Kajsa Boström

God fortsättning!

Eller vad är det egentligen som passar, kanske ska jag önska goda mellandagar?

Nu är det lite mindre gott vad det gäller ridsporten tycker jag. Det verkar som rapporteringen av misshälligheter har hamnat på "repeat" och det gör ingen människa glad.

För att nu ingen ska gå igång och tänka att jag inte gillar att sakernas tillstånd kommer till allmänhetens kännedom kan jag säga jag har ont i hela mig.

Just det, Det gör ont!

Jag har lite hastigt tittat igenom vad mina inlägg här på bloggen handlat om och det visar sig att jag så gott som i varje skrivit om att vara rädd om hästen.

I sju, eller är det kanske åtta år har jag delat mina blogginlägg här på Hippson Husbloggare i hopp om att kunna sprida det jag tycker är viktigt, hästens välfärd. Men det går uppenbarligen trögt.

Det som nu uppdagas om hästsporten i olika media, att hästar i Sverige såväl som i andra länder tränas och tävlas på sätt som är fullständigt oacceptabla, är inget som enkom är kopplat till dressyr.

Vi får oförskyllt släpa på hela ansvaret, även om det senaste avslöjandet handlade om någon som kallas unghästutbildare.

Det är hoppryttare som blivit avstängda av olika anledningar, till exempel användande av el-sporrar, hästhandlare (svensk) som blir avstängd för att bland annat ha piskat upp sina hästar och hästägare/ryttare i olika grenar avstängs för de uppträder mot reglementet på tävlingsplatser.

Alla i ridsporten, utan undantag, behöver nu se på sig själv och sitt agerande. När någon behandlar en häst illa är det den personens eget ansvar. Det är inte den eventuella tränaren, domaren, systemet eller förväntad påfyllnad av ekonomins fel. Du kan aldrig skylla på någon eller något och är ensam ansvarig för vad som händer. Du är inte skyddad av uppnådda meriter eller ett välkänt namn om du fortsatt bära dig illa åt.

Det är den enkla sanning vi behöver ta till oss.

Hästar ska ha det bra, tränas korrekt utifrån sina förutsättningar samt få tillgång till adekvat (veterinär) hjälp när något havererar.

Fundera ofta över vad du gör och hur du förhåller dig till hästen.  Det är fullt möjligt att ta sig till toppen av vad du nu suktar efter utan att ge sig på hästarna med våld.

Vad är våld, det är något du som ryttare behöver ta ställning till och sen förhålla dig till i din ridning. Det du gör när du rider är inget som ska behöva ske i det fördolda eller med hjälp av tystnadsavtal.

Använd huvudet, hur svårt kan det vara!? Ridning är en mental sport, du har förståndet och hästen har musklerna. Du kan aldrig bli starkare än en häst så prova inte ens.

Jag vill inte hålla på att försvara mitt älskade tränaryrke. Jag vill inte heller svara på tusen frågor om varför det är som det är just nu eller varför en del utövare fullständigt tappat vettet.

Jag vill däremot fortsätta kunna utöva mitt jobb med glädje och den kärlek som jag alltid känt till hästarna och kunna sätta en ära i att träna på det sättet jag vet gör att hästarna inte far illa.

Som sagt, jag har delat mina blogginlägg om ridning och hästar här på Hippson i åtta år. Mitt första handlade bland annat om att märka att hästen inte är ok.

https://www.hippson.se/blogs/KajsaBostrom/halla-det-gor-faktiskt-ont.htm

Det känns som jag gått runt i en cirkel och skriver om samma sak, frustrerande. 

Hippson har under året fått en ny ägare och byter i årsskiftet redaktion. Det gör att jag väljer att sluta som Husbloggare på Hippson. Det har varit intressanta år och jag har lärt mig mycket.

Vi får se vad framtiden har med sig åt mig, följ mig på min egen blogg så länge, https://kajsabostrom.wordpress.com/om-kajsa/ om du fortsatt vill hänga med mig.

                                  Med hopp om en ljusare framtid för sporten säger jag tack och gott slut. //Kajsa


Läst 78453 ggr Kommentarer Kommentera

Helgestrand Dressage ...

"Kejsarens nya kläder" är en sedelärande saga skriven av den danske författaren H C Andersen och utgavs 1837

Några skräddare syr nya kläder till kejsaren. De säger att de använder ett magiskt tyg som gör att mindre begåvade människor inte kan se kläderna. Men de använder inget tyg alls. Ingen vill framstå som mindre begåvad, alla människor i staden låtsas som att de ser kläderna och kejsaren går runt naken på gatorna! Det är så vackert!

Tills någon, som barnet i sagan, ovetandes, obrydd eller som i fallet med Helgestrand Dressage, modiga journalister med rätt verktyg ropar: "Kejsaren är naken!"

