Kajsa Boström

Att rida in en unghäst är för mig en process över tid, inget som ska klaras av på kortast möjliga tid.

Jag har aldrig förstått vitsen med att sätta främst att snabbt komma upp på ryggen på en häst, oavsett om den tillåter det. Att jag sitter på den betyder ju inte att den förstår det där med ridning. För mig är en häst antingen sadeltam/insutten eller inriden. En avsevärd skillnad i tid och arbete.

Enklast brukar vara att ta en tjock och däst unghäst direkt från betet, men det går fint att rida unghästar även i december.

Jag har en elev som är riktigt duktig på inridning. Vi har som team en väldigt lång lista på unghästar som genom åren gått 3-årstest och kvalitetstävlan. Det har blivit många diplom och fina placeringar.

2015 var nog det roligaste året, då blev Caramia, e. Floricello, fjärde bästa sto och totalt 16:e plats bland treåringarna på Flyinge och vi var mycket nöjda.

Förra året vann den vi hade med, Teressana e. Tailormade Temptation, treårstesten i Halland men sen hoppade vi av det projektet.

Nu är vi igång med en ny häst, Amazing e. Ampere - Sando Hit, vilken kom för två veckor sen. Hon kan inte gå treårstest i Sverige så det kanske blir Tyskland för henne?!

Samarbete, det anser jag är nyckeln till framgång. Eva har en bra uppfödarkontakt, hon är en duktig ryttare, uppvisare och även hovslagare. Hon har en bra stallägare samt även en mycket rutinerad kompis vilken kan nästan allt om hästar och hon och jag har ett bra och mångårigt samarbete.

Ingen blir bra på egen hand i vår sport, det är min åsikt.

Nu har Amazing fått landa i sitt nya stall och med sin nya hagkompis. Hon har lärt sig att ha på täcke och även fått skor på fötterna. Hon har accepterat att ha på träns och vojlock med gjord runt magen.

Hon kan också longeras i skritt och trav i båda varven och är duktig på att gå på kommando och att stanna och stå stilla.

Idag fick hon också träna på att Eva hoppade upp och hängde över ryggen på henne och där viftade med både armar och ben. Amazing är hittills en cool tjej, tar allt med upphöjt lugn och en viss nyfikenhet.

Allt detta på två veckor och än så länge går allt enligt planen.

Jag brukar få frågan om vi inte använder inspänning till unghästarna och nej det gör vi inte. Vi använder träns och i början kapson, det är allt.

Nu ska sadeln på, sen återkommer jag i med nytt avsnitt.


Läst 48015 ggr Kommentarer Kommentera

Det har varit en spretig vecka så här långt. En salig blandning av elever, de jag ser regelbundet, några jag ser sällan och så någon helt ny. "Gamla" elever på nya hästar och det allra värsta jag vet, elev i sjukhussäng. Jag blir lika ledsen varje gång det händer och hoppas att tillfrisknandet ska gå så fort det bara är möjligt.

Idag när jag fick prata med den mörbultade, sönderbrutna ryttaren blev jag ändå lugnad. Jag fick en snabb genomgång av alla ben som var av, det var en "imponerande" lista ska jag säga, och sen fick jag höra en mycket längre redogörelse om hästens oskuld i frågan och vad som skulle göras för samma häst för att han skulle tas om hand på bästa vis. Ryttare.... vad är vi gjorda av?

Jag fick lite senare idag en bild på den lunch sjukhuset serverade. Ingen favorit förstod jag och gladdes åt den strimman av humor!

Imorse visade en annan, lite mindre yster unghäst upp sina framsteg. Det är roligt att följa dem och jag har ju mina favoriter. Just denna blev jag kär i som föl, den har något visst och den har också en speciell mamma. Målet för nästa år är satt!

Zuraya Bonali f. -13 e. Ampere - Zephyr, som föl.

