Kajsa Boström
AUG
14

Vi saknar en ...

Vi har förlorat och saknar en i gänget... 

Han klev in i ridhuset för 15 år sen, uppvisad av sin nya ägare och framtida ryttare Pernilla. Då var han två år och redan jättestor. Faktiskt inte så vacker men svart och det är alltid en bra färg.

" Det här är A Box of Chocolate och jag har köpt honom på Blocket"

Så presenterade Pernilla stolt honom för mig och med något litet undantag (livet med hästar) har hon varit lika stolt över sin häst genom alla år.

Under arbetsnamnet "Svarten" har han varit en duktig häst. Han älskade att hoppa men det var dressyr som blev hans livsuppgift. 

Det har inte varit friktionsfritt glidande på en räkmacka. Svarten visade sig på grund av sin storlek och en del exteriöra svagheter vara lite skör. Därför har vi under ganska många år tränat och tävlat med "silkesvantarna" på.

Han fick avsluta sin blygsamma hoppkarriär ganska tidigt, veterinären sa att han var för tung för sina frambens-leder. Däremot klarade han fint att galoppera runt i naturen och visa upp sig på dressyrbanan.

Med tålamod och uppfinningsrikedom hann Svarten bli en svårklasshäst. Det var ingen mästerskapshäst eller gångartskanon men han var välriden och välgymnastiserad. Så med klart godkända resultat i Intermediere I gick han i princip i pension förra året. 

Nu efter sommaren var livet inte längre bra för Svarten så därför saknas han nu i gänget.

Jag var i hans ridhus igår, det var en märklig känsla. Nu är det nya hästar igång men jag saknar de "gamla rävarna". Jag sparar minnet av dem varsamt, de är mina kollegor och Hjärtehästar.

                                                 /Kajsa


              A Box of Chocolate f. 2002 e. Acacio - Okänd       


Läst 20989 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
10

"Det finns bara två av oss och det är vi"

Hästavel som vetenskap är något jag inte kan så mycket om. Jag kan se hur det blir men har inte koll på hur man tänker med gener och sånt. Jag noterar utfallet och har bra koll på vad jag gillar och inte. Det springer  ju förbi ett antal hästar per dag i min värld...

Totilas, dressyrhästen som var på hela världens läppar för tio år sen, han var inte någon direkt favorit hos mig. Det finns olika anledningar till det men han var så många andras favorit så jag tror inte att han märkte att just jag inte stod med hakan vid knäna av hänförelse.

Men framgångsrik, det blev han! Tämligen ohotad innan min favorit Valegro dök upp på världsscenen. Då blev det trångt om saligheten.

Men det var inte Totilas storhet som tävlingshäst jag tänker på utan mer hur han såg ut. För jag vet jag var hans dubbelgångare finns och frågan är, blir denna lika framgångsrik? Skämt åsido, jag fick en sån stark upplevelse av igenkänning igår så jag var tvungen att gå hem och kolla om mitt bildminne stämde.

Det gjorde det och nu kan man fundera över hur detta har gått till. Som sagt, jag är ingen hejare på blodslinjer men så vitt jag kan se så har dessa två inga som helst släktband. Ändå är de så lika?! En KWPN och en SWB (nästan), som snutna ur samma näsa. 

Visst har vår stjärna lite större/längre huvud men i dessa ögonblicksbilder har hon bakdelen i en bättre position och därmed också huvudet på rätt plats. Så kan jag ta mig friheten att tycka.

Vi slipar vidare på denna svarta juvel och ser framtiden an. Vi har roligt och ingen vet, men vi kan hoppas!

                               Dream on! / Kajsa

                                    


Läst 31473 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
05

Störst av allt är kärleken.

Hästar är Guds gåva till människan. Tror du inte på Gud är det någon annan högre makt som givit oss detta fantastiska djur.

Jag valde mitt jobb av en enda anledning, jag älskar hästar. Så enkelt är det.

Just idag har det varit riktigt roligt på jobbet så här första dagen efter semestern. Glada, träningssugna ryttare på lite gräs-trinda, mjuka och solblekta hästar. 

