Kajsa Boström
JUN
20

Tro på det du gör!

"Ingenting är omöjligt" eller "Allt är möjligt" är två sätt att uttrycka samma sak.

Hästar, precis som människor, kan överraska med en utveckling som inget trott vara möjlig. Jag har haft förmånen att jobba med många, av båda sorter, som förvånat mig såväl som omvärlden. Eftersom jag försöker lära av erfarenheten säger jag väldigt sällan idag att "hästen räcker inte till, byt ut den."

Ibland kan jag önska att en begåvad, hårt arbetande ryttare hade en "bättre" häst, men om vi alltid gör det bästa av det som finns kommer vi alltid längre än vi trodde från början.

Jag har haft tre svårklasshästar varav två startade GP och en startade Svår B:1 som högsta klass. Alla tre utbildade jag från start och ingen av dem var tänkta som GP-hästar. Men med en envis ryttare och en hängiven, skicklig och vidsynt tränare kan Grand Prix bli verklighet även med hästar som "inte räcker till".

Harley Davie  "Putte", en häst som föddes av en mamma som inte ville veta av honom. Han fick en nordsvensk amma och växte upp till en trevlig häst som var 1.63, kanske 64 cm hög. Tre ordinära gångarter, kort hals och ett stort hjärta av guld. Vi tävlade upp till Int I och sen var vår framtid slut sa de tränare jag red för. "Byt häst Kajsa om du vill komma vidare" Jag är oerhört enveten, bytte inte häst utan letade efter någon som kunde hjälpa oss. Den som väckte nytt hopp om GP och hade svaren på mina frågor var Richard White. Putte och jag red två individuella SM och tre Lag-SM. Fantastiskt duktig häst som senare fortsatte som läromästare till en YR i ett annat land.

Pokus, honom hittade jag i en hagen hos en känd skånsk hästhandlare av den gamla sorten. Jag var ute efter en unghäst och vi gick ut i handlarens hage för att kolla vad som fanns. Pokus, då tre år lämnade flocken och kom fram till oss för att hälsa. Ni förstår hur det gick.. Pokus var också en ganska liten häst, så liten att jag sålde honom p g a det när han var fyra år. Han flyttade inte så långt, inte alls faktiskt för jag sålde honom till min stallägare och fortsatte rida och utbilda. Bra samarbete! Pokus var exteriört ingen succé, lite sänkt i ryggen och hade inte nån särskilt bra galopp. Med Richards hjälp startade vi GP och senare blev han läromästare till en av mina ponnyelever. Tillsammans tävlade de upp till Int I.

Crossby, en hoppavlad häst med rolig stam. Pappa var franske hopphäst och mamma var en irländsk fullblodsgaloppör. Crossby blev den hästen som prövat mig mest av alla jag någonsin jobbat med och den jag tror  jag älskat mest.När han var fyra år och visades på kvalitetstävlan tyckte gångartsdomaren att han skulle till veterinären för han hade ett oregelbundet rörelsemönster i trav. Han var inte halt... Han vann en gren den dagen, han hade grövsta skenbensomfånget. Jag ägde aldrig Crossby, han hamnade hos mig av en slump när han var sex år. Det tog ett år att lära honom att byta galopp åt vänster och två år åt höger. Där någonstans tvivlade även den nu rätt så prövade Richard W. "Maybe there is another things for him to do in life..."  Svår B:1 hann vi med, Crossby blev helt suverän på att byta i varje och utvecklade en fin passage

Jag fick denna underbara artikel från en vän i morse, "How To Make A Grand Prix Horse".

Läs den, behåll hoppet och rid väl!


Läst 11154 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
16

Och var är killarna?

Läste en krönika av Lisbeth Panke-Airosto för ett tag sen. Hon oroade sig över B-ponnyernas frånvaro eller rent av försvinnande från tävlingsarenorna. Jag håller med, de små kämparna har sin plats och kan ge kan ge ryttarna en fin start på tävlingskarriären.