I ett annat ridhus blev det dramatiskt. Några unga tjejer fick lära sig att jobba med häst inte alltid är en dans på rosor. Det var, i väntan på veterinär, satta att leda en häst med koliksymptom. Hästen blev ganska snabbt sämre och rätt som det var såg jag att hon bara sjönk ihop. Låg stilla på sidan med benen rakt ut och reagerade inte alls på tjejernas försök att få upp den. Vi var fler i ridhuset och vi fick ganska snabbt upp hästen men tjejerna var rejält skakade. Fullt förståeligt, jag blir fortarande illa berörd när hästar är sjuka.

Efter det skulle jag försöka komma på hur en av ridskolans kommande stjärnor skulle förstå varför den skulle springa runt som ryttaren anvisade. De andra hästarna gick ju inte åt samma håll!!

När jag studerade den där hästen drabbades jag av en sån där riktig insikt:

Hur i hela friden ska vi få den där kusen (och alla andra hästar också) att fatta meningen med detta? Han ville ju helt andra saker...

Ryttaren och jag la våra kloka huvuden ihop och till slut fick vi hästen med oss. Den fick klapp, beröm, en näve äpplebitar

Jag är övertygad om att han även nästa gång kommer fråga "Varför??" och sen komma på att: "Springer jag hit och dit som de vill så får jag godis!"

Det finns dagar då jag är djupt förundrad över dessa djur, deras tålamod och goda vilja.

Det vill allt till att vi ser till att de behandlas väldigt väl, alltid ♥


Läst 49019 ggr Kommentarer Kommentera

Utvecklingen går framåt och det är bra, så vill jag tänka. Fast ibland känns det som om tiden står stilla

Letade efter adventsljusstakar i ett sånt där skåp som öppnas sällan och där det också samlas lite smått och gott. Där hittade jag ett gammalt nummer av Tidningen Ridsport, det var från 1999.

Bläddrade lite förstrött för att kolla varför jag sparat tidningen. Under mitt letande hittade jag en artikel om ridrelaterade bettskador i munnen på hästar samt en efterföljande debatt om nosgrimmor, hur de skulle användas och spännas för att inte skada hästarna.

Just det, tidningen är 17 år gammal.

En annan artikel handlade om att någon tyckte att det fuskats med uttagningen i samband med "Årets föl" och en annan handlade om att vissa hästar fick för höga betyg i 4-årschampionaten. Detta känns som jag läst om varje år...

Jag tog en paus i tidningsläsandet för att kolla fb. Där skrev en elev till mig ett upprört inlägg om en travtränare som hade udda sätt att hantera tungproblem hos sin häst. Tränaren var så trött på att hästen la tungan över bettet att han tog ett balsnöre och band fast den. Kreativ kille, tyckte han nog själv.

Just det där knepet var ett av de första jag lärde mig när jag kom i kontakt med den "stora dressyrvärlden" för väldigt många år sen.

Men då bands den trilskande tungan fast med en nylonstrumpa. Jo, du läste rätt. Det slogs en knut runt tungan och sen drogs ändarna av strumpa ner på var sida munnen och bands fast under kindkedjan på kandaret. Därav nylonstrumpan, den hade samma färd som hästen och anordningen skulle ju inte synas. Jag har sett mycket, både då och nu.

Hoppas nu verkligen att ingen tycker detta är ett bra trick och går hem och testar. För det finns fortfarande trilskande tungor som hänger både utanför munnar och ovanför bett. Även om ingen i världen vill kännas vid det.

Tillbaka till den gamla tidningen läser jag i ett repotage från det årets Globen-tävlingar att Lussan och Pether Markne hade tävlingarns blankaste stövlar, de hade fått putshjälp av en kille på K1. Alltså före lackstövlarnas intåg. Isabell Werth vann och ryttarna tyckte att prispengarna var för få.

Vidare läser jag att:

Hästskötarnas arbetsförhållanden ansågs vara i nivå med slavarbete och batterisulan i kalla ridlärarstövlar gjorde sitt intåg på marknaden.

