"I dessa corona-tider.. "

Den inledningen på ett inlägg eller någon konversation är jag väldigt trött på. Mest trött är jag på att inte min gamla mamma inte kan leva som en normal människa. Hon tar det bättre än jag gör och tur är väl det.

I det stora hela går det ingen nöd på mig. Mina ryttare är om möjligt mer energiska med sin träning än vanligt så jag är inte sysslolös och uttråkad.

Däremot har det varit en period med många sjuka och avlidna hästar och det går inte att skylla Coronan för. Hagolyckor, koliker med dödlig utgång, bukhinneinflammationer och andra trauman har förmörkat den kalla blå majhimlen. Jag tappar sugen när hästarna lider och/eller dör.

På den positiva sidan står att min familj och jag är friska och mina ryttare inte ser avsaknaden av tävlingar som ett problem, snarare tvärt om. Kanske kommer vi att se en annan tävlingstermin framöver, en där inte hästarna behöver tävla året om. Nu är det ju knappt julledigt för de arma kusarna.

Men, nu håller jag på att tappa tråden om den lilla hästvärlden.

Tidigt på våren 2015 var jag med en av mina ryttare i Tyskland för att köpa häst. Vi hamnade först på Stall Ramsbrock, sen hos Schockemhöle och det var en upplevelse av olika format. På tre dagar hann jag se tysk avel, beridning och hästhandleri så det räcker en livstid. Tror "Der Chef" Heinrich Ramsbrock är nummer två efter Schockemöhle när det gäller storlek på verksamhet. Alltså business på högsta nivå.

Heinrich Ramsbrock var en väldigt engagerad och gästfri man. Han skulle nog visat allt han hade om vi inte lidit av tidsnöd. Men sin unghästdepå ville han promt visa. Så nu vet jag hur de förbereder sina treårsston för visning på våren. Den erfarenheten har jag funderat mycket över. Men hästarna fick på utrustning och pilot och sen reds det. Hej å hå ...

Fram på eftermiddagen första dagen blev vi inbjudna på middag på Stall Ramsbrock. En lyckosam affär skulle firas, kunden visade sig vara ett svensk par. Det var ingen vi kände och eftersom vi bokat in sparriskväll, (Tyskland på våren) på vårt värdshus tackade vi nej. De kunde ju få fira utan oss. Men vi hann få oss en välkomstschnaps i entrén till stallarna. Entrén var som en stor hall med äkta mattor på tegelgolvet, där tronade "Der chef" Heinrich och hällde upp schnaps till alla och envar.

När humöret steg leddes även den aktuella hästen in i hallen, till hästens blandade förtjusning. Men det var Schkål! och hästen bajsade på mattan och leddes ut. Ett ovanligt förfarande i min värld, att ha hästen som gäst i kalaset.

Herr och Fru hästköpare var väldigt nöjda och glada att de fått köpt just den aktuella hästen. Det var ett sto, fux, tre år tror jag och tydligen full med goda anlag för dressyr. Snygg var den också.

Igår dök det upp en saluhästfilm i min inbox. Någon var på jakt efter en unghäst och undrade om jag kunde titta. Jag tittade, kollade härstamning, ägare och CV. Det tog inte lång stund innan jag insåg att hästen jag tittade på var dotter till hästen som trippat runt på den äkta mattan hos Stall Ramsbrock för ett antal år sen.

Hästvärlden är liten, så otroligt liten. På gott och ont rör det på sig i cirklar. 

Vad det gäller inridning och unghästutbildning tycker jag att vi i Sverige har ett bra system. Ville bara påpeka det.

                Hej hopp, nu är det dags för unghästtester!  //Kajsa

             (Här gjordes sista förberedelsen med förra årets treåring. Hon vann ... )

Ridsportens Innovationer är ett nytt begrepp i ridsporten. Just nu hittas det på som aldrig förr och en del idéer är bättre än andra. Att rida program under tävlings-lika former och få en bedömning är ett bra sätt att träna. 

Som med allt i världen är påhittighet när den fungerar alldeles lysande. Vi människor har ju kommit på en del bra saker under årtusenden. Att tända eld och få ett hjul i rullning är saker som säkert uppfunnits när tiderna krävt en utveckling. Förr kanske vi hittade på lite mer för att överleva men att vara kreativ är något gott.

