Vad kan vara bättre att fundera över en nästan-solig lördag i mars än en tränares uppdrag?

(Det där var ironi ...)

Mina funderingar i ämnet kom inte spontant utan av att jag fick ögonen på en tråd i en fb-grupp. 

En medlem där hade av någon anledning bytt tränare och efter första träningstillfället upplevt att världen hamnat uppochner. Ryttarens sits var fel och utrustningen passade inte till hästen. Pannkaka med andra ord och ryttaren styrde efter avslutad träning kosan hemåt under något förvirrat grubblande. 

Hur skulle ryttaren förhålla sig till den nya informationen, den gamla tränaren hade ju inte sagt ett ljud om att sadeln passade dåligt eller att ryttare satt inkorrekt i sadeln?

Nu kommer det jag tycker är märkligt, det som gjorde att jag skrollade ner och läste vidare i tråden. Nästan alla som kommenterat hade upplevt samma sak, att det var sällsynt att tränare kommenterade hur sadeln låg, få korrigerade sitsen och de flesta brydde sig bara om hur hästen gick.

Det var ingen rolig läsning och jag ställde då frågan hur urvalet går till när ryttare väljer tränare. Jag anser att det är viktigt att ta reda på kompetensen hos den man anlitar. Väljer man efter lättillgänglighet, popularitet eller kompetens? Det är tre vanliga parametrar när jag pratar med ryttare. Att personkemin fungerar är också viktigt, men det bör inte gå före kunskap. 

Som tränare får jag frågor inom alla områden. Avel, utfodring, utrustning, skoning, veterinärt, psykologi förutom ren ridutbildning. Alla kan inte allt, men vi kan oftast lite inom det mesta. Eller så har vi någon i våra ofta stor nätverk att skicka vidare till. Det finns inga dumma frågor!

Vi har en relativt stor tränarkår i Sverige, även om inte alla har det som heltidsjobb. Ridsportförbundet har varit flitiga i sin iver att få till stånd en diplomering och vidareutbildning av de som vill jobba som tränare. Mycket för att säkra att det ska finnas en god kunskapsnivå. Vi har också en bra ridlärarkår, med bred utbildning. 

Jag vet att det är brist på tränare i vissa delar av landet och det ställer naturligtvis till det för den kunskapstörstande ryttaren. Långa resor med hästarna till träning är inte bra för någon, inte heller miljön. I andra områden, mest runt storstäderna kan det vara svårt att få tid hos den tränare man vill anlita. Men det finns för de flesta bra hjälp att få, på ett eller annat vis.

Som tränare hängiven min uppgift är det tråkigt att höra att det finns så mycket frustration ute i de breda ryttarleden. En kvinna skrev att hon inte fått en kommentar om sin utrusning till hästarna på 40 år, det gällde både hopp-och dressyrtränare. Någon annan hade ridit hela livet och först nu hade någon sagt att hon behövde korrigera sin handställning.

På bilden till höger pratar vi just om sadeln och hur den inte längre passar till hästen. Jag lägger ganska mycket tid varje vecka på att prata om hästars utrustning! 

Jag sitter sen ett år med i styrelsen för Svenska Dressyrtränar Klubben, SDK och där har ämnet "Tränarroll" varit uppe nu det senaste. Hur viktigt är det för ryttare i allmänhet att tränarna de anlitar har adekvat tränarutbildning?

Bred utbildning och erfarenhet ger en stabil grund när det gäller att undervisa. Pedagogik är svårt, vi lär ut och tar till oss på lite olika vis. Kommunikation mellan människor är ibland också svårt, men som ryttare har man alltid ett eget ansvar för sin ridning. Alltid ...

Det går bra att som ryttare fråga om det man vill lära sig mer om, eller det man har svårt att förstå. Upplevs det som utvecklingen stannar av eller helt uteblir är det bara att ställa frågan. "Hur kommer jag vidare?"

Ridning är en konst. Det är roligt och ett livslångt lärande så det gäller att vara ödmjuk inför uppgiften och inte minst hästen. Sen går det som en dans!

                                   Hej å hå i vårsolen!  //Kajsa