Sensmoralen i sagan är tidlös; människan gör som gruppen gör oavsett om gruppen gör rätt eller fel. 

Det går att se tydliga paralleller mellan sagan och det som händer i Danmark nu.

Någon påpekar det kanske självklara som alla sett men inte vågat säga, något är fel på riktigt.

Intet nytt under solen. 1897 visste en underfundig sagoboksförfattare att människan är lättledd, vi ser det vi vill se. Kan vi få tillhörighet eller tjäna mer pengar på att inte se, frågar vi inte heller.

Det handlar om förväntad framgång eller affärer, pengar och kanske att få lite skvätt-över av framgångsglansen. Det är väldigt lockande för många. 

Hela grejen med hur hästhandlaren har drivit sin verksamhet utan att någon sett något avvikande är för mig en gåta. Det har ju funnits fullt med folk i stallarna?

Framförallt de anställda ryttarna, dom funderar jag över. Har de drabbats av kollektiv sinnesförvirring och helt tappat sans och vett?

För hästarna i fråga handlar det om andra saker, helt andra saker. 

Det här är inte som en del vill ha det till, ett problem i dressyrsporten. Det är ett problem i mänskligheten.

Nyss läste jag om en ridlärare i Holland som tappade sitt vett och pryglade upp en ridskoleponny, inför barnen. Han är dessbättre dömd för det.

Säg till mig att den killen inte har ett allvarligt problem med sig själv. Kanske han också sparkar sin hund, skäller på killen i kassan och är dum mot sin fru, det är inget hästrelaterat problem i grunden.

Vi människor är bra för det mesta men glansen falnar fort och vi är som får i skock, trygga att gå åt samma håll som alla andra.

Det är lätt att bli gränslöst imponerad av andras framgång, men hästar blir inte det. Våra hästar är i sin enkla värld bara beroende av oss, totalt beroende och utlämnade.

Det gör att jag kan gråta när jag tänker på vad som visades i programmet "Operation X" igår och jag frågar mig om ondska är smittsam?

Vi ska bli bättre för sporten i allmänhet och hästarna i synnerhet.

Det enklaste är; börja med dig själv.          

                                                                                Hejåhå/ Kajsa


Läst 95403 ggr Kommentarer Kommentera

Sommarledighetsvibbar (långt ord).

Känner ni dom? Jag ska ägna hela, ja eller halva dagen åt att känna in just dom vibbarna. Sen är det helg och då står jag i ridhuset igen.

Föreningsliv, det är ett annat ord att känna in. Ett väldigt bra ord och en verksamhet som ofta framställs som unik för Sverige.

Vi har över 200.000 ideella föreningar i landet och de flesta människor som bor i Sverige har någon gång varit ansluten.

Ridsporten med alla sina ridklubbar och föreningar är ett lysande exempel på föreningsliv. 

Det är till övervägande delen ideella ryttarföreningar som anordnar tävlingar i Sverige och där kan alla licensierade ryttare vara med.

Himla bra, eller hur! Ryttarna rider och tävlingsfunktionärerna jobbar. När ryttarna eller övriga i föreningen inte rider, då är de ideella funktionärer så tävlingarna rullar på.

Förhoppningsvis är det just så föreningslivet fungerar. Det står bra beskrivit på Kungsbacka Kommuns hemsida:

"Föreningslivet bidrar till utbudet av idrotts- och kulturaktiviteter. Föreningar skapar möjligheter för alla att ha en aktiv fritid och sysselsätter flera tusen barn och vuxna varje dag i kommunen."

Ridklubbar behöver sina medlemmars engagemang några timmar då och då för att föreningsverksamheten i stort ska stå på stadiga ben och för att verksamheten ska fortgå.

Jag är själv född och uppvuxen in i föreningslivet. Det började på barnpyssel på IOGT-NTO, barngymnastik och sen folkdans. Just det, du läser rätt, jag dansade folkdans i flera år i regi av föreningen Skallsjö Folkdanslag. Var man riktigt taktfast och intresserad kunde man kanske få vara med på den stora och årliga uppvisningen vid midsommarfirandet vid Nääs Slott, det var stort!

Sen var det Nääs Ryttarförening som blev mitt andra hem, jag var med från att klubben startade. Föreningsarbete är en bra erfarenhet att ha med sig. Det har blivit några fler ridklubbar genom åren, nu är jag med i Kungsbacka RK.

Då, när jag var knuten till ridskolan hemma slogs vi om funktionärplatserna på tävlingarna, jag ville helst vara i sekretariatet. 

Nu verkar tyvärr funktionärsbristen, iallafall på mindre och mellanstora tävlingar, vara tävlingsarrangörernas stora problem. Det krävs fler människor för att få en tävlingshelg att fungera än vad de flesta tror!