Nu ikväll kom denna bilden och jag kunde inte låta bli att lipa lite. Precis så här stor ska kärleken vara. Sorg och saknad när den lilla tjejens "sommargäst" flyttar hem efter betet men också härliga minnen av ridturer på stora "Mumin" under fina sommardagar. 

Ralph A Lauren (Mumin) är en gentleman och har burit runt sin lilla beundrare som hon vore ett ägg, försiktigt, försiktigt.

Förhoppningsvis kommer den unga damen att behålla sin kärlek till hästarna och fortsätta rida. För som sagt, vi har fått hästarna för att få uppleva sann och prestigelös kärlek.

                                      ♥ Hej hopp!  /Kajsa


Läst 36961 ggr Kommentarer Kommentera

JUL
23

Böj mer, eller?

När tiden finns att slösurfa på nätet faller oftast min blick på något hästrelaterat, jag är lätt yrkesskadad. (Det kan ibland handla om annat, som hur man renoverar gamla hus eller liknande.)

Nyss läste jag en intervju med en av domarna som dömde ponny-SM den gångna helgen. Den danska 5-stjärniga domaren Lone Dichmann menar att det finns många ekipage som hittat fin och passande musik till sina kürer, men att ryttarna har tydliga problem med att böja ponnyerna korrekt i öppna och sluta.

Just den där omtalade böjningen i skolorna, den orsakar ofta diskussioner. Jag vet inte hur många protokoll jag läst där kommentaren på skolorna varit: "För lite böjning!" Ryttarna kommer hem och tycker de böjt tillräckligt, som på träning, men bedömningen tyder på annat.

Att rida skolor är inte ett dugg svårt när lösgjordhet, samling och allt annat är på plats. Ingenting är svårt när man kan, men just skolor och framförallt att få till böjningen i hästens bål det är svårt på riktigt.

Skolor

"Skolor kallas de rörelser där hästen rör sig i böjning sidvärts framåt, jämnt böjd i längdaxeln och samlad.Takten, tempot och flytet i rörelsen ska bibehållas."

Plättlätt för den som kan ta till sig och tolka informationen ...

Hur mycket går det att böja en häst i bålen, det är en intressant fråga och hur mycket  av det ska till för att böjningen ska anses tillräckligt? Vi kan tänka jämförelsen ponnyekipage med en 10-årig ryttare och en elitryttare i världstoppen. Alltså FEI-program ponny vs Grand Prix.

Jag hittade en artikel med en film från Aachen där Cathrine Dafour och Cassidy vinnaren i en GP Kür rider. Hur mycket böjd är Cassidy kan jag fundera över? Jag kollade vad domarna satte på hennes slutor och betygen är:

Halfpass right (collected trot)      7,5 - 8

Halfpass left   (collected trot)      6,5 - 8

Halfpass right (collected canter)  7,0 - 8

Halfpass left   (collected canter)  7,5 - 8

Domarna är överens om att hennes slutor är från godkänt med + till bra, förhoppningsvis beroende på var de sitter. Så jag är inte så förvånad om ponnyryttarna kan ha lite svårt att få till böjning och rida korrekt i skolorna. Det är uppenbarligen hur svårt som helst att få till det.

                                                           Foto: Ida Röök Svalander

I TR II står följande beskrivning:

 - Böjningen ska inte överdrivas, då det inverkar menligt på rytmen, balansen och flytet.

 - Öppna: Hästens böjning i inre sidan ska vara så stor att inre bak och yttre framhov går på samma spår (tre spår) i en konstant vinkel mot spåret om ungefär 30 grader. 

 - Sluta längs långsidan: Framdelen ska gå på spåret och bakdelen innanför, varvid det yttre benparet - framifrån sett - trampar framför och förbi det inre. Hästens panna ska vara vinkelrät emot linjen. Hästens böjning i inre sidan ska vara så stor att yttre bakhoven går cirka en hovsbredd innanför inre framhoven (fyra spår) i en konstant vinkel mot spåret om ungefär 35 grader.

 - Diagonal sluta: Vid ridning av diagonal sluta ska hästen vara i det närmaste parallell med långsidan, men framdelen ska leda något i rörelseriktningen. Det yttre benparet trampar framför och förbi det inre.
I galopp utförs slutan som en serie galoppsprång framåt-sidvärts. 