Den digitala programridningen som Ridsportens Innovationer startade är över och ca 100 ryttare (tror jag) har deltagit. Ryttarna har varit uppdelade i lätt och medelsvår klass. Ryttarna har kunnat välja program inom varje avdelning vilket jag tycker är bra. 

De filmade ritterna har bedömts av kvalificerade domare och efter det har domarna plus en representant för organisationen utsett ett segrande ekipage. Exakt vilka parametrar som avgjorde vet jag inte, men vad jag vet är att ett ridskoleekipage vann avdelningen Lätt Klass.

Jag känner faktiskt ekipaget för det har Västerviksortens Ryttarförening som hemmaklubb och där har jag haft träningar under några år. Där har jag fått det höga nöjet att träffa och lära känna bland annat Rigoletto som vinnarhästen heter. Fast när vi träffades första gången, på en clinic för ridskolan döpte jag honom till Rally-Kalle. Han fick verkligen upp draget under galoscherna den eftermiddagen!

Vid det tillfället reds han av Åsa, också en ridskoleryttare men för det mesta var det dagens segerryttare Ingrid Lindebratt som var med på mina träningshelger. Det är inte ekipagets första framgång för de har tävlat innan men jag tror detta smäller allra högst.

Det är roligt att se hur rutinerade instruktörer på en ridskolan fostrar goda ryttare och kapabla hästar. Jag hade turen att få samarbeta alla instuktörerna på VORF och deras utveckling var lika god som deras elevers. Det kändes lite tungt när jag fick inse att den långa resan tur och retur gjorde en fortsättning omöjlig. Från kust till kust  i detta landet får man köra bil och det är långt tvärs över landet.

Tack för initiativet säger jag till Ridsportens Innovationer. Precis så här tycker jag att den digitala utvecklingen av ridsporten ska fungera, det ska ge så många som möjligt chansen att få prova på. För de som tycker tävling och träning mot tävling är roligt är detta ett bra alternativ, kanske inte bara nu utan även när pandemin släpper taget om oss.

Alla har ett stort ansvar här, för det finns ingen som håller koll på hästarnas väl och ve. Här finns inga överdomare eller tävlingsveterinärer. Men jag tror och hoppas att alla ser till att allt går rätt till, precis som vanligt.

Nu ska jag läsa vidare om det jag ska skriva om nästa gång, mirakelmössan. Rally-Kalle och Ingrid kom liksom emellan och det var bara roligt!

                                                    Foto: Lisa Sernfalk

                             Hej hopp i den nya digitala ridvärlden!  // Kajsa

Nu skickas utmaningar kors och tvärs på sociala medier. Ska jag inte lägga ut en bild på min hund eller stöttande partner i livet så ska jag klappa händerna kl. 20.00. Allt är tänkt att pigga upp i dessa dystra tider. 

I hästvärlden är det tungt för alla tävlingsryttare som ser vårsäsongen segla bort i Corona-diset. Det blev inget med något. Allt står på vänt, eller? Det verkar som det föds kreativitet ur eländet, vi människor är uppfinningsrika! Hjulet fortsätter trots allt snurra om än lite annorlunda och långsammare.

Nu poppar online-tävlingarna upp, lika välkomna som morotsblast i rabatten på våren. Det finns en tröst i tävlingstorkan!

Det finns fler utvägar ur motivationsbristen, höj din nivå och utmana dig själv med mer bra träning. Alla kan bli bättre ryttare, alltid. 

Jag tävlar nu för tiden inte i ridning men golf och fick igår beskedet att alla tävlingar tills vidare är inställda. Surt, jag har en uppåtgående formkurva och var taggad inför starten av seriespelet. Tji fick jag. Men efter ett besök igår hos min eminente tränare/mentalcoach Lasse är jag på hugget igen.