Jag har sen förra sommaren hjälp till på en handfull hopptävlingar och andra större hoppevent på ridklubben (är det dressyrtävling är jag oftast på jobbet, på framridningen).

Det är roligt att vara funktionär, jag träffar många nya människor och jag lär mig hur tävlingar fungera idag. Det handlar oftast om ett 4-timmarspass på en helg, alltså ingen maratonvariant av arbete.

Det kom för någon vecka sen ett nödrop från tävlingschefen, det gällde en stor hopptävling i juli för ponny, Hööks Sommar Cup där det saknades funktionärer.

Kanske är många sommarlediga och ligger i en solstol och slappar. Då är det dags att resa på sig för att få göra din viktiga ideella insats! 

Jag skriver om min klubb, hur är det i den du representerar?

Ett tips, kolla det och ge några av dina timmar till din klubb. Det har en tendens att alltid vara samma människor som ser vikten av att ha en tävlingsverksamhet på hemmaklubben. Är du inte en av "de vanliga" kan du berika staben med din unika närvaro, visst låter det fint.

På bilden ser ni en av mina ryttare, Alicia Törnell på sin Pokémon. Dom kommer inte till tävlingen för då spelar Alicia handbollscup, i en annan ideell förening.

                                           Varma goda sommarhälsningar!  // Kajsa

  

                                                                                                                                                                                                                                             

                                                                                                                                                                                                 


Läst 162551 ggr Kommentarer Kommentera

Att jobba med hästar och ridsport är ett livslångt lärande, det påminns jag om ofta.

Jag läste i en fb-grupp om "happy athlets", det handlade om glada hästar och om detta skulle in i dressyrens bedömning. Tråden blev lång och jag kunde inte motstå lusten att bidra med ett inlägg. Jag ifrågasatte om hästar är glada och vad vi i så fall läser in i det i min värld mänskliga begreppet. Jag fick mig en skrapa av en skribent i tråden som ansåg att om jag inte såg glädje i en hästs beteende hade jag aldrig tillbringat tid med djur. Så är det i fb-världen, sanningarna står som spön i backen.

En "glad" hund sägs vifta på svansen. Är det glädje som gör svansviftandet eller är vi som läser in glädje i just det hundbeteendet?

Den "glada" hästen viftar inte på svansen, det gör den störda eller sura hästen. Under en dressyruppvisning är det inte bra att svansen går för det kan ge sken av spänd häst!?

Hur exakt uppför sig den glada hästen? Ska man titta på bara ansiktet, "happy face" eller ska man se helheten? Om glädjen ska med i bedömning av dressyrhästen, hur ska den skalan delas in? 1-10?

Jag kan inte exakt hur vetenskapen kommit fram till hur man graderar/bedömer s.k painface men jag är oerhört känslig för om hästen uppvisar ett avvikande beteende eller rörelsestörning. Då tittar jag på helheten, inte bara på ansiktsuttrycket i sig.

Anledningen att jag funderar över komplexiteten i att gradera hästars glädje är att jag själv ofta fått frågan om att gradera min egen smärta.

I alla möjliga sammanhang under en lång och bitvis oerhört jobbig sjukhus-/vårdperiod fick jag frågan "Hur ont gör det på skalan 1-10?" 

Frågan kunde ställas under uppvakning ur en lång och svår operation, det vill säga när jag knappt var medveten och full med morfin. Samma fråga kom ofta och under lång tid i olika skeden av vård och rehab

Det jag upplevde som svårt var att bestämma hur ont jag hade. Ibland fick vårdpersonalen guida mig fram till ett svar jag kunde relatera till.

Jag är en människa med intelligens och förmåga att sätta ord på min upplevelse och ändå blev det ofta frågetecken om hur ont jag hade. Ibland kände jag mig lite gnällig och satte 7 och ibland svimmande jag av smärta jag kanske satt betyg 7 på. Alltså en oerhört komplicerad uppgift för människan att gradera ett tillstånd.

Hur ska då hästens (eventuella) glädje graderas tänker jag? Är tanken att det skulle in i varje delbetyg eller bara i slutbetygen. Eller kanske i en egen bedömningsgrupp? Vem ska bestämmer hur glad nr 5 ser ut?

Jag kan med handen på hjärtat inte förstå hur det skulle gå till utan att hamna i ytterst subjektiva bedömningar. 

Hästar ska ha det väldigt bra, det vet alla som känner eller känner till mig att jag är ytterst noggrann med. Jag har lagt hela mitt liv på att försöka förstå och behandla hästen på det bästa viset.

Jag tror att en häst som är trygg, mätt och otörstig är tillfreds. Får den stimulans på det vis som tillför hästlivet något ökar tillfredsställelsen, kanske. Där är hästarna också unika individer.

Bygger hästens beteende och agerande på tankar eller impulser och instinkter? Jag tror inte att hästar tänker, jag tror de är här och nu med alla sinnen.

