Kajsa Boström

....säg vem som vackrast i världen är."

Den som kan sina sagor vet att spegeln svarade inte alltid som det var bestämt.

Att titta i spegeln eller be någon att filma när man rider det är en viktig del av utvecklingen. Ju mer tid du tillbringar i sadeln utan att ha ett vakande öga på dig, desto viktigare är det att du håller dig själv i nackhåret så du inte lägger dig till med avarter.

Positionen i sadeln förfaller oroande snabbt om ingen är på dig med pekpinnen. Händerna faller isär och ner, eller upp och bak, ryggen sjunker ihop och skänkeln åker fram eller bak. En typisk soffliggarsits är väldigt vanlig.

Ryttarens position i sadeln, framförallt den lodräta sitsen är inget någon kommit på av en slump för att det ska se trevligt ut.

Bålen, den viktigaste delen på ryttaren behöver vara på rätt ställe för att armar, huvud och skänkel ska hamna rätt och fungera rätt. Allt hänger ihop och inverkansridningen, möjligheten att påverka rätt, utgår från delen mellan ryttarens höft och armhåla.

Jag gjorde en utflykt till en anläggning i norra Bohuslän förra veckan. Jobbade med många nya ryttare och hamnar automatiskt på avdelningen sits och inverkan.

En ung ryttare på en lite hetsig ponny hade hamnat i en lite mindre ändamålsenlig position. Ryttaren själv upplevde inte att sitsen var ett problem utan tyckte sig ha bra koll. Det tyckte inte jag så vi ändrade.. och ändrade... och ändrade lite till. Jag flyttade alltså på precis allting och flickan började nog fundera på om jag var riktigt klok.

När jag var nöjd, ryttaren helt ur sin bekvämlighetszon och ponnyn hade godkänt förändringen genom att trava lugnare och med bättre takt filmade jag ekipaget några varv. Sen fick tjejen se sig själv på film.

Det blev alldeles tyst, sen sa hon: "Jösses, det ser ju himla bra ut! Och vet du Kajsa, jag trodde på riktigt att jag satt så. Alltså innan du ändrade på allt..."

Så där blir det lätt, man tappar bort sig i vardagsridningen och lägger sig till med felaktigheter som senare blir jobbiga att träna bort igen.

Att ta regelbunden hjälp med sin ridning är viktigt. Spegeln och kameran kan hjälpa till när det blir glest mellan träningstillfällena. Är du orutinerad är det omöjligt att vara din egen lärare. Det behövs ett avsuttet, tränat och rutinerat öga för att hålla formen och utveckla din ridning.

Det som kan tyckas vara fåniga detaljer har ofta en avgörande betydelse. En korrekt handställningen till exempel är något som väldigt många skulle ha nytta av träna in. Det är som sagt inte någon "tomte" som kommit på det en regnig och sysslolös söndag, hur handställning fungerar. Händerna, ihop med armar och bål fungerar väldig väl, utan spänning eller kraft om du gör rätt.

Tränar du in din position rätt kommer spegeln till slut att säga att du är vackrast i världen. Eller åtminstone att du fattat vad du håller på med...

Jag minns inte varför jag tog det här kortet men hästen jag sitter på, hon har en ryttare som idag har koll på sitsen.

Hästen heter Barcelona MW och var med sin ryttare Sofie Relander ett av ekipagen i laget som tog SM-guld nu i midsommarhelgen.


Läst 52594 ggr Kommentarer Kommentera

"Ingenting är omöjligt" eller "Allt är möjligt" är två sätt att uttrycka samma sak.

Hästar, precis som människor, kan överraska med en utveckling som inget trott vara möjlig. Jag har haft förmånen att jobba med många, av båda sorter, som förvånat mig såväl som omvärlden. Eftersom jag försöker lära av erfarenheten säger jag väldigt sällan idag att "hästen räcker inte till, byt ut den."

Ibland kan jag önska att en begåvad, hårt arbetande ryttare hade en "bättre" häst, men om vi alltid gör det bästa av det som finns kommer vi alltid längre än vi trodde från början.

Jag har haft tre svårklasshästar varav två startade GP och en startade Svår B:1 som högsta klass. Alla tre utbildade jag från start och ingen av dem var tänkta som GP-hästar. Men med en envis ryttare och en hängiven, skicklig och vidsynt tränare kan Grand Prix bli verklighet även med hästar som "inte räcker till".