Håll med om att det lämnas utrymmet för tolkning av utförandet?! Särskilt om man tittar på öppnan. För det korrekta utförandet med tre spår behövs inte särskilt mycket böjning i längdaxeln.

Det finns mycket att fundera om vad det gäller skolor och dess utförande men detta får räcka så länge. Nu ska jag spela rak golf!

                              Hej hopp /Kajsa


Läst 46091 ggr Kommentarer Kommentera

JUL
19

Dröm en dröm

Jag gjorde en utflykt i morse för att titta på en dröm. Eller det som varit en dröm och nu är ett alldeles riktigt ridhus. Det är ett fantastiskt fint ridhus, med härliga ljusinsläpp samt bra underlag att rida på. 

Hela konceptet är genomtänkt, från parkering till rullstolsramp upp till läktaren.

Jag vet precis vem rampen är tänkt för, även om användningsområdet allmänt kan vara stort. Att inkludera är det bästa när ridsporten fungerar som den ska. Alla kan vara med, på lite olika vis bara.

Att ridhuset varit en dröm sen 10-årsåldern fick jag veta när jag idag träffade ägaren Therese Törnell. Tessan som hon oftast kallas är en typisk "hästtjej". Den sorten som beskrivs som driven, ansvarstagande, omtänksam och ofta med entreprenörsanda.

Idag är Tessan en civilt heltidsarbetande, gift trebarnsmamma, med hästgård och nytt ridhus. När jag först lärde känna henne var hon en hästtokig och något lite yngre tjej.

Där det finns ponnyer och hästar där finns ibland dessa riktiga hästtjejer. Jag lärde för många år sedan känna två som hängde samtidigt i samma stall, det var Tessan och Elin.

Elin Söderlund träffar jag också då och då. Senaste gången var i våras när jag besökte hennes monter på Gothenburg Horse Show. Hon har liksom Tessan familj med barn och ett civilt arbete men är fortfarande starkt knuten till hästarna. Elin har sen några år startat och sedan framgångsrikt drivit sitt företag Elin-Marie Art. Hennes barndomsdröm om att måla var så stark att hon vågade och tog steget.


Dessa båda viljestarka tjejer träffade jag för många år sen i ett stall utanför Kungsbacka. Där fanns gott om hopphästar och ponnier, social samvaro och tre bröder. Tre ridande bröder så ni förstår att det lockade tjejerna!

Dessa tre bröder var jag satt att träna i markarbete, men det är en annan historia. En ganska rolig historia... Vi får se om jag berättar den.

Det är bra med drömmar, oavsett om de blir verklighet eller inte. Tessan och Elin är bra exempel på att det kan gå!

Jag drömmer vidare i min semesterlunk. Jag drömmer om att rida på Valegro och jag funderar dessutom över användandet av blinkershuva på ridhästar....

                                 Fortsätt drömma!   Hej hopp / Kajsa


Läst 31504 ggr Kommentarer Kommentera

JUL
08

Jag föll pladask!

Allting i ridvärlden handlar nu om Falsterbo. Är det inte rapporter om tävlingar så är det uppdateringar på sociala medier om shopping, mat och vad folk gör som inte tävlar.

Igår läste jag att en tveksamt god bakad potatis i Falsterboområdet kostade 109 kr, svenska bönder som säljer bakpotatis måste gå i taket av det kilopriset! (Jo jag vet att de inte får ta del av Falsterbo-kakan ...) En kopp kaffe kostade runt 35 kr och en flaska vatten lika mycket. Det är ungefär samma prisnivå som på en internationell flygplats. Fast där behöver du inte betala för att sitta ner.

Jaja, hoppas det blir ett bra Falsterboår för alla närvarande.

Jag är kvar hemma och jobbar på någon vecka till innan jag stänger för semester. Det har varit körigt på jobbet ett tag och hjärnan behöver vila sig tillbaka i god form. Min fina altan är nyskurad och vi behöver bara skruva i ca en miljard skruvar för att sen kunna sitta och jäsa i våra nya utemöbler. Är någon sysslolös går det bra att komma hit och aktivera sig!