Peter Eriksson red för en OS-plats på en ny häst och körde emellan starterna på hoppbanan, racing på bilbanorna. Malin Baryard och RGB låg i topp ute på europatoren

Ett träns hos Hööks kostade 149 kronor och en dressyrsadel, Passier Grand Gilbert gick att köpa för 15.500:-. Ville du ha en Rössli fick du slanta upp nära 20.000:-, hjälp...

Ja, jag kan sammanfattningsvis konstatera att kronorna som ska betalas behöver vara fler, ryttarna är delvis desamma, och stövlarna har fått lacköverdrag. Huvudstadens tävlingar har flyttat till ny arena och prispotten har ökat. För övrig verkar det i det stora hela vara samma saker det skrivs om i tidningen nu som då

Jag hoppas verkligen att ingen binder fast något som inte ska bindas och jag fortsätter städa i mitt skåp.


Läst 54286 ggr Kommentarer Kommentera

"Med inbyggda lårstöd", klippt ur en annons för en märkessadel.

Nu funderar jag igen över hur saker och åsikter ändrar sig över tid. Jo, jag pratar sadlar och deras utformning.

Det är fler av de ledande dressyrsadelmärkena som idag marknadsförs med lår- och/eller knästöd i olika storlekar. På en del sadlar kan du själv byta lårstöd, de finns i 3-4 olika storlekar.

Det går i skov liksom. Jag har ridit i platta dressyrsadlar, för den tiden just DE sadlar alla skulle ha. Minns särskilt en modell som  Passier hade, det var till att hålla balansen ska jag säga för den var platt både fram, bak och på sidorna. En god vän till mig hade en sådan och hon hade nog Sveriges på den tiden skumpigaste häst. Ingen rolig historia att rida runt i den sadeln. Det fanns en annan sadel, Sommer, med enkelkåpa, med tämligen plan sits och inget någonstans att hänga vare sig lår eller knän i. Huuaa mig.

Sen i början på 80-talet dansade en av världsryttarna, Christine Stückelberg in på arenorna i en ny sortas sadel med ENORMA knästöd som det kallades. Då skulle alla ha det!

När jag kom till Strömsholm, med egna hästar och Passiersadlar kunde jag se min kurskamrater rida skolhästarna i nyaste Kieffersadlar. Bakvalven var så höga att de räckte nästan upp till nacken på ryttarna. Det var som att sitta i mitten på ett skruvstäd, inte en millimeter gick det att flytta rumpan. Tveksamt, tyckte jag och många med mig.

Efter det var vi i Tyskland, hos Walter Christensen och hans svenska fru. Där kunde vi beskåda en duktig elev av svensk härkomst. Hon hette Lussan och red runt i en sadel som min vän blev helt betagen i och raskt beställde ett exemplar av. Sadeln var av märket Rössli hade lagom djup sits, ganska stabila vulster som de hette då och syddes enligt uppgift för hand i Schweiz, efter ryttarens mått och vikt lämnade hos Christensons fru.

Vännens obekväma platta Passier byttes mot en Rössli, den skumpiga hästen var också utbytt och sadeln var klart till belåtenhet. Det var lite synd om mig, för jag trivdes inte alls i den där sadeln och jag red ofta min goda väns hästar.

Däremot bytte jag så småningom upp mig själv från en medelplatt Passier till en riktigt bekväm Passier Grand Gilbert. Den har jag sedan blivit trogen. En perfekt sadel till mig och lyckligtvis alla mina hästar.

Den har inga uttalade lårstöd men det har gått fint att rida allt från unga hästar till Grand Prix i den. Att den av en del ryttare anses som hård för rumpan har jag aldrig märkt. Hästarna och jag har trivts alldeles ypperligt.

Så från platt och enkelt, till jättdjup sits, tillbaka en planare sits men stora eller gigantiska lårstöd har trenden gått i dressyrsadlarna. Bra att ryttarens bekvämligheten prioriteras men var går gränsen?

Bossarnas utformning och placering är också i ständig förändring. Allt som kan ändras ändras och vi förväntas köpa det senaste. Men tillbaka till ovansidan på sadeln...