Om någon mot förmodan inte känner till Lisbeth Panke kan jag berätta att hon bl a, eller främst, är känd för sina fantastiska böcker om Britta och Silver. Jag tror inte det finns en hästunge i min generation som inte drömt om att bygga en ponnybox i trädgården. Jag kunde böckerna utantill och har även läst dem för min dotter när hon var liten. God fostran!

Som dressyrtränare har jag haft flera fina B-ponnyer i träning. Den förste var Janus II, ett brunt gotlandsruss med ett riktigt russtemperament. Det är lite vildhäst kvar i själen på dem, egensinniga och starka... Janus och jag hann med tre ryttare innan våra vägar skiljdes. Tarzan var nästa B-ponny och sist kom "Boyen", riden av systrarna Linda och Louise "Ludde" Paulsson. Samtliga ryttare på dessa små ponnysar fortsatte tävla på C- och/eller D-ponny. Flera av dem fortsatte senare även att tävla på stora hästar. Det blev många SM för oss och ännu fler timmar på framridning för B-ponnyer.

Så visst förstår jag Lisbeths oro, den är befogad och jag vet inte hur många B-ponnyer som deltar på årets ponny-SM i dressyr.

Men en annan liten, tynande närvaro på dressyrbanorna på årets ponny-SM är mer oroande och det är den nästan totala avsaknaden killar. Av 141 ryttare, reservation för felräkning, är det 2 killar... Hallå dressyrponnyvärlden, var är killarna?

Tja, detta är inget nytt. Så länge jag jobbat som tränare har killarna varit nästan osynliga på dressyrtävlingarna för ponny. Fast det har funnits en och annan, jag minns särskilt en. Han var lite tyst och tillbakadragen och hade en väldigt fin grå ponny som jag glömt vad den hette.

Jag rotade i gömmorna och hittade en rolig bild från ett ponny- EM någonstans i Europa på 90-talet. Då var den unge mannen med och han är sig ganska lik idag tycker jag.

Jag minns inte vad de två andra tjejerna hette men längst till höger i bild är det "Ludde" Paulsson på Dreaming Boy.

Visst känns han igen tvåan från vänster, Kristian v Krusenstierna!


Läst 24576 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
11

Jag är upprörd, eller på med dumstruten.

Jag brukar säga att om man som ryttare en enda sekund under sin karriär tänker att: "Jag är starkare än hästen!" då är man dum på riktigt. På med dumstruten tills den befängda tanken försvinner ur huvudet och försök sen göra om och gör rätt.

Om man söker efter hjälp med en häst man inte klarar av att hantera och får rådet att försöka rå på den med muskelkraft, då är det inte ryttaren utan den som ger rådet som är dumskallen. Då blir dessutom den stackars ryttaren ofta både förtvivlad och uppgiven och hästen blir den som får lida värst. 

Du behöver inte vara någon Einstein för att räkna ut att en häst är starkare än en människa. Intellektuellt står vi oändligt högt över dem och förslagsvis är det väl den "styrkan" vi ska använda för att utbilda dem till att bli positiva, trygga, ridbara och presterande individer.

Jag pratar om gramantyglar, rakkniven i handen på apan. (Liknelsen med rakkniven och apan är inte min, den myntade Kapten Karl-Åke Hultberg tror jag)

Gramantygeln är den uppfinningen i hästens utrustning som jag tycker allra sämst om, bland hjälptyglar alltså. Det finns konstiga bett, nosgrimmor och andra mojänger som jag tycker lika illa om...

Jag träffade häromdagen en förtvivlad ryttare med en fullständigt förvirrad häst. Hästen var 5 år, stor och välväxt och den hade överhuvudtaget inte fattat det där med ridning och ryttarens hjälper. Den startade att springa när ryttaren försökte ta sig upp i sadeln och sen ökade den, det fanns mycket liten möjlighet att påverka farten och riktning om den inte styrdes rakt in i väggen.