Bilden ovan tog jag för några dagar sen, sto med två dagar gammalt föl. Vad läser du in för sinnesstämning i deras ansikten?  Värt att fundera över.

Detta är mina tankar och åsikter i ett ämnen som berör och väcker känslor. Alltså inte en eller din sanning ... 

                                                 Ha en fortsatt god sommarhelg! // Kajsa


Läst 109576 ggr Kommentarer Kommentera

Hej!

Nu är jag här igen, våren är i sikte och därför har jag lite gott mod.

Det har varit en tjatig vinter och jag tycker som jag sagt tidigare att ridsporten lätt hamnar i sånt tråkigt ljus.

Jag läste i nåt inlägg att "Hästen är inte till för oss, vi tvingar den till det och detta".

Detta har jag gått och funderat över. Sen läste jag på annat ställe att det finns fynd i utgrävningar som visar att människan och hästen har levt i symbios i över 5000 år.

Det verkar som vi först hade dem med oss för att få kött och mjölk, sen har vår användning och vårt behovet av hästen utvecklats under årtusenden.

Jag har bestämt mig för att jag står för att det går att använda hästen till ridning och tävling utan att den far illa. De behöver oss för skydd och mat och vi behöver förstå och förvalta dem mycket väl.

Vi får bli bättre på att utbilda människan och vid behov stoppa dem som hanterar hästar på ett oetiskt vis.

Idag fick jag en film från en så kallad återvändare. Den slog verkligen hårt på lyckosträngen i hjärta och själ hos mig.

Ryttaren, Linda Ahl, sitter i sadeln för första gången på 20 år. Det kan verkligen ingen se och det är inte så konstigt. Linda red internationell fälttävlan i början och mitten på 90-talet. Sen sadlade hon om till dressyr under några år tills sista hästen såldes 2005. Hon red för mig av och till under alla sina aktiva år. Hon var bland de första att rida för Richard White när han och Kyra flyttade till Sverige.

Sen hände livet. Barn, utbildning och efter det en imponerande karriär i en mansdominerad branch.

Nu, efter nästan 20 år hamnade hon i sadeln igen. Vi kan inte sluta, inte när vi en gång blivit förälskad i hästarna.

Jag kan känna vinden blåsa i ansiktet, vattenstänken och hästens rytmiska galopp fast jag bara tittar på filmen.

Låt oss fortsätta arbeta för att ha ynnesten att leva i symbios med hästarna. Vi behöver dom och dom behöver oss. Det är min övertygelse.

Klicka på länken för att se lycka, sån som vi ryttare förstår. Galopp i havsviken Rågelund/Frillesås i Halland    // Vi hörs //K

https://youtube.com/shorts/jKgSDbDI3mU?feature=share


Läst 118616 ggr Kommentarer Kommentera
NOV
14
2022

November, grå och händelselös  evig väntan på julmånaden?

Så är det inte i hästvärlden. Grått, mörk och lerigt men inte händelselöst. Jag är alltid vaken för när det kan finnas tillfällen att lära och det har det funnits de sista veckorna.

Två stora namn, Kyra Kyrklund och Rolf-Göran Bengtsson, har gästat Västsverige för att ge clinics de sista veckorna, RGB senast i lördags på Kungsbacka Ridklubb. Jag har kunnat se bägge!

Innan dess, i början av oktober var jag i Skottland och deltog i en heldagsclinic med världsryttaren/tränaren Carl Hester

En ynnest skulle jag säga det varit, vill du utvecklas så lyssna på dem som verkligen kan.

Tre av världens bästa tränare, lite oglamorösa och skickliga människor har stått på tre olika ridbanor och i stort sett sagt samma sak.

            

  Kyra                                          RGB                                                   Carl

Alla tre hade både ryttare de kände och såna de inte kände att arbeta med vilket gjorde det mer intressant från åskådarhållet.

Ingen av dem försökte svinga trollspöet med ett "Hokus Pokus!" för att imponera eller nå snabba spektakulära resultat med hästarna.

Inte så konstigt, för det är ju inte så det går till.

Två dressyrtränare och en i hopp, kan de ha något gemensamt? Ja, faktiskt det mesta så länge det handlar om grundridning. De pratade alla om vikten av god grundutbildning för hästen, inte minst för att öka hållbarheten och godare hästvälfärd.

Sammanfattningsvis kan jag säga att de sa samma sak till ryttarna; Sitt stilla, mitt i sadeln och dra inte hästarna i munnen. Låt halsarna bli lite längre, nosen ut och nacken upp, inget huvud mellan framknäna. 

Tänk på takt och rytm, stressa inte hästarna. Låt hästen hitta balans innan ni rider i högre tempo, fart och framåtbjudning är inte samma sak.

