Kajsa Boström
NOV
11
2019

                                                                        Staty i Köpenhamn

Alla hästar har en mun. 

Hästens mun ser i princip likadan ut på alla oavsett ras. En vuxen häst har 36 tänder +/- några så kallade varg- eller caninetänder. Skelettet i hästens huvud, inklusive käkbenen där tänderna sitter fast har sett ungefär likadant ut sen hästen blev en häst.

Tungan och andra mjuka delars utseende har kanske någon avvikelse från ursprunget men den är i så fall inte så stor. Hästmunnens utseende och funktion har inte direkt någon geografisk anknytning.

Nej, jag har inte tappat det om någon tror så. Jag har bara funderat över hur ryttare och tränare använder olika uttryck om hästens mun. Jag ska räkna upp några så ni hänger med.

"Fransk mun" är ett uttryck som jag (tack och lov) inte hör så ofta längre. Användes ofta inom hoppningen. Min fundering är om tänder och mun möjligen är trefärgade, blå-röd-vit som Le tricolore, franska flaggan?

"Knepig mun" är ett väldigt vanligt uttryck. På vilket sätt munnen är knepig kan variera. Det kan vara tandgnissel, tungfel eller hackande tänder. Det kan ibland betyda att hästen upplevs svårstyrd.

"Betongtrut" är lite mer svårdefinierat. Något är allvarligt fel, hästen upplevs hänga i handen, ofta med huvudet i knähöjd. 

"Stum i munnen" är nog samma som ovan fast med mindre känsla av katastrof.

"Dum i munnen" är ett obegripligt uttryck. Tyvärr hör jag det ganska ofta så några vet uppenbarligen vad de betyder.

"Okänslig i munnen" är den beskrivning jag tycker är minst genomtänkt. Det finns inga okänsliga hästmunnar, titta hur fint de sorterar ut när de äter. 

Det är intressant att se hur uttrycken är olika beroende på var i landet jag är. Jag rör mig över ganska stora områden och över grengränserna. Hopp- och dressyrryttare har olika uttryck för hur de upplever hästens mun.

Jag brukar säga så här när "problem i munnen" kommer på tal. En häst som är anatomiskt korrekt i munnen och där tandhälsan är kontrollerad har aldrig problem i munnen. De problem som ändå visar sig i munnen sitter någon annanstans. Ganska ofta i sadeln ...

Så ha koll på hästens tandhälsa, då är det lättare att sortera ut vad som är vad. Hästens mun är faktiskt väldigt sällan problemet.

                                 Hej hopp och håll tungan rätt i mun!  // Kajsa


Läst 44548 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
07
2019

Flyinges stora ridhus är sällan så andäktigt tyst som när Kyra hälsar på och pratar ridning. Den jag vet fått samma koncentrerade uppmärksamhet är Carl Hester. Men Carl och Kyra är lika goda föreläsare och besitter samma imponerande erfarenheter. Har vi tur eller vi här i Sverige som får dessa ridningens giganter på besök?

Igår var inget undantag, tystnaden lägrade sig när Kyra fick ordet och sedan satt alla åskådare och lyssnade koncentrerat i tre timmar. Vid några tillfällen tittade jag mig runt och det var så att hon hade ALLAS uppmärksamhet. 

Det roliga är att hon kommer ju inte med något nytt. Vad hon gör, är att försöker få in vikten av god basridning i våra arma huvudet. Precis det vi behöver få upprepat för oss om och om igen.

Jag roade mig med att sammanfatta gårdagens clinic, på det enklaste sättet.

* Sitt rakt upp och ner

* Dra inte i tyglarna

* Låt bli att klämma med skänkeln

* Rid inte så fort

Enkelt ... och varför ska det krånglas till? Varför uppkommer det avvikande tolkningar av dessa enkla grunder?

Alla hästar, oavsett vad deras uppgift blir i livet behöver god utbildning. Det behöver hjälp att bli liksidiga, balanserade och trygga i det de förväntas göra. Hur svårt kan det vara?

Sätt hästen på linjen, se till så den kan gå rakt i egen balans. Använd rätt tygel att vända med, vänster tygel för vänstersväng och höger för högersväng. Lär hästen att behärska sin steglängd och att kunna variera den efter behov.