Hästen hade sår i mungiporna, ryttaren var gråtfärdig och hade värk i armar och axlar. Fullständigt kaos alltså.

Det var i detta läget hon hade fått instruktionen (ordern) att använda gramantygel för att kunna få någon ordning på hästen. För den skulle kunna komma igenom övningarna på hoppträningen...

Det är långtifrån självklart att lyckas med att rida in och utbilda unghästar. Det, precis som allt annat i ridsporten blir enklare att klara av i takt med att erfarenhet och kunskap ökar. Framförallt är ingen häst den andre lik och därför behöver hästens utbildning individanpassas. Grundarbetet är viktigt och ska göras noggrant.

Där har vi tränare ett stort ansvar, att se till att hästarna har den utbildning som krävs för att ryttarna ska klara de övningar vi ger dem. Anpassa övningarna efter hästarnas förmåga och inte tvinga en häst till underkastelse. För det är INTE utbildning.

Det är en stor skillnad på att utbilda hästar och att utbilda ryttare. Har båda eller den ena stora brister behöver ryttaren hjälp och utbildning, inte lära sig lösa problem genom att försöka använda fysisk kraft. Att bestraffa en häst för att den inte förstår är samma sak som de gjorde med barnen i skolan förr. De som stakade sig eller svarade fel fick pisk med linjalen över fingrarna. Vem tror att det var framgångsrikt?

Det finns olika åsikter om användandet av gramantygeln. Jag vet att många som t ex sysslar med unghästutbildning använder den till alla hästar. Här är ett exempel: "Jag rider alla hästar på graman"

För min del spelar det ingen roll hur många eller vem som använder gramanen, jag gillar den ändå inte. Jag kan framförallt inte se att en häst som inte är hanterbar men ska hoppa(?) skulle vara "hjälpt" av att man sätter på en graman.

"Det måste finnas ett system i dressyrutbildningen, oavsett om hästen senare ska bli dressyrhäst, hopphäst, terränghäst eller fritidshäst.....    Efter inridningen bör man först och främst fästa vikt vid hästens taktmässighet och lösgjordhet. Hästen bör gå i balans i de tre grundgångarterna, i lugnt tempo och med lätt stöd."   ur Ridhandboken 1, kapitlet om grundutbildning

Vid korrigeringsridning, vilket ibland är av nöden tvunget, kan en gramantygel rätt använd av en kunnig person under en begränsad tid, göra skillnad och till och med rädda livet på en ryttare. Men det är en helt annan sak och inget för den vanlige ryttaren.

Jag har jobbat med hästar och ridning i över 40 år, ridit hoppning, terränghoppning, dressyr, ridit in unghästar och jag har använt gramantygel färre gånger än jag kan räkna på händernas fingrar. Aldrig och det är helt ärlig, aldrig har den gjort någon nytta.

Nu önskar jag bara att det löser sig för den förtvivlade ryttaren med sin förvirrade häst, med gramantygeln på en krok i sadelkammaren.

 


Läst 64210 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
05

Teamwork

Tillsammans kan vi! Det där skriver jag ofta på sociala medier när mina ryttare, eller "samarbetare", skriver inlägg eller lägger ut bilder på roliga saker som händer dem. Någon startar på en tävlingar eller en galopperar över ängen, framstegen ser olika ut.

Förresten "teamwork", jag brukar försöka använda svenska språket men "grupparbete" ger mig känslan av en lektion i samhällskunskap på högstadiet så jag tog ett annat ord.

Ingen blir bra ensam, vi behöver ju åtminstone en häst. Jag anser också att vår sport blir roligare om vi kommer med i ett sammanhang. Tiden förändrar det mesta, även ridsporten. Förr stod alla hästar på samma ställe och folket åkte dit. Vi red, umgicks och utvecklades tillsammans. Idag står hästarna här och där. Många bygger sin egen ridbana, en del ett ridhus, och sen sitter de oftast där själva. Kul...