Söndagen här var ingen vilodag. Jag började med att inspektera det nya fölet som kommit hos mina kompisar. Jag var och tittade på föl nummer ett för några veckor sen och nu har föl nummer två kommit.

                        Nr.1 Zigge Fürst e. Fürstenlook med mamma Zuraya Bonali

Jag föll pladask, det var den finaste lilla fölunge jag sett. Det var det säkert inte förresten, men denna lille Zabatier tittade med sina sammetsögon rakt in i mitt hjärta. Han gick rätt fram till mig och la sin lilla haka i min hand och ville bli klappad. Klart jag smalt som en smörklick.

             Nr.2 Zabatier e. Vivaldon med sin mamma Zsa Zsa Gabor

När den lilla underbara varelsen sprang runt med sin mamma försökte jag ta på mig de neutrala glasögonen för att se hur han såg ut på riktigt. Allt jag såg gillade jag, precis som han var. Jag tycker det är svårt att se på ett föl och bedöma hur framtiden ska bli men jag tycker allt att Zabatier är rätt ihopskruvad framifrån och bak. 

Någon har sagt till mig att: "Titta på fölet efter tre dagar, tre veckor och tre månade så vet du hur den kommer se ut som färdig häst." Jag brukar följa det rådet och de föl jag sett och gillat har det gått bra för. Zabatier var fem dagar igår men man får ju inte vara så knusslig...

                         Kusinträff ...

Jag har följt denna Z-familjen sen urmodern Zarah köptes. Det gjordes under en regnig och lite långtråkig Falsterbovecka för många år sen. Jag har ridit och tränat många av dem och de är väldigt fina individer. Några gillar jag bättre än andra och kanske är denna Lill-Z den som kommer segla upp som favorit. Lycklig den som köper honom.

                      Mamma Zsa Zsa först och barnen Zelma och Zabatier efter.

Nu önskar jag att alla får lite bättre sommarväder än det som varit hittills, bad och sol är aldrig fel. Jag tänkte "blixtblogga" ett tag, korta och förhoppningsvis kärnfulla inlägg om det som rinner upp i hjärnan då och nu. Var med från strand och hängmatta! (Eller ridbana ...)

                           Vilsam sommar önskar jag!    Hej hopp  /Kajsa


Läst 31942 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
09

Att återanvända ligger i tiden

Släng - sortera - eller återanvänd, vi behöver ansvarstagande mot naturen!

Miljötänk, det är något vi behöver fundera över varje dag. Om du skall slänga, gör det på rätt sätt och i rätt kärl. Jag brukar plocka upp burkar och flaskor som "någon" slängt rakt ut i naturen. Hur tänker du som dricker ur en aluminiumburk och sen bara slänger iväg den över axeln? Oerhört korkat är det mildaste omdömet på det beteendet.

Ridsporten är en prylsport, generellt sett. Gå in i en ridsportaffär så förstår du. Eller  sport över huvud taget. Gå in i vilken sportaffär som helst och det är nya årstider, nya prylar i olika kulörer. Köp, köp och köp!

Ridstövlarna till exempel, är något som hamnat i fokus hos trendsättarna. Från att har varit fot med skaft i svart, undantagsvis i brunt har utvecklingen verkligen blommat ut. Det finns inte längre någon gräns för hur en stövel ser ut. Härligt med mångfald eller fullständigt onödigt?

Stövlarna gör trendsällskap med hjälmar och faktiskt också ridjackor, alltså den typen av plagg för överkroppen som bärs vid tävling. Det som i blått eller svart var ridjacka eller frack, med tydliga gränser i utseendet, har utvecklats i färg och form. Nu kan det se ut ungefär hur som helst, fast med några regler. Sprundens utseende och antal är tydligt reglerade i TR.

Utbudet av modeller och färger på ridjackor är nästan obegränsat. Det är bling både på höjden och längden. Helst ska nog ingen jacka eller frack användas mer än en säsong. Ny häst, ny färg på jackan eller fracken.

Blått har varit min färg, så fort jag insåg att den svarta ridjackan fanns i blått stod den högt på önskelistan. Till sist hade jag faktiskt blå jacka, blå frack, blå hjälm, blå hatt och faktiskt ett tag även blå stövlar, även om de var väldigt mörkt blå.