Med nya verktyg för att höja nivån på den svagaste delen av mitt spel är jag full av motivation. Precision kräver mycket och bra träning, det hinner jag nu. Jag kan också gå fler träningsrundor på banan för att befästa vad träningen förhoppningsvis ger mig. Rakare och mer exakta slag ger mig en lägre score. (Färre antal slag= bättre poäng)

Det behövs någon som tror på en och kan ge bra guidning i träningen, sen är det bara att ta tag och ge sig själv möjligheten. Målet sätter du själv och vips utmaningen är klar!

En annan utmaning, i ridsporten blev jag en del av i förra veckan. En av mina hoppryttare hade utmanas av en vän och kollega att ta ett ordentligt steg utanför komfortzonen. Nu tränas det kan jag lova. Två killar i hoppsporten ska tävla i dressyr mot varandra, i dressyrsadel, online. Allt filmas korrekt och bedöms av en utomstående och objektiv domare.

Så nu sitter två hoppryttare, killar i trettioårsåldern som tillbringat all sin uppsuttna tid i hoppsadlar över hinder och tränar dressyrprogram. Med allt vad det visat sig innebära ...

Halten ska vara DÄR! Övergångar, upptagningar, enkelt byte vad är det? Vi hade riktigt roligt på träningen förra veckan när vi introducerade programmet, Msv B:2.

Det var en utmaning för mig att förklara, visa och instruera. Ryttaren är rutinerad men i en annan skola. Som tur var hade vi en hel hög med hästar att tillgå även om den utsedda "dressyrhästen" fick extra slipning. De andra fick stå till tjänst som övningshästar på var sina delar. En rolig dag i ridhuset hade vi och som sagt utmaningen var lika stor för oss alla.

Tävlingen avgörs i påskhelgen, funderar på om jag ska starta lite betting? Vi har ett träningstillfälle kvar, här ska gnetas! Ni ska få ett smakprov, en stil-bild. Det är inte den utvalda hästen, vi är lite hemliga men ni (motståndaren) kan få se hur snyggt ryttaren sitter. 

Som sagt, se det ofrivilliga tävlingsuppehållet som en tillgång. Gör något nytt, det finns oändligt med saker att lära sig. Allt för att bli en bättre ryttare. Om jag får tillåtelse att publicera filmerna kommer de här, håll nu tummarna för min ryttare!

                                       Hej hopp i vårsolen! //Kajsa

Hej! I denna orealistiska röra som världen är nu tänker jag dela med mig av mina funderingar om andra saker än virus och elände. Lite tankar om ridlära, rätt upp och ner.

Det finns oftast fler sätt att förklara en företeelse. Själv använder jag gärna bildspråk för att försöka tydliggöra ridningens alla mysterier. En dag när jag skulle förklara varför och hur hästen hamnar i framvikt använde jag skottkärran. Alltså vad som händer om jag lastar skottkärran fel och kör den i en nedförsbacke. Det är sällan lösningen att försöka springa fortare då för att hitta balansen igen.

Igår när jag skulle förklara hur en volt ska ridas hamnade Göteborgs fina spårvagnar i fokus. Vem vill åka i en spårvagn som inte håller sig kvar i sina spår? Att lära ut handlar inte så mycket om att, utan hur något ska göras och framförallt varför. Det kan vara svårt att hitta rätt ord.

Förhållning är ett uttryck det finns många tolkningar av. Hur ska jag få min häst att förstå hur den på bästa vis ska växla ner i tempo, byta gångart i balans eller stanna? Jag skulle kunna fylla en mindre bok med alla förklaringar jag fått om hur det är tänkt att en förhållning ska göras. För att sen inte tala om hur hästen ska förstå vad den förväntas göra. 

Vad ingen vill med en förhållning är att hästen "hamnar på näsan", alltså i handen på ryttaren och i framvikt. Tyvärr är det ett vanligt resultat. Utan att det är statistiskt säkerställt kan jag säga att det vanligaste problemet ryttare upplever är att hästen hänger i handen. Förhoppningsvis inte alltid men tillräckligt ofta för att det ska bli obekvämt och tungt att rida.

Hästen gillar definitivt inte bli dragen i munnen eller få huvudet fixerat i någon position. Så det gäller att lära sig att hantera tygeln med finess. Bett och snören av olika sort löser sällan eller aldrig problemen.