Det finns stora etablerade samarbetsgrupper som för ditt deltagande kräver att du har en begåvad tävlingshäst och har ett större eget kapital eller en stark sponsor bakom dig. För de ryttare som har andra förutsättningar finns, eller skapas sällan något liknande.

Vi försöker göra något i det lilla, hitta det roliga i att rida tillsammans.

Fredagshoppningen på en anläggning ute på Onsalahalvön är ett exempel. Då samlas hoppryttare för att rida dressyr och dressyrryttare för att hoppa. Alla är med och bidrar med det de kan. Vi har hovslagarna med också och tur är väl det. I fredags rök det av en sko mellan två hinder och då hoppade hovslagaren elegant av och spikade fast den igen. Sen hoppade vi vidare. Eller vi...

Jag har hand om dressyren och en av mina elever, B-tränare i hoppning och tävlingsryttare håller i hoppningen. Detta gör att hon och hennes elever får viktig dressyr och våra dressyrhästar får hoppa. Inte minst för alla unghästar i teamet är detta guld värt.

Det kommer nästan alltid några och "bara" tittar på och det är roligt att ha en intresserad publik. Senast dök det upp en tjej som lite försynt undrade om jag kände igen henne men, det gjorde jag inte. Hon hade hamnat på gården av en slump, som en s k återvändare, mest för att "mocka sig frisk" som en del av rehab ur en utbrändhet.

Hon red ponny för mig för över 20 år sen och var nu lycklig att hitta tillbaka till hästarna och samtidigt se att det fanns bekanta ansikten. Vem vet, hon sitter kanske rätt som det är på en häst igen!?

Timmarna på fredagsmorgnarna är bland det roligaste på hela veckan, jobb, hästar, gemenskap och jag får tid att träna med kameran!

Hästar är bra för både kroppen och själen.

                                  Unghästarna hoppas in..


Läst 70878 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
31

Drömmar om det ena och det andra

Jag har varit på semester några dagar. Inte en häst så långt ögat nådde och det nådde miltals över Skottlands böljande landskap. Så vackert, jag är helt lyrisk! Drömlikt i verkligheten.

När jag började rida, eller när jag fattade att det fanns en värld utanför ridskolan, växte det fram en dröm hos mig om att rida Grand Prix-dressyr på Strömsholm, på Slottsbanan.

Den känslan som jag hade i hjärtat när jag verkligen red in i Grand Prix på Slottsbanan ett antal år senare, den är svår att beskriva. Att jag var där i min dröm, i hästeriets hjärta

Jag hade samma känsla när jag slog ut på första tee på New Course St Andrews i Skottland i söndags. En dröm jag haft sen golf började fascinera mig. Och det var långt innan jag började spela. Här var jag också i min dröm, i golfens Mecka och jag hade kunskap nog att klara spelet.

Jag kan berätta att ridning och golf är väldig lika, det bygger på att ha koll på sig, både fysiskt och psykiskt.

Nu är jag tillbaka på jobbet och det ramlar in filmer, bilder och info från överallt precis som vanligt. Först i inboxen kom bilden på ett litet svart föl.

En hingst e. Dalwhinnie och med "Bompan" (Beyonce e. Boston - Wolkentanz II) som mamma.

Ett rart litet gryn precis som alla andra små gryn som föds nu. Alla med förhoppningen att de ska bli något stort... Den uppmärksamme läsaren kanske minns Bompan?  "Rödhåriga fruntimmer..." Hon var ett begåvat och stundtals rivigt "fruntimmer" och nu en öm moder. Vi har alla en uppgift.