Harley Davie  "Putte", en häst som föddes av en mamma som inte ville veta av honom. Han fick en nordsvensk amma och växte upp till en trevlig häst som var 1.63, kanske 64 cm hög. Tre ordinära gångarter, kort hals och ett stort hjärta av guld. Vi tävlade upp till Int I och sen var vår framtid slut sa de tränare jag red för. "Byt häst Kajsa om du vill komma vidare" Jag är oerhört enveten, bytte inte häst utan letade efter någon som kunde hjälpa oss. Den som väckte nytt hopp om GP och hade svaren på mina frågor var Richard White. Putte och jag red två individuella SM och tre Lag-SM. Fantastiskt duktig häst som senare fortsatte som läromästare till en YR i ett annat land.

Pokus, honom hittade jag i en hagen hos en känd skånsk hästhandlare av den gamla sorten. Jag var ute efter en unghäst och vi gick ut i handlarens hage för att kolla vad som fanns. Pokus, då tre år lämnade flocken och kom fram till oss för att hälsa. Ni förstår hur det gick.. Pokus var också en ganska liten häst, så liten att jag sålde honom p g a det när han var fyra år. Han flyttade inte så långt, inte alls faktiskt för jag sålde honom till min stallägare och fortsatte rida och utbilda. Bra samarbete! Pokus var exteriört ingen succé, lite sänkt i ryggen och hade inte nån särskilt bra galopp. Med Richards hjälp startade vi GP och senare blev han läromästare till en av mina ponnyelever. Tillsammans tävlade de upp till Int I.

Crossby, en hoppavlad häst med rolig stam. Pappa var franske hopphäst och mamma var en irländsk fullblodsgaloppör. Crossby blev den hästen som prövat mig mest av alla jag någonsin jobbat med och den jag tror  jag älskat mest.När han var fyra år och visades på kvalitetstävlan tyckte gångartsdomaren att han skulle till veterinären för han hade ett oregelbundet rörelsemönster i trav. Han var inte halt... Han vann en gren den dagen, han hade grövsta skenbensomfånget. Jag ägde aldrig Crossby, han hamnade hos mig av en slump när han var sex år. Det tog ett år att lära honom att byta galopp åt vänster och två år åt höger. Där någonstans tvivlade även den nu rätt så prövade Richard W. "Maybe there is another things for him to do in life..."  Svår B:1 hann vi med, Crossby blev helt suverän på att byta i varje och utvecklade en fin passage

Jag fick denna underbara artikel från en vän i morse, "How To Make A Grand Prix Horse".

Läs den, behåll hoppet och rid väl!


Läst 53764 ggr Kommentarer Kommentera

Läste en krönika av Lisbeth Panke-Airosto för ett tag sen. Hon oroade sig över B-ponnyernas frånvaro eller rent av försvinnande från tävlingsarenorna. Jag håller med, de små kämparna har sin plats och kan ge kan ge ryttarna en fin start på tävlingskarriären.

Om någon mot förmodan inte känner till Lisbeth Panke kan jag berätta att hon bl a, eller främst, är känd för sina fantastiska böcker om Britta och Silver. Jag tror inte det finns en hästunge i min generation som inte drömt om att bygga en ponnybox i trädgården. Jag kunde böckerna utantill och har även läst dem för min dotter när hon var liten. God fostran!

Som dressyrtränare har jag haft flera fina B-ponnyer i träning. Den förste var Janus II, ett brunt gotlandsruss med ett riktigt russtemperament. Det är lite vildhäst kvar i själen på dem, egensinniga och starka... Janus och jag hann med tre ryttare innan våra vägar skiljdes. Tarzan var nästa B-ponny och sist kom "Boyen", riden av systrarna Linda och Louise "Ludde" Paulsson. Samtliga ryttare på dessa små ponnysar fortsatte tävla på C- och/eller D-ponny. Flera av dem fortsatte senare även att tävla på stora hästar. Det blev många SM för oss och ännu fler timmar på framridning för B-ponnyer.

Så visst förstår jag Lisbeths oro, den är befogad och jag vet inte hur många B-ponnyer som deltar på årets ponny-SM i dressyr.