Förstå att hästen från början är ett oskrivet blad och alltid utan egen agenda. Spänn bågen lagom mycket i taget, lätta på handen och belöna.

Jag tackar för onsdagens självklarheter och önskar att Kyra aldrig ledsnar på att förkovra oss, för då finns det hopp.

                                      Hej hopp // Kajsa


Läst 39900 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
21
2019

Måndag morgon och jag ska starta upp efter en veckas semester i sol och värme. Det har varit golf och bad på en ö i annat hav än det iskalla västerhavet. Jag har legat och flutit på rygg i det salta vattnet och tänkt på ingenting. Underbar återhämtning efter en period med tuff arbetsbelastning.

Eftersom jag kom hem i fredags har jag haft helgen på mig att "landa mjukt". Har hunnit köra tvättmaskin, prata med ryttare och kollat på tävlingsrapporter och resultat. Dessutom har jag i ett anfall av nyfunnen energi börjat röja i gamla högar. Jag är expert på att "lägga i högar". 

I en av dessa högar hittade jag delar av min barndom, den hästrelaterade barndomen. Nostalgin flödade och det var många minnen och ansikten som dök upp i högen. Tävlat hästar har jag gjort sen jag var 11 år insåg jag. 

Eftersom jag är en samlare, vilket jag utvecklat till "lägga i högar" finns det smått och gott att le åt idag. Till exempel propositionen från min första tävling. På den tiden var dressyr något oupptäckt i min värld. Rida fort på ponny var grejen, med eller utan sadel.

Som ni kan se var min första tävling inte dressyr och inte hoppning. Det var en Ponnysteeplechase! Jag är tämligen övertygad om att vi som åkte dit inte riktigt visste vad vi gav oss in på... Men för den facila insatsen av fem kronor i anmälnings- och ytterligare fem kronor i startavgift var vi med. (Det har blivit något dyrare att tävla))

På plats, vid en rundbana med sandbotten och hinder i form av utlagda halmbalar insåg säkert någon att vi inte hade de snabbaste ponnyerna. För det gällde att rida så skjortan stod rätt ut! Så här i efterhand, lång efterhand undrar jag varför vi ens fick lov att åka? Vi red ju på ridskoleponnyer, de var inte riktigt tränade för uppgiften kanske.

Men roligt hade vi och som tur kunde min pappa både köra och backa med släp. Det var inte så många andra föräldrar som kunde insåg vi på tävlingsplatsens parkering. Men som den polis han var stod min pappa större delen av dagen och dirigerade och backade ekipage på en blöt åker. Alla kom efter tävlingen ut från parkeringen och det var en seger i sig!

Till något helt annat, det har tävlats i Word Cup Dressage i helgen. Svenska ryttarna hade inte sin bästa helg men en del danskar fick glänsa i Århus. Speciell guldglans hade Catherine Dufour med sin "nya" häst Bohemian. Hon vann både GP och GP Kür, där hon klämde till med över 88%. Lysande insats!

                                                                           Foto: Julia Brente

Alla deltagare var som sagt inte lyckosamma och två ekipage blåstes ut av domarna under den inledande  GP-klassen. Ett ekipage på grund av "blood rule" och ett för hälta/orenhet. Bra med alerta domare, de ser nu för tiden fler orena hästar. Eller blåser oftare..

En häst som startade i Grand Prix Special hade ett annat uppenbart problem, den hade tungan hängande ut ur munnen under i princip hela programmet. Den belönades av domarna med över 69%.

"Unfortunately showing the tongue all the way" refererade en skribent på plats i Århus arena. Det tål att funderas över en längre stund. 

Läser jag TR Dressyr framgår det tydligt att tungfel inte är ok. Felet ska belasta varje bedömningsgrupp där det visar sig. Det jag har svårt att förstå att det gjordes när jag läser resultatet. Är det möjligt att uppnå 69% i Grand Prix Special med avdrag på nästan alla bedömningsgrupper? Kanske någon inte såg inte tungan.

Hur som helst, tävling är oftast roligt. Oavsett disciplin eller svårighetsgrad.

                                               Kämpa på därute!  //Kajsa

                               


Läst 42966 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
03
2019

Dagen L, första Långkalsongdagen för höstsäsongen 2019. Mössan har redan varit på vid flera tillfällen men när långkallingarna åker på då är det kallt. Äntligen? Nää ...