På tal om föl, fb och Instagram gör att jag har aldrig sett så mycket efterbörder och fosterhinnor i hela mitt liv! Alla verkar vilja fota och dela innan de små grynen knappt stuckit ut sina mular i den riktiga världen. Klibbiga små föl med öronen på sned är gulliga men fosterhinnor med vidhängande grejer kan jag vara utan, de är inte gulliga. Jag är ingen vän av att titta på förlossningsfilmer/-bilder från humanvärlden heller. Hur normalt det än är...

Den här bilden gillar jag!

Balvenie f. 20170530 e. Dalwhinnie  u. Beyonce ue. Boston

Uppfödare och fotograf: Helena Eriksson Göteborg


Läst 66847 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
22

Det finns olika sponsorer

Ridsporten är i stort behov av sponsorer. En stor och generös sponsor är Lövsta Stuteri och Antonia Ax:son Johnson. Hon har mycket generöst under några år satsat och kommer fortsätta satsa stort på tävlingsverksamhet både i dressyr och hoppning.

Sen har det varit Volvo, Rolex, Krafft, ATG och andra stora och små företag som gått in och satsat pengar. Men, det finns en stor sponsor som sällan eller aldrig syns eller hörs i medias annonsplatser, på reklamblad eller banners.

Jag pratar om klubbfunktionärerna. Det är en otroligt seglivad och hängiven skara som jobbar och sliter, oftast alldeles gratis, i ur och skur. De sköter oftast oavlönat klubbarnas tävlingsverksamhet och inte sällan stalltjänst och underhåll på anläggningarna

Jag besökte en anläggning förra veckan, en ridklubb som haft otur och fått stallet utdömt av kommunen p g a rasrisk. Det blev stopp i verksamheten och hade säkert fortsatt vara det om inte eldsjälarna i klubben satt fart.

Nu har de har byggt ett nytt stall till privathästarna och ska fortsätta med att bygga även ett ridskolestall med personalutrymmen och andra faciliteter.

De har byggt ett jättefint stall, kommunen har skjutit till pengar och klubbmedlemmarna har byggt. Den familjen som har ponnyn jag skulle titta till är väldigt engagerade i klubbverksamheten. Jag har genom åren träffat på sådana eldsjälar förut och upphör aldrig förvånas över vilken hjärtevärmandeinsats de gör!

Just helgen efter jag var där skulle hela familjen vara på Åby och hjälpa till vid klubbens stora hopptävlingar. Pappa Peter sa med ett leende att han får, i sin egenskap av att vara brandman i räddningstjänsten, vara säkerhetsansvarig för tävlingen. I samma andetag berättar han att han lagt ca 1000 timmar på bygget...

Fortfarande är det så att flest människor kommer in i ridsporten via ridskolorna och ridklubbarna. Vi har en väldigt fin tradition att förvalta där. Jag hoppas innerligt att alla klubbfunktionärer, ryttarföräldrar och annnat "löst folk" som gratisjobbar får ett riktigt erkännande för sina insatser. Vi är inget, vi har ingen ridsport utan våra ridskolor.

Jag avlutar med att citera Peter: "Det är så mysigt när vi träffas här i stallet och sätter på kaffe och fikar. Det är nästan som hemma..."

 Foto: Susanne Delwer


Läst 63057 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
18

Var sitter balansen?

Nu har jag skaffat mig något stort att fundera på: Har hästen, som vi människor, balanssinnet i örat? Fast nu har jag läst på och tror mig förstå förmågan att hålla balansen för oss är ett samspel mellan fyra olika sinnen.

Equilibrioception, en genialisk uppfinning inne i örat.

Synen

Proprioception, något som är kopplat till musklerna

Känsel.

Balanssinnet kan förbättras med träning eller avta med brist på träning. Vi människor kan öva balansen sittande, stående eller gående.

En häst föds med mycket bättre balans än vi, den kan stå upp efter någon timme. Sen kan den dia, springa och äta från marken tämligen snabbt utan att ramla omkull. Behöver den sen träna sin balans?

Nu undrar jag i så fall, varför skulle hästen vara tvungen att springa fort när den rids, för att "hitta sin balans"?