Det jag kan känna är att vi pratar så mycket om vikten av en korrekt sits och sen byggs sadlar med lårstöd? Alla som minns hur det är att inte riktigt behärska balansen i sadeln vet hur lätt det är att börja klämma med låren.

Jag har hört en teori om detta med stora lårstöd i sadlarna. Enligt den insatta personen som visste detta är det nödvändigt idag då hästarna genom aveln blivit kortare i ryggen samt har mycket större rörlighet. Ryttarna behöver alltså stöd för att kunna sitta kvar i sadeln.  I min värld går det bra att sitta på vad som helst, MEN får du en storsprungen häst hängande i handen gäller det att ha något att klämma fast låren i. Men då är det inte ökad rörlighet hos hästen utan feli balansen hos ekipaget som framkallar behov av knä-/lårstöd i sadlarna?

En sak till jag funderat över är de sadlar som sägs ha speciell utformning för " extra, eller stor bogfrihet".

Vad spelar det för roll om sadlarna ändå ligger fram på manken?

Sadlarna har generellt hamnat längre fram, inte bara i Sverige utan även internationellt. Det är något jag noterat under de sista åren. Det finns förmodligen en väldigt bra anledning, för t ex denna tyska världsstjärna rider ofta med sadeln tämligen långt fram, särskilt på denna hästen.

Foto: Tomas Holcbecher


Läst 74020 ggr Kommentarer Kommentera

Mitt inlägg häromdagen "På djupet" om hoppebyten och hästens ryggverksamhet rönte stor uppmärksamhet. Det är roligt att många läser och att några skriver kommentarer. Naturligtvis är positiv respons det allra bästa men fullt naturligt finns det alltid människor som tänker annorlunda än jag.

Jag har tagit mig friheten att kopiera kommentarerna från två läsare som inte alls tycker att det jag skriver ger dem något.

1. Här är ett från en läsare vill lära sig mer:

"Lång text som vanligt och ganska fattigt innehåll. Jag önskar mig detaljerade förklaringar, beskrivningar av känslan när det är rätt. Tex en sån sak som att man ska sitta i traven... att komma ner i sadeln och jobba med i hästens rörelser... hur är svikten i stigbygeln, blicken, bröstet, hakan, händerna. You name it!
Ofta så intressanta rubriker, hoppas varje gång jag ska få lära mig ngt nyttigt till mitt nästa ridpass."

 

Jag har funderat över det där. Jag läser själv väldigt mycket ridlitteratur men är av den fasta övertygelsen att varje ryttare med fördel lär sig att rida i sadeln, med en tränare vid sin sida. Min tanke när jag accepterade förfrågan från Hippson att bli en av deras Husbloggare var aldrig att det skulle bli någon form av ridlära i bloggform. Det finns andra som skriver om träningstips, så det lämnar jag med varm hand till dem.

2. Det andra inlägget, vilket jag tar mig friheten att citera endast en del av, var skrivet med mer ilska, eller irritation:

 ”Skriv vad du tycker om LDR dvs. HYPERFLEXION och allt vad de kallar detta kvalificerade djurplågeri för... Det hela (kommentarerna på min egen fb/Kajsa) kom att handla om "hoppebyten" något jag aldrig hört talas om tidigare!”

Att jag på min egen blogg eller på Hippsons Husbloggare uttrycker i text hur jag tänker om ridning betyder inte att jag anser att jag sitter på den enda sanningen. Jag reflekterar och funderar över sakernas tillstånd och undviker medvetet att sätta mig till doms över andra människors görande.

Det finns saker inom hästhållning och ridning som jag tar absolut avstånd ifrån och det skriver jag också.

En saklig debatt är alltid något positivt. När jag luftar mina åsikter är jag också beredd att lyssna på motargumenten. Men, jag väljer även fortsättningsvis alldeles själv vilka ämnen jag skriver om och jag försöker också att använda ett sakligt språk.

Angående LDR, är det inget jag förordar eller använder själv. Det ett ”system” med stora variationer och i rätt situation, rätt utfört av en skicklig ryttare är det säkert inte till skada för hästen.

