Forskarna kan inte riktigt enas när hästens arbetsform är föremål för viss forskning. I dagarna kom rapport från en norsk forskare om att hästen bör gå väldigt lång och låg i formen för att nå avspändhet och öka sin inlärningsförmåga. En annan rapport hävdar att formen ska vara riktigt djup och rund för att hästen ska uppnå den eftertraktade avspändheten.

De lärde (forskarna) de må tvista, jag har sett vansinnigt spända och stressade hästar i båda formerna. Jag har sett spända, stela hästar med huvudet rakt upp i vädret också. 

Kanske är det inte är hugget i sten var det lilla hästhuvudet mår bäst av att vara? Takt, kontakt och egenbalans även om det inte alltid ser likadant ut tycker jag är ett bra rättesnöre. 

Hästar är individer, de mår nog bäst om vi anpassar arbetet efter det som passar varje häst bäst. Framförallt tycker jag det är viktigt att ryttaren har en god insikt i var i utbildningsskalan den egna hästen befinner sig. Vad vill du med din ridning och har du kunskapen som krävs för att rida där?

Utbilda hästen med hästens bästa för ögonen. Kan inte du det du vill eller håller på med, så kan inte hästen. Det är inte tvärt om. 

Stretching är ordet på modet. Går du på gymmet, dansar balett eller joggar i skogen kan du behöva lite stretching. Hästen kan behöva något motsvarande.

Just stretching är något som jag funderar över. Man hör ofta att hästen (och människor) ska stretcha för att undvika träningsvärk. Som jag förstått det är detta alternativ fakta, en myt.

Har du tränat så det uppstår små bristningar (skador) i muskelvävnaderna får du träningsvärk, mot detta hjälper inget stretchande. Stretcha gör man för att öka eller behålla rörligheten i muskulaturen, inte för att motverka värk eller få hästen lång som en söndag i formen. Korta OCH länga ger elasticitet, ta kontrollen över steglängden och du är en rätt så bra bit på väg.

Behandling med värme, beröring, ljud eller ljus i olika former kan höja hästens välbefinnande, precis som stretching. Men det är inte dessa behandlingar som lär hästen hur den ska arbeta.

Det gör du som ryttare och där i ligger ansvaret att ha tillräckligt med kunskap. Att till exempel veta vad som skiljer på att rida skolor, som en öppna, korrekt i samlad trav eller rida med"framdelen in" i arbetstrav är en absolut nödvändighet om du vill tävla över L:A.

Vi matas med tips och råd vad som ska till för att som ryttare komma "till toppen." Det ska vara vilja, lite mer vilja, planering och ett tålamod utan gränser.

Det är bra att komma ihåg att utan kunskap, praktisk men inte minst teoretisk, kommer du inte så långt, hur gärna du än vill. Var hästen håller huvudet under arbetet och varför den gör det är en bra kunskap att starta med. ibland kan det faktiskt vara rätt att placera det "fel".

                                     // Kajsa, med träningsvärk

En nöjd och mjuk 4-åring jobbar på rundbanan, med huvudet där det för ögonblicket passar bäst. 

Denna helg måste väl vara en av årets tävlingstätaste när det gäller dressyr? Internationella i Finland, nationella i Falkenberg och Linköping samt World Cup i Herning, DK. Säkert fler lite mindre tävlingar också som jag inte har koll på.
  
Det är väl inte så mycket kvar av säsongen för hästarna nu, vinterträning och lite vintervila också väntar kanske runt knuten. Det ska bli skönt även för en tränare att få en paus i tävlingskalendern! Vintern är den bästa tiden att fortsätta utveckla och hitta nya nivåer.
  
Själv är jag i kalla Norrland och jobbar. Det finns många entusiastisk ryttare här uppe och de har uppvärmda ridhus! Tur, men det blev ändå mösspremiär för mig i går kväll. Jag har en dag kvar, jag ska drilla personalen, sedan flyger jag hem till värmen (och regnet?).
  
Tror att jag utan att överdriva har sagt "Håll ihop händerna!" 954757399559 gånger. Jag gillar tanken med en stilla hand och tycker det går utmärkt att ha händerna bredvid varandra när man rider.
  
Men, det största har inte hänt här utan hemma. En av mina duktiga ryttare har i dag tagit det enorma steget upp i svår klass... ♥ och här är jag 1000 mil ifrån.
  
Hon har på sig egen uppfödning krånglat sig hela vägen upp och i dag ridit en Intermediaire I med den ära. Jag hann precis få igång Equipe och kunde i alla fall följa poängen. Drygt 62 % senare satt jag i mitt norrländska hotellrum och lipade av ren lycka och stolthet. DET GÅR!!!
(Ett särskilt omnämnande till min stand-in, syster-yster Carina, för att hon tog min coachroll idag!)
  
Alltså, jag säger det igen DET GÅR! Ge inte upp om hästen "bara" travar för 6,5 och tänk framförallt att DU KAN!!!
  