Vid en prisutdelning väste en dålig förlorare en gång till mig i mungipan: "Man får inte tävla internationellt i blå stövlar!" 

Jag svarade:"Det är möjligt och när så blir fallet, att jag ska rida internationellt kommer jag att ha svarta." Ingen av oss gjorde nån riktigt stor internationell tävlingskarriär vare sig med eller utan otillåten stövelfärg.

Tillbaka till överkroppen och jackorna. Min första ridjacka var en omsydd dräktjacka jag ärvt av mamma och den var svart. Den hängde med på hoppbanorna i tonåren och funkade alldeles utmärkt. Sen skulle jag tävla dressyr och fick en svart "riktig" ridjacka med rött foder i julklapp, tack tomten!

Min första frack, den var också en ärvd och omsydd historia. Det har jag nästan förträngt... Svart var den iallafall och den den ska få ett eget inlägg. Det var en duktig frack!

Sen kom den goda fen, den bästa supportern och sponsorn genom hela min karriär. Min nära och kära vän Berit Bräutigam ställde sin häst hos mig för träning och så småningom tävling. Detta uppdrag kröntes med en eftermiddag på anrika Haglunds Sadelmakeri i Göteborg där jag fick prova ut en riktig frack. En Pikeurfrack i blått ylle. Jag grät av glädje ...

Fracken har sen följt mig hela vägen. Bland annat har den ridit tre Lag-SM med tre medaljer, två individuella SM och lite andra spännande tävlingar. Den har varit med om många fina hästar och  oförglömliga ögonblick. 

                         Harley Davie, fracken och jag på Strömsholm

 Efter lång tid i garderoben fick fracken för några år sen hänga på Sofie Relander när hon gjorde sina första starter i frack-klasserna. Det gick ju alldeles lysande för den ryttaren sen, om det berodde på fracken kan man fundera på...

Nu i dagarna gjorde den come back med en annan av mina elever. Det säger en del om kvalitén, det går inte att se att fracken är gammal. Med lite omtanke och kärlek kan den säkert följa fler nya ryttare de första stapplande och nervösa rundorna.

Det är att spara på resurserna!

Det har diskuterats de senaste åren om det är otidsenligt att tävla dressyr i frack. Åsikterna går isär men jag tycker det är stil och elegans. En ryttare i turkos vindtygsjacka hade inte gjort samma intryck.   

               Hej hopp!  //Kajsa


Läst 35698 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
01

Znipp Znapp Znut, nu är treårstestet slut.

Mitt förra inlägg handlade om treårstest och bedömning. Det gör detta också, lite grann. Ni som följer mig och läser mina inlägg har sett Zurprise, även kallad Prinsessan eller ibland "Den lilla röda" Zurpise är efter Sir Donnerhall I - Caprimond - Zephyr - Cavalotti.

Denna rödpälsade unga dam har sett till att vi alla i hennes närhet har hållit oss alerta denna våren. Förr användes ett smeknamn på busiga yrväder, de kallades "sprakfåle" och det passar henne precis. Zurprise är temperamentsfull, viljestark, vig och tydlig i sitt kroppsspråk. Hon arbetar ärligt, gör alltid sitt bästa. När hon bestämt sig för att hon tycker det är en bra idé ...

Jag har faktiskt sett hennes sen dagen efter hon föddes och hon var charmig redan då.

Lite senare samma sommar var jag med på fölvisningen och Zurprise såg ut som en liten plutt. De fanns föl som var både två och tre månader äldre än hon. Min gode vän K - H Heimdal som dömde fölen gjorde ett bra jobb men kunde inte gärna skicka upp poängen nåt vidare i höjden den dagen. Men hon var fin och visade upp sig och sin mamma riktigt elegant.

Sen såldes hon och där kunde vi sagt hej och tack för alltid.

Men så i våras sammanföll en massa saker och Eva, min eminenta unghästryttare/utbildare fick en lucka i sitt tajta schema. Vips slank den lilla röda in i stallet i börja på mars. Fanns det en chans att hinna till treårstesterna? Då var hon bara sutten på barbacka vid något tillfälle.