Funderar f ö just nu över om jag ska dokumentera jobbet med vårt nya projekt. Om hur vi jobbar med unghästar från installning/sadeltämjning och framåt. Ja, jag fortsätter fundera på det.

Möt Amazing f. -14 e. Ampére - Sandro Hit - Rohdiamant      

 

 


Läst 63946 ggr Kommentarer Kommentera
NOV
10
2016

Tidningen Ridsport har ägnat nästan 20 sidor i sista numret till att analysera anledningen till mediadrevet som gick igång IGEN efter Breeders-finalerna. "På djupet: Dressyrhästen form" heter artikeln. Namnkunniga dressyrryttare uttalar sig i frågan och Jan Brink meddelar att all ridning på Falsterbobanorna kommer att filmas nästa år. Jag förmodar för att så att säga mota eventuell Olle i grind.

Det fanns tydligen ryttare där som punktmarkerades av fotografer på framridningen och det vill organisatonen inte ska hända igen.

Snökaos i Stockholm, märklig vinnare av presidentval i USA och hästens nos bakom lodplan upprör människorna.

Det ska bli intressant och se om det kan uppnås någon enighet i ridsporten om vad som är vad... Snön har nog skottats  bort nu men president Trump lär sitta där han sitter ett tag nu.

I mitt jobb, i min del av ridvärlden pratar jag varje dag om hästens form. Dessutom ägnar jag nästan lika lång tid åt att förklara, eller försöka förklara uttryck som ryttarna snappar upp här och där. Det kan vara mycket konstigt de hört, som vi iallafall ibland lyckas reda ut.

Ett uttryck jag stötte på för ett tag sen är "hoppebyten". Eftersom jag är nyfiken och intresserad av det mesta gjorde jag en egen liten undersökning bland de hoppryttare jag har i träning. Det visade sig att det var olika tolkning på ordet även i den gruppen.

Alltså är det ingen som VET, men hoppebyten är ett etablerat uttryck. Ordet finns inte upptaget i någon litteratur jag hittat, men jag har fått många olika förklaringar så det är nog fritt val i tolkningen.

Generellt uttryckt är ett ett hoppebyte ett galoppombyte i fler delar. Fram- och bakben tar sig på något sätt, fast inte samtidigt och alltså inte korrekt, över, i den andra galoppen. Alltså en form av accepterat avsteg.

Något annat som ofta dryftas är ifall hästen har sin rygg med sig eller inte. I min värld är det självklart att ryggen är med, det är mer en fråga om hästen bär sin ryttare på bästa vis.

Uttrycken som används är många och precis som med "hoppebyten" är det väldigt olika tolkning på hur den där ryggen egentligen ska uppföra sig.

På begäran repriserar jag ett inlägg jag skrev för ett par år sen för det är ständigt ett dividerande om hästens rygg.

Vi skulle nog alla tjäna på att försöka använda vedertagna korrekta uttryck när vi pratar ridning. Det är svårt nog som det är, utan luddiga uttryck och påhittade termer.

                                                    -------------------

"Med eller utan rygg?"

Hästen ska jobba över ryggen, hästen ska gå med god ryggverksamhet, hästen är tom i ryggen, hästen är spänd i ryggen, hästen rör sig utan rygg eller värsta scenariot, hästen har ingen rygg!

Det finns fler varianter på samma tema och jag tror att det är det kapitlet i ridutbildningen som det finns flest tolkningar på och åsikter om.

I min värld har alla hästar en rygg. Problemet är väl att den inte alltid kommer i första hand i ridningen för huvudet ska ju ner för att ryggen skall komma upp. Eller?

Sanning med modifikation, ridningen är lite mer komplicerad än så och det är nu som problemen hopar sig. Här är några frågeställningar:

  • Är det farten i ridningen som får ner huvudet på hästen och om, är då ryggen upp eller ner?
  • Om hästen inte frivilligt tar ner huvudet och jag sätter på en hjälptygel, är ryggen per automatik uppe/med då?
  • Om jag har en häst, med ett av veterinär diagnosticerat ryggproblem, och får order om att rida den i lång och låg form, jobbar hästen automatiskt med ryggen då?
  • Vad händer om jag plockar upp hästen i formen, sänker den då ryggen igen?
  • Varför musklar sig min häst inte i ryggen, jag rider ju varenda dag?