Men en annan liten, tynande närvaro på dressyrbanorna på årets ponny-SM är mer oroande och det är den nästan totala avsaknaden killar. Av 141 ryttare, reservation för felräkning, är det 2 killar... Hallå dressyrponnyvärlden, var är killarna?

Tja, detta är inget nytt. Så länge jag jobbat som tränare har killarna varit nästan osynliga på dressyrtävlingarna för ponny. Fast det har funnits en och annan, jag minns särskilt en. Han var lite tyst och tillbakadragen och hade en väldigt fin grå ponny som jag glömt vad den hette.

Jag rotade i gömmorna och hittade en rolig bild från ett ponny- EM någonstans i Europa på 90-talet. Då var den unge mannen med och han är sig ganska lik idag tycker jag.

Jag minns inte vad de två andra tjejerna hette men längst till höger i bild är det "Ludde" Paulsson på Dreaming Boy.

Visst känns han igen tvåan från vänster, Kristian v Krusenstierna!


Läst 60244 ggr Kommentarer Kommentera

Jag brukar säga att om man som ryttare en enda sekund under sin karriär tänker att: "Jag är starkare än hästen!" då är man dum på riktigt. På med dumstruten tills den befängda tanken försvinner ur huvudet och försök sen göra om och gör rätt.

Om man söker efter hjälp med en häst man inte klarar av att hantera och får rådet att försöka rå på den med muskelkraft, då är det inte ryttaren utan den som ger rådet som är dumskallen. Då blir dessutom den stackars ryttaren ofta både förtvivlad och uppgiven och hästen blir den som får lida värst. 

Du behöver inte vara någon Einstein för att räkna ut att en häst är starkare än en människa. Intellektuellt står vi oändligt högt över dem och förslagsvis är det väl den "styrkan" vi ska använda för att utbilda dem till att bli positiva, trygga, ridbara och presterande individer.

Jag pratar om gramantyglar, rakkniven i handen på apan. (Liknelsen med rakkniven och apan är inte min, den myntade Kapten Karl-Åke Hultberg tror jag)

Gramantygeln är den uppfinningen i hästens utrustning som jag tycker allra sämst om, bland hjälptyglar alltså. Det finns konstiga bett, nosgrimmor och andra mojänger som jag tycker lika illa om...

Jag träffade häromdagen en förtvivlad ryttare med en fullständigt förvirrad häst. Hästen var 5 år, stor och välväxt och den hade överhuvudtaget inte fattat det där med ridning och ryttarens hjälper. Den startade att springa när ryttaren försökte ta sig upp i sadeln och sen ökade den, det fanns mycket liten möjlighet att påverka farten och riktning om den inte styrdes rakt in i väggen.

Hästen hade sår i mungiporna, ryttaren var gråtfärdig och hade värk i armar och axlar. Fullständigt kaos alltså.

Det var i detta läget hon hade fått instruktionen (ordern) att använda gramantygel för att kunna få någon ordning på hästen. För den skulle kunna komma igenom övningarna på hoppträningen...

Det är långtifrån självklart att lyckas med att rida in och utbilda unghästar. Det, precis som allt annat i ridsporten blir enklare att klara av i takt med att erfarenhet och kunskap ökar. Framförallt är ingen häst den andre lik och därför behöver hästens utbildning individanpassas. Grundarbetet är viktigt och ska göras noggrant.

Där har vi tränare ett stort ansvar, att se till att hästarna har den utbildning som krävs för att ryttarna ska klara de övningar vi ger dem. Anpassa övningarna efter hästarnas förmåga och inte tvinga en häst till underkastelse. För det är INTE utbildning.

Det är en stor skillnad på att utbilda hästar och att utbilda ryttare. Har båda eller den ena stora brister behöver ryttaren hjälp och utbildning, inte lära sig lösa problem genom att försöka använda fysisk kraft. Att bestraffa en häst för att den inte förstår är samma sak som de gjorde med barnen i skolan förr. De som stakade sig eller svarade fel fick pisk med linjalen över fingrarna. Vem tror att det var framgångsrikt?