Ibland, någon svart dag har jag fått tjata hål i huvudet på Camilla att det går för hon har haft sina tvivel.
  
Men med mitt tjat, sin egen envishet och några sammankomster med min golftränare och mentalcoach Lars "Lasse" Evertsson/PELEVA har hon hittat tro på sig själv.
  
Hittade en bild jag tog för två år sen på en tävling. Det var då jag bestämde mig...
  
Absolute Love  f. 2005 e. Almoretto – Underworld xx uppfödare, ägare och ryttare Camilla Torsmarker, är nu en svårklasshäst.

Jag semestrar i annat land och uppdaterar mig om helgens Breederstävlingar/dressyr via sociala medier. Där finns mycket att läsa, alla (eller några?) är helt överlyckliga över sina fantastiska hästar oavsett om de är ryttare, ägare och/eller uppfödare.
 
Grattis önskar jag alla hästar, vinnare eller inte. De är de riktiga artisterna och atleterna! De ryttarna som vunnit eller nästan vunnit, grattis till er också.
 
Den stora vinstlotten kanske ändå gick till alla de som live eller via nätet kunde se Charlotte Dujardin rida de fyraåriga dressyrhästarna. Hon är klok som en bok när hon säger "Alla hästar går att utbilda till GP". Hon har lärt av en mästare.
 
Ett grattis också till de som visade och eventuellt sålde sina fina föl! Den svenska hästen håller hög kvalitet och jag väntar med spänning på att få se kanonerna på tävlingsbanorna.
 
Tänker på en intervju jag såg ett klipp av. På Flyinge Kastanjegård hade en journalist haffat Therese Nilshagen. En fråga var hur hon tagit överraskningen att Swedish Warmblood and Rider Trust tagit på sig uppgiften att skramla ihop till en häst åt henne.

"Jag har haft så mycket att göra och har inte hunnit fundera så mycket på det. Men jag är rörd, hedrad och tacksam."
Typisk hästmänniska, alltid mitt vardagens slit och släp. Nästa fråga gällde varför hon aldrig ägt en egen häst.
"Varför jag inte skaffat en egen häst? Tja, behovet har aldrig funnits. Det har funkar bra ändå."
Jo, det såg vi allt på EM i Göteborg!
  

 
Jag önskar Therese och hennes inropade föl ett långt och framgångsrikt liv tillsammans!
 
En helt annan sida av vår breda sport visade också upp sig i helgen. En ridklubb gjorde en insats för sin verksamhet och stad genom att hålla ponnyridning. Hittade detta inlägg på FB.
  

 
Det är nästan lika roligt att läsa om detta som resultatrapporter från Breeders. Lyckan hos utövarna är säker lika stor, bara på olika vis och hästen är den gemensamma nämnaren.

/Kajsa

Ju större desto bättre, så kan det vara men inte alltid. Vårt västvärldsproblem t ex med hälsofarlig övervikt grundar sig ofta i allt större matportioner. Vi äter inte en hamburgare utan en Big Mac, kanelbullarna blir gigantiska och kallas elefantöron, listan kan göras väldigt lång.

Kom och tänka på detta, att allt har en tendens att bli större, när jag i fb-flödet häromdagen hittade en fin gammal bild.

Det var Ingamay Bylund på Aleks, kanske tagen när de deltog i OS i Los Angeles 1984. Jag blev nästan full i skratt när jag såg hennes sadel... En del av ridutrustningen har med åren genomgått samma förvandling som den gamla enkla hamburgaren.

Nosgrimmorna till exempel, ibland är det mer nosgrimma än huvud på hästen. De nya anatomiskt utformade tränsen har också väldigt stora, breda nackstycken.

Sadlarna, de växer både fram och bak. Tänk när Kieffer presenterade sin sadel med bakvalv som nästan liknade ett ryggstöd. Tror modellen hette "Master" säkert döpt efter Kyras gamle dressyrgigant.

Även framtill växer sadlarna. Det som förr kallades vulster benämns nu oftas "lårstöd". Nödvändigheten av det är något jag funderar över.

Bilden ovan tog jag i Falsterbo i somras vid finalen för 4-åringarna.

Men, anledningen på riktigt varför jag kom att fundera över att allt växer i omfång var när jag såg en annan bild. Det visade stolta pristagare,  iklädda sina fina prisrosetter, poserande framför en fotograf.

Förr när jag då och då vann en klass var prisrosetterna rent blygsamma i jämförelsen men förstås lika åtråvärda. Lyckan var precis lika stor då som nu även om rosetterna idag är sådär 200% större.

När jag letade i gömmorna efter mina rosetter hittade jag ett tidningsurklipp jag sparat som en ömtålig klenod.

Jag minns fortfarande hur det kändes att ha Ulla på "rätt" sida på prisutdelningen. Det var ett gott gäng som var och red nationella tävlingar på Grevagården 1982!