Det finns hur många frågor som helst och tyvärr inget kort och uttömmande svar. Idag är uttryck som egenbalans, genomsläpplighet, elasticitet och avspändhet på modet. Om alla hästar reds så dessa ord stämde in hade hästarna varit lyckligare med högst sannolikt bättre ryggmuskler, ryttarna mindre trötta och veterinärerna fattigare.

Som ryttare har jag alltid nytta av att kunna hästens rörelselära. Där och i bra, ändamålsenlig ridning ligger svaret för hur jag ska arbeta och utveckla min häst i den bästa formen.

Ridning är ingen exakt vetenskap, det finns variationer på det mesta utifrån hästars och ryttares olikheter. En sak som jag däremot är väldigt säker på är att motstånd föder motstånd, alltså att våld och tvång är aldrig lösningen. Tid, kunskap och tålamod samt förståelsen för att hästen inte har valt att delta i aktiviteterna utan behöver lära sig, ger ryttarna stora möjligheter att göra en bra jobb

Hur det än förhåller sig kan vi aldrig bli starkare än hästarna, så varför ens försöka sig på det …

Skärmdump från Disney's "Tjuren Ferdinand".


Läst 70121 ggr Kommentarer Kommentera
NOV
08
2016

Jag har varit på turné och åkt precis tvärs över landet, på en vågrät linje från väst- till östkust. Målet var Västervik, närmare bestämt Västerviksortens Ryttarförening.

Anledningen var att jag blivit inbjuden att i två dagar hålla clinic för ridskoleryttarna i första hand och övriga intresserade i andra hand. Jag höll dag 1 en demo i tre timmar om "Sits och inverkan", ett av min favoritämnen och dag 2 var det praktisk ridning, för klubbens instruktörer och andra intresserade ryttare.

Det blev två väldigt trevliga dagar och det var roligt att få komma till en för mig helt ny del av rid-Sverige.

Åkte runt lite och kollade in staden Västervik på morgonkvisten, en liten kustpärla!

Som sagt, jag pratade om sits och ryttarens förmåga att inverka på hästen. Ett outtömligt ämne och det är fascinerande hur mycket det finns mycket att förklara! Gamla självklara sanningar är, som jag sagt förut, inte alls så självklara.

Det var väldigt roligt att det satt fullt med folk och lyssnade på läktaren en isande kall fredagskväll!

Det visar sig nästan alltid att det finns något att lära av varandra och i denna grupp av ambitiösa smålandsryttare fanns det en sångpedagog.

Så nu vet jag att sångare hittar sin balans i kroppen ungefär som en ryttare hittar sin balans, i lättridningen t ex. Jag är hängiven golfspelare och tränar mycket där också och vet att på nästan exakt samma vis hittar en golfspelare sin balans när den ska svinga klubban för att på bästa vis få iväg bollen.

Så om du ska rida, sjunga en aria, cykla racercykel vilket min sambo gör, eller slå iväg en golfboll 250 meter (rakt) gäller att du har koll på din kropp. Och som sagt, på nästan samma vis.

Att ha bålkontroll i ridningen för att kunna vrida på huvudet och röra armar och ben oberoende av varandra är viktigt.

Sen är ju en bra sits inte ett självändamål. Det är en del av den komplexa kakan "inverkansridning".

Det som bäst visade att poletten ramlade ner hos en av deltagarena var när en tämligen flegmatisk ridskolehäst plötsligt fick drag under galoscherna.

Denne gentlemannahäst går nu under namnet "Rally-Kalle"(namngiven av mig) och travar med lätta fötter om ryttarna rider lätt utan att hamna i bakvikt.

Här förklarar jag för Rally-Kalles ryttare hemligheten med att inverka under lättridning och mitt kroppsspråk är som vanligt enkel att tolka.