Eva kavlade upp ärmarna och satte fart. Vi gillar inte att ha bråttom med hästarna och forcerar aldrig, det finns inget "häftigt" i att snabb-inrida en häst. Men det märks ganska snabbt om hästen är kvick och med på noterna.

Ridning, löshoppning, uppvisning vid hand-träning. Miljöträning i andra ridhus, skoning och mer ridning. Det mesta gick galant, även om Eva och Zurprise emellanåt gick varandra ganska hårt på nerverna. Jag som bara såg Zarah, Zurpise mormor i henne log mest överseende och sa: "Det går över, sen ..."

Mormor Zarah och jag hade våra duster när hon gick sin unghästperiod. De är som två bär.

I onsdags tittade jag sista gången på Zurprise. Hon var väldigt färdig för sin uppgift. Ridbanan stod under vatten men hon bara jobbade på. Det vi inte riktigt hade hunnit få fullt i ordning var ändå för dagen fullt godkänt.  

Idag kl.15.30 var det dags och innan kl. 16.00 satt gångartsdiplom med 50 poäng som ett smäck. En halv poäng ytterligare på galoppen så hade även ett hoppdiplom varit på plats. Hon fick 48,5 som hopphäst.

                                   

                                Foto: Privat

Jo, den som har gott minne kommer säkert ihåg Zig Zauerr jag skrev om förra året. Han blev tvåa i sin test då med 49 poäng vill jag minnas. Så Eva har gjort det igen, med sitt team bakom sig!

                 Nu väntas strax två nya små Z:or, vem vet hur det blir?  //Kajsa


Läst 33723 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
27

Trav nummer åtta

Dressyrhästens gångarter är ett ämne som berör, inte minst nu när de regionala treårs-testerna är aktuella.

Jag vet inte hur många av de visade hästarna som får diplom, men det är förhållandevis många. För att få ett gångartsdiplom behöver hästarna ha 47 poäng och ingen delsiffra under 7. De behöver dessutom lägst 8 poäng i två gångartsbetyg och godkänt ridprov.

Har hästen lite mindre vind i seglen på visningsdagen kan de få 47 och klass I, vilket också är en fin poäng. De kan ha till exempel 6,5 på ett gångartsbetyg och åtta på de andra två och då är diplomet är borta.

Tittar jag på alla filmer som läggs ut i sociala medier av stolta visare eller ägare är det många fina diplomhästar vilka visar upp sina minst 8-mässiga gångarter. Inget att fundera så länge över. Hästarna är av god kvalitet och rörelserna bedöms utan ryttare på ryggen.

Men det jag undrar över är, vad händer sen? Jag roade mig med att titta på gångartsbetygen på de tre bästa hästarna i varje klass i en tvådagars regional dressyrtävling. Med en snabb överslagsräkning visar det sig att det vanligaste gångartsbetygen är 6,5 och 7 i lätt klass och i medelsvår något lägre.

Jag brukar säga lite skämtsamt att i takt med att vi utbildar våra hästar så tar vi också bort deras naturliga goda egenskaper. Titta på fölen, de visar spänst och ofta både piaff och passage när de är bara några veckor gamla. De kan också väldigt tidigt byta galopp och visa luftiga fina ökningar, i både trav och galopp. I hagen...

Då tänker jag, vad är en åttamässig trav eller galopp? Finns det unghästpoäng och sen andra poäng? Det går att se samma "förskjutning åt åtta-hållet även bland fyraåringarnas gångarter när de tävlar. (Domare på olika nivåer och områden, ingen skugga faller över Er. Det är systemet som sådant jag funderar över.)

Kollar jag som sagt gångartsbetyg på regionala dressyrtävlingar där de flesta hästarna är äldre än fyra år, är betyg 8 på gångarter otroligt sällsynt.

Var är de försvunna åttorna? Är det ridningen som tar bort dem eller blir bedömningen annorlunda? Jag tänker såhär, en treåring som visar en bländande trav för hand måste ju ändå förväntas kunna behålla den som ridhäst? Annars är ju bedömningen tämligen värdelös som mätinstrument för aveln. Det finns inga mästerskap i visning av trav vid hand...

