att rykta.

Som tur är har jag aldrig hittills stött på en häst med "headshaking syndrome" och jag har fått lära mig att alla hästar behöver ridas ute i naturen, hoppas och skolas på en bana.

Känns skönt att hästeriet är beständigt men också spännande att det finns forskning som kan hjälpa oss och våra hästar till en bättre och ibland enklare tillvaro.

Jag drar mitt strå till den stacken på mitt sätt, genom mitt arbete i ridhusen.

Det fanns en grej i tidningen som jag blev upprörd över och det var en liten annons i slutet. Jag trodde att tiden var förbi för underliga medikament.

Hästar med smärta, ömhet och stelhet ska behandlas av veterinär, inte med undermedel inhandlade på nätet.

Hur som helst önskar jag alla en Glad Påsk! Ut i solen även om underställ och mössa fortfarande är av stor vikt.


Läst 75708 ggr Kommentarer Kommentera

APR
11

Hästarna spelar alltid (sin) roll

"Hästarna har format mitt liv..."

De orden har jag hört och läst många gånger och det finns säkert många med mig som kan skriva under på det. Men, det där tänker jag handlar om den vakna delen av livet. För mig gäller detta även nattetid, när jag sover.

Mardrömmar räknas inte till det positiva precis och det finns fler uttryck som med den företeelsen beskriver det värsta möjliga scenariot:

"Det vore en mardröm att..." eller "Inte i mina värsta mardrömmar kunde jag förställa mig att..."

Aldrig är jag så lycklig som när jag vaknar ur en mardröm och inser att jag är i sängen, ganska trygg och säker.

Jag har en återkommande mardröm fast den innehåller olika huvudpersoner. Eller mer olika huvudhästar och det är alltid samma "fasa". Så här är det...

Jag är på en tävlingsplats, oftast en jag varit på nån gång där jag vet hur det ser ut. Sen börjar eländet. Jag kan inte hitta i vilken box min häst står. Eller så hittar jag hästen, det är alltid en häst jag känner väl,  men är i så dålig tid att jag inte hinner borsta, utrustningen är borta eller så passar den helt plötsligt inte. Klockan går och starttiden närmar sig och jag springer bara runt, runt.

Inatt, eller snarare i morse för tack och lov var det dags att gå upp så sambon väckte mig, var det en ännu värre variant. Jag kunde inte programmet! Jag skulle rida en Grand Prix och kunde för mitt liv inte komma ihåg om jag skulle svänga höger eller vänster framme vid domaren efter hälsningen. Jag sprang runt för att hitta någon att fråga men plötsligt var det bara jag där. I boxen stod hästen med halm upp till magen och var inte färdig. Till min hjälp hade jag en helt främmande man med sina två små söner och de kunde ingenting. De små killarna lekte "Gömme" i halmen, fast de gömde mitt kandar. Pappan försökte sätta på grimman så han kunde börja borsta hästen och det gick ju naturligtvis inte heller.

Stresspåslaget när jag vaknar är totalt. Hjärtat bankar, svetten rinner och  jag har ofta svårt att släppa den drömmen. Den hänger med mig under dagen. Jag är fostrad in i sporten, det finns klara regler och dem bryter man inte mot ostraffat.

Att vakna ur mardrömmen idag var både jobbigt och skönt. Skönt för jag vet att jag har tid att läsa på programmet ordentligt om jag nu skulle starta en ny Grand Prix och jobbigt för att det finns en anledning till drömmen, en hög med saker som stressar mig. Jag har lärt mig att den där drömmen kommer när jag har mycket i huvudet eller när omvärlden är upp-och-ner.

Terrordåd i verkligheten, olösta problem på jobbet och en liten bugg i min organisation, det var anledningen till drömmen och att "min" gamle häst Hector åter var min tävlingskamrat.

Hector (e. Herkules - Obelisk) var ingen GP-häst men en hygglig St Georghäst så det var ju tur att jag aldrig styrde in i den där Grand Prix-klassen. Jag hittade en gammal bild på fina Hector och där även min underbara Borderterrier Penny är med.

Som av en slump har äventyraren Annelie Pompe idag, i sin tänkvärda krönika i Göteborgs-Posten, skrivit om att styra in hjärnan på det positiva.  Läs den här om du vill och pröva att stretcha tanken. Det ska jag göra, bort med mardrömmarna...


Läst 71116 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa  sista  



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Hippologbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv



Populärt hos Charlies

Husbloggare

Det finns olika sponsorer

Kajsa Boström

Gästblogg: "Varje år brinner det i 4500 gårdar och stall i Sverige – hur är ni förberedda?"

Gästbloggen

Ny vecka!

Therese

Till Husbloggarna