Nu är årets ridskolebesök avklarade och jag tycker det är både roligt och viktigt!!

Tack Maria Arnryd, resten av personal och medlemmar i  Västerviksortens Ryttarförerning för bra upplägg.


Läst 67327 ggr Kommentarer Kommentera
NOV
02
2016

Det finns alltid nya saker att upptäcka och nu har jag sett en Ebb och flod-ridbana i verkliga livet.

Jag är ingen ingenjör så jag vet inte hur det funkar men bra ska det vara. Den jag var och inspekterade var blöt och ganska..... stum? Sand är i min värld inget fjädrande material. Sten är sten även om det är i minimala bitar. Så även om det finns vissa små inslag av fiber eller träflisor blir det stumt.

Icke dammiga banor är helt klart bättre än dammiga och den jag besökte låg inomhus och var som sagt blöt.  Den som fanns utomhus på denna anläggning, vet inte om den var lagd med samma teknik, stod delvis under vatten, regnvatten, så där var det iallafall definitivt "Flod".

Det finns säkert stor vinning med att bygga dessa banor, för det görs på fler ställen nu och min reflektion är ingen recension för jag är inte tillräckligt insatt. Men jag kan se en trend...

Jag har varit i fler ridhus det senaste som har haft väldigt blöta, rena sandunderlag, precis som en strand när vågen drar sig tillbaka. I ett ridhus var det till och med en sugande känsla i underlaget, jag fick liksom ta i för att få med skorna när jag gick runt. Det verkar för mig inte riktigt rätt.

Nu har det varit anläggningar där det rids mest hoppning och vad vet jag om hoppunderlag. Men en sak har jag svårt att förstå. När hästarna travar och galopperar på detta "fasta" blöta underlaget så dundrar det mellan väggarna. I ett av ridhusen hade jag, när hästarna galopperade, svårt att göra mig hörd när jag använde vanlig samtalston.

I min värld betyder dundrande hov-i-slag att underlaget är stumt... Och det hävdar jag aldrig kan vara bra i längden för hästarna

Det är mycket diskussioner om hovbeslag idag. En del vill döma ut den traditionella järnskon, några vill sätta fast en typ av gummisko med kardborrband på hoven och en liten skara vill rida helt oskott. Fritt val tycker jag så länge hästarna inte far illa.

Men dessa nymodiga underlag har jag svårt att förstå mig på.

Ska tillägga att jag pratar om vardagsunderlag, där vi rider fullständigt vanliga hästarna varje dag. Inte tävlingsbanor där hästarna är inne under begränsad tid.

Min egen erfarenhet gör att jag skulle aldrig sitta och rida på ett sådant underlag till vardags.

Jag är nyfiken och vetgirig och har varit ute på nätet och spanat lite. Det jag kan läsa mig till är att det är fler och fler hoppstall ute i Europa som inte lägger dessa fasta fibersandbanor längre. De rider på andra mer traditionella underlag till vardags.

Jag minns när på 80-talet kom ut en revolutionerande hästsko på marknaden. Har för mig att den hette Sleipner-sko. Det var en järnsko klädd med en gummimassa. Här pratar vi svikt! Hästarna skulle fullkomligt studsa fram och beslaget skulle vara oerhört skonsamt för hästarnas ömtåliga leder. 

Hovslagarna jag känner var måttligt imponerade för det var svåra skor att arbeta med. Det skulle till speciellla verkktyg och skorna var svåra att rikta.

Ja, det blev en "lustig" och ganska kort parentes i hovbeslaghistorien. Senskadorna stod som spön i backen efter ett tag.

Jag minns hur det hela gick till men det räcker att säga att skon med dess gummimassa förvann. Amen

Så vi fortsätter uppfinna, testa och i bästa fall oberoende forska i det som ska vara bra för våra hästar.

Sunt förnuft, lång erfarenhet och kunskap är väldigt bra att använda under tiden.

Det här fina ekipaget travar på ett nylagt, traditionellt utomhusunderlag och det funkar väldigt bra.


Läst 75503 ggr Kommentarer Kommentera

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.