Att vara i ridhus höst och vinter är inte njutbart. Jag kan jämföra med att föda barn, det är tur att kvinnan glömmer mellan barnen annars skulle det bara bli ett. Hade jag inte haft så dåligt minne och glömt vintern i mars varje år hade jag ALDRIG valt mitt jobb.

De här första kalla dagarna är jobbiga, jag har fullt upp med att låta bli att reta upp mig på småsaker. Ett exempel som kan få mig riktigt sur är om någon säger: Kallt nu? Det är ju plusgrader, vänta tills det är tio grader minus, då kan du gnälla!"

Det är värst NU, för när det är januari, i meter snö och minusgrader har jag vant mig. Förlikat mig och börjat räkna dagarna till vårdagjämningen. Så funkar jag och jag fryser NU.

Men som tur är finns det guldkorn även en sketkall dag i oktober. Solen sken idag till exempel, iallafall utanför ridhus nummer två. I dagens båda ridhus sken ryttarna upp miljön med sin närvaro och sitt engagemang. Det värmer en kall tränare.

Efter det träffade jag en väldigt söt men ängslig nykomling i landet. Hon anlände häromdagen och vet nog inte riktigt vem hon ska gilla. Men hon kom fram och åt morot ur handen på mig, det värmde ända in i hjärteroten. Dessa fantastiska hästar.

Sen ÄNTLIGEN!

Kyra kommer och håller clinic för vetgiriga ryttare och andra (frusna) människor.

6 november på Flyinge, kom ihåg! Jag har biljetter i tryggt förvar.

Detta lyste upp hela tillvaron. Ibland känner jag att jag behöver någon att lyssna på, någon som har kunskap. Nån som med sans och balans kan berätta och förklara. Jag kan vara tyst, luta mig tillbaka och njuta av kvällen. Jag säger det igen, ÄNTLIGEN!

                                  Håll er varma! Hej hopp /Kajsa


Läst 46519 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
16
2019

Mysteriet med att få den perfekta lodräta sitsen är en evighetshistoria. Det kommer nya rön hela tiden om hur det ska gå till för att placera ryttaren i sadeln på bästa vis.

Det pratas generellt mycket sits nu. Det är allt från forskning och analyser, avsutten sits-träning som yoga och gym till tröjor och jackor med linjer på rygg och mage. Allt för att få ryttaren att hamna rakt eller ändamålsenligt i sadeln utan spänning.

Jag läste om IAP (intra abdominal pressure). Sug på den!

Ni ska ska få ett tips, det handlar om ryttarens bålkontroll. En stor del av den kontrollen handlar om rätt andning (och styrka naturligtvis).

Enkelt förklarat: En god ryttare kan hålla bäcken och ländrygg lodrätt för att ta upp hästens rörelseenergi.

Rätt utfört, bra och stabil sits.

Fel utfört, till exempel med ett vickande bäcken ger en instabil sits med följdfel. De kan yttra sig som klämmande skänkel, bakåtlutande kropp med flaxiga armar eller kanske ett guppande huvud.

När det gäller klämmande skänkel funderar jag över sadlar med väl tilltagna "lårstöd". Hjälper det eller döljer och stjälper det ryttarens utveckling? Tål att tänkas på ...

Har du som ryttare inte fått rätt hjälp att från start lära dig sitta korrekt på rumpan, mitt i sadeln, ja då blir det svårt att göra resten rätt. Ryttarens bål hjälper till att styra upp armar, ben och huvud. Är det fel på mitten ökar problem ju längre ut från mitten du kommer.

Det är den enkla sanningen, det är i bålen det händer.  Det är där du tar över kontrollen av din kropp. Sen är resten ett samarbete mellan dig och hästen. Om hästen rids i rätt tempo och en korrekt form blir den behaglig att sitta på. En häst med sänkt rygg/ svag överlinje går inte att sitta rätt på hur mycket du som ryttare än tränat bålen.

Slutsatsen av detta blir att om du har problem med att sitta bra i sadeln, träna både din kropp och din ridning. Ingen häst kommer att arbeta i en bra form bara för att du går på gymmet, du måste veta och förstå hur du ska använda din vältränade kropp i sadeln.

Som bekant finns det få eller inga genvägar så träna på nu!