Det finns ett gammalt uttryck jag tycker skulle användas oftare vid utbildning av både hästar och ryttare: "Hästens accepterande av bettet". Det bygger på att hästen fått tid att förstå sin del och att ryttaren har insett hur tygeln verkar som bäst.

En häst ska kunna klara att hålla balansen i alla övergångar, den ska inte hamna på näsan. Gör den det har det begåtts ett fel av ryttaren. Ganska enkelt att räkna ut. Sen är det bara att göra om och göra rätt.

En kväll i solnedgången var jag ute vid havet för att få lite fina bilder av en vacker kvällshimmel. Jag lyckades skrämma upp ett andpar, men inte mer än att de landade strax igen, lite längre ut. Kameran hann med även om kvalitén på bilderna blev sådär.

När jag satt hemma och tittade på bilderna i datorn kom jag på att det var en bra liknelse. Hästen behöver "landa", minska tempot eller stanna som en fågel gör när den ska landa på vattnet. Bromsa upp farten, sänka rumpan och landa mjukt på vattnet med rumpan först och huvudet över ytan.

Då är det funktionellt och dessutom vackert att se på. Sen kan de "simma" vidare om det är tanken. Egentligen ganska enkelt?

Nu när allt är upp och ner och det finns få tävlingstillfällen är det ett ypperligt tillfälle att träna, träna, träna. Förhållningarna kommer sitta som en smäck. Tänk på att du aldrig är starkare än en häst.
  
Lycka till!   
//Kajsa                                                     

Coronavirus är en elak typ och av den kan vi få sjukdomen COVID-19. Det mesta i världen är upp och ner och många ryttartävlingar ställs in. I Storbritannien ställs även träningar in nu. Fast det fattar inte jag vitsen med. Svenska golfförbundet tänker till exempel hålla sina banor öppna med motiveringen att svenska folket behöver vara ute och röra på sig. Det är lika lite trängsel där som på vanliga hästträningar. Mer friskvård åt människorna!

Nu tar jag ett nytt ämne. Det handlar om att jag ska ställa mig utanför den berömda lådan. På riktigt.

Kommande helg ska jag ha två dagars kurs med islandsryttare. Det är så långt utanför min låda som jag kan tänka mig. Det är utanför lådan och in i nästa rum långt bort faktiskt. Men om jag inte utmanar mig så blir det lite tomt. Jag behöver fundera över hur jag ska förklara ridning så alla förstår.

Ni som följer min blogg (just nu glest med inlägg, jag vet) läste för ett tag sen om min gamla "karriär" i islandssporten. Inlägget finns här här: En bortglömd VM-medalj

Nu är det dags igen. Jag har haft en av helgens ryttare med på en träning och han fick uppenbarligen blodad tand. Jag ska inte hålla på med tölt och pass och andra rasspecifika grejer. Jag ska prata ryttarinverkan och hästars vanliga gångarter. Det är iallafall önskemålen.

Eftersom jag kommer från en annan sida av ridsporten vet jag inte hur mycket dessa ryttare kan av det jag tycker är viktigt. Jag har förstått att det finns en speciell ridlära med egen utbildningsskala på Island. Men de svenska utbildningarna ska enligt uppgift använda den klassiska skalan och ridläran.

Jag har för säkerhets skull, för att få samsyn, lagt in ett obligatoriskt teoripass dag 1. Så nu ska jag få ihop ett bra upplägg på teoripasset. Jag är som bekant noga med detaljerna.

Jag nämnde detta äventyr för en vän, tillika kollega för ett tag sen. Vi har ofta givande samtal om ridning i stort och smått och är båda roade av nya utmaning. Efter samtalet fick jag en bild. Känner ni igen kusken? Här sitter det inte heller fast...

                                                                              Foto: Margit Ticklén

Jag återkommer eventuellt med rapport om mina äventyr!  

                                                Hej hopp //Kajsa
  

Jag har varit på hopptävling, hela långa kalla dagen. Sånt händer i min värld när jag försöker förstå mig på hur saker fungerar. Jag har kommit fram till att allt är som vanligt i ridsporten. När hästen är i balans och klar över uppgiften sköter den sig lysande.