"Rid mera framåt så *den* hittar sin balans", detta är ett vanligt uttryck."Sätt tillbaka för att hitta bättre balans" är ett annat uttryck och det bygger följdaktligen på en annan teori.

I min värld borde det vara oändligt mycket lättare för ridhästen att hitta egenbalans om farten, dvs steglängden, hålls kortare. Hög tempo är långa steg, vem kan hitta balansen då?

Hästen håller när den rids balansen med hals och huvud har jag fått lära mig. Någon säger att den håller balansen med svansen.

Kan det vara så att ingen vet, på riktigt hur det förhåller sig? Att vi griper teorier rakt ur luften?

Det finns ett ordspråk, att man ska lära sig gå innan man kan springa,  det väljer jag att tro på även för hästen när den ska ridas.

Den här hästen har 100 % koll. "Hot Chocolate" f.-14 e.Floricello


Läst 37258 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
13

Hoppla Brunte!

Hoppla Brunte! Det är ett av mina favorituttryck i jobbet såväl som i övriga livet. T ex är det bättre att lite vänligt mumla ”Hoppla Brunte” när föraren i bilen framför mig väntat en kvart vid väjningsplikten fast det inte finns en bil i sikte på norra halvklotet än att fräsa: ”Flytta på dig skitgubbe!!”

Uttrycket funkar nästan alltid för att få mina ryttare att förstå att de borde agera, eller se ridningen på rätt nivå när allvar och frustration infinner sig. Sätt fart och ha humorn i behåll!

På tal om humor, att hålla mig allvarlig när jag läser svaren på mitt inlägg på fb häromdagen vär helt omöjligt.

Frågan var: ” Vilket ord eller uttryck i ridsporten tycker du är mest svårförståeligt eller totalt obegripligt?”

Det utryck som flest angav som svårtolkat är faktiskt ”gå på tygeln”. Jag ska försöka samla ihop svaren och göra någon form av sammanställning, arbetsnamnet på det projektet är ”Har du verkligen fattat galoppen?”

Eftersom jag har en mycket livlig fantasi föddes det en liten historia i kölvattnet av detta:

Det ska f--n vara häst!

Att vara en ridhäst enligt regelboken eller ridinstruktionen är faktiskt helt omöjligt. Det finns ingen hejd på vad vi förväntas göra eller kunna, OM det ska gå rätt till.

Vi SKA gå på tygeln, Det är faktiskt en ren balanskonst för en fyrfoting att balansera på en smal rem! Som om inte det vore nog ska vi samtidigt gå på linjen, men stackars oss om vi går på bogarna! Hur nu det är möjligt, har någon sett en häst utan framben vara ute och gå?

Vi ska vara framför skänkeln men absolut inte bakom hand, det blir inte mycket utrymme kvar att röra sig på. Gå med bra kontakt, inte hänga i handen. Vilken häst hänger i handen om vi fick bestämma själva tror ni? Gå eller arbeta över ryggen, jag går med mina ben… Gå med ett rejält påskjut! Jo jag sa just att jag går med mina fyra ben, något påskjut har jag aldrig sett att jag skulle ha.

Halsen ska vara välvd och buren! Jag har hellre huvudet neråt på sträckt hals så jag kan nå maten på marken.

Taktmässig trav, rund och bärig galopp och ren och fyrtaktig skritt… Jaha, allt det där ska jag kunna göra med dig på ryggen!?

Spring själv får du se hur det bli. Kolla om du är genomsläpplig i sidorna, att du säkert inte sitter fast eller tvärtom kanske får en ohejdad vilja att förböja dig någonstans?

Förresten, om jag mot förmodan skulle vara stel eller sitta fast i någon sida är det väl ditt fel? Det var faktisk du som hade befälet och red senast. Det är däremot bra är om du sitter fast, i sadel, så du inte skumpar runt i sadeln och stör mig.