                               Hej hopp /Kajsa


Läst 57925 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
06
2019

Fredagar är roliga dagar på Kastanjegården ute på Onsalalandet. Vi kör ombytta roller, hopphästarna trimmar dressyr och dressyrhästarna hoppar. Unghästutbildning när den är som bäst, hopp- och dressyrtränare i bästa samarbete.

Idag hade vi två femåriga dressyrhästar och tre hopphästar, en fyraåring och två som är fem.Två av hopphästarna är bröder, men olika som natt och dag. 

Vi är oftast mycket fler människor än hästar. På läktaren finns fika och trivseln är god. Idag kom fyra nyfikna unga killar från skolan intill och frågade om de fick titta på träningen. De ville nog egentligen bara klappa på hästarna och några av dem vågade när de fick.

Hästar förenar, långt över gränser.

Det är roligt att se hur en 100%-gt dressyrstammad häst tar sig an hoppningen. Första gången funkade ingenting. Den unga damen hoppade rakt upp och ner över mark-bommarna med raka ben. Vi fick några riktigt goda skratt!

Idag, gång tre hoppade hon lugnt och fint i både trav och galopp, flera hinder efter varandra. Med böjda ben... Amazing är en klok häst med god arbetsvilja.

Min favorit, den fyraåriga hopphästen Luccarelli, är en riktig stjärna. Känslig och med en räv bakom örat försöker han samla ihop sin stora galopp och hålla balansen i traven. Det är svårt att vara fyra år ibland! 

Alla hästar som är med i vårt "utbytesprogram" har en god utvecklingskurva. Alla är inte med varje gång men tillräckligt ofta så vi ser hur de utvecklas i sina ombytta roller. Vi människor har roligt, vi hinner avhandla mycket under de där morgontimmarna i ridhuset!

Vi har så roligt att det har spridit sig. Jag fick ett samtal från en av hopptränaren Ulrikas kollegor, hon ville också starta nåt liknande hemma i sin verksamhet. Så förhoppningsvis får vi till det och jag kommer att bege mig till Småland för att sätta hopphästar där i lite mer dressyrarbete.

Samarbete är ett magiskt sätt att utveckla både sig själv och hästarna. Om ni inte redan håller på så pröva! Det är bara att leta reda på en likasinnad i en annan disciplin, sen får man jobba fram ett koncept som funkar. Vi har hållit på några år nu och det blir bara roligare. 

Vem vet, rätt som det är kanske någon av hästarna kommer ut på "fel" tävlingsarena!

Jag tackar mina elever, hästar och min(enbenta?) kollega för en alltid lika trevlig fredag i ridhuset!

                                    Hej hopp / Kajsa


Läst 53098 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
29
2019

Det där med att fylla år kan vara olika roligt. Idag har jag haft en rolig födelsedag och har blivit alldeles lagom uppvaktad i verkliga världen. I den andra världen,nätvärlden, har gratulationerna fullkomligt rasat in och det värmer. Tänk så många människor jag lärt känna under mina 27 år! (Eller var det 59?)

Jag är ingen kalas-människa men idag firar jag något stort och värdefullt, jag firar 50 år på hästryggen. De absolut 50 bästa åren i mitt liv. När jag fyllde nio år fick jag lov att börja på ridskolan och sen har det gått av bara farten. 

Tänk så många hästar jag haft ynnesten att få träffa och hur många fler människor! Jag känner människor i hela Sverige och delar av Europa som jag träffat genom hästarna. 

Tidigt i morse, när dagens första häst galopperade runt på banan i fin form funderade jag på hur många människor jag lärt att rida under alla dessa åren. Jag tänkte också att det är fortfarande lika roligt att se när ett ekipage hittar rätt i ridningens svåra konst.

Från ängslig ridskoleunge till Grand Prix-ryttare, vem kunde ana det den där lördagsmorgonen för 50 år sen? Jo, jag vet en som anade. En som var min största supporter i karriären och stod bakom mig när jag valde att ha hästarna som yrke. Min pappa ...

Jag blev ryttare, ridlärare, tränare och har varit lycklig för det i alla år. Tack pappsen!

Med detta inlägget vill jag tacka ALLA som tagit sig tid att gratulera mig idag. Många träffar jag sällan och några ser jag ofta. Jag hoppas innerligt att vi kommer fortsätta att ses, på ena eller andra viset. 