KRK, Kungsbacka Ridklubb har stora hopptävlingar denna veckan och ALLA är där. Fast nä, inte alla nu överdrev jag. Men många duktiga ekipage har jag sett fast jag tittat på "bara" 1.30 och 1.35. Tur att det är fasta underlag, för satan i gatan vad de rider snabbt!

Jag känner mig lite udda i min dressyrprofil för jag delar läktaren med Bosse Emanuelsson, Royne Zetterman och Sven Ingvarsson. Inte mina vanliga hästkompisar precis. Finns det någon i ridsport-Sverige som inte vet vilka dessa gentlemän är kommer förklaringen.

När jag under förmiddagen lyssnar när speakern läser upp namnen på ryttarna inträffar något märkligt. Det skulle vara fullt möjligt att jag är kvar på de glada på 80-talet!

Startfältet består av idel kända namn. Det är till exempel Emanuelsson i kvadrat. Barn, systrar och mostrar. Inte konstigt att Bosse Emma går runt och myser, fortfarande. Fast han är något mer lågmäld. 

Ingvarssons är där i flera olika personer, släktled och roller. De är ägare, ryttare och uppfödare. Hästförsäljare också förresten, jag råkade stå inom hörhåll ...

Det finns en Lundbäck från Ekenryttarna i Norrköping, en Hultberg, en Sturesson/Johansson från Varberg. Där fanns en Jansson och en Olsson med halva släkten och sist men inte minst, några Zetterman. Var skulle sleven vara om inte i barndomsgrytan?

Alltså namn som funnits länge i sporten. De har ridit i landslag, coachat ryttare och avlat fram nya ryttare. Jag har ju sett dem allihop.

Det har hänt mycket inom hoppningen under åren men det är samma ryttare fast i nya generationer som galopperar runt och hoppar höga hinder. Det finns förstås många nya namn också, men de får ett annat inlägg.

Det var egentligen meningen att jag skulle skriva om nåt helt annat, inte ens om ridning faktiskt. Men vitaminpreparaten som med tveksam framgång hälls i hästens krubba finns kvar, burkarna biter sig fast på hyllorna i foderkammaren. Jag tar det imorgon.

Förresten, bor ni i närheten och har tid över åk till Kungsbacka ridklubb i helgen. Det är kul att vara på en bra tävlingsplats. Jag är imponerad av deras funktionärsstab.

                               Hej hopp // Kajsa

Det påståendet, att traven går att producera själv är en sanning med viss modifikation. En dressyrhäst som idag ska kunna hävda sig i svårare konkurrens behöver vara född med tre goda gångarter. Det finns inte tid att hålla på med att sånt som ska finnas. Hästen bör helst trava för en åtta eller nia redan som treåring.

Alla hästar som kommer till toppen gör inte det, men det underlättar resans gång. Meningen i rubriken är något som sas förr. Ryttmästare, om han nu var det, Karl-Åke Hultberg var den första riktiga hästmänniska som berättade denna "sanning" för mig. Han lämnade en häst till försäljning i det stallet jag arbetade och sa till mig: "Detta är en riktigt bra häst, men traven får du sätta dit."

Nåt bra gjorde jag vid traven för hästen såldes och vad jag minns till allas belåtenhet. Jag har aldrig haft en häst med bländade gångarter, men traven har räckt till svår klass med tre och GP med två av dem. Alla tre har varit riktiga utmaningar och jag har räknat ut lite olika knep med just traven som funkat för oss.

En av dem, Crossby, han lärde sig trava på  långa lätt böljande grusvägar i Västra Götaland. Som fyraåring på kvalitetstävlan fick han knappt godkänt på traven. Gångartsdomaren föreslog ägaren/ryttaren en tur till kliniken för han tyckte hästen var snudd på halt. Det var han inte. Han fick senare en riktigt fin trav och bra piaff och passage, så kan det gå.

Jag visade en gång en häst på kvalitetstävlan och den fick tio på trav. Den dagens enda tia vad jag minns. Den hästen gick mig tyvärr ur händerna och tian gjorde inte hästens tävlingskarriär särskilt lång. Så kan det också gå.