På tal om att vara stel eller stark så är jag är alltid starkare än du. Fast inte stark i munnen, det är inte min grej. Jag är en känslig typ med sammetslen mule...

Tänk på detta nästa gång du sätter foten i stigbygeln ryttar´n!


Läst 51686 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
08

Kort i halsen eller korta tyglar

Populära uttryck i dressyren finns det gott om och de varierar över tid. Just nu är det mycket av: "egenbalans", självbärighet", "bakom lod" . Det sista, "bakom lod"  har jag svårt för, genom att förkorta uttrycket går innebörden förlorad. Någon lite mindre insatt i ridningen mysterium har nog svårt att förstå det där. När det gäller dressyren, om man läser reglementet TR II, står det beskrivet:

"Hästens huvud ska förbli i en stadig position, med nosen något framför lodplanet med en eftergiven nacke som högsta punkt på halsen, utan att visa något motstånd mot ryttarens inverkan"    Lodplanet är en linje ögat genom munnen, alltså inte nosryggen vilket kan vara lätt att tro.

"Hästen är för kort i formen" alternativt "hästen är för kort i halsen" är också populära eller ofta använda uttryck.

Något missvisande kan jag tycka för hästens hals är så lång eller kort som den är. Den går inte att ändra på, däremot kan ryttaren begränsa hästens halslängd genom att få huvud för nära sig, det är en bättre beskrivning.

Hästen håller balansen med hjälp av hals och huvud, alltså får den svårare att hitta den magiska egenbalansen om jag som ryttare inverkar så att hästen blir tvungen att gå med för "kort hals". Det hänger liksom ihop...

"Korta tygeln" är nog den instruktion som används mest i ryttarutbildning. Ofta med all rätt för god kontakt är en av ridningens grundelement.

Men när tygeln blir för kort, vilket jag hävdar att den lika ofta blir som den blir för lång, då kommer problemen som på posten. Då kan jag säga till mina ryttare: "Testa att släppa ut en cm tygel, eller två så får du se vad som händer!"

Då händer ofta följande:

Ryttarna stirrar häpet på mig och säger: "Jag har ju alltid fått höra att jag ska korta tygeln!"

Ett annat alternativ: "Men då sitter jag ju med händerna i magen!"

Eller: "Men jag kan väl inte rida med glappande tygel!?"

Eller " Då är det lätt att komma efter, att hamna i stolsits"

Jag tänker så här: Har ryttaren en korrekt position i sadeln med händerna placerade där de ska vara, ändras inte den av att tygellängden korrigeras... Tanken är att hästen tillåts sträcka tygeln, ta kontakten längre fram,  alltså på ett mer korrekt ställe och då förblir ryttarens position och även händernas kvar där de ska vara.

Är hästens form däremot korrekt eller kanske för öppen är det en lysande idé att korta tygeln, OM den glappar...

Jag fick lära mig ett uttryck av Hans Wikne, fd chef på Strömsholm, som jag tycker beskriver förhållandet hästens huvud - tygelns inverkan på ett briljant sätt.

"Hästen ska vara på tygeln, fri från handen"  De orden har jag med mig varenda dag och förr eller senare lyckas jag!

En av mina (hopp-)ryttare hade lite funderingar kring sin ridning vid tävling. Hon tyckte inte det fungerade lika bra som hemma. Vi tittade på det, svängar före och efter hinder med bibehållen galopp och balans. Pratade  om varför hästen blev lite "vild" på framridning och de stora utebanorna. Jag ändrade lite på hennes tanke, tygellängden och handställning och fick detta i inboxen på kvällen:

”Nya taktiken med xxxx funkade bra på banan också. Inte bara mindre bromsade hand utan kunde även lägga lite skänkel i svängarna så bättre rytm och såklart bättre språng då.”

Det är de små stegen som leder till de stora framgångarna. Fin bild!