Jag fortsätter som innan, vill ni mig något står jag säkert på en ridbana nära DIG, förr eller senare. Stort tack alla, ni har förgyllt min dag!

                                 Hej hopp!  /Kajsa


Läst 47352 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
21
2019

EM i Rotterdam och de bästa dressyrhästarna i Europa-eliten visas upp. Igår under den andra halvan av lagtävlingen var de bästa hästarna kvar till sist. De bästa ekipagen ska jag säga, ingen vinner medalj i ridsport om de inte har med sig sin häst.

De bästa ryttarna vinner inte alltid de första priserna, men de är likväl de skickligaste och oftast världsbäst på att träna, tävla och ta hand om sina tävlingshästar. De återkommer mästerskap efter mästerskap med gamla hästar de förvaltar väl eller nya de lotsat fram.

Diskvalificeringen av Charlotte Dujardin och hennes Mount St John Freestyle efter avslutat ritt igår, damp ner som en bomb. Hästen hade en liten skada orsakad av sporren, i skinnet i vänster sida. Detta upptäcktes vid veterinärkontrollen efter avslutad ritt. 

Nolltoleransen mot skador/blodspår på tävlingshästar är något jag välkomnade när FEI kom med regeln för några år sen. Hästarnas välfärd är alltid det viktigaste, vi har ett stort ansvar och behöver tänka på hur vi hanterar hästarna i alla situationer.

Att uppsåtligt eller i affekt skada sin häst är i min värld oförlåtligt. Det finns hästar som far illa när okunnighet eller jagande efter framgång kommer före god ridning och hästhållning. Det gäller elit såväl som nationell, regional och lokal nivå på tävlande.

Det som hände Charlotte igår var ett olycksfall i arbetet, otur eller vad man nu har för ord. Det vågar jag sätta min heder som människa och tränare på. Alla, vågar jag påstå, har otur ibland. Jag minns fortfarande hur det lät när jag råkade stänga dörren med min lilla dotters fingrar emellan. Någon som skulle kalla mig barnmisshandlare?

Med tillfredsställelse tycker jag att tonen i media varit till största delen nyanserad. Det tyder på att det goda omdömet är förhärskande. Kasta ingen sten, tyck vad du vill men det förändrar inget.

Med 50 års hästliv och ridande varav 40 år som yrkesarbetande är jag väldigt svårimponerad och ytterligt kritisk när jag studerar hur människor hanterar hästar. Det finns ett fåtal ryttare/tränare jag beundrar. Jag ser och framför allt hör mycket som händer utanför allmänhetens och mediers bevakning. (Jag har till och med frågat en vän med privat insikt i vad som händer på Hesters yard, om allt verkligen är så bra som det verkar. Ja, utan tvivel var svaret på det.)

Jag hoppas att åskådare, professionella tyckare och andra har den goda smaken att hålla en sansad nivå på det som eventuellt måste uttryckas om saken. Fyra ryttare eliminerades under två dagar, varav tre under deras pågående ritt. En för blod i hästens mun och två för hälta. Så sist Charlotte som hade ett sporrmärke i hästens sida vilket upptäckes efter avslutad ritt.

Med det kan vi säga att kontrollen är så gott som vattentät, vi behöver idag inte oroa oss för att hästar får fortsätta tävla om de inte är ok. 

Jag såg Charlottes ritt igår och slogs som vanligt av hur skickligt hon tar med sig den känsliga och fortfarande orutinerade Freestyle runt i programmet. Det tyckte även de sju domarna för de gav höga poäng.

 Hon har fått sitt straff och accepterade direkt, utan invändning och är säkert förkrossad. Det brittiska laget blev av med sin medalj och själen hos Charlotte är i gungning, hon är en genuin hästälskare. Hästen lider inte idag, det är det viktigaste.

Att en häst får ett skavsår av utrustning är nog det vanligaste förekommande och det kan hända oss alla. Vi är människor och gör misstag eller drabbas av olyckliga tillfälligheter. Tänk på det innan eventuell lust att yttra negativa omdömen kommer fram.

Med dessa ord har jag sagt mitt i frågan. Jag tar fortsatt av mig hatten för Charlotte, hennes ridskicklighet och hästhållning.

                                          Vänlighet varar ...      /Kajsa


Läst 60706 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
14
2019

Vi har förlorat och saknar en i gänget... 

Han klev in i ridhuset för 15 år sen, uppvisad av sin nya ägare och framtida ryttare Pernilla. Då var han två år och redan jättestor. Faktiskt inte så vacker men svart och det är alltid en bra färg.

" Det här är A Box of Chocolate och jag har köpt honom på Blocket"

Så presenterade Pernilla stolt honom för mig och med något litet undantag (livet med hästar) har hon varit lika stolt över sin häst genom alla år.

Under arbetsnamnet "Svarten" har han varit en duktig häst. Han älskade att hoppa men det var dressyr som blev hans livsuppgift. 

Det har inte varit friktionsfritt glidande på en räkmacka. Svarten visade sig på grund av sin storlek och en del exteriöra svagheter vara lite skör. Därför har vi under ganska många år tränat och tävlat med "silkesvantarna" på.

Han fick avsluta sin blygsamma hoppkarriär ganska tidigt, veterinären sa att han var för tung för sina frambens-leder. Däremot klarade han fint att galoppera runt i naturen och visa upp sig på dressyrbanan.

Med tålamod och uppfinningsrikedom hann Svarten bli en svårklasshäst. Det var ingen mästerskapshäst eller gångartskanon men han var välriden och välgymnastiserad. Så med klart godkända resultat i Intermediere I gick han i princip i pension förra året. 

Nu efter sommaren var livet inte längre bra för Svarten så därför saknas han nu i gänget.

Jag var i hans ridhus igår, det var en märklig känsla. Nu är det nya hästar igång men jag saknar de "gamla rävarna". Jag sparar minnet av dem varsamt, de är mina kollegor och Hjärtehästar.

                                                 /Kajsa


              A Box of Chocolate f. 2002 e. Acacio - Okänd       


Läst 63638 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
10
2019

Hästavel som vetenskap är något jag inte kan så mycket om. Jag kan se hur det blir men har inte koll på hur man tänker med gener och sånt. Jag noterar utfallet och har bra koll på vad jag gillar och inte. Det springer  ju förbi ett antal hästar per dag i min värld...

Totilas, dressyrhästen som var på hela världens läppar för tio år sen, han var inte någon direkt favorit hos mig. Det finns olika anledningar till det men han var så många andras favorit så jag tror inte att han märkte att just jag inte stod med hakan vid knäna av hänförelse.

Men framgångsrik, det blev han! Tämligen ohotad innan min favorit Valegro dök upp på världsscenen. Då blev det trångt om saligheten.

Men det var inte Totilas storhet som tävlingshäst jag tänker på utan mer hur han såg ut. För jag vet jag var hans dubbelgångare finns och frågan är, blir denna lika framgångsrik? Skämt åsido, jag fick en sån stark upplevelse av igenkänning igår så jag var tvungen att gå hem och kolla om mitt bildminne stämde.

Det gjorde det och nu kan man fundera över hur detta har gått till. Som sagt, jag är ingen hejare på blodslinjer men så vitt jag kan se så har dessa två inga som helst släktband. Ändå är de så lika?! En KWPN och en SWB (nästan), som snutna ur samma näsa. 

Visst har vår stjärna lite större/längre huvud men i dessa ögonblicksbilder har hon bakdelen i en bättre position och därmed också huvudet på rätt plats. Så kan jag ta mig friheten att tycka.

Vi slipar vidare på denna svarta juvel och ser framtiden an. Vi har roligt och ingen vet, men vi kan hoppas!

                               Dream on! / Kajsa

                                    


Läst 66878 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: första  föregående 1 2 3 4 5 



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Populära taggar



Arkiv




Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 5

– TEMA: Hästen i trafiken
– Porträtt: Lotta och Kajsa Björe 
– Tömkör som Bo Jenå

– Sveriges charmigaste stallmaskot
– Det viktiga beterinärbesiktningen
– Hoppövningar med Victoria Almgren
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

Avtalet avgör vem som blir ansvarig när ett föl skadar sig
Eva Johansson svarar
Vem blir ansvarig om någon skadar sig på anläggningen?
Eva Johansson svarar
Häst som blir stressad vid uppsittning
Elke Hartmann svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.