Men idag, i arla morgonstund, var det unge Aison H:s trav vi fokuserade på. I dis och dimma med några plusgrader som gjorde den blöta grusvägen fin att rida på möttes vi i skogen, Eva, Aison och jag. Vi tänkte kolla om vi kunde få Aison att koppla vad vi ville och trycka på med lite större trav, att inte bara få snabba fötter eller snubbla in i galopp.

Eva hade genom sina nästan dagliga turer i skogarna hittat fina vägar. Det behöver vara lagom lite lutning, hyggligt bilfritt och mjukt väglag. Vi hade för dagens uppgift en perfekt väg och hej å hå vad Aison travade på. Han förstod efter hand hur han skulle fixa uppgiften och tände på slutet i riktigt ordentligt. 

Sen, på hemvägen, lärde han sig också att hålla redan på sin gängliga kropp när traven hamnade i nedförslut. Det är också svårt för unga hästar. Så nu är målet satt mot nästa möte i skogen, han ska kunna trava både uppför och nedför i egen balans och fint tempo. I ett svep.

Skogen är underskattad och det är inte bara Ulla som sitter där och tränar. Vi har löst många skumma svårigheter med lite annorlunda träningsplatser och metoder. Vi har väldigt roligt på våra utflykter!

Jag bjuder på en filmsnutt. Här har vi precis fått hästen att fatta att det är trav med längre steg som gäller, inte galopp så fort det är lite besvärligt. 

Och "landsvägstrav" det är ett annat ord jag fick lära mig tidigt. Det var ingen positiv beskrivning av trav, men det passade bra idag. För idag var det trav på landsvägen.

                            Det finns alltid en väg!  // Kajsa

     (Hästen Luke på bilden har alltid haft samma ryttare och har alltid bott i Sverige., han har inget med innehållet i inlägget att göra.)

Senvinter eller varför inte vårvinter? Uttrycket spelar förstås mindre roll, fast vår är ett fint ord! Tiden på året betyder att många unghästägare är i uppstartsläge. Treåringarna ska igång efter vintervila eller de som är sena i starten ska ridas in. Det är löshoppning, tand- och hårfällning, vaccinationer och annat huvudbry.

Tidigt i morse, efter träningen hade jag ett samtal med en av mina ryttare om den nyblivna treåring hon har hemma. Hon behövde få råd om hur mycket och hur ofta den skulle ridas. Om målet är treårstest i slutet på maj, vad ska vi hinna med? Hur försiktig är det bra att vara?

Senare på dagen hade jag med en nybliven fyraåring på träningen. Den har blivit lite orolig i munnen, går och vänder runt bettet i munnen. Vi bestämde att den skulle få åka på tandkontroll med vidhängande årlig vaccination. Det blir minst två veckor "vila" och sen tittar vi på den igen. Vi diskuterade också kommande betessäsong, när och hur länge. Fyraårschampionat finns med i utkanten av planeringen.

Det är viktigt att vara uppmärksam på sina hästar, framförallt unghästarna. Det är så mycket som ska vägas in i träningen för att de ska få en positiv start på sitt ridhästliv. Ska de visas i sina olika årgångsklasser så är det viktigt att det finns gott om plats för perioder med vila och återhämtning. God hästhållning och genomtänkt utbildning för ett förhoppningsvis långt och friskt liv för hästen. Det är målet.

Mitt i min planeringen och mitt arbete för att få hållbara och friska hästar läser jag i ett inlägg om internationell tävlingshästar som under säsongen bytt ryttare. Det som får mig att stanna upp och fundera är hur hästen Hannah har haft det senaste året. 

Den internationella tävlingsverksamheten är penningstinn och prestigefull. Utvecklingen av tävlandet har nästan skenat. Idag flyger hästar kors och tvärs över världen för att tävla, kvala, gå mästerskap och inte minst vara goda investeringar. 

Mitt inlägg handlar inte om hur hästarna sköts om eller hur de olika ryttarna rider. Det handlar om synen på hur en häst SKA eller behöver prestera för att motsvara förväntningarna. Jag har funderat över ryttarbyten och om det inte skulle behövas någon form av begränsning. För handen på hjärtat, hästarnas välfärd är väl ändå i fokus, eller?