Det finns olika åsikter om användandet av gramantygeln. Jag vet att många som t ex sysslar med unghästutbildning använder den till alla hästar. Här är ett exempel: "Jag rider alla hästar på graman"

För min del spelar det ingen roll hur många eller vem som använder gramanen, jag gillar den ändå inte. Jag kan framförallt inte se att en häst som inte är hanterbar men ska hoppa(?) skulle vara "hjälpt" av att man sätter på en graman.

"Det måste finnas ett system i dressyrutbildningen, oavsett om hästen senare ska bli dressyrhäst, hopphäst, terränghäst eller fritidshäst.....    Efter inridningen bör man först och främst fästa vikt vid hästens taktmässighet och lösgjordhet. Hästen bör gå i balans i de tre grundgångarterna, i lugnt tempo och med lätt stöd."   ur Ridhandboken 1, kapitlet om grundutbildning

Vid korrigeringsridning, vilket ibland är av nöden tvunget, kan en gramantygel rätt använd av en kunnig person under en begränsad tid, göra skillnad och till och med rädda livet på en ryttare. Men det är en helt annan sak och inget för den vanlige ryttaren.

Jag har jobbat med hästar och ridning i över 40 år, ridit hoppning, terränghoppning, dressyr, ridit in unghästar och jag har använt gramantygel färre gånger än jag kan räkna på händernas fingrar. Aldrig och det är helt ärlig, aldrig har den gjort någon nytta.

Nu önskar jag bara att det löser sig för den förtvivlade ryttaren med sin förvirrade häst, med gramantygeln på en krok i sadelkammaren.

 


Läst 92226 ggr Kommentarer Kommentera
JUN
05
2017

Tillsammans kan vi! Det där skriver jag ofta på sociala medier när mina ryttare, eller "samarbetare", skriver inlägg eller lägger ut bilder på roliga saker som händer dem. Någon startar på en tävlingar eller en galopperar över ängen, framstegen ser olika ut.

Förresten "teamwork", jag brukar försöka använda svenska språket men "grupparbete" ger mig känslan av en lektion i samhällskunskap på högstadiet så jag tog ett annat ord.

Ingen blir bra ensam, vi behöver ju åtminstone en häst. Jag anser också att vår sport blir roligare om vi kommer med i ett sammanhang. Tiden förändrar det mesta, även ridsporten. Förr stod alla hästar på samma ställe och folket åkte dit. Vi red, umgicks och utvecklades tillsammans. Idag står hästarna här och där. Många bygger sin egen ridbana, en del ett ridhus, och sen sitter de oftast där själva. Kul...

Det finns stora etablerade samarbetsgrupper som för ditt deltagande kräver att du har en begåvad tävlingshäst och har ett större eget kapital eller en stark sponsor bakom dig. För de ryttare som har andra förutsättningar finns, eller skapas sällan något liknande.

Vi försöker göra något i det lilla, hitta det roliga i att rida tillsammans.

Fredagshoppningen på en anläggning ute på Onsalahalvön är ett exempel. Då samlas hoppryttare för att rida dressyr och dressyrryttare för att hoppa. Alla är med och bidrar med det de kan. Vi har hovslagarna med också och tur är väl det. I fredags rök det av en sko mellan två hinder och då hoppade hovslagaren elegant av och spikade fast den igen. Sen hoppade vi vidare. Eller vi...

Jag har hand om dressyren och en av mina elever, B-tränare i hoppning och tävlingsryttare håller i hoppningen. Detta gör att hon och hennes elever får viktig dressyr och våra dressyrhästar får hoppa. Inte minst för alla unghästar i teamet är detta guld värt.

Det kommer nästan alltid några och "bara" tittar på och det är roligt att ha en intresserad publik. Senast dök det upp en tjej som lite försynt undrade om jag kände igen henne men, det gjorde jag inte. Hon hade hamnat på gården av en slump, som en s k återvändare, mest för att "mocka sig frisk" som en del av rehab ur en utbrändhet.

Hon red ponny för mig för över 20 år sen och var nu lycklig att hitta tillbaka till hästarna och samtidigt se att det fanns bekanta ansikten. Vem vet, hon sitter kanske rätt som det är på en häst igen!?

Timmarna på fredagsmorgnarna är bland det roligaste på hela veckan, jobb, hästar, gemenskap och jag får tid att träna med kameran!

Hästar är bra för både kroppen och själen.

                                  Unghästarna hoppas in..


Läst 86297 ggr Kommentarer Kommentera

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.