 Foto: Therese Törnell


Läst 57426 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
03

Inte skyller väl du ifrån dig?

Vårvärme! Ingen mössa och långkalsongerna får ligga kvar hemma. Idag alltså. Igår gjorde jag min årliga vårblunder, alltså tittade på termometern på morgonen istället för att kolla prognosen på SMHI.

Jag gick till jobbet med vintermunderingen som hängt med ett tag nu. Det passade väldigt bra på morgonen, det var +4 grader när jag gick in i ridhuset. Det var något varmare när jag gick ur samma ridhus några timmar senare, typ 13 grader varmare... Svettigt...

Så idag var jag bättre rustad (typ lättklädd) och det var njutbart på jobbet.

Så här års är det mycket fokus på tävling. Var ska vi starta, när ska vi eller ska vi alls? Detta gör att det lätt uppstår stress i träningen. Ryttarna vill och hästarna kanske inte alltid hänger med i svängarna.

De "heta" ryttarna, de som alltid är med i Falsterbos startfält, rapporterar på sociala medier in sina 80% kvalritter. Det rids observationstävlingar, kval till både det ena och det andra, det är granskning av unga hästar till VM, ja överallt pyser det "Upp till bevis"

Hästarna då? Är de lika motiverade att plötsligt visa sig på styva linan? Ja, förmodligen om de är väl förberedda. Då dansar de in på banan och hämtar hem sina rosetter eller kval-procent, med den äran.

Fast en och annan häst gör något annat uppenbarligen. Det finns många beskrivningar på vad hästar gör på tävling när de gör det de inte ska.

Jag ska räkna upp de vanligaste beskrivningarna och jag använder "han" eller "hon" om hästarna, slumpmässigt, för jag avskyr det nya ordet "hen".

"Han testar mig alltid på banan"

"Han blir så vansinnigt spänd på tävling, så det går inte att rida"

"Hon gillar inte framridningar, så det får jag hoppa över."

"Hon gillar inte andra hästar så jag brukar värma på parkeringen."

"Han är så dum att lasta, det tar sån tid, så han är alltid helt slut redan när vi kommer fram till tävlingsplatsen."

"Hon går inte fram inne på banan, bara döööör så fort jag rider upp på medellinjen."

"Hon är alltid så himla fin på framridningen, men sen går det inte."

Jag kan ärligt säga att jag har säkert sagt allt det där, vid olika tillfällen. Fast idag frågar jag mig mera vad det är JAG gör eller inte gör. Vi ryttare är otroligt förutsägbara när vi kommer upp i sadeln och det är så hästarna  läser våra signaler.

En elev, som har problem med nervös häst på tävling, berättade att hon av en ren slump fick träna tävlingsframridning hemma häromdagen. Hon hade av helt andra orsaker än lasta hästen backat upp släpet utanför sitt stall. Det räckte för att hennes häst skulle plocka fram sina svaga tävlingsnerver. Himla bra, de fick träna på att lösa stressen, på hemmaplan och ryttaren fick ta sig en funderare.

Att skaffa rutin tar tid för både ryttare och häst. Men har du samma problem, säsong efter säsong då är det dags att tänka ut hur du kan byta strategi. Hästarna står ju inte hemma och funderar ut ondskefulla beteenden...

Jo, hästar är olika och det är vi också, men det är vi som ska lösa problemen. Det är den enda vägen

Den här bilden, på en av mina yngsta elever, tycker jag är väldigt upplyftande i allt sitt elände. Ska jag tävla imorgon och det regnar, ja då får jag förbereda mig i regnet. Simple as that!


Läst 59580 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa  sista  



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Hippologbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv



Galleriet på Hippson Market

Populärt hos Charlies

Husbloggare

Gothenburg Summer Tour Dag 5

Saras vardag

TREVLIG MIDSOMMAR!!!

Hippologbloggen

Tro på det du gör!

Kajsa Boström

Till Husbloggarna