Hästen Hannah är född 2008, ägs av en man i Mexico och har en gedigen karriär bakom sig. Tillsammans med Steve Guerdat vann hon flera stora och viktiga tävlingar under 2017 och 2018. Till exempel vann de  fem-stjärniga GP i Falsterbo. Sen bromsade utvecklingen av någon anledning upp och våren 2019 tyckte hästens mexikanska ägare att resultaten Hannah och Steve åstadkom var för usla.

Det är nu det händer och det är nu jag tycker hästen får det körigt på jobbet. I maj, direkt efter tävlingar i Doha (Asien) ledsnade herr Mexico och Hannah fick vinka adjö till Steve. Hon flögs till nästa världsdel, Amerika. Där startades hon av en mexikansk ryttare på olika tävlingar i Canada och senare reds hon några starter av en amerikanska. Därefter flögs hästen vidare till Europa och Henrik von Eckermann. Han startade Hannah på Friends i Stockholm i december. Puh!!

Hur i hela friden ska den hästen kunna prestera på topp? Den har knappt stått en vecka i taget i samma box sen våren 2019. Den har bytt ryttare fyra gånger på samma tid. Hoppas Hannah får ett andrum nu och att hon kan få landa och stanna i den tyska myllan för en ansenligt lång tid. Det ska till en riktigt kruthäst för att klar det där. Det är min åsikt att det skulle finnas klara begränsningar för ryttarbyten i den internationella hoppcirkusen.

                                                           Hej å hå // Kajsa

Det talas mycket om våra hästar i sporten och sportens utveckling för att möta framtiden. För att möta framtiden väl förberedda behöver vi ryttare, många ryttare. För att skapa en elit, en spets behövs en bred grund. Vi har drygt en halv miljon ryttare i Sverige, varav ca 25 000 är licensierade tävlingsryttare. Landslagen i de olika grenarna består av kanske 75 ryttare? (Siffrorna är inte uppdaterade per idag.) 

Det behövs alltså många hästälskande nybörjare för att sporten ska leva vidare. Nu bortser jag från det ekonomiska perspektivet på att ta sig till sportens topp. Där behövs idag ohemult mycket pengar, det är inget någon med normal ekonomi kan klara själv.

Vi behöver alltså många små hästälskande ryttarfrö. Jag har av en slump kommit i kontakt med en rikligt blommande ryttarplantskola. Där växer tre unga entusiaster, lagom vattnade och ansade av en hästälskande och ridande mamma Heléna. Vi träffades när en vän till mig köpte hennes häst 2011.

Då fanns Ida, sen kom Hilda och Vira i tämligen rask takt. Antalet ponnyer och hästar växer i takt med barnaskaran. Ida började rida tidigt och var redan etablerad tävlingsryttare. 

Sen kom Hilda, som var anledningen till att vi fick köpa Helénas häst och sist Vira. Hästtokiga tjejer sen födseln. Jag har följt dessa tjejerna och deras ridkarriärer via Facebook och haft många goda skratt. De har ibland förgyllt hela min dag, jag har ett favoritklipp. Hilda tar Idas "stövler" (de pratar härlig värlmländska) och vinglar runt i huset. Stövelskaften når till rumpan på henne. 

Det har naturligtvis inte alltid alltid varit en dans på rosor, drömmar har grusats och tålamod har satts på prov. Inte minst har modet ibland svikit de yngsta damerna. Precis som det är när man gärna vill lära sig rida, det går upp och ner.

Det kan nog vara prövande att vara storasyster, men idol är enkelt. Ridlärare blir man på köpet. Det enklare att ha någon att härma när det ska läras in, Hilda och Vira har tur men det är tufft att vara stalltjejer.

En tjock och dammig ponny kan användas till annat än ridning. De fyller alltid en uppgift om man är en liten tjej med fantasi.

Vira fyller snart sju och har kämpat med att våga galoppera. Igår kom det ett klipp där hon "hoppar" med sin nya ponny. Ren och skär lycka, det är så härligt att se. 

Det är lätt att glömma att ridning är berikande för alla som kan hålla på. Det får inte glömmas bort bland allt prat om prestationer, elitsatsningar och lönsamhet. En liten, glad unge på en alldeles vanlig ponny kan vara framtidens stjärna. Det kan också vara bilden av lycka eller succé mitt i vardagen.                       
Hej hopp // Kajsa

Att tänka utanför lådan, det är något jag försöker hålla i minnet. Jag jobbar med hästar, inte med dressyr-, hopp- eller andra grenspecifika individer. Ibland händer det att det dyker upp hästar av en ras som tränats för något jag inte kan och då är det knivigt. Jag har till exempel en häst som tränats för någon form att tjurfäktning. Den är ibland svår att förstå sig på, uppenbarligen gick tjurträningen inte bra, för nu bor den i Sverige.

Fjordhästen är ingen favorit hos mig. Andra gången jag red på ridskolan som nioåring blev jag tilldelad "Åman", ridskolans fjording. Det var en tråkig upplevelse, jag fick inte honom att gå åt rätt håll och dessutom trampade han mig på foten. Det satte spår i ett barnasinne.

En dag dök det upp en energisk ryttare som tagit med sin fjording då den ordinarie dressyrhästen blivit sjuk. Det var trögt i starten men efterhand blev jag ganska förtjust i Comtesse (eller Lusen) och hon vann SM i dressyr och blev uttagen och startade EM för fjordhästar. En ny och nyttig erfarenhet för mig i tränarjobbet.

Jag har förutom mina vanliga dressyrhästar jobbat med trav-/montéhästar, galopphästar, fälttävlanshästar och hopphästar. Det har även dykt upp någon körhäst vid något tillfälle, fast utan vagn. Igår blev jag också påmind om att jag vid en period jobbade regelbundet med några islandshästryttare. Det har jag faktiskt nästan glömt.

Det är alltid trevligt att få positiv respons i jobbet och igår läste jag följande på fb:

"För att vinna NM-guld och året efter VM-guld i fyrgång V1 krävs hjälp av skickliga tränare. Jag har haft enormt duktiga tränare vid min sida under min karriär (som varade mellan 1983 - 1996)  Tack til er alla🤗😎 NM-guldet och VM-bronset hade inte varit mina utan Einar Öder Magnusson❤️, Kajsa Boström och Marlise Grimm, Sokrates frá Gunnarsholt ❤️och mig själv"

Detta skrev IA Lindholm, idag i huvudsak verksam som tränare, då hon var en av de som tränade regelbundet för mig med sina islandshästar. 

Här gratuleras IA av sin mamma efter VM-guldet var i hamn.

                                                                     Foto: Björn Jerdborg

Jag kan ingenting om islandshästridning. Inget om hur de tränas i pass och tölt och jag kan heller ingenting om hur bedömningen går till på deras tävlingar.

Men jag är bra på att lära hästar att trava det bästa de kan och det räckte tydligen till för att IA och Sokrates skulle vinna sina medaljer. 

                           IA några år senare.    Foto: Denni Bergmann Hauksson

När jag i på kvällen igår funderade över detta bortglömda medaljregn kom jag på en annan sak. Jag har varit i Stockholm och haft kurs för en hel hög med ryttare på islandshästar. Var minns jag inte riktigt ,men intressant var det.

Varför jag glömt var, kan bero på att jag var något förvirrad vid tidpunkten och det är en historia i sig. Kursen skulle gå av stapeln då jag var i Stockholm av annan anledning, vi landade på Arlanda efter en semester på andra sidan jordklotet. Kursens planerade 2 dagar förkortades till1 för flyget blev 24 timmar försenat. Varför?

Jo, vi hade mellanlandat på en liten militärflygplats i Kanada för att tanka och bunkra mat. Han som körde lasttrucken var nog sömnig för han körde rätt in i flygplansvingen och där blev vi stående. Något "vingklippta"fick vi vänta på ersättningsplan i ett insnöat och kallt litet samhälle. I sommarkläder...

Men, en dag försenad stod jag på en bana någonstans i Stockholm och undervisade islandshästryttare. Jag har ett spännande liv emellanåt!

                                        Hej hopp    //Kajsa