När det gällde ryttarnas sits och inverkan var de lika eniga; Jobba på att få bättre balans och kroppskontroll. Veva inte med armar och överliv, skänkeln stilla intill hästens sida utan att klämma och håll kroppen upprätt eller framåt i färdriktningen. Jobba med små hjälper och framförallt, få hästarna att förstå.

En kort sammanfattning av tre av skickliga tränares syn på hur vi bör göra för att ridningen ska bli korrekt. 

Jag har sett Carl Hester göra clinics tre gånger, Kyras nästan alla gånger hon gjort någon i Sverige och nu Rolf-Göran. Alla tre ändrade på samma grejer hos demoryttarna, varje gång. 

De utbildar på samma eller mycket liknande vis, de hänvisar till den klassiska ridläran, det ingen raketforskning de håller på med. Du kan läsa samma saker om grundridning i Ridhandboken.

Vad är det då som är så svårt så det blir fel och uppstår konstigheter i ridningen hela tiden? Vi vet att man inte ska dra i tyglarna eller klämma och sparka med skänkeln. Vi vet att det absolut inte tillför något att rida med hästens hakan i bringan. Vi vet att skarpa, konstiga bett inte är bra för hästarna. Eller hur!?

Vi vet hur en korrekt sits ska vara, lodrät eller lätt, för att vi ska kunna inverka på ett bra sätt.

Vi vet allt detta och ändå föds det konstiga trender och influenser som gör att vi rider på ett bakvänt sätt eller hänger på udda utrustning som inte är bra för någon!

Detta slutar med att världens bästa tränare måste fortsätta att åka runt och berätta det mest grundläggande. Om och om igen ...

Det tar ett helt liv och lite till att lära sig rida och utbilda hästar och ryttare, det är ett som är säkert. Ingen kan allt, men med lite ödmjukhet inför hästen och uppgiften kan man lära sig det mesta.

                                    Rid väl nu och ta och läs ett kapitel i boken då och då. Det är utvecklande för alla!  //  Kajsa

 


Läst 111287 ggr Kommentarer Kommentera

Oktobermåndag och regnet öser ner. Hösten, med allt vad den innebär är här. För mig som som jobbar mest med tävlingshästar är det början på den bästa tiden av året.

Tiden då vi kan utveckla och lägga upp nya planer och mål. Hästarna tävlar mindre och ryttarna ska inte åka på semester så hästarna "måste" vila.

För mig är det också nu jag reflekterar över hur det blivit med alla ekipagen. Har det hänt som planen var att det skulle hända, eller har det hänt något vi absolut inte hade på listan?

Tävling ja, jag har varit på många tävlingsplatser i år, från Falsterbo till mindre tävlingar på hemmaklubben. Kanske lika många hopp- som dressyrtävlingar.

"Se och lär" är ett gammalt utryck och det har jag gjort. Jag är bra på att betrakta ...

Jag har varit funktionär på hemmaklubben, Kungsbacka Ridklubb och valde uppdraget att "vakta" på framridningsbanan vid en hopptävling. Det blev i runda slängar tre timmars betraktande av vad som händer där. Ytterst lärorikt ...

Även dressyrtävlingarnas framridningar har jag varit på, många gånger i år. Om jag räknar hela min långa tränarkarriärs varande på framridningsbanor i olika grenar blir besöken oräkneliga.

Lustigt nog råder strikt hierarki på de allra flesta framridningsplatser. Nu begränsar jag mig till tävlingar på nationell nivå och lägre, det är något alla kan relatera till.

I går var jag på en tävling, märkligt men det ser exakt likadant ut på framridningen då som nu. Vi människor gör som vi alltid har gjort, vi måste ärva beteende av tidigare generationer

Det är tydliga mönster på vilka som tar ledarpositionen, gör sig plats och vilka som viker undan. Det finns inget positivt i systemet, tvärtom. Sämst går det för ryttarna som inte vågar stå emot och ta sin plats och dessutom har mötesskygga hästar. 

Jag skulle väldigt gärna se att det blir ändring på den märkliga företeelsen.

Ingen ryttare har på en framridning högre status än någon annan. Ingen behöver mer än en medhjälpare och alla ska kunna de regler som gäller för ridning på ridbana då man är fler än en. De reglerna bör alla ryttare kunna och de är tydliga. Viktigast är att lämna utrymme vid passering, minst en hästlängd.  Se efter om någon häst har röd rosett i svans och/eller pannlugg och ta hänsyn till det!

Att säga hej till människor vid entrén till framridningen när man kommer in är god hyfs mer än en regel och lätt att tillämpa. 

Mystiken med att en del ryttare anser att de har egna regler och rätt att ta större plats och ha ständigt företräde på en framridning är som sagt inte något nytt. Det gäller i alla grenar!

För många år sen när jag var ute på mitt första stora dressyrmeeting, vilket var på Ryttarstadion i Stockholm, blev jag praktiskt taget utprejad i ett hörn av framridningsbanan..

Jag var 22 år och helt ny i dressyrvärlden. Som hästskötare hade jag min pappa som inget begrep annat än att köra bilen till Stockholm.

Som tur var fick jag hjälp att få plats att rida fram av en riktig profil, Hans-Helge Rasmusen. Han kom till min undsättning och talade om hur jag skulle skapa plats, inte vara rädd och inte vika undan för de stora dressyrdrakarna. Det var bara att torka tårarna och rida!

Ett tips, om du som ryttare är osäker vilka regler som gäller finns det tydligt beskrivet i Ridhandboken kapitel 1:6 "Regler på ridbana" 

 Bilden tog jag förra sommaren. Det var en rofylld framridning där ingen red på min elev som ni kan se hade en röd rosett i svansen på sin mycket mötesskygga häst. 

Han är ingen gröngöling i tävlingssammanhang, här värmer de upp för debuten i Intermedier I. 

Nu för tiden kan denna hästen hyggligt hantera sin skräck på tävling och helt och hållet på träning, så han växer med sin uppgift!

För övrigt i oktober har jag varit i Skottland. Carl Hester gav en heldagsclinic på Scottish National Equestrian Center och där var jag och en vän. Vi var efter vad jag vet de enda svenska representanterna och det var en helt fantastisk dag.

Men det kommer i nästa inlägg ...

              Hej hopp, rid som ni ska och var vänliga mot varandra. //Kajsa


Läst 113880 ggr Kommentarer Kommentera

Nu var det ju igen så där jobbigt länge sen jag kom med ett inlägg. Det beror inte på att jag har legat i solstolen eller bott på golfbanan, det beror mer på att jag går och funderar...

Jag har under sommaren varit ute på ridbanor i andra delar av landet, vilket varit väldigt trevligt. Där har jag träffat helt nya ryttare och det ger mig mycket att reflektera över när det gäller ridutbildning.

Det har varit ett VM i ridsport med många timmars tittande från TV-soffan som varit både spännande och lärorikt. Vilken lyx att ha hela världseliten att studera i vardagsrummet!

Tävlingar på en annan nivå har jag också varit på, de som mina egna ryttare deltar i. Just tävlingsridning är ämnet för dagen ...

 "Hästen dör inne på banan" eller "Hästen blev lite blyg inne på banan."

Det är ett par av de vanliga uttrycken i dressyren, inom hoppningen är det ett lite annat ordval men innebörden är samma.

Hästen lägger av, gör inte det som förväntas när det blir skarpt läge (tävling). Hm, drabbas den kanske av rampfeber eller scenskräck? Eller kan det bero på vad piloten gör?

Igår pratade jag med en av mina ryttare om en programträning hon varit på. Nytt program, dags för ny svårighetsnivå och det hade gått ganska bra. Hästen hade tappat lite energi i programmet bara ...  Just den hästen har väldigt gott om energi när den arbetar till vardags så vad är det som händer? Där och då, när vi pratade om fenomenet fick jag en väldigt bra bild i huvudet, får se om ni hänger med.

Tänk er en kattunge som springer runt och leker, den hoppar och far hit och dit. Full med energi och rörelse. Då bestämmer kattmamman att det är dags att göra något annat och tar resolut kattungen i nackskinnet för att bära iväg den. Kattungen blir på ögonblicket alldeles passiv, den bara hänger där, åker med och väntar på vad som ska hända.

Just så kan det se ut på en tävling. Hästarna är lite på tårna med mycket energi på framridningen. Ryttare blir drabbad av stundens allvar och skärper tonen, kanske mer än vanligt och "tar över" i sadeln.

In på banan, ryttaren ska skärpa sig ytterligare, klämmer om lite extra med skänkeln, kortar tygeln lite extra, andningen funkar sådär. Hästen känner inte igen sin ryttare och tycker hela situationen blir främmande och obegriplig.

Vi kan säga att ryttaren "tar sin kattunge" (hästen) i nackskinnet och den blir passiv och frågande. Hästen hänger ju inte och dinglar men den lägger av. Konflikten är ett faktum och ryttaren får till sin förtvivlan knuffa sin till synes plötsligt passiva eller "döda" häst runt bana.

Vi gör alltså något som vi inte riktigt är medvetna om eller klarar att kontrollera. Att förstå det och inte lasta över beteendet på hästen är den första delen av en nödvändig förändring i hästens utbildning och träning. Sen kan vi dansa ut tillsammans på arenan och njuta av samarbetet.

I golf kan det också hända, att delar av spelet "dör". Spelaren drabbas av något som kallas yips när den ska slå korta korta slag eller putta bollen i hål. Det blir små märkliga ryck eller andra okontrollerade rörelser som gör att bollen går åt helt fel håll.

Yips översätts lite fritt från engelskan med "Förlusten av finmotoriska färdigheter hos idrottare".

Det kan drabba alla, men särskilt elitspelare kan få stora problem. Där gäller det att hitta hjälp med den mentala biten, att våga göra förändringar för att ändra invanda och trygga beteenden.

I pistolskytte är yips också ett känt problem, jag tror det i olika former finns i alla idrotter. Yips drabbar i princip bara vuxna och det har väl med förväntningar, koncentration och prestation att göra.

För att förstå oss själva och inte minst hästen gäller självinsikt och ett livslångt lärande. Tänk på detta när du nästa gång funderar över om din häst dog eller stod emot, inne på banan.

                                                                Låt kattungen gå själv och rid väl!  // Kajsa

                                                                 

                         


Läst 110797 ggr Kommentarer Kommentera
MAJ
16
2022

En av mina elever beskrev mig häromdagen: "Hon är en riktig nörd."

Nörd kommer från engelskans slangord nerd och är en stereotyp benämning på en person som har ett fixerat intresse eller intresseområde. Fram till slutet av 1900-talet användes ordet nörd oftast negativt, ibland som en direkt synonym till tönt, men idag används ordet minst lika ofta positivt. (Wikipedia) Jag tar fasta på "positivt".

Igår kväll, ungefär kl 22.35 när Die Hard nr 23 rullade på vår TV satt jag och läste i olika ridläror. Ett intresse jag har och min samlingen är hyggligt stor. Tja, jag är nog en nörd ...

Jag läste om olika tygelfattningar och insåg att det finns intet nytt under solen. Tyglarna har fattats på alla kända vis i hundratals år.  Ibland dyker det upp en avvikelse men den är sällan "ny".

Vad det gäller kandarets dubbla tyglar har det funnits väldigt många olika varianter, beroende på om ryttaren red med enhands- eller tvåhandsfattning. Ibland fick ryttaren hålla ett vapen i en hand.

Varför tyglarna på kandaret fattas i kors, med bridongen unders tål att funderas över. I vår del av ridvärlden är det normalfattningen och förklaringen jag hört i alla år är att det blir mindre risk att inverka för mycket med stången om den tygeln ligger högre upp i handen. Fast det tror inte jag.

I "Ridinstruktion" (R1) av 1940 års upplaga står följande om ovan nämnda "normalfattning":  "Denna tygelfattning är ändamålsenlig vid lydnadsprov, för att rätta hästar vilka icke stöda lika på båda tyglarna, vid ridning av olydiga hästar samt i vissa fall vid hinder- och terrängridning." Det är därmed fritt för olika tolkningar.

För mig dök kandaret upp ganska sent, jag har ju min ridskole- och hoppbakgrund. Så när kandaret skulle på fick jag lära mig mig att rida med tre tyglar i vänster och en i höger. Himla krångligt men gav en stilla hand och det var omöjligt att dra i tyglarna och det är ju bra.

Som sagt, det finns många varianter på hur tyglarna ska hållas. Kyra och Richard lanserade något nytt för oss svenskar när de kom till Flyinge på 90-talet. Där fick vi lära oss att det funkar bättre om man inte håller kandartyglarna i kors, vilket jag jag håller med om. Varför krångla till saker och ting?                                                                                      R.White  Privat bild

En annan variant av det är "Fillis fattning" där man håller bridongtygeln som en töm och stången under lillfingern. Den har jag också ridit med, det tar tid att lära sig men ger också en hand som inte kan dra hästen i munnen. Minns att jag blev stoppad av en domare efter en ritt, hon undrade vad jag höll på med. "Sådär håller man inte!" sa hon. Men vi enades om att det inte fanns någon regel jag stred mot.


 

                                                                              Fillis fattning.   ur Ridlära W. Müseler

Nu rider Jens Fredricson ibland med tygeln i tömfattning och kallar den mexikansk tygelfattning. Uppenbarligen funkar den lysande för honom och hans häst, alla sätt är bra utom de dåliga!

Att ha en fin hand hand, stilla och med lätt kontakt borde vara alla ryttares mål. Värt att lägga mycket jobb på.

Det finns mycket roligt att läsa i gamla tiders ridläror. Ni ska få ett exempel, det gäller ryttarens inverkan, där hela innebörden faller på sin egen orimlighet. Det vet vi i dag när den mänskliga kroppens funktioner är kunskap och inte tro.

" - Ryggverksamhet är ur ryttarsynpunkt viktig för varje inverkan och hjälp, så viktig att man inte verkligt förmår ge någon hjälp innan man medvetet förmår använda sin rygg på rätt sätt. 

     Känslan härför får bara den som prövat det. Känsla kan man emellertid bara ha om man inte gör sig stel; och när det gäller att använda ryggen får man framförallt inte göra sig stel.

     Vid inövning (av att spänna korsryggen) kan ryttaren tala, vissla, sjunga och eventuellt röka. Allt sådant bör han också företa sig för att på så sätt undvika att göra sig stel. (Müseler  Ridlära 1956)

Orimligheten i detta består av att vi kan inte spänna/styra musklerna i korsryggen, vi måste använd bukmusklerna. Jag vet det för jag kämpade i många år med den instruktionen. "Spänn korsryggen och sitt emot!"

Så utvecklingen om hur vår kropp fungerar har gjort ridningen mindre obegriplig vad det gäller den lilla biten.

Ska du lära dig rida med kandar, vilket är roligt, trassla inte in dig i tyglarna. Det blir lätt makramé och det får bli dagens sammanfattning

                           Hejhopp i galopp  //Kajsa

              

 


Läst 113904 ggr Kommentarer Kommentera

Härligt med maj månad! Mitt körsbärsträd slog ut i dag och häggen likadant. Våren är min tid, ljuset är min bästa vän.

Det dök upp en tonårsbild på mig i mitt flöde i morse. Jag la ut den på fb och det blev många roliga kommentarer, främst om den Bogner-jacka jag hade på mig. Vi som är födda innan åttiotalet vet vad en Bogner är ...

Men till saken, i samma veva skummade jag en artikel skriven om Patrik Kittels clinic i Helsingborg.  Du kan läsa här:  "Alla ryttare har börjat någonstans" 

Det är klart, alla börjar inte rida med samma mål eller förutsättningar. En del föds in i sporten och andra kliver mer in från sidan, ibland i en viss motvind.

Ett vanligt uttryck "Du kan allt du vill" används ibland för att  markera att det finns möjligheter för alla. Jag skulle säga att det är en sanning med en viss modifikation, men tanken i sig är god. Viljan är en bra pådrivare!

Jag hoppas att alla som vill rida eller prova på att rida får möjligheten. Hästar är verkligen bra för oss människor, bara att få vara bland dem gör gott.

Min egen karriär började verkligen med en orubblig vilja, ett skräckslaget sinne och svaga ekonomiska förutsättningar. Men ridskolan tog väl hand om oss och vi fick en chans.

Eftersom jag var livrädd gillade jag i början de små och lite långsamma ponnyer. Docka, korsning russ/ngt annat var min första stora kärlek. Hon blev min sköthäst.

Här är vi, min lilla ponny och jag. Ni förstår att min ponnytid blev lika kort som mina ben tidigt blev långa. 

Kyra Kyrklund, min vän och idag också mentor, hade en liknande start sin karriär. Innan det var tal om någon ridskola red hon på det som stod till buds. Stark vilja är en sak vi har gemensamt.

Fast hon var nog aldrig så rädd som jag var, kan liksom inte tänka mig det. 

Kyra hade lyckan att ha en gudmor som hade en häst. Hon fick rida på den, en arbetshäst och jag hasade runt på små snälla ponnyer. Där skulle det nog tagit slut om inte det funnits en stor skopa dj---ar anamma. 

Sammanfattningsvis kan alltså en arbetshäst i Finland skapa en skicklig internationell dressyrryttare/tränare med många OS i bagaget. Vägen var inte spikrak men förutbestämd tror jag.

1981 (tror jag) såg jag denna finska kallblodsryttare rida Grand Prix vid Pingsttävlingarna på Strömsholm. Sen gick jag och närde en dröm, så där ville jag rida ...

Det gick några år, saker och ting gick min väg och "vips" hade min vilja lett mig till Flyinge dit Kyra och Richard precis anlänt. Där hos dem blev jag blev också Grand Prix-ryttare även om den internationella karriären blev en mer modest, nordisk turné.

En bra tränare blev jag och när jag förra året fick Ridsportförbundets pris "Årets tränare" var min glädje och stolthet väldigt stor. Jag hade nått ett av mina mål, att sprida kunskap och lära ut god ridning.

Så även små och långsamma ponnyer kan precis som en finsk arbetshäst skapa Grand Prix-ryttare!

Alla drömmar är bra, i helgen vann en av mina ryttare sin första dressyrtävling och jag blev tårögd när hon berättade. Hon vann ingen GP, långt därifrån men lyckan bryr sig inte om vilka bokstäver som står före klassen. När den helhjärtade satsningen går hem, då är lyckan total.

Ta ett beslut, sätt ett mål och kör. Min första skolfröken sa till oss i första klass: "Sikta mot stjärnorna så kommer du iallafall till grantopparna. Där är också bra att vara"

                                                                              Häng i!  //Kajsa


Läst 105686 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa » sista » 

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Cajsa Ekström Arman

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.