Det skulle vara intressant om det gick att få statistik på vad som händer med alla diplomerade gångartshästar. Det finns ganska många som ligger på 47 poäng och även högre. Förvaltas alla hästar som har åttor, nior och eventuella 10, utvecklas de till spänstiga dressyratleter?

Detta är min reflektion en gråmulen, kall och regnig måndagsmorgon ungefär i treårstesternas halvlek. Ska vi rida bättre eller döma mer återhållsamt för att få en bättre samsyn? Eller är det bra som det är undrar en något frustrerad tränare?

Jo, jag vill också skicka en uppmuntran de som har hästar som faller på åttastrecket, ge aldrig upp för de flesta (eller alla) hästar kan långt mer. Fast lite senare i livet.

Hästen på bilden var inte registrerad i SWB när den var tre år så den visades aldrig. Det är fritt fram att fundera över vad poängen blivit, om ...

                              Amazing  f -14  e. Ampere - Sandro Hit

                                         Hej hopp i springskorna!  //Kajsa


Läst 43263 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
13

Det gäller att komma ihåg viktiga saker

Mitt minne är gott, emellanåt något kort men hästar är så viktiga att jag oftast kommer ihåg dem många år efter vi mötts. Jag kommer inte alltid ihåg vad de heter men jag minns oftast härstamning och jag glömmer aldrig deras specifika egenskaper.

Jag gillar nästan alla hästar och de fåtal jag inte gillar glömmer jag. Vem behöver minnas sånt? Visserligen ser jag alltid ett möte med en häst som en erfarenhet men någon enstaka gång känner jag att just den där hästen är inte min grej, den läggs i facket för värdelöst vetande.

Ibland smäller det bara till och det säger "klick", kärleken slår till direkt och ibland utan att jag direkt inser varför. Det kan vara en särskild blick, ett speciellt sätt de rör sig på eller hur de uppträder. Det är som när jag träffade min sambo, hans röst (i telefon) fick mig på direkt fall innan vi setts i verkliga världen.

I hästvärlden blir jag förälskad ofta men sällan riktigt kär. Jag har många favoriter men bara en handfull av de jag kallar hjärtehästar. Luccarelli, till vardags Lucas är en sån. Vi träffades första gången förra året, tidigt på våren innan han skulle på treårstest. Han vimsade runt på longerlinan, in i mitt hjärta och blev kvar. En hopp-avlad häst som lite senare kom hem från sitt treårstest med dubbla diplom. Så det var inte bara jag som såg att det var en fin häst och att han kunde röra sig.

Nu träffas vi, Lucas och jag på ridbanan igen och jag har kommit på varför jag föll pladask för honom. Han är lik Charlie! Jag berättade detta för Ulle, Lucas ryttare och ägare och hon tittade konstigt på mig: " Jag minns knappt vad den första killen jag blev kär i hette (jo det gör jag Boris A om du eller någon nära dig skulle läsa detta) men Charlies namn sitter ristat i mitt hjärta."

Charlie fanns på min ridskola och var en Connemara med de varmaste, bruna ögon man kunde tänka sig. Han snäll att rida på och inte minst snäll att leda. Jag var länge rädd för att leda hästar efter att blivit stämplad på foten av en fjording som hette Åman. Kontentan blev att jag alltid älskat Connemaror och tittat snett på Fjordingar.

Charlie tog mig elegant in i ett livslångt hästberoende. Jag vann uppsatstävlingen i mellanstadiet med berättelsen: "Charlie, den bästa häst som finns!" Så jag kan säga att den ponnyn verkligen gjort avtryck i mitt liv. Jag gjorde ett besök på min gamla ridskola igår och fick en nostalgipromenad i stallet. Inte ett öga var torrt! 

                                                                     Charlie och jag...

Nu tittar lag kärleksfullt in i Charlie-Lucas bruna ögon och tänker att de är allt bra lika, fast Lucas är lite mer välfriserad. Jag ser med spänning framåt och vem vet, jag kanske rapporterar uppifrån sadeln vad det lider... 

                                           Hej hopp // Kajsa

                            Luccarelli  e. Elliot VDL - Levantos II


Läst 37061 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa  sista  



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv