Kajsa Boström
JUL
27
2021

#OlympicEquestrianTokyo2020 

I tre dagar har jag suttit och tittat på olympisk dressyr och det har varit lärorik. Det är sällan eller aldrig så långa tv-sändningar att jag får se alla deltagare. Det nya olympiska formatet, med färre ryttare tyckte jag fungerade utmärkt, i alla fall från min åskådarplats.

Henrik Johnsson och Pether Markne har hållit låda från tv-studion under tiden, uppgiften att göra dressyren förståelig för alla och en var är svår!

Min ohästiga sambo som tycker hästar är fina har tittat in då och då. Hans klockrena repliker om kommentatorssnacket ger mig tankeställare och goda skratt emellanåt.

"Svårt att se att hästen går i uppförsbacke, arenan ser ju platt ut?"  Sagt med glimten i ögat.

"Den jobbar över sin rygg och är uppe i halsen ..."     Kan ni se sambons bild? 

"Bakhaserna... finns det framhaser också?"  Lite exteriörlära kan han, min käre sambo.

Jag får gräva djupt i ridläran för att förklara, mellan skrattattackerna. Vi borde tänka lite mer på  hur vi pratar ute bland vanligt folk. Men roligt blev det, tack Henrik och Pether!

Nu kommer jag till min rubriksättning, om bra möderne.

Det är förhållandevis många av dagens ryttare som har sin mamma bland de gamla olympierna eller i ridsporten i allmänhet. Det är säkert en fördel att mamsen vet hur en häst ska dresseras och skötas.

Ett exempel på framgångrikt möderne har Marlies Van Baalen som red i Nederländernas lag. Hennes mamma, Coby Van Baalen red i landets lag för så där trettio år sen. Jag såg henne tävla i Aachen på Olympic Ferro. Jag höll på att ramla av stolen när hon piafferade rakt framför där vi satt. Jag var stum av beundran säkert en halv dag och det händer ytterst sällan. 

Ferro var som en Barbie-häst, ett svart muskelpaket och världsbäst på piaff. (Tyckte jag då)

            Överst Coby i Aachen och under Marlies i Tokyo

På samma tävling, alltså Aachen såg jag Isabell Werth för första gången, då red hon Gigolo. Det hon imponerade på mig mest med var galoppökningarna. Hon satte fart längs medellinjen och det var fullt blås! Sen satte hon ner rumpan i sadeln och gjorde en piruett framför näsan på domaren. Bara så där ...

Fast jag tror inte Isabells mamma har varit olympsk ryttare, så det kan inte vara endast det genetiska påbrået som avgör.

Idag såg jag Isabell bli omkörd av sin egen lagkamrat, det händer också sällan. Men eftersom alla fick medalj idag kan hon säkert leva med det.

Imorgon rider de Kür och gör upp om de individuella medaljerna. Det får de göra utan mig för nu har jag sett det jag vill. Jag tycker ridning till musik är vackert men Grand Prix och framförallt  Grand Prix Special är mina favoritprogram. Imorgon ska jag spela golf.

På tal om framgångsrika mammor, en av USA:s välridande silvermedaljtagare, Adrienne Lyle, hennes mamma hade varit med i det alpina landslaget i USA. Landslag i modersmjölken verkar bra!

För oss andra med annat möderne gäller det att kämpa vidare. Tänk på Isabell Werth, hon fixade det. Jag stjäl Henrik Johnssons kommentar:

"Isabell har ensam tagit fler medaljer än hela svenska ridsporten tillsammans..."

                                  Träna på, allt går om man vill!  //Kajsa


Läst 11797 ggr Kommentarer Kommentera

JUL
06
2021

Ibland är verkligheten riktigt udda. 

Exteriörens betydelse för hur lätt en dressyrhäst har att röra sig är värt att begrunda. Halsen ska sitta här, huvudet där och alla vinklar i rörelseapparaten ska vara rätt. Det är iallafall önskvärt.

Ibland är det inte så och det går hyggligt bra ändå. Jag har haft hästar med de mest annorlunda avvikelser i exteriören och det har blivit svårklasshästar av dem ändå. Fast det har varit en lite krokigare väg mot målet.

Med många år i tränarjobbet trodde jag att jag stött på alla varianter av hästars exteriöra konstigheter, men så var det inte! Det fanns(åtminstone)en kvar och det tog ett tag innan jag kom på hur det stod till med just den hästen och hans kropp.

För några år sen började jag jobba med ett ekipage som lite grand "kört in i väggen". Ryttaren hade tappat självförtroendet och hästen var inte med alls i matchen. Jobbigt läge ...

Hästen, med starter i Msv B, uppvisade egentligen alla symptom på att "jag-fattar-inte!" Den ville inte koppla på framåtbjudningen och gick med huvudet lite på sned. Det gick inte att ställa korrekt till höger, bytena krånglade, den hängde i handen och skrittade med olika långa steg. Det allra svåraste var att den var, vad jag brukar kalla mentalt spröd och det är svårt på riktigt. Men, den var veterinärt frisk! Halleluja, eller nåt ...

Alltså var det "bara" att sätt igång med felsökningen i ridningen. Att det fanns potential i ekipaget var jag övertygad om och hästen blev jag direkt förtjust i. Men jag har fått fundera och experimentera, hela min verktygslåda har varit framme. 

Jag ska inte dra hela historien för det har varit svårt och ett evigt petande med detaljer. Ett steg fram blev ibland två bak och det som ställde till det mest för oss var slutorna, speciellt i trav där var det på nåt sätt tvärstopp. Bromsen i och istadigheten var nära, vänsterslutorna var värst.

Vi började om från början med skänkelvikning, svag tvärning och det funkade. Vi red motställda skänkelvikningar och red så småningom slutor och öppnor med väldigt svag böjning, långa linjer och fick med hästen på det. Lite mer böjning och NEJ! VILL INTE!

Ett vanligt misstag när det handlar om skolor är att ryttaren förböjer hästens hals istället för att ha böjningen jämt genom insidan. Det finns olika anledningar till misstaget och det gäller som tränare att ha örnögat öppet!

Det var precis här problemet fanns på den här hästen, i den en liten aning förböjda halsen. Ja, det var egentligen inte halsen som var problemet utan hästens inkorrekta benställningen. Vid ett tillfälle när jag stod vid slutet på diagonalen och tittade såg jag och faktiskt också hörde vad som hände. Hästen slog ihop insidan på knäna, ni vet den där lilla knölen som finns på insidan mitt på knälederna.

Här är en bild i en annan situation där det syns hur nära det kaan vara.

Detta hade jag aldrig, vare sig förr eller senare varit med om. Men, det är skevt i benstället. Hästen hade kommit snett in i utbildningen vid tiden för skolorna, det var lite för mycket vikt på framdelen och då hamnade bålens böjning mer i halsen. Hästen tappade förmågan att ha benen rätt på linjen och slog ihop knäknölarna, ajajajajaj! Ungefär som när vi slår i anklarna antar jag, ben mot ben.

Lättnaden spred sig i teamet. När man vet var problemen kommer ifrån är lösningen närmre. I euforin tänkte vi att det fanns en hjälpmedel att tillgå, för travet har skydd för det där. Ett sådant inköptes, sattes på och åkte av lika fort. Det tänkte denna då fortfarande spröda lilla själ inte ha på sig.

Så det blev att rida ytterst korrekt för att bygga upp hästens förtroende igen och det får vi hålla på med. Hästminnet är inget att underskatta! På böjda spår, i skolor och piruetter får vi verkligen se till att hästen är trygg i balansen och står rakt över sina ben.

Nu ska vi bara befästa piruetterna lite mer, där blir hästen fortfarande lätt lite förskräckt.

Det är en väldigt bra grej att ha koll på under utbildningens gång, att hästen har benen rakt under sig. Bakbenen bär med av vikten och framdelen kan vända utan att hästen lutar. Som sagt, speciellt om frambenen är lite krokiga.

Ett av vardagsmysterierna med hästar är under kontroll!

                                           Hejåhå i sommarvärmen  //Kajsa


Läst 25463 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
29
2021

                           En ryttare som kämpar med sin ridutbildning.

Att läsa på sociala medier kan emellanåt vara riktigt intressant. Någon skriver vad du egentligen har funderat över men aldrig blivit klar med.

En bekant till mig kommenterade på fb ett inlägg om avel. Jag är inte insatt i den delen av produktionen för sporten, men det är intressant hur vi ska få fram fler riktigt bra hästar. Det pratas ju alltid om att det råder brist .

Det som mina ögon fastnade på i kommentaren var:

"Kanske finns det rent av fler bra hästar än det finns ryttare, menar då de hästar som har kapacitet att nå svår hoppning eller dressyr?"

Jag använder ofta en hashtag #allahästarkan när jag lägger ut bilder som rör ridning på mitt Instagram. Med det menar jag inte att alla hästar kan bli svårklass- eller mästerskapshästar, det är inte möjligt. Men med rätt utbildning kan de flesta hästar utvecklas mer än vad någon tror, både vad det gäller rörlighet och prestation även om de passerat sin unghästtid.

För att det ska hända måste vi utbilda ryttare i god ridning. De välutbildade ryttarna kan i sin tur sedan ta itu med uppgiften att ta tillvara och i den mån det går, förädla de hästar vi har.

Kanske är det verkligen så att fler hästar skulle få chansen om vi hade fler bättre ryttare? Är detta att sticka ut hakan och bara vänta på mothuggen? Då är det värt det ...

Om man som jag ofta får vara rådgivare vid hästköp eller leta hästar till mina ryttare är det slående vad ofta saluhästarna beskrivs som sent tagna eller av diffus anledning är efter i utbildningen som förklaring till att de inte har för åldern förväntad utbildning. 

Just nu är det aktuellt för en av mina ryttare att hitta en ny häst. Vi har letat överallt, i den prisklass som är möjlig. Denna ryttaren var inte så sugen på en tre- eller fyraåring utan ville ha en som var mer riden, lagom utbildad och förhoppningsvis världsvan.

Efter ganska många månaders letande och provridande har ryttaren nästan gett upp tanken på en lite mer utbildad häst. De som är över sju år är inte annorlunda att sitta upp på än de som är fyra. Vi letar inte i översta stjärnklassen.

Ryttaren ringde mig häromdagen, tämligen uppgiven. "Var finns det en välriden häst? Det tar ju lika lång tid att utbilda en oriden tioåring som en knappt inriden fyraåring."

Vad är en välriden häst och exakt vad kan en välutbildad ryttare?

Detta är kanske är några av alla de odefinierade begrepp som vi strör omkring oss i ridsporten. Det många talar om men ingen riktigt är säker på vad det betyder. 

Nästa gång ska jag berätta om hur en krånglande häst inte hade ett ben i varje hörn. När vi kom på det gick utbildningen som en dans. Hade vi inte kommit på det hade den kanske stått i en hage och varit "lite efter i sin utbildning".

Du behöver inte alltid ha svaret för att gilla frågan.

                                      Hejåhå i sommarvärmen! //Kajsa

  


Läst 34666 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
03
2021

Hej igen skulle jag behöva säga. Det har varit tunt med inlägg från mig ett tag, jag har haft fullt upp med andra saker. Till exempel har jag hängt med journalister och fotografer, det har varit spännande! 

Detta resulterade i en stor artikel i lokalpressen/Kungsbackaposten och snart kan du läsa om mig och min vardag i ridsportförbundets magasin Häst & Ryttare. För den artikeln hade jag en fotograf med på jobbet en hel dag. Ny erfarenhet i att fokusera trots att kameran smattrade oupphörligen, nära. Fotografen var bakom, framför, bredvid, under och över hela tiden. Himla trevlig kille och mycket rutinerad, mikaelsjoberg.se, Stockholm. Kolla hans bilder!

Mina ryttare var fantastiska på att hålla fokus och hästarna jobbade på utan att reagera. Gott betyg för deras utbildning!

Nu har jag en lite lugnare period, eller hade för nu startar tävlingssäsongen upp! Fullt ös ...

Men jag tänkte försöka få in lite korta inlägg, det finns så mycket viktigt i vardagsridningen att prata om. Just det där vardagliga, grundläggande och kanske lite oglamorösa som ibland glöms. 

Får se hur det faller ut, jag går ut lite stillsamt.

Ryggning ...

Ryggning är en lurig rörelse, den finns i dressyrprogrammen med från L:A till Grand Prix och den introduceras för de unga hästarna i 5-års programmet. 

Den är, om den används korrekt lösgörande för hästen. Den är ett bra kontrollverktyg för ryttarna, ryggar hästen lugnt, rakt och lösgjort då har man lyckats få till arbetet.

Används ryggningen som bestraffning, vilket jag ofta ser, då är den inte lösgörande ... Då verkar den mer vara en ventil för ryttarens frustration. En tämligen dålig ventil.

Ryggning handlar inte alls om att ryttaren ska dra i tyglarna, det kan vara bra att ha i närminnet! I Ridhandboken 1 står något bra: 

"Om hästen inte vill(kan, mitt tillägg)rygga är det omöjligt att korrigera den i själva ryggningen."

Ryggning är inte direkt skritt bakåt, fotflyttningen är som i trav fast utan svävmoment. Hästen ska vara rak, eftergiven och kunna lugnt och med jämna lagom korta steg kunna träda bakåt.

Ett bra tips om det trasslar är att ta hjälp från marken, någon är med och visar hästen hur den ska göra. Försök aldrig, då menar jag aldrig! att dra hästen bakåt. För då gör du fel på riktigt.

Titta på hur ryggningarna utförs i din omgivning och sätt sen en ära i att lära dig och din häst att rygga rätt. Lösgjort, balanserat, med lyfta  hovar och med en god framåtbjudning.

Nästa inlägg kanske får handla om galopp, tretakt vs fyrtakt. Vi får se!

Den här hästen har gått från ingen till ganska trevlig galopp. Inte så krångligt när ryttaren får rätt information så hästen kan begripa.

       Lycka till nu, fler åttor på ryggningarna!        Hejåhå// Kajsa


Läst 53087 ggr Kommentarer Kommentera

APR
23
2021

Tävling!

Alla står eller vill stå  startgroparna. Just nu rider stora delar av europeiska dressyreliten i tyska Hagen  och det har jag suttit och tittat på sen i morse. Där var det mycket fin ridning kan jag säga. Brittiska Carl Hester till exempel visar alltid upp ridning av högsta klass. Räknade för skoj skull ut ungefärliga snittet på topp 10 och det blev hyggliga 76,7%. 

Tävlingar och vem som ska få starta verkar vara det heta samtalsämnet på allas läppar just nu.

Att lyckas knäcka "koden" som ska till för att vara startberättigad är åtråvärt. Barn är inte yrkesryttare så de får bli hemma och rida för att de(förhoppningsvis)tycker det är kul. Det är min förhoppning att både barn och andra rider för att de tycker det är kul, med eller utan tävlingar i sikte. Här är en som verkligen hittat ett sätt att njuta med sin ponny.

Alicia 10 år galopperar en vårkväll utmed och i havet i Halland.

Vi ryttare är väl lyckligt lottade som kan fortsätta rida och träna? Det är inte i alla sporter det funkar med gällande pandemirestriktioner. Jag personligen har svårt att förstå de hobbyryttare som "lägger av" för de inte får tävla. 

Livet är inte alltid rättvist och nu har hela världen fått sig en smäll som heter duga. Det känns i min värld lite småaktigt att tjura för att tävlandet inte kommer igång som önskat.

Jag tävlar nu för tiden i golf, där är inga tävlingar heller. Så det är till att träna, träna, träna. Sen kan jag stillsamt hoppas att alla de timmarna visar sig i scorekorten fram i sommar eller så. Vem vet hur länge vi får vänta?

Det finns små ryttare överallt som hittar lyckan med att rida. Den här filmen fick jag en dag. Lilla Vira, nyss fyllda 8 år har precis kommit på att hon vågar trava iväg själv ute i skogen.

Den som inte småler lite fånigt åt detta klippet och minns känslan får titta fler gånger. Ordet "lycka" får ett ansikte ...

                Håll humöret och ambitionen uppe, det blir bättre. ♥  //  Kajsa


Läst 54628 ggr Kommentarer Kommentera

APR
08
2021

Rider alla hoppryttare snabb galopp och dressyrryttare i möösgalopp? I min värld är det en skröna. Rätt utbildade ryttare väljer rätt tempo till det de ska göra tänker jag.

Vad är då  rätt tempo?

Det finns fler än ett rätt svar på det, men att ha koll på hur högt eller lågt tempo du rider i eller hur långa stegen är i olika tempon gör dig till en bättre ryttare.

Ryttarmärken som vi tog på ridskolan på 1970-talet, redan där var det tempokontroll. Bronsmärket innebar att rida ett godkänt LB dressyr, terränghoppning LB, ett teoriprov samt temporidning inför terrängritten. Det gällde att klara ett trehundrameterstempo...

Hur många ridskoleryttare, eller ryttare i allmänhet som tävlar på L:B-nivå idag vet hur det känns att rida ett 300-meterstempo? Under minst en kilometer? Vi tränade 300-meterstempo en hel sommar och hade väldigt roligt under tiden!

När bronsmärket var avbockat fanns det silver- och guldmärke att se fram emot. Jag hann med att ta silvermärket, tyvärr är båda min märken bortappade och guldmärket var min stora dröm.

Den drömmen seglade bort för hästlivet tog andra vändningar och sen var ryttarmärken inte längre aktuella. Idag är de tillbaka men i helt annan tappning.

Rider någon som inte är fälttävlansryttare ens terränghoppning på det viset längre?

Som den dressyrryttare och tränare jag till slut blev ska jag erkänna en sak. För att kunna ta guldmärket skulle man rida medelsvår dressyr och medelsvår terränghoppning. 350-meterstempo och hinder på upp till 1.40. Problemet var för oss "på landet" var inte att hoppa banan, snarare att hitta en sån bana.

Det fanns ett ännu större problem med märket. Jag kunde inte ens föreställa mig vad medelsvår dressyr innebar. När jag kom på det var som sagt tiden förbi för ryttarmärket i guld. Kanske lika bra, att det blev som det blev. Jag hade ett klart mindre katastroftänk i 15-årsåldern. Då när terrängen framstod som det enkla ...   

(Märket tillhör Agneta Silverstolpe, en ryttarkollega och domare)

 

                    Ut och träna 300-meterstempo!

                           Hejhopp  //Kajsa


Läst 58143 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
13
2021

Vad kan vara bättre att fundera över en nästan-solig lördag i mars än en tränares uppdrag?

(Det där var ironi ...)

Mina funderingar i ämnet kom inte spontant utan av att jag fick ögonen på en tråd i en fb-grupp. 

En medlem där hade av någon anledning bytt tränare och efter första träningstillfället upplevt att världen hamnat uppochner. Ryttarens sits var fel och utrustningen passade inte till hästen. Pannkaka med andra ord och ryttaren styrde efter avslutad träning kosan hemåt under något förvirrat grubblande. 

Hur skulle ryttaren förhålla sig till den nya informationen, den gamla tränaren hade ju inte sagt ett ljud om att sadeln passade dåligt eller att ryttare satt inkorrekt i sadeln?

Nu kommer det jag tycker är märkligt, det som gjorde att jag skrollade ner och läste vidare i tråden. Nästan alla som kommenterat hade upplevt samma sak, att det var sällsynt att tränare kommenterade hur sadeln låg, få korrigerade sitsen och de flesta brydde sig bara om hur hästen gick.

Det var ingen rolig läsning och jag ställde då frågan hur urvalet går till när ryttare väljer tränare. Jag anser att det är viktigt att ta reda på kompetensen hos den man anlitar. Väljer man efter lättillgänglighet, popularitet eller kompetens? Det är tre vanliga parametrar när jag pratar med ryttare. Att personkemin fungerar är också viktigt, men det bör inte gå före kunskap. 

Som tränare får jag frågor inom alla områden. Avel, utfodring, utrustning, skoning, veterinärt, psykologi förutom ren ridutbildning. Alla kan inte allt, men vi kan oftast lite inom det mesta. Eller så har vi någon i våra ofta stor nätverk att skicka vidare till. Det finns inga dumma frågor!

Vi har en relativt stor tränarkår i Sverige, även om inte alla har det som heltidsjobb. Ridsportförbundet har varit flitiga i sin iver att få till stånd en diplomering och vidareutbildning av de som vill jobba som tränare. Mycket för att säkra att det ska finnas en god kunskapsnivå. Vi har också en bra ridlärarkår, med bred utbildning. 

Jag vet att det är brist på tränare i vissa delar av landet och det ställer naturligtvis till det för den kunskapstörstande ryttaren. Långa resor med hästarna till träning är inte bra för någon, inte heller miljön. I andra områden, mest runt storstäderna kan det vara svårt att få tid hos den tränare man vill anlita. Men det finns för de flesta bra hjälp att få, på ett eller annat vis.

Som tränare hängiven min uppgift är det tråkigt att höra att det finns så mycket frustration ute i de breda ryttarleden. En kvinna skrev att hon inte fått en kommentar om sin utrusning till hästarna på 40 år, det gällde både hopp-och dressyrtränare. Någon annan hade ridit hela livet och först nu hade någon sagt att hon behövde korrigera sin handställning.

På bilden till höger pratar vi just om sadeln och hur den inte längre passar till hästen. Jag lägger ganska mycket tid varje vecka på att prata om hästars utrustning! 

Jag sitter sen ett år med i styrelsen för Svenska Dressyrtränar Klubben, SDK och där har ämnet "Tränarroll" varit uppe nu det senaste. Hur viktigt är det för ryttare i allmänhet att tränarna de anlitar har adekvat tränarutbildning?

Bred utbildning och erfarenhet ger en stabil grund när det gäller att undervisa. Pedagogik är svårt, vi lär ut och tar till oss på lite olika vis. Kommunikation mellan människor är ibland också svårt, men som ryttare har man alltid ett eget ansvar för sin ridning. Alltid ...

Det går bra att som ryttare fråga om det man vill lära sig mer om, eller det man har svårt att förstå. Upplevs det som utvecklingen stannar av eller helt uteblir är det bara att ställa frågan. "Hur kommer jag vidare?"

Ridning är en konst. Det är roligt och ett livslångt lärande så det gäller att vara ödmjuk inför uppgiften och inte minst hästen. Sen går det som en dans!

                                   Hej å hå i vårsolen!  //Kajsa

 

 


Läst 57580 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
17
2021

Nu har det snöat här på västsidan, fin, fluffig snö har singlat ner sen igår kväll. Som gjort för en första dag på februarilovsveckan. Ut i snön bara!

Att få ha kul med en ponny, som idag i snön, är något som följer med som ett härligt minne hela livet. Jag kan räkna upp många roliga saker vi gjorde med våra ridskoleponnyer när jag var liten.

Att få galoppera riktigt fort över en äng, att stå och rykta, putsa träns eller bara prata hemligheter med ponnyn är oöverträffat.

Det är så långt bort från tävling, träning, krav och press man bara kan komma. Jag läste en artikel om barnidrott för ett tag sen, barnen idag slutar allt tidigare med idrott och sport för de upplever att det blir elitsatsning och för stor prestationspress.

Min dotter åkte konståkning i många år och hon var duktig men gillade aldrig att tävla. Det sågs inte med blida ögon från klubben, det skulle tränas allt hårdare, flera dagar i veckan och det skulle tävlas annars platsade de inte. De ungar som inte hade elitambitioner fick liksom ingen uppmärksamhet 

Dottern hade också en ponny och var en begåvad ryttare, men tävla det ville hon inte.

Det måste få vara helt ok att bara rida, vara i stallet och lära sig i sin takt. Du kan bli en fantastisk ryttare utan att tävla en enda gång i livet. Att ständigt jämföras med andra är inte det bästa för alla.

En vän jag har från förr har ponnyer, welsh tror jag och de håller på med något som kallas engelska ridklasser. Det är ett område jag inte kan något alls om men de har snygga kläder! Hon har barnbarn som rider ponnyerna och de har även en ljuvlig shettis. 

Ibland lägger hon ut filmer där ungarna på ungars vis har roligt med ponnyerna. Jag hade tänkt besöka dem i somras och följa dem en dag för att skriva om det okonstlat roliga. Det som många små ryttare idag aldrig får uppleva.Men, som med mycket annat som planerades 2020 blev det aldrig möjligt att genomföra.

Idag såg jag att hon lagt ut filmklipp på dagens aktiviteter och jag var snabb att be om lov att få dela.

Det är sån glädje, så härligt att se dem och en inte så liten dos nostalgi. Jag kan känna vinden blåsa om kinderna och jag kan känna ögonen tåras av farten. 

Jag delar detta med er som vill känna den enkla glädjen som finns i att få vara med hästar.

Ponnyn, First Lady är en shettis som är 22 år ung och endast 90 cm över havet. En ljuvlig individ. Ryttaren heter Ben, han är 7 år. Hans syster pulkakusken heter Olivia och är 10 år.

Det är omöjligt att låta bli att le ...       


Läst 48282 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
06
2021

Vinter, på riktigt. Det är inte ofta det händer att skåningarna kan kasa runt på nederbörden som resten av svenskarna och att minusgraderna ligger som ett lock över hela landet.

Tror inte det var så här kallt så många dagar i rad förra året? Inte söder om Örebro iallafall. Men nu är det så och jag imponeras storligen av alla hästmänniskor som plötsligt förpassas bakåt i tiden. Känns som medeltiden.

Det bärs det vatten, allt fryser och en del saker fryser sönder. De som inte har ridhus här på västsidan, skrittar runt på knaggliga ängar och isiga vägar. De som trodde det blivit omodernt att salta ridhusbottnarna har säkert ångrat sig nu.

Eftersom vi nu för tiden mockar inte bara stall utan även hagar och lösdrifter (som är så lättskött! hmm) hackas det gödsel. Ett arbete uppfunnet av en djävulsk makt. Där tjälen går på djupet eller snön ligger i drivor funkar inte elen i staketen och hästarna går iväg på egen hand.

Nu är det så kallt att även de som stoltserat med värmeslingor i vattenledningar och vattenkoppar får problem. Det fryser där också.

Vi fryser, fryser och fryser. Nariga händer och förfrusna tår är vardag.

Men gnäller någon? Nä, vi borrar ner de mössbeklädda huvudena djupt ner i halsdukarna och stretar på. Man blir ju varm av att bära vatten och hacka gödsel så vad är problemet? Att allt tar tre gånger så lång tid gör ju inget heller för det blir långsamt ljusare på kvällar och mornar ...

Nja, kollektivt svagt gnäll hörs faktiskt var jag än lyssnar men att vi får gå 25 år bakåt i tiden när det blir vinter gör att ett visst muttrande är helt ok. Det krävs gammal hederlig mankraft för att betvinga vintern i ett stall. Att skotta fram transporten i en stor driva och försöka tina bromsarna får vi också muttra över.

Idag när jag varit ledig och kunnat vara inomhus har jag funderat över den enorma drivkraft som hästmänniskor besitter. Vad är det som gör att vi inte bara lägger av och börjar spela paddel istället? Jo, hästarna.

Själv har jag i det närmaste utvecklat en mental köldallergi. När termometern kryper under -6 till -7 då känner jag hur det börjar spridas en sorts förlamning i kroppen. Ett svagt illamående, lite diffust lägger sig i magtrakten. Jag tappar initiativförmågan och inspirationen att göra något alls. Jag går sakta men säkert i baklås.

Då hjälper inget annat än värme, just nu är jag kär i min elektriska värmefilt. Tillståndet blir inte ett dugg bättre av klämkäcka kommentarer om myggfritt eller ännu värre "Då skulle du känna hur det är när det är kallt på riktigt!" från nån infryst norrlänning.

Jag fryser.

Får jag vara i normal temperatur och ha kvar känseln i alla kroppsdelar så går jag fortfarande nån decimeter över markytan av pur stolthet. Att få utmärkelsen "Årets Tränare" är för mig väldigt stort. Det är på sätt och vis den finaste bekräftelsen jag skulle kunna få.

Jag har tänkt på de ridlärare och människor jag hade runt mig i början av mitt ryttarliv, hur de formade mig och gav mig drivet att lägga livet på hästarna. Tack för det alla!

Jag vill tacka alla som nominerade mig till utmärkelsen, några vet jag men många vet jag inte. Tack till alla mina ryttare som ger mig sitt förtroende och möjligheter att fortsätta utvecklas i tränarrollen

Tack till alla för gratulationer och blommor, samtal och meddelanden som har kommit i veckan. Jag är alldeles överväldigad.

Framförallt, tack alla hästarna. Vad hade jag och alla andra varit utan er? Vi bär gärna vatten varenda djupfrysta dag.

Ha det gott i kylan! // Kajsa


Läst 44111 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
16
2021

"Det måste vara skitsvårt att vara tränare..."

Denna insiktsfulla reflektion kom från en av min ryttare häromdagen, efter att vi hittat en en avgörande anledning till varför ridningen krånglade. Ett bra exempel på att ridning är ett livslångt lärande, för den ryttaren har en lång karriär i bagaget.

Ja, det är svårt att vara tränare. Det är också svårt att vara ryttare och ännu svårare att vara häst. Hästen är ju inte riktigt medveten om att vi hittar på det ena och det andra i syfte att bli mer framgångsrika. Hästen är ju densamma som för flera tusen år sen, med en del mindre skillnader.

Att vara häst och försöka signalera till omvärlden att något gör ont kan också vara svårt. Särskilt när den halta hästen inte är halt-halt. Det där sista är inte mina ord utan sagda av den veterinär som försöker ringa in vad som gör ont på en av "mina" hästar.

Så det är bara att tillägga att det är svårt att vara veterinär. Den aktuella hästen har varit på fyra klinikbesök och nu tror sig veterinären ha hittat ursprunget. Det är en liten traumaskada som gör att hästen som inte är halt haltar. Det kan vara svårt att definiera vad den faktiskt gör. Det har varit rena detektivarbetet som långsamt gått framåt genom att checka av "följdfel", skador som kommit för att hästen avlastat ursprungsskadan.

När hästen nu förhoppningsvis kan börja rehab-ridas, i alla fall inom en snar framtid, kom ämnet "smärtminne" upp till diskussion. Har hästar verkligen ett smärtminne? Kan de fortsätta halta eller avlasta en "före-detta-skada" för att de har haft ont länge och tror att det fortfarande gör ont?

Jag har många gånger använt det uttrycket, sagt att hästen har ett smärtminne. Men eftersom jag ofta och gärna ifrågasätter det som sägs av vana eller av hävd har jag funderat över detta.

När veterinären gör en hältutredning och bedövar bort den led eller det område de tror ger hästen problem kan man ofta få se en häst som rör sig som den ska igen. Den rör sig korrekt,  lätt, rent och elastiskt och kan plötsligt kännas som en miljon att rida. Har hästen då drabbats av en tillfällig och total minnesförlust eller var tog smärtminnet vägen? Det funderar jag på.

Min tro är att hästen kan förknippa en plats eller en situation den sätts i med obehag, men jag tror inte den haltar eller avlastar av gammal vana. Den kanske kan vara mentalt spänd tills den känner att smärtan är borta och den processen tror jag dessbättre går fort. 

Det är nedärvt i generna att hästen behöver kunna springa fort och se frisk ut, det är inget vi lyckats avla bort. En häst är ett flyktdjur och ser den halt eller allmänt skröpplig ut väljer vargen ut den till middag. Hästen i frihet gör som den alltid gjort ...

Jag funderar alltid över hur kunskap emellanåt sätts emot traditioner, hävd eller åsikter inom ridsporten. Vi "ärver" och använder uttryck och åsikter och vi drabbas lätt av sensationella trender. Vad som är gedigen och konstaterad kunskap är ibland svårt att sålla ut. Det finns säkert ett uns av sanning i det mesta men det gäller att ta sig en funderare emellanåt.

Nu kom jag in på ämnet rehab-ridning, det kanske nästa inlägg handlar om ...

                Rid väl, med förnuftet påkopplat!  // Kajsa


Läst 46549 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa  sista  



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv




Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 3

– TEMA: Smarta stall
– Reportage: Malin Baryard Johnsson
– Trappan till skänkelvikning

– Bärighet och rakriktning
– Nya sätt att hältutreda hästar
– Så upplever hästen sin värld
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

Hjälp, hur ska jag hantera min häst?
Elke Hartmann svarar
Tips för att få stabil hand i hoppningen
Lennart Lindelöw svarar
Hitta självförtroendet i hoppningen efter en olycka
Lennart